1.

När en icke vinstdrivande läroanstalt erbjuder sina studenter en kredit, som gör det möjligt för dem att betala inskrivningsavgifter och kostnader för studieresor genom en räntefri avbetalningsplan – uppträder den då som ”näringsidkare” i den mening som avses i direktiv 93/13/EEG? ( 2 ) När studenten inte har haft någon aktiv roll i det efterföljande förfarandet för återkrav av återstående skuld jämte ränta och kostnadsersättning, har då den nationella domstolen en skyldighet att på eget initiativ pröva om avtalet omfattas av direktivets tillämpningsområde?

2.

Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan en läroanstalt och en av dess studenter. De ger domstolen en möjlighet att ytterligare klargöra tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och de befogenheter och skyldigheter som nationella domstolar har enligt direktivet.

3.

Direktiv 93/13 antogs med stöd av artikel 100a EEG (numera artikel 114 FEUF). Dess syfte är bland annat att säkerställa att konsumentavtal inte innehåller oskäliga villkor och att skydda konsumenter mot att näringsidkaren missbrukar sin starka ställning. ( 3 ) Medlemsstaterna har möjlighet att ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv. ( 4 )

4.

I direktivets tionde skäl anges att reglerna om oskäliga avtalsvillkor bör gälla ”alla avtal” som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Där anges uttryckligen att direktivet följaktligen inte ska vara tillämpligt på bland annat anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag. Direktivet ska emellertid gälla för all handel, verksamhet eller yrkesutövning, innefattande näringsverksamhet av offentlig karaktär. ( 5 )

5.

I artikel 1.1 anges tillämpningsområdet för direktiv 93/13 på följande sätt.

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

6.

I artikel 2 b och c definieras begreppen ”konsument” som ”en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av [direktiv 93/13] handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke” och ”näringsidkare” ( 6 ) som ”en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av [direktiv 93/13] handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat”.

7.

I artikel 3.1 föreskrivs att ett ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”.

8.

Direktiv 93/13 införlivades med belgisk lagstiftning genom Marktpraktijkenwet (lagen om affärsmetoder) av den 6 april 2010. I den lagen användes uttrycket ”företag”, i stället för uttrycket ”näringsidkare” som används i artikel 2 c i direktivet, för att definiera dess tillämpningsområde. I artikel I.1.1 i Wetboek Economisch Recht (ekonomilagen) definieras ett företag som ”varje fysisk eller juridisk person som bedriver en långsiktig ekonomisk verksamhet, inklusive associationer av sådana personer”.

9.

I artikel 806 i Gerechtelijk Wetboek (processlagen) anges domstolens skyldigheter när tredskodom meddelas på så sätt att ”vid tredskodom ska domstolen bifalla den närvarande partens talan, om den inte strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public)”.

10.

Susan Kuijpers var student vid Karel de Grote Hogesschool (Karel de Grote-högskolan, nedan kallad KdG). Den 3 februari 2014 var hon skyldig att betala ett belopp på totalt 1546 euro till KdG, avseende hennes inskrivningsavgift för läsåren 2012/13 och 2013/14 samt hennes del av kostnaderna för en studieresa. Då hon inte kunde betala hela beloppet på en gång medgavs hon en räntefri avbetalningsplan genom KdG:s studentservice, KdG studievoorzieningsdienst (nedan kallad KdG Stuvo). KdG Stuvo betalade enligt den planen Susan Kuijpers det belopp hon behövde för att kunna betala KdG. Susan Kuijpers skulle, med början den 25 februari 2014, återbetala 200 euro per månad i sju månader till KdG Stuvo. Den sista avbetalningen på 146 euro skulle betalas den 25 september 2014.

11.

Kontraktet innehöll följande villkor:

”Om det utlånade beloppet (helt eller delvis) inte betalas tillbaka i tid, utgår automatiskt en lagstadgad dröjsmålsränta på 10 procent per år, beräknad på den utestående skulden dagen efter den uteblivna betalningens förfallodag. Dessutom ska en ersättning betalas för att täcka indrivningskostnaderna. Denna har enligt standardpraxis fastställts till 10 procent av den utestående skulden, dock minst 100 euro.”

12.

Trots delgivning av betalningskrav underlät Susan Kuijpers att återbetala skulden.

13.

Den 27 november 2015 väckte KdG talan mot Susan Kuijpers vid Vredegerecht te Antwerpen (Fredsdomstolen, Antwerpen, Belgien) med yrkande om att hon (enligt det avtal som träffats med KdG Stuvo) skulle förpliktas att betala huvudfordran (1546 euro), dröjsmålsränta med tio procent från den 25 februari (269,81 euro) och kostnader (154,60 euro). Genom deldom av den 4 februari 2016 förpliktade Vredegerecht Susan Kuijpers att betala huvudfordran på 1546 euro till KdG. Den återupptog emellertid förfarandet rörande frågorna om ränta och kostnader för att undersöka KdG:s inställning till möjligheten att begära förhandsavgörande från denna domstol. KdG yttrade sig muntligen i den frågan den 4 mars 2016. Susan Kuijpers var inte närvarande vid förhandlingen.

14.

Den hänskjutande domstolen har anfört att den enligt artikel 806 i processlagen måste bifalla KdG:s talan i den mån den inte strider mot grunderna för rättsordningen, eftersom Susan Kuijpers inte kom till förhandlingen. Det ger upphov till frågor om den nationella domstolen på eget initiativ får pröva om det avtal som talan grundas på omfattas av den nationella lag som implementerar direktiv 93/13 och huruvida en nationell lagstiftning som utesluter en sådan prövning på den grunden att bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor inte är tvingande är förenlig med det direktivet. ( 7 ) Den hänskjutande domstolen har vidare anfört tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen som begränsar tillämpningsområdet för bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor till förhållandet mellan konsumenter och ”företag” ( 8 ) är förenlig med direktiv 93/13.

15.

Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund begärt förhandsavgörande från domstolen angående följande tolkningsfrågor:

16.

Den österrikiska, den belgiska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 9 mars 2017 yttrade sig den belgiska regeringen och kommissionen muntligen samt besvarade de frågor som ställdes av domstolen.

17.

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida den är behörig att på eget initiativ pröva om ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, även i det fall att konsumenten uteblivit från förhandlingen. Denna fråga har samband med förekomsten av en nationell regel som ger domstolar behörighet att på eget initiativ pröva om en talan är oförenlig med grunderna för den nationella rättsordningen. Jag ska först pröva den frågan, eftersom frågan huruvida direktiv 93/13 är tillämpligt (och huruvida dess tillämplighet kan prövas ex officio) i logisk mening bör prövas före frågor om vilken status parterna i ett visst avtal har och huruvida avtalets bestämmelser är lagenliga.

18.

Kommissionen har anfört att regeln att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten är tvingande. Nationella domstolar är därför behöriga och skyldiga att på eget initiativ pröva huruvida ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, även om konsumenten uteblir från förhandlingen.

19.

Den belgiska regeringen delar kommissionens uppfattning. Den har anfört att artikel 806 i processlagen är förenlig med en sådan tolkning, eftersom den nationella domstolen, för att avgöra frågan om den på eget initiativ ska ta upp en fråga som avser grunderna för rättsordningen, först måste avgöra om den bestämmelsen faktiskt omfattas av grunderna för rättsordningen. Likvärdighetsprincipen medför att samma resonemang gör sig gällande i fråga om bestämmelser i direktiv, såsom direktiv 93/13.

20.

Det följer av fast rättspraxis att nationella domstolar är skyldiga att på eget initiativ pröva huruvida ett villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument omfattas av direktivets tillämpningsområde och, i så fall, om det är oskäligt. ( 9 )

21.

Frågan är emellertid om den nationella domstolen har samma skyldighet när konsumenten inte deltagit i förfarandet.

22.

Vid prövningen av denna fråga ska ett flertal principer som redan slagits fast i domstolens praxis framhållas.

23.

För det första grundar sig det ”skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 … på tanken att konsumenten är i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll”. ( 10 )

24.

För det andra är bestämmelsen att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten ”en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga”. ( 11 ) Den ”måste anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt”. ( 12 ) Prövningen av om direktivet är tillämpligt i en viss situation föregår logiskt den bedömningen (se punkt 20 ovan och fotnot).

25.

För det tredje kan obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas genom ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. ( 13 ) Ett sådant faktiskt ingripande utgörs av en prövning av en domstol på eget initiativ av frågan om ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och frågan huruvida avtalsvillkoren är skäliga. Det skydd som direktivet ger konsumenter omfattar även situationer när konsumenter underlåtit att göra gällande att avtalet är oskäligt, oavsett om det beror på att konsumenten inte är medveten om sina rättigheter eller på att konsumenten förhindras att göra dem gällande på grund av de kostnader som en talan skulle ge upphov till. ( 14 )

26.

Vidare är, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi och i avsaknad av harmonisering av de nationella mekanismerna därför, de processuella regler som gör sådana ingripanden möjliga en fråga för den nationella rätten, på villkor att reglerna därom inte är mindre förmånliga än de som gäller för motsvarande anspråk grundade på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och att de inte gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som EU-rätten ger konsumenterna (effektivitetsprincipen). ( 15 )

27.

Domstolen har haft möjlighet att uttala sig angående förfaranden i parts utevaro i målet Asturcom Telecomunicaciones, som rörde ett avtal innehållande en skiljeklausul. Skiljedom meddelades i konsumentens utevaro och hon överklagade inte inom den tidsfrist som föreskrivits i nationell lagstiftning. Skiljedomen vann därmed laga kraft. När Asturcom sökte verkställighet av skiljedomen ansåg den behöriga nationella domstolen att skiljeklausulen var oskälig. I den tillämpliga nationella lagstiftningen fanns emellertid inga bestämmelser med stöd av vilka den behöriga domstolen inom ramen för ett verkställighetsförfarande avseende en skiljedom som vunnit laga kraft kunde pröva om en skiljeklausul var oskälig. Mot den bakgrunden frågade den nationella domstolen denna domstol om den på eget initiativ kunde ta upp frågan om skiljeavtalet var ogiltigt och, därmed, upphäva skiljedomen om den kom fram till att skiljeavtalet innehöll en oskälig skiljeklausul. ( 16 )

28.

Mot bakgrund av den stora betydelse som principen om res judicata har slog domstolen fast att kravet på att iaktta effektivitetsprincipen inte kan drivas så långt att en nationell domstol tvingas att fullt ut uppväga den totala passiviteten hos en berörd konsument som varken har deltagit i skiljeförfarandet eller väckt talan om upphävande av den skiljedom som därmed vunnit laga kraft. ( 17 )

29.

Domstolen slog emellertid fast att likvärdighetsprincipen medför att den nationella domstol, som när den ska pröva en ansökan om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom enligt nationella processregler är skyldig att på eget initiativ bedöma en skiljeklausuls förenlighet med nationella regler som utgör tvingande rätt, även är skyldig att, så snart den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som därvid krävs, på eget initiativ pröva huruvida skiljeklausulen i fråga är oskälig. ( 18 )

30.

I målet VB Pénzügyi Lízing ville den nationella domstolen få klargjort huruvida den var skyldig att på eget initiativ företa en utredning i syfte att fastställa de faktiska och rättsliga omständigheter som var nödvändiga för att kunna pröva om ett villkor om exklusiv territoriell domsrätt var oskäligt, när det enligt nationella förfarandebestämmelser endast var möjligt att göra så på begäran av part. ( 19 ) Domstolen slog fast att den nationella domstolen, för att säkerställa ett effektivt konsumentskydd, alltid, oaktat vad som föreskrivs i nationell rätt, är skyldig att ta ställning till huruvida det omtvistade villkoret varit föremål för individuell förhandling mellan näringsidkaren och konsumenten för att därmed kunna fastställa om det omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13. ( 20 )

31.

Detta synsätt bekräftades i målet Banco Español de Crédito (ett mål rörande skäligheten av ett villkor om ränta vid sena avbetalningar på ett lån). Domstolen slog fast att en sådan nationell processrättslig bestämmelse enligt vilken den domstol hos vilken det ansökts om betalningsföreläggande, trots att den har tillgång till alla rättsliga och faktiska omständigheter som är nödvändiga i detta hänseende, inte ex officio kan bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, såvida konsumenten inte har bestritt betalningsföreläggandet, riskerar att äventyra effektiviteten av det skydd som direktiv 93/13 är avsett att ge. ( 21 )

32.

I målet ERSTE Bank Hungary utvecklade domstolen det uttalandet vidare genom att anföra att det effektiva domstolsskydd som garanteras i direktiv 93/13 grundas på antagandet att en av avtalsparterna först har väckt talan vid nationell domstol. ( 22 ) Jag konstaterar att konsumenten vid sådana förhållanden, om inte han eller hon inledde förfarandet, är svarande i förfarandet och att domen kommer att påverka konsumentens rättsliga situation oavsett deltagande.

33.

Enligt min mening utmejslas följande principer i rättspraxis: i) effektivitetsprincipen medför inte krav på ingripande från det nationella domstolssystemet när ingen av parterna har väckt talan vid nationell domstol, ii) när talan har väckts är dessa domstolar skyldiga att på eget initiativ pröva, i alla mål och oavsett vad som stadgas i nationell rätt, om ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, iii) om så är fallet är de också skyldiga att på eget initiativ pröva om villkoren i avtalet är skäliga, iv) den tvingande arten av de regler som anges i direktivet innebär att de ska tillämpas oavsett vilken status de nationella genomförandebestämmelserna har i den nationella rättsordningen och oavsett parternas processuella åtgärder eller yttranden.

34.

Den omständigheten att det inte var konsumenten som väckte talan eller att konsumenten uteblev från förhandlingen eller att konsumenten inte har åberopat direktiv 93/13 kan inte påverka denna slutsats.

35.

Mot den bakgrunden kan den belgiska lagstiftningen, enligt vilken domstolarna enbart är behöriga att på eget initiativ pröva om en talan är oförenlig med grunderna för rättsordningen, utan att den samtidigt ger behörighet att pröva om talan strider mot de principer som lagts fast genom direktiv 93/13, förefalla problematisk.

36.

Den belgiska lagstiftningen måste emellertid tolkas i enlighet med EU-rätten. När en nationell domstol är behörig att, enligt nationella processuella regler, på eget initiativ pröva huruvida en rättsakt är giltig med hänsyn till de nationella bestämmelser som avser grunderna för rättsordningen, måste den också utöva denna behörighet avseende EU-bestämmelser som är tvingande, i enlighet med principerna om likvärdighet och effektivitet. Utifrån en sådan tolkning delar jag den belgiska regeringens inställning, grundad på domen i målet Asbeek Brusse and de Man Garabito, ( 23 ) att den nationella domstolen enligt artikel 806 i processlagen är skyldig att på eget initiativ pröva om ett villkor är oskäligt enligt direktiv 93/13 på samma sätt som den gör motsvarande prövning utifrån de nationella bestämmelser som avser grunderna för rättsordningen.

37.

Min bedömning är därför att en nationell domstol är behörig och skyldig att på eget initiativ pröva om ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, även när den inte specifikt har blivit ombedd at göra det, till exempel därför att konsumenten inte deltagit i förfarandet.

38.

Innan jag prövar den andra och den tredje frågan, som ska bedömas tillsammans, ska jag fastställa deras omfattning.

39.

Användningen av begreppet ”företag” i den andra frågan förefaller märklig i samband med konsumentskydd. Jag utgår från att detta förklaras av lydelsen av de nationella bestämmelser som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande.

40.

Såsom den belgiska regeringen har förklarat i sitt skriftliga yttrande har uttrycket ”företag”, som har sitt ursprung i konkurrensrätten, använts i den belgiska lagstiftningen för att införliva termen ”näringsidkare” i artikel 2 c i direktiv 93/13 i nationell rätt. ( 24 ) Det förefaller sannolikt att det är detta som föranlett den nationella domstolen att fråga om en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning, såsom KdG i förevarande mål, kan anses utgöra ett ”företag” i den mening som avses i EU-rätten.

41.

Det följer emellertid av behovet av en enhetlig tillämpning av EU-rätten att när en bestämmelse i denna inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning med avseende på ett visst begrepp ska det begreppet ges en självständig och enhetlig innebörd inom Europeiska unionen. Denna ska utgå från bestämmelsens sammanhang och syftet med ifrågavarande lagstiftning. ( 25 )

42.

I direktiv 93/13 definieras uttrycket ”näringsidkare” utan hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning. Härav följer att det uttrycket vid tillämpningen av direktivet måste ges en självständig EU-rättslig innebörd som är densamma inom hela den Europeiska unionen.

43.

Innebörden av uttrycket ”näringsidkare” kan således inte vara beroende av på vilket sätt den nationella lagstiftaren har valt att införliva den i nationell rätt. Oavsett om den nationella lagstiftning genom vilken uttrycket införlivas använder ord som ”säljare”, ”affärsverksamhet”, ”handlare”, ”företag” eller ”näringsidkare” ska tolkningen vara enhetlig utifrån den definition som angivits i artikel 2 c i direktiv 93/13. Det saknar därför betydelse vad begreppet ”företag” har för innebörd inom konkurrensrätten eller hur det tolkas i rättspraxis avseende tillhandahållande av tjänster. Vad frågan gäller är om ett avtal som slutits mellan en konsument och ett sådant organ som KdG omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

44.

Mot den bakgrunden uppfattar jag att den hänskjutande domstolens syfte med att ställa den andra och den tredje frågan är att klargöra om en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning, såsom KdG, ska anses vara en ”näringsidkare” i den mening som avses i definitionen i artikel 2 c i direktiv 93/13.

45.

Den belgiska regeringen har gjort gällande att en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning, såsom KdG, inte kan anses vara en ”näringsidkare” i den mening som avses i direktiv 93/13. Ett avtal om tillhandahållande av ”tjänster” förutsätter någon form av vederlag, vilket här saknas eller i vart fall är minimalt. Detta beror på att det berörda offentliga organet utför tjänster på det sociala området, kulturområdet och utbildningsområdet som riktar sig till befolkningen som helhet. Den österrikiska regeringen har samma uppfattning.

46.

Däremot anser den polska regeringen att en sådan läroanstalt är en ”näringsidkare” i den mening som avses i direktivet. Ett avtal mellan en läroanstalt och en student träffas inom ramen för läroanstaltens professionella verksamhet. Det är irrelevant om detta genererar vinst eller inte.

47.

Kommissionen anser att det måste göras åtskillnad mellan den huvudsakliga utbildningsverksamheten som KdG bedriver och dess mindre centrala verksamhet som kreditgivare. Förevarande mål rör den senare. Även om KdG:s huvudsakliga verksamhet är av allmänintresse och inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, omfattas dess verksamhet som kreditgivare av det direktivet.

48.

Enligt min mening måste utgångspunkten för tolkningen av uttrycket ”näringsidkare” vara den faktiska lydelsen av definitionen i artikel 2 c i direktiv 93/13. Begreppet omfattar följande delar: ”en fysisk eller juridisk person … oavsett om den är offentlig eller privat”, ”som … handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet” och ”avtal som omfattas av detta direktiv”.

49.

Denna definition måste tolkas med beaktande av dess sammanhang och det syfte som eftersträvas med den ifrågavarande lagstiftningen. ( 26 ) Den är objektiv till sin art och grundas på vissa prövningsbara beståndsdelar. ( 27 ) Uttrycket ”näringsidkare” är speciellt för direktiv 93/13 och har, enligt min mening, en mer omfattande räckvidd än uttryck som används i andra konsumenträttsliga rättsakter. ( 28 )

50.

Den första delen av denna definition, det vill säga en fysisk eller juridisk person oavsett om den är offentlig eller privat, klargör att den ifrågavarande personens klassificering, rättsliga status och specifika särdrag enligt nationell rätt saknar betydelse för frågan om personens klassificering som en ”näringsidkare”. ( 29 )

51.

Användningen av ordet ”en” visar att definitionen ska ges en vidsträckt tolkning så att den omfattar alla fysiska eller juridiska personer som kan föreskriva oskäliga avtalsvillkor för konsumenter.

52.

Den andra delen av definitionen är att näringsidkaren ska handla för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet.

53.

Direktivet begränsar inte på något sätt dessa aktiviteter på annat sätt än att de ska bestå i att handla med varor eller tillhandahålla tjänster. ( 30 ) Angreppssättet är funktionellt – avtalet ska ingå i en verksamhet som bedrivs som en del av personens näring eller yrkesverksamhet. Definitionen av ”konsument” och definitionen av ”näringsidkare” är båda beroende av inom vilket område personen handlar. ( 31 )”Konsumenten” och ”näringsidkaren” befinner sig på motsatta sidor av en rättslig transaktion. Konsumenten, som anses vara sårbar och i en mer utsatt position, befinner sig i den ena änden, och näringsidkaren, som befinner sig i en styrkeposition som gör det möjligt att föreskriva sina egna villkor för transaktionen, befinner sig i den andra änden. Definitionen innehåller inget villkor som hör samman med arten av eller syftet med näringsidkarens verksamhet.

54.

Vidare finns det inget i direktivet som utesluter en viss slags handel, verksamhet eller yrke från dess tillämpningsområde. Det är riktigt att det i dess tionde skäl anges att vissa avtalstyper inte är avsedda att omfattas, såsom avtal om arvsrätt, ( 32 ) men det finns ingen motsvarande bestämmelse avseende en viss typ av yrkesverksamhet. Tvärtom uttalas i fjortonde skälet att direktivet även omfattar näringsverksamhet av offentlig karaktär.

55.

Domstolen slog i målet Šiba fast att en advokat som inom ramen för sin yrkesverksamhet tillhandahöll juridiska tjänster mot betalning till en fysisk person som uppträdde i egenskap av privatperson är en ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13 och att den slutsatsen inte påverkades av att advokatverksamheten är av offentlig karaktär. ( 33 )

56.

I det större sammanhanget med direktiv avseende konsumenträttigheter har domstolen på samma sätt slagit fast att begreppet ”näringsidkare” inom ramen för direktivet om otillbörliga affärsmetoder inte utesluter organ som utför uppgifter av allmänintresse från dess tillämpningsområde. Domstolen slog därvid fast att begreppet ”näringsidkare” innefattade ett offentligrättsligt organ med ansvar för ett uppdrag av allmänintresse, såsom att administrera ett lagstadgat sjukförsäkringssystem. ( 34 ) Enligt min mening är det rimligt att överföra detta angreppssätt på begreppet ”näringsidkare” inom ramen för direktiv 93/13 (i vilket det, till skillnad från direktivet om otillbörliga affärsmetoder, uttryckligen anges att dess tillämpningsområde omfattar verksamhet av offentlig art).

57.

Även om domstolen i det målet hänvisade till ”näringsidkare” som någon som bedrev verksamhet i vinstsyfte, gjorde den det för att betona att den inte uteslöt vare sig organ som fullgör uppgifter av allmänt intresse eller offentligrättsligt reglerade organ från tillämpningsområdet för direktivet om otillbörliga affärsmetoder. ( 35 ) Offentlig verksamhet och uppgifter av allmänt intresse utförs för det mesta utan övergripande vinstsyfte. Enligt min mening är därmed frågan huruvida verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller inte irrelevant vid definitionen av ”näringsidkare” när det gäller ett visst avtal.

58.

Vad gäller arten av den tjänst som tillhandahålls instämmer jag inte i det argument som lagts fram av den belgiska regeringen och av kommissionen, nämligen att det förhållandet att offentlig utbildning som finansieras huvudsakligen med statliga medel inte kan anses utgöra en tjänst i den mening som avses i artikel 57 FEUF innebär att läroanstalter skulle vara undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 när de träffar avtal som innehåller oskäliga avtalsvillkor.

59.

Det är visserligen riktigt att domstolen har slagit fast att kurser som tillhandahålls av vissa organ som utgör en del av ett offentligt utbildningssystem som finansierats helt eller huvudsakligen av allmänna medel inte omfattas av begreppet tjänster, eftersom staten genom att upprätta och driva ett sådant system inte söker utöva verksamhet i vinstsyfte, utan uppfylla sina skyldigheter gentemot sin befolkning på det sociala eller kulturella området eller utbildningsområdet. ( 36 )

60.

Det framgår emellertid även av fast rättspraxis att kurser som erbjuds av utbildningsanstalter som huvudsakligen finansieras med privata medel (i synnerhet, men inte med nödvändighet, av studenterna och deras föräldrar) utgör tjänster i den mening som avses i artikel 57 FEUF, eftersom deras syfte är att erbjuda tjänster mot ersättning. ( 37 )

61.

Av denna rättspraxis framgår att domstolen anser att det väsentliga särdraget vid definitionen av vad som utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 57 FEUF är huruvida tjänsten erbjuds mot betalning, och inte arten av de tjänster som tillhandahålls.

62.

Det angreppssättet bekräftas i rättspraxis avseende direktivet om otillbörliga affärsmetoder ( 38 ) på så sätt att ett organ som utför uppgifter av allmänt intresse, såsom att administrera ett lagstadgat sjukförsäkringssystem, omfattas av direktivets tillämpningsområde. ( 39 ) Direktivet om otillbörliga affärsmetoder har samma rättsliga grund som direktiv 93/13, nämligen artikel 95 EG (tidigare artikel 100a EEG, numera artikel 114 FEUF) om harmonisering av lagar. Där hänvisas det uttryckligen till behovet av att lagstifta för att uppnå en hög nivå av konsumentskydd, ( 40 ) vilket är ett syfte som inte eftersträvas genom artikel 57 FEUF om frihet att tillhandahålla tjänster.

63.

Slutligen innefattar inte lydelsen av direktiv 93/13 någon begränsning utifrån arten av eller syftet med verksamheten i fråga eller hur den finansieras. Tvärtom innefattar det uttryckligen offentlig verksamhet i sitt tillämpningsområde. ( 41 )

64.

Den omständigheten att en fysisk eller juridisk person kan erbjuda subventionerad undervisning är därmed enligt min mening inte något hinder mot att personen anses utgöra en ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13.

65.

När det gäller den tredje delen av definitionen av ”näringsidkare” (avtal som omfattas av detta direktiv) framgår det av artikel 1.1 och artikel 3.1 i direktiv 93/13 att direktivet omfattar villkoren i ”avtal som träffats mellan en näringsidkare och en konsument” som inte förhandlats individuellt. ( 42 ) I tionde skälet i direktivet understryks det omfattande tillämpningsområdet för detta begrepp. ”Alla avtal” som träffas mellan näringsidkare och konsumenter (med undantag för sådana avtal som anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal om familjerättsliga angelägenheter avtal om upprättande och organisation av bolag) omfattas av direktivet. ( 43 ) Ett avtal kan vara muntligt eller skriftligt. ( 44 ) Avtalets syfte är irrelevant vid bestämmande av direktivets tillämpningsområde. ( 45 )

66.

Det avgörande är att avtalet i direktiv 93/13 definieras utifrån de avtalslutande parternas ställning, huruvida de uppträder inom ramen för sin handel, näring eller profession. Detta kriterium motsvarar den tanke på vilket det skyddssystem som upprättats genom direktivet grundas, nämligen att konsumenten är i underläge gentemot näringsidkaren både vad gäller förhandlingsposition och kunskapsnivå. Konsumenten kan därmed tvingas godta villkor som uppställts i förväg av näringsidkaren, utan att kunna påverka innehållet i dessa villkor. ( 46 )

67.

Av det ovan anförda följer att en ”näringsidkare” i den mening som avses i direktiv 93/13 är en fysisk eller juridisk person, offentlig eller privat, oavsett rättslig status eller rättsliga särdrag, som i) tillhandahåller varor eller tjänster, oavsett slag eller beskrivning, ii) ingår avtal med en konsument, där iii) det avtalet hör samman med personens professionella verksamhet. Arten (offentlig eller privat), vilket område (privata eller offentliga ändamål, uppgifter av allmänt intresse) och resultatet (vinstsyfte eller inte) saknar alla betydelse. Avtalets syfte är också irrelevant, så länge det har träffats mellan en konsument och en näringsidkare och hör samman med den sistnämndes näring, handel eller yrke.

68.

Enligt min mening kan således en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning anses vara en ”näringsidkare” i den mening som avses i direktiv 93/13 när den ingår ett avtal som omfattas av det direktivet i samband med sin verksamhet. Huruvida så är fallet i förevarande mål och huruvida avtalet mellan Susan Kuijpers och KdG omfattas av de tvingande reglerna i det direktivet är en fråga som det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.

69.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Vredegerecht te Antwerpen (Fredsdomstolen, Antwerpen, Belgien) på följande sätt: