1. 

Domstolen har redan en omfattande praxis rörande skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar. I förevarande mål om överklagande ges domstolen tillfälle att tillämpa denna praxis på en konflikt mellan en skyddad ursprungsbeteckning för viner och ett EU-varumärke, som enligt innehavarna av den förstnämnda på ett rättsstridigt sätt har använt sig av den skyddade ursprungsbeteckningens karaktäristiska geografiska namn Porto/Port. ( 2 )

2. 

Parter i målet vid tribunalen var Instituto dos Vinhos do Douro e do Porto, IP (nedan kallat IVDP) och Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret, nu Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, EUIPO). Efter att ha registrerat kännetecknet ”Port Charlotte” som EU-varumärke, vilket sökts för att beteckna whisky, avslog EUIPO IVDP:s ansökan om ogiltighetsförklaring av detta varumärke.

3. 

Tribunalen ( 3 ) biföll delvis IVDP:s talan mot EUIPO:s beslut, vilket har medfört att båda parter har angripit tribunalens dom: a) EUIPO har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den slog fast att ursprungsbeteckningar även skyddas enligt nationell lagstiftning (i det här fallet den portugisiska). b) IDVP anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den bekräftade EUIPO:s slutsats att varumärket ”Port Charlotte” var förenligt med den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port.

4.

I artikel 8.4 föreskrivs följande:

”Efter invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat tecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, får det varumärke som ansökan avser inte registreras om och i den mån det finns gemenskapslagstiftning eller tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken:

5.

I artikel 53 föreskrivs följande:

”1.   Efter ansökan till byrån eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång ska ett gemenskapsvarumärke förklaras ogiltigt i följande fall:

…

…”

6.

I artikel 118b, ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 1:

”1.   I detta direktiv avses med

7.

I artikel 118f, ”Förberedande nationellt förfarande”, föreskrivs följande i punkterna 6 och 7:

”6.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa denna artikel senast den 1 augusti 2009.

7.   Om en medlemsstat inte har någon nationell lagstiftning om skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, får den, dock endast tillfälligt, bevilja skydd på nationell nivå för beteckningen i enlighet med villkoren i detta underavsnitt med verkan från den dag som ansökningen lämnats till kommissionen. Detta tillfälliga nationella skydd ska upphöra den dag då ett beslut om registrering eller avslag fattas i enlighet med detta underavsnitt.”

8.

I artikel 118l (”Förhållande till varumärken”) har punkt 1 följande lydelse:

”När en ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning skyddas i enlighet med denna förordning, ska en ansökan om registrering av ett varumärke som motsvarar något av de fall som avses i artikel 118m.2 och som avser en produkt ur någon av de kategorier som förtecknas i bilaga XIb avslås om ansökan om varumärkesregistrering lämnas in efter den dag då ansökan om skydd av ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen lämnats in till kommissionen och ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen därefter skyddas.

Varumärkesregistrering som har skett i strid med vad som sägs i föregående stycke ska förklaras ogiltig.”

9.

I artikel 118m, ”Skydd”, har punkterna 1, 2 och 3 följande lydelse:

”1.   Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar får användas av alla aktörer som saluför vin som har producerats i enlighet med motsvarande produktspecifikation.

2.   Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar och viner som använder de skyddade beteckningarna i enlighet med produktspecifikationen ska skyddas mot följande:

3.   Skyddade ursprungsbeteckningar eller skyddade geografiska beteckningar får inte bli generiska i gemenskapen i den mening som avses i artikel 118k.1.”

10.

Artikel 118n (”Register”) har följande lydelse:

”Kommissionen ska upprätta och föra ett elektroniskt register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för vin som ska vara tillgängligt för allmänheten.”

11.

Artikel 118s, ”Befintliga skyddade vinbeteckningar”, har följande lydelse:

”1.   De vinbeteckningar som är skyddade enligt artiklarna 51 och 54 i förordning (EG) nr 1493/1999 och artikel 28 i kommissionens förordning (EG) nr 753/2002 av den 29 april 2002 om vissa tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 när det gäller beteckning, benämning, presentation och skydd av vissa vinprodukter … ska automatiskt vara skyddade enligt den här förordningen. Kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 118n i den här förordningen. Kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 118n i den här förordningen.

2.   Medlemsstaterna ska för de befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1 skicka in följande till kommissionen:

3.   De vinbeteckningar som avses i punkt 1 förlorar sitt skydd enligt denna förordning om inte den information som avses i punkt 2 lämnas in senast den 31 december 2011. Kommissionen ska vidta motsvarande formella åtgärder för att ta bort sådana beteckningar från det register som avses i artikel 118n.

4.   Artikel 118r ska inte tillämpas på sådana befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1.

Kommissionen får, på eget initiativ och i enlighet med förfarandet i artikel 195.4, till och med den 31 december 2014 fatta beslut om att dra in det skydd för befintliga skyddade vinbeteckningar som avses i punkt 1 om de inte uppfyller villkoren i artikel 118b.

…”

12.

Under rubriken ”Striktare regler fastställda av medlemsstaterna”, föreskrivs följande i artikel 120d:

”Medlemsstaterna får begränsa eller förbjuda användningen av vissa oenologiska metoder samt införa hårdare restriktioner, som är tillåtna enligt gemenskapsrätten, för vin som framställs inom deras territorium och i syfte att bättre bevara de egenskaper som är kännetecknande för vin med en skyddad ursprungsbeteckning eller en skyddad geografisk beteckning och för mousserande vin och likörvin.

Medlemsstaterna ska meddela dessa begränsningar, förbud och restriktioner till kommissionen, som i sin tur ska underrätta övriga medlemsstater.”

13.

Av punkterna 1–15 i den överklagande domen framgår att företaget Bruichladdich Distillery Co. Ltd. (nedan kallat ”Bruichladdich”) den 27 oktober 2006 ansökte om registrering av gemenskapsvarumärket ”Port Charlotte” avseende varor i klass 33 i Niceöverenskommelsen, ( 6 )”Alkoholhaltiga drycker”.

14.

Varumärket registrerades den 18 oktober 2007 under nummer 5421474 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 60/2007 av den 29 oktober 2007.

15.

Den 7 april 2011 ansökte IVDP vid EUIPO om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket, enligt artikel 53.1 c jämförd med artiklarna 8.4, 53.2 d och 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförda med artikel 7.1 c och 7.1 g i samma förordning.

16.

Som svar på denna ansökan inskränkte Bruichladdich förteckningen över varor för vilka det omtvistade varumärket registrerats till ”whisky”.

17.

Till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring åberopade IVDP ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port”, vilka enligt IVDP dels är skyddade i samtliga medlemsstater enligt flera bestämmelser i portugisisk rätt och enligt artikel 118m.2 i rådets förordning (EG) nr 491/2009, dels är registrerade och skyddade genom Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering av den 31 oktober 1958, i dess ändrade lydelse, i Frankrike, Italien, Cypern, Ungern, Portugal och Slovakien.

18.

Genom beslut av den 30 april 2013 avslog EUIPO:s annulleringsenhet IVDP:s ansökan om ogiltighetsförklaring.

19.

IVDP överklagade den 2 februari 2014 annulleringsenhetens beslut.

20.

EUIPO:s fjärde överklagandenämnd avslog de tre grunder som sökandens överklagande grundades på genom beslut av den 8 juli 2014.

21.

För det första godtog överklagandenämnden inte den grund som avsåg åsidosättande av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning. Överklagandenämnden hänvisade i huvudsak till att skyddet för ursprungsbeteckningar vad gäller viner uteslutande regleras i förordning nr 491/2009, och således omfattas av Europeiska unionens exklusiva behörighet. Överklagandenämnden slog vidare fast att dessa geografiska beteckningar dessutom enbart är skyddade vad gäller viner, vilka är produkter som inte är jämförbara med ”whisky”, och att varumärket ”Port Charlotte” inte anspelade på vin från Porto. Överklagandenämnden tillade att det inte var nödvändigt att avgöra huruvida de geografiska beteckningarna ”porto” eller ”port” har något anseende, eftersom det omtvistade varumärket varken använder eller anspelar på dem.

22.

För det andra underkände överklagandenämnden den grund som avsåg åsidosättande av artikel 53.2 d i förordning nr 207/2009, vilken byggde på att ursprungsbeteckningarna ”porto” och ”port” den 18 mars 1983 registrerats hos Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) under nummer 682, i enlighet med Lissabonöverenskommelsen. Överklagandenämnden fann att denna registrering enbart skyddade ordet ”porto” (inte bara i Portugal), som inte är en del av det omtvistade varumärket.

23.

För det tredje underkände överklagandenämnden den grund som avsåg åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c och 7.1 g i samma förordning. Enligt överklagandenämnden innehåller det omtvistade varumärket inte någon parallell hänvisning till både en – existerande eller icke-existerande – plats som heter Charlotte och ”staden Oporto (Porto)”. Sökanden hade enligt överklagandenämnden ”först i samband med överklagandet” åberopat ett absolut registeringshinder i enlighet med artikel 7.1 c i samma förordning och kunde därför inte med framgång åberopa nämnda grund. Under alla förhållanden var det omtvistade varumärket inte ägnat att vilseleda allmänheten med avseende på varans geografiska ursprung, i den mening som avses i artikel 7.1 g i samma förordning.

24.

IVDP väckte talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut den 15 september 2014. IVDP anförde sex grunder till stöd för sin talan. I förevarande mål om överklagande är särskilt den tredje grunden av intresse, i vilken IVDP gjorde gällande att överklagandenämndens beslut åsidosatte artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning.

25.

IVDP ansåg att överklagandenämnden felaktigt hade funnit att skyddet för viner med ursprungsbeteckningarna Porto/Port bara regleras i förordning nr 491/2009 och inte i portugisisk rätt.

26.

Utöver hänvisningarna till portugisisk rätt vände sig IVDP i samma grund mot överklagandenämndens bedömning att varumärket ”Port Charlotte” var förenligt med den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port och hänvisade till artikel 118m i förordning nr 491/2009.

27.

Vad beträffar den sistnämnda bestämmelsen gjorde IVDP gällande att i) den föreskriver ett förbud mot direkt eller indirekt kommersiellt bruk av en skyddad ursprungsbeteckning för produkter som är jämförbara, vilket är fallet med portvin och whisky, ii) även om de inte hade varit jämförbara produkter, innebar det omtvistade varumärkets kommersiella bruk av ordet Port, som tillhör den skyddade ursprungsbeteckningen, att denna ursprungsbetecknings anseende utnyttjas, vilket inte heller är tillåtet enligt nämnda bestämmelse och iii) användningen under alla förhållanden innebär att varumärket ”Port Charlotte” imiterar eller anspelar på den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port.

28.

Tribunalen godtog IVDP:s argument om tillämpning av den nationella lagstiftningen. Tribunalen drog slutsatsen att grunderna för ogiltighet av ett registrerat varumärke kan grundas – alternativt eller kumulativt – på en äldre rättighet ”enligt [unions]lagstiftningen eller enligt den nationella rätt som ger detta skydd”. Enligt tribunalen kan det skydd som ges skyddade ursprungsbeteckningar kompletteras av relevant nationell rätt som föreskriver ett kompletterande skydd.

29.

Mot bakgrund av detta och den omständigheten att IVDP hade åberopat de relevanta reglerna i portugisisk rätt rörande den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, kunde överklagandenämnden inte avstå från att tillämpa den nationella lagstiftningen med hänvisning till att den ursprungsbeteckningen uteslutande reglerades i förordning nr 491/2009 och således omfattades av Europeiska unionens exklusiva behörighet.

30.

Beträffande de övriga ogiltighetsgrunder som IVDP hade anfört, fann tribunalen att det omtvistade varumärket var förenligt med den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, i en bedömning som liknade den som överklagandenämnden hade gjort (med vissa smärre skillnader).

31.

EUIPO har som enda grund för sitt överklagande i korthet gjort gällande att tribunalen felaktigt slog fast att skyddade ursprungsbeteckningar kan omfattas av ett kompletterande skydd enligt nationell rätt, parallellt med det skydd som unionsrätten ger. Denna slutsats innebär enligt EUIPO en felaktig tillämpning av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 och artikel 53.2 d i samma förordning.

32.

EUIPO medger att orden ”porto” och ”port” vid tidpunkten för ansökan om registrering av varumärket ”Port Charlotte” (den 27 oktober 2006) omfattades av de unionsrättsliga bestämmelserna om skydd av ursprungsbeteckningar. De bestämmelser som var tillämpliga vid den tidpunkt då det registrerade varumärket bestreds (den 7 april 2011) var förordning nr 1234/2007, i ändrad lydelse enligt förordning nr 491/2009. Denna ändring, genom vilken artiklarna 118a–118t infördes i förordning nr 1234/2007, återgav endast artiklarna 33–51 och 53 i förordning (EG) nr 479/2008. ( 7 ) För att bedöma unionslagstiftarens avsikt rörande skyddet av ursprungsbeteckningar för vin, måste således även bestämmelserna och skälen i förordning nr 479/2008 beaktas och inte bara bestämmelserna och skälen i förordning nr 1234/2007.

33.

EUIPO har hänvisat till domstolens dom av den 8 september 2009, Budějovický Budvar, ( 8 ) och dragit en parallell mellan regelverket för skydd av ursprungsbeteckningar för vin och regelverket för skydd av ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, vilket återfinns i förordning (EG) nr 510/2006. ( 9 ) Med stöd av den domen har EUIPO gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då den godtog ett kompletterande nationellt regelverk för skydd. Eftersom det finns enhetliga unionsrättsliga bestämmelser, menar EUIPO att allt annat skydd enligt nationell lagstiftning är uteslutet. Bestämmelserna i förordning nr 491/2009 är enhetliga och uttömmande för hela unionens territorium.

34.

EUIPO har anfört tre argument för detta: i) För att nationell lagstiftning ska kunna samexistera med det unionsrättsliga regelverket eller upphäva det, ska det finnas uttryckliga bestämmelser som medger det och artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 kan inte anses vara en sådan bestämmelse. Det rör sig om en allmän hänvisning som inte medger att nationell lagstiftning upphäver unionens regelverk för skydd. ii) Enligt principen om subsidiaritet vid utövandet av delade befogenheter får medlemsstaterna, enligt artikel 2.2 FEUF, inte utöva sina befogenheter om unionens institutioner har beslutat att utöva sina. iii) Enligt domstolens praxis rörande skydd av ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, ( 10 ) upphör det skydd som den nationella lagstiftningen ger när det unionsrättsliga skyddet träder in.

35.

IVDP har motsatt sig detta synsätt och gjort gällande att det inte går att dra en parallell mellan förordning nr 491/2009, som är tillämplig på skyddade ursprungsbeteckningar för vin (artiklarna 118a–118z), och förordning (nr) 510/2006, som är tillämplig på ursprungsbeteckningar för andra jordbruksprodukter och livsmedel. Enligt IVDP kan domstolens praxis rörande förordning nr 510/2006 således inte tillämpas på vinsektorn, ( 11 ) vilket enligt IVDP bekräftas om punkt 28 i domen Assica och Krafts Foods Italia beaktas. ( 12 )

36.

Enligt IVDP motiverar artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 att det skydd som den nationella lagstiftningen ger tillämpas. IVDP vänder sig mot EUIPO:s påstående att det finns risk för snedvridande effekter på den inre marknaden om det godtas att nationell lagstiftning får ge ett kompletterande skydd och IVDP påpekar att det skydd som den portugisiska lagstiftningen ger välkända skyddade ursprungsbeteckningar är identiskt med det som unionens varumärkeslagstiftning ger.

37.

Bruichladdich instämmer i huvudsak med EUIPO:s uppfattning att det skydd som unionsrätten ger skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar är uttömmande.

38.

Den portugisiska regeringen anser däremot att det skydd som unionsrätten ger skyddade ursprungsbeteckningar inte är uttömmande och att det inte ska tillämpas oavsett vilket skydd den nationella lagstiftningen ger.

39.

IVDP har inte bara bestridit EUIPO:s överklagande, utan även inkommit med anslutningsöverklagande och anfört tre grunder till stöd för det. Den första grunden ( 13 ) överensstämmer i stort sett med det som IVDP anförde som svar på EUIPO:s motsvarande grund om att det uteslutande är det unionsrättsliga skyddet av ursprungsbeteckningar som ska tillämpas.

40.

Som andra grund har IVDP gjort gällande att tribunalen ( 14 ) åsidosatte artikel 118m.2 a i förordning nr 491/2009, då den slog fast att det omtvistade varumärket varken använder eller anspelar på de skyddade ursprungsbeteckningarna Porto/Port och att det därför inte var nödvändigt att avgöra huruvida de har något anseende.

41.

Enligt IVDP innebär införandet av ordet ”port” i det omtvistade varumärket en imitation av eller anspelning på den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, vilken åtnjuter skydd enligt artikel 118m.2 a ii i förordning nr 491/2009. Domstolen har klargjort att det föreligger en anspelning när det ord som används för att ange en produkt innehåller en del av en skyddad ursprungsbeteckning, på så sätt att produktnamnet får konsumenten att som referensbild associera till den vara som har den skyddade beteckningen. ( 15 )

42.

Som tredje grund har IVDP vänt sig mot att tribunalen slog fast ( 16 ) att användningen av det omtvistade varumärket inte innebär något obehörigt bruk eller imitation av eller anspelning på den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, vilket enligt IVDP åsidosätter artikel 118m.2 b i förordning nr 491/2009. IVDP godtar således inte tribunalens överväganden rörande de utmärkande egenskaperna hos ett portvin respektive en whisky, som fick tribunalen att dra slutsatsen att genomsnittskonsumenten väl känner till dessa båda alkoholhaltiga drycker. Enligt IVDP rör det sig i själva verket om jämförbara produkter.

43.

Enligt EUIPO kan överklagandet inte tas upp till prövning på den andra och den tredje grunden, eftersom dessa inte rör tribunalens rättsliga bedömningar utan dess värdering av bevis och av faktiska omständigheter. EUIPO har i detta sammanhang hänvisat till dom av den 21 januari 2016, Viiniverla, ( 17 ) i vilken domstolen slog fast att en bedömning av begreppet anspelning inte utgör en rättsfråga.

44.

I andra hand har EUIPO, vad gäller frågan huruvida varumärket och den skyddade ursprungsbeteckningen är jämförbara, gjort gällande att IVDP bara upprepat samma argument som det anförde vid tribunalen och inte styrkt att tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning eller missuppfattat de faktiska omständigheterna. Vidare anser EUIPO att tribunalen gjorde en korrekt tillämpning av den rättspraxis som följer av domen av den 21 januari 2016, Viiniverla ( 18 ) rörande begreppet anspelning.

45.

Vad beträffar IVDP:s första grund för anslutningsöverklagandet, har EUIPO hänvisat till det som myndigheten anfört i sitt eget överklagande rörande unionsrättens enhetliga och uttömmande skydd.

46.

Bruichladdich har också vänt sig mot IVDP:s första grund för anslutningsöverklagandet och yrkat att det inte ska bifallas på den grunden, i enlighet med domstolens praxis rörande förordning nr 510/2006, vilken tribunalen enligt Bruichladdich tillämpade korrekt. Systemets exklusiva karaktär förhindrar inte att den nationella lagstiftningen rörande skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar träder in, men enbart när dessa går längre än det skydd som förordningarna ger.

47.

Bruichladdich har betonat att det kan konstateras att det inom de områden som omfattas av unionens förordningar finns ett gemensamt mål att skapa ett enhetligt skyddssystem på unionsnivå, vilket förhindrar ett dubbelt skydd som samtidigt bygger på den nationella rätten och på unionsrätten. Det enda undantag som medges är att medlemsstaterna får fatta beslut om ett tillfälligt skydd (artikel 5.6 i förordning nr 510/2006 och artikel 118f.6 och 118f.7 i förordning nr 491/2009).

48.

Slutligen anser Bruichladdich att IVDP:s andra och tredje grund för anslutningsöverklagandet saknar stöd. Det föreligger ingen risk för att omsättningskretsen i unionen förväxlar det omtvistade varumärket med den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port. Ursprungsbeteckningen anspelar på ett område i Portugal medan varumärket inte syftar på det området utan dels på en havsmiljö med anknytning till en hamn, dels på ett kvinnonamn (Charlotte), som enligt Bruichladdich är varumärkets centrala del. Eftersom det inte finns någon likhet mellan tecknen, är alternativet att tillämpa artikel 118m.2 i förordning nr 491/2009 uteslutet och det är inte nödvändigt att granska de villkor som föreskrivs där, i synnerhet inte villkoret om utnyttjande av det anseende som den skyddade ursprungsbeteckningen ”porto” eller ”port” åtnjuter. Under alla förhållanden anser Bruichladdich att produkterna i fråga inte är jämförbara beträffande ingredienser, smak och alkoholstyrka.

49.

Tvisten i förevarande mål om (dubbelt) överklagande har främst handlat om huruvida det regelverk som återfinns i förordning nr 1234/2007 uteslutande och uttömmande ska tillämpas på skyddet av en ursprungsbeteckning för viner. ( 19 )

50.

IVDP har i linje med den överklagade domen gjort gällande att portugisisk rätt ska tillämpas, eftersom den erbjuder en högre skyddsnivå än unionsrätten. Denna utgångspunkt kan emellertid inte godtas. IVDP har i sina inlagor till domstolen inte närmare redovisat på vilket sätt skyddet är starkare i portugisisk rätt. ( 20 ) Så skedde inte heller vid tribunalen. I sin ansökan om ogiltigförklaring ( 21 ) angav IVDP att den portugisiska lagstiftningen förbjöd användning av den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, inte bara när det fanns risk för förväxling utan även när en rättsstridig användning av den (av ett varumärke) skulle kunna skada själva ursprungsbeteckningens renommé, genom att dess särskiljningsförmåga eller anseende användes på ett otillbörligt sätt.

51.

Jag anser som sagt inte att denna utgångspunkt är korrekt, eftersom det skydd som unionsrätten ger skyddade ursprungsbeteckningar för viner är minst lika starkt som det som föreskrivs i den portugisiska lagstiftning som IDVP har hänvisat till. Närmare bestämt är ett skäl som förhindrar registrering av EU-varumärken just att de på ett otillbörligt sätt försöker utnyttja anseendet hos en skyddad ursprungsbeteckning för vin.

52.

I själva verket har IVDP självt underförstått eller uttryckligen medgett att så är fallet, i två avseenden. Dels har IVDP i sitt anslutningsöverklagande åberopat förordning nr 1234/2007 till stöd för sin uppfattning att artikel 118m.2 b ii gör det möjligt att ”få ett skydd mot användning av det omtvistade varumärket ’i den mån denna användning utnyttjar anseendet’ hos den skyddade ursprungsbeteckningen Port”. ( 22 ) Dels har IVDP gjort gällande att det ”skydd som den portugisiska lagstiftningen ger välkända geografiska beteckningar är identiskt med det skydd som välkända varumärken (well known trade marks) åtnjuter enligt unionsrätten”. ( 23 )

53.

Om den portugisiska lagstiftningen och unionsrätten ger ett likvärdigt skydd i sådana fall, anser jag att diskussionen om vilket regelverk som ska ges företräde, vilken föranletts av att det gjorts gällande att ursprungsbeteckningar ges ett starkare skydd i den nationella lagstiftningen, i stor utsträckning är konstlad. Tribunalen kunde således ha inskränkt sig till att pröva de övriga grunderna för överklagandet och den hade inte behövt fördjupa sig i en vidare problematik som visserligen utan tvekan är intressant, men som inte var aktuell i förevarande fall.

54.

Om den överklagade domen innehåller vissa överväganden (och ett domslut som bygger på dessa) som är oförenliga med en uttömmande tillämpning av unionsrätten för att avgränsa skyddet för ursprungsbeteckningar för vin, behöver den kritik som framförts i överklagandet mot dessa överväganden prövas. Jag vill redan här klargöra att svaret på detta står att finna i tolkningen av de tillämpliga förordningarna, i synnerhet förordning nr 1234/2007, i dess lydelse enligt förordning nr 491/2009. ( 24 )

55.

Jag anser att det är lämpligt att pröva EUIPO:s enda grund för överklagandet och IVDP:s första grund för anslutningsöverklagandet tillsammans. Båda handlar, ur olika infallsvinklar, om huruvida tillämpningen av förordning nr 1234/2007 är uttömmande, eller om skyddade ursprungsbeteckningar för vin kan åtnjuta ett kompletterande skydd enligt den nationella lagstiftningen.

56.

EUIPO har hänvisat till domen Budějovický Budvar ( 25 ) som stöd för sin uppfattning att den nationella lagstiftningen inte kan ge ett starkare skydd för skyddade ursprungsbeteckningar än det som unionsrätten föreskriver. I det målet hade domstolen att ta ställning till en liknande tvistefråga, ( 26 ) även om den rörde det skydd som förordning nr 510/2006 ger en geografisk beteckning för öl. Domstolen slog där fast att skyddet är uttömmande, eftersom målet med den förordningen inte var att ”upprätta ett kompletterande system för skydd av kvalificerade geografiska beteckningar vid sidan om nationella bestämmelser som kan fortsätta att tillämpas, vilket var syftet med exempelvis rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), utan att införa ett enhetligt och uttömmande system för skydd av sådana beteckningar”. ( 27 )

57.

Parterna i förevarande mål om överklagande är oeniga om huruvida domstolens praxis rörande förordning nr 510/2006 kan tillämpas på förordning nr 1234/2007. IVDP anser att ursprungsbeteckningar för vin har så speciella särdrag att de måste ges ett annorlunda skydd än det som unionsrätten föreskriver för andra liknande kännetecken.

58.

Tribunalen fann ( 28 ) till att börja med att artikel 118m.1 och 118m.2 i förordning nr 1234/2007 enhetligt och exklusivt reglerar såväl tillstånd som begränsningar av eller förbud mot kommersiellt utnyttjande av geografiska beteckningar. Därefter slog den emellertid fast ( 29 ) att artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 (om EU-varumärken) ger rätt att förhindra registrering av ett varumärke eller att få ett redan registrerat varumärke ogiltighetsförklarat, om det står i strid med ett äldre tecken som skyddas av unionsrätten eller av den nationella lagstiftningen. Av detta drog tribunalen slutsatsen att skyddet av ursprungsbeteckningen Porto/Port får kompletteras med det skydd som föreskrivs i portugisisk rätt.

59.

En isolerad tolkning av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 skulle hypotetiskt sett kunna bekräfta tribunalens slutsats. Vid en sådan tolkning kan man emellertid inte bortse från konsekvenserna av andra bestämmelser i unionsrätten. Närmare bestämt måste man se till själva regleringen av skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar, när unionen har utövat sina egna befogenheter med avseende på dessa. Det har den dessutom gjort genom att föra in en särskild bestämmelse (artikel 118l) i förordning nr 1234/2007 för att just klargöra sambandet mellan dessa typer av immateriella rättigheter (av kollektiv karaktär) och varumärken (av individuell karaktär) som har registrerats i unionen.

60.

Unionslagstiftaren har således beslutat att utöva sina befogenheter rörande skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar, beträffande såväl jordbruksprodukter och livsmedel (förordning nr 510/2006) som spritdrycker (förordning nr 110/2008) ( 30 ) och vinsektorn (förordning nr 1234/2007). Utöver de områden som omfattas av dessa förordningar, faller ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar inom ramen för medlemsstaternas befogenheter.

61.

Inom de områden som ingår i EU-samarbetet omfattar skyddet i unionens förordningar inte alla ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar, utan endast de som definieras där. Vad beträffar den förstnämnda kategorin omfattar skyddet ursprungsbeteckningar som betecknar varor vars kvalitet och egenskaper helt eller väsentligen beror på en viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som förknippas med den. Vad gäller den sistnämnda kategorin omfattar skyddet bara kvalificerade beteckningar som avser produkter som har en specifik kvalitet, ett specifikt anseende eller någon annan specifik egenskap som kan hänföras till det geografiska ursprunget. Geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar har den geografiska aspekten gemensamt, men de sistnämnda är förbehållna produkter vars egenskaper beror på naturliga eller mänskliga faktorer som förknippas med ursprungsplatsen.

62.

När det gäller skyddade ursprungsbeteckningar för viner har unionslagstiftaren själv uttömt skyddsområdet för att skapa enhetliga bestämmelser för samtliga medlemsstater. ( 31 ) Medlemsstaternas handlingsutrymme omfattar enkla (icke kvalificerade) geografiska beteckningar, det vill säga beteckningar som inte kräver att produkterna har ett särskilt kännetecken eller ett visst anseende som är knutet till den plats som de kommer ifrån, men som måste vara lämpliga för att identifiera denna plats. Unionsrätten omfattar bara skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar, men det skyddet är uttömmande, medan enkla geografiska beteckningar skyddas enligt nationell lagstiftning.

63.

Att det i allt väsentligt finns paralleller mellan förordning nr 510/2006, å ena sidan, och förordning nr 1234/2007 i den del som rör skyddade ursprungsbeteckningar för vin, å den andra, anser jag är uppenbart. Syftet är detsamma, nämligen att säkerställa för konsumenten – och ur en annan synvinkel även för innehavarna av respektive beteckning – att de produkter som de betecknar håller en hög kvalitetsnivå som bygger på deras geografiska ursprung. I båda förordningarna föreskrivs också att dessa produkter (vin i det ena fallet, livsmedel och jordbruksprodukter i allmänhet i det andra) ska omfattas av ett enda registreringssystem och åtnjuta ett enhetligt skydd inom hela unionen, oavsett deras nationella ursprung.

64.

I själva förordning nr 479/2008 (i vilken ändringarna av förordning nr 1234/2007 senare fördes in) framhålls det att den sistnämnda bara är en överföring av principerna i förordning nr 510/2006 till området för skyddade ursprungsbeteckningar för viner. I skäl 20 anges uttryckligen att ”ansökningar om ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning [för viner] granskas i överensstämmelse med gemenskapens övergripande kvalitetspolitik för andra livsmedel än vin och spritdrycker i rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel”.

65.

Parallellerna mellan dem framgår om man ser till hur förfarandet för att registrera skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar är utformat. I domen Budějovický Budvar slog domstolen fast att ”registreringsförfarandet i förordningarna nr 2081/92 och nr 510/2006 [grundar sig] – till skillnad från andra gemenskapsrättsliga regelverk om skydd för industriell och kommersiell äganderätt … – på en kompetensfördelning mellan de berörda medlemsstaterna och kommissionen, då kommissionen bara kan besluta om att registrera en beteckning, om den berörda medlemsstaten har ingett en ansökan härom, vilket bara kan göras om medlemsstaten har kontrollerat att den är berättigad (dom av den 6 december 2001, i mål Carl Kühne m.fl., C‑269/99, [EU:C:2001:659], punkt 53). De nationella registreringsförfarandena är således integrerade i gemenskapens beslutsprocess och utgör en väsentlig del av denna. De kan inte existera utanför systemet för gemenskapsskydd”. ( 32 )

66.

Denna modell skulle komma att föras in i förordning nr 479/2008, för vinsektorn, ( 33 ) och i förordning nr 110/2008 (artikel 17), för spritdrycker. Domstolens resonemang i domen Budějovický Budvar, som jag har återgett i föregående punkt, rörande den (processuella) aspekten av förordningarna nr 2081/92 och nr 510/2006 kan således tillämpas på förordning nr 1234/2007.

67.

Den omständigheten att förordningarna om skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar ersätter medlemsstaternas system för skydd, bekräftas dessutom i själva förordningarna, genom att det infördes övergångsbestämmelser till följd av att det inom unionen både fanns nationella system med lagstiftning som reglerade ursprungsbeteckningar och andra system som saknade (eller saknar) sådan lagstiftning. ( 34 )

68.

Vad beträffar viner måste man gå tillbaka till förordning nr 1493/1999, i vilken det i artikel 54.2 fanns en definition av begreppet kvalitetsviner framställda i specificerade områden (kvalitetsviner fso) och deras olika kategorier. I punkt 4 i den artikeln föreskrevs att ”[m]edlemsstaterna skall till kommissionen överlämna den förteckning över kvalitetsviner fso som de har godkänt, med angivande av, för vart och ett av dessa kvalitetsviner fso, närmare uppgifter om de nationella bestämmelser som reglerar framställningen av dessa viner”. Eftersom ursprungsbeteckningen Porto/Port åtnjöt skydd enligt den portugisiska lagstiftningen, uppfördes viner med den beteckningen i förteckningen över kvalitetsviner fso och därmed blev de automatiskt skyddade, enligt förordning nr 1234/2007 (artikel 118s.1), vilket innebär att kommissionen ska föra in dem i det register som avses i artikel 118n i samma förordning (E-Bacchus-förteckningen). ( 35 )

69.

Detta automatiska skydd nyanseras emellertid i artikel 118s i förordning nr 1234/2007, i vilken vissa åtgärder föreskrevs för att säkerställa att vinerna i E‑Bacchus-förteckningen uppfyllde de föreskrivna villkoren. Där angavs vissa tidsfrister inom vilka medlemsstaterna skulle skicka in viss nödvändig information och kommissionen skulle övervaka huruvida det var lämpligt att föra in dem i registret. ( 36 )

70.

Enligt artikel 118f.7 i förordning nr 1234/2007 fick en medlemsstat som inte hade någon nationell lagstiftning om skydd av ursprungsbeteckningar, tillfälligt bevilja skydd på nationell nivå. Detta tillfälliga nationella skydd skulle upphöra den dag då ett beslut om registrering eller avslag fattades i enlighet med denna förordning.

71.

Alla dessa övergångsbestämmelser bekräftar, vid behov, att medlemsstaterna har förlorat sin behörighet att ge ursprungsbeteckningar för viner ett ytterligare förstärkt skydd, när de har fått den status som förordning nr 1234/2007 tillerkänner dem. I annat fall skulle det ha varit meningslöst att reglera övergången från den gamla situationen till den nya, vars syfte just är att strukturera överflyttningen av behörigheten att fastställa ramarna för skyddet. Även på denna punkt kan domstolens överväganden i domen Budějovický Budvar ( 37 ) rörande förordning nr 510/2006 tillämpas på förordning nr 1234/2007.

72.

På grundval av dessa bedömningsfaktorer (och de övriga som ligger till grund för domen Budějovický Budvar ( 38 ), vilka jag anser att det saknas skäl för att gå närmare in på här), har IVDP betonat de skillnader som finns mellan förordningarna nr 510/2006 och nr 479/2008. Även om jag inte förnekar att det finns sådana skillnader, anser jag att det ändå finns en tydlig analogi mellan dem vad beträffar deras syften och väsentliga egenskaper.

73.

IDVP har hänvisat till skäl 28 i förordning nr 479/2008 för att visa att unionens avsikt var att respektera de nationella särdragen när det gällde skydd av viner, vilket framgår av dess lydelse: ”För att kunna bevara de särskilda kvalitetskännetecken som är utmärkande för vin som beskrivs med en ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillämpa strängare bestämmelser i det avseendet.”

74.

Jag anser emellertid inte att det argumentet är övertygande. Innebörden av skäl 28 i förordning nr 479/2008 ska i stället jämföras med artikel 120d i förordning nr 1234/2007, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna får kräva att vissa oenologiska metoder används samt införa hårdare restriktioner för vin med ursprungsbeteckning som framställs inom deras territorium. Denna bestämmelse undergräver inte den enhetliga eller exklusiva karaktären hos det system för skydd som ges skyddade ursprungsbeteckningar för viner som uppnått vissa miniminivåer beträffande kvalitet. En medlemsstat får lov att föreskriva att viner som framställs där bara kan få ställning som skyddad ursprungsbeteckning om vissa strängare krav på produktionsmetoder är uppfyllda. Ett sådant krav innebär emellertid inte att systemet för skydd av en ursprungsbeteckning som registrerats för hela unionens territorium, får överlåtas på den nationella lagstiftningen. ( 39 )

75.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att EUIPO:s överklagande bör bifallas såvitt avser den enda grunden. Samtidigt som tribunalen i sin dom med rätta betonade den ”exklusiva” karaktären hos det skydd som föreskrivs i artikel 118m.1 och 118m.2 i förordning nr 1234/2007, ( 40 ) gjorde den sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då den i de efterföljande punkterna (44–49) i domen, motsade detta korrekta konstaterande genom att godta ett kompletterande skydd i den nationella lagstiftningen som den dessförinnan underförstått hade förkastat.

76.

Vid första anblicken förefaller det som om dessa två grunder för IVDP:s anslutningsöverklagande skulle kunna avvisas, vilket de övriga parterna i målet har gjort gällande. Skälet är att de enbart tycks avse tribunalens bedömningar av de faktiska omständigheterna, vilka domstolen enligt sin fasta praxis inte får pröva. ( 41 )

77.

Om dessa två grunder bara hade handlat om att IVDP motsatte sig tribunalens bedömningar beträffande likheten mellan varumärket och den skyddade ursprungsbeteckningen eller beträffande de viktigaste inslagen i hur de båda uppfattas av omsättningskretsen eller risken för förväxling mellan de båda, skulle jag ha instämt med invändningen om rättegångshinder.

78.

Jag anser emellertid att det inte är den verkliga innebörden av de två grunderna för anslutningsöverklagandet, utan att de faktiskt rör ett rättsligt problem och inte bara en bedömning av faktiska omständigheter eller det som domstolen kallar ”bedömningar av faktisk karaktär”. Det handlar om att avgöra huruvida tribunalen har tolkat artikel 118m.2 a och 118m.2 b i förordning nr 1234/2007 i enlighet med bestämmelsens normativa innehåll. För att bekräfta eller förkasta denna tolkning måste man självfallet använda sig av rättsliga begrepp (utnyttjande, obehörigt bruk, imitation, anspelning, otillbörlig fördel av varumärkets renommé), som när de tillämpas på vissa kännetecken och på skyddade ursprungsbeteckningar, nödvändigtvis kräver en konkret, och inte enbart en abstrakt, bedömning. Om domstolen när den prövar ett överklagande inte skulle få undersöka om tribunalens har gjort en rättsenlig tolkning inom detta område, är jag rädd att dess prövningsbefogenheter skulle bli ganska begränsade.

79.

EUIPO har som stöd för sin invändning om rättegångshinder hänvisat till punkt 31 i domstolens dom av den 21 januari 2016, Viiniverla, ( 42 ) i vilken domstolen erinrade om att det ankommer på den hänskjutande domstolen att ”bedöma huruvida namnet ’Verlados’ på en ciderspritdryck utgör en anspelning, i den mening som avses i artikel 16 b i förordning nr 110/2008, på den skyddade geografiska beteckningen ’Calvados’”. Av detta konstaterande, som är logiskt i ett mål om förhandsavgörande kan emellertid inte slutsatsen dras att domstolen i ett mål om överklagande inte får pröva tribunalens tolkning och tillämpning av det rättsliga begreppet anspelning (eller något annat motsvarande begrepp) i sin dom.

80.

Vad tvisten dessutom handlar om, mot bakgrund av ordalydelsen av tribunalens dom, är huruvida ursprungsbeteckningen Porto/Port (eller vilken som helst annan ursprungsbeteckning) kan fylla sina inneboende funktioner och åtnjuta unionsrättsligt skydd. Om det skulle godtas – och det blir följden av den tolkning som tribunalen gjorde då den bekräftade överklagandenämndens tidigare tolkning – att denna geografiska beteckning har en så svag särskiljningsförmåga ( 43 ) att det skulle räcka att lägga till ett annat ord (i det här fallet Charlotte) till ordet Port för att få registrera EU-varumärken som betecknar andra alkoholhaltiga drycker, tror jag att ursprungsbeteckningen Porto/Port skulle lida stor skada genom att den inte skulle kunna försvara sig mot efterföljande varumärken för alkoholhaltiga drycker som använder sig av dess utmärkande del (Porto/Port) tillsammans med något av de tusentals geografiska namn eller ortnamn som finns.

81.

Med andra ord anser jag att den felaktiga rättstillämpning som ligger till grund för den här delen av tribunalens dom, består i att tribunalen inte beaktat den unionsrättsliga bestämmelse som föreskriver en rätt för den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, som infördes genom förordning nr 1234/2007, att förhindra registrering av varumärken för alkoholhaltiga drycker som använder denna beteckning. Rätten att utesluta andra (ius excludendi alios) är ett centralt inslag i det skydd för skyddade ursprungsbeteckningar för viner som den förordningen ger. Enligt artikel 118m.2 ska dessa skyddas mot direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen i den mån detta bruk innebär att en ursprungsbetecknings eller en geografisk betecknings anseende utnyttjas (punkt 2 a) och mot obehörigt bruk, imitation eller anspelning på den skyddade ursprungsbeteckningen (punkt 2 b). Om dessa båda former av skydd handlar IVDP:s grunder för anslutningsöverklagandet och jag anser att de kan tas upp till sakprövning.

82.

IDVP hade i sin ansökan om ogiltigförklaring till tribunalen gjort gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 118m.2 a ii i förordning nr 1234/2007, då den fann att införandet av den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port i varumärket ”Port Charlotte” inte innebar att varumärket utnyttjade ursprungsbeteckningens anseende på ett otillbörligt sätt. Tribunalen bekräftade överklagandenämndens bedömning, det vill säga att ”det omtvistade varumärket varken använde eller anspelade på nämnda ursprungsbeteckning, varför det inte var nödvändigt att pröva dess anseende”. ( 44 )

83.

I det svaret avvek tribunalen något från IVDP:s argument. När tribunalen tog upp frågan huruvida ursprungsbeteckningens anseende hade utnyttjats, hänvisade den till begreppet anspelning, som inte återfinns i artikel 118m.2 a ii i förordning nr 1234/2007 utan i artikel 118m.2 b, vilken en annan av grunderna för talan handlade om.

84.

Tribunalen var inte konsekvent då den först fann att ”det omtvistade varumärket inte använde nämnda ursprungsbeteckning” (punkt 72 i domen) och därefter slog fast att ”ordet port utgör en del av varumärket” (punkt 76 i den överklagade domen, vilken handlar om en bedömning av begreppet anspelning).

85.

Om vi för tillfället bortser från problemen med begreppet anspelning, vilka jag ska återkomma till när jag behandlar nästa grund, är det otvivelaktigt så att varumärket ”Port Charlotte” återger det ord som är specifikt för den skyddade ursprungsbeteckningen, nämligen ”Port”. Det är uppenbart att varumärkets första del är identisk med den skyddade ursprungsbeteckningen. Det första centrala villkoret för skydd enligt artikel 118m.2 a ii i förordning nr 1234/2007 är således uppfyllt, och tribunalen gjorde fel då den inte godtog det i punkt 72 i domen.

86.

De viner som omfattas av den skyddade ursprungsbeteckningen har även ett anseende, vilket är oomtvistat eftersom det kan anses uppenbart. ( 45 ) Diskussionen handlar således bara om huruvida det omtvistade varumärkets användning av det ord som är specifikt för den skyddade ursprungsbeteckningen innebär ett otillbörligt utnyttjande av ursprungsbeteckningens anseende, i den mening som avses i artikel 118m.2 a ii i förordning nr 1234/2007.

87.

Tribunalens slutsats att det inte förelåg något sådant otillbörligt utnyttjande byggde, som jag tidigare nämnt, på en felaktig rättslig grund. Enligt tribunalen har den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port i själva verket inte någon egen särskiljningsförmåga, eftersom det enda ordet i denna beteckning (Porto/Port), när det ingår i ett varumärke för alkoholhaltiga drycker som återger det tillsammans med ett annat ord, av omsättningskretsen uppfattas som att det bara betecknar en geografisk plats (en hamn) som kännetecknas av denna andra del. Enligt tribunalens uppfattning är Porto/Port således antingen en generisk eller en rent allmän beteckning, som varje ekonomisk aktör som vill identifiera sina egna alkoholhaltiga drycker med den kan tillägna sig genom att lägga till ett annat ord (som betecknar en person, en stad, ett ortnamn eller en landskapsform).

88.

Jag anser inte att denna premiss kan godtas, eftersom den försvagar särskiljningsförmågan hos den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port så till den grad att den i själva verket omvandlar den till en generisk beteckning, vilket uttryckligen är förbjudet enligt artikel 118m.3 i förordning nr 1234/2007. ( 46 )

89.

Att som tribunalen ( 47 ) godta att ordet ”port”, även i samband med alkoholhaltiga drycker, snarare förknippas med en hamn vid en flod eller vid havet än med den skyddade ursprungsbeteckningen, innebär att denna beteckning urvattnas så till den grad att den tillskrivs generiska egenskaper som innebär att den inte åtnjuter något skydd. Även om ”port” betyder hamn på engelska eller franska, kan den omständigheten inte motivera att den skyddade ursprungsbeteckningen förlorar sitt skydd. Beslutet att tillerkänna den samma skydd som de övriga ursprungsbeteckningarna för vin, och inte ett försvagat skydd på grund av vissa semantiska överväganden, fattades när unionens myndigheter godkände att den upptogs i förteckningen över skyddade ursprungsbeteckningar.

90.

Konsekvensen av detta skydd, som följer av unionsrätten, är i förevarande fall att ordet ”Port” inte fick användas, varken i sig självt eller i kombination med andra ord, i varumärken som betecknar alkoholhaltiga drycker som på ett otillbörligt sätt kan utnyttja ursprungsbeteckningens anseende (i synnerhet sådana drycker som har en viss anknytning till den i konkurrenshänseende, genom att de riktar sig till samma målgrupp och använder sig av samma distributions- och försäljningskanaler).

91.

Tribunalen gjorde sig således skyldig till en felaktig rättstillämpning då den inte gjorde en korrekt bedömning av räckvidden av det skydd som tillkommer skyddade ursprungsbeteckningar för viner (däribland Porto/Port), som en förutsättning för att pröva huruvida de varumärken som tillägnar sig ursprungsbeteckningens karaktäristiska ord otillbörligt utnyttjar dess anseende.

92.

IVDP har i denna grund gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 118m.2 b i förordning nr 1234/2007. Enligt IVDP har tribunalen felaktigt underlåtit att slå fast att ( 48 ) det omtvistade varumärket anspelar på den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port.

93.

Den omständigheten att jag anser att överklagandet ska bifallas såvitt avser den föregående grunden, innebär i själva verket att förevarande grund inte behöver prövas. När det väl har slagits fast att ett åsidosättande skett av artikel 118m.2 a ii i förordning nr 1234/2007, ska tribunalens dom upphävas. Jag ska trots det pröva denna grund.

94.

Domstolen har i sin praxis ( 49 ) slagit fast att begreppet anspelning ”omfattar det tänkta fallet att det ord som används för att ange en produkt innehåller en del av en skyddad beteckning, på så sätt att produktnamnet får konsumenten att som referensbild tänka på den vara som har den skyddade beteckningen”. ( 50 )

95.

Förbudet mot anspelning kräver inte nödvändigtvis att det faktisk sker en förväxling i omsättningskretsen. Det är inte nödvändigt att konsumenten tänker att det varumärke som anspelar på den skyddade ursprungsbeteckningen faktiskt omfattar det som denna beteckning skyddar. Det följer av domstolens fast praxis att det kan föreligga anspelning på en skyddad beteckning utan risk för förväxling mellan produkterna i fråga. ( 51 )

96.

Tribunalen hänvisade visserligen i punkt 76 i den överklagade domen till domstolens praxis, enligt vilken det inte behöver finnas en risk för förväxling för att det ska föreligga anspelning. När tribunalen sedan utvecklade denna ståndpunkt bekräftade den emellertid överklagandenämndens bedömning att ”det inte förelåg någon ‘anspelning’ på ett portvin, … eftersom whisky är ett annat slags produkt och eftersom det omtvistade varumärket inte innehåller någon del som är potentiellt vilseledande eller falsk”. ( 52 ) Mot bakgrund av detta förkastade tribunalen den ifrågavarande grunden för ogiltigförklaring med hänvisning till ”övervägandena i punkt 71” med avseende på användningen av det omtvistade varumärket. ( 53 )

97.

Genom detta resonemang anser jag att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden: a) Dels misstog sig tribunalen rörande själva begreppet anspelning, så som det har tolkats i domstolens praxis, då den fann att det inte förelåg någon anspelning i förevarande fall, eftersom det inte finns någon risk för förväxling mellan whisky och portvin. b) Dels gjorde den, genom att hänvisa till en tidigare del av domen, sig skyldig till samma fel som jag har påtalat när jag behandlade den andra grunden för IVDP:s anslutningsöverklagande.

98.

Varumärket ”Port Charlotte” kan, ”även om det inte finns någon risk för förväxling” ( 54 ) med den skyddade ursprungsbeteckningen Porto/Port, av en genomsnittlig konsument som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam uppfattas som att det anspelar på viner som skyddas av den ursprungsbeteckningen. Tribunalen borde ha bortsett från risken för förväxling ( 55 ) och koncentrerat sig på frågan huruvida det nya varumärket medförde att ”omsättningskretsen fick associationer vad gällde varans ursprung”, ( 56 ) i synnerhet som det rörde sig om produkter med visuella likheter (båda är alkoholhaltiga drycker på flaska), och mot bakgrund av ett det (delvis) finns en fonetisk likhet mellan den välkända skyddade ursprungsbeteckningen och det varumärke som IVDP ville få ogiltighetsförklarat. ( 57 )

99.

Sammanfattningsvis anser jag att såväl EUIPO:s överklagande som IVDP:s anslutningsöverklagande ska bifallas och att den överklagade domen därmed ska upphävas.

100.

I artikel 61 i domstolens stadga föreskrivs att om domstolen upphäver tribunalens avgörande, kan den själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande. Jag anser att så är fallet i förevarande mål.

101.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska