—

Europeiska kommissionen, genom L. Grønfeldt och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 202.3 första och andra strecksatserna och av artikel 212a i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 1) (nedan kallad tullkodexen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan logistikföretaget Ultra-Brag AG, vilket bland annat tillhandahåller transporttjänster på Europas inre vattenvägar, och Hauptzollamt Lörrach (huvudtullkontoret i Lörrach, Tyskland) angående betalning av en tullskuld som uppkommit till följd av att varor olagligen förts in till Europeiska unionens tullområde.

3

Tullkodexen upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1).

4

I artikel 38.1 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Varor som förs in till gemenskapens tullområde skall utan dröjsmål av den person som fört in dem till gemenskapen befordras via den rutt som tullmyndigheterna närmare angivit och enligt deras eventuella anvisningar

…”

5

Artikel 40 i tullkodexen hade följande lydelse:

”Varor som införs till gemenskapens tullområde skall visas upp för tullen av den person som inför dem till det området eller, i tillämpliga fall, av den person som tar på sig ansvaret för varornas befordran efter införseln, utom när det gäller varor som befordras med transportmedel som endast passerar genom gemenskapens tullområdes territorialvatten eller luftrum utan att göra uppehåll. Den person som visar upp varorna skall hänvisa till den summariska deklaration eller tulldeklaration som tidigare ingivits för varorna.”

6

I artikel 185.1 första stycket i tullkodexen föreskrevs följande:

”Gemenskapsvaror som efter export från gemenskapens tullområde återinförs till detta område och övergår till fri omsättning inom en tid av tre år skall på begäran av den person det gäller beviljas befrielse från importtullar.”

7

I artikel 202 i tullkodexen föreskrevs följande:

”1.   En tullskuld vid import uppkommer genom

…

I denna artikel avses med olaglig införsel all införsel som strider mot artiklarna 38–41 och artikel 177 andra strecksatsen.

2.   Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna olagligen införs.

3.   Följande personer skall vara tullskyldiga:

8

Artikel 212a i tullkodexen hade följande lydelse:

”När det i tullagstiftningen föreskrivs en gynnsam behandling i tullhänseende för varor med anledning av deras beskaffenhet eller deras användning för särskilda ändamål, eller fullständig eller partiell befrielse från import- eller exporttullar med stöd av artiklarna 21, 82, 145 eller 184–187, skall den gynnsamma behandlingen eller befrielsen även tillämpas då en tullskuld har uppkommit i enlighet med artiklarna 202–205, 210 eller 211, om den berörda partens uppträdande inte låter förmoda bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse och om denne kan styrka att de övriga villkoren för tillämpning av den gynnsamma behandlingen eller befrielsen är uppfyllda.”

9

Den 25 maj 2010 exporterade Ultra-Bra, via inre vattenvägar, två transformatorer och två uppsättningar med två rullar, från unionens tullområde till Birsfelden (Schweiz).

10

Samma dag underrättades en av Ultra-Brags anställda, som var specialiserad på transport av tunga varor och ansvarade för bolagets exportaffärer, om att det fartyg som följande dag skulle motta lastning av en turbin i Strasbourg (Frankrike) för transport till Antwerpen (Belgien) var skadat. Denne övervägde då att skicka det fartyg som hade transporterat de båda transformatorerna och de båda uppsättningarna med två rullar till Strasbourg utan att den ena transformatorn med tillhörande rullar dessförinnan lastades av. I detta syfte hörde han sig först för hos de schweiziska tullmyndigheterna för att få veta vilka formaliteter detta förde med sig. Dessa angav att det inte förelåg något hinder mot en återexport till unionen för kort tid, men att de tyska tullmyndigheterna skulle underrättas därom. På grund av att den anställdes bil gick sönder kunde han inte informera det behöriga tyska tullkontoret innan det stängde för dagen.

11

För att kunna hålla tiden för lastning av turbinen i Strasbourg meddelade den anställde, under kvällen den 25 maj 2010, fartygets kapten att denne skulle segla till Strasbourg med transformatorn och de båda rullarna. Dessa varor visades inte upp för de tyska tullmyndigheterna vid gränspassagen.

12

Den 26 maj 2010 kontaktade den anställde de tyska tullmyndigheterna.

13

Den 27 maj 2010 anlände fartyget till hamnen i Basel (Schweiz) för avlastning av transformatorn och de båda rullarna. Turbinen skulle vara kvar ombord för vidare transport till Antwerpen. De tyska tullmyndigheterna upptäckte då att transformatorn och rullarna fanns ombord på fartyget.

14

Genom tulltaxeringsbeslut av den 9 augusti 2010 fastställde huvudtullkontoret i Lörrach att Ultra-Brag skulle betala importtull med ett belopp på 122470,07 euro. Ingen annan än bolaget utpekades som tullskyldig i beslutet.

15

Ultra-Brags begäran om omprövning föranledde inte någon ändring av beslutet och bolaget överklagade omprövningsbeslutet till Finanzgericht Baden-Württemberg (Skattedomstolen i Baden-Württemberg). Ultra-Brag gjorde gällande att det inte skulle fastställas någon importtull, eftersom villkoren för tullbefrielse enligt artikel 212a i tullkodexen var uppfyllda. Bolaget hävdade att det varken gjort sig skyldigt till påtaglig försummelse genom att uppdra åt en kvalificerad medarbetare att fullgöra tullformaliteterna eller brustit i sin kontrollskyldighet.

16

Den hänskjutande domstolen anser att en arbetsgivare kan anses vara tullskyldig för en tullskuld i den mening som avses i artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen om denne genom sitt agerande kan anses ligga bakom den olagliga införseln av varan, under förutsättning att detta agerande kan likställas med en olaglig införsel till följd av arbetsgivarens eget handlande. Den hänskjutande domstolen har angett att det ännu inte är klarlagt vad som ska ligga till grund för bedömningen av en arbetsgivares agerande när arbetsgivaren är en juridisk person. Frågan rör bland annat huruvida det endast är ageranden av den juridiska personens organ som ska beaktas eller om även handlingar som en av den juridiska personens medarbetare utfört och som är den direkta orsaken till den olagliga införseln ska ligga till grund för bedömningen, i den mån medarbetaren inom den juridiska personen är ansvarig för varutransporter.

17

Den hänskjutande domstolen ställer sig också frågande till hur Ultra-Brags medverkan i den olagliga varuinförseln i den mening som avses i artikel 202.3 andra strecksatsen i tullkodexen ska bedömas, särskilt mot bakgrund av det subjektiva rekvisit som föreskrivs i den bestämmelsen genom formuleringen ”var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att denna införsel var olaglig”. Enligt den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att avgöra huruvida bedömningen av detta subjektiva rekvisit ska ske med utgångspunkt i den person som är anställd vid Ultra-Brag eller bolagets organ.

18

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det ska prövas huruvida det villkor för importtullbefrielse enligt artikel 212a i tullkodexen som rör avsaknaden av påtaglig försummelse är uppfyllt. Den bedömningen ska, enligt den hänskjutande domstolen, göras med beaktande av hur den anställda person som faktiskt har ingripit i den operation som är aktuell i det nationella målet har agerat.

19

Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Baden-Württemberg (Skattedomstolen i Baden-Württemberg) att vilandeförklara målet och ställa följande tre tolkningsfrågor till EU-domstolen:

20

Enligt artikel 202.1 a i tullkodexen uppkommer en tullskuld vid olaglig införsel av varor. Enligt samma bestämmelse anses införsel av varor vara olaglig om varorna inte har uppvisats för tullen i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 38–41 i tullkodexen.

21

Dessutom är syftet med bestämmelserna i artikel 202.3 i tullkodexen att fastställa vilka som är tullskyldiga för den tullskuld som uppkommit genom den olagliga införseln av varor till unionen; detta ligger i det allmänna intresset att skydda unionens finansiella intressen.

22

För detta ändamål beskrivs i de tre strecksatserna i artikel 202.3 i nämnda kodex på vilket sätt den person som anses vara tullskyldig på grund av sin medverkan i den olagliga införseln av varorna varit inblandad däri. Enligt den första strecksatsen är tullskyldig således den person som olagligen förde in varorna, det vill säga den person som normalt sett borde ha ombesörjt tullklareringen och fullgjort de skyldigheter som åligger tulldeklaranten. Den andra och den tredje strecksatsen avser personer som visserligen inte är skyldiga att ombesörja tullklareringen enligt tullkodexens bestämmelser, men som likväl varit inblandade i den olagliga införseln, antingen innan den ägde rum eller omedelbart i anslutning därtill.

23

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tolkningsfrågorna ska besvaras.

24

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen ska tolkas så, att en juridisk person kan anses vara tullskyldig för en tullskuld som har uppkommit genom olaglig införsel av en vara till unionens tullområde när det är en av den juridiska personens anställda, vilken inte är dess legala företrädare, som ligger bakom den olagliga införseln.

25

Det framgår av ordalydelsen i artikel 202.3 i tullkodexen att unionslagstiftaren haft för avsikt dels att ge en vid definition av de personer som kan anses vara tullskyldiga för tullskulden då en tullpliktig vara införts olagligen, dels att uttömmande ange villkoren för fastställande av vilka personer som ska anses vara tullskyldiga för tullskulden (se dom av den 23 september 2004, Spedition Ulustrans, C‑414/02, EU:C:2004:551, punkterna 25 och 39, dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 38, och dom av den 17 november 2011, Jestel, C‑454/10, EU:C:2011:752, punkterna 12 och 13).

26

EU-domstolen har dessutom redan tidigare slagit fast att artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen avser ”den” som olagligen förde in varan, utan att det anges huruvida det är en fysisk eller juridisk person som avses. Såsom tullskyldig för tullskulden kan följaktligen anses vara var och en enligt nämnda bestämmelse, det vill säga den som genom sitt agerande kan anses ligga bakom den olagliga införseln av varan (se dom av den 23 september 2004, Spedition Ulustrans, C‑414/02, EU:C:2004:551, punkt 26, och dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 39).

27

Enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande fördes varorna i förevarande fall in på unionens territorium av kaptenen på det fartyg som befordrade dem till en inlandshamn i unionen, enligt instruktioner från den person som ansvarar för exportaffärer inom det företag där de båda var anställda. Det är kaptenen som, i enlighet med artikel 40 i tullkodexen, borde ha uppvisat varorna för tullen med hänvisning till den summariska deklarationen eller den tulldeklaration som föreskrivs i nämnda bestämmelse.

28

Fartygets kapten underlät att göra detta och verkställde därmed en olaglig införsel av varor till unionens tullområde, vilket på grundval av artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen medför att kaptenen blir tullskyldig för den tullskuld som på detta sätt uppkommit.

29

Den omständigheten att en anställd olagligen för in varor till unionens tullområde räcker likväl inte för att det ska vara uteslutet att den fysiska eller juridiska person som är den anställdes arbetsgivare kan anses vara tullskyldig enligt artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen med avseende på den tullskuld som har uppkommit till följd av den olagliga införseln.

30

I det avseendet ska det påpekas att när en anställd, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, verkställer en olaglig införsel och därvid håller sig inom ramarna för det uppdrag vederbörande getts av sin arbetsgivare och följer de instruktioner som för detta ändamål getts av en annan anställd hos nämnda arbetsgivare – varvid denne andre anställde inom sitt ansvarsområde hade befogenhet att ge sådana instruktioner –, så handlar den förstnämnde anställde inom ramen för sina åligganden, i arbetsgivarens namn och för dennes räkning.

31

När den olagliga införseln av varor till unionens tullområde har verkställts av en anställd i arbetsgivarens namn och för dennes räkning ska det anses att arbetsgivaren är den som genom sitt agerande ligger bakom den olagliga införseln (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2004, Spedition Ulustrans, C‑414/02, EU:C:2004:551, punkt 29).

32

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet kan således arbetsgivaren komma att anses vara tullskyldig för den tullskuld som uppkommit till följd av den olagliga införseln av varor med tillämpning av artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen.

33

Den slutsatsen påverkas inte av den omständigheten att varken den arbetstagare som ligger bakom den olagliga införseln av varor, eller den arbetstagare som den förstnämnde är underställd och på vars instruktion denne har handlat, är legal företrädare för den juridiska person vid vilken de är anställda. Det enda villkoret som gäller för en tillämpning av artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen i förhållande till arbetsgivaren till den arbetstagare som ligger bakom den olagliga införseln är nämligen att arbetsgivaren, på det sätt som avses i nämnda bestämmelse, ska anses vara en person.

34

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 202.3 första strecksatsen i tullkodexen ska tolkas så, att en juridisk person kan anses vara tullskyldig för en tullskuld som har uppkommit genom olaglig införsel av en vara till unionens tullområde när det är en av den juridiska personens anställda, vilken inte är dess legala företrädare, som ligger bakom den olagliga införseln och därvid har hållit sig inom ramarna för det uppdrag vederbörande getts av sin arbetsgivare och har följt de instruktioner som för detta ändamål getts av en annan anställd hos nämnda arbetsgivare – varvid denne andre anställde inom sitt ansvarsområde hade befogenhet att ge sådana instruktioner – och således har handlat inom ramen för sina åligganden, i arbetsgivarens namn och för dennes räkning.

35

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 212a i tullkodexen ska tolkas så, att bedömningen av huruvida en arbetsgivare (som är en juridisk person) har gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse i den mening som avses i nämnda bestämmelse inte ska ske endast med hänvisning till arbetsgivaren själv, utan denne ska även tillskrivas beteendet av en eller flera personer som är anställd(a) av den juridiska personen och som inom ramen för sitt respektive ansvarsområde hade fått i uppgift att verkställa den aktuella införseln av varor till unionens tullområde.

37

Enligt artikel 212a i tullkodexen ska den gynnsamma behandling i tullhänseende eller den fullständiga eller partiella befrielse från import-eller exporttullar som föreskrivs i tullagstiftningen även tillämpas då en tullskuld har uppkommit i enlighet med artiklarna 202–205 i samma kodex, om den berörda partens uppträdande inte låter förmoda bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse och om denne kan styrka att ”de övriga villkoren för tillämpning” av den gynnsamma behandlingen eller befrielsen är uppfyllda.

38

Begreppet ”den berörda parten” i den mening som avses i artikel 212a i tullkodexen ska, med hänsyn till bestämmelsens lydelse, förstås på så sätt att det avser varje fysisk eller juridisk person som ska anses vara tullskyldig för en tullskuld enligt någon av artiklarna 202–205 i nämnda kodex, bland annat på grund av att den personen genom sitt agerande har legat bakom den olagliga införseln av varor till unionens tullområde.

39

Under sådana omständigheter som de som är för handen i det nationella målet ska bedömningen av huruvida en arbetsgivare, som är en juridisk person, har gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse inte ske endast med hänvisning till arbetsgivaren själv, utan hänsyn ska även tas till beteendet av en eller flera anställda, vilka låg bakom den olagliga införseln av varorna men därvid höll sig inom ramarna för det uppdrag de getts av sin arbetsgivare och således handlade inom ramen för sina åligganden och i sin arbetsgivares namn och för dennes räkning.

40

Det ska även noteras att den omständigheten att de aktuella arbetstagarna inte är organ eller legala företrädare för den juridiska person hos vilken de är anställda inte påverkar slutsatsen att frågan huruvida en arbetsgivare (som är en juridisk person) kan tillskrivas bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse, under sådana omständigheter som avses i föregående punkt, ska bedömas med beaktande även av dessa arbetstagares uppträdande.

41

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 212a i tullkodexen ska tolkas så, att bedömningen av huruvida en arbetsgivare (som är en juridisk person) har gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande eller påtaglig försummelse i den mening som avses i nämnda bestämmelse inte ska ske endast med hänvisning till arbetsgivaren själv, utan denne ska även tillskrivas beteendet av en eller flera anställda, vilka låg bakom den olagliga införseln av varorna men därvid höll sig inom ramarna för det uppdrag de getts av sin arbetsgivare och således handlade inom ramen för sina åligganden och i sin arbetsgivares namn och för dennes räkning.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: