—

Raffinerie Tirlemontoise SA, genom D. Gérard, avocat, och H.-J. Prieß, Rechtsanwalt,

—

Belgiens regering, genom M. Jacobs och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, biträdda av M. Keup och B. De Moor, avocats,

—

Nederländernas regering, genom B. Koopman, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom A. Lewis och P. Ondrůšek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 33.1 och 33.2 i rådets förordning (EG) nr 2038/1999 av den 13 september 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT L 252, 1999, s. 1) samt giltigheten dels av kommissionens förordning (EG) nr 2267/2000 av den 12 oktober 2000 om fastställande för regleringsåret 1999/2000 av produktionsavgifterna och koefficienten för att beräkna tilläggsavgiften för socker (EGT L 259, 2000, s. 29), dels av kommissionens förordning (EG) nr 1993/2001 av den 11 oktober 2001 om fastställande av produktionsavgifter för socker för regleringsåret 2000/2001 (EGT L 271, 2001, s. 15).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Raffinerie Tirlemontoise SA (nedan kallat raffinaderiet) och État belge (belgiska staten), avseende en ansökan om återbetalning av för högt uttagna produktionsavgifter för socker för regleringsåren 1999/2000–2004/2005.

3

Skäl 14–17 i förordning nr 2038/1999 hade följande lydelse:

4

I artikel 33.1 och 33.2 i förordning nr 2038/1999 föreskrivs följande:

”1.   Före utgången av varje regleringsår skall följande uppgifter fastställas:

2.   Före utgången av regleringsåret 2000/2001 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 26.5 fastställs kumulativt för regleringsåren 1995/1996 till och med 2000/2001:

Den beräknade totala förlusten eller intäkten enligt punkt 1 e skall justeras på grundval av skillnaden mellan de belopp som fastställts enligt c och d.”

5

Produktionsavgifterna och koefficienten för att beräkna tilläggsavgiften för socker avseende regleringsåret 1999/2000 fastställdes i förordning nr 2267/2000. Produktionsavgifterna för socker avseende regleringsåret 2000/2001 fastställdes i förordning nr 1993/2001.

6

Skäl 9–13 i rådets förordning (EG) nr 1260/2001 av den 19 juni 2001 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT L 178, 2001, s. 1), har följande lydelse:

7

I artikel 15.1 och 15.2 i förordning nr 1260/2001 föreskrivs följande:

”1.   Före utgången av varje regleringsår skall följande uppgifter fastställas:

2.   Före utgången av regleringsåret 2005/2006 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10.3–6 skall följande fastställas kumulativt för regleringsåren 2001/2002–2005/2006:

Den beräknade totala förlusten eller intäkten enligt punkt 1 e skall justeras på grundval av skillnaden mellan de belopp som fastställts enligt c och d.”

8

Raffinaderiet är ett sockerproducerande företag.

9

Då raffinaderiet ansåg att det hade betalat för höga produktionsavgifter för regleringsåren 1999/2000–2005/2006 väckte det talan mot Bureau d’intervention et de restitution belge (belgisk myndighet för administration av jordbruksstöd) om återbetalning av de för högt uttagna avgiftsbeloppen.

10

Den 1 juli 2014 övergick Bureau d’intervention et de restitutions tidigare åtaganden, det vill säga bland annat fordringar och skulder, till belgiska staten.

11

Vad särskilt angår regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001 har raffinaderiet anfört att det resonemang EU-domstolen tillämpade i domen av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591), medför att beräkningen av de avgifter som fastställts för ovannämnda regleringsår genom förordning nr 2267/2000, respektive förordning nr 1993/2001, kan ifrågasättas, men att inom ramen för de tolkningsfrågor som hittills hänskjutits har EU-domstolen inte haft tillfälle att uttala sig om de ogiltighetsgrunder som tillämpades i nämnda dom med avseende på dessa två förordningar.

12

Under dessa förhållanden beslutade tribunal de première instance de Bruxelles (domstolen i första instans i Bryssel) att förklara målet vilande och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen:

13

EU-domstolen påpekar inledningsvis, för det första, att artikel 33 i förordning nr 2038/1999, avseende de kriterier som ska tillämpas för att fastställa produktionsavgifterna för regleringsåren 1995/1996–2000/2001, och artikel 15 i förordning nr 1260/2001, avseende de kriterier som ska tillämpas för att fastställa produktionsavgifterna för regleringsåren 2001/2002–2005/2006, i huvudsak är identiska vad avser första punkten i dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkt 31). Detsamma gäller artikel 33.2 i förordning nr 2038/1999 och artikel 15.2 i förordning nr 1260/2001.

14

För det andra är skäl 15–17 i förordning nr 2038/1999, som ligger till grund för förordningens artikel 33, i huvudsak identiska med skäl 11–13 i förordning nr 1260/2001, som ligger till grund för artikel 15 i sistnämnda förordning.

15

Under dessa förhållanden konstaterar domstolen, i likhet med vad raffinaderiet, den belgiska regeringen och kommissionen har anfört, att artikel 33.1 och 33.2 i förordning nr 2038/1999 och artikel 15.1 och 15.2 i förordning nr 1260/2001 ska tolkas enhetligt.

16

Enligt artikel 33.1 d i förordning nr 2038/1999 är den genomsnittliga förlusten lika med skillnaden mellan det totala bidragsbeloppet och det totala avgiftsbeloppet för den totala kvantitet för vilken exportåtaganden gjorts med avseende på det aktuella regleringsåret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkt 46, och dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 39).

17

Begreppet ”exportåtaganden som gjorts med avseende på det aktuella regleringsåret”, varvid kvantiteten enligt artikel 33.1 d i förordning nr 2038/1999 utgör nämnaren vid beräkningen av den genomsnittliga förlusten, omfattar varje produktkvantitet som omfattas av artikel 33 i förordningen och som ska exporteras från Europeiska gemenskapen. Frågan huruvida exportbidragen följer eller inte följer de produktkvantiteter som ska exporteras saknar därvid relevans i förhållande till detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkterna 49–51).

18

Följaktligen ska samtliga exporterade produktkvantiteter som omfattas av artikel 33 i förordning nr 2038/1999, i enlighet med artikel 33.1, beaktas vid fastställandet av den beräknade genomsnittliga förlusten per ton, oberoende av om det faktiskt har utgått bidrag eller ej (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkt 61).

19

Det ”totala bidragsbeloppet”, som enligt artikel 33.1 d i förordning nr 2038/1999 utgör en del av täljaren vid beräkningen av den genomsnittliga förlusten, måste ha en direkt koppling till kostnaderna för gemenskapens budget för att avsätta överskottet av produkter inom sockersektorn, och således beakta storleken på de exportbidrag som betalats ut för att säkerställa avsättningen av de produktkvantiteter som varit föremål för exportåtaganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkterna 48 och 49).

20

Mot bakgrund av ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 33.1 i förordning nr 2038/1999 ska tolkas så, att den genomsnittliga förlusten ska beräknas genom att de totala faktiska kostnaderna avseende exportbidragen för de produkter som omfattas av denna bestämmelse delas med de totala exporterade produktkvantiteterna, oberoende av om det faktiskt har utgått bidrag eller ej för dessa kvantiteter.

21

Det ska framhållas att i enlighet med förordning nr 2038/1999, och i synnerhet med dess artikel 33, ska produktionsavgifterna beräknas med stöd av den totala förlusten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkt 41).

22

Härvidlag erinrar EU-domstolen om att nämnda förordning, i likhet med förordning 1260/2001, syftar till att upprätta en ordning för självfinansiering av kostnaderna för att avsätta ett överskott, som består i att på ett rättvist men effektivt sätt säkerställa att producenterna själva fullt ut får bära dessa kostnader. Följaktligen ska den antagna beräkningsmetoden inte i praktiken leda till att den totala förlusten på förhand fastställs till ett belopp som är högre än kostnaderna för bidragen för att avsätta gemenskapens överskottsproduktion (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑5/06, C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260, punkterna 44, 57 och 60, och dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 46).

23

Enligt artikel 33.2 c i nämnda förordning motsvarar den totala förlusten resultatet av att det exporterbara överskottet multipliceras med den genomsnittliga förlusten. Följaktligen leder en överskattning av den genomsnittliga förlusten ofrånkomligen till en överskattning av den totala förlusten, och således till att produktionsavgifterna sätts för högt (se, analogt, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10 och C‑147/10–C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 47).

24

Den genomsnittliga förlusten i den mening som avses i artikel 33.2 b i förordning nr 2038/1999 fastställs genom att tillämpa den beräkningsmetod som framgår av artikel 33.1 d andra stycket i samma förordning.

25

De slutsatser som dragits avseende sistnämnda bestämmelse i punkterna 17–19 ovan är även tillämpliga med avseende på artikel 33.2 b i förordning nr 2038/1999.

26

Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 33.2 i förordning nr 2038/1999 ska tolkas så, att vid beräkningen av de totala produktionsavgifterna ska den genomsnittliga förlusten beaktas och beräknas genom att de totala faktiska kostnaderna avseende exportbidragen för de produkter som omfattas av denna bestämmelse delas med de totala exporterade produktkvantiteterna, oberoende av om det faktiskt har utgått bidrag eller ej för dessa kvantiteter.

27

Den ska erinras om att EU-domstolen har slagit fast att den metod som kommissionen lagt till grund för att beräkna produktionsavgifterna inom sockersektorn, såsom de fastställts i kommissionens förordning (EG) nr 1193/2009 av den 3 november 2009 om ändring av förordningarna (EG) nr 1762/2003, (EG) nr 1775/2004, (EG) nr 1686/2005 och (EG) nr 164/2007 samt om fastställande av produktionsavgifter för socker för regleringsåren 2002/03, 2003/04, 2004/05 och 2005/06 (EUT L 321, 2009, s. 1), inte beaktar storleken på de exportbidrag som betalats ut för att säkerställa avsättningen av de sockerkvantiteter som ingår i de bearbetade produkter som varit föremål för exportåtaganden. EU-domstolen ansåg nämligen att denna beräkningsmetod bestod i att ge alla dessa kvantiteter ett teoretiskt bidragsbelopp, grundat på genomsnittet av de belopp som regelbundet fastställts av kommissionen, oberoende av huruvida ett eventuellt bidrag faktiskt hade betalats ut och oberoende av det verkliga bidragsbeloppet (dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m., fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 48).

28

Att använda ett sådant teoretiskt bidragsbelopp som en del av täljaren vid beräkningen av den genomsnittliga förlusten medför en ökning av täljaren som ofrånkomligen medför en överskattning av den genomsnittliga förlusten och därmed den totala förlusten, vilket strider mot artikel 15.1 i förordning nr 1260/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 50).

29

I tillägg till bestämmelserna i artikel 3 i förordning 1193/2009, vilka Europeiska unionens tribunal redan ogiltigförklarat genom dom av den 29 september 2011, Polen/kommissionen (T‑4/06, ej publicerad, EU:T:2011:546), ogiltigförklarade EU-domstolen följaktligen bestämmelserna i förordning nr 1193/2009 genom dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 54).

30

Det är utrett att den metod som kommissionen lagt till grund för att beräkna produktionsavgifterna inom sockersektorn, såsom de fastställts i förordningarna nr 2267/2000 och nr 1993/2001, inte heller beaktar den verkliga storleken på de exportbidrag som betalas ut för att säkerställa avsättningen av de sockerkvantiteter som ingår i de bearbetade produkter som varit föremål för exportåtaganden.

31

Eftersom en sådan beräkningsmetod, av de skäl som EU-domstolen redogjort för i punkt 28 ovan, medför en överskattning av den genomsnittliga förlusten och därmed den totala förlusten, ska även denna metod anses stå i strid med artikel 33.1 i förordning nr 2038/1999.

32

Följaktligen ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Förordningarna nr 2267/2000 och 1993/2001 är ogiltiga.

33

Kommissionen har gjort gällande att med hänsyn till den tid som förflutit sedan förordningarna nr 2267/2000 och 1993/2001 antogs, svårigheten att hitta uppgifter avseende de regleringsår som är aktuella i det nationella målet, samt den omständigheten att vissa tidigare existerande aktörer nu har försvunnit, ska EU-domstolen begränsa rättsverkningarna av att nämnda förordningar ogiltigförklarats genom att förmånerna härav ska förbehållas de företag som innan förevarande dom meddelas har väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarande om återbetalning av oriktigt inbetalda produktionsavgifter för socker som fastställts genom ovannämnda förordningar.

34

En sådan begränsning i tiden av rättsverkningarna avseende denna ogiltigförklaring skulle inte medföra att de företag som väckt talan eller inlett ett liknande förfarande fråntogs rättsligt skydd av deras rättigheter. En sådan begränsning skulle däremot kunna avvärja att det uppstod en situation där konkurrensen snedvrids mellan företag i de äldre medlemsstaterna och företag i de medlemsstater som anslutit sig till Europeiska unionen från och med år 2004, eftersom endast förstnämnda medlemsstater kan erhålla återbetalning av för högt uttagna avgifter.

35

Vid förhandlingen har Konungariket Belgien å sin sida hävdat att det inte föreligger någon objektiv skillnad som medger att det görs en åtskillnad mellan den situation de företag som väckt talan innan förevarande dom meddelas befinner sig i och den situation de företag som avstått från att väcka en sådan talan befinner sig i, och har således anfört att rättsverkningarna av att förordningarna nr 2267/2000 och 1993/2001 ogiltigförklarats ska begränsas för framtiden.

36

Slutligen har raffinaderiet och Konungariket Nederländerna i sina muntliga framställningar anfört att i förevarande fall föreligger inte sådana tvingande rättssäkerhetshänsyn som kan motivera att rättsverkningarna av att ovannämnda förordningar ogiltigförklarats ska begränsas i tiden.

37

I detta avseende erinrar EU-domstolen om att när det är motiverat av tvingande rättssäkerhetshänsyn, är EU-domstolen med stöd av artikel 264 andra stycket FEUF – som analogt är tillämplig även inom ramen för en begäran av förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF angående giltigheten av unionsakter – behörig att i varje enskilt fall ange vilka verkningar av rättsakten i fråga som ska betraktas som bestående (dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl., C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 103).

38

EU-domstolen har således använt sig av möjligheten att begränsa rättsverkningarna i tiden av en ogiltigförklaring av en unionsbestämmelse i fall där tvingande rättssäkerhetshänsyn som rör samtliga offentliga och privata intressen i de berörda målen gör det omöjligt att ifrågasätta betalningar av penningbelopp som uppburits eller betalats ut med stöd av den aktuella bestämmelsen under tiden före dagen för domen (dom av den 8 november 2001, Silos, C‑228/99, EU:C:2001:599, punkt 36).

39

I förevarande fall kan varken svårigheter att hitta uppgifter avseende regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, eller den omständigheten att vissa aktörer som var verksamma under den tidsperiod som är aktuell i det nationella målet nu har försvunnit, betraktas som tvingande rättssäkerhetshänsyn som kan motivera att rättsverkningarna av förevarande dom begränsas i tiden.

40

Den omständigheten att företag i de ”äldre” medlemsstaterna, som tvingats betala avgifter avseende regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, ska ha rätt till återbetalning av för högt uttagna avgifter medför inte att konkurrensen snedvrids mellan dessa företag och företag i medlemsstater som anslutit sig till unionen från och med år 2004, eftersom en sådan återbetalning endast syftar till att avhjälpa en situation som missgynnat de förstnämnda företagen.

41

Under dessa förhållanden ska rättsverkningarna av förevarande dom inte begränsas i tiden.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: