1.

I denna begäran blir domstolen än en gång ombedd att ge vägledning rörande omfattningen av den rätt till ett effektivt rättsmedel som stadgas i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen. ( 2 ) Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) vill få klarhet i huruvida en person som ansöker om internationellt skydd kan grunda sig på medlemsstat A:s (den anmodande statens) underlåtenhet att verkställa sitt beslut att överföra honom eller henne till medlemsstat B (den anmodade staten) inom den frist som fastställs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen, genom att åberopa sina rättigheter enligt artikel 27.1 i samma förordning. Om en överföring inte äger rum inom angiven tidsfrist, hur ska då bestämmelserna i artikel 29.2, som styr förhållandet mellan anmodande och anmodad stat, tillämpas?

2.

I skäl 5 anges bland annat att det bör vara möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt. I skäl 19 uttalas att ”För att garantera ett effektivt skydd av den berörda individens rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäkerhetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i samband med beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i [stadgan ( 3 )]. För att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning såväl av tillämpningen av denna förordning som av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs.”

3.

I skäl 32 erinras om att medlemsstaterna, avseende personer som ansöker om internationellt skydd, ”är bundna av sina förpliktelser enligt internationella rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna”. I skäl 39 anges att Dublin III‑förordningen iakttar grundläggande rättigheter och iakttar de principer som garanteras i stadgan.

4.

Enligt artikel 1 fastställs i Dublin III‑förordningen kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person. ( 4 )

5.

Enligt artikel 3.1 innebär den allmänna princip som stadfästs i Dublin III‑förordningen att medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person [inom] någon av medlemsstaternas territorium. Varje sådan ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som fastställs som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III. ( 5 )

6.

Personer som ansöker om internationellt skydd har getts vissa rättigheter under förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan. Sålunda ges sökande i artikel 4.1 en rätt till information, däribland närmare uppgifter om möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring och, i tillämpliga fall, att ansöka om avbrytande av överföringen. Enligt artikel 5.1 har sökande även rätt till en personlig intervju.

7.

Kapitel III har rubriken ”Kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat”. I artikel 7.1 anges att kriterierna ska tillämpas i den ordning de anges i detta kapitel. Ansvarig medlemsstat ska fastställas på grundval av situationen vid den tidpunkt då sökanden först lämnade in sin ansökan om internationellt skydd (artikel 7.2). Första plats i rangordningen har kriterier som rör underåriga (artikel 8) och familjemedlemmar (artiklarna 9, 10 och 11). Det kriterium som oftast tillämpas är det som återfinns i artikel 13.1, avseende sökande som utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat från ett tredjeland. I sådana fall ansvarar den medlemsstat där första inresan i Europeiska unionen ägt rum för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

8.

I kapitel V fastställs den ansvariga medlemsstatens skyldigheter. Däribland finns en skyldighet att återta en sökande vars ansökan är under prövning och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat (artikel 18.1 b). ( 6 )

9.

I avdelning III av kapitel VI fastställs förfarandena för framställan om återtagande. I artikel 23.1 stadgas att om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om internationellt skydd från en person anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig, kan den anmoda den andra medlemsstaten att återta den personen. I artikel 25.1 stadgas att anmodad medlemsstat ska meddela beslut så fort som möjligt. ( 7 ) Underlåtenhet att agera inom den frist som anges ska anses som ett godtagande av framställan om återtagande (artikel 25.2).

10.

I avdelning IV av kapitel VI anges vissa rättssäkerhetsgarantier för sökande. I artikel 26.1 föreskrivs att medlemsstaten ska meddela en sökande beslutet att överföra honom eller henne. Den berörda personen ska härvidlag få information om tillgängliga rättsmedel, inbegripet om rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för verkställandet av överföringen (artikel 26.2).

11.

I artikel 27.1 stadgas att en sökande ska ”ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller ett beslut om överföring”. Enligt artikel 27.3 ska medlemsstaterna, vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring, i sin nationella rätt föreskriva att den berörda personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen (alternativ a), att överföringen avbryts automatiskt (alternativ b) eller att den sökande ska ha möjlighet att begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen (alternativ c).

12.

Avdelning VI har rubriken ”Överföringar”. I artikel 29 anges följande:

”1.   Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

…

2.   Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.

3.   Om en person har överförts felaktigt, eller om ett beslut om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda personen.

…”

13.

I genomförandeförordningen anges särskilda mekanismer för en effektiv tillämpning av Dublin III‑förordningen. ( 8 ) I artikel 9.2 anges följande: ”En medlemsstat som av skäl som anges i artikel 29.2 i [Dublin III‑förordningen] inte kan verkställa överföringen inom den normala frist på sex månader från dagen för godkännande av begäran om övertagande eller återtagande av den berörda personen, eller det slutliga beslutet om ett överklagande eller en omprövning med suspensiv verkan, ska underrätta den ansvariga medlemsstaten före utgången av denna frist. Om denna skyldighet inte iakttas, ska ansvaret för handläggningen av ansökan om internationellt skydd och de andra skyldigheter som följer av [Dublin III‑förordningen] övergå på den anmodande medlemsstaten i enlighet med artikel 29.2 i nämnda förordning.”

14.

Majid (även kallad Madzhdi) Shiri är iransk medborgare. Det saknas uppgifter om när exakt han lämnade Iran, men det förefaller ha varit i slutet av år 2014. Han reste till Europeiska unionen via Turkiet. Majid Shiri anlände till Bulgarien och ansökte den 19 februari 2015 om internationellt skydd i denna medlemsstat. Han reste sedan till Österrike och ansökte den 7 mars 2015 om internationellt skydd där.

15.

Den 9 mars 2015 bad de österrikiska myndigheterna sina bulgariska motsvarigheter att återta Majid Shiri med stöd av artikel 18.1 b i Dublin III‑förordningen. Den 23 mars 2015 lämnade Bulgarien sitt uttryckliga samtycke till denna framställan om återtagande.

16.

Den 2 juli 2015 avvisade Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Österrikes federala kontor för invandring och asyl) (nedan kallat BFA) Majid Shiris ansökan om internationellt skydd med motiveringen att den inte kunde tas upp till sakprövning. BFA fattade vidare beslut om att utvisa Majid Shiri och bekräftade att han kunde överföras till Bulgarien (”det första BFA-beslutet”). Majid Shiri överklagade detta beslut till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) och ansökte om inhibition av överföringsbeslutet. Genom ett beslut av den 20 juli 2015 biföll denna domstol Majid Shiris överklagande, upphävde det första BFA-beslutet och återförvisade målet till BFA för ett nytt beslut. Domstolen meddelade inte något beslut avseende ansökan om inhibition av överföringsbeslutet. När de nationella domstolarna återförvisade Majid Shiris ärende till behöriga myndigheter bad de BFA att särskilt beakta om Majid Shiri befann sig i en utsatt situation, eftersom frågan om hans dåliga hälsotillstånd hade kommit upp. De nationella domstolarna ville säkerställa att ett beslut rörande hans överföring var förenlig med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. ( 9 )

17.

Genom ett nytt beslut, daterat den 3 september 2015, avvisade BFA än en gång Majid Shiris ansökan om internationellt skydd med motiveringen att den inte kunde tas upp till sakprövning (”det andra BFA-beslutet”). BFA ansåg att Bulgarien var den medlemsstat som var ansvarig för att pröva Majid Shiris ansökan om internationellt skydd och beslutade på nytt att han skulle utvisas och överföras till Bulgarien.

18.

Den 17 september 2015 överklagade Majid Shiri detta beslut till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen), vilken inte fattade något beslut avseende den ansökan om inhibition som lämnades in i samband med överklagandet. Majid Shiri grundade sig på det första BFA-beslutet och anförde att ansvaret för att pröva hans ansökan om internationellt skydd hade övergått till Österrike på grund av att den tidsfrist för överföring på sex månader som fastställs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen hade löpt ut utan att överföringen av honom till Bulgarien hade verkställts. Han hävdade att fristen för att verkställa överföringen började löpa den 23 mars 2015 (den dag då Bulgarien samtyckte till Österrikes framställan om återtagande) och att fristen på sex månader löpte ut den 23 september 2015, emedan den nationella domstolen inte hade beslutat att hans överklagande av det första BFA-beslutet om överföring hade suspensiv verkan.

19.

Den 30 september 2015 avvisades Majid Shiris överklagande. Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) ansåg att den rättsliga verkan av det första BFA-beslutet och återförvisningen av Majid Shiris ärende för ett andra beslut av BFA var att han inte kunde skickas tillbaka till Bulgarien förrän BFA åter hade prövat hans ärende. Dess avgörande av den 20 juli 2015 innebar därför att överföringsbeslutet inte fick verkställas, i enlighet med artikel 27.3 jämförd med artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen.

20.

Genom en ansökan daterad den 4 oktober 2015 överklagade Majid Shiri detta beslut till den hänskjutande domstolen. ( 10 ) Han hävdar att överföringsbeslutet inte automatiskt inhiberas enligt österrikisk rätt, eftersom Österrike valt att genomföra artikel 27.3 i Dublin III‑förordningen genom att medge sökande möjlighet att begära att verkställigheten av överföringsbeslutet avbryts enligt artikel 27.3 c. ( 11 )

21.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den som ansöker om internationellt skydd i princip har rätt till ett effektivt rättsmedel i form av överklagande eller omprövning av ett beslut om överföring i enlighet med artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, på den grunden att ansvaret för att pröva personens ansökan om internationellt skydd åvilar den anmodande medlemsstaten emedan den sex månader långa fristen för överföring enligt artikel 29.2 jämförd med artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen har utlöpt.

22.

Den hänskjutande domstolen har således ställt följande frågor:

Om den första frågan besvaras jakande:

23.

Skriftliga yttranden har getts in av Majid Shiri, Österrike, Tjeckien, Schweiz, Förenade kungariket och Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 14 mars 2017 avgav samtliga dessa, utom Tjeckien och Schweiz, muntliga yttranden.

24.

Som den hänskjutande domstolen påpekar, är den viktiga principiella fråga som uppkommer i detta mål huruvida en medlemsstats underlåtenhet att iaktta de tidsfrister som stadgas i Dublin III‑förordningen för att verkställa ett beslut om att överföra en sökande, som önskar internationellt skydd, från medlemsstat A till medlemsstat B ska kunna prövas av domstol. ( 12 )

25.

Majid Shiri har uppmanat domstolen att, när den avgör denna principiella fråga, även ta upp vidare frågor till behandling, såsom huruvida Dublin III‑förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan. Det är en fråga som rör själva kärnan av förordningens giltighet. Men, mot bakgrund av att den hänskjutande domstolen inte tagit upp just denna fråga, faller den utanför räckvidden för föreliggande begäran om förhandsavgörande. Det är inte heller nödvändigt att avgöra denna fråga för att besvara de frågor som faktiskt ställts.

26.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida de bestämmelser i Dublin III‑förordningen som medger en rätt till ett effektivt rättsmedel mot ett överföringsbeslut, särskilt artikel 27.1, ska tolkas så, att en sökande har rätt att göra gällande att ansvaret för att pröva hans ansökan om internationellt skydd vilar på den anmodande medlemsstaten (här Österrike) på den grunden att den tidsfrist på sex månader för att genomföra överföringsbeslutet som stadgas i artikel 29.1 i denna förordning har löpt ut.

27.

Majid Shiri, Österrike, Tjeckien och Schweiz har alla gjort gällande att ett överklagande av eller omprövning av ett beslut om överföring som vilar på denna grund faller inom tillämpningsområdet för artikel 27.1. Även kommissionen intog i sina skriftliga yttranden samma ståndpunkt. Emellertid ändrade kommissionen sin inställning under förhandlingens lopp och den har nu anslutit sig till Förenade kungarikets ståndpunkt, som är den motsatta jämfört med den som övriga parter i detta förfarande intagit.

28.

Det görs visserligen i Dublin III‑förordningen inte någon uttrycklig avgränsning av rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 27.1. Ändå förefaller det mig som om förordningens syfte, system och bakgrund ger stöd för åsikten att denna bestämmelse borde tolkas så, att den innefattar en medlemsstats underlåtenhet att iaktta de tidsfrister som fastställs, särskilt den sexmånadersfrist för att verkställa ett överföringsbeslut som anges i artikel 29.1. ( 13 )

29.

Enligt min åsikt är, som ett resultat av de ändringar som infördes genom Dublin III‑förordningen (den tredje uppsättningen av bestämmelser som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en sökande i någon av medlemsstaterna), ( 14 ) domstolens avgörande i målet Abdullahi ( 15 ) rörande tolkningen av Dublin II‑förordningen ( 16 ) inte längre relevant. Denna åsikt bekräftas av senare avgöranden av stora avdelningen i målet Ghezelbash ( 17 ) och målet Karim ( 18 ).

30.

Domstolen fann i målet Abdullahi att en överenskommelse mellan medlemsstater avseende en framställan om övertagande som grundades på att den medlemsstat till vilken den sökande först anlände i Europeiska unionen skulle överta ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd av personen i fråga, endast kunde ifrågasättas om den sökande åberopade systembrister vad beträffar mottagningsvillkoren för sökande som finns i denna medlemsstat, vilka utgjorde väsentlig grund för att anta att sökanden skulle löpa en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan om han skickades till denna medlemsstat. ( 19 )

31.

Domstolen omprövade de slutsatser den dragit i domen i målet Abdullahi ( 20 ) i ljuset av de förändringar av bestämmelserna i Dublin II‑förordningen som gjorts genom Dublin III‑förordningen, när den i domen i målet Ghezelbash tolkade artikel 27.1 i den senare förordningen. Domstolen angav i) att det rättsmedel som stadgas i artikel 27.1 måste vara effektivt och att detta rättsmedel innefattar både faktiska och rättsliga omständigheter, ii) att det inte finns några begränsningar avseende vilka argument den som söker internationellt skydd kan anföra enligt denna bestämmelse, iii) att det inte finns något specifikt samband mellan rätten att överklaga eller begära omprövning av ett överföringsbeslut och artikel 3.2 i Dublin III‑förordningen, samt att iv) att det görs klart i skäl 19 i Dublin III‑förordningen att rätten till ett effektivt rättsmedel ska omfatta prövning av både ansökan i denna förordning och den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den asylsökande ska överföras. ( 21 )

32.

Dessa allmänna principer gäller även här.

33.

Den fråga som var aktuell i målet Ghezelbash var huruvida de relevanta kriterierna i kapitel III för att fastställa ansvarig medlemsstat hade tillämpats rätt. ( 22 ) Resonemanget i målet Ghezelbash tillämpades i målet Karim, som rörde huruvida den som söker internationellt skydd kunde åberopa att en medlemsstat inte tillämpat artikel 19.2 i Dublin III‑förordningen korrekt vid fastställandet av ansvarig medlemsstat. ( 23 ) Domstolen fann att artikel 19.2 i Dublin III‑förordningen fastställer ramen för bedömningen av vilka kapitel III‑kriterier som ska tillämpas. ( 24 )

34.

Det är sant att både målet Ghezelbash och målet Karim rörde vissa aspekter av förfarandet enligt Dublin III‑förordningen som aktualiseras innan en medlemsstats myndigheter utfärdar ett överföringsbeslut. Majid Shiris fall skiljer sig härifrån genom att det rör förfarandet efter det att ett sådant beslut har utfärdats. ( 25 ) Men detta innebär, enligt min åsikt, inte att rätten till ett effektivt rättsmedel upphör att gälla.

35.

En skillnad av det slaget rubbar inte principen, nämligen att rätten till ett effektivt rättsmedel innefattar rätten att ifrågasätta en underlåtenhet att tillämpa Dublin III‑förordningen på ett korrekt sätt. Denna åsikt överensstämmer helt med domstolens praxis. ( 26 )

36.

Dublin III‑förordningen innebar ett antal förändringar av den tidigare ordning som rådde under Dublin II‑förordningen. I skäl 19 framhålls en av de betydande ändringar som gjordes av EU:s lagstiftare för att ge enskilda sökande ett bättre skydd. ( 27 ) Dublin III‑förordningen skiljer sig därför i betydande mån från Dublin II‑förordningen.

37.

Det är vidare nödvändigt att se till att syftena med Dublin III‑förordningen uppnås, genom att säkerställa att den tillämpas på ett sätt som medger att medlemsstater agerar i enlighet med sina åtaganden enligt internationell rätt. ( 28 ) Förordningen syftar också till att säkerställa att grundläggande rättigheter iakttas. ( 29 ) Rätten till god förvaltning och till ett effektivt rättsmedel (artiklarna 41 och 47 i stadgan) tillhandahåller normer som är särskilt relevanta för en riktig tolkning av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen. ( 30 )

38.

Förenade kungariket har anfört ett antal argument till stöd för en motsatt tolkning. Det framhåller för det första att ett ändamålsinriktat tillvägagångssätt borde tillämpas vid tolkning av Dublin III‑förordningen. Huvudsyftet är att en medlemsstat ska vara ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, enligt vad som anges i artikel 3.1. ( 31 ) Jag instämmer med den uppfattningen, men jag anser inte att det står i strid med denna grundläggande princip i Dublin-systemet att medge rättslig granskning av en medlemsstats underlåtenhet att iaktta de tidsfrister som anges i Dublin III‑förordningen.

39.

För det andra ger Förenade kungariket uttryck för farhågor om att om sökande kan ifrågasätta överföringsbeslut på den grund att fristen för att verkställa sådana beslut har löpt ut, vore detta inte förenligt med Dublin III‑förordningens uttalade syfte att förhindra ”forum shopping”. I den mån detta uttryck betecknar flera ansökningar om internationellt skydd som av samma sökande görs i ett antal medlemsstater, ( 32 ) kan emellertid erinras om att Dublin III‑förordningen innehåller särskilda bestämmelser för att hantera denna fråga. ( 33 )

40.

I artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen stadgas att om en anmodande medlemsstat underlåter att iaktta tidsfristen på sex månader för att verkställa en överföring blir följden att denna själv är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd. Personen i fråga skulle alltså stanna kvar i den anmodande medlemsstaten. Denna konsekvens är en följd av tillämpningen av bestämmelserna i själva Dublin III‑förordningen. Syftet med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen är att ge den anmodande medlemsstaten ett incitament att iaktta den gemensamma målsättningen om att iaktta föreskrivna tidsfrister för att säkerställa att ansökningar prövas skyndsamt och undvika att ge upphov till en situation där den som ansöker om internationellt skydd hamnar i ett ”vakuum”, utan att någon medlemsstat utses som ansvarig för att pröva personens ansökan om internationellt skydd. ( 34 ) Om en sökande i Majid Shiris ställning ansöker om internationellt skydd i fler än en medlemsstat har EU-lagstiftaren medvetet valt att tillhandahålla ett incitament för att den anmodande medlemsstaten ska verkställa överföringen skyndsamt. Om den anmodande medlemsstaten underlåter att leva upp till denna viktiga målsättning är följden att den sökande blir kvar i den anmodande medlemsstaten. Det är just så lagstiftningen är utformad att fungera. Det är varken detsamma som eller att jämställa med ”forum shopping”.

41.

För det tredje tål inte den åtskillnad Förenade kungariket söker göra mellan materiella och procedurfrågor en närmare granskning, oaktat att den vid första påseende är tilltalande. En sådan åtskillnad utgör inte någon lösning i föreliggande fall. De tidsfrister som fastställs i Dublin III‑förordningen innefattar utan tvekan procedurfrågor, men de har även materiella följder för både sökande och de medlemsstater som berörs. För sökande erbjuder tidsfristerna ett mått av visshet och får även materiella följder avseende vilken medlemsstat som ska pröva ansökan om internationellt skydd. På samma sätt är de fastställda tidsfristernas materiella och proceduraspekter med avseende på medlemsstaterna sammanflätade.

42.

För det fjärde tycks det mig som om Förenade kungarikets farhågor rörande nationell processrättslig autonomi inte är på sin plats. Den principiella fråga domstolen har att avgöra rör inte hur nationella procedurregler i sig fungerar.

43.

Slutligen är det inte för att en sökande har rätt att överklaga eller begära omprövning av ett överföringsbeslut på den grund att tidsfristen på sex månader för att verkställa detta beslut löpt ut, som alla sådana ansökningar oundvikligen blir framgångsrika. Det förefaller mig snarare som om nationella domstolar kan och borde pröva huruvida varje överklagande eller begäran om omprövning är välgrundad. När så sker måste man ta syftet med de aktuella bestämmelserna i beaktande. Tidsfristen på sex månader för att verkställa överföringsbeslut slogs ursprungligen fast för att ge medlemsstater möjlighet att fastställa närmare praktiska detaljer för genomförandet av överföringen. ( 35 ) Som jag redan nämnt är en målsättning, både med tidsfristen och med incitamentet för att uppmuntra medlemsstater att iaktta denna, att säkerställa att de sökande inte hamnar i ett läge där ingen medlemsstat tar ansvar för att pröva deras ansökningar om internationellt skydd. Vid fastställandet av om artikel 29.2 ska gälla i ett enskilt fall måste man också fastställa om personen i fråga löper, eller sannolikt skulle löpa, risk i detta avseende. ( 36 )

44.

Jag anser därför att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen bör tolkas så, att en person som ansöker om internationellt skydd i princip kan ifrågasätta ett överföringsbeslut på den grund att den anmodande medlemsstaten har underlåtit att verkställa överföringen inom den tidsfrist på sex månader som fastställs i artikel 29.1 i samma förordning.

45.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet avseende tolkningen av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen. ( 37 ) Befrias den anmodade medlemsstaten, för det fall att den anmodande medlemsstaten underlåter att verkställa ett överföringsbeslut inom den sexmånadersfrist som fastställs i artikel 29.1, från sitt ansvar att pröva ansökan från den som söker internationellt skydd, bara för att tidsfristen har löpt ut? Eller måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt innan ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd läggs på den anmodande medlemsstaten, nämligen att den anmodade medlemsstaten måste meddela den anmodande medlemsstaten att den nu vägrar att återta den som ansöker om internationellt skydd?

46.

Med undantag för Förenade kungariket är samtliga som gett in skriftliga yttranden i målet överens om att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen inte ska tolkas så, att ett sådant ytterligare villkor måste vara uppfyllt. Förenade kungariket anför däremot att det faktum att en tidsfrist löpt ut inte i sig är tillräckligt för att göra den anmodande medlemsstaten ansvarig och att det fortfarande står den anmodade medlemsstaten fritt att välja att pröva ansökan om internationellt skydd från personen i fråga.

47.

Jag delar inte Förenade kungarikets uppfattning.

48.

Ordalydelsen av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen (”Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten”) inbegriper inga ord som anger att lagstiftaren infört ytterligare ett villkor i förfarandet mellan anmodande och anmodad medlemsstat. Förenade kungariket hänvisar till att orden ”varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten” skulle visa att den anmodade medlemsstaten måste vidta konkreta åtgärder innan den befrias från sina skyldigheter. I dessa ord läser jag läser emellertid bara in att de helt enkelt betyder att ansvaret läggs på den anmodande medlemsstaten när sexmånadersfristen har löpt ut. I texten anges inte att det finns något senare (ej specificerat) steg i förfarandet, utöver det utlöpande av sexmånadersfristen som fastställs i artikel 29.1, som måste vara uppfyllt för att ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd ska vila på den anmodande medlemsstaten. Denna övergång av ansvaret följer redan av tillämpningen av artikel 29.2 i sig. ( 38 )

49.

Denna uppfattning överensstämmer helt med bestämmelsens syfte. ( 39 ) Att föra in ett ytterligare villkor i förfarandet mellan anmodande och anmodade medlemsstater är oförenligt med syftet att skyndsamt fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig. Det skulle även strida mot ett av Dublin-systemets huvudsyften, nämligen att säkerställa att en sökande inte hamnar i ett läge där ingen stat tar ansvar för att pröva den sökandes ansökan om internationellt skydd.

50.

Jag noterar också att systematiken i Dublin III‑förordningen innebär att ansvaret återgår till den anmodande medlemsstaten när denna stat underlåter att iaktta de tidsfrister som fastställs för framställningar om övertagande (artikel 22.7) och framställningar om återtagande (artikel 25.2). Inte i något av dessa fall finns något ytterligare villkor. Det skulle stå i strid med detta system att införa ett sådant villkor då den anmodande medlemsstaten underlåter att iaktta tidsfristen för att verkställa ett överföringsbeslut (artikel 29.1 och 29.2). Slutligen, som Österrike, Tjeckien och Schweiz påpekar, visar Dublin-systemets ordning i vidare bemärkelse att det inte finns något sådant ytterligare villkor i förfarandet mellan stater. Man hittar inget av det slaget i artikel 9.2 i Dublin-genomförandeförordningen. ( 40 )

51.

Jag anser därför att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den betyder att, vad avser mekanismen mellan anmodande medlemsstat och anmodad medlemsstat rörande överföringen, utlöpandet av den sexmånadersfrist som fastställs i artikel 29.1 i sig är tillräckligt för att den anmodande staten ska bli ansvarig för att pröva berörd persons ansökan om internationellt skydd.

52.

Majid Shiris situation aktualiserar den svåra frågan rörande hur de bestämmelser som reglerar en sökandes rätt till ett effektivt rättsmedel i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas mot bakgrund av artikel 29, som rör mekanismer och tidsfrister för att verkställa överföringsbeslut.

53.

Majid Shiri har anfört att tidsfristen för att verkställa överföringsbeslutet i detta fall började löpa den 23 mars 2015, då de bulgariska myndigheterna samtyckte till den framställan om återtagande deras motsvarigheter i Österrike gjort. Han anser att denna frist löpte ut sex månader senare, den 23 september 2015. Enligt artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen följer därav att han inte kan överföras till Bulgarien: denna medlemsstat hade befriats från sin skyldighet att återta honom, eftersom överföringen inte verkställts inom den föreskrivna sexmånadersfristen. Majid Shiri hävdar, i korthet, att det nu är för sent att verkställa överföringsbeslutet. Han tillägger att Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) inte meddelade något beslut avseende hans ansökan om inhibition av överföringsbeslutet.

54.

Läget är enligt min åsikt inte lika okomplicerat som Majid Shiri har anfört.

55.

Vid en granskning av de särskilda omständigheterna i hans fall måste man först skilja mellan bestämmelserna i artikel 27.3, vilka reglerar avbrytande av verkställigheten av överföringsbeslut, och bestämmelserna om mekanismer och tidsfrister för att verkställa sådana beslut i artikel 29 i Dublin III‑förordningen, innan man granskar hur dessa bestämmelser kan förhålla sig till varandra.

56.

I artikel 27.3 anges att medlemsstater ska föreskriva bestämmelser om uppskov med verkställigheten av överföringsbeslut. Medlemsstater kan välja att i) ge den berörda personen rätt att stanna kvar i det berörda landet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen, ( 41 ) ii) föreskriva att överföringen ska avbrytas automatiskt ( 42 ) eller iii) säkerställa att den berörda personen har möjlighet att ansöka om att en domstol beslutar om inhibition av överföringsbeslutet medan överklagande- eller omprövningsförfarandet pågår. ( 43 ) Lagstiftarens avsikt med att ge medlemsstaters behöriga myndigheter möjlighet att besluta om inhibition av ett överföringsbeslut var att stärka rättssäkerhetsgarantierna för dem som ansöker om internationellt skydd och att ge dem bättre möjligheter att tillvarata sina rättigheter. ( 44 )

57.

Ordalydelsen av artikel 27.1 och 27.3 samt de allmänna syftena med dessa bestämmelser sträcker sig inte till att reglera hur de tidsfrister som fastställs i artikel 29 i Dublin III‑förordningen ska tillämpas. Men när ett överföringsbeslut angrips, som i Majid Shiris fall, måste båda uppsättningarna bestämmelser läsas på ett sätt som är konsekvent och förenligt med systematiken i lagstiftningen. Generellt, när en person som ansöker om internationellt skydd angriper ett överföringsbeslut på den grund att berörd medlemsstat underlåtit att iaktta den sexmånadersfrist som fastställs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen, anser jag att bestämmelserna ska tillämpas på följande sätt. Man bör ha i åtanke att ett sådant angripande görs efter det att beslutet som avgör vilken medlemsstat som ska vara ansvarig har fattats enligt kriterierna i kapitel III. Ansvarig medlemsstat (i Majid Shiris fall Bulgarien) är skyldig att återta den sökande. ( 45 )

58.

Det kan tänkas att överföringsbeslut i Österrike blir verkställbara så snart de utfärdas av behöriga myndigheter. Huruvida så är fallet är en fråga för nationell rätt.

59.

I artikel 29.1 anges att överföringen av sökanden från den anmodande medlemsstaten (här Österrike) till den ansvariga medlemsstaten (här Bulgarien) ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om att övertaga eller återtaga den berörda personen godtagits (det första villkoret) eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattats i enlighet med artikel 27.3 (det andra villkoret). Det första villkoret utgår från premissen att endast praktiska detaljer rörande verkställandet återstår att fastställa, däribland att fastställa ett datum för detta. ( 46 ) Det andra villkoret utgår från premissen att berörd medlemsstat tillämpar förfarandet för avbrytande av verkställandet av överföringsbeslut i artikel 27.3 i Dublin III‑förordningen.

60.

Låt mig tillägga att det i artikel 29.3 föreskrivs att om en person har överförts felaktigt, eller om ett beslut om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda personen. Då ett överföringsbeslut avbryts i väntan på resultatet av rättsliga förfaranden undviker man naturligtvis att artikel 29.3 behöver användas. ( 47 ) Oaktat att överföringsbeslutet inte hade inhiberats i Majid Shiris fall, förblev han i själva verket i Österrike. Artikel 29.3 är sålunda inte tillämplig.

61.

Majid Shiris fall passar inte riktigt in under vare sig det första eller det andra villkor som anges i artikel 29.1. Den hänskjutande domstolen måste emellertid tampas med den komplicerade frågan om hur bestämmelserna i Dublin III‑förordningen och relevanta bestämmelser i nationell rätt hänger samman och äger tillämpning, för att avgöra Majid Shiris överklagande av BFA:s överföringsbeslut. Jag vill härvidlag göra följande kommentarer.

62.

Beträffande det första BFA-beslutet är det, även om Österrike har tillämpat artikel 27.3 i Dublin III‑förordningen i den mån där stadgas att sökande kan begära att en domstol ska avbryta verkställandet av ett överföringsbeslut, ostridigt att inget sådant beslut fattades i Majid Shiris fall. Läget var emellertid de facto att han tilläts stanna i Österrike. Tidsfristen för att verkställa överföringen enligt artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen började löpa den 23 mars 2015. Denna frist avbröts när BFA:s första beslut upphävdes den 20 juli 2015. Från denna tidpunkt fanns inget överföringsbeslut att verkställa: den nationella domstolen återförvisade Majid Shiris ärende till BFA för ett nytt beslut. ( 48 ) Huruvida upphävandet av det första BFA-beslutet är ett avgörande ex nunc (och beslutet således är ogiltigt från och med den 20 juli 2015, dagen för avgörandet) eller ett avgörande ex tunc (och det första BFA-beslutet av den 2 juli 2015 således ska anses aldrig ha meddelats), regleras inte av Dublin III‑förordningen. Det är uteslutande en fråga för österrikisk rätt.

63.

Eftersom det sålunda inte fanns något överföringsbeslut med verkan från (åtminstone) den 20 juli 2015, var vid denna tidpunkt varken det första eller det andra villkoret i artikel 29.1 uppfyllt. Följaktligen var Bulgarien inte, enligt artikel 29.2, befriad från sin skyldighet att återta honom.

64.

Beträffande det andra BFA-beslutet, som meddelades före den 23 september 2015 (utgången av sexmånadersfristen), anger den hänskjutande domstolen att de bulgariska myndigheterna inte avhörts ytterligare. Det är inte förvånande, eftersom det inte finns något i förordningen som tvingar Bulgarien att bekräfta sitt samtycke.

65.

Men Majid Shiris fall är fortfarande inte förenligt med den premiss som ligger bakom det första respektive det andra villkoret i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen. I den bestämmelsen anges inte när tidsfristen för att verkställa ett överföringsbeslut börjar löpa under sådana omständigheter. Det följer av denna bestämmelses ordalydelse att grundvalen för det första villkoret är att den är tillämplig under omständigheter då det inte finns något överklagande eller någon begäran om omprövning enligt artikel 27.1. Med förbehåll för de praktiska detaljerna är överföringsbeslutet i själva verket slutgiltigt. ( 49 ) Detta är uppenbarligen inte läget i Majid Shiris fall, där det har förekommit en rad på varandra följande rättsliga förfaranden och det andra BFA-beslutet är för närvarande föremål för överprövning. Huruvida detta beslut är välgrundat återstår att fastställa. Majid Shiris situation faller därför inte in under detta villkor.

66.

Majid Shiri har överklagat det andra BFA-beslutet. Det finns ingen suspensiv verkan de jure, eftersom de nationella domstolarna har underlåtit att pröva den ansökan han gjorde enligt nationella bestämmelser som genomför artikel 27.3 i Dublin III‑förordningen. Sålunda är inte heller kraven för det andra villkoret i artikel 29.1 uppfyllda i Majid Shiris fall. ( 50 ) Detta skulle kunna bero på att redan det faktum att ett överklagande lämnas in mot ett överföringsbeslut är tillräckligt för att säkerställa att berörd person inte ska överföras till en annan medlemsstat enligt bestämmelserna i österrikisk rätt. Det kan också vara så, att det i Österrike finns en generell praxis att inte pröva ansökningar om suspensiv verkan (som Majid Shiri hävdar). Majid Shiris fall visar att det kan finnas en lucka i lagstiftningen såsom denna tillämpas i Österrike. ( 51 )

67.

Enligt mitt förmenande är avsikten i artikel 29.1 att fristen för att genomföra överföringen ska börja löpa när det kommande verkställandet av överföringen väl har överenskommits och säkerställts och endast praktiska detaljer återstår att fastställa. ( 52 ) Detta är i än högre grad fallet när den nationella domstol som behandlar överklagandet av överföringsbeslutet ännu inte har meddelat något avgörande i sak och förfarandet har vilandeförklarats eftersom ett hänskjutande har gjorts till EU-domstolen. Huruvida överföringsbeslutet ska verkställas är osäkert till dess att detta förfarande avslutats.

68.

Min slutsats är därför att under de särskilda omständigheter som föreligger i Majid Shiris fall, börjar fristen för att genomföra överföringen löpa först från den tidpunkt i framtiden när verkställandet av överföringen i princip har överenskommits och säkerställts och endast praktiska detaljer återstår att fastställa. Det ankommer på behöriga nationella myndigheter att enligt den anmodande medlemsstatens nationella rätt fastställa huruvida så är fallet. Varje sådan överföring av en person som ansöker om internationellt skydd från den anmodande medlemsstaten till den anmodade medlemsstaten ska verkställas så snart som möjligt och senast sex månader efter det att ett avgörande om huruvida ett överklagande eller en begäran om omprövning av ett överföringsbeslut är välgrundad har ligger fast.

69.

Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Verwaltungsgerichthof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) enligt följande: