1

Enligt artiklarna 343 FEUF och 191 EA ska Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen inom medlemsstaternas territorier åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter, på de villkor som anges i protokollet av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som ursprungligen bifogades Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (EGT 152, 1967 s. 13) och därefter, med stöd av Lissabonfördraget, bifogades EU-, EUF- och Euratomfördragen (nedan kallat protokollet).

2

I artikel 3 i protokollet anges följande:

”Unionen, dess tillgångar, inkomster och övrig egendom ska vara befriade från alla direkta skatter.

Medlemsstaternas regeringar ska i alla de fall där så är möjligt vidta lämpliga åtgärder för att efterskänka eller betala tillbaka summan av de indirekta skatter och avgifter som ingår i priset på lös eller fast egendom när unionen för tjänstebruk gör betydande inköp i vilka denna typ av skatter och avgifter inkluderas i priset. Dessa bestämmelser får dock inte tillämpas på ett sådant sätt att konkurrensen inom unionen snedvrids.

Ingen befrielse ska beviljas för sådana skatter och avgifter som utgör betalning för allmännyttiga tjänster.”

3

I artikel 26 i den ursprungliga lydelsen av huvudstadsregionen Bryssels (Belgien) förordning av den 19 juli 2001 om organisationen av elmarknaden i huvudstadsregionen Bryssel (Moniteur belge av den 17 november 2001, s. 39135) (nedan kallad elförordningen) föreskrevs följande:

”1 §   Innehav av ett sådant leveranstillstånd som utfärdas med stöd av artikel 21 ger upphov till en månatlig avgift som ska erläggas av den fysiska eller juridiska person som innehar tillståndet (nedan kallad den betalningsskyldige).

…

3 §   Avgiften beräknas på grundval av den el som via nät, kopplingar och direktledningar på 70 kV och mindre tillhandahålls berättigade slutförbrukare på förbrukningsställen i huvudstadsregionen Bryssel. För förbrukare av högspänningsström tillhandahålls anslutningsel. Denna motsvarar maxlasten, uttryckt i kVa, vilken tillhandahålls på grundval av anslutningsavtalet. Om inget anges i anslutningsavtalet eller om den föreskrivna elen överskrider den maxlast som tillhandahålls med stöd av anslutningsavtalet motsvarar anslutningselen maxlasten, uttryckt i kVa, vilken använts under de 36 föregående månaderna, multiplicerad med 1,2.

…

4 §   Den månatliga avgiften fastställs till 0,67 euro/kVa för högspänningsström.

…

Dessa belopp anpassas årligen med hjälp av Konungarikets konsumentprisindex. …

5 §   Regeringen beslutar om genomförandeåtgärder för förevarande artikel. Regeringen kan bland annat ålägga den systemansvarige för distributionsnätet, den systemansvarige för det regionala transportnätet och användarna av direktledningar att förse regeringen med de uppgifter som den behöver för att uppbära avgiften.

Regeringen kan ålägga den systemansvarige för distributionsnätet att uppmana de betalningsskyldiga att betala avgiften. Uppmaningen ska bland annat innehålla uppgifter om budgetåret, beräkningsunderlaget, taxan, förfallodagen för betalning och det sätt på vilket avgiften ska betalas. Huruvida en sådan uppmaning skickas eller ej har emellertid ingen inverkan på de betalningsskyldigas rättigheter och skyldigheter.

6 §   Avgiften uppbärs och fastställs i enlighet med reglerna i kapitel VI i förordningen av den 23 juli 1992 om den regionala avgift som den som nyttjar en bebyggd fastighet och innehavare av nyttjanderätter till vissa fastigheter ska betala. Tidsfristen för betalning av avgiften fastställs emellertid i enlighet med 3 §.

…”

4

Den 10 juli 2009 undertecknade Europaparlamentet ett avtal med referensen CNT(2009) nr 137 (nedan kallat avtalet) avseende sökandebolagets, EDF Luminus, tillhandahållande av grön el till parlamentets lokaler i Brysselregionen. Avtalet gällde från och med den tidpunkt då sökandebolaget började leverera elen och skulle fortsätta gälla i två år. Avtalet förlängdes ett år, nämligen till den 31 juli 2012, genom ett tilläggsavtal som undertecknades den 15 juli 2011.

5

Genom skrivelse av den 13 maj 2011 underrättade sökandebolaget parlamentet om att sökandebolaget hädanefter skulle fakturera parlamentet för avgiften för tillhandahållandet av el enligt artikel 26 i elförordningen (nedan kallad avgiften) och att sökandebolaget dessutom begärde retroaktiv betalning från och med den tidpunkt då avtalet började gälla. Denna avgift, som sökandebolaget hade erlagt till huvudstadsregionen Bryssel sedan 2009, hade detta bolag dittills inte fakturerat parlamentet.

6

Sedan parlamentet vägrat att bifalla denna begäran började sökandebolaget systematiskt skicka två typer av fakturor. Den ena avsåg enbart avgiften och den andra avsåg de delar av elleveransen som var ostridiga. Parlamentet betalade de senare men vägrade att betala de förstnämnda.

7

Sedan sökandebolaget lämnat en ny begäran om att parlamentet skulle betala in avgiften och parlamentet återigen vägrat att göra detta väckte sökanden förevarande talan.

8

Sökandebolaget väckte även talan vid Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (den franskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel) för att av huvudstadsregionen Bryssel återkräva de avgifter som sökandebolaget hade erlagt denna region.

9

Den 4 april 2014 väckte Europeiska kommissionen dessutom talan om fördragsbrott mot Konungariket Belgien enligt artikel 258 FEUF. Genom dom av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4) fastställde domstolen att Konungariket Belgien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 andra stycket i protokollet genom att inte undanta unionsinstitutionerna från skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs i artikel 26 i elförordningen och genom att motsätta sig återbetalning av de avgifter som uppburits av huvudstadsregionen Bryssel.

10

Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

11

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

12

Sökandebolaget preciserar att det framställer sin talan ”i den mån [det] inte kan erhålla återbetalning [av den avgift] som storstadsregionen Bryssel är skyldig i ett förfarande vid Tribunal de première instance francophone de Bruxelles [(den franskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel)]”.

13

Kommissionen ansökte om att få intervenera till stöd för parlamentet. Ordföranden på tribunalens andra avdelning gav kommissionen tillstånd att intervenera till stöd för parlamentet genom beslut av den 16 februari 2016.

14

Ordföranden på tribunalens andra avdelning beslutade att i enlighet med artikel 69 c i tribunalens rättegångsregler förklara målet vilande till dess att målet C‑163/14, kommissionen/Belgien, hade avgjorts slutligt. Förfarandet återupptogs den 14 januari 2016 då dom meddelades i nämnda mål.

15

Parlamentet inkom med svaromål till tribunalens kansli den 22 mars 2016. I detta svaromål åberopade parlamentet bland annat domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4).

16

Som en åtgärd för processledning anmodade tribunalen sökandebolaget och kommissionen att yttra sig angående vilken betydelse denna dom ska ges i förevarande mål. Sökandebolaget och kommissionen ingav sina yttranden inom den fastställda fristen.

17

Enligt artikel 126 i rättegångsreglerna får tribunalen, på förslag av referenten, om det är uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva talan eller om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att den helt saknar rättslig grund, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

18

I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar och beslutar att avgöra målet utan vidare handläggning.

19

För det första ska tribunalen pröva parlamentets yrkande om att tribunalen ska fastställa att anledning saknas att döma i saken.

20

Parlamentet har, med hänvisning till domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4), yrkat att tribunalen ska fastställa att anledning saknas att döma i saken. Parlamentet har gjort gällande att de avgifter som huvudstadsregionen Bryssel felaktigt mottagit måste återbetalas till sökandebolaget i enlighet med denna dom och att det således saknas anledning för sökandebolaget att begära att parlamentet betalar tillbaka de belopp som motsvarar dessa avgifter.

21

I förevarande mål, som inletts på grundval av avtalet mellan parlamentet och sökandebolaget, har sökandebolaget yrkat att parlamentet ska förpliktas att till sökandebolaget betala dels ett belopp som motsvarar den avgift som sökandebolaget betalat in till huvudstadsregionen Bryssel och som har beräknats på grundval av den el som tillhandahållits parlamentet enligt avtalet, dels avtalsenlig ränta på detta belopp.

22

Även om en återbetalning av huvudstadsregionen Bryssel, vilken varken är part i förevarande mål eller avtalspart, till sökandebolaget av de belopp som sökanden har begärt skulle kunna utgöra grund för slutsatsen att sökandebolaget inte längre har ett berättigat intresse av att få saken prövad i detta mål, ska det under alla omständigheter konstateras att parlamentet och kommissionen inte har visat eller ens anfört att de belopp som begärts, inklusive den avtalsenliga räntan, har återbetalats eller att sökandebolaget har en fordran på huvudstadsregionen Bryssel på denna grund. En sådan fordran skulle exempelvis kunna framgå av en dom meddelad av Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (den franskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel) i det mål som anhängiggjorts av sökandebolaget vid denna domstol (se punkt 9 ovan). I det yttrande sökandebolaget inkom med den 10 maj 2016, till följd av den åtgärd för processledning som avses i punkt 17 ovan, gör sökandebolaget gällande att huvudstadsregionen Bryssel ”trots domen C‑163/14 vägrade att återbetala den omtvistade inbetalda avgiften [till sökandebolaget]”.

23

Det ska för fullständighetens skull erinras om att även om domstolen genom domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4), har slagit fast att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 andra stycket i protokollet genom att inte undanta unionsinstitutionerna från skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs i artikel 26 i elförordningen och genom att motsätta sig återbetalning av de avgifter som uppburits av huvudstadsregionen Bryssel, så gäller elförordningen fortfarande i den lydelse som anges ovan så länge inte Konungariket Belgien har följt domen. Parlamentet har dock inte anfört några uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att tillämpliga bestämmelser ännu skulle ha ändrats.

24

Av det anförda följer att ändamålet för talan i förevarande mål inte har förfallit, eftersom sökandebolaget fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad. Det saknas därför skäl att bifalla parlamentets yrkande att talan ska avvisas.

25

Till stöd för sina yrkanden, vilka framställts med stöd av artikel 272 FEUF, anger sökandebolaget tre grunder. Den första grunden avser parlamentets åsidosättande av sina avtalsförpliktelser. Den andra grunden avser parlamentets åsidosättande av bestämmelserna i artikel 26 i elförordningen. Den tredje grunden avser parlamentets åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

26

Sökandebolaget har gjort gällande att det enligt avtalet kan kräva att parlamentet betalar avgiften.

27

Det ska för det första anmärkas att avtalet inte föreskriver att avgiften ska faktureras parlamentet. Det finns ingen hänvisning till avgiften i bilaga 2 till avtalet, vari det anges hur priserna för tillhandahållande av el ska beräknas.

28

Dessutom, enligt punkt 3.2 i artikel 3 i avtalet ”[ska priserna] fastställas med beaktande av att unionsinstitutionerna undantas från tullavgifter, indirekta skatter och omsättningsskatt, särskilt mervärdesskatt (moms)”.

29

Det preciseras även i punkt 3.2 i avtalet att ”skatter och regionala och federala avgifter [inte får] faktureras”.

30

Följaktligen kan den slutsatsen dras att avtalet inte föreskriver någon skyldighet för parlamentet att till sökandebolaget betala in den avgift som har beräknats på grundval av den el som enligt avtalet tillhandahållits parlamentet.

31

Det ska tilläggas att avtalet, enligt artikel 19 i detta avtal, ”lyder under belgisk lag och tillämpas och tolkas enligt dessa lagar, för det fall (unions)lagstiftningen, inklusive budgetförordningen, inte reglerar frågan”. Följaktligen ska avtalsvillkoren i första hand tolkas mot bakgrund av unionsrätten.

32

I domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4, punkt 39) slog domstolen fast att avgiften ska betraktas som en indirekt skatt enligt artikel 3 andra stycket i protokollet.

33

Avtalets hänvisning, och särskilt hänvisningen i punkt 3.2 i avtalet, till ”indirekta skatter” ska således förstås så, att den avser avgiften. Detta bekräftar att avtalsparterna avsåg att befria parlamentet från att betala denna avgift.

34

Det ska tilläggas att tillägget till avtalet, som beslutades den 15 juli 2011, inte på något sätt påverkar parternas skyldigheter avseende inbetalningen av avgiften.

35

Tribunalens slutsats i punkt 34 ovan påverkas inte av de argument som sökandebolaget har anfört.

36

För det första innebär inte det förhållandet att det i punkt 8.1 i artikel 8 i avtalet, med rubriken ”Skatter”, föreskrivs att ”varje avtalspart [ensam är] ansvarig för att de skattebestämmelser som är tillämpliga i förhållande till denna avtalspart följs” att det är möjligt att dra slutsatsen att parlamentet är skyldigt att betala in avgiften till sin medkontrahent, det vill säga sökandebolaget.

37

För det andra är det, mot bakgrund av systematiken i avtalet och, i synnerhet, bestämmelserna i punkt 3.2 som anges ovan, inte möjligt att på grundval av hänvisningen till ett prispåslag i samband med ”leverans” i andra stycket i bilaga 2 till avtalet dra slutsatsen att det föreligger en skyldighet för parlamentet att betala in avgiften till sin medkontrahent, det vill säga sökandebolaget.

38

Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

39

Sökandebolaget har anfört att parlamentet är skyldigt att betala in avgiften till sökandebolaget enligt bestämmelserna i artikel 26 i elförordningen.

40

Även om elförordningen fastställer de skattemässiga skyldigheter som åligger elleverantörer i förhållande till en nationell myndighet – huvudstadsregionen Bryssel – föreskriver den inte någon skyldighet för en slutkonsument att betala in avgiften till sin elleverantör. Sökandebolaget kan således inte göra gällande att parlamentet har åsidosatt en sådan skyldighet.

41

Detta konstaterande står inte i motsägelse till slutsatsen att de skattebestämmelser som gäller för avgiften har utformats och införts i syfte att avgiften ska övervältras på slutkonsumenten (dom av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien, C‑163/14, EU:C:2016:4, punkt 48). Det ska nämligen göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, syftet med skattebestämmelserna och, å andra sidan, en tvingande skyldighet som följer av dessa bestämmelser, vars åsidosättande kan leda till avtalsrättsligt skadeståndsansvar, eller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, för slutkonsumenten i förhållande till elleverantören. I avsaknad av en sådan tvingande skyldighet beror övervältringen på slutkonsumenten enbart på de avtalsrelationer som slutits mellan elleverantören och slutkonsumenten.

42

Även om elförordningen skulle kunna tolkas så, att den ålägger slutkonsumenten att betala in avgiften – som beräknats på grundval av den el slutkonsumenten tillhandahållits – till elleverantören, skulle talan ändå inte kunna vinna bifall såvitt avser denna grund.

43

Den omständigheten att elförordningen inte föreskriver att unionens institutioner ska undantas från avgiften föranledde nämligen domstolen att genom domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4), fastställa att Konungariket Belgien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 andra stycket i protokollet.

44

På grundval av artikel 19 i avtalet åligger det tribunalen att, i egenskap av behörig domstol enligt avtalet, tillämpa nationell rätt på samma sätt som en nationell domstol.

45

Rättskraften av domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4) förhindrar följaktligen tribunalen att tillämpa elförordningen för att ålägga en unionsinstitution att betala avgiften (se, analogt, angående de skyldigheter som åvilar nationella myndigheter, dom av den 13 juli 1972, kommissionen/Italien, 48/71, EU:C:1972:65, punkt 7).

46

Även om det antas att sökandebolaget genom denna grund avsåg att göra gällande parlamentets utomobligatoriska skadeståndsansvar, skulle en sådan argumentation inte med framgång kunna åberopas inom ramen för en talan som väckts enligt artikel 272 FEUF. Under alla omständigheter kan talan, mot bakgrund av ovanstående överväganden, inte vinna bifall såvitt avser denna grund i den mån den åberopas för detta ändamål.

47

Tribunalens slutsats i punkt 41 ovan påverkas inte av den omständigheten att sökandebolaget skulle vara skyldigt att bära avgiften. En sådan omständighet påverkar nämligen inte tolkningen av bestämmelserna i elförordningen.

48

Det ankommer på sökandebolaget att, om det anser det befogat, begära att den nationella domstolen prövar frågan om det undantag som Konungariket Belgien är skyldigt att tillämpa i förhållande till unionsinstitutionerna leder till att elleverantörerna själva ska undantas från en sådan avgift när kunden är en unionsinstitution.

49

Slutsatsen i punkt 41 ovan påverkas inte av den omständigheten att parlamentet och andra unionsinstitutioner har godtagit att betala in avgiften till andra elleverantörer. En sådan omständighet, vilken kommer att prövas på nytt i samband med den tredje grunden, påverkar nämligen inte tolkningen av bestämmelserna i elförordningen.

50

Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

51

Sökandebolaget har gjort gällande att parlamentet felaktigt vägrade att betala in avgiften trots att unionens institutioner hade betalat in denna till Electrabel, en annan elleverantör. Parlamentet har genom detta agerande åsidosatt likabehandlingsprincipen.

52

Det ska påpekas att sökandebolaget i förevarande mål inte med framgång kan åberopa denna grund, som inte avser parlamentets åsidosättande av sina skyldigheter enligt avtalet eller den lagstiftning som är tillämplig på avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2016, Hydrex/kommissionen, T‑45/15, ej publicerad, EU:T:2016:151, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

53

Det ska under alla omständigheter erinras om att icke-diskrimineringsprincipen eller principen om likabehandling, som utgör en grundläggande rättsprincip, enligt fast rättspraxis innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 1986, Christ-Clemen m.fl./kommissionen, 91/85, EU:C:1986:373, punkt 19; se, även, dom av den 8 januari 2003, Hirsch m.fl./ECB, T‑94/01, T‑152/01 och T‑286/01, EU:T:2003:3, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

54

I förevarande mål måste sökandebolaget således visa att sökandebolagets och Electrabels situationer är jämförbara.

55

Det framgår av generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4, punkterna 19 och 24), att avtalet med Electrabel föreskrev att unionens institutioner skulle betala in avgiften. Sökandebolaget, som för övrigt bestrider vissa punkter i detta förslag till avgörande, har inte åberopat någon omständighet som skulle kunna göra det möjligt att ifrågasätta en sådan omständighet.

56

Som redan konstaterats ovan (se punkt 31) föreskriver inte avtalet mellan sökandebolaget och parlamentet att parlamentet ska betala avgiften.

57

Sökandebolaget och Electrabel befann sig således inte i jämförbara situationer, eftersom det avtal som sökandebolaget hade undertecknat inte föreskrev att parlamentet skulle betala in avgiften.

58

Den omständigheten att sökandebolaget har begärt att parlamentet ska betala avgiften saknar i detta avseende betydelse.

59

För fullständighetens ska det påpekas att likabehandlingsprincipen ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel får åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan (dom av den 4 juli 1985, Williams/Revisionsrätten, 134/84, EU:C:1985:297, punkt 14). Eftersom kravet att unionens institutioner ska betala avgiften strider mot unionsrätten, såsom framgår av domen av den 14 januari 2016, kommissionen/Belgien (C‑163/14, EU:C:2016:4), kan talan inte vinna bifall på denna grund.

60

Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. Följaktligen kan talan inte vinna bifall på någon av de grunder som sökandebolaget åberopat.

61

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska fastställa att ”det ankommer på huvudstadsregionen Bryssel att återbetala det belopp som sökanden har yrkat om”.

62

Av fast rättspraxis framgår att tribunalens behörighet enligt artiklarna 256.1 FEUF och artikel 272 FEUF att pröva en talan som väckts med stöd av en skiljedomsklausul med nödvändighet omfattar en behörighet att pröva såväl ett genkäromål som en institution väcker i samma mål till följd av avtalsförhållandet eller en omständighet som huvudkäromålet grundar sig på, som ett genkäromål som har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av avtalsförhållandet (se dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen, T‑59/11, EU:T:2014:679, punkt 265 och där angiven rättspraxis).

63

I förevarande mål saknar parlamentets talan däremot anknytning till avtalet, eftersom den inte avser avtalsparternas ömsesidiga skyldigheter enligt detta avtal, utan huvudstadsregionen Bryssels eventuella skyldigheter mot sökandebolaget. Huvudstadsregionen Bryssel är varken avtalspart eller part i målet.

64

Tribunalen saknar således behörighet att, på grundval av förevarande talan som väckts på grundval av en skiljedomsklausul, pröva parlamentets yrkanden.

65

Ovanstående slutsats gäller, av samma skäl, även om det hade fastställts att skiljedomsklausulen i artikel 20 i avtalet, enligt vilken ”varje tvist mellan parlamentet … och avtalsparten avseende detta avtal, som inte kunnat lösas genom förlikning, ska avgöras av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt enligt artikel 255.1 i EG‑fördraget”, mot bakgrund av dess lydelse, skulle ge tribunalen eller domstolen behörighet att avgöra en fastställelsetalan avseende en tvist mellan parlamentet och sökandebolaget angående giltigheten, tillämpningen eller tolkningen av avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen, C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkt 26).

66

Mot denna bakgrund anser tribunalen att talan ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund, och att även parlamentets yrkande om fastställelse ska avvisas, eftersom det är uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva det. Det är inte nödvändigt att fortsätta förfarandet.

67

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

68

Parlamentet har yrkat att sökandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget i huvudsak har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.

69

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska de intervenerande institutionerna bära sina rättegångskostnader.

70

Kommissionen ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande: