1

Tilly-Sabco SAS (nedan kallat Tilly-Sabco) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den14 januari 2016, Tilly-Sabco/kommissionen (T‑397/13, EU:T:2016:8) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Tilly-Sabcos talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 689/2013 av den 18 juli 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 196, 2013, s. 13) (nedan kallad den omtvistade förordningen).

2

I skälen 65 och 77 i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (EUT L 299, 2007, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1234/2007) angavs följande:

…

3

I artikel 162.1 i förordning nr 1234/2007 föreskrevs bland annat följande:

”I den mån som krävs för att möjliggöra export på grundval av prisnoteringar eller priser på världsmarknaden och inom de gränser som följer av avtal som ingåtts i enlighet med [artikel 218 FEUF], får skillnaden mellan dessa prisnoteringar eller priser och priserna i [unionen] utjämnas genom exportbidrag för

4

I artikel 164.1–164.3 i förordning nr 1234/2007, med rubriken ”Fastställande av exportbidrag”, angavs följande:

”1.   Exportbidragen ska vara desamma för hela [unionen]. Om det är nödvändigt, framför allt på grund av situationen på världsmarknaden, de särskilda kraven på vissa marknader eller sådana skyldigheter som följer av avtal som ingåtts i enlighet med artikel [218 FEUF], får exportbidragen variera för olika bestämmelseorter.

2.   Exportbidragen ska fastställas av kommissionen.

Exportbidrag får fastställas

Om inte fastställandet sker genom anbudsförfarande ska den förteckning över produkter för vilka exportbidrag beviljas liksom exportbidragsbeloppet fastställas minst en gång var tredje månad. Bidragsbeloppet får emellertid behållas på samma nivå i mer än tre månader och under tiden får kommissionen utan bistånd av den kommitté som avses i artikel 195.1 vid behov justera bidragsbeloppet, på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ.

3.   En eller flera av följande aspekter ska beaktas när exportbidragen fastställs för vissa produkter:

5

I artikel 195.1 och 195.2 i förordning nr 1234/2007, med rubriken ”Kommittéförfarande”, föreskrevs följande:

”1.   Kommissionen ska biträdas av förvaltningskommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket (nedan kallad förvaltningskommittén).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 4 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas.

Den tid som avses i artikel 4.3 i beslut 1999/468/EG ska vara en månad.”

6

Artikel 196 i förordning nr 1234/2007, med rubriken ”Förvaltningskommitténs organisation”, hade följande lydelse:

”Vid organisationen av mötena i den förvaltningskommitté som avses i artikel 195.1 ska man särskilt beakta omfånget av dess ansvar, den specifika karaktären hos det ärende som ska behandlas samt behovet av lämplig sakkunskap.”

7

Förordning nr 1234/2007 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671).

8

Första beaktandeledet i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13) har följande lydelse:

”med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 291.3”.

9

Skälen 4–9 i förordning nr 182/2011 har följande lydelse:

10

Artikel 2 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Val av förfarande”. I artikel 2.1 och 2.2 föreskrivs följande:

”1.   I en grundläggande akt får föreskrivas att det rådgivande förfarandet eller granskningsförfarandet ska tillämpas, med hänsyn till den nödvändiga genomförandeaktens art eller verkan.

2.   Granskningsförfarandet ska särskilt tillämpas vid antagande av

11

Artikel 3 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Gemensamma bestämmelser”. I artikel 3.1–3.4 och 3.7 föreskrivs följande:

”1.   De gemensamma bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas på alla de förfaranden som avses i artiklarna 4–8.

2.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté som ska bestå av företrädare för medlemsstaterna. En företrädare för kommissionen skall vara ordförande i kommittén. Ordföranden har inte rösträtt i kommittén.

3.   Ordföranden ska förelägga kommittén utkastet till den genomförandeakt som ska antas av kommissionen.

Utom i vederbörligen motiverade fall ska ordföranden kalla till möte tidigast 14 dagar efter det att utkastet till genomförandeakt och utkastet till dagordning översänts till kommittén. Kommittén ska yttra sig över utkastet till genomförandeakt inom en tidsfrist som ordföranden får fastställa med hänsyn till hur brådskande frågan är. Tidsfristerna ska vara proportionella och ge kommittéledamöterna faktisk möjlighet att i god tid granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter.

4.   Så länge kommittén inte yttrat sig får varje kommittéledamot föreslå ändringar och ordföranden får lägga fram ändrade versioner av utkastet till genomförandeakt.

Ordföranden ska sträva efter att finna lösningar som vinner största möjliga stöd inom kommittén. Ordföranden ska informera kommittén om det sätt på vilket diskussionerna och förslagen till ändringar har beaktats, särskilt vad gäller de förslag som har ett brett stöd inom kommittén.

…

7.   I tillämpliga fall ska kontrollmekanismen inbegripa ett hänskjutande till en omprövningskommitté.

Omprövningskommittén ska, på förslag från kommissionen, anta sin egen arbetsordning med enkel majoritet av sina ledamöter.

Vid hänskjutande till omprövningskommittén ska denna, utom i vederbörligen motiverade fall, sammanträda tidigast 14 dagar och senast sex veckor efter dagen för hänskjutande. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska omprövningskommittén lämna sitt yttrande inom två månader efter dagen för hänskjutande.

Omprövningskommittén ska ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

Ordföranden ska fastställa datumet för omprövningskommitténs möte i nära samarbete med kommitténs ledamöter, så att medlemsstaterna och kommissionen ges möjlighet att säkerställa att de är representerade på lämplig nivå. Senast den 1 april 2011 ska kommissionen sammankalla det första mötet i omprövningskommittén, varvid kommitténs arbetsordning ska antas.”

12

Artikel 5 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Granskningsförfarandet”. I artikel 5.1–5.4 föreskrivs följande:

”1.   När granskningsförfarandet tillämpas ska kommittén yttra sig med den majoritet som anges i artikel 16.4 och 16.5 [FEU] och i tillämpliga fall artikel 238.3 [FEUF], när det gäller akter som ska antas på förslag från kommissionen. Rösterna från medlemsstaternas företrädare i kommittén ska viktas på det sätt som anges i de artiklarna.

2.   Om kommittén avger ett positivt yttrande ska kommissionen anta utkastet till genomförandeakt.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt om kommittén avger ett negativt yttrande. I de fall där en genomförandeakt anses vara nödvändig får ordföranden antingen förelägga samma kommitté en ändrad version av utkastet till genomförandeakt inom två månader efter avgivandet av det negativa yttrandet, eller förelägga omprövningskommittén utkastet till genomförandeakt inom en månad efter avgivandet för ytterligare överläggningar.

4.   Om inget yttrande avges får kommissionen anta utkastet till genomförandeakt, utom i de fall som anges i andra stycket. Om kommissionen inte antar utkastet till genomförandeakt får ordföranden förelägga kommittén en ändrad version av denna akt.

…”

13

Artikel 8 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Genomförandeakter med omedelbar verkan”. I artikel 8.1–8.4 föreskrivs följande:

”1.   Genom undantag från artiklarna 4 och 5 får det i en grundläggande akt föreskrivas att denna artikel ska tillämpas vid vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet.

2.   Kommissionen ska anta en genomförandeakt som ska tillämpas omedelbart, utan att först föreläggas en kommitté, och fortsätta att gälla under en period på högst sex månader, såvida inte något annat föreskrivs i den grundläggande akten.

3.   Ordföranden ska senast 14 dagar efter antagandet förelägga den berörda kommittén de akter som avses i punkt 2 för yttrande.

4.   Om granskningsförfarandet tillämpas, och kommittén avger ett negativt yttrande, ska kommissionen omedelbart upphäva den genomförandeakt som antagits enligt punkt 2.”

14

Artikel 9 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Arbetsordning”. I artikel 9.1 föreskrivs följande:

”Varje kommitté ska själv, med en enkel majoritet av sina ledamöter, anta sin arbetsordning på förslag från sin ordförande och på grundval av en standardiserad arbetsordning som kommissionen ska utarbeta efter samråd med medlemsstaterna. Kommissionen ska offentliggöra denna standardiserade arbetsordning i Europeiska unionens officiella tidning.

Befintliga kommittéer ska i den utsträckning som krävs anpassa sina arbetsordningar till den standardiserade arbetsordningen.”

15

Artikel 2 andra stycket och de två första meningarna i sjätte stycket i rådets beslut 87/373/EEG av den 13 juli 1987 om närmare villkor för utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 197, 1987, s. 33; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 72), samt artikel 3.2 och de två första meningarna i artikel 4.2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, 1999, s. 23) – genom vilket beslut 87/373 upphävdes – (nedan gemensamt kallade kommittologibesluten) hade samma lydelse, nämligen följande:

”Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över utkastet inom den tid som ordföranden får bestämma med hänsyn till hur brådskande frågan är.”

16

Beslut 1999/468 upphävdes genom förordning nr 182/2011.

17

Artikel 3 i förvaltningskommitténs arbetsordning har följande lydelse:

”1.   För tillämpningen av artikel 3.3 andra stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska ordföranden med beaktande av hur brådskande och komplex frågan är översända kallelsen till mötet, utkastet till dagordning och utkastet till den genomförandeakt som kommittén ombes yttra sig över till kommitténs ledamöter i god tid före mötet, senast 14 kalenderdagar före mötesdagen. Andra mötesrelaterade handlingar, särskilt sådana som åtföljer utkastet till genomförandeakt, ska såvitt det är möjligt översändas inom samma tidsfrist.

Emellertid får kortare tidsfrister tillämpas i fall där det regelbundet krävs snabba åtgärder eller där den grundläggande akten omfattar specifika obligatoriska tidsfrister för åtgärder. …

2.   I vederbörligen motiverade fall får ordföranden på eget initiativ eller på begäran av en ledamot av kommittén förkorta tidsfristen i punkt 1 första stycket för översändande av handlingar. Förutom i ytterst brådskande fall, särskilt för att undvika en allvarlig störning av marknaderna på jordbruksområdet eller för att skydda unionens ekonomiska intressen i den mening som avses i artikel 325 [FEUF], får tidsfristen inte vara kortare än fem kalenderdagar.”

18

Tilly-Sabco är ett franskt bolag som är verksamt inom export av hel djupfryst kyckling till länder i Mellanöstern.

19

I enlighet med bland annat artiklarna 162 och 164 i förordning nr 1234/2007 har kommissionen regelbundet, genom genomförandeförordningar, fastställt storleken på exportbidragen inom sektorn för fjäderfäkött.

20

Sedan antagandet av kommissionens förordning (EU) nr 525/2010 av den 17 juni 2010 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 152, 2010, s. 5), har storleken på dessa exportbidrag varit föremål för en progressiv minskning såvitt avser tre kategorier av djupfryst kyckling. Storleken på exportbidragen minskades först från 40 euro/100 kg till 32,50 euro/100 kg. Sistnämnda belopp bibehölls i åtta på varandra följande genomförandeförordningar, men minskades därefter till 21,70 euro/100 kg genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 962/2012 av den 18 oktober 2012 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 288, 2012, s. 6).

21

En ny minskning av exportbidraget, denna gång till 10,85 euro/100 kg för de tre aktuella kategorierna av djupfryst kyckling, genomfördes genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 33/2013 av den 17 januari 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 14, 2013, s. 15). Detta belopp bibehölls sedan i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 360/2013 av den 18 april 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 109, 2013, s. 27).

22

Genom den omtvistade förordningen upphävde kommissionen genomförandeförordning (EU) nr 360/2013 och fastställde exportbidragen för tre kategorier av djupfryst kyckling till noll. Detta rörde produktnumren 0207 12 10 9900, 0207 12 90 9190 och 0207 12 90 9990. Storleken på exportbidragen för sex andra produkter – i huvudsak små kycklingar – som angetts i bilagan till den omtvistade förordningen, som hade fastställts till noll genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1056/2011 av den 20 oktober 2011 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 276, 2011, s. 31), ändrades inte. Enligt bilagan till den omtvistade förordningen är de bestämmelseorter som berörs av exportbidragen framför allt länder i Mellanöstern.

23

Utkastet till den omtvistade förordningen lades fram vid förvaltningskommitténs möte den 18 juli 2013, vid vilket en omröstning om utkastet också genomfördes.

24

När det gäller det förfarande som följdes i nyss nämnda avseende anförde kommissionen följande i målet vid tribunalen.

25

Den 16 juli 2013, det vill säga två dagar före mötet i förvaltningskommittén, skickade kommissionen genom ett e-postmeddelande till ledamöterna i förvaltningskommittén en handling kallad ”EU Market situation for poultry” (Situationen på fjäderfämarknaden i unionen).

26

Under förmiddagen den dag mötet i förvaltningskommittén hölls, det vill säga den 18 juli 2013, höll kommissionen en genomgång av situationen på fjäderfämarknaden. På eftermiddagen då mötet fortsatte, efter klockan 13.00, höll kommissionen en genomgång av den omtvistade förordningen för förvaltningskommittén. Det var fråga om en standardförordning i vilken enbart sifferuppgifterna hade uppdaterats. Det var närmare bestämt en kopia av den tidigare förordningen om fastställande av exportbidrag i vilken uppgifterna om storleken på exportbidragen hade strukits över med blyerts.

27

Därefter genomfördes en omröstning om utkastet till förordningen. Generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling genomförde formaliteterna för självcertifiering samma dag, klockan 15.46, för att den omtvistade förordningen skulle kunna offentliggöras nästa dag i Europeiska unionens officiella tidning, i syfte att förordningen skulle träda i kraft och tillämpas omedelbart.

28

Skälen 1–3, 6 och 7 i den omtvistade förordningen har följande lydelse:

…

29

I artikel 1.1 i den omtvistade förordningen föreskrivs följande:

”Exportbidrag enligt artikel 164 i förordning (EEG) nr 1234/2007 ska beviljas för de produkter och med de belopp som anges i bilagan till den här förordningen …”

30

I den nyss nämnda bilagan fastställs exportbidragen för samtliga berörda produkter till noll.

31

Den omtvistade förordningen undertecknades av generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 19 juli 2013 och trädde i kraft samma dag.

32

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 augusti 2013 väckte Tilly-Sabco talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

33

Till stöd för sin talan åberopade bolaget fem grunder. Den första grunden avsåg åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av handläggningsregler. Den andra grunden avsåg fel i förfarandet och avsaknad av befogenhet. Den tredje grunden avsåg bristande motivering. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av lagstiftningen eller en uppenbart oriktig bedömning. Den femte grunden avsåg åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

34

I den överklagade domen fann tribunalen inledningsvis att talan kunde tas upp till prövning, eftersom den omtvistade förordningen utgör en regleringsakt som inte medför några genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Därefter fann den att talan skulle ogillas och att Tilly-Sabco skulle bära sina rättegångskostnader.

35

Tilly-Sabco har yrkat att domstolen ska

36

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

37

Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat fyra grunder. Den första grunden består av fem delar och avser felaktig tolkning av både artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 och artiklarna 162 och 164 i förordning nr 1234/2007. Den andra grunden avser att generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling saknade befogenhet att underteckna den omtvistade förordningen. Den tredje grunden består av fem delar och avser åsidosättande av artikel 296 FEUF och att domskälen i den överklagade domen är motstridiga i flera avseenden samt åsidosättande av artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007. Den fjärde grunden består av tre delar och avser att domskälen i den överklagade domen är motstridiga samt åsidosättande av artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 och missuppfattning av bevisningen.

38

Domstolen anser att det i ett första skede bör göras en gemensam prövning av den femte delen av den första grunden, den andra grunden, den tredje delen av den tredje grunden samt den första och den andra delen av den fjärde grunden, vilka samtliga i allt väsentligt avser att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 162 och 164 i förordning nr 1234/2007. I ett andra skede bör det göras en gemensam prövning av de fyra första delarna av den första grunden, vilka avser att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011.

39

Med den femte delen av den första grunden har Tilly-Sabco åberopat att domskälen i den överklagade domen är motstridiga, eftersom tribunalen fann att talan inte kunde bifallas på den andra delen av den första grunden.

40

I det avseendet anser Tilly-Sabco att tribunalens redogörelse, i punkterna 149 och 255 i den överklagade domen, för kommissionens argumentation visar på ett maktmissbruk. Enligt Tilly-Sabco stödde sig kommissionen nämligen på artikel 164 i förordning nr 1234/2007 – genom att använda förvaltningskommittén som ett verktyg – för att fatta ett politiskt beslut om att avskaffa exportbidragen, vilket var ett beslut som kommissionen borde ha fattat enbart med stöd av artikel 162 i förordningen.

41

I synnerhet anser Tilly-Sabco att tribunalen, i punkterna 162–164 i den överklagade domen, förbisåg betydelsen av att kommissionen, i oktober år 2013, underlät att anta en ny periodisk förordning i vilken exportbidragen, på grund av marknadssituationen, eventuellt fastställdes till noll euro, såsom den hade gjort tidigare då exportbidragen skulle behållas på samma nivå.

42

Med den andra grunden har Tilly-Sabco åberopat att tribunalen åsidosatte artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007 och att domskälen i den överklagade domen är motstridiga, eftersom tribunalen – efter att i punkt 200 i den överklagade domen ha underkänt bolagets argument att den omtvistade förordningen inte kunde anses utgöra periodisk jordbrukslagstiftning – fann att talan inte kunde bifallas på den andra grunden, vilken avsåg att generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling saknade befogenhet att underteckna den omtvistade förordningen.

43

Till utveckling av grunden har Tilly Sabco gjort gällande att det är ostridigt att den omtvistade förordningen inte förnyades och att detta innebär att den inte kan anses utgöra periodisk jordbrukslagstiftning. Bolaget har anfört att kommissionens praxis bestod i att var tredje månad anta förordningarna om exportbidrag och att den beslutade att inte sammankalla förvaltningskommittén för att – i oktober år 2013 – omvärdera storleken på exportbidragen. Om det hade varit fråga om periodisk jordbrukslagstiftning skulle kommissionen dock ha varit skyldig att göra en sådan omvärdering.

44

Med den tredje delen av den tredje grunden har Tilly-Sabco åberopat att punkterna 253–259 i den överklagade domen innehåller motstridiga domskäl, eftersom det där anges att fastställandet till noll av exportbidragen utgjorde en del av en gradvis minskning av storleken på dessa bidrag och att denna minskning strukturellt sett inte skiljde sig från de tidigare minskningarna. Enligt Tilly-Sabco utgjorde den gradvisa minskningen ett politiskt beslut och inte en tillämpning av de kriterier som uppställs i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007. Detta medgav kommissionen i sitt svaromål i målet vid tribunalen, varvid den hänvisade till ett internationellt åtagande som hade ingåtts i det avseendet.

45

Med den första delen av den fjärde grunden har Tilly-Sabco gjort gällande att domskälen i den överklagade domen är motstridiga och att tribunalen åsidosatte artikel 164.3 a i förordning nr 1234/2007. I punkterna 301 och 302 i den överklagade domen använde tribunalen nämligen olika referensperioder, vilka dessutom sträckte sig över flera år, vid bedömningen enligt nämnda bestämmelse av ”den rådande situationen” på världsmarknaden och på den inre marknaden.

46

Med den andra delen av den fjärde grunden har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 genom att bekräfta en uppenbart oriktig bedömning från kommissionens sida. Tilly-Sabco har anfört att tribunalen konstaterade, i punkt 289 i den överklagade domen, att prisskillnaden jämfört med kyckling från Brasilien uppskattades till 44,73 euro/100 kilo. Bolaget har anmärkt att denna prisskillnad är betydande och innebär att exportbidrag ska beviljas. Vidare anser bolaget att tribunalen enbart tog hänsyn till världsmarknaden och inte också till den inre marknaden, såsom krävs enligt nämnda bestämmelse.

47

Kommissionen har bestritt Tilly-Sabcos argumentation och har särskilt gjort gällande att bolagets argumentation bygger på en missuppfattning av vilka mål som eftersträvas inom den gemensamma jordbrukspolitiken genom beviljandet av exportbidrag.

48

Det bör först av allt påpekas att Tilly-Sabcos argumentation om att tribunalen har angett motstridiga domskäl i den överklagade domen i själva verket utgör ett ifrågasättande av tribunalens bedömning av den omtvistade förordningens lagenlighet mot bakgrund av artiklarna 162 och 164 i förordning nr 1234/2007, eftersom tribunalen underkände samtliga grunder och argument som bolaget hade åberopat till stöd för att förordningen inte var lagenlig mot bakgrund av nämnda bestämmelser.

49

Vidare finner domstolen att det framgår av en samlad läsning av artiklarna 39 och 40 FEUF, skälen 65 och 77 i förordning nr 1234/2007 samt av artikel 164.3 b i förordningen att det främsta målet med att – i förekommande fall – bevilja exportbidrag är att stabilisera den inre marknaden, vilket kommissionen helt riktigt har gjort gällande.

50

I det avseendet kan det konstateras att kommissionen enligt artikel 162 i förordning nr 1234/2007 har ett handlingsutrymme i fråga om huruvida exportbidrag ska införas eller inte samt därmed också i fråga om huruvida införda exportbidrag ska avskaffas.

51

I artikel 164.2 i förordningen anges att kommissionen bland annat ska fastställa exportbidrag med regelbundna intervall minst en gång var tredje månad. Storleken på exportbidragen får emellertid behållas på samma nivå i mer än tre månader eller, vid behov, justeras under tiden.

52

I artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 anges vilka aspekter som ska beaktas vid fastställandet av storleken på exportbidragen, varvid kommissionen kan välja att beakta en eller flera av dessa aspekter.

53

Således anges i artikel 164.3 a i förordningen att kommissionen får ta hänsyn till den rådande situationen och förväntade utvecklingen vad avser priserna och tillgången på produkten på den inre marknaden samt priserna på produkten på världsmarknaden. I artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 anges att kommissionen får ta hänsyn till målen för den gemensamma organisationen av marknaden, som är en balanserad marknadssituation och en naturlig utveckling av priserna och handeln.

54

Av detta följer att eftersom det inte – särskilt inte i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 – anges något specifikt belopp eller någon specifik beräkningsmetod, finns det inget som hindrar att kommissionens prövning av de aspekter som avses i den bestämmelsen kan leda fram till att exportbidragen tillfälligt fastställs till noll.

55

Vidare kan det konstateras att artikel 164.2 i förordningen ger kommissionen rätt att antingen behålla exportbidragen på samma nivå under tre månaders tid eller justera dem under tiden. Denna bestämmelse kan således inte anses ålägga kommissionen att systematiskt, var tredje månad, sammankalla förvaltningskommittén till möte, enbart i syfte att förnya de tidigare fastställda exportbidragen. En sådan tolkning, som skulle innebära att kommissionen och förvaltningskommittén blev tvungna att hålla möten i onödan, skulle nämligen strida mot principen om god förvaltning.

56

Slutligen kan det konstateras att det framgår av själva lydelsen i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 att kommissionen får fastställa exportbidragen på grundval av en eller flera av de aspekter som anges i den bestämmelsen. En förordning som antagits med stöd av nämnda bestämmelse kan därför inte anses innehålla en uppenbart oriktig bedömning, om bedömningen på goda grunder kunde stödjas på minst en av nämnda aspekter.

57

I det nu aktuella fallet framgår det för det första av artikel 1.1 i den omtvistade förordningen samt av skälen 2 och 3 i densamma att kommissionens antagande av denna förordning inte innebar att den avskaffade – med stöd av artikel 162 i förordning nr 1234/2007 – de tidigare exportbidrag som hade beviljats och fastställts till ett positivt belopp, utan att den med stöd av artikel 164 i förordning nr 1234/2007 fastställde de omtvistade exportbidragen till noll.

58

För det andra är det ostridigt att nyss nämnda fastställande grundades bland annat på det kriterium som anges i artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007.

59

Den kritik som Tilly-Sabco har riktat mot tribunalen för att den vid sin bedömning inte beaktade den inre marknaden och förbisåg att prisskillnaden jämfört med kyckling från Brasilien krävde att exportbidrag beviljades bygger emellertid på en felaktig läsning av den överklagade domen. Tribunalen gjorde nämligen en detaljerad prövning, i punkterna 282–294 i den överklagade domen, av den rådande situationen på den inre marknaden vid tiden för antagandet av den omtvistade förordningen.

60

Såsom kommissionen helt riktigt har gjort gällande bygger Tilly-Sabcos resonemang dessutom på en missuppfattning av målen med exportbidragen i allmänhet och av artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 i synnerhet. Enbart det förhållandet att det föreligger en prisskillnad innebär nämligen inte att exportbidrag måste beviljas.

61

Härav följer att Tilly-Sabcos argumentation avseende att tribunalen åsidosatte artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 helt saknar grund.

62

Med hänsyn till detta och i enlighet med vad som anförts i punkt 56 ovan, finner domstolen att den argumentation genom vilken Tilly-Sabco har bestritt tribunalens bedömning av den omtvistade förordningens lagenlighet mot bakgrund av artikel 164.3 a i förordning nr 1234/2007 är verkningslös.

63

Vad för det tredje beträffar Tilly-Sabcos argumentation avseende att kommissionen, i oktober år 2013, underlät att anta en ny förordning gör domstolen följande bedömning. Även om denna argumentation ansågs kunna tas upp till prövning skulle den ändå inte, mot bakgrund av det som anförts i punkt 55 ovan, kunna vinna framgång. Därav följer vidare att denna argumentation inte på något sätt innebär ett ifrågasättande av befogenheten för generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling att underteckna den omtvistade förordningen.

64

För det fjärde konstaterar domstolen att i den mån Tilly-Sabco anser att de omständigheter som bolaget åberopade i målet vid tribunalen är av sådan art att de visar på ett maktmissbruk, ska det erinras om att en rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 4 december 2013, kommissionen/rådet, C‑117/10, EU:C:2013:786, punkt 96).

65

Tilly-Sabco har emellertid inte anfört några sådana uppgifter.

66

När det gäller de syften som kommissionen sökte uppnå genom att anta den omtvistade förordningen, finns det ingenting i handlingarna i målet som gör det möjligt att slå fast att kommissionen antog förordningen uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå ett annat mål än det som anges i skälen 2 och 3 i förordningen, det vill säga att fastställa exportbidragen i enlighet med artikel 164 i förordning nr 1234/2007.

67

I det avseendet ska det påpekas att nyss nämnda bestämmelse ger kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det förhållandet att kommissionen i oktober år 2013 underlät att anta en ny förordning och att den påstås ha hänvisat till internationella åtaganden som ingåtts före antagandet av den omtvistade förordningen kan inte anses utgöra objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att kommissionen eftersträvade andra mål än de dem som anges bland annat i artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007.

68

Vidare har Tilly-Sabco inte gjort gällande att kommissionen har haft för avsikt att kringgå ett förfarande som föreskrivs i primärrätten.

69

Av det som anförts hittills har det inte framkommit någon felaktig rättstillämpning från tribunalens sida som skulle kunna motivera att den överklagade domen upphävs.

70

Vid sådana förhållanden finner domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall på den femte delen av den första grunden, den andra grunden, den tredje delen av den tredje grunden eller den första och den andra delen av den fjärde grunden.

71

Tilly-Sabco har med den första delen av den första grunden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 89 och 90 i den överklagade domen, gjorde en oriktig bedömning av begreppet ”proportionell tidsfrist” i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011.

72

I denna bestämmelse föreskrivs att ”[t]idsfristerna ska vara proportionella och ge [ledamöterna i förvaltningskommittén] faktisk möjlighet att i god tid granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter”. Den har således till syfte att säkerställa att förvaltningskommittén får en tillräcklig frist för reflektion och analys.

73

Utkastet till den omtvistade förordningen, som innehöll sifferuppgifterna avseende exportbidragen, överlämnades till förvaltningskommitténs ledamöter vid ett möte som började efter kl. 13.00 och upphörde kl. 15.46. Detta innebar att ledamöterna inte gavs någon ”faktisk möjlighet att i god tid granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter” och kravet på en ”proportionell tidsfrist” i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 kan därför enligt bolagets uppfattning inte anses uppfyllt.

74

Med den andra delen av den första grunden har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 när den fann att det i det aktuella fallet var fråga om en brådskande situation, trots att detta inte hade åberopats av kommissionen.

75

Tilly-Sabco har anfört att artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 ger möjlighet att underlåta att iaktta den föreskrivna fristen i ”vederbörligen motiverade fall” och att fristen då kan förkortas ”med hänsyn till hur brådskande frågan är”. Bolaget har gjort gällande att tribunalen i punkterna 111 och 112 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen inte hade hävdat att ärendet var brådskande och att tribunalen ändå fann, i punkterna 113–119 i den överklagade domen, att det var fråga om en brådskande situation, vilket motiverade att den nyss nämnda fristen inte iakttogs.

76

Genom dessa domskäl angav tribunalen ett skäl att frångå fristen som inte hade åberopats av kommissionen, vilket medförde att domskälen i den överklagade domen blev motstridiga. Vidare hade det inte visats att det fanns en risk för att de föreslagna bidragsbeloppen skulle läcka ut. Det talas inte heller om en sådan risk i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 och den kan således inte motivera att det inte sattes ut någon tidsfrist för att granska det förelagda utkastet till genomförandeakt. I mallen för arbetsordning anges nämligen att det ska anses vara fråga om ett utomordentligt brådskande fall ”[s]ärskilt när människors eller djurs hälsa hotas”.

77

Med den tredje delen av den första grunden har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen åsidosatte ändamålet med den frist som anges i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011.

78

Tilly-Sabco har för det första anfört att det enligt den bestämmelsen krävs att utkastet till genomförandeakt, i vilket storleken på de föreslagna exportbidragen anges, ska överlämnas inom den angivna fristen och för det andra att tribunalen i punkt 93 i den överklagade domen anförde att uppgifterna angående situationen på den berörda marknaden hade översänts i rätt tid till ledamöterna i förvaltningskommittén. Det förhållandet att sådana handlingar översändes kan emellertid inte anses avhjälpa den brist som bestod i att fristen för att överlämna utkastet till den omtvistade förordningen inte iakttogs.

79

I motsats till vad tribunalen antydde i punkt 95 i den överklagade domen innebar det förhållandet att sådana handlingar översändes inte att ledamöterna i förvaltningskommittén gavs möjlighet att inhämta synpunkter från de berörda aktörerna, däribland Tilly-Sabco, angående den föreslagna storleken på exportbidragen. Härtill kommer att de nämnda handlingarna under alla omständigheter inte utgjorde ett tillräckligt underlag för att kommittéledamöterna skulle kunna lämna ett väl underbyggt yttrande, eftersom det saknades uppgift om den föreslagna storleken på exportbidragen.

80

Följaktligen kunde det inte ske någon verklig diskussion mellan medlemsstaterna, innan förvaltningskommitténs möte, eller mellan kommittéledamöterna, under det möte som ägde rum på förmiddagen den 18 juli 2013. Detta strider mot artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, som uttryckligen kräver att kommittéledamöterna ges ”faktisk möjlighet” att granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter.

81

Med den fjärde grunden har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 genom att godkänna en rättsstridig praxis från kommissionens sida, vilken i den överklagade domen sägs ha tillämpats sedan år 1962, och genom att anse att kommissionen inte hade någon skyldighet att motivera varför det var befogat att tillämpa en kortare frist. Bolaget har anfört att om nämnda praxis verkligen var etablerad och nödvändig, fanns det ingenting som skulle ha hindrat kommissionen att, efter att ha tillämpat den i 39 år, ta hänsyn till denna praxis när den antog förordning nr 182/2011.

82

Kommissionen anser att det enda syftet med de fyra första delarna av den första grunden för Tilly-Sabcos överklagande är att kritisera den överklagade domen i den del tribunalen fann – felaktigt enligt bolagets mening – att det sätt som kommissionen rådgjorde med förvaltningskommittén var korrekt. Enligt kommissionen innehåller den överklagade domen dock inte något fel när det gäller tolkningen av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 och av artikel 3 i förvaltningskommitténs arbetsordning.

83

Vidare konstaterade tribunalen, med stöd av sin fria prövningsrätt, att ledamöterna i förvaltningskommittén tack vare de upplysningar om situationen på marknaden som lämnats av kommissionen gavs möjlighet att överlägga om utkastet till den omtvistade förordningen under förmiddagen före det att förordningen antogs och att ledamöterna inte invände mot kommissionens tillvägagångssätt.

84

I alla händelser var det riktigt av tribunalen att i punkterna 123 och 124 i den överklagade domen slå fast att reglerna om samråd med en kommitté syftar till att säkerställa att kommittéledamöternas befogenheter inte åsidosätts och inte till att skydda de ekonomiska aktörernas rättigheter. Dessa aktörer kan således inte åberopa ett eventuellt åsidosättande av nämnda regler.

85

Kommissionen har även gjort gällande att tribunalen för fullständighetens skull, i punkterna 125–129 i den överklagade domen, anförde att Tilly-Sabco inte hade visat – såsom krävs enligt domstolens praxis – att utgången av förfarandet skulle ha blivit en annan om det påstådda åsidosättandet inte hade ägt rum. Tilly-Sabco har emellertid i sitt överklagande inte gjort gällande någon omständighet som är ägnad att motbevisa detta konstaterande från tribunalens sida, trots att det inte finns några rättsliga eller faktiska hinder mot att bolaget lägger fram sådan bevisning i det nu aktuella målet. Enligt kommissionen skulle förvaltningskommitténs överläggning emellertid ha lett till ett liknande resultat om den hade förfogat över en frist på ytterligare ett tiotal dagar för att granska utkastet till den omtvistade förordningen, eftersom samtliga uppgifter skulle ha lett till ett fastställande av exportbidragen till noll.

86

I punkterna 83–120 i den överklagade domen fann tribunalen att de krav som uppställs i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 inte utgör hinder för den omtvistade praxis från kommissionens sida som beskrivs i punkterna 76–78 i nämnda dom och som i allt väsentligt består i att först under förvaltningskommitténs möten lägga fram utkast till förordningar när det är fråga om så kallade standardförordningar, vilka skiljer sig från de förordningar som de ersätter endast genom att sifferuppgifterna i förordningen ändras.

87

Tilly-Sabco har bestritt att kommissionens praxis är förenlig med nämnda krav, medan kommissionen å sin sida anser att tribunalens domskäl är välgrundade. Kommissionen har dessutom gjort gällande att Tilly-Sabco i alla händelser inte har rätt att åberopa ett åsidosättande av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, även om det antas att ett sådant åsidosättande är styrkt.

88

Domstolen gör i denna del följande bedömning. Begreppet ”förordning” definieras visserligen bara på ett enda sätt i artikel 288 andra stycket FEUF. I EUF-fördraget görs emellertid åtskillnad mellan ”lagstiftningsförordningar”, vilka antas enligt det ordinarie eller det särskilda lagstiftningsförfarandet och anges i artikel 289 FEUF, ”delegerade” förordningar, vilka antas av kommissionen i syfte att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakter och anges i artikel 290 FEUF, samt ”genomförandeförordningar”, vilka definieras i artikel 291 FEUF.

89

Enligt artikel 291.1 FEUF ankommer det i princip på medlemsstaterna att vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter. Enligt artikel 291.2 FEUF får kommissionen – förutom i särskilda fall – anta genomförandeakter endast om det krävs enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter och om dessa akter tilldelar kommissionen genomförandebefogenheter.

90

I det sistnämnda avseendet har det i artikel 291.3 FEUF införts en mekanism för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Enligt nämnda bestämmelse ska parlamentet och rådet, genom så kallad lagstiftningsförordning, i förväg fastställa allmänna regler och principer för hur denna kontroll ska gå till.

91

Att förordning nr 182/2011 är en lagstiftningsförordning i nyss nämnd mening framgår av det första beaktandeledet och skäl 4 i förordningen, vilka hänvisar till artikel 291.3 FEUF och återger lydelsen i den bestämmelsen, av skäl 7 och artikel 3.7 i förordningen, där det anges att den kontrollmekanism som krävs enligt artikel 291.3 FEUF införs genom förordningen, samt av skäl 5 i förordningen, där det anges att förordningen syftar till att återspegla de institutionella kraven i EUF-fördraget.

92

Detta innebär att förordning nr 182/2011, som ersatte beslut 1999/468, fastställer allmänna regler och principer för hur ovannämnda kontroll ska gå till.

93

Av skälen 8 och 9 i förordning nr 182/2011 framgår att antalet förfaranden i förenklingssyfte har begränsats till två, så att de enda förfaranden som har behållits är det rådgivande förfarandet och granskningsförfarandet. Vidare anges att gemensamma förfaranderegler ska gälla för kommittéerna, däribland centrala bestämmelser för hur dessa ska arbeta.

94

I det granskningsförfarande som anges i artikel 5 i förordning nr 182/2011 och som är tillämpligt i förevarande fall ska kommittén yttra sig med den majoritet som, beroende på vilket fall det är fråga om, anges i artikel 16.4 och 16.5 FEU eller i artikel 238.3 FEUF. Enligt artikel 5.3 i förordning nr 182/2011 får utkastet till genomförandeakt inte antas om kommittén avger ett negativt yttrande.

95

De centrala bestämmelserna om det rådgivande förfarandet och granskningsförfarandet finns i artikel 3 i förordning nr 182/2011.

96

Vad beträffar innehållet i bestämmelserna i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 ska dessa jämföras med motsvarande bestämmelser i kommittologibesluten, vilka var i kraft under den tid som kommissionens omtvistade praxis infördes.

97

I det avseendet ska det för det första påpekas att medan kommittologibesluten angav att ett förslag till åtgärder skulle föreläggas kommittén, gäller enligt artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 att utkastet till den genomförandeakt som ska antas ska föreläggas kommittén.

98

För det andra ska det påpekas att medan kommittologibesluten inte föreskrev någon tidsfrist mellan det att ett förslag till åtgärder förelades kommittén, att ett utkast till dagordning översändes och att mötet i förvaltningskommittén hölls, fastställs i förordning nr 182/2011 en tidsfrist på minst fjorton dagar, utom i vederbörligen motiverade fall, mellan det att utkastet till genomförandeakt och utkastet till dagordning föreläggs förvaltningskommittén och det att kallelse till ett kommittémöte skickas ut.

99

För det tredje kan det konstateras att när det gäller fastställande av den tidsfrist inom vilken kommittén ska yttra sig, är förordning nr 182/2011 och kommittologibesluten formulerade på samma sätt. Denna andra tidsfrist kan således fastställas av kommitténs ordförande med hänsyn till hur brådskande frågan är.

100

För det fjärde kan det konstateras att det faktum att det i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 har införts två olika tidsfrister som ska iakttas bekräftas av att det stora flertalet av språkversionerna av förordningen använder plural i frasen ”[t]idsfristerna ska vara proportionella …” samt av att det i artikel 3.7 tredje stycket i förordningen har införts två liknande tidsfrister för det nya omprövningsförfarandet.

101

För det femte kan det konstateras att även om den första av dessa två tidsfrister får förkortas ”i vederbörligen motiverade fall” och den andra tidsfristen får fastställas ”med hänsyn till hur brådskande frågan är”, måste båda fristerna vara ”proportionella och ge kommittéledamöterna faktisk möjlighet att i god tid granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter”.

102

Vid sådana förhållanden finner domstolen att den första tidsfristen syftar till att göra det möjligt för förvaltningskommitténs ledamöter att i lugn och ro, före varje möte, granska utkastet till genomförandeakt och att den andra tidsfristen syftar till att ledamöterna ska kunna framföra sina åsikter om utkastet. Denna bedömning finner stöd i artikel 3.4 i förordning nr 182/2011, där det anges att ”[så] länge kommittén inte yttrat sig får varje kommittéledamot föreslå ändringar”.

103

Härtill kommer att eftersom det i artikel 291.3 FEUF uttryckligen föreskrivs en mekanism för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter enligt artikel 291.2 FEUF måste den första tidsfristen även anses ha till syfte att säkerställa att medlemsstaternas regeringar hålls informerade, via sina ledamöter i förvaltningskommittén, om kommissionens förslag, för att regeringarna genom interna och externa samråd ska kunna ska fastställa en ståndpunkt i syfte att tillvarata varje regerings egna intressen i förvaltningskommittén.

104

Såsom framgår av artikel 3.7 i förordning nr 182/2011 företräder nämligen ledamöterna i förvaltningskommittén medlemsstaternas regeringar, på vilka det ankommer att besluta på vilken nivå de ska vara representerade i olika skeden av förfarandet.

105

Mot bakgrund av det nyss anförda kan det emellertid konstateras att en praxis som består i att förelägga förvaltningskommittén ett utkast till genomförandeakt först under det möte som hålls för att granska utkastet är oförenlig med både lydelsen i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 och de mål som eftersträvas med den bestämmelsen. Genom att använda detta tillvägagångssätt underlåter kommissionen nämligen att iaktta den första tidsfristen på fjorton dagar.

106

Vidare strider en sådan praxis mot systematiken i förordning nr 182/2011, vars artikel 8 tillåter kommissionen att vid behov anta förordningar som är direkt tillämpliga utan att först samråda med förvaltningskommittén.

107

Slutligen strider kommissionens praxis mot artikel 3.4 första stycket i förordningen, enligt vilken ledamöterna i förvaltningskommittén ska ges möjlighet att framföra sina åsikter och föreslå ändringar ända fram till dess att en akt antas, eftersom denna praxis innebär att kommittéledamöterna inte ges någon sådan möjlighet före mötet för antagande av akten.

108

Domstolen övergår nu till att pröva den motivering som åberopats av kommissionen för att inte iaktta den första tidsfristen på fjorton dagar, det vill säga att det fanns en risk för läckor. Om denna motivering godkändes, skulle detta innebära att kommissionen systematiskt befriades från att iaktta den första tidsfristen. Som kommissionen själv har medgett finns det nämligen i princip alltid risk för läckor. På samma sätt skulle det undantag som föreskrivs i förordning nr 182/2011 ges en systematisk karaktär, om man ansåg – som tribunalen gjorde i punkterna 113–115 i den överklagade domen – att det plötsligt uppstår en brådskande situation varje gång som en genomförandeförordning ska antas.

109

Härtill kommer att det inte går att dra någon annan slutsats av det som anges i skäl 5 i förordning nr 182/2011 angående målet att förfarandena ska vara effektiva samt angående erfarenheterna av och den gängse praxis som följts vid genomförandet av beslut 1999/468, i synnerhet vad beträffar antagande av standardiserade genomförandeförordningar som skiljer sig från de förordningar som de ersätter endast genom en ändring av sifferuppgifterna i förordningen, vilka uppdateras och fastställs efter varje möte i förvaltningskommittén.

110

I det avseendet ska det erinras om att artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 inte vidmakthåller en gängse praxis, utan ändrar den i väsentlig mån, bland annat genom att införa en första tidsfrist på fjorton dagar och genom att göra åtskillnad mellan ändamålet med denna tidsfrist och ändamålet med den tidsfrist som föregår förvaltningskommitténs yttrande. Vidare anges i bestämmelsen ett förbud mot att förkorta dessa tidsfrister på ett oproportionerligt sätt eller på ett sätt som gör att deras ändamål går förlorat.

111

Det ska även erinras om att parlamentet och rådet har minskat antalet kontrollförfaranden till två och att dessa förfaranden i förenklingssyfte regleras av en samling gemensamma bestämmelser. Om en annan praxis tillämpades vid antagande av de vanligaste genomförandeförordningarna, skulle detta i allt väsentligt innebära att en ny underkategori av förfaranden skapades, för vilka andra regler skulle gälla.

112

Det finns inte något stöd för valet av ett sådant alternativ i förordning nr 182/2011, och dessutom skulle detta strida mot de mål som har angetts av unionslagstiftaren.

113

Av detta kan följande slutsats dras. Visserligen kunde kommissionens fasta praxis omfattas av den rättsliga ram som gällde innan förordning nr 182/2011 antogs, det vill säga den som angavs i kommittologibesluten. De ändringar i primärrätten som följer av antagandet av EUF-fördraget samt därefter de ändringar i sekundärrätten som följer av antagandet av förordning nr 182/2011 utgör emellertid hinder mot att denna praxis kan fortsätta att tillämpas.

114

Domstolen finner vidare, mot bakgrund bland annat av det som anförts i punkterna 90, 91, 94, 95 och 102–104 ovan, att de krav som uppställs i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 utgör grundläggande handläggningsregler enligt EUF-fördraget och ingår bland de väsentliga formkrav som måste vara uppfyllda för att ett förfarande ska vara korrekt. Om sådana formkrav inte har uppfyllts ska den berörda rättsakten anses vara ogiltig (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 februari 1998, Tyskland/kommissionen, C‑263/95, EU:C:1998:47, punkt 32, dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 80, och dom av den 23 december 2015, parlamentet/rådet, C‑595/14, EU:C:2015:847, punkt 35).

115

I synnerhet gäller enligt domstolens fasta rättspraxis att underlåtenhet att iaktta handläggningsreglerna för antagande av en rättsakt som går någon emot utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Av samma praxis följer också att om unionsdomstolen vid prövningen av den aktuella rättsakten finner att den inte har antagits på ett korrekt sätt, ska den dra konsekvenserna av att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts och därmed ogiltigförklara den rättsakt som är behäftad med en sådan brist (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 103, och av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen, C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 56).

116

Domstolen finner att det inte är nödvändigt att pröva kommissionens argument att Tilly-Sabco inte får åberopa ett åsidosättande av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, utan att det räcker med att påpeka att unionsdomstolen ska pröva ett sådant åsidosättande ex officio när den konstaterar att det har skett (dom av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen, C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 56).

117

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas på de första fyra delarna av den första grunden.

118

Vid sådana förhållanden ska den överklagade domen upphävas utan att de övriga grunderna behöver prövas.

119

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga kan Europeiska unionens domstol, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

120

I förevarande fall är målet färdigt för avgörande.

121

Mot bakgrund av det som anförts i punkterna 86–118 ovan ska den omtvistade förordningen ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter.

122

Enligt artikel 264 andra stycket FEUF ska domstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade rättsakten som ska betraktas som bestående.

123

I förevarande fall har det vid prövningen av överklagandet visserligen framkommit att den omtvistade förordningen antogs i strid med väsentliga formföreskrifter, men dock inte att den omtvistade förordningen är behäftad med någon brist som medför att denna förordning, som innehåller nödvändiga bestämmelser för att genomföra förordning nr 1234/2007, inte kan anses vara i överensstämmelse med den sistnämnda förordningen.

124

Om domstolen således ogiltigförklarade den omtvistade förordningen utan att besluta att dess verkningar ska bestå till dess att den ersätts av en ny rättsakt, skulle detta kunna äventyra nämnda genomförande och dessutom påverka rättssäkerheten.

125

Vid sådana förhållanden ska verkningarna av den omtvistade förordningen bestå till dess att en ny rättsakt som ska ersätta densamma träder i kraft.

126

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

127

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

128

Tilly-Sabco har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet ska Tilly-Sabcos yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: