1.

Syftet med denna begäran om förhandsavgörande är att få klarhet i huruvida en miljökonsekvensbedömning enligt MKB-direktivet ( 2 ) kan genomföras efter det att det berörda projektet redan har förverkligats. Tveksamheterna med avseende på detta tillvägagångssätt följer av att prövningens målsättningar endast kan uppnås helt om den genomförs innan tillstånd beviljats och projektet genomförts. Det är emellertid även fråga om vilka alternativ som finns vid en efterföljande prövning vid denna typ av tungt vägande processfel.

2.

Artikel 6 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor ( 3 ) (nedan kallad Århuskonventionen) föreskriver att allmänheten ska delta i beslut om verksamheter som kan ha en betydande påverkan på miljön. Tidpunkten för allmänhetens deltagande regleras i artikel 6.4:

”Varje part skall sörja för att allmänhetens deltagande sker på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt.”

3.

Skäl 2 till MKB-direktivet erinrar om principerna som ligger till grund för direktivet:

”Enligt artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionens miljöpolitik bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala. Inverkan på miljön bör beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt vid all teknisk planläggning och i olika beslutsprocesser.”

4.

Artikel 1.2 c i MKB-direktivet definierar begreppet ”tillstånd” på följande sätt:

”den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet”

5.

Artikel 2.1 i MKB-direktivet reglerar förhållandet mellan tillstånd och prövningen av miljöpåverkan:

”Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering blir föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges. …”

6.

I artikel 3 i MKB-direktivet föreskrivs de grundläggande kraven på prövningens innehåll:

”Miljökonsekvensbedömningen ska i varje enskilt fall och i enlighet med artiklarna 4–12 på ett lämpligt sätt identifiera, beskriva och bedöma de direkta och indirekta effekterna av ett projekt beträffande

7.

Enligt artikel 5 i MKB-direktivet ska exploatören lämna de uppgifter som krävs för prövningen, medan artiklarna 6 och 7 reglerar statliga myndigheters och allmänhetens deltagande.

8.

Enligt artikel 8 i MKB-direktivet ska ”resultaten av samråden och de uppgifter som har inhämtats enligt artiklarna 5, 6 och 7 … beaktas vid tillståndsgivningen”.

9.

Enligt den hänskjutande domstolens uppfattning finns det i Italiens nationella rättsordning för närvarande inte någon bestämmelse som reglerar en så kallad försenad miljökonsekvensbedömning av en redan uppförd anläggning.

10.

Beträffande de anläggningar som redan beviljats tillstånd, föreskrivs det i artikel 29.1 i lagstiftningsdekret nr 152/2006 helt enkelt att beslut om tillstånd eller godkännande som antagits utan en föregående miljökonsekvensbedömning kan upphävas på grund av felaktig rättstillämpning, såsom skett i det aktuella fallet.

11.

För det fall anläggningar uppförs utan att först ha genomgått faserna för förhandskontroll eller bedömning, föreskrivs det i artikel 29.4 i lagstiftningsdekret nr 152/2006 att den behöriga myndigheten, efter att ha bedömt omfattningen av den miljöskada som uppstått och den skada som följer av tillämpningen av sanktionen, ska besluta att arbetena ska upphöra, och myndigheten kan besluta om rivning och återställande i ursprungligt skick av markområdet och av miljön, vilket ska ombesörjas och bekostas av den som är ansvarig eller, om så inte sker, på myndighetens eget initiativ.

12.

Enligt artikel 29.5 i lagstiftningsdekret nr 152/2006 föreskrivs att ”vid upphävande i domstol eller vid myndighetens omprövning ex officio av tillstånd eller koncessioner som utfärdats efter föregående miljökonsekvensbedömning eller vid upphävande av bedömningen av projektets förenlighet med miljön, ska den behörighet som avses i punkt 4 utövas efter det att det gjorts en ny miljökonsekvensbedömning”.

13.

Begäran om förhandsavgörande avser två anläggningar för produktion av el med hjälp av biogas, som erhålls genom anaerob nedbrytning av biomassa med en nominell effekt motsvarande 999 kW, som uppförts av VBio1 Società Agricola S.r.l. (nedan kallad VBio1) i Corridonia kommun (mål C‑196/16) respektive av VBio2 Società Agricola S.r.l. (nedan kallad VBio2) i Loro Piceno kommun (mål C‑197/16).

14.

Regionen Marche godkände, den 5 juni 2012, anläggningen i Corridonia efter ansökan om tillstånd i oktober 2011, samt anläggningen i Loro Piceno den 29 juni 2012, efter ansökan om tillstånd i december 2011.

15.

Miljökonsekvensbedömningen omfattades av provinsen Maceratas behörighet, vilken emellertid inte fattade beslut om att en sådan prövning skulle genomföras, eftersom det inte krävdes för anläggningar av denna storlek enligt de bestämmelser som gällde i regionen Marche. Denna bestämmelse i regional lagstiftning ogiltigförklarades emellertid senare av den italienska författningsdomstolen. Följaktligen vann också de båda kommunernas och de andra klagandes talan bifall mot tillstånden. VBio1 och VBio2 hade redan dessförinnan uppfört sina respektive anläggningar och tagit dessa i drift.

16.

Efter det att tillstånden upphävts fastställde de behöriga myndigheterna i provinsen Macerata att de båda anläggningarnas påverkan på miljön skulle prövas och avgav därefter den 7 juli 2014 (Corridonia) respektive den 10 februari 2015 (Loro Piceno) ett positivt utlåtande avseende de båda projektens förenlighet med miljöbestämmelserna. Talan som väckts i målet vid den nationella domstolen riktar sig mot dessa sistnämnda beslut.

17.

Mot denna bakgrund hänskjuter Tribunale Amministrativo Regionale per le Marche (Förvaltningsdomstolen i regionen Marche) följande fråga till domstolen:

Är det, med hänvisning till bestämmelserna i artikel 191 FEUF och artikel 2 i direktiv 2011/92/EU, förenligt med unionsrätten att genomföra ett förfarande för förhandskontroll av huruvida det krävs en miljökonsekvensbedömning (och eventuellt genomföra en miljökonsekvensbedömning) efter det att anläggningen har uppförts, om tillståndet har upphävts av nationell domstol på grund av underlåtenheten att göra en förhandskontroll av huruvida det krävs en miljökonsekvensbedömning, eftersom en sådan kontroll var utesluten med stöd av nationell lagstiftning, vilken stod i strid med unionsrätten?

18.

Kommunerna Corridonia och Loro Piceno samt Alessandrini m.fl. i egenskap av klagande, provinsen Macerata och regionen Marche i egenskap av motparter, VBio1 och VBio2 som ytterligare parter i målet, liksom Republiken Italien och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga yttranden i målet. Parterna som räknas upp fram till och med Alessandrini m.fl. deltog även vid den muntliga förhandlingen den 8 mars 2017.

19.

Förvaltningsdomstolen vill få klarhet i huruvida en miljökonsekvensbedömning som felaktigt har underlåtits kan genomföras efter det att den berörda anläggningen har uppförts på grundval av ett tillstånd som senare överklagades och ogiltigförklarades.

20.

Jag kommer först att precisera förfarandets föremål (om detta under A), därefter ska jag granska bestämmelserna i MKB-direktivet med avseende på tidpunkten för miljökonsekvensbedömningen (om detta under B) och slutligen gå in på konsekvenserna av att prövning underlåtits för redan genomförda projekt (om detta under C).

21.

Först och främst ska det erinras om att artikel 191 FEUF, som förvaltningsrätten har hänvisat till, inte i sig själv kan utgöra en måttstock för bedömning av åtgärder som medlemsstaterna vidtar. Denna bestämmelse är riktad till unionen, vilket kommissionen också riktigt påpekar. Den kan emellertid ändå vara av betydelse vid tolkningen av sekundärrätten. ( 4 )

22.

I detta avseende hänvisas det i begäran om förhandsavgörande helt riktigt till MKB-direktivet i dess lydelse enligt direktiv 2011/92/EU. Visserligen lämnades de första ansökningarna i de aktuella tillståndsförfarandena in redan den 4 oktober 2011 ( 5 ) och den 16 december 2011 ( 6 ), medan direktiv 2011/92/EU trädde i kraft först under februari 2012. En ny rättsnorm är dock i princip tillämplig omedelbart från tidpunkten då rättsakten genom vilken normen införs träder i kraft, särskilt i redan pågående förfaranden. ( 7 ) Det är endast möjligt att undantagsvis avvika från detta om en sådan tillämpning leder till oproportionerliga bördor. ( 8 ) Här finns emellertid ingen anledning till en sådan avvikelse, eftersom de tidigare gällande bestämmelserna och bestämmelserna i direktiv 2011/92/EU väsentligen är identiska. ( 9 ) Därför skulle tillstånden för båda anläggningarna från juni 2012 redan prövas på grundval av direktiv 2011/92/EU.

23.

Det ska också förtydligas att domstolen inte har att avgöra huruvida de aktuella biogasanläggningarna faktiskt omfattas av kravet på miljökonsekvensbedömning och vilka kriterier som skulle användas vid en sådan bedömning. Vad VBio1 och VBio2 har anfört med avseende på den nu gällande italienska lagstiftningen som utesluter en skyldighet till miljökonsekvensbedömning är alltså inte relevant. Det är inte heller nödvändigt att gå närmare in på frågan huruvida denna nya reglering med hänsyn till miljöriskerna som är förenade med biogasanläggningar – exempelvis explosionsrisk, emissioner av metan och formaldehyd eller nitratutsläpp genom användning av jäsningsrester för gödsling – är förenliga med MKB-direktivet.

24.

Enligt artikel 3 i MKB-direktivet ska miljökonsekvensbedömningen identifiera, beskriva och bedöma de direkta och indirekta miljöeffekterna av ett projekt. Den stöder sig bland annat på allmänhetens deltagande enligt artikel 6. Enligt artikel 2.1 första meningen och artikel 1.2 c måste detta ske innan tillstånd beviljas, vilket är den rättsliga grunden för projektets genomförande.

25.

Dessutom följer det av skäl 2 till MKB-direktivet att inverkan på miljön ska beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt vid all teknisk planläggning och i olika beslutsprocesser. I enlighet med nämnda bestämmelse överensstämmer detta med försiktighetsprincipen och principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala, som alla är grundläggande principer för unionens miljöpolitik enligt artikel 191.2 FEUF. Domstolen förstår detta på så sätt att syftet med miljökonsekvensbedömningen är att undvika miljöpåverkan från första början, i stället för att motverka dess effekter först i efterhand. ( 10 )

26.

Dessutom ska hänvisning till artikel 6 i Århuskonventionen ske, vilken införlivats genom MKB-direktivet. ( 11 ) Allmänhetens deltagande i beslut som kan ha betydande miljöpåverkan som föreskrivs enligt nämnda artikel ska ske på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt. ( 12 ) Denna konkretisering tydliggör syftet med deltagande på ett tidigt stadium: deltagandet är mer meningsfullt om omfattande hänsyn kan tas till de uppfattningar som uttryckts när projektet genomförs. Den kan särskilt visa hur en anläggning kan uppföras utan onödiga extrainvesteringar för att minimera negativ miljöpåverkan.

27.

Om anläggningen redan har blivit uppförd är i regel inte längre alla alternativ möjliga. Det är i normalfallet mer kostsamt att ändra en befintlig anläggning än att genomföra motsvarande åtgärder från första början i projektet.

28.

Om miljökonsekvensbedömningen sker först efter det att en anläggning redan har uppförts, kan den alltså endast vara meningsfull i den utsträckning som den antingen visar miljömässiga krav som med tvingande verkan leder till att ändringar i anläggningen måste genomföras, föranleder en ändring av skönsmässiga bedömningar eller påvisar miljövänliga alternativ som fortfarande är möjliga.

29.

Om prövningen däremot visar hur anläggningen hade kunnat utformas på ett bättre sätt för att minimera negativ miljöpåverkan, så innehåller i vart fall inte MKB-direktivet några bestämmelser som kräver att byggherren genomför motsvarande ändringar i anläggningen. Direktivet innehåller nämligen inga materiella bestämmelser om en avvägning mellan miljöpåverkan och andra faktorer och innehåller inte heller något förbud mot genomförande av projekt som kan ha negativ miljöpåverkan. ( 13 )

30.

För övrigt talar de praktiska svårigheterna med korrekt identifiering av miljöpåverkan mot att genomföra en miljökonsekvensbedömning först efter det att en anläggning har uppförts. Anläggningen har nämligen redan ändrat de lokala miljöförhållandena, utan att dessa ändringar med säkerhet kan fastställas i efterhand. Om till exempel en oupptäckt förekomst av arter som omfattas av strikt skydd har förstörts, exempelvis av fladdermöss eller vissa ödlearter, kan det inte garanteras att detta upptäcks i efterhand.

31.

Dessa oundvikliga praktiska nackdelar som en senare prövning medför kan som mest delvis kompenseras genom att den möjliggör beaktande av faktiskt konstaterad inverkan som anläggningens drift har på miljön, medan en korrekt prövning endast skulle ha gjort en prognos av denna.

32.

Det kan alltså konstateras att miljöpåverkan av ett projekt definitivt måste prövas innan tillstånd beviljas och att en miljökonsekvensbedömning efter det att anläggningen uppförts inte kan ersätta den ursprungliga underlåtelsen att genomföra en sådan prövning. ( 14 )

33.

Detta konstaterande understryker för övrigt nödvändigheten av effektiva interimistiska åtgärder vid tvister avseende prövningen av projekts miljökonsekvenser. Om interimistiska åtgärder inte vidtas finns ingen garanti för att en framgångsrik talan faktiskt åtgärdar situationen. Ännu mer beklagligt vore det om de behöriga domstolarna – vilket VBio1 och VBio2 visar – faktiskt nekat inhibition av tillstånd och därigenom möjliggjort förtida uppförande av anläggningarna.

34.

Vad ska man då göra om det ändå först efter det att ett projekt har blivit genomfört konstateras att dess miljöpåverkan borde ha prövats? Möjligtvis ligger en outtalad förväntning på att tillstånd inte längre kan beviljas för de aktuella projekten och att anläggningarna därför måste tas bort till grund för vad Corridonia und Loro Piceno och Alessandrini m.fl. anfört.

35.

Fastän denna rättsföljd åtminstone teoretiskt är möjlig, bör den i regel inte komma i fråga. Det är visserligen inte längre möjligt att fullständigt avhjälpa felet som begåtts i förfarandet efter det att projektet genomförts (om detta under 1), men felets följder kan emellertid alltid minimeras i mycket hög utsträckning (om detta under 2).

36.

Vad avser avhjälpande av en underlåtelse att genomföra en miljökonsekvensbedömning så har parterna fört en intensiv diskussion om tolkningen av en dom som meddelats mot Irland. Enligt nämnda dom är det endast tillåtet att godkänna lagstridiga transaktioner eller handlingar om det inte möjliggör för de berörda att kringgå unionsbestämmelserna eller att inte tillämpa dem och att denna möjlighet förblir ett undantag. ( 15 )

37.

Det har dock undgått parterna att domstolen senare med stöd av nämnda dom har klargjort förutsättningarna för avhjälpande av att kravet på allmänhetens deltagande inte uppfyllts på IPPC‑direktivets ( 16 ) område. Enligt denna klargörande dom måste vid tidpunkten då den efterföljande prövningen genomförs alla alternativ fortfarande vara möjliga, och en rättelse i detta skede i förfarandet ska innebära att allmänheten fortfarande kan delta på ett meningsfullt sätt i beslutsförfarandet. ( 17 ) Dessa överväganden måste också gälla för miljökonsekvensbedömning.

38.

Eftersom alla alternativ inte längre är möjliga efter det att ett projekt har genomförts, vilket alltså begränsar hur meningsfullt allmänhetens deltagande i beslutsförfarandet är, är det i detta stadium inte längre möjligt att fullständigt avhjälpa underlåtelsen att genomföra en miljökonsekvensbedömning. Projektet kan därför i framtiden inte behandlas som om det hade godkänts med beaktande av skyldigheten att pröva dess miljöpåverkan.

39.

Det innebär emellertid inte att det blivit klargjort hur följderna av felet som begåtts i förfarandet ska åtgärdas. I detta avseende anser jag att pragmatiska åtgärder är påbjudna, vilka emellertid inte ska ge incitament att kringgå MKB-direktivet.

40.

Domstolen har redan understrukit att medlemsstaterna, enligt den princip om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 FEU, ska bringa de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten att upphöra. En sådan skyldighet åligger varje organ i den berörda medlemsstaten inom ramen för dess behörighet. Det ankommer således på myndigheterna i en medlemsstat att, inom ramen för sin behörighet, vidta nödvändiga allmänna eller särskilda åtgärder för att se till att projekten prövas, i syfte att bedöma om de kan antas medföra betydande inverkan på miljön, och i så fall, om de ska bli föremål för miljökonsekvensbedömning. Sådana särskilda åtgärder är bland annat återkallelse eller inhibition av ett redan utfärdat tillstånd i syfte att göra en miljökonsekvensbedömning av det aktuella projektet i den mening som avses i MKB-direktivet. Härvidlag ska hänsyn dock tas till principen om medlemsstaternas processuella autonomi. ( 18 )

41.

Om återkallelse eller inhibition av tillståndet sker kommer det dessutom i regel – som i målet vid den nationella domstolen – vara påbjudet att även upphöra med driften av den aktuella anläggningen. ( 19 ) Enligt artikel 1.2 c och artikel 2.1 i MKB-direktivet är detta tillstånd en förutsättning för att genomföra projektet, vilket alltså även omfattar dess drift. Detta tillvägagångssätt motsvarar dessutom försiktighetsprincipen och principen att förebyggande åtgärder bör vidtas. Om en miljökonsekvensbedömning skulle ha varit nödvändig är det nämligen tveksamt huruvida ett tillstånd som beviljats utan en sådan prövning efterlever alla gällande miljöbestämmelser. Risken för att driften måste läggas ned skapar för övrigt också ett starkt incitament att efterleva MKB-direktivet vid tillståndsgivning för den här typen av projekt.

42.

Om däremot återkallelse eller inhibition av tillståndet är utesluten eftersom det redan vunnit laga kraft ankommer det på medlemsstaterna att beakta underlåtelsen att genomföra en miljökonsekvensbedömning åtminstone på stadiet då ett senare tillstånd beviljas för projektet samt säkerställa den ändamålsenliga verkan av nämnda direktiv genom att tillse att en sådan bedömning genomförs åtminstone under detta skede av förfarandet. ( 20 )

43.

I detta avseende spelar inte projektutvecklarens skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet, vilka VBio1 och VBio2 åberopat, någon roll i målet vid den nationella domstolen.

44.

Så länge ett tillstånd inte vunnit laga kraft kan det nämligen inte utgöra grund för berättigade förväntningar. Om en projektutvecklare genomför sitt projekt trots att en talan anhängiggjorts mot tillståndsbeslutet, så bär projektutvecklaren risken för att tillståndet senare förklaras vara lagstridigt. Det skulle annars innebära att rätten till ett effektivt rättsmedel för tredje man på sättet som avses i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i miljörättsliga förfaranden i artikel 9.4 i Århuskonventionen äventyras.

45.

Såvitt projektutvecklarens förväntningar grundas på nationella bestämmelser som står i strid med unionsrätten, går det som mest att tänka sig att skadeståndsanspråk riktas mot de ansvariga nationella myndigheterna. ( 21 )

46.

Rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att direktiven ska kunna medföra skyldigheter för enskilda. Bestämmelserna i ett direktiv kan endast tilldela enskilda rättigheter. En enskild kan således inte åberopa ett direktiv gentemot en medlemsstat när det rör sig om en statlig skyldighet som har ett direkt samband med verkställandet av en annan skyldighet som enligt detta direktiv åligger tredje man. Negativa återverkningar för tredje mans rättigheter motiverar däremot inte i sig att enskilda förvägras rätten att åberopa bestämmelserna i ett direktiv gentemot den berörda medlemsstaten, även om det är säkert att sådana återverkningar uppstår. ( 22 )

47.

Således har domstolen redan fastställt att den berörda medlemsstatens skyldighet att säkerställa att behöriga myndigheter upprättar en miljökonsekvensbedömning inte har något direkt samband med verkställandet av en skyldighet som enligt MKB-direktivet åligger projektutvecklaren. Det faktum att driften måste upphöra i väntan på resultatet av bedömningen är förvisso en följd av att nämnda stat uppfyllt sina skyldigheter sent. Detta kan emellertid inte anses utgöra ett indirekt åläggande av skyldigheter genom bestämmelserna i nämnda direktiv gentemot projektutvecklaren. ( 23 )

48.

Följaktligen kan konstateras att underlåtelsen att upprätta en miljökonsekvensbedömning måste avhjälpas senare, såvitt det faktiskt fortfarande är möjligt. Att de berörda projekten har genomförts, i målet vid den nationella domstolen uppförandet av biogasanläggningarna, kan inte utgöra något hinder för sådant avhjälpande.

49.

En efterföljande prövning är också meningsfull eftersom den fortfararande, åtminstone delvis, kan förverkliga målsättningarna som anges i skäl 25 till MKB-direktivet.

50.

Prövningen har framför allt möjlighet att identifiera många, och beroende på omständigheterna i det aktuella fallet kanske till och med alla, konsekvenser som projektet har för miljön. Detta utgör således grunden för att kontrollera projektets lagenlighet. Om det nämligen skulle visa sig att projektet åsidosätter tvingande rättsliga krav måste det anpassas i motsvarande utsträckning eller eventuellt avslutas helt och hållet. Att projektet redan har genomförts ska inte spela någon avgörande roll vid denna nya bedömning ( 24 ) för att undvika varje incitament att först genomföra ett projekt lagstridigt utan prövning. ( 25 )

51.

Den efterföljande prövningen är även av särskild betydelse för eventuellt utrymme för skönsmässig bedömning som har lämnats åt de tillståndsgivande myndigheterna. Vid utövandet av detta utrymme måste de nämligen ta hänsyn till resultaten av miljökonsekvensbedömningen. Således ska skönsmässiga bedömningar vid en efterföljande prövning kontrolleras mot bakgrund av resultaten och eventuellt ändras därefter. Vid en sådan skönsmässig bedömning ska emellertid även den projektansvarigas grundläggande rättigheter tillmätas betydelse. ( 26 )

52.

Dessutom informeras den berörda allmänheten, ansvariga myndigheter och exploatören om inverkan och eventuella risker genom denna prövning. ( 27 )

53.

Exemplet med biogasanläggningar illustrerar betydelsen av sådan information från exploatören. Om dessa, vilket ofta är fallet, bedrivs som en verksamhet vid sidan av huvudverksamheten kommer de ansvariga nämligen inte nödvändigtvis att ha en särskild utbildning och relevant erfarenhet på det aktuella området som kunde göra det troligt att de i anläggningens dagliga drift skulle kunna minimera negativ påverkan och risker med anläggningen även utan en miljökonsekvensbedömning.

54.

Man kan dessutom fråga sig huruvida det är möjligt att avhjälpa det faktum att alla möjligheter att reducera negativ miljöpåverkan vid projektets utformning inte kan tas i beaktande frivilligt i avsaknad av en miljökonsekvensbedömning. Ett sådant avhjälpande överensstämmer förvisso med skyldigheten att få ett brott mot unionsrätten att upphöra, men å andra sidan förpliktar MKB-direktivet inte exploatören att utforma projektet så miljövänligt som bara möjligt ens om bedömningen av miljöpåverkan har gjorts i rätt tid.

55.

I slutändan ankommer det dock inte på domstolen att avgöra den sistnämnda frågan i förevarande förfarande, eftersom ingenting framkommit som antyder att det skulle vara nödvändigt för att avgöra målet vid den nationella domstolen.

56.

Fastän det alltså är tillåtet att genomföra miljökonsekvensbedömningen efter det att de aktuella anläggningarna har uppförts, kan det dock till skillnad från ett fullständigt avhjälpande av felet som begåtts i förfarandet inte innebära att anläggningen och dess inverkan ska anses som om ett tillstånd hade beviljats helt lagenligt. Förutom den redan nämnda risken att driften måste läggas ned kan underlåtelsen att genomföra en miljökonsekvensbedömning även utgöra grund för skadeståndsanspråk gentemot de tillståndsgivande myndigheterna och kanske till och med en skyldighet att underlåta störningar, särskilt såvitt prövningens varningsfunktion ( 28 ) inte kunnat förverkligas (i rätt tid).

57.

Jag föreslår således att domstolen meddelar följande dom:

Direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, tolkad mot bakgrund av artikel 191 FEUF, innebär en skyldighet att genomföra ett förfarande för förhandskontroll av huruvida det krävs en miljökonsekvensbedömning och i förekommande fall genomföra en miljökonsekvensbedömning innan tillstånd beviljas och det aktuella projektet genomförs. Om denna skyldighet åsidosätts ska de behöriga myndigheterna genomföra nämnda förfaranden i efterhand och vidta nödvändiga åtgärder utifrån förfarandenas resultat. Detta innebär dock inte att projektet kan behandlas som om det blivit godkänt med fullständigt iakttagande av bestämmelserna i direktiv 2011/92/EU.