–

X BV, genom L.E.C. Kanters, E.H. Mennes och L.G.C.A. Pfennings,

–

Nederländernas regering, genom M. Bulterman och B. Koopman, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Grønfeldt, M. Wasmeier och F. Wilman, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser dels tolkningen av artiklarna 29.1, 29.3 och 78 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen) och av artikel 145.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 444/2002 av den 11 mars 2002 (EGT L 68, 2002, s. 11) (nedan kallad tillämpningsförordningen), dels giltigheten av artikel 145.3 i tillämpningsförordningen.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan X BV och Staatssecretaris van Financiën (statssekreterare på finansministeriet, Nederländerna) angående den sistnämndes avslag av X BV:s ansökningar om återbetalning av importtullar avseende fordon.

3

I artikel 29.1 och 29.3 i tullkodexen föreskrivs följande:

”1.   Tullvärdet på importerade varor skall vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller skall betalas för varorna när de säljs för export till gemenskapens tullområde, om nödvändigt justerat enligt artiklarna 32 och 33 under förutsättning

…

4

I artikel 78 i tullkodexen föreskrivs följande:

”1.   Tullmyndigheterna får på eget initiativ eller på deklarantens begäran ändra deklarationen efter det att varorna har frigjorts.

2.   Tullmyndigheterna får, efter att de frigjort varorna och för att försäkra sig om riktigheten av de i deklarationen lämnade uppgifterna, kontrollera de kommersiella dokument och data som avser import- eller exportförfarandena för varorna i fråga eller de efterföljande kommersiella förfaranden som berör varorna. Denna kontroll får genomföras hos deklaranten och hos varje annan person som av yrkesmässiga skäl är direkt eller indirekt inblandad i nämnda förfaranden samt hos varje annan person som innehar nämnda dokument och data i affärssyfte. Tullmyndigheterna får också undersöka varorna om dessa fortfarande kan uppvisas.

3.   Om granskningen av deklarationen eller kontrollen i efterhand tyder på att de bestämmelser som gäller det berörda tullförfarandet har tillämpats på basis av felaktiga eller bristfälliga upplysningar, skall tullmyndigheterna i enlighet med fastställda bestämmelser vidta de åtgärder som krävs för att reglera situationen med hänsyn till de nya upplysningar som föreligger.”

5

Artikel 236 i tullkodexen har följande lydelse:

”1.   Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Import- eller exporttullar skall efterges i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Ingen återbetalning eller eftergift skall beviljas när de omständigheter som medförde betalning eller bokföring av ett belopp som inte var det som lagligen skulle betalas är en följd av en medveten handling av den person det gäller.

2.   Import- eller exporttullar skall återbetalas eller efterges på ansökan som inges till vederbörande tullkontor inom en tid av tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.

Denna tid skall förlängas om den person det gäller framlägger bevis på att han var förhindrad att inge sin ansökan inom nämnda tid på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

Om tullmyndigheterna inom denna tid själva upptäcker att någon av de situationer som beskrivs i punkt 1 första och andra stycket föreligger, skall de på eget initiativ återbetala eller efterge tullbeloppet.”

6

Artikel 238.1 och 238.4 i samma kodex har följande lydelse:

”1.   Importtullar skall återbetalas eller efterges i den utsträckning som det kan fastställas att det bokförda tullbeloppet avser varor som hänförts till ifrågavarande tullförfarande men som av importören avvisats därför att de … var defekta eller inte uppfyllde villkoren i det avtal som låg till grund för importen.

…

4.   Importtullar skall återbetalas eller efterges av de skäl som anges i punkt 1 på ansökan hos vederbörande tullkontor inom tolv månader efter den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.

…”

7

I artikel 145 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

”…

2.   Om säljaren, efter det att varor har övergått till fri omsättning, ändrar det pris som faktiskt betalats eller skall betalas för varorna till köparens förmån, får ändringen av priset tas i beaktande vid fastställandet av tullvärdet i enlighet med artikel 29 i kodexen, under förutsättning att det på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt kan visas

3.   Priset som faktiskt betalats eller skall betalas och som har ändrats i enlighet med föregående stycke får beaktas om ändringen har skett inom en period på tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen för varornas övergång till fri omsättning.”

8

X köper fordon av en tillverkare i Japan och låter dem övergå till fri omsättning inom Europeiska unionen. X säljer fordonen till återförsäljare som i sin tur säljer dem vidare till slutanvändare.

9

I augusti månad 2007 deklarerade X personbilar av typ A (nedan kallade bilar av typ A) och personbilar av typ D (nedan kallade bilar av typ D) för övergång till fri omsättning. I mars månad 2008 deklarerade X personbilar av typ C (nedan kallade bilar av typ C) för övergång till fri omsättning. Tullvärdet för dessa tre typer av fordon fastställdes i enlighet med artikel 29 i tullkodexen utifrån det inköpspris som X betalat till tillverkaren. X betalade de tullar som fastställdes av Inspecteur van de Belastingdienst/Douane (skatte- och tullmyndigheten, Nederländerna) (nedan kallad tullmyndigheten).

10

Efter övergången till fri omsättning av bilar av typ A begärde tillverkaren att X skulle uppmana alla ägare till en bil av denna typ att kontakta en återförsäljare för ett kostnadsfritt byte av styrkopplingen. X ersatte återförsäljarna för deras kostnader för att byta styrkopplingen. Tillverkaren ersatte i sin tur X för dessa kostnader, enligt det garantiåtagande som fanns i det försäljningsavtal som tillverkaren ingått med X. Denna ersättning betalades inom tolv månader från mottagandet av deklarationen för övergång till fri omsättning av bilarna av typ A.

11

Efter det att bilar av typ D och typ C hade släppts ut på marknaden upptäcktes det att dessa fordon hade defekter, i form av ett defekt gångjärn respektive en defekt gummilist. Berörda återförsäljare reparerade dessa defekter under år 2010 inom ramen för den garanti de lämnat. X ersatte återigen återförsäljarna för kostnaderna för dessa reparationer, enligt det garantiåtagande som fanns i de försäljningsavtal X ingått med dessa. Tillverkaren ersatte i sin tur X för dessa kostnader enligt ett garantiåtagande i det försäljningsavtal som tillverkaren ingått med X.

12

I skrivelse av den 10 maj 2010 ansökte X, med stöd av artikel 236 i tullkodexen, om delvis återbetalning av den tull X betalat för bilar av typerna A, C och D. Som grund för denna ansökan angavs att tullvärdet för var och en av de berörda bilarna i efterhand hade visat sig vara lägre än det ursprungligen fastställda tullvärdet. Skillnaden mellan det ursprungligen fastställda tullvärdet och det faktiska tullvärdet motsvarade enligt X det ersättningsbelopp som tillverkaren hade betalat X för var och en av bilarna.

13

Tullmyndigheten ansåg att denna ansökan avsåg en situation där tillverkaren, till fördel för X, hade ändrat det faktiska pris som betalats för de berörda bilarna, i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen. Tullmyndigheten avslog emellertid ansökan i den del den avsåg bilar av typ A, med motiveringen att dessa inte var ”defekta” i den mening som avses i den bestämmelsen. Tullmyndigheten avslog även ansökan om återbetalning av tullar med avseende på bilarna av typerna D och C, med motiveringen att fristen på tolv månader från och med dagen för mottagandet av importdeklaration inom vilken säljarens betalning till köparen ska ha skett – en frist som föreskrivs i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen – hade löpt ut.

14

Rechtbank Noord-Holland (Domstolen i provinsen Noord-Holland, Nederländerna), som dömde i första instans, ogillade X:s överklagande av de avslagsbeslut som meddelats av tullmyndigheten. Rechtbank Noord-Holland (Domstolen i provinsen Noord-Holland) fann bland annat att X inte hade styrkt att bilarna av typ A, vid den tidpunkt då importdeklarationen mottogs, var defekta i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, eftersom det enligt denna domstol inte var tillräckligt att fastställa att det fanns ”en risk eller en möjlighet för att det fanns en defekt” för att kunna tillämpa denna bestämmelse.

15

Den hänskjutande domstolen, till vilken domen överklagats, är – när det gäller bilar av typ A – osäker på den exakta räckvidden av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen. Denna domstol har i detta hänseende påpekat att tillverkarens ersättning av kostnaderna för byte av styrkoppling i dessa bilar motsvarar en sänkning av inköpspriset, efter importen av dessa, och att denna sänkning beror på att det upptäckts att dessa bilar hade ett tillverkningsfel som innebar att det fanns en risk för att kopplingen inte skulle fungera vid användning. Under dessa omständigheter bytte tillverkaren av försiktighetsskäl ut styrkopplingen i alla de berörda bilarna.

16

Den hänskjutande domstolen har angett att artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, i enlighet med tullmyndighetens mening och med hänvisning till textsamlingen avseende tullvärde, skulle kunna avse endast de fall då det i efterhand fastställs att varan faktiskt var defekt vid tidpunkten för mottagandet av deklarationen om övergång till fri omsättning. Denna domstol anser emellertid även att denna bestämmelse kan ges en vidare tolkning och avse de situationer då det fastställs att det, vid tidpunkten för mottagandet av nämnda deklaration, fanns en risk – som var knuten till tillverkningen – för att den importerade varan skulle bli defekt.

17

Om EU-domstolen finner att artikel 145.2 i tillämpningsförordningen inte är tillämplig i förevarande fall, ställer sig den hänskjutande domstolen frågan om artikel 29.1 och 29.3 i tullkodexen, jämförd med artikel 78 i denna kodex, mot bakgrund av domen av den 19 mars 2009, Mitsui & Co. Deutschland (C‑256/07, EU:C:2009:167), inte innebär att sänkningen av det ursprungligen överenskomna priset, som tillverkaren beviljat X, ska medföra en sänkning av tullvärdet för bilarna av typ A. Om det efter det att en vara importerats konstateras att det, vid tidpunkten för importen, fanns en risk för att varan skulle bli defekt innan garantitiden gått ut, så att den inte skulle kunna användas, skulle detta nämligen få negativa konsekvenser för varans ekonomiska värde och således för dess tullvärde.

18

När det gäller bilarna av typerna C och D ställer sig den hänskjutande domstolen frågan om den frist på tolv månader som föreskrivs i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är giltig.

19

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att tillverkaren ersatt X för kostnaderna för att reparera de defekta delarna i dessa två typer av bilar enligt en avtalsenlig garantiförpliktelse, vilket bör betraktas som en ändring av det pris som betalats för de berörda bilarna. Denna ändring kan emellertid inte beaktas i samband med att tullvärdet fastställs, eftersom den inte skedde inom den frist på tolv månader som föreskrivs i artikel 145.3.

20

Denna domstol framhåller att anledningen till att denna frist fastställdes inte klart framgår av skälen i tillämpningsförordningen. Den hänskjutande domstolen hänvisar i detta sammanhang till domen av den 19 mars 2009, Mitsui & Co. Deutschland (C‑256/07, EU:C:2009:167), i vilken EU-domstolen fann att artikel 29.1 och 29.3 i tullkodexen utgör grundvalen för återbetalning eller eftergift av tull. Den hänskjutande domstolen ställer sig därför frågan om den frist på tolv månader som föreskrivs i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är förenlig med artikel 29 i tullkodexen, jämförd med artikel 78 i denna kodex, i den mån det i dessa bestämmelser inte föreskrivs någon frist för de justeringar av tullvärdet som följer på en prisändring, och med artikel 236 i samma kodex, i den mån det i denna artikel föreskrivs en frist på tre år för att inge en ansökan om återbetalning av tull.

21

Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) har därför beslutat att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från domstolen avseende följande frågor:

22

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, jämförd med artikel 29.1 och 29.3 i tullkodexen, ska tolkas så, att den omfattar en situation, som den i det nationella målet, i vilken det fastställts att det, vid den tidpunkt då deklarationen för en varas övergång till fri omsättning tagits emot, finns en till tillverkningen knuten risk att varan blir defekt under användningstiden, och säljaren därför i enlighet med en avtalsenlig garantiförpliktelse gentemot köparen har beviljat köparen en prisnedsättning i form av ersättning för köparens kostnader för att göra de justeringar av varan som krävs för att utesluta ovannämnda risk.

23

Den hänskjutande domstolen är särskilt osäker på innebörden av den ”defekta” karaktär som de importerade varorna ska ha, enligt artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, för att säljarens ändring till köparens förmån av det pris som faktiskt betalats för varorna ska kunna beaktas vid fastställandet av tullvärdet enligt artikel 29 i tullkodexen.

24

Det ska inledningsvis preciseras att det är utrett att styrkopplingen på bilarna av typ A, på grund av ett tillverkningsfel, riskerade att sluta fungera.

25

EU-domstolen påpekar att begreppet ”defekta varor” inte definieras i tillämpningsförordningen och att tillämpningsförordningen inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att avgöra begreppets innebörd och tillämpningsområde.

26

Enligt domstolens fasta praxis ska nämnda begrepp under dessa omständigheter, i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionsrätten och att iaktta likhetsprincipen, ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl., C‑116/12, EU:C:2013:825, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 14).

27

Innebörden och räckvidden av begreppet ”defekt vara” ska därför, i enlighet med domstolens fasta praxis, fastställas mot bakgrund av dess normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i (dom av den 22 december 2008, Wallentin-Hermann, C‑549/07, EU:C:2008:771, punkt 17, och dom av den 22 november 2012, Probst, C‑119/12, EU:C:2012:748, punkt 20).

28

Såsom Europeiska kommissionen har påpekat betecknar begreppet ”defekt vara” i vanligt språkbruk varje vara som inte har de egenskaper som skäligen kan förväntas med hänsyn till dess natur och alla relevanta omständigheter. Begreppet ”defekt” betecknar således en vara som saknar de egenskaper som krävs eller som är bristfällig.

29

Denna definition motsvarar för övrigt den definition av en produkt som har en säkerhetsbrist som anges i artikel 6.1 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239). Enligt den artikeln har en produkt en säkerhetsbrist när den inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter, däribland presentationen av produkten, den användning av produkten som skäligen kunnat förväntas och tidpunkten då produkten satts i omlopp.

30

Med beaktande av de importerade varornas karaktär, nämligen bilar, och den berörda komponenten, nämligen styrkopplingen, är det, mot bakgrund av de stora risker för förarens, passagerarnas och tredje mans fysiska integritet och liv som är knutna till användningen av varorna, såsom generaladvokaten har angett i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, i förevarande mål både berättigat och rimligt att kräva en hög grad av säkerhet. Detta säkerhetskrav är inte uppfyllt när det finns en till tillverkningen knuten risk för att styrkopplingen slutar att fungera och nämnda varor därmed inte företer de egenskaper som rimligen kan förväntas. Varorna bör därför anses vara defekta.

31

Under sådana omständigheter innebär risken för att det föreligger en defekt som är knuten till tillverkningen av varor, såsom bilar, att dessa varor är ”defekta”, i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, från det att de tillverkats och således, av desto större anledning, vid deras import till unionen.

32

Denna tolkning av ”defekt” karaktär, i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, stöds av ändamålet med denna bestämmelse och det sammanhang som den ingår i.

33

När det gäller det ändamål som eftersträvas framgår det av fast rättspraxis att syftet med unionslagstiftningen rörande tullvärderingen är att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden (dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl., C‑116/12, EU:C:2013:825, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

34

När det gäller det sammanhang som artikel 145.2 i tillämpningsförordningen ingår i, erinrar domstolen om att denna bestämmelse preciserar den generella bestämmelsen i artikel 29 i tullkodexen (dom av den 19 mars 2009, Mitsui & Co. Deutschland, C‑256/07, EU:C:2009:167, punkt 27).

35

Enligt artikel 29 ska tullvärdet på importerade varor vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till unionens tullområde, om nödvändigt justerat enligt artiklarna 32 och 33 i tullkodexen.

36

I detta hänseende har domstolen påpekat att även om det pris som faktiskt betalats eller som ska betalas för varorna i regel utgör grundval för beräkningen av tullvärdet är detta pris en uppgift som eventuellt måste justeras när det är nödvändigt för att undvika att fastställa ett godtyckligt eller fiktivt tullvärde (dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl., C‑116/12, EU:C:2013:825, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

37

Tullvärdet ska nämligen återspegla det verkliga ekonomiska värdet på en importerad vara och ta hänsyn till alla komponenter i denna vara som har ett ekonomiskt värde (dom av den 15 juli 2010, Gaston Schul, C‑354/09, EU:C:2010:439, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

38

Att det föreligger en till tillverkningen knuten risk för att en vara kan bli defekt under användningstiden minskar emellertid i sig, och oberoende av om denna risk faktiskt realiseras, denna varas ekonomiska värde, såsom generaladvokaten angett i punkt 34 i sitt förslag till avgörande.

39

Kommentar nr 2 i den textsamling om tullvärde som den hänskjutande domstol har hänvisat till påverkar inte i sig slutsatsen i punkt 31 i denna dom, dels eftersom den inte har någon rättsligt bindande verkan, dels eftersom den situation som denna kommentar avser skiljer sig från situationen i det nationella målet, där det föreligger en till tillverkningen knuten risk för att alla fordonen faktiskt blir defekta under användningstiden som innebär att det är nödvändigt att byta ut styrkopplingen i alla de berörda bilarna.

40

Av detta följer att fråga 1 a ska besvaras enligt följande. Artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, jämförd med artikel 29.1 och 29.3 i tullkodexen, ska tolkas så, att den omfattar en situation, som den i det nationella målet, där det fastställts att det vid tidpunkten för mottagandet av deklarationen om övergång till fri omsättning för en viss vara förelåg en till tillverkningen knuten risk för att varan kunde bli defekt under användningstiden, och säljaren därför i enlighet med en avtalsenlig garantiförpliktelse gentemot köparen har beviljat köparen en prisnedsättning i form av ersättning för köparens kostnader för att göra de justeringar av varan som krävs för att utesluta ovannämnda risk.

41

Detta medför att det saknas skäl att besvara fråga 1 b, som ställts av den hänskjutande domstolen i andra hand.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 145.3 i tillämpningsförordningen, såvitt det i den föreskrivs att det pris som faktiskt betalats eller ska betalas ska ha ändrats inom en period på tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen för varornas övergång till fri omsättning, är ogiltig mot bakgrund av artikel 29 i tullkodexen, jämförd med artiklarna 78 och 236 i denna kodex.

43

Den hänskjutande domstolen är osäker på om artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är förenlig med tullkodexen. Om justeringen av tullvärdet för de importerade varorna med tillämpning av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen beror på att priset har ändrats, medför artikel 145.3 i denna förordning nämligen att den frist för att inge en ansökan om återbetalning av tull på tre år som föreskrivs i artikel 236.2 i tullkodexen förkortas.

44

Tillämpningsförordningen har antagits med stöd av artikel 247 i tullkodexen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000 (EGT L 311, 2000, s. 17), som återger en bestämmelse som i huvudsak motsvarar den tidigare artikel 249 i kodexen. Artikel 247 utgör en tillräcklig rättslig grund för att bemyndiga kommissionen att anta tillämpningsföreskrifter för tullkodexen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1999, Söhl & Söhlke, C‑48/98, EU:C:1999:548, punkt 35, och dom av den 8 mars 2007, Thomson och Vestel France, C‑447/05 och C‑448/05, EU:C:2007:151, punkt 23).

45

Det framgår av domstolens praxis att kommissionen har befogenhet att vidta alla nödvändiga eller lämpliga tillämpningsåtgärder för att verkställa de grundläggande föreskrifterna, såvida åtgärderna inte strider mot dessa föreskrifter eller tillämpningsföreskrifterna för Europeiska unionens råd (se, bland annat, dom av den 11 november 1999, Söhl & Söhlke, C‑48/98, EU:C:1999:548, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Kommissionen har i detta hänseende ett visst utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2007, Thomson och Vestel France, C‑447/05 och C‑448/05, EU:C:2007:151, punkt 25, och dom av den 13 december 2007, Asda Stores, C‑372/06, EU:C:2007:787, punkt 45).

46

När det, i detta fall, gäller frågan huruvida den frist på tolv månader som föreskrivs i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är nödvändig eller lämplig, kan de argument som kommissionen framfört i detta hänseende emellertid inte godtas.

47

Kommissionen har, för det första, ansett att denna frist är lämplig, och till och med nödvändig, för att genomföra artikel 29 i tullkodexen, eftersom den gör det möjligt att undvika risken för misstag eller bekämpa bedrägerier vid tillämpningen av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, mot bakgrund av svårigheten att fastställa vid vilken tidpunkt defekten uppstod.

48

Domstolen konstaterar, med anledning av detta, att det första materiella villkoret i den nämnda bestämmelsen innebär att det på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt ska ha visats att varorna var defekta vid den tidpunkt då deklarationen för varornas övergång till fri omsättning mottogs.

49

Under dessa omständigheter är det, såsom generaladvokat har angett i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, inte vare sig lämpligt eller nödvändigt att låta justeringen av tullvärdet omfattas av det ytterligare villkoret att ändringen av priset ska ha skett inom en period på tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen om övergång till fri omsättning.

50

Kommissionen har, för det andra, åberopat att det är nödvändigt att säkerställa att artikel 145.2 i tillämpningsförordningen tillämpas rättssäkert och enhetligt.

51

EU-domstolen påpekar, i detta hänseende, att varje ansökan om återbetalning eller eftergift av importtullar i enlighet med artikel 236.2 i tullkodexen ska inges till vederbörande tullkontor inom en period på tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet. Även om en gäldenär, i enlighet med artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, har rätt till återbetalning till följd av en justering av tullvärdet för de varor gäldenären har importerat, så sker denna återbetalning av tullar med andra ord endast under förutsättning att ansökan har ingetts inom den period på tre år som föreskrivs i artikel 236.2 i tullkodexen, vilket är samma villkor som gäller för varje annan ansökan som inges med tillämpning av artikel 236.

52

Det är därför svårt att – när det gäller en ansökan om återbetalning på grund av en varas defekta karaktär i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen – föreställa sig varför denna frist inte skulle säkerställa en tillfredsställande grad av rättssäkerhet och enhetlighet till gagn för medlemsstaternas tullmyndigheter, i likhet med ansökningar om återbetalning som genomförs enligt artikel 236 i tullkodexen med stöd av en annan grund.

53

För det tredje kan det argument som grundas på att fristen i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen anpassats till den lika långa fristen i artikel 238.4 i tullkodexen inte godtas.

54

Artikel 238.4 i tullkodexen behandlar nämligen en annan situation än den som avses i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen, eftersom den rör återbetalning eller eftergift av importtullar när importören har avvisat varorna på grund av att de var defekta eller inte uppfyllde de avtalsenliga villkoren. Däremot känner den köpare som avses i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen antagligen inte till att varorna är defekta vid tidpunkten för importen.

55

Fristen på tolv månader i artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är således varken är nödvändig eller lämplig för att genomföra tullkodexen.

56

När det gäller frågan huruvida artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är förenlig med tullkodexen kan det under alla omständigheter konstateras att denna bestämmelse strider mot artikel 29 i denna kodex, jämförd med artiklarna 78 och 236.2 i denna kodex.

57

Såsom framgår av punkterna 34 och 35 i denna dom fastställs den generella bestämmelsen i artikel 29 i tullkodexen, enligt vilken tullvärdet på importerade varor ska motsvara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna, och denna generella bestämmelse preciseras i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen.

58

Det följer av domen av den 19 mars 2009, Mitsui & Co. Deutschland (C‑256/07, EU:C:2009:167, punkt 36) att artikel 145.2 och 145.3 i tillämpningsförordningen, i den lydelse de infördes genom förordning nr 444/2002, inte är tillämplig på situationer som uppstått innan den sistnämnda förordningen trädde i kraft, med motiveringen att denna bestämmelse skulle påverka de berörda ekonomiska aktörernas berättigade förväntningar. EU-domstolen ansåg att detta var fallet i den mån som de behöriga tullmyndigheterna tillämpade den allmänna 3-årsfristen i artikel 236.2 i tullkodexen i fall där varornas transaktionsvärde ändrats efter importen på grund av varornas defekta karaktär, när de fastställde varornas tullvärde.

59

I artikel 145.3 i tillämpningsförordningen föreskrivs emellertid att ändringen av priset i enlighet med artikel 145.2 endast får beaktas för att fastställa tullvärdet om ändringen har skett inom en period på tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen om övergång till fri omsättning. Om en sådan ändring av priset sker efter utgången av den frist på tolv månader som anges i artikel 145.3, så motsvarar de importerade varornas tullvärde följaktligen inte varornas transaktionsvärde i den mening som avses i artikel 29 i tullkodexen och det kan inte längre justeras.

60

Av detta följer, såsom generaladvokaten har angett i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, att artikel 145.3 i tillämpningsförordningen leder till att det, i strid med artikel 29 i tullkodexen, fastställs ett tullvärde som inte motsvarar varans transaktionsvärde såsom det ändrats efter varans import.

61

Dessutom innehåller artikel 78 i tullkodexen en möjlighet för tullmyndigheterna att ändra tulldeklarationen på en begäran av deklaranten som görs efter det att varorna frigjorts och att, i förekommande fall, återbetala det överskjutande beloppet när den importtull som betalats av deklaranten överstiger den som lagligen skulle ha betalats vid den tidpunkt då den betalades. Denna återbetalning kan göras med tillämpning av artikel 236 i tullkodexen, om de villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda, bland annat att den frist på i princip tre år som gäller för att inkomma med ansökan om återbetalning har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2005, Overland Footwear, C‑468/03, EU:C:2005:624, punkterna 53 och 54).

62

Domstolen har i detta hänseende slagit fast att artikel 78 i tullkodexen är tillämplig på eventuella ändringar av de uppgifter som beaktats för att fastställa tullvärdet och följaktligen importtullen. En ändring av tullvärdet på grund av de importerade varornas ”defekta” karaktär, i den mening som avses i artikel 145.2 i tillämpningsförordningen, kan således ske genom en ändring av tulldeklarationen enligt artikel 78 i tullkodexen.

63

Av detta följer, såsom generaladvokat har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande, att gäldenären, på grundval av artikel 29 i tullkodexen, jämförd med artiklarna 78 och 236.2 i samma kodex, kan beviljas återbetalning av importtullar i förhållande till den nedsättning av tullvärdet som har fastställts med tillämpning av artikel 145.2 i tillämpningsförordningen fram till utgången av en frist på tre år räknat från det att gäldenären underrättades om dessa tullbelopp.

64

I artikel 145.3 i denna förordning begränsas emellertid denna möjlighet till att gälla under en period på tolv månader, om den ändring av tullvärdet som följer av en tillämpning av artikel 145.2 i förordningen endast kan beaktas om prisändringen har skett inom denna period på tolv månader.

65

Artikel 145.3 i tillämpningsförordningen strider således mot artikel 29 i tullkodexen, jämförd med artiklarna 78 och 236.2 i samma kodex.

66

Av detta följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 145.3 i tillämpningsförordningen är ogiltig, i den del det i den föreskrivs att det pris som faktiskt betalats eller ska betalas ska ha ändrats inom en period på tolv månader från och med dagen för mottagandet av deklarationen för varornas övergång till fri omsättning.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: