1

Westermann Lernspielverlage GmbH, tidigare Westermann Lernspielverlag GmbH (nedan kallat Westermann), har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 15 juli 2015, Westermann Lernspielverlag mot harmoniseringskontoret – Diset (bambinoLÜK) (T‑333/13, ej publicerad, EU:T:2015:490, nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Westermanns överklagande med yrkande om ogiltigförklaring av det beslut som andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) hade meddelat den 3 april 2013 (ärende R 1323/2012-2) om ett invändningsförfarande mellan Diset SA och Westermann (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EGT L 78, 2009, s. 1), i den lydelse som är tillämplig i målet, föreskrivs följande i artikel 8.1 b:

”Om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras

…

3

I punkterna 1–3 i artikel 65 i samma förordning, vilken artikel har rubriken ”Överklagande till unionens domstol”, föreskrivs följande:

”1.   Beslut av överklagandenämnden får överklagas till Europeiska gemenskapernas domstol.

2.   Ett överklagande får grundas på bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget, av denna förordning eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning eller rörande maktmissbruk.

3.   Domstolen ska vara behörig att undanröja eller ändra ett överklagat beslut.”

4

Enligt artikel 69 c och d i tribunalens rättegångsregler får ett pågående förfarande förklaras vilande

”…

5

I artikel 77 i tribunalens rättegångsregler, med rubriken ”Uppgifter beträffande delgivning”, anges följande:

”1.   För rättegångens genomförande ska ansökan innehålla uppgift om huruvida det delgivningssätt som sökandens företrädare godtar är det som avses i artikel 57.4 eller telefax.

2.   Om ansökan inte uppfyller de krav som avses i punkt 1, ska till dess bristen avhjälpts all delgivning med den berörda rättegångsdeltagaren under rättegången ske genom att en rekommenderad försändelse sänds till dennes företrädare. Delgivning ska i sådant fall anses ha skett då den rekommenderade försändelsen har lämnats in på ett postkontor på den ort där tribunalen har sitt säte.”

6

Westermann gav den 5 maj 2010 in en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO i enlighet med förordning nr 207/2009.

7

Det sökta varumärket utgörs av nedanstående figurkännetecken:

8

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 9, 16 och 28 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg (nedan kallad Niceöverenskommelsen) och motsvarar, för varje klass, följande beskrivning:

9

Denna ansökan om registrering av EU-varumärke offentliggjordes i Tidningen om EU-varumärken nr 2010/122 av den 6 juli 2010.

10

Den 14 september 2010 framställde Diset en invändning i enlighet med artikel 41 i förordning nr 207/2009 mot registreringen av det aktuella varumärket för de varor som avses i punkt 8 ovan.

11

Invändningen grundade sig bland annat på det äldre EU-figurmärke som registrerats den 6 juli 2004 under nummer 3915121 för varor och tjänster i klasserna 16, 28 och 41 i Niceöverenskommelsen och som återges nedan.

12

De varor och tjänster som det äldre varumärket avser omfattas av klasserna 16, 28 och 41 i Niceöverenskommelsen och motsvarade för var och en av klasserna följande beskrivning:

13

Till stöd för invändningen åberopades registreringshindret i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

14

Den 25 maj 2012 meddelade invändningsenheten vid EUIPO att den delvis biföll invändningen. Invändningsenheten bedömde att det förelåg risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 mellan de motstående varumärkena, utom vad beträffade de varor i klass 16 i Niceöverenskommelsen som angavs i registreringsansökan och som svarade mot följande beskrivning: ”Skrivvaror och -anordningar, speciellt reservoarpennor, kulspetspennor, färgpennor och blyertspennor; kontorsartiklar (ej möbler), speciellt stämplar, stämpelkuddar och -färg, brevöppnare, pappersknivar, brevkorgar, dokumentmappar, skrivunderlägg, hålslag, häftapparater, kontors- och häftklamrar; överföringsbilder, gnuggbilder, självhäftande etiketter och plastdekaler.”

15

Den 18 juli 2012 överklagade Westermann invändningsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.

16

EUIPO:s andra överklagandenämnd biföll delvis överklagandet genom det omtvistade beslutet och godkände en registrering av det aktuella varumärket för följande varor: ”programvara, speciellt för undervisnings- och utbildningsändamål (ej i samband med motorfordon eller motorfordonsdelar av alla slag)” och ”databehandlingsapparater, datorer och annan datormaskinvara samt deras delar och tillbehör därtill (ingående i klass 9) (samtliga varor, ej i samband med motorfordon eller motorfordonsdelar av alla slag), som samtliga ingår i klass 9 i Niceöverenskommelsen. Överklagandenämnden avslog överklagandet för de andra varorna i klasserna 9, 16 och 28 i Niceöverenskommelsen.

17

Westermann anförde till stöd för sitt överklagande vid tribunalen en enda grund, som rör åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18

Tribunalen fann att överklagandet inte kunde vinna bifall på denna grund och ogillade således Westermanns överklagande.

19

Westermann har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, återförvisa målet till tribunalen och förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

20

EUIPO har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Westermann att ersätta rättegångskostnaderna.

21

Westermann har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig och rätten till en rättvis rättegång. Den andra grunden rör ett åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

22

I sin andra grund, som ska prövas först, har Westermann gjort gällande följande. Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och missuppfattade sakomständigheterna när den – i samband med prövningen av huruvida andra överklagandenämnden hade gjort en riktig bedömning av risken för förväxling mellan de motstående varumärkena i det omtvistade beslutet – beaktade det äldre varumärket som låg till grund för invändningen mot Westermanns registreringsansökan, trots att det äldre varumärket hade upphävts och inte längre hade några rättsverkningar när överklagandet gavs in till tribunalen.

23

Det följer nämligen av domstolens praxis och bland annat av domen av den 11 november 1997, SABEL (C‑251/95, EU:C:1997:528, punkt 22), att det vid prövningen av huruvida det föreligger risk för förväxling mellan motstående varumärken ska göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet och särskilt det helhetsintryck som varumärkena ger.

24

Westermann menar således att tribunalen borde ha återförvisat ärendet till EUIPO:s andra överklagandenämnd för att invändningen skulle bedömas på grundval av Disets andra varumärken än det nämnda äldre varumärket.

25

Vidare menar Westermann att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann dels att beståndsdelen ”bambino” dominerade de motstående varumärkena och att beståndsdelen ”lük” var försumbar med hänsyn till dess underordnade plats i det sammansatta varumärket, dels att figurelementet med ett stiliserat barn var mindre särskiljande än ordet ”bambino” och således försumbart i det sammansatta varumärket. Tribunalen gjorde även en felaktig rättstillämpning när den fann att en beståndsdel med liten särskiljningsförmåga kan utgöra en dominerande beståndsdel i ett sammansatt varumärke, kan innebära att andra beståndsdelar i varumärket förbises och kan innebära att det finns en känneteckenslikhet och därmed risk för förväxling.

26

EUIPO menar att överklagandet inte kan bifallas på den andra grunden.

27

Enligt fast rättspraxis från domstolen får tribunalen, såsom föreskrivs i artikel 65.2 i förordning nr 207/2009, endast ogiltigförklara eller ändra ett beslut från en av EUIPO:s överklagandenämnder på grundval av ”bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget, av [nämnda] förordning eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning eller rörande maktmissbruk”. Av detta följer att tribunalen kan ogiltigförklara eller ändra det överklagade beslutet endast om detta, vid tidpunkten då det fattades, omfattades av någon av dessa ogiltighets- eller ändringsgrunder. Tribunalen kan däremot inte ogiltigförklara eller ändra beslutet på grunder som framkommer först efter det att beslutet har meddelats (se dom av den 11 maj 2006, Sunrider/harmoniseringskontoret, C‑416/04 P, EU:C:2006:310, punkterna 54 och 55, dom av den 13 mars 2007, harmoniseringskontoret/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkterna 52 och 53, och beslut av den 30 juni 2010, Royal Appliance International/harmoniseringskontoret, C‑448/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:384, punkterna 43 och 44).

28

Domstolen har således slagit fast att det beslut som en nationell domstol kommer att meddela om upphävande av det äldre varumärke som ligger till grund för invändningen inte kan beaktas av tribunalen när den prövar lagenligheten av beslutet från EUIPO:s överklagandenämnd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2006, Sunrider/harmoniseringskontoret, C‑416/04 P, EU:C:2006:310, punkt 55, dom av den 13 mars 2007, harmoniseringskontoret/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 53, och beslut av den 30 juni 2010, Royal Appliance International/harmoniseringskontoret, C‑448/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:384, punkt 45).

29

Vidare har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att det äldre varumärket förklaras ogiltigt efter det att överklagandet ges in till tribunalen inte medför att beslutet från EUIPO:s överklagandenämnd fråntas sitt föremål eller sina rättsverkningar. Bedömningen i beslutet att det finns risk för förväxling mellan de motstående varumärkena fortsatte således att ha rättsverkningar när tribunalen meddelade sin dom (beslut av den 8 maj 2013, Cadila Healthcare/harmoniseringskontoret, C‑268/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:296, punkterna 31–34).

30

Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att det äldre varumärke som ligger till grund för invändningen mot Westermanns registreringsansökan upphävdes den 13 juni 2013, det vill säga efter det omtvistade beslutet från den 3 april 2013, behövde tribunalen inte beakta EUIPO:s beslut om upphävande när den prövade lagenligheten av det omtvistade beslutet.

31

Det ska tilläggas att EU-varumärket anses, för det fall det upphävs, ha förlorat de rättsverkningar som anges i förordning nr 207/2009 från dagen för ansökan om upphävande, i enlighet med artikel 55.1 i den förordningen.

32

Om det emellertid ansågs att tribunalen var skyldig att beakta ett beslut från EUIPO om upphävande av det äldre varumärke som ligger till grund för invändningen även när det beslutet meddelas efter beslutet från EUIPO:s överklagandenämnd att bifalla invändningen, skulle detta strida mot fast rättspraxis från domstolen (se ovan punkt 27); enligt denna rättspraxis får tribunalen inte ogiltigförklara eller ändra ett sådant beslut av skäl som uppkommer efter det att beslutet meddelats.

33

Således gjorde tribunalen ingen felaktig rättstillämpning i sin prövning av huruvida andra överklagandenämnden hade grund för sin bedömning i det omtvistade beslutet om risken för förväxling mellan de motstående varumärkena. Det äldre varumärke som låg till grund för invändningen mot Westermanns registreringsansökan hade nämligen de rättsverkningar som anges i förordning nr 207/2009 när det omtvistade beslutet meddelades.

34

Westermanns argument i detta hänseende kan således inte godtas.

35

Vidare framgår det av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande till domstolen är begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör därför inte – utom i det fall då uppgifter som underställts tribunalen har missuppfattats – en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande (se dom av den 11 maj 2006,Sunrider/harmoniseringskontoret, C‑416/04 P, EU:C:2006:310, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 4 juni 2015, Junited Autoglas Deutschland/harmoniseringskontoret, C‑579/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:374, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

36

En sådan missuppfattning ska dessutom framgå uppenbart av handlingarna i målet utan att det ska behöva göras en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010, Calvin Klein Trademark Trust/harmoniseringskontoret, C‑254/09 P, EU:C:2010:488, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

37

Domstolen avvisar mot denna bakgrund Westermanns argumentation angående tribunalens bedömning av likheten mellan de motstående kännetecknen, och särskilt mellan beståndsdelarna ”bambino”, ”lük” och figurelementet bestående av ett stiliserat barn. Med denna argumentation, som påstås avse en felaktig rättstillämpning, ifrågasätter Westermann nämligen i själva verket tribunalens själva bedömning av sakomständigheterna, utan att det för den skull görs gällande att tribunalen missuppfattat dessa sakomständigheter. Domstolen kan inte pröva detta inom ramen för ett överklagande.

38

Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grunden. Den andra grunden kan nämligen i vissa delar inte prövas i sak, och i övriga delar kan Westermann inte vinna framgång i sak med denna grund.

39

Westermann har genom den första grunden kritiserat tribunalen för att inte ha tagit in en skrivelse av den 12 juni 2015 i akten i målet av det skälet att skrivelsen inte omfattades av tribunalens rättegångsregler. I skrivelsen informerade Westermann tribunalen om beslutet från andra överklagandenämnden av den 22 maj 2015 (ärende R 2209/2014-2) att med retroaktiv verkan per den 13 juni 2013 upphäva det äldre varumärke som låg till grund för invändningen.

40

Westermann menar att tribunalen hindrade bolaget från att förebringa relevant bevisning och därigenom åsidosatte dess rätt att yttra sig och rätten till en rättvis rättegång när den inte beaktade skrivelsen och genom att i den överklagade domen inte nämna att det äldre varumärke som låg till grund för invändningen inte längre existerade när domen meddelades.

41

Westermann har i repliken tillagt att det omtvistade beslutet och den överklagade domen åsidosatte bolagets grundläggande rätt till egendom i den mån dess ansökan om registrering av EU-varumärke avslogs.

42

Westermann har dessutom gjort gällande att tribunalen åsidosatte rätten till en rättvis rättegång, artikel 69 c och d och artikel 77 i tribunalens rättegångsregler när den utan att motivera varför avslog Westermanns yrkanden om vilandeförklaring av målet vid tribunalen.

43

Westermann menar att tribunalen borde ha bifallit dessa yrkanden, eftersom de motiverats i vederbörlig ordning och var nödvändiga för att säkerställa en god rättskipning och EUIPO inte hade bestritt dessa yrkanden.

44

EUIPO anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.

45

Det följer av punkterna 30 och 33 ovan dels att tribunalen inte behövde beakta EUIPO:s beslut att upphäva det äldre varumärke som låg till grund för invändningen mot Westermanns registreringsansökan när den prövade lagenligheten av det omtvistade beslutet, dels att det äldre varumärket hade de rättsverkningar som anges i förordning nr 207/2009 när det omtvistade beslutet meddelades.

46

Mot denna bakgrund är såväl argumentet att tribunalen åsidosatte Westermanns rätt att yttra sig och rätten till en rättvis rättegång när den utan motivering inte lade till skrivelse av den 12 juni 2015 i akten i målet – varigenom Westermann informerade tribunalen om EUIPO:s beslut att upphäva det äldre varumärket – och när den inte nämnde denna information i den överklagade domen, som argumentet att tribunalen felaktigt och utan motivering avslog Westermanns yrkanden om vilandeförklaring, verkningslösa.

47

Dessa argument påverkar nämligen inte tribunalens slutsats i den överklagade domen att den andra överklagandenämnden gjorde rätt när den slog fast att det fanns risk för förväxling mellan de motstående varumärkena.

48

Vad gäller argumentet att det omtvistade beslutet och den överklagade domen har åsidosatt Westermanns grundläggande rätt till egendom, finner domstolen att detta argument ska avvisas eftersom det framförts för första gången i repliken.

49

Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden, eftersom den delvis inte kan tas upp till sakprövning och delvis är verkningslös.

50

Eftersom överklagandet inte kan bifallas på någon av de grunder som Westermann har åberopat, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

51

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. EUIPO har yrkat att Westermann ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Westermann har tappat målet, ska bolaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande: