1.

I förevarande mål har Europeiska unionens råd yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 juni 2016, Marquis Energy/rådet, (T-277/13, ej publicerad, EU:T:2016:343), genom vilken tribunalen dels fann att den talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater ( 2 ) som väckts av Marquis Energy LLC kunde tas upp till sakprövning, dels ogiltigförklarade förordningen i den del som rörde Marquis Energy.

2.

Som jag kommer att redogöra för i min analys av den första delen av den första grunden för rådets överklagande anser jag att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den konstaterade att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen. Jag anser därför att den överklagade domen ska upphävas och talan i första instans ogillas.

3.

Om domstolen instämmer i min analys kommer det inte att finnas någon anledning att pröva de materiella grunder som rådet, precis som i det parallella målet C‑465/16 P, Growth Energy och Renewable Fuels Association, i vilket jag också har föredragit ett förslag till avgörande i dag, har anfört till stöd för att förklara att tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 9.5 i rådets förordning (EE) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen ( 3 ) (nedan kallad grundförordningen), jämförd med bestämmelserna i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) ( 4 ) (nedan kallat WTO:s antidumpningsavtal). Därför inskränker jag mig till att hänvisa till de argument som framförts till stöd för dessa grunder i andra hand, i mitt förslag till avgörande i målet C‑465/16 P, Growth Energy och Renewable Fuels Association.

4.

Tribunalen sammanfattade bakgrunden till tvisten i punkterna 1–14 i den överklagade domen. Nedan redogörs endast för de aspekter som är nödvändiga för att förstå de argument som parterna har anfört inom ramen för överklagandet.

5.

Efter att ha mottagit ett klagomål offentliggjorde Europeiska kommissionen den 25 november 2011 ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av bioetanol med ursprung i Amerikas Förenta stater till Europeiska unionen. ( 5 ) I tillkännagivandet uppgav kommissionen att den tänkte använda sig av ett stickprovsförfarande för att välja ut vilka exporterande tillverkare i Amerikas förenta stater som skulle undersökas.

6.

Den 16 januari 2012 informerade kommissionen fem företag som var medlemmar i Growth Energy och Renewable Fuels Association, nämligen Marquis Energy LLC, Patriot Renewable Fuels LLC, Plymouth Energy Company LLC, POET LLC och Platinum Ethanol LLC, om att de hade valts ut att ingå i urvalet av exporterande tillverkare. ( 6 )

7.

Den 24 augusti 2012 delgav kommissionen Marquis Energy det preliminära informationsdokumentet i vilket den redogjorde för beslutet att fullfölja undersökningen, utan att vidta några provisoriska åtgärder, och att undersökningen skulle utvidgas till att omfatta handlare/blandningsföretag. I detta dokument konstaterade kommissionen bland annat att det inte var möjligt att, på detta stadium, bedöma huruvida exporten av bioetanol med ursprung i Förenta staterna hade skett till dumpade priser, på grund av att de utvalda tillverkarna inte gjorde någon åtskillnad mellan försäljning inom landet och försäljning på export och att all försäljning skedde till icke-närstående handlare/blandningsföretag som var etablerade i Förenta staterna, vilka sedan blandade bioetanol med bensin och sålde den vidare.

8.

Den 6 december 2012 översände kommissionen det slutgiltiga informationsdokumentet till Marquis Energy, i vilket den på grundval av uppgifter från de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen hade undersökt huruvida det förekom dumpning som skadade unionsindustrin. Kommissionen avsåg att införa landsomfattande slutgiltiga åtgärder uppgående till 9,6 procent, för en period av tre år.

9.

Med stöd av grundförordningen antog rådet den 18 februari 2013 den omtvistade förordningen, och införde därmed en antidumpningstull på bioetanol, kallad drivmedelsetanol, med en landsomfattande sats på 9,5 procent för en period av fem år.

10.

Tribunalen påpekade även att rådet dels (i skälen 12–16 i den omtvistade förordningen) hade konstaterat att undersökningen hade visat att ingen av de utvalda tillverkarna hade exporterat bioetanol till unionsmarknaden och att det inte var de amerikanska tillverkarna av bioetanol utan handlarna/blandningsföretagen som exporterade den berörda produkten till unionen, och att rådet för att kunna genomföra antidumpningsundersökningen grundade sig på uppgifter från två handlare/blandningsföretag som hade gått med på att samarbeta under undersökningen (punkt 16 i den överklagade domen), dels (i skälen 62–64 i den omtvistade förordningen) hade förklarat att det var lämpligt att fastställa en landsomfattande dumpningsmarginal, eftersom strukturen för bioetanolindustrin och metoden för att tillverka och sälja den berörda produkten på den amerikanska marknaden och exportera den till unionen betydde att det inte var praktiskt möjligt att fastställa individuella dumpningsmarginaler för de amerikanska tillverkarna (punkt 17 i den överklagade domen).

11.

Tribunalen gjorde sedan en bedömning av huruvida den talan som väckts av Marquis Energy i dess egenskap av tillverkare av bioetanol kunde tas upp till sakprövning.

12.

I punkterna 55–67 i den överklagade domen fann tribunalen för det första att Marquis Energy var direkt berörd av den omtvistade förordningen, genom att i punkterna 69–80 i den överklagade domen bland annat underkänna de olika argument för motsatsen som framförts av rådet och av Europeiska kommissionen.

13.

I punkterna 81–92 i den överklagade domen fann tribunalen att Marquis Energy var personligen berörd av den omtvistade förordningen, och lämnade, i punkterna 93–106 i nämnda dom, de argument för motsatsen som anförts av rådet och kommissionen samt de övriga invändningar från dessa institutioner mot att talan tas upp till sakprövning som undersöktes i punkterna 107–118 i den överklagade domen utan bifall.

14.

I punkterna 121–168 i den överklagade domen, biföll tribunalen talan i sak såvitt avsåg den andra delen av den första grund som åberopats av Marquis Energy, nämligen att den omtvistade förordningen åsidosatte artikel 9.5 i grundförordningen, och ogiltigförklarade följaktligen den omtvistade förordningen i den del den rörde Marquis Energy, utan att pröva övriga delar av den aktuella grunden eller de övriga nio grunder som Marquis Energy åberopat i första instans.

15.

Tribunalen fann i huvudsak att rådet felaktigt hade konstaterat att rådet enligt artikel 9.5 i grundförordningen hade rätt att behålla en landsomfattande dumpningsmarginal och inte var skyldigt att beräkna individuella dumpningsmarginaler för varje amerikansk tillverkare som ingick i urvalet i den omtvistade förordningen.

16.

Avslutningsvis påpekade tribunalen för det första att unionslagstiftaren genom artikel 9.5 i grundförordningen hade avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som lagstiftaren åtagit sig inom ramen för WTO, i detta fall artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal. Artikel 9.5 i grundförordningen borde således tolkas i enlighet med dessa artiklar (se punkterna 129–139 i den överklagade domen).

17.

För det andra fann tribunalen att eftersom kommissionen hade behållit Marquis Energy i urvalet av amerikanska tillverkare och exportörer, medgav den att detta företag var en ”leverantör” av den dumpade produkten, så att rådet, i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen, i princip var skyldigt att beräkna en individuell dumpningsmarginal och en individuell antidumpningstull (se punkterna 140–168 i den överklagade domen).

18.

För det tredje fann tribunalen slutligen att även om det enligt artikel 9.5 i grundförordningen kan medges undantag från kravet på individuell beräkning av tullen om detta är praktiskt ”ogenomförbart”, och det i så fall endast är nödvändigt att ange leverantörens namn, det vill säga införa en landsomfattande antidumpningstull, ska uttrycket ”ogenomförbart” tolkas i överensstämmelse med det liknande uttryck som används i artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal (se, för ett liknande resonemang, punkt 188 i den överklagade domen). Mot bakgrund av sistnämnda bestämmelser medger emellertid inte artikel 9.5 i grundförordningen något undantag från skyldigheten att påföra en utvald tillverkare som har samarbetat under undersökningen en individuell antidumpningstull när institutionerna anser att de inte har haft möjlighet att fastställa ett individuellt exportpris (se punkt 188 sista meningen i den överklagade domen). Mot bakgrund av institutionernas förklaringar slog tribunalen således fast att rådet gjorde en oriktig bedömning när det fann att påförandet av individuella antidumpningstullar för de företag som ingick i stickprovet med amerikanska exportörer var praktiskt ”ogenomförbart” i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen (punkt 197 i den överklagade domen), och att den omständigheten att institutionerna ansåg sig ha problem med att spåra varje enskild försäljning eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser för de utvalda tillverkarna inte räckte för att motivera användningen av detta undantag (se, för ett liknande resonemang, punkterna 198–200 i den överklagade domen). Tribunalen ogiltigförklarade därför den omtvistade förordningen på grund av åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen och såvitt den rörde Marquis Energy.

19.

Rådet har i första hand yrkat att domstolen

20.

Rådet har i andra hand yrkat att domstolen ska

21.

Kommissionen har i första hand yrkat att domstolen ska

22.

Kommissionen har i andra hand yrkat att domstolen ska

23.

Marquis Energy har yrkat att domstolen ska

24.

Rådet har, med stöd av kommissionen, åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. I den första grunden, som rör upptagande till sakprövning av talan i första instans, har rådet anfört att tribunalen i den överklagade domen har gjort en felaktig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF och åsidosatt motiveringsskyldigheten. De båda andra grunderna avser tribunalens prövning i sak, och i dessa har rådet gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig tolkning och tillämpning av artikel 9.5 i grundförordningen. Som jag påpekat i mina inledande anmärkningar kommer jag att begränsa min prövning till den första grundens första del, eftersom jag anser att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den grunden och den överklagade domen därför ska upphävas.

25.

Innan jag inleder undersökningen av rådets överklagande är det emellertid viktigt att besvara de argument som kommissionen har framfört i sin duplik för att Marquis Energys svarsskrivelse ska avvisas.

26.

Kommissionen har gjort gällande att Marquis Energys svarsskrivelse har undertecknats elektroniskt av en person som det varken har styrkts är advokat eller har getts fullmakt att företräda detta företag. Eftersom ingen rättelse har gjorts innebär detta att svarsskrivelsen ska avvisas.

27.

Enligt min mening måste kommissionens resonemang avvisas med hänvisning till att det saknar stöd i de faktiska omständigheterna.

28.

Jag erinrar om att enligt artikel 119.2 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på överklagande enligt artikel 173.2 i nämnda rättegångsregler ska advokater till kansliet inge en officiell handling eller en fullmakt utfärdad av den part som de företräder.

29.

Dessutom följer det av artikel 44.1 i rättegångsreglerna att advokaterna, för att kunna åtnjuta den rätt till immunitet, privilegier och förmåner som anges i artikel 43 i rättegångsreglerna, på förhand måste styrka sin ställning genom en fullmakt från den part som de företräder, om parten är en privaträttslig juridisk person.

30.

Härav följer att för att med framgång kunna företräda en part vid domstolen måste en advokat ha en officiell handling eller getts fullmakt att företräda denna part

31.

Oberoende av vilken ställning den person hade som på elektronisk väg ingav Marquis Energys svarsskrivelse till domstolens kansli genom att använda ett konto som ger tillgång till it-applikationen ”e-Curia”, ( 7 ) är det viktigt att påpeka att i förevarande fall har varken Paulette Vander Schuerens ställning som advokat eller hennes befogenhet att föra talan ifrågasatts av kommissionen, som undertecknade originalet till den svarsskrivelsen.

32.

Kommissionens invändning saknar därför stöd i de faktiska omständigheterna. Marquis Energys svarsskrivelse kan således prövas i sak.

33.

Denna grund består av två delar. Genom den första delgrunden har rådet gjort gällande att tribunalen, genom att konstatera att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen, har gjort en felaktig tolkning av villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Genom den andra delgrunden har rådet klandrat tribunalen för att ha gjort en felaktig tolkning av de villkor för att vara personligen berörd som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan att varken förklara eller visa varför Marquis Energy hade egenskaper som skiljer detta företag från andra amerikanska tillverkare av bioetanol.

34.

Som jag redan påpekat anser jag att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den första delgrund som rådet har åberopat, och att det mot bakgrund av den kumulativa karaktären av de villkor för upptagande till sakprövning som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF därför är onödigt att pröva den andra delgrunden.

35.

Rådet har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av villkoret direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF, såsom detta har tolkats av domstolen, inte genom att konstatera att den omtvistade förordningen direkt påverkade Marquis Energys rättsliga ställning, utan genom att på sin höjd visa på en indirekt ekonomisk inverkan på de aktörer som inte exporterar sina produkter på unionsmarknaden. Enligt ovannämnda institutioner har domstolen dock redan avvisat, bland annat i domen av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen (C‑456/13 P, EU:C:2015:284), uppfattningen att det för att uppfylla villkoret direkt berörd är tillräckligt att visa att den omtvistade åtgärden får rent ekonomiska konsekvenser eller en konkurrensnackdel. I förevarande fall avser den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till särskilt punkterna 72, 73, 76, 78 och 79 i den överklagade domen. Kommissionen har tillagt att mot bakgrund av rättspraxis avseende villkoret direkt berörd konstaterade tribunalen, i punkterna 56–67 i den överklagade domen, felaktigt att det för att fastställa en sådan effekt var tillräckligt att Marquis Energy hade framställt en produkt som, om den exporterades till unionen av en tredje part, var föremål för en antidumpningstull. En sådan tolkning blandar ihop vad som är direkt med vad som är indirekt och vad som är juridiskt med vad som är ekonomiskt. Den omständigheten att Marquis Energy i sina inlagor till domstolen har försökt att dölja den överklagade domens faktiska innehåll ändrar enligt kommissionen inte denna bedömning.

36.

Marquis Energy har för det första gjort gällande att rådet ber domstolen att göra en ny bedömning av de omständigheter som tribunalen har fastställt, vilket faller utanför behörigheten för den domstol som prövar överklagandet. Denna kritik, som avser tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkterna 66 och 76 i den överklagade domen, kan därför inte tas upp till sakprövning. För det andra anser Marquis Energy att den omständigheten att de stora mängder bioetanol som de fyra utvalda tillverkarna har producerat exporterades till unionen och att dessa i den omtvistade förordningen har identifierats som exporterande tillverkare var tillräckligt för att tribunalen skulle finna att dessa aktörer var direkt berörda av förordningen. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att Marquis Energy var en amerikansk bioetanoltillverkare som exporterar sina produkter till unionen och att, eftersom produktionen omfattades av antidumpningstullar, dessa tullar påverkade den rättsliga ställningen för dessa företag. Eftersom de utvalda tillverkarna var medvetna om att deras produkter var avsedda för försäljning till unionen och därför tillämpade ett exportpris är avsaknaden av direkt försäljning under alla omständigheter inte relevant. Enligt Marquis Energy är även en potentiell exportör av den berörda produkten till unionen direkt berörd. Den rättspraxis som institutionerna har åberopat till stöd för sina argument är dessutom inte relevant, eftersom den inte avser kriteriet direkt berörd eller avser faktiska situationer som inte är jämförbara.

37.

I punkt 44 i den överklagade domen erinrade tribunalen med rätta, vilket för övrigt inte har bestritts i förevarande fall, om att begreppet direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF kräver att två kriterier samtidigt är för handen. För det första måste den rättsakt vars ogiltigförklaring sökandena eftersträvar ha direkt inverkan på deras rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan att några mellankommande regler tillämpas. ( 8 )

38.

I förevarande fall är endast tillämpningen av det första kriteriet, nämligen den omtvistade förordningens indirekta inverkan på Marquis Energys rättsliga ställning, föremål för rådets och kommissionens kritik mot den överklagade domen.

39.

I detta avseende är det för det första nödvändigt att avvisa Marquis Energys påståenden om att den första grundens första del avser att vid domstolen ifrågasätta de konstateranden och bedömningar av de faktiska omständigheterna som tribunalen har gjort.

40.

Som jag närmare kommer att förklara förefaller rådet enligt min mening ha gjort en helt korrekt tolkning av de faktiska omständigheter på vilka tribunalen grundade sin slutsats att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen, en slutsats som institutionerna har bestritt. Det är i stället Marquis Energy som vid olika tillfällen i sina inlagor har försökt snedvrida tribunalens fastställande och bedömning av de faktiska omständigheterna i den överklagade domen.

41.

Låt mig förklara.

42.

Parterna i målet vid tribunalen diskuterade ingående frågan huruvida de fem amerikanska bioetanoltillverkare som hade valts ut under undersökningen, däribland Marquis Energy, exporterade bioetanol till unionen eller om denna export skedde av icke-närstående handlare/blandningsföretag.

43.

I punkt 57 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att det i den omtvistade förordningen angavs att ingen av de fem utvalda tillverkarna själv exporterade bioetanol till unionsmarknaden. De sålde den i stället till icke-närstående handlare/blandningsföretag på (den amerikanska) hemmamarknaden, vilka sedan blandade den med bensin och sålde den vidare inom landet och för export, särskilt till unionen.

44.

Till följd av sina överväganden i punkterna 58–65 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts i förevarande överklagande, drog tribunalen i punkt 66 i samma dom slutsatsen att ”det har styrkts att de mycket stora volymer av bioetanol som köptes in under undersökningsperioden av de åtta handlare/blandningsföretag som fyllde i frågeformulären hos de fem utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna, däribland [Marquis Energy], till stor del exporterades till unionen. …”.

45.

Genom att använda en opersonlig och indirekt stil, som för övrigt redan förekommer i punkt 60 i den överklagade domen (”… en betydande volym av bioetanol som härrörde från [Marquis Energy] regelbundet hade exporterats till unionen under undersökningsperioden”), fann tribunalen inte, inte ens indirekt och tvärtemot vad Marquis Energy har gjort gällande inför domstolen, att dessa företag själva exporterade sin produktion till unionen.

46.

Det följer med nödvändighet av punkt 66 i den överklagade domen att tribunalen medgav att den bioetanol som producerats av Marquis Energy hade ”köpts” av de oberoende handlarna/blandningsföretagen innan den exporterades, främst till unionen. Som kommissionen har påpekat konstaterade tribunalen således endast att den bioetanol som Marquis Energy producerade indirekt kom in på unionsmarknaden, det vill säga via icke-närstående handlare/blandningsföretag, efter att dessa hade blandat bioetanolen med bensin.

47.

Inget i den överklagade domen tyder på att tribunalen ansåg att de amerikanska tillverkarna av bioetanol skulle betraktas som exportörer. Att tillverkarna inte tillerkänts en sådan ställning framgår uttryckligen av punkt 72 i den överklagade domen, i vilken tribunalen konstaterade att en tillverkare, ”även om denne inte är exportör av de nämnda produkterna, påtagligt [kan] påverkas” av att en sådan antidumpningstull påförs den produkt som importeras till unionen. Detta bekräftas ytterligare i punkt 73 i domen, enligt vilken Marquis Energy ”producerade ren bioetanol under undersökningsperioden och att det var dess produkter som handlarna/blandningsföretagen blandade med bensin och exporterade till unionen”.

48.

Till skillnad från vad Marquis Energy har hävdat följer av detta att varken rådet eller kommissionen har anmodat domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Tvärtom har dessa institutioner gjort en korrekt tolkning av de relevanta punkterna i den överklagade domen.

49.

I likhet med kommissionens kritik begränsas rådets kritik till att ifrågasätta tribunalens slutsats att det införande av antidumpningstullar som föreskrivs i den omtvistade förordningen hade direkt inverkan på Marquis Energys rättsliga ställning på grund av dess ställning som amerikansk tillverkare av bioetanol, som exporterade en del av produktionen till unionen.

50.

Jag anser emellertid att dessa invändningar är välgrundade, eftersom de skäl som åberopats av tribunalen, och som fått den att dra slutsatsen att den omtvistade förordningen har direkt inverkan på Marquis Energys rättsliga ställning enligt min mening är otillräckliga och felaktiga.

51.

Jag erinrar för det första om att tribunalen i punkt 67 i den överklagade domen grundat på övervägandena i punkterna 60–66 i samma dom, drog slutsatsen att de fyra utvalda tillverkarna var direkt berörda, i den mening som bland annat avses i den rättspraxis som nämns i punkt 44 i den domen, medan tribunalen i punkterna 69–79 i samma dom underkände rådets och kommissionens invändningar mot denna slutsats.

52.

Punkterna 60–65 i den överklagade domen begränsas till överväganden om destinationen för, volymen på och egenskaperna för de utvalda amerikanska tillverkarnas produktion av bioetanol, däribland Marquis Energys produktion. Som redan påpekats drog tribunalen i punkt 66 i den överklagade domen slutsatsen att det av dessa överväganden följer att det har styrkts att de mycket stora volymer med bioetanol som handlarna/blandningsföretagen köpte av de utvalda tillverkarna till stor del exporterades till unionen.

53.

Även om sådana ekonomiska bedömningar inte är felaktiga, och i vart fall inte har bestritts av rådet, är de emellertid otillräckliga för att, såsom tribunalen konstaterade i punkt 67 i den överklagade domen, visa att de antidumpningstullar som införts genom den omtvistade förordningen direkt påverkar den rättsliga ställningen för Marquis Energy.

54.

Konstaterandet att de utvalda tillverkarnas produktion av bioetanol, däribland Marquis Energys produktion, före införandet av antidumpningstullar kom in på unionsmarknaden via icke-närstående handlare/blandningsföretag, efter att ha blandats med bensin, innebär inte med nödvändighet att det är styrkt att Marquis Energys rättsliga ställning ändrades genom införandet av dessa tullar.

55.

En sådan slutsats skulle innebära att alla tillverkare i ett tredjeland vars produkter finns på unionens marknad är direkt berörda – i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, såsom denna tolkats av domstolen – av införandet av antidumpningstullar på dessa produkter.

56.

Det bör dock erinras om att enligt domstolens praxis har förordningar om införande av en antidumpningstull, med anledning av deras karaktär och omfattning, en normativ karaktär, eftersom de tillämpas på flertalet ekonomiska aktörer och det därför endast är på grund av särskilda omständigheter som dessa bestämmelser direkt (och personligen) kan beröra sådana tillverkare och exportörer av den ifrågavarande produkten som tillskrivits dumpning på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet. ( 9 )

57.

Enbart den omständigheten att en produkt kommer in på unionsmarknaden, även i stora volymer, räcker inte för att anse att så snart en antidumpningstull påförs denna produkt har denna tull en direkt inverkan på produkttillverkarens rättsliga ställning.

58.

Om så vore fallet skulle antidumpningsförordningar helt sakna rättslig grund. Varje tillverkare av en produkt som omfattas av en antidumpningstull skulle med andra ord automatiskt, på grund av sin ställning som tillverkare av produkten, anses vara direkt berörd av den förordning genom vilken tullen infördes.

59.

Den omständigheten att denna tillverkare deltog i undersökningen genom att ingå i det stickprov som användes i det förfarande som ledde fram till antagandet av den omtvistade förordningen ändrar inte denna bedömning. Att ett företag ingår i ett representativt urval i den undersökning som genomförs av kommissionen kan på sin höjd utgöra ett indicium på att tillverkaren är personligen berörd ( 10 ). Det innebär inte att tillverkarens rättsliga ställning direkt påverkas av införandet av slutgiltiga antidumpningstullar i slutet av undersökningen.

60.

Tribunalens förhastade slutsats i punkt 67 i den överklagade domen förefaller desto mer klandervärd eftersom tribunalen samtidigt varken har bestritt konstaterandet i den omtvistade förordningen, vilket upprepades i punkt 57 i den överklagade domen, nämligen att de berörda tillverkarna sålde bioetanol till icke-närstående handlare/blandningsföretag på den (amerikanska) hemmamarknaden, för att dessa både skulle sälja produkten vidare på den amerikanska hemmamarknaden och exportera den, eller konstaterandet i punkt 65 i den överklagade domen, nämligen att det inte var möjligt att jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser, vilket stöder institutionernas tes att Marquis Energy sålde sin produktion på den amerikanska hemmamarknaden och inte hade något inflytande över bestämmelseorten eller exportpriset.

61.

De bedömningar som tribunalen gjorde i punkterna 70–74 och 76–79 i den överklagade domen för att avslå rådets och kommissionens argument avseende tribunalens slutsats i punkt 67 i den domen är inte heller särskilt övertygande.

62.

För det första ger tribunalens slutsatser i punkterna 70–72 i den överklagade domen, nämligen att huruvida en tillverkare direkt berörs av en förordning om införande av antidumpningstullar inte beror på dennes ställning som tillverkare eller exportör, eftersom en tillverkare, även om denne inte är exportör av de nämnda produkterna, ”påtagligt påverkas” av att en sådan antidumpningstull påförs den berörda produkten, inte ett definitivt svar på frågan huruvida Marquis Energys rättsliga ställning direkt berördes av införandet av antidumpningsåtgärderna i den omtvistade förordningen.

63.

Jag medger visserligen att enbart den omständigheten att en aktör har ställning som tillverkare inte räcker för att ipso jure utesluta uppfyllandet av villkoret om att aktören måste vara direkt berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

64.

Tribunalen har emellertid inte förklarat varför den rättsliga ställningen för en tillverkare från ett tredje land som endast säljer sina produkter på det landets hemmamarknad till aktörer som själva säljer produkten vidare efter att ha tillsatt ett annat ämne, både på den inre marknaden och på export, påverkas direkt av införandet av antidumpningstullar på denna produkt på unionsmarknaden. Den omständigheten att tribunalen i punkt 72 i den överklagade domen har använt uttrycket ”påtagligt påverkas”, som rör villkoret personligen berörd, och inte villkoret direkt berörd, tyder inte enbart på en tillnärmning av terminologin, utan mer grundläggande på att tribunalen har underlåtit att göra en korrekt prövning av vilken inverkan införandet av antidumpningstullar hade på de utvalda amerikanska bioetanoltillverkarnas rättsliga ställning, som rör det villkor om att vara direkt berörd som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, respektive av institutionernas argument att den omtvistade förordningen endast hade en indirekt ekonomisk inverkan på dessa tillverkare, däribland Marquis Energy.

65.

Tribunalen har anfört liknande slutsatser i punkterna 76–78 i den överklagade domen.

66.

I punkt 76 i domen, som förtjänar att återges i sin helhet, angav tribunalen för det första att ”[ä]ven om det antas att handlarna/blandningsföretagen får bära antidumpningstullen och det visar sig att försäljningskedjan för bioetanol blir avbruten, så att de inte har förmåga att övervältra antidumpningstullen på tillverkarna, ska det erinras om att införandet av en antidumpningstull ändrar de rättsliga villkoren för saluföringen på unionsmarknaden av den bioetanol som de fyra utvalda tillverkarna producerar. Därför kommer den ifrågavarande tillverkarens rättsliga ställning på unionsmarknaden i vart fall att påverkas direkt och påtagligt. I punkt 77 i den överklagade domen underkände tribunalen dessutom kommissionens argument om att införandet av antidumpningstullar endast hade indirekt verkan på de fyra utvalda tillverkarna genom att påpeka att kommissionen felaktigt ”[bestritt] att ett annat företag i försäljningskedjan än den sistnämnda exportören, i fråga om vilken det har konstaterats att han ägnar sig åt dumpning, kan väcka talan mot en antidumpningstull …”.

67.

Dessa punkter i den överklagade domen tycks innehålla två fall av felaktig rättstillämpning.

68.

För det första har tribunalen inte förklarat på vilket sätt en tillverkare i ett tredjeland – såsom Marquis Energy, som endast säljer sin produkt på hemmamarknaden till oberoende aktörer som har konstaterats ägna sig åt dumpning – kan påverkas direkt av införandet av antidumpningstullar på den produkt som dessa oberoende aktörer exporterar, trots att dessa inte kan övervältra antidumpningstullarna på denna tillverkare.

69.

Med andra ord: om de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen, i den situation som undersöktes av tribunalen i punkterna 76 och 77 i den överklagade domen, ska anses ägna sig åt dumpning och fullt ut bära de antidumpningstullar som införts på unionsmarknaden genom den omtvistade förordningen, kan jag inte se hur den rättsliga ställningen för tillverkare av produkten i fråga, som endast säljer produkten på den amerikanska hemmamarknaden, kan påverkas direkt av uppbörden av denna tull.

70.

I en sådan situation är det, såsom kommissionen har påpekat, visserligen möjligt att införandet av antidumpningstullar har en inverkan på den volym som tillverkare av bioetanol säljer till icke-närstående handlare/blandningsföretag på den amerikanska hemmamarknaden. De sistnämna minskar förmodligen de inköp som är avsedda för export till unionen, utan att kunna kompensera nedgången genom att öka sina leveranser till den amerikanska hemmamarknaden eller till andra exportmarknader än unionen. Dessa konsekvenser är dock av ekonomisk natur och därför, enligt min uppfattning, inte tillräckliga för att visa att införandet av antidumpningstullar direkt påverkar den rättsliga ställningen för tillverkaren av nämnda produkt på unionsmarknaden. I så fall, och tvärtemot vad tribunalen angav i punkt 76 andra meningen i den överklagade domen, saknar de amerikanska bioetanoltillverkarna ”rättslig ställning” på unionsmarknaden.

71.

Å andra sidan förefaller tribunalen, åtminstone indirekt, fästa vikt vid det förhållandet att de ifrågavarande tillverkarna deltog i den undersökning som genomfördes av kommissionen. Som jag redan har nämnt i punkt 64 i förevarande förslag till avgörande är ett sådant deltagande på sin höjd relevant inom ramen för kontrollen av villkoret att en aktör ska vara personligen berörd, men inte vid prövningen av villkoret direkt berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

72.

För det andra kan tribunalens överväganden i punkt 78 i den överklagade domen varken vederlägga ovanstående eller ge stöd åt slutsatsen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen.

73.

Å ena sidan är det enligt min mening felaktigt att hävda att ”strukturen på avtalsarrangemangen mellan de ekonomiska aktörerna i försäljningskedjan avseende bioetanol inte har någon som helst betydelse för frågan huruvida en bioetanoltillverkare är direkt berörd av den [omtvistade] förordningen. För det första skulle den motsatta slutsatsen innebära att det anses att endast en tillverkare som säljer sin produkt direkt till en importör i unionen, kan vara direkt berörd …, vilket inte alls framgår av grundförordningen”.

74.

Av domstolens praxis, som tribunalen korrekt har citerat i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen, framgår att de situationer i vilka tribunalen har funnit att en talan som väckts av ekonomiska aktörer mot förordningar om införande av antidumpningstullar kan tas upp till sakprövning bland annat grundades på särdragen i affärsförbindelserna med andra aktörer, i synnerhet för att fastställa exportpriset till unionen.

75.

Jag förstår därför inte varför den särskilda strukturen på avtalen mellan de amerikanska bioetanoltillverkarna och de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen bör undantas från detta resonemang, även om detta skulle leda till slutsatsen att dessa tillverkare inte är direkt berörda.

76.

Dessutom kan jag inte instämma i påståendet att denna slutsats skulle vara liktydigt med att en tillverkare är direkt berörd endast om vederbörande säljer sin produktion direkt på unionsmarknaden. Andra situationer är nämligen tänkbara, särskilt affärsarrangemang som försäljning via mellanhänder/exportörer som står den aktuella tillverkaren nära. Som tribunalen påpekade är den omständigheten att det inte sägs något om detta i grundförordningen under alla omständigheter irrelevant, eftersom villkoren för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring, som talan i förevarande mål, regleras av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

77.

Å andra sidan, och tvärtemot vad tribunalen angav i punkt 78 sista meningen i den överklagade domen, skulle institutionernas inställning, som jag delar, inte ”få till följd att det rättsliga skyddet inskränktes för tillverkare som producerar varor som drabbas av antidumpningstullar, enbart till följd av försäljningsstrukturen hos den ifrågavarande tillverkarens export”.

78.

Denna ståndpunkt grundar sig, som jag redan nämnt, på en undersökning av villkoren för när dessa tillverkare ska anses direkt berörda, vilka regleras av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

79.

Om domstolen, såsom jag föreslår, finner att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen, innebär detta dessutom inte att dessa tillverkare saknar rättsligt skydd.

80.

En aktör som tveklöst konstaterats inte vara direkt och personligen berörd av en förordning om införande av antidumpningstullar kan enligt min mening, inbegripet inom ramen för ett frivilligt ingripande, inte hindras från att åberopa en sådan förordnings ogiltighet inför en domstol i en medlemsstat som prövar en tvist rörande tullar som ska betalas till de behöriga tull- eller skattemyndigheterna. ( 11 )

81.

Jag anser därför att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning när den fann att Marquis Energy var direkt berört av den omtvistade förordningen.

82.

Jag föreslår därför att domstolen ska bifalla överklagande såvitt avser den första grundens första del och upphäva den överklagade domen.

83.

Det är således endast i andra hand som det är nödvändigt att pröva de materiella grunder som rådet, med stöd av kommissionen, har anfört avseende felaktig tolkning och tillämpning av artikel 9.5 i grundförordningen.

84.

Eftersom dessa grunder är identiska med de grunder som rådet har anfört i mål C‑465/16 P hänvisar jag som jag påpekat i mina inledande anmärkningar i andra hand till de argument beträffande dessa grunder som jag har anfört i mitt förslag till avgörande i det målet, vilket också föredragits i dag.

85.

Om tribunalens avgörande upphävs kan domstolen i enlighet med artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

86.

Jag anser att domstolen är i stånd att avgöra huruvida talan i första instans kan tas upp till sakprövning, vilket rådet har bestritt. I detta avseende räcker det enligt min mening att konstatera att den talan som väckts av Marquis Energy ska avvisas, eftersom denna aktör inte har visat att den var direkt berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, av de antidumpningstullar som införts genom den omtvistade förordningen.

87.

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt. Enligt artikel 138 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Enligt artikel 140 i rättegångsreglerna ska institutioner som intervenerat bära sina rättegångskostnader. Domstolen får enligt artikel 140.3 i rättegångsreglerna besluta att även andra intervenienter än de som nämns i föregående punkter ska bära sina rättegångskostnader.

88.

Eftersom jag anser att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grundens första del och talan i första instans ogillas, föreslår jag att Marquis Energy i enlighet med rådets yrkande ska förpliktas att ersätta rådets rättegångskostnader såväl i första instans som i målet om överklagande.

89.

Jag föreslår dessutom att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader både i första instans och inom ramen för förevarande mål.

90.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen meddelar följande dom: