1. 

Rechtbank Amsterdam har i detta mål om förhandsavgörande ställt samma frågor till domstolen som i ett annat tidigare mål, ( 2 ) med den skillnaden att den europeiska arresteringsordern ( 3 ) i det här aktuella målet har utfärdats av Republiken Litauens justitieministerium. Medan den europeiska arresteringsordern i målet Poltorak härrörde från den svenska Rikspolisstyrelsen, ska det i förevarande mål klarläggas huruvida det litauiska justitieministeriet omfattas av begreppet ”rättslig myndighet” i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584/RIF ( 4 ).

2. 

Eftersom frågorna är likartade kommer jag här att upprepa en stor del av mina överväganden i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, vilket jag föredrar samma dag. Vidare gjorde de litauiska myndigheterna år 2014 en översyn av bestämmelserna om europeiska arresteringsorder, för att i enlighet med rådets förslag anpassa dem till de krav som följer av rambeslutet. Det innebär generellt sett att denna begäran om förhandsavgörande har en utpräglat ”historisk” karaktär och begränsar sig till den konkreta europeiska arresteringsorder som verkställigheten avser.

3.

Artikel 6 FEU har följande lydelse:

”1.   Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna [nedan kallad stadgan], som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.

Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen.

Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges.

2.   Unionen ska ansluta sig till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)]. Denna anslutning ska inte ändra unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen.

3.   De grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.”

4.

I artikel 47 föreskrivs följande under rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

…”

5.

Skäl 5 har följande lydelse:

”Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. …”

6.

Skäl 6 har följande lydelse:

”Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en 'hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.”

7.

Skäl 8 har följande lydelse:

”Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.”

8.

Vidare anges följande i skäl 10:

”Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.”

9.

I artikel 1, som har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”

10.

I artikel 6 föreskrivs följande under rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”:

”1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”

11.

Artikel 7, som handlar om centralmyndigheten, har följande lydelse:

”1.   Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.

2.   En medlemsstat får, om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er) ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa.

…”

12.

Beträffande förhållandet till andra rättsliga instrument, föreskrivs följande i artikel 31.1 a:

”1.   Bestämmelserna i detta rambeslut skall, utan att detta påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemsstater och tredje länder, den 1 januari 2004 ersätta motsvarande konventionsbestämmelser om utlämning i förbindelserna mellan medlemsstaterna:

…”

13.

Enligt punkt I.4 i regler om europeiska arresteringsorder får justitieministeriet utfärda en europeisk arresteringsorder för att gripa en person som har blivit dömd till fängelse och som har flytt för att undvika att straffet verkställs, under förutsättning att minst fyra månader återstår att avtjäna av strafftiden och att det finns skäl att anta att personen i fråga kan uppehålla sig i en medlemsstat.

14.

Om personen har dömts i sin utevaro ska domstolen enligt punkt II.7 i regler om europeiska arresteringsorder tillställa justitieministeriet en kopia av domen tillsammans med ett förslag till europeisk arresteringsorder, med beaktande av de kriterier för att utfärda en europeisk arresteringsorder som återfinns i själva reglerna.

15.

Om den dömde har flytt ska ansökan om utfärdande av en europeisk arresteringsorder enligt punkt II.8 i nämnda regler skickas till justitieministeriet av den institution där straffet ska verkställas.

16.

Enligt punkt III.12 i regler om europeiska arresteringsorder ska justitieministeriet granska de handlingar som den rättsliga myndigheten eller kriminalvårdsmyndigheten har översänt, och om de uppfyller villkoren i reglerna ska ministeriet utfärda den europeiska arresteringsordern, med beaktande av hur allvarligt brottet är, vilket slags brott det rör sig om samt den dömdes personlighet. Om justitieministeriet inte finner skäl att utfärda den europeiska arresteringsordern ska det skicka tillbaka ansökan till den berörda myndigheten.

17.

Om en europeisk arresteringsorder utfärdas ska den enligt punkt III.16 i regler om europeiska arresteringsorder undertecknas av justitieministern eller den person som ministern utser i sitt ställe.

18.

Den 29 juni 2016 ingav åklagaren vid Rechtbank Amsterdam en ansökan om att nämnda domstol skulle behandla en europeisk arresteringsorder som Republiken Litauens justitieministerium hade utfärdat i augusti 2013, utan att datumet angavs, och som avsåg gripande och överlämnande av Ruslanas Kovalkovas, en litauisk medborgare utan fast bostads- eller vistelseort i Nederländerna och för närvarande internerad på förvaret i Zwaag (Nederländerna).

19.

Den europeiska arresteringsordern utfärdades för verkställighet av den dom som Jonavos apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Jonava, Litauen) meddelade den 13 februari 2012, i vilken Ruslanas Koalkovas dömdes till fängelse i fyra år och sex månader för flera fall av misshandel.

20.

Den hänskjutande domstolen vill veta om den europeiska arresteringsordern har utfärdats av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet och om det således är ett ”rättsligt avgörande” i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslutet.

21.

Rechtbank Amsterdam har därför beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

22.

Den hänskjutande domstolen har motiverat denna begäran om förhandsavgörande genom att hänvisa till de skäl som redovisats i beslutet att begära förhandsavgörande i målet Poltorak (C‑452/16 PPU), samt lagt till ett antal anmärkningar. ( 6 )

23.

För det första har den påpekat att enligt rådets förslag till rambeslut är systemet med europeiska arresteringsorder huvudsakligen av rättslig karaktär, vilket innebär att den politiska dimension som utmärker utlämningsförfarandet har försvunnit.

24.

För det andra har den hänskjutande domstolen betonat att mot bakgrund av skäl 5 och 6 i rambeslutet, syftar detta till att utesluta medverkan av politiskt ansvariga vid beslut om utfärdande och verkställande av europeiska arresteringsorder.

25.

För det tredje innebär inte den omständigheten att rambeslutet inte innehåller någon definition av begreppet ”rättslig myndighet” att slutsatsen kan dras att justitieministeret kan kvalificeras som en sådan myndighet, oavsett om detta begrepp anses vara en kategori som omfattas av nationell rätt eller är ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

26.

Enligt den hänskjutande domstolen kan det vara av betydelse att den europeiska arresteringsordern är baserad på ett ”rättsligt beslut”, i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslutet, och att justitieministeriet har utfärdat den på begäran av en litauisk domstol. Rechtbank Amsterdam har i detta sammanhang hänvisat till en dom som meddelats av Supreme Court (Högsta domstolen, Förenade kungariket), i vilken nämnda domstol slog fast på vilka villkor en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av en minister kan anses ha utfärdats av en rättslig myndighet. ( 7 ) Eftersom den domen meddelades före EU-domstolens dom i målet Bob-Dogi ( 8 ), anser Rechtbank Amsterdam att begäran om förhandsavgörande är relevant, då domstolen i den sistnämnda domen fann att en europeisk arresteringsorder endast får utfärdas av en myndighet som har en sådan ställning och behörighet att den kan erbjuda ett tillräckligt rättsligt skydd.

27.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 2 september 2016, med en ansökan om skyndsam handläggning av målet om förhandsavgörande (artikel 267 fjärde stycket FEUF).

28.

Vid det administrativa sammanträdet den 12 september 2016 beslutade domstolen att handlägga begäran enligt förfarandet för skyndsam handläggning av mål om förhandsavgörande tillsammans med målet Poltorak (C‑452/16 PPU). I enlighet med artikel 111 i domstolens rättegångsregler, beslutade den att inte genomföra den skriftliga delen av förfarandet och i enlighet med artikel 109 i rättegångsreglerna beslutade den att uppmana Republiken Litauen att närmare beskriva dess system för europeiska arresteringsorder.

29.

Litauens regering skickade de begärda upplysningarna genom en inlaga som registrerades vid domstolen den 23 september 2016.

30.

Den 5 oktober 2016 hölls en förhandling, tillsammans med mål C‑452/16, vid vilken ombuden för Poltorak, den nederländska, den tyska, den grekiska, den finländska och den svenska regeringen samt kommissionen medverkade.

31.

Som jag nämnt i inledningen till detta förslag till förhandsavgörande, liknar de tolkningsfrågor som Rechtbank Amsterdam har ställt i förevarande mål frågorna i målet Poltorak. Likheten är i själva verket total, även om den hänskjutande domstolen menar att denna nya begäran har en ”särskild dimension”, eftersom den europeiska arresteringsordern i det aktuella fallet har utfärdats ”av en hög politisk tjänsteman i egenskap av företrädare för justitieministeriet”. ( 9 )

32.

Enligt min uppfattning skiljer sig inte denna omständighet i kvalitativt hänseende från omständigheterna i målet Poltorak. Inget av de organ som har utfärdat den europeiska arresteringsordern i de två målen kan anses ha ställning som ”rättslig myndighet” i den mening som avses i rambeslutet. I det förstnämnda fallet beror det på att det rör sig om en ”polismyndighet” och i det sistnämnda på att det är ett ”politiskt” organ. De kan när allt kommer omkring inte garantera att de grundläggande rättigheterna och friheterna iakttas, vilka utgör grunden för systemet i rambeslutet.

33.

Av de skäl som jag har angett i punkterna 27–30 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, anser jag följaktligen att den hänskjutande domstolens första fråga ska besvaras jakande och att begreppen ”rättslig myndighet” och ”rättsligt avgörande” i den mening som avses i artikel 6.1 respektive artikel 1.1 i rambeslutet, utgör självständiga unionsrättsliga begrepp som ska tolkas enhetligt i hela Europeiska unionen.

34.

Svaret på den andra och den tredje tolkningsfrågan bör i linje med mitt resonemang i punkterna 34–54 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, vara att en myndighet som Republiken Litauens justitieministerium inte uppfyller villkoren för att anses vara en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet. Det resonemang som jag förde rörande den svenska Rikspolisstyrelsen kan i tillämpliga delar tillämpas på det litauiska justitieministeriet, som ”fastställer och … genomför statens politik” inom de områden där det har behörighet. ( 10 )

35.

Enligt de upplysningar som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit och som grundar sig på en utvärderingsrapport från rådet från 2007, ( 11 ) förutsätter utfärdandet av en europeisk arresteringsorder av Republiken Litauen att det finns en nationell arresteringsorder eller en verkställbar fällande dom. Om så är fallet kan den verkställande domstolen eller, om personen i fråga har flytt efter den fällande domen, kriminalvårdsmyndigheten ansöka om att justitieministeriet utfärdar en europeisk arresteringsorder. Justitieministeriet utfärdar en sådan order efter att ha granskat de relevanta handlingarna och försäkrat sig om att det finns skäl för att utfärda den.

36.

Jag anser inte att detta system är förenligt med rambeslutet. ( 12 ) Som jag har visat i punkt 60 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, skulle den granskade modellen bara kunna vara förenlig med rambeslutet om det litauiska justitieministeriet ”uppfyller följande villkor, vilka jag anser är ofrånkomliga för att upprätthålla den nivå för rättsliga garantier som systemet med europeiska arresteringsorder bygger på: a) den måste handla på uppdrag och under överinseende av en rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6 i rambeslutet, och b) den kan inte ha något utrymme för skönsmässig bedömning beträffande utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, utan måste hålla sig till det uppdrag den fått av den rättsliga myndigheten. Det ankommer dessutom på den sistnämnda myndigheten att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande tolkningen av rambeslutet om det råder tvivel om ordern”.

37.

Om initiativet till förfarandet för utfärdande av den europeiska arresteringsordern kommer från kriminalvårdsmyndigheten, utan medverkan av den rättsliga myndigheten, innebär det att det första villkoret inte är uppfyllt.

38.

Om initiativet däremot kommer från den rättsliga myndigheten, har justitieministeriet ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om det i slutändan ska utfärda den europeiska arresteringsordern, utan att dess beslut blir föremål för domstolsprövning.

39.

Som svar på domstolens begäran om upplysningar, uppgav den litauiska regeringen att justitieministeriet bara får fatta beslut om den europeiska arresteringsordern efter det att domstolen har slagit fast att ett utfärdande är förenligt med proportionalitetsprincipen och principen om processekonomi. ( 13 ) Om justitieministeriet hyser tvivel rörande detta, kan det vända sig till domstolen och begära att den närmare prövar om ansökan om utfärdande av den europeiska arresteringsordern iakttar dessa principer. ( 14 ) Något oklart förklarar den litauiska regeringen därefter att om den får ”ett negativt svar från domstolen på frågan huruvida utfärdandet av [den europeiska arresteringsordern] iakttar proportionalitetsprincipen och principen om processekonomi …”, utfärdas inte ordern. Om den däremot får ”svaret att utfärdandet av [den europeiska arresteringsordern]” iakttar dessa principer, utfärdas den. ( 15 )

40.

Den litauiska regeringens svar är något otydligt, eftersom det kan ge intryck av att det enbart är domstolen som får bedöma proportionaliteten. Det avgörande är emellertid inte i första hand domstolens ”svar”, utan den bedömning som justitieministeriet gör av svaret. I annat fall går det inte att förstå hur domstolen ska kunna ge ”ett negativt svar … på frågan huruvida utfärdandet av [den europeiska arresteringsordern] iakttar proportionalitetsprincipen och principen om processekonomi”. Det negativa här rör i stället resultatet av den bedömning av svaret som justitieministeriet har gjort, vilket som framgår av punkt 12 i regler om europeiska arresteringsorder i sista hand beslutar om huruvida det är lämpligt att utfärda den europeiska arresteringsordern.

41.

I det fallet uppfylls inte det villkor som jag tagit upp i punkt 66 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, det vill säga att den myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder ska handla ”på uppdrag och under kontroll av en verklig rättslig myndighet som utövar tillsyn över den”. ( 16 )

42.

Jag kan härefter inte undgå att nämna en omständighet som skiljer förevarande mål från målet Poltorak. Den har inte något att göra med den ”särskilda politiska dimensionen” hos den myndighet som har utfärdat den europeiska arresteringsordern, utan med att Republiken Litauen den 6 februari 2014 meddelade rådet att europeiska arresteringsorder hädanefter bara får utfärdas av vissa domstolar och därmed inte av justitieministeriet. Detta har den hänskjutande domstolen angett ( 17 ) och det har bekräftats av den litauiska regeringen.

43.

Även om denna omständighet inte i sig innebär att tolkningsfrågan har förlorat sitt föremål (eftersom den europeiska arresteringsorder som är omtvistad i det nationella målet hade utfärdats enligt det gamla systemet och det inte finns någon uppgift om att de litauiska rättsliga myndigheterna skulle ha utfärdat någon ny för att ersätta den) har den ändå betydelse, då de ändrade bestämmelserna innebär att det blir onödigt att ens göra ett minimalt ingripande i medlemsstatens processuella autonomi, vilket jag däremot anser var oundvikligt i målet Poltorak, och Republiken Litauen själv har valt att anpassa sin modell till de krav som följde av rambeslutet.

44.

Vad avslutningsvis beträffar den begäran som framställts av den Litauiska regeringen, ( 18 ) och vid förhandlingen även av den nederländska regeringen och kommissionen, att domstolen ska begränsa domens rättsverkningar i tiden, för det fall att domstolen skulle finna att en europeisk arresteringsorder som utfärdas av justitieministeriet inte kan anses utgöra ett rättsligt avgörande, hänvisar jag till punkterna 68–70 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak, där jag redovisar skälen till varför jag anser att en sådan begränsning inte bör göras.

45.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Rechtbank Amsterdam på följande vis: