—

Pérez Retamero, genom J. Juan Monreal, abogado,

—

TNT Express Worldwide Spain S.L., genom D. Fernández de Lis Alonso, abogado,

—

Last Mile Courier S.L., tidigare Transportes Sapirod S.L., genom V. Domènech Huertas, abogado,

—

Spaniens regering, genom V. Ester Casas, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och M. J. Rius Riu, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 d och e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35, och rättelse, EUT L 57, 2007, s. 28).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, José María Pérez Retamero, och, å andra sidan, Last Mile Courier S.L., tidigare Transportes Sapirod S.L. (nedan kallat Sapirod), och TNT Express Worldwide S.L. (nedan kallat TNT), rörande att Sapirod sagt upp Pérez Retamero.

3

Skälen 4, 9 och 10 i direktiv 2002/15 har följande lydelse:

…

…

4

Artikel 1 i direktiv 2002/15 har rubriken ”Syfte”. Där föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att införa minimiregler för arbetstidens förläggning för att förbättra skyddet för hälsa och säkerhet för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter samt för att förbättra vägtrafiksäkerheten och åstadkomma en ytterligare tillnärmning av konkurrensvillkoren.”

5

Enligt artikel 2.1 i nämnda direktiv omfattar direktivets tillämpningsområde endast ”mobila arbetstagare som är anställda av företag etablerade i en medlemsstat och som deltar i vägtransporter vilka omfattas av [rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, 1985, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 113)] eller, om så inte är fallet, av den europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR)” och, sedan den 23 mars 2009, ”förare som är egenföretagare” och som deltar i samma vägtransporter.

6

I artikel 3 i direktiv 2002/15 föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

7

I artikel 1 i den konsoliderade lydelsen av Ley del Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), antagen genom Real Decreto Legislativo 1/1995 (kungligt lagdekret 1/1995) av den 24 mars 1995 (BOE nr 75, av den 29 mars 1995, s. 9654), i den version som är tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad lagen om arbetstagare), anges följande:

”1.   Denna lag är tillämplig på arbetstagare som av egen vilja och mot ersättning utför tjänster åt någon annan under ledning av en fysisk eller juridisk person som kallas arbetsgivare och inom ramen för dennes organisation.

…

3.   Denna lag omfattar inte

…

En anställning anses inte föreligga vad avser personer som tillhandahåller transporttjänster med stöd av administrativa tillstånd som de har beviljats, gentemot bestämd ersättning, användandes fordon som de äger eller direkt förfogar över, även om nämnda personer kontinuerligt arbetar för en och samma avsändare eller saluförare.

…”

8

Den 2 juni 2008 ingick Pérez Retamero med företaget TNT ett ”standardavtal om tillhandahållande av transporttjänster. Enligt nämnda avtal anförtrodde TNT åt Pérez Retamero att hämta och leverera gods inom Katalonien (Spanien), fylla i och upprätta dokument för tullklarering (enligt precisa instruktioner), lasta, säkra, lossa och vidarebefordra transporterat gods samt, slutligen, handlägga betalning avseende det gods som hämtats eller levererats. Enligt detta avtal kunde TNT dessutom ensidigt helt eller delvis ändra de principer och regler som gällde för transporttjänsterna. Pérez Retamero fick en mobiltelefon med ett SIM-kort från operatören Vodafone för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Enligt nämnda kontrakt skulle Pérez Retamero även teckna en transportförsäkring och under alla omständigheter ansvara för förlust eller förstörelse av godset samt försenad leverans. Avtalslängden hade inledningsvis bestämts till sex månader. Avtalet kunde emellertid successivt förlängas med lika lång tid. Ersättningen för de tjänster den berörde tillhandahöll bestod i en fastställd summa per arbetsdag och betalades ut månadsvis. I det aktuella avtalet angavs att det använda fordonet skulle ha de färger och den reklam som bestämts av TNT. Pérez Retamero hade dessutom förklarat att han hade tillstånd att utföra transporttjänster. I bilaga I till avtalet angavs att fraktföraren skulle ha en arbetsledare.

9

Avtalet förlängdes därefter, eller nya avtal ingicks, men alltid med samma grundläggande innehåll.

10

Från och med januari 2014 fortsatte Pérez Retamero att utföra samma arbete men han utställde numera sina fakturor till Sapirod, som är ett företag som TNT hade anlitat för att utföra transporttjänster. TNT gav fraktförarna kort som gav dem tillträde till TNT:s anläggningar. Nämnda kort identifierade Pérez Retamero som ”anställd förare”.

11

Pérez Retamero ägde en skåpbil med maximal tillåten lastvikt på 2590 kg, för vilken han har ett transportkort, vilket gav honom rätt att utföra transporttjänster.

12

Den 17 februari 2015 underrättade Sapirod muntligen Pérez Retamero om att företaget inte längre kunde erbjuda honom något arbete avseende transporter. Denna upplysning bekräftades i en skrivelse av den 6 mars 2015.

13

Den 17 mars 2015 väckte Pérez Retamero talan vid Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstolen i Barcelona, Spanien), med yrkande om att denna domstol skulle fastställa att han hade ett anställningsavtal med Sapirod och han således utsatts för en rättsstridig uppsägning. Han gjorde även gällande att TNT överfört arbetstagarna på ett rättsstridigt sätt och yrkade solidariskt ansvar för de två bolagen.

14

Pérez Retamero har till stöd för sin talan gjort gällande att samtliga kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande var för handen, såsom underordning, arbete för annans räkning och integration i ett företags organisation, varför det i förevarande fall var fråga om ett anställningsförhållande och inte en affärsförbindelse. Det objektiva undantaget i artikel 1.3 g i lagen om arbetstagare strider mot direktiv 2002/15, varför han inte kan betecknas som ”förare som är egenföretagare”, i den mening som avses i artikel 3 e i nämnda direktiv.

15

Sapirod har vid den nationella domstolen bland annat hävdat att det inte föreligger någon motsättning mellan artikel 1.3 g i lagen om arbetstagare och artikel 3 i direktiv 2002/15, eftersom det i båda dessa bestämmelser anges att om kriteriet innehav av ”licens eller administrativt tillstånd” som ger befogenhet att tillhandahålla vägtransporttjänster är uppfyllt, så kan det inte anses föreligga ett anställningsförhållande. Den omständigheten att det i nämnda unionsrättsliga bestämmelse inte uttryckligen anges att den berörde måste äga fordonet eller förfoga över det saknar härvid relevans.

16

TNT har vid den nationella domstolen bland annat gjort gällande att det framgår av skäl 5 i direktiv 2002/15 att direktiv inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i artikel 1 i direktivet och att detta direktiv således inte utgör ett giltigt lagstiftningsinstrument för att göra åtskillnad mellan verksamhet som fraktförare inom ramen för ett anställningsförhållande och utövande av samma verksamhet i egenskap av förare som är egenföretagare.

17

Den hänskjutande domstolen har påpekat att även om syftet med direktiv 2002/15 inte är att definiera begreppen arbetstagare och egenföretagare är definitionerna av respektive begrepp av avgörande betydelse med hänsyn till vilket ansvar som följer med respektive egenskap. Om syftet med unionslagstiftningen i transportfrågor är att harmonisera konkurrensreglerna, så bör begreppen mobil arbetstagare och förare som är egenföretagare i artikel 3 d respektive 3 e i samma direktiv ha samma innebörd i samtliga medlemsstater.

18

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstolen i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19

Sapirod, TNT, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har i sina skriftliga yttranden ifrågasatt huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning. De har särskilt hävdat att situationen i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/15 och att detta direktiv således inte behöver tolkas för att nämnda mål ska kunna avgöras.

20

Enligt fast rättspraxis är det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF ett medel för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna. Av detta följer att det uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten har anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se, bland annat, dom av den 17 juli 1997, Leur‑Bloem, C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 24, och dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl., C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 25).

21

Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse (se, bland annat, dom av den 17 juli 1997, Leur‑Bloem, C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 25, och dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl., C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 26).

22

En tolkningsfråga som har hänskjutits av en nationell domstol kan emellertid bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, bland annat, dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas, C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 33, och dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl., C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 27).

23

Det följer av fast rättspraxis att en begäran om förhandsavgörande som har framställts av en nationell domstol kan avvisas bland annat om det är uppenbart att unionsrätten varken direkt eller indirekt är tillämplig på omständigheterna i målet (dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl., C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 28).

24

Domstolen konstaterar att den nationella domstolen i förevarande fall har ställt en fråga om tolkningen av direktiv 2002/15, utan att ha visat att en sådan situation som den här aktuella omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv.

25

Det ska härvidlag påpekas att det framgår av artikel 1 i direktiv 2002/15 att syftet med nämnda direktiv är att införa minimiregler för arbetstidens förläggning för att förbättra skyddet för hälsa och säkerhet för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter samt för att förbättra vägtrafiksäkerheten och åstadkomma en ytterligare tillnärmning av konkurrensvillkoren.

26

Samtidigt framgår det av artikel 3 i direktiv 2002/15 att definitionerna i nämnda direktiv används ”med de betydelser som här anges”. Tolkningen av begreppen ”mobil arbetstagare” och ”förare som är egenföretagare” i artikel 3 d respektive 3 e i samma direktiv får således inte gå utöver direktivets tillämpningsområde.

27

Målet vid den nationella domstolen, som rör en talan mot ett beslut om uppsägning, rör emellertid inte arbetstidens förläggning, utan frågan huruvida den berörda personen ska betecknas som en mobil arbetstagare och således som anställd enligt nationell arbetsrätt och särskilt lagstiftningen om uppsägningar.

28

Ett mål som det i den nationella domstolen omfattas således inte av tillämpningsområdet för direktiv 2002/15 och begreppen i artikel 3 d och e i samma direktiv är således inte tillämpliga.

29

Artikel 3 d och e i direktiv 2002/15 behöver således inte tolkas för att målet i den nationella domstolen ska kunna avgöras.

30

Begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstolen i Barcelona, Spanien) ska således avvisas.

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstolen i Barcelona, Spanien) avvisas.