—

Konungariket Spanien, genom L. Banciella Rodríguez-Miñón och A. Gavela Llopis, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom S. Pardo Quintillán, A. Szmytkowska och D. Martin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan María Pilar Plaza Bravo och Servicio Público de Empleo Estatal Dirección Provincial de Álava (nationellt organ med ansvar bland annat för arbetslöshetsförsäkring, provinskontoret i Álava) (nedan kallat Sepe) angående den arbetslöshetsersättning som María Pilar Plaza Bravo erhåller.

3

Enligt artikel 2 i direktiv 79/7 ska direktivet gälla bland annat arbetstagare vars verksamhet avbryts av ofrivillig arbetslöshet. Enligt artikel 3 i direktivet ska det dessutom gälla lagstadgade system som lämnar skydd vid arbetslöshet.

4

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

5

I artikel 211 i den allmänna socialförsäkringslagen (Ley General de la Seguridad Social), som godkänts genom kungligt lagdekret nr 1/94 av den 20 juni 1994 (BOE nr 154, av den 29 juni 1994, s. 20658), i den lydelse som var tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1.   Beräkningsunderlaget för arbetslöshetsersättningen ska vara genomsnittet av underlaget för avgifter till arbetslöshetsförsäkringen under de senaste 180 [arbets]dagarna.

…

2.   Ersättningsbeloppet fastställs genom att följande procentsatser tillämpas på beräkningsunderlaget: 70 procent under de 180 dagarna och 50 procent från och med den 181:a dagen.

3.   Det högsta beloppet för arbetslöshetsersättning ska vara 175 procent av det statliga inkomstbasbeloppet [indicador público de renta de efectos múltiples (nedan kallat inkomstbasbeloppet)], såvida inte arbetstagaren har ett eller flera underhållsberättigade barn. I det fallet ska ersättningsbeloppet vara 200 procent respektive 225 procent av inkomstbasbeloppet.

Det lägsta beloppet för arbetslöshetsersättning ska vara 107 procent eller 80 procent av inkomstbasbeloppet, beroende på om arbetstagaren har underhållsberättigade barn eller inte.

Vid arbetslöshet på grund av förlust av deltids- eller heltidsanställning, ska de högsta och lägsta ersättningsbelopp som avses i föregående stycken fastställas med beaktande av inkomstbasbeloppet och beräknas på grundval av det genomsnittliga antalet arbetade timmar under de senaste 180 dagarna, i enlighet med punkt 1 i denna artikel. Detta genomsnitt ska vägas i förhållande till antalet dagar i varje deltids- eller heltidsanställning under denna period.

Det inkomstbasbelopp som ska beaktas enligt denna punkt är det som gällde när förmånen uppkom, ökat med en sjättedel.

…”

6

Det framgår av beslutet om hänskjutande att María Pilar Plaza Bravo från den 30 mars 1977 arbetade som servitris på ett hotell som ingick i en hotellkedja. Hon hade ingått ett avtal om tillsvidareanställning på deltid enligt vilket hennes arbetstid motsvarade 60 procent av arbetstiden för en heltidsanställd. Hon betalade in avgifter till det allmänna socialförsäkringssystemet i Spanien.

7

Den 9 maj 2013 sades María Pilar Plaza Bravo upp från sin anställning i samband med ett förfarande för kollektiv uppsägning av ekonomiska, organisatoriska och produktionsrelaterade skäl. Förfarandet berörde flera hotell som ingick i kedjan och omfattade sammanlagt 359 arbetstagare, av vilka 317 var kvinnor och 42 var män.

8

Efter det att hennes anställning hade upphört ansökte María Pilar Plaza Bravo om avgiftsfinansierad arbetslöshetsersättning, vilket Sepe beviljade henne den 15 maj 2013, med verkan från och med den 10 maj 2013 och för en period på 720 dagar. Det ursprungliga ersättningsbeloppet, som uppgick till 21,74 euro per dag, hade beräknats i två steg.

9

Först fastställdes den dagliga arbetslöshetsersättningen genom att det dagliga beräkningsunderlaget multiplicerades med 70 procent, enligt artikel 211.2 i den allmänna socialförsäkringslagen. Detta grundbelopp erhölls genom att den genomsnittliga månadslön som María Pilar Plaza Bravo uppburit under de senaste 180 dagarna, nämligen 1554,52 euro, delades med 30. Den dagliga ersättningen uppgick således till 36,27 euro.

10

Därefter sattes det dagliga ersättningsbeloppet ned till det högsta belopp som fastställts enligt artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen. Eftersom María Pilar Plaza Bravo inte hade några underhållsberättigade barn fastställdes först arbetslöshetsersättningens högsta månatliga belopp genom att det månatliga inkomstbasbeloppet för år 2013, på 532,51 euro, ökat med en sjättedel, multiplicerades med 175 procent. Det erhållna beloppet uppgick till 1087,20 euro. Därefter delades detta belopp med 30 för att få fram arbetslöshetsersättningens högsta dagliga belopp. På det högsta dagliga beloppet, som uppgick till 36,24 euro, tillämpades slutligen en koefficient på 60 procent, vilken motsvarade María Pilar Plaza Bravos arbetstid (deltid) som utgjorde 60 procent av arbetstiden vid heltidsanställning. Beräkningen resulterade i beloppet 21,74 euro, vilket motsvarar det belopp som avses i punkt 8 ovan.

11

María Pilar Plaza Bravo inkom med ett klagomål genom vilket hon begärde att Sepe skulle ompröva sitt beslut och bestämma att nämnda koefficient inte skulle tillämpas på henne. Sepe avslog hennes klagomål genom beslut av den 3 juli 2013. Beslutet fastställdes av Juzgado de lo social no 3 de Vitoria-Gasteiz (domstol med behörighet i arbetsrättsliga mål i Vitoria-Gasteiz) i dom av den 30 juni 2014, på grundval av artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen.

12

Domen överklagades till den hänskjutande domstolen, som inledningsvis har förklarat att merparten av deltidsanställningarna i Spanien innehas av kvinnor. Detta är ett notoriskt faktum som bekräftas av den arbetskraftsundersökning som gjordes av det nationella statistiska institutet (Instituto Nacional de Estadística) i december 2014. Enligt undersökningen är andelen kvinnor som arbetar deltid i Spanien 25,3 procent av samtliga anställda kvinnor, det vill säga en av fyra, medan denna andel för anställda män bara är 7,8 procent, det vill säga mindre än en av tolv.

13

Enligt den hänskjutande domstolen medför tillämpningen av artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen att deltidsanställda behandlas mindre förmånligt än heltidsanställda, eftersom det i bestämmelsen anges att ett högsta belopp för arbetslöshetsersättning ska fastställas med beaktande av inkomstbasbeloppet och beräknas på grundval av det genomsnittliga antalet arbetade timmar under de senaste 180 arbetsdagarna.

14

För att illustrera denna skillnad i behandling har den hänskjutande domstolen förklarat att en deltidsanställd utan underhållsberättigade barn, såsom María Pilar Plaza Bravo – vars arbetstid under de 180 dagar som närmast föregår arbetslösheten motsvarar 60 procent av arbetstiden för en heltidsanställd – i genomsnitt har 1554,52 euro i månadslön, betalar socialförsäkringsavgifter baserade på detta belopp och som förlorar sin enda anställning som vederbörande haft i 36 år, får 652,20 euro per månad i avgiftsfinansierad arbetslöshetsersättning (21,74 euro × 30 dagar), medan en heltidsanställd som befinner sig i en liknande familjesituation och som har samma lön och betalar samma avgiftsbelopp till socialförsäkringssystemet skulle få 1087,20 euro (36,24 euro × 30 dagar).

15

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen, inte grundas på objektiva omständigheter och strider mot principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av kön. Nämnda domstol har särskilt anmärkt att heltidsanställda och deltidsanställda i samma utsträckning betalar avgifter vid finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen på grundval av den lön de uppbär, samtidigt som den ersättning de erhåller skiljer sig avsevärt åt. Denna skillnad i behandling drabbar främst kvinnor och den ökar ju större nedsättningskoefficienten är.

16

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco (högsta domstolen i den autonoma regionen Baskien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

17

Om en fråga i en begäran om förhandsavgörande är identisk med en fråga som domstolen redan har avgjort, om svaret på en sådan fråga klart kan utläsas av rättspraxis eller om svaret på frågan inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen, artikel 99 i domstolens rättegångsregler, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

18

Denna processuella bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

19

Domstolen erinrar om att det visserligen är fastslaget att unionsrätten respekterar medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet och att det i avsaknad av harmonisering på unionsnivå följaktligen ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna befogenhet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten (dom Cachaldora Fernández, C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

20

Unionsrätten inkräktar således i princip inte på den spanska lagstiftarens val att, genom en sådan bestämmelse som artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen, föreskriva högsta och lägsta belopp för arbetslöshetsersättning och att på dessa belopp tillämpa en nedsättningskoefficient för deltidsarbete. Det ska emellertid, i det nationella målet, prövas huruvida detta val är förenligt med direktiv 79/7 (se, analogt, dom Cachaldora Fernández, C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 26).

21

Domstolen konstaterar inledningsvis att en nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet inte medför någon direkt könsdiskriminering, eftersom den utan åtskillnad är tillämplig på såväl kvinnliga som manliga arbetstagare. Det ska således prövas huruvida den utgör indirekt könsdiskriminering.

22

När det gäller frågan huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i förevarande fall medför indirekt könsdiskriminering, såsom den hänskjutande domstolen har antytt, framgår det av domstolens fasta praxis att en nationell bestämmelse medför indirekt diskriminering när den, trots att den är neutralt utformad, i praktiken missgynnar betydligt fler kvinnor än män (dom Cachaldora Fernández, C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

23

I förevarande mål bygger den hänskjutande domstolens bedömning på två antaganden, nämligen att den aktuella nationella bestämmelsen, det vill säga artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen, avser gruppen deltidsanställda och att dessa arbetstagare huvudsakligen är kvinnor.

24

I denna del konstaterar domstolen att det framgår av beslutet om hänskjutande och den spanska regeringens påpekanden att den aktuella nationella bestämmelsen inte är tillämplig på alla deltidsanställda, utan endast på dem för vilka den högsta eller lägsta arbetslöshetsersättningen gäller, med beaktande av den lön som de uppburit under de senaste 180 arbetsdagarna. Det kan följaktligen inte på grundval av allmänna statistikuppgifter om gruppen deltidsanställda som helhet fastställas huruvida det är betydligt fler kvinnor än män som berörs av denna bestämmelse (se, analogt, dom Cachaldora Fernández, C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 30).

25

Det framgår inte heller av de handlingar som har getts in till domstolen att det finns statistikuppgifter om den grupp arbetstagare som specifikt berörs av den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet vilka skulle kunna ligga till grund för slutsatsen att det är betydligt fler kvinnor än män som berörs av bestämmelsen.

26

Såsom har påpekats av den spanska regeringen och kommissionen är det dessutom så, att arbetslöshetsersättningens högsta belopp enligt artikel 211.3 i den allmänna socialförsäkringslagen, som det nationella målet särskilt avser, kan missgynna heltidsanställda lika mycket, om inte mer. Dessa belopp fastställs nämligen med beaktande av inkomstbasbeloppet, vilket gäller för alla arbetstagare.

27

Härtill kommer att den omständigheten att de högsta beloppen ska justeras proportionellt mot tiden, för att beakta att arbetstiden för en deltidsanställd är kortare än arbetstiden för en heltidsanställd, inte i sig kan anses strida mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑476/12, EU:C:2014:2332, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

28

Såsom kommissionen korrekt har påpekat kan nämnda justering proportionellt mot tiden för övrigt säkerställa att det högsta ersättningsbeloppet är detsamma per arbetad timme och, därmed, främja likabehandling.

29

Mot bakgrund av det ovan anförda kan den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet inte, på grundval av de omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande, anses huvudsakligen missgynna en viss kategori av arbetstagare, i detta fall deltidsanställda och, i ännu mindre grad, kvinnor. Denna bestämmelse kan således inte anses vara indirekt diskriminerande i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 79/7.

30

Den fråga som har ställts ska följaktligen besvaras enligt följande. Under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet utgör inte artikel 4.1 i direktiv 79/7 hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken beräkning av den ersättning för hel arbetslöshet som ska utges till en arbetstagare till följd av att vederbörande har förlorat sin enda deltidsanställning ska ske på så sätt att det på det högsta belopp för arbetslöshetsersättning som fastställts i lag ska tillämpas en nedsättningskoefficient för deltidsarbete vilken motsvarar den andel som arbetstiden för en deltidsanställd utgör av arbetstiden för en jämförbar heltidsanställd.

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet utgör inte artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken beräkning av den ersättning för hel arbetslöshet som ska utges till en arbetstagare till följd av att vederbörande har förlorat sin enda deltidsanställning ska ske på så sätt att det på det högsta belopp för arbetslöshetsersättning som fastställts i lag ska tillämpas en nedsättningskoefficient för deltidsarbete vilken motsvarar den andel som arbetstiden för en deltidsanställd utgör av arbetstiden för en jämförbar heltidsanställd.