1

PT Perindustrian dan Perdagangan Musim Semi Mas (PT Musim Mas) (nedan kallat PTMM) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, ej publicerad, EU:T:2015:437) (nedan kallad den överklagande domen), genom vilken tribunalen ogillade talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1138/2011 av den 8 november 2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa fettalkoholer och blandningar av dessa med ursprung i Indien, Indonesien och Malaysia (EUT L 293, 2011, s. 1) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1241/2012 av den 11 december 2012 om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 1138/2011 (EUT L 352, 2012, s. 1) (nedan kallade de omtvistade förordningarna).

2

De bestämmelser om Europeiska unionens tillämpning av antidumpningsåtgärder som var i kraft vid tiden för de faktiska omständigheterna i målet återfanns i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51, och rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 765/2012 av den 13 juni 2012 (EUT L 237, 2012, s. 1) (nedan kallad grundförordningen).

3

I artikel 2.9 i grundförordningen angavs följande:

”I de fall då ett exportpris inte finns eller då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av särskild ekonomisk intressegemenskap eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får exportpriset framräknas på grundval av det pris till vilket de importerade varorna första gången säljs vidare till en oberoende köpare eller, om varorna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick de importerats, på någon annan skälig grund.

I dessa fall skall justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt förväntad vinst i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris fritt gemenskapens gräns.

…”

4

I artikel 2.10 i denna förordning föreskrevs följande:

”En rättvis jämförelse skall göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse skall göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara skall i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Dubblering ska undvikas vid justeringen, särskilt avseende rabatter, avdrag, kvantiteter och handelsled. Om de angivna villkoren är uppfyllda kan justeringar göras för följande faktorer:

…

i) Provisioner

Justering skall göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga.

Begreppet 'provisioner’ ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

…”

5

PTMM är ett bolag som är etablerat i Indonesien och bland annat tillverkar fettalkoholer (nedan kallad den berörda produkten). Bolaget säljer sina produkter i Europeiska unionen via dels två närstående bolag etablerade i Singapore, Inter-Continental Oils & Fats Pte Ltd (nedan kallat ICOF S), ett dotterbolag som ägs till 100 procent av de aktieägare som även kontrollerar PTMM och Besdale Trading Pte Ltd, dels ett bolag etablerat i Tyskland, ICOF Europe GmbH (nedan kallat ICOF E), som innehas till 100 procent av ICOF S.

6

Efter det att klagomål ingetts den 30 juni 2010 av två unionsproducenter, Cognis GmbH och Sasol Olefins & Surfactants GmbH, och efter det att kommissionen genomfört en undersökning, antog Europeiska unionens råd genomförandeförordning nr 1138/2011. I denna förordning föreskrivs att en slutgiltig antidumpningstull på 45,63 euro ska påföras import av den berörda produkten som tillverkas av PTMM.

7

För att beräkna den slutgiltiga antidumpningstullen genomförde rådet, i samband med en jämförelse mellan det normala värdet och exportpriset, en nedjustering i enlighet med artikel 2.10 i) i grundförordningen av exportpriset avseende provisioner som PTMM betalar till ICOF S för sistnämnda bolags försäljning till unionen. I skäl 31 i genomförandeförordning nr 1138/2011, tillbakavisade rådet bland annat PTMM:s argument att bolaget utgör en enda ekonomisk enhet tillsammans med ICOF S, inom vilken sistnämnda bolag agerar som intern exportavdelning. Vidare avslog rådet i skäl 35 i denna förordning PTMM:s begäran om att det skulle göras en identisk justering av normalvärdet i enlighet med denna bestämmelse i grundförordningen med anledning av att avtalet om provisioner till ICOF S enbart avsåg exportförsäljning och inte internförsäljning, då dessa försäljningar fakturerades direkt av PTMM.

8

Den 13 juni 2012 meddelade kommissionen PTMM att kommissionen med anledning av dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP (C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78) hade för avsikt att ändra genomförandeförordning nr 1138/2011 för att justera den antidumpningstull som påförts ett annat indonesiskt bolag, PT Ecogreen Oleochemicals, Ecogreen Oleochemicals (Singapore) Pte. Ltd (nedan kallat Ecogreen) på grund av att det befann sig i en liknande situation som den som gett upphov till denna dom och tribunalens dom av den 10 mars 2009, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, EU:T:2009:62) och bildade en enda ekonomisk enhet med Ecogreen Oleochemicals GmbH.

9

Den 11 december 2012 antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1241/2012. Genom denna förordning nedsattes den slutgiltiga antidumpningstullen för Ecogreen till 0 euro per ton. Trots PTMM:s framställningar om att dess situation var identisk med Ecogreens situation, bibehöll rådet den slutgiltiga antidumpningstullen för PTMM i denna förordning.

10

PTMM väckte talan om ogiltigförklaring av de omtvistade förordningarna genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 januari 2012.

11

PTMM åberopade fyra grunder till stöd för sin talan vid tribunalen.

12

Den första grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen. Denna grund innehöll två delar. PTMM kritiserade rådet för att ha gjort en uppenbart oriktig bedömning och för att ha gjort sig skyldigt till maktmissbruk genom att inte godta att PTMM bildade en enda ekonomisk enhet med ICOF S. PTMM ansåg vidare att rådet inte hade åberopat någon övertygande bevisning för att ICOF S utövade funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis. Den andra grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 2.10 första stycket i grundförordningen. Denna grund innehöll två delar. Enbart den första delen av denna grund är relevant i förevarande överklagande. PTMM gjorde i denna delgrund gällande att rådet, genom att justera exportpriset, skapade asymmetri mellan normalvärdet och exportpriset och att rådet således borde ha gjort en liknande justering av normalvärdet. Den tredje och den fjärde grunden avsåg åsidosättande av principen om god förvaltning respektive icke-diskrimineringsprincipen.

13

I den överklagade domen slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall på någon av de fyra grunderna och ogillade talan i sin helhet.

14

PTMM har yrkat att domstolen ska

15

Rådet har yrkat att domstolen ska

16

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

17

PTMM har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande.

18

Den första grunden består av sju delgrunder.

19

PTMM har gjort gällande att tribunalen tillämpade en felaktig metod för att komma till slutsatsen att inte tillämpa begreppet ”en enda ekonomisk enhet” på bolaget. Det framgår nämligen av punkt 47 i den överklagade domen att tribunalen fann att det var tillräckligt att framföra indicier som indikerade att det inte var fråga om en enda ekonomisk enhet för att inte tillämpa detta begrepp. Det framgår emellertid av rättspraxis att rådet och kommissionen (nedan gemensamt kallade unionsinstitutionerna) samt tribunalen ska pröva bevis som styrker att producenten tilldelat en närstående distributör funktioner som normalt ankommer på en intern försäljningsavdelning.

20

PTMM har vidare hävdat att tribunalen inte prövade avgörande bevisning, i synnerhet bevisning som visar att PTMM inte har någon avdelning för marknadsföring och försäljning av den berörda produkten och att bolaget enbart anlitar ICOF S för att saluföra produkten, såväl på den inre marknaden som på den internationella marknaden. Istället för att pröva denna bevisning, konstaterade tribunalen felaktigt i punkt 42 i den överklagade domen, utifrån ett uttalande som PTMM gjorde vid förhandlingen, att PTMM genom att påstå att rådet inte hade beaktat denna bevisning, enbart syftade till att underbygga grunden om ett åsidosättande av principen om god förvaltning. Tribunalen missuppfattade således PTMM:s argument.

21

Rådet har bestritt denna delgrund. Kommissionen anser att denna delgrund inte kan tas upp till sakprövning och att den i vart fall inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

22

När det gäller argumentet om tillämpning av en felaktig metod, framhåller domstolen att tribunalen i punkt 47 i den överklagade domen inte utvecklade en ny metod som bestod i att framföra indicier som pekar på att det inte var fråga om en enda ekonomisk enhet till stöd för slutsatsen att inte tillämpa detta begrepp. Tvärtom tillämpade tribunalen i den överklagade domen domstolens rättspraxis rörande begreppet en enda ekonomisk enhet och rörande justeringar enligt artikel 2.10 i grundförordningen.

23

I punkterna 43–46 i den överklagade domen erinrade tribunalen således om denna rättspraxis. Särskilt i punkt 46 i denna dom hänvisade tribunalen till dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP (C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78) av vilken det följer att när unionsinstitutionerna anser att det finns anledning att göra en nedjustering av exportpriset enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen, ankommer det på dessa institutioner att förete bevis eller åtminstone indicier som visar att tillämpningsvillkoren i denna bestämmelse är uppfyllda.

24

Punkt 47 i den överklagade domen utgör en inledande punkt genom vilken tribunalen i huvudsak angav att mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkterna 43–46 i denna dom, avsåg tribunalen att göra en bedömning av den bevisning som låg till grund för rådets slutsats att PTMM och ICOF S inte utgjorde en enda ekonomisk enhet. Denna bedömning återfinns i punkterna 50–71 i denna dom.

25

Tvärtemot vad PTMM har påstått, hade tribunalen just för avsikt att undersöka om unionsinstitutionerna hade prövat de bevis som enligt bolaget styrker att det hade anförtrott ICOF S funktioner som normalt ankommer på en intern försäljningsavdelning, innan de slog fast att det inte var fråga om en enda ekonomisk enhet och vidtog en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen.

26

Klaganden kan följaktligen inte vinna framgång med detta argument.

27

När det gäller argumentet att tribunalen inte hade beaktat avgörande bevisning, ska det framhållas att domstolen varken är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen endast tribunalen som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (dom av den 11 september 2014, Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet, C‑602/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:2203, punkt 37).

28

Av detta följer att domstolen inte är behörig att bedöma bevisning på vilken tribunalen grundade sin bedömning att PTMM och ICOF S inte utgjorde en enda ekonomisk enhet, med förbehåll för det fall då denna bevisning har missuppfattats.

29

PTMM har visserligen påstått att tribunalen i punkt 42 i den överklagade domen missuppfattade bolagets argument rörande det förhållandet att avgörande bevisning inte hade beaktats. PTMM har emellertid inskränkt sig till att ange att tribunalen ”felaktigt” konstaterade att bolaget genom sina argument syftade till att underbygga grunden om att rådet hade åsidosatt principen om god förvaltning utan att precisera vad denna missuppfattning bestod i. PTMM har för övrigt varken gjort gällande att det uteblivna beaktandet utgör en missuppfattning av bevisning som tribunalen lade till grund för den slutsats som angetts i föregående punkt eller att denna bevisning har varit föremål för en sådan missuppfattning. Av detta följer att eftersom PTMM inte har gjort gällande någon missuppfattning av bevisning, kan förevarande argument inte upptas till prövning.

30

Det ska under alla omständigheter framhållas att punkt 42 i den överklagade domen rör PTMM:s argument om att unionsinstitutionerna har gjort sig skyldiga till maktmissbruk genom att inte godta påståendet om en enda ekonomisk enhet och genom att inte beakta vissa faktiska omständigheter. I nämnda punkt 42 angav tribunalen dock endast att påståendet om maktmissbruk skulle prövas i samband med bedömningen av grunden om ett påstått åsidosättande av principen om god förvaltning. Tribunalen prövade således detta påstående i punkterna 111–122 i denna dom. I punkterna 115–120 i nämnda dom slog tribunalen fast att unionsinstitutionerna hade prövat de huvudsakliga argument som PTMM framfört under det administrativa förfarandet jämte den bevisning som åberopats till stöd för dessa argument.

31

Denna del av den första grunden kan följaktligen till viss del inte upptas till prövning och i övriga delar inte ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

32

I den andra delen av den första grunden har PTMM hävdat att tribunalen beaktade ett felaktigt indicium i samband med bedömningen av begreppet en enda ekonomisk enhet och att den på ett felaktigt sätt utsträckte räckvidden av artikel 2.10 i) i grundförordningen genom att i punkt 51 i den överklagade domen konstatera att de funktioner som utövades av ICOF S för försäljning av andra produkter än den berörda produkten, var relevanta för beslutet att inte tillämpa begreppet en enda ekonomisk enhet. PTMM anser att det förhållandet att ICOF S agerar som intern marknadsförings- och försäljningsavdelning för den berörda produkten inte hindrar att sistnämnda bolag etablerar affärsrelationer med tredjeman för försäljning av produkter som motsvarar den berörda produkten eller andra produkter.

33

I den tredje delen av den första grunden har PTMM påstått att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 53 i den överklagade domen beakta ICOF S försäljning av produkter som tillhandahållits av tredjeman. De affärsrelationer som distributören har med andra företag kan nämligen inte påverka förhållandet mellan distributören och moderbolaget. I förevarande fall hade försäljningen av tredjemans produkter inte något samband med den berörda produkten. Artikel 2.10 i) i grundförordningen avser den berörda produkten och inte andra produkter. Det slogs således fast i samband med undersökningen och vid tribunalen att ICOF S och ICOF E enbart sålde den berörda produkten som tillverkades av PTMM, och att de inte sålde den berörda produkten som tillverkats av andra producenter. I punkterna 54–57 i den överklagade domen skapade tribunalen felaktigt ett nytt oriktigt kriterium för ”beroendeställning”. Vidare angav tribunalen inte någon andel av försäljningen från tredjeman utöver vilken det skulle kunna vara fråga om en ”beroendeställning”.

34

I den sjunde delen av den första grunden kritiserade PTMM tribunalen för att i punkt 69 i den överklagade domen ha fastställt att storleken på bolagets direkta exportförsäljning var en indikation på att PTMM och ICOF S inte bildade en enda ekonomisk enhet. Vidare angav inte tribunalen hur ett sådant kriterium kan tillämpas och över vilken gräns för den direkta exportförsäljningen som det inte längre går att anse att det är fråga om en enda ekonomisk enhet.

35

Unionsinstitutionerna har hävdat att dessa delgrunder inte kan upptas till prövning och att de i vart fall inte kan läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

36

I den andra, den tredje och den sjunde delen av den första grunden, vilka domstolen ska pröva gemensamt, har PTMM i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha beaktat indicier eller faktorer som inte är relevanta för bedömningen av begreppet en enda ekonomisk enhet, det vill säga ICOF S försäljning av andra produkter än den berörda produkten och produkter som tillhandahålls av tredjeman samt PTMM:s direkta fakturering av en del av exportförsäljningen till unionen.

37

Det ska härvid erinras om att det gjordes en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen. Om normalvärdet och exportpriset inte är direkt jämförbara, föreskrivs det i denna bestämmelse att det i varje enskilt fall ska tas hänsyn – i form av justeringar – till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisjämförelsen.

38

Bland de faktorer som kan ligga till grund för justeringar, föreskrivs i artikel 2.10 i) i grundförordningen att en justering ska göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga. I bestämmelsen preciseras att termen ”provisioner” ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller en liknande produkt, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

39

En justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen ska inte göras när en producent som är etablerad i tredjeland och dennes närstående distributör med ansvar för export till unionen bildar en enda ekonomisk enhet.

40

Enligt domstolens rättspraxis ska fördelningen av produktion och försäljning inom en koncern bestående av rättsligt separata bolag inte påverka det faktum att det är fråga om en enda ekonomisk enhet inom vilken olika verksamheter organiseras på detta sätt, vilka i andra fall utövas av en enda, även i rättsligt hänseende, separat enhet (se, analogt, dom av den 13 oktober 1993, Matsushita Electric Industrial/rådet,C‑104/90, EU:C:1993:837, punkt 9).

41

Mot denna bakgrund innebär erkännandet av att det föreligger en enda ekonomisk enhet att det är möjligt att undvika att kostnader, som uppenbarligen ingår i försäljningspriset för en produkt när försäljningen sker genom en försäljningsavdelning som är integrerad i producentens organisation, inte anses ingå i försäljningspriset för det fall försäljningsverksamheten sker i ett rättsligt separat bolag som dock kontrolleras ekonomiskt av producenten (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 1992, Canon/rådet,C‑171/87, EU:C:1992:106, punkt 13).

42

Härav följer att en distributör som tillsammans med en i ett tredjeland etablerad producent bildar en enda ekonomisk enhet inte kan anses utöva funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis, i den mening som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen.

43

I samband med bedömningen av om det är fråga om en enda ekonomisk enhet mellan en producent och dess närstående distributör, är det enligt domstolens rättspraxis av avgörande betydelse att beakta den ekonomiska realiteten i förbindelserna mellan producenten och distributören (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 55) Med hänsyn till kravet på en bedömning som beaktar den ekonomiska realiteten i förbindelserna mellan producenten och distributören, är unionsinstitutionerna skyldiga att beakta samtliga relevanta faktorer som gör det möjligt att fastställa huruvida distributören utövar samma funktioner som en integrerad försäljningsavdelning hos denna producent.

44

Dessa faktorer är inte begränsade till funktioner som utövas av den närstående distributören enbart i samband med försäljningen av den berörda produkten som tillverkas av den producent som påstår sig bilda en enda ekonomisk enhet med denna distributör.

45

Unionsinstitutionerna har således rätt att beakta faktorer såsom en närstående distributörs försäljning av andra produkter än den produkt som berörs av antidumpningsutredningen samt distributörens försäljning av produkter som tillhandahålls av andra producenter än den närstående producenten.

46

Tribunalen gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 51 och 53 i den överklagade domen konstaterade att det är nödvändigt att beakta den närstående distributörens verksamhet beträffande andra produkter än den berörda produkten samt den andel av försäljningen som ligger på denna distributör vad gäller produkter från producenter som inte är närstående, för att bedöma om det är fråga om en enda ekonomisk enhet.

47

Domstolen påpekar, när det gäller försäljning av produkter som härrör från andra icke närstående producenter, att tvärtemot vad PTMM har hävdat, har tribunalen inte skapat något nytt kriterium för ”beroendeställning” i punkterna 54–57 i den överklagade domen. Även om tribunalen faktiskt i punkt 54 i denna dom angav att ICOF S inte kunde anses ”befinna sig i en beroendesituation i förhållande till den koncern till vilken det är närstående”, nöjde sig tribunalen med att i punkterna 53–57 i denna dom göra en bedömning av den andel av försäljningen som genomförts av den närstående distributören avseende produkter som härrör från icke närstående producenter.

48

I punkt 53 i denna dom angav tribunalen således att den andel av försäljningen som genomförts av den närstående distributören avseende produkter som härrör från icke närstående producenter utgör en viktig faktor för att fastställa om denna distributör utgör en enda ekonomisk enhet tillsammans med den närstående producenten. I punkterna 54–57 i denna dom konstaterade tribunalen vidare att ICOF S:s verksamhet, såväl för år 2009 som för år 2010, till stor del omfattade inköp från icke närstående företag, vilket enligt denna domstol tycktes tala emot det förhållandet att det skulle vara fråga om en enda ekonomisk enhet.

49

På samma sätt som unionsinstitutionerna har rätt att beakta försäljningen av andra produkter än den berörda produkten som tillverkas av den närstående producenten för att fastställa huruvida det är fråga om en enda ekonomisk enhet, utgör den direkta faktureringen från en producent som är etablerad i ett tredjeland avseende en andel av exportförsäljningen till unionen en relevant faktor som dessa institutioner även kan beakta. Tribunalen gjorde således härvid en korrekt bedömning när den i punkt 69 i den överklagade domen påpekade att ju större andelen sådan direktförsäljning är, desto svårare är det att hävda att den närstående distributören utövar samma funktioner som en intern försäljningsavdelning. Tvärtemot vad PTMM har påstått, har tribunalen således inte gjort någon felaktig rättstillämpning i punkt 69 i den överklagade domen.

50

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifalla såvitt avser den andra, den tredje och den sjunde delen av den första grunden.

51

I den fjärde delen av den första grunden har PTMM hävdat att tribunalen gjorde felaktiga antaganden beträffande rättsliga och faktiska omständigheter såvitt avser ett avtal mellan bolaget och ICOF S i vilket det stipulerades att provisioner skulle utgå till det sistnämnda bolaget. PTMM har således kritiserat tribunalen för att i punkt 60 i den överklagade domen ha fastställt att detta avtal utgjorde en relevant omständighet för att bedöma huruvida det var fråga om en enda ekonomisk enhet.

52

Tribunalen fann nämligen felaktigt att det var skillnad mellan ett skriftligt avtal och ett ”antal muntliga avtal”, såsom de avtal som ingåtts mellan Ecogreen och dess närstående försäljningsbolag. Vidare beaktade tribunalen inte bevis som styrkte olika kompensationsarrangemang mellan PTMM och ICOF S. Ett avtal om fastställande av priser för överföringar mellan två närstående företag utgör för övrigt ytterligare bevis för att de utgjorde en enda ekonomisk enhet. Ett sådant avtal fördelar riskmarginaler och vinster inom en koncern bestående av företag belägna i olika länder. En sådan fördelning av riskmarginaler visar på att det förelåg ett nära samband mellan de båda företagen, vilka var gemensamt ansvariga för lönsamheten i hela den koncern som de tillhörde. Dessutom presumeras samtliga företag som är verksamma internationellt att med sina närstående distributörer etablerade i utlandet ingå avtal om fastställande av priser för överföringar av det slag som förelåg mellan bolagen. Tribunalen beaktade således inte väsentliga realiteter i internationell handel och koncerninterna överföringar.

53

I den sjätte delen av den första grunden har PTMM hävdat att tribunalen i punkterna 62 och 64 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av bestämmelserna i avtalet, särskilt artikel 7.3, som utgör en standardklausul som syftar till att de båda företagen ska undgå solidariskt ansvar gentemot tredje man. Detta rör inte fördelningen av funktioner mellan de båda företagen.

54

Unionsinstitutionerna anser att de aktuella delarna av den första grunden inte kan upptas till prövning och att de i vart fall inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

55

PTMM har med den fjärde och den sjätte delen av den första grunden, vilka domstolen ska pröva gemensamt, i huvudsak kritiserat dels det förhållandet att tribunalen grundade sig på ett avtal som ingåtts mellan PTMM och ICOF S för att konstatera att det inte var fråga om en enda ekonomisk enhet, dels tribunalens tolkning av detta avtal.

56

När det gäller argumentet om att det avtal som ingicks mellan PTMM och ICOF S inte är en relevant omständighet i samband med bedömningen av om det är fråga om en enda ekonomisk enhet, har domstolen redan i punkt 43 ovan påpekat att det med hänsyn till kravet på en bedömning som speglar den ekonomiska realiteten i förbindelserna mellan producenten och den närstående distributören, är nödvändigt att beakta samtliga relevanta faktorer för att fastställa huruvida denna distributör utövar samma funktioner som en intern försäljningsavdelning. Förekomsten av ett avtal mellan producenten och dess närstående distributör, i vilket det stipuleras att provision ska utgå till det sistnämnda bolaget, utgör en relevant omständighet i förbindelserna mellan dessa båda bolag. Att inte beakta denna omständighet skulle innebära att en del av den ekonomiska realiteten i dessa förbindelser undanhölls.

57

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 60 i den överklagade domen fann att förekomsten av ett avtal mellan PTMM och ICOF S, i vilket det stipulerades att provision skulle utgå till det sistnämnda bolaget, utgör en relevant omständighet för att fastställa huruvida dessa båda bolag bildade en enda ekonomisk enhet.

58

Domstolen godtar således inte argumentet att avtalet mellan PTMM och ICOF S inte skulle utgöra en relevant omständighet i samband med bedömningen av om det är fråga om en enda ekonomisk enhet.

59

När det gäller argumenten som rör påståendena om att det inte är någon skillnad mellan ett skriftligt avtal och ”ett antal muntliga avtal”, såsom de som ingåtts mellan Ecogreen och dess närstående distributör, att viss bevisning inte beaktats, att realiteten i samband med internationell handel och koncerninterna överföringar inte beaktats samt att tribunalen i punkterna 62 och 64 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av bestämmelserna i avtalet, erinrar domstolen om att det följer av den rättspraxis som nämnts i punkt 27 ovan, att med undantag för det fall då bevisningen har missuppfattats, är domstolen inte behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller att i princip pröva den bevisning som tribunalen lagt till grund för att fastställa dessa omständigheter.

60

PTMM har med dessa argument kritiserat den bedömning av faktiska omständigheter som tribunalen gjort i punkterna 62–64 i den överklagade domen avseende avtalet mellan PTMM och ICOF S, utan att göra gällande att de faktiska omständigheterna eller bevisningen missuppfattats. Dessa argument kan således inte upptas till sakprövning.

61

Med hänsyn till det ovan anförda finner domstolen att den fjärde och den sjätte delen av den första grunden till viss del inte kan upptas till prövning och i övriga delar inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

62

PTMM har kritiserat tribunalen för att ha ersatt rådets motivering med sin egen genom att i punkt 62 i den överklagade domen ha grundat sig på specifika bestämmelser i avtalet mellan bolaget och ICOF S för att slå fast att rådet skäligen hade kunnat anse att dessa bestämmelser utgjorde en indikation på att PTMM och ICOF S inte bildade en enda ekonomisk enhet. Det är nämligen utrett att unionsinstitutionerna inte beaktade innehållet i avtalet vare sig under antidumpningsutredningen eller i ett senare skede.

63

Rådet har bestritt denna del av den första grunden. Kommissionen har i första hand gjort gällande att denna del inte kan upptas till prövning och i andra hand att den inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

64

I den mån som PTMM har kritiserat tribunalen för att har ersatt rådets motivering med sin egen, erinrar domstolen om att det följer av fast rättspraxis att tribunalen inom ramen för en talan om ogiltigförklaring inte kan ersätta den motivering som upphovsmannen till den angripna rättsakten lämnat med en egen motivering (dom av den 14 april 2016, Netherlands Maritime Technology Association/kommissionen, C‑100/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:254, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

65

I förevarande fall angav tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen att avtalet mellan PTMM och ICOF S innehöll olika bestämmelser som svårligen gick att förena med att de båda bolagen bildade en enda ekonomisk enhet. Såsom PTMM har påpekat hänvisade tribunalen i punkt 62 i denna dom till särskilda bestämmelser i detta avtal, nämligen artiklarna 7.3 och 12, vilka enligt tribunalen visade att det inte fanns någon solidaritet mellan PTMM och ICOF S, vilket således utgjorde ett en indikation på att dessa bolag inte bildade en enda ekonomisk enhet.

66

Tvärtemot vad PTMM har påstått, har tribunalen inte ersatt rådets motivering med sin egen. Det framgår nämligen av skäl 31 i genomförandeförordningen nr 1138/2011 och skälen 29–31 i genomförandeförordning nr 1241/2012 att avtalet mellan PTMM och ICOF S verkligen hade beaktats av unionsinstitutionerna under antidumpningsutredningen. Enligt dessa skäl utgör förekomsten av detta avtal, i vilket föreskrevs att ICOF S skulle erhålla provision – i form av ett fastställt pålägg – på exportförsäljningen, en indikation på att PTMM och ICOF S inte bildade en enda ekonomisk enhet utan att de funktioner som utövades av det sistnämnda bolaget liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis.

67

Denna del av den första grunden kan således inte godtas. Den första grunden kan följaktligen till viss del inte upptas till prövning och i övriga delar inte ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

68

Den andra grunden består av två delar.

69

PTMM har gjort gällande att motiveringen i punkterna 80 och 82 i den överklagade domen är otillräcklig och diskriminerande. Vidare stöder inte de faktiska omständigheter som nämns i dessa punkter tribunalens slutsats, utan de skulle kunna användas för att styrka att ICOF S utgör en intern marknadsförings- och försäljningsavdelning till PTMM.

70

Rådet har i första hand gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan upptas till prövning och i andra hand att den inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet. Kommissionen anser att denna del inte kan upptas till prövning.

71

När det gäller argumentet om att motiveringen i den överklagade domen är otillräcklig och diskriminerande, framhåller domstolen att det framgår av fast rättspraxis att den motiveringsskyldighet som åvilar tribunalen enligt artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol – vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och enligt artikel 81 i tribunalens rättegångsregler – inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Rättens motivering kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till att rätten inte ansåg att det fanns fog för deras argument och förutsatt att domstolen får tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 105, och dom av den 19 mars 2015, MEGA Brands International/harmoniseringsbyrån, C‑182/14 P, EU:C:2015:187, punkt 54).

72

I förevarande fall framgår det klart av punkterna 80 och 82 i den överklagade domen samt av punkterna 79, 81 och 83–85 i denna dom att tribunalens underkännande av den del som rörde påståendet om att rådet gjort en oriktig bedömning när den slog fast att villkoren för att tillämpa artikel 2.10 i) i grundförordningen var uppfyllda, är tillräckligt motiverad för att domstolen ska kunna utföra en lagenlighetsprövning av tribunalens bedömning i denna del samt för bolaget att få kännedom om skälen till denna bedömning.

73

Domstolen godtar således inte argumentet om att motiveringen i den överklagade domen var otillräcklig och diskriminerande.

74

När det gäller argumentet om att tribunalen uppfattat bevisningen felaktigt, ska det erinras om den rättspraxis som nämns ovan i punkt 27, enligt vilken domstolen varken är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller att, i princip, bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter, med undantag för det fall då bevisningen har missuppfattats.

75

Även om PTMM har bestritt de faktiska omständigheter som anges i punkterna 80 och 82 i den överklagade domen samt de slutsatser som tribunalen drar med stöd av dessa omständigheter, har bolaget inte gjort gällande någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen. Detta argument kan därför inte tas upp till sakprövning.

76

Med hänsyn till det ovan anförda finner domstolen att den första delen av den andra grunden till viss del inte kan upptas till prövning och i övriga delar inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

77

PTMM anser att tribunalen åsidosatte bevisbördereglerna i samband med tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen genom att grunda sig på den bevisning som anges i punkterna 80–82 i den överklagade domen.

78

I grundförordningen finns nämligen en presumtion om att två närstående företag inte agerar och inte styrs på ett självständigt sätt och att de är knutna till varandra genom kompensationsarrangemang. Artikel 2.9 i denna förordning bekräftar att det finns en sådan presumtion.

79

För att göra en justering enligt artikel 2.10 i) i denna förordning måste det vara styrkt att den ersättning som utbetalas av producenten till distributören utgör en ”provision” eller ett ”pålägg”, såsom den ersättning som en kommittent betalar till en utomstående agent för de kommersiella uppgifter som denne åtar sig. Det var vidare nödvändigt att styrka att de båda enheterna agerade och styrdes på ett självständigt sätt. I förevarande fall kunde rådet inte styrka att det förelåg ett arrangemang för företagsstyrning enligt vilket förvaltningen av ICOF S och förvaltningen av PTMM var åtskilda och enligt vilket dessa båda företag i juridiskt hänseende var förhindrade att blanda sig i respektive bolags affärer. Rådet har inte heller visat att den ersättning som betalades ut mellan ICOF S och PTMM utgjorde en sådan provision som en självständig agent skulle ha erhållit och inte följde av kompensationsarrangemanget mellan de båda närstående företagen.

80

Unionsinstitutionerna anser att förevarande del inte kan upptas till prövning.

81

I den andra delen av den andra grunden har PTMM i huvudsak gjort gällande att det föreligger en presumtion i samband med tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen som innebär att två närstående företag inte anses agera och inte anses styras på ett självständigt sätt. Tribunalen åsidosatte följaktligen enligt PTMM bevisbördereglerna genom att grunda sig på den bevisning som anges i punkterna 80–82 i den överklagade domen.

82

När det gäller denna bevisbörda ska det erinras om att det följer av domstolens praxis att den part som med stöd av artikel 2.10 i grundförordningen begär justeringar för att normalvärdet och exportpriset ska kunna jämföras i syfte att bestämma dumpningsmarginalen, måste bevisa att begäran är berättigad (dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 58).

83

Vidare åvilar bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i grundförordningen är nödvändiga, den part som önskar göra gällande justeringarna (dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 60).

84

När en producent således kräver att normalvärdet, i princip, justeras nedåt eller att exportpriserna följaktligen justeras uppåt åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för beviljande av en sådan justering är uppfyllda. Motsatsvis gäller att när unionsinstitutionerna anser att exportpriset ska justeras nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en producent fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer det på unionsinstitutionerna att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att detta villkor är uppfyllt (dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 61).

85

Härav följer att för det fall unionsinstitutionerna har lagt fram samstämmiga indicier som pekar på att en distributör som står en producent nära utövar funktioner som liknar dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer det på distributören eller producenten att styrka att en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen inte är berättigad, exempelvis genom att visa att de bildar en enda ekonomisk enhet. Dessa ekonomiska aktörer kan för detta ändamål bland annat styrka att de inte agerar självständigt och att de är knutna till varandra genom ett kompensationsarrangemang.

86

Tvärtemot vad PTMM har hävdat, finns det i samband med tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen inte någon presumtion för att två närstående företag inte agerar på ett självständigt sätt och att de är knutna till varandra genom ett kompensationsarrangemang, så att det skulle ankomma på unionsinstitutionerna, för att kunna göra en justering enligt denna bestämmelse, att visa att de båda enheterna styrs på ett självständigt sätt.

87

Det finns nämligen inte något stöd i grundförordningen för den tolkning som förespråkas av PTMM, eftersom artikel 2.10 i) i denna förordning inte innehåller någon hänvisning till någon sådan presumtion. I denna bestämmelse anges endast att en justering ska göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga. Härvid preciseras att begreppet ”provisioner” ska anses inbegripa handlarens pålägg, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

88

Visserligen vilar artikel 2.9 i grundförordningen, såsom PTMM har framhållit, på presumtionen att två närstående företag inte agerar självständigt. I denna bestämmelse anges i huvudsak att exportpriset inte kan anses tillförlitligt när det finns ett förhållande eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part. Det går emellertid inte att med stöd av artikel 2.9 i grundförordningen dra någon slutsats som är tillämplig på den bedömning som unionsinstitutionerna ska göra enligt artikel 2.10 i) i denna förordning. Medan sistnämnda bestämmelse rör beräkningen av exportpriset och stadgar att förhållandet mellan exportören och distributören kan snedvrida priset, inriktar sig artikel 2.10 i) i denna förordning, som rör jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset, inte på förhållandet mellan exportören och distributören utan på de funktioner som utövas av den sistnämnda.

89

Domstolen konstaterar att tribunalen i punkterna 80–82 i den överklagade domen kontrollerade att rådet förfogade över samstämmiga indicier som pekade på att de funktioner som utövades av ICOF S liknade dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis. Tribunalen iakttog således de bevisbörderegler som åligger unionsinstitutionerna och har inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning i detta avseende.

90

Den andra delen av den andra grunden kan följaktligen inte vinna framgång. Den andra grunden kan således till viss del inte tas upp till prövning och kan i övriga delar inte ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

91

PTMM anser att tribunalen genom att i punkt 97 i den överklagade domen slå fast att bolaget inte visat att avgifterna på all försäljning åvilade ICOF S och att den interna försäljningen finansierades av provisionsintäkter på exportförsäljningen, underlät tribunalen att beakta ostridig bevisning som åberopats under antidumpningsutredningen. Om tribunalen hade beaktat tillgänglig bevisning som företetts av PTMM, skulle den ha konstaterat att rådet nödvändigtvis hade påverkat symmetrin mellan normalvärdet och exportpriset i strid med artikel 2.10 första stycket i grundförordningen.

92

Rådet har i första hand gjort gällande att denna grund inte kan upptas till prövning och i andra hand att den inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet. Kommissionen anser också i första hand att denna grund inte kan upptas till prövning och i andra hand att den är verkningslös.

93

Domstolen framhåller att tribunalen i punkt 96 i den överklagade domen erinrade om att det åvilade PTMM att styrka att ICOF S utövade funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis på den inre marknaden i exportlandet, för att motivera en nedjustering av normalvärdet enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen. I punkt 97 i denna dom konstaterade tribunalen i huvudsak att PTMM enbart hade gjort gällande att avgifterna på all försäljning skulle bäras av ICOF S, utan att åberopa någon bevisning i detta avseende. Tribunalen angav vidare att avtalet mellan PTMM och ICOF S inte innehöll någon bestämmelse eller någon indikation som kunde stödja detta påstående.

94

Härav följer att de konstateranden som gjorts i punkt 97, vilka PTMM kritiserar i denna del, hänför sig till tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. I enlighet med den rättspraxis som nämns ovan i punkt 27 omfattas inte denna bedömning av domstolens prövning.

95

Eftersom PTMM inte har gjort gällande någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen, kan den tredje grunden inte upptas till prövning.

96

PTMM anser att tribunalens resonemang i punkt 117 i den överklagade domen är spekulativt och otillräckligt motiverat. Tribunalen har inte preciserat vilka handlingar den hänförde sig till när den angav att det framgick ”av handlingarna i målet att rådet ansåg att de förklaringar som lämnats av [PTMM] under det administrativa förfarandet saknade stöd och att de under alla omständigheter inte var relevanta”. Några sådana handlingar finns inte och tribunalen har enbart spekulerat i detta avseende. Däremot framgår det av handlingarna i målet att PTMM lämnade alla nödvändiga förklaringar under utredningen. Dessa förklaringar har kontrollerats och ska anses vara ostridiga. Tribunalen har således dragit slutsatser som inte är konsekventa med hänsyn till tillgänglig bevisning.

97

Tribunalen har vidare i samma punkt 117 i den överklagade domen felaktigt godtagit att rådet inte beaktade bevisning och argument som anförts av PTMM under utredningen, på grund av att de ”under alla omständigheter inte var relevanta”. Det rör sig emellertid om väsentliga argument som framförts under utredningen, vilka rådet inte beaktade i strid med principen om god förvaltning och utan att motivera varför de inte var relevanta.

98

Rådet anser att denna grund till viss del inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet och i övriga delar är verkningslös. Kommissionen anser att denna grund i första hand inte kan upptas till prövning och i andra hand inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

99

PTMM har i huvudsak kritiserat tribunalen för att inte i tillräcklig mån ha motiverat punkt 117 i den överklagade domen. Enligt PTMM har tribunalen inte preciserat vilka handlingar den hänförde sig till när den angav att det framgick ”av handlingarna i målet att rådet ansåg att de förklaringar som lämnats av [PTMM] under det administrativa förfarandet saknade stöd och att de under alla omständigheter inte var relevanta”.

100

Domstolen påpekar härvid att vad som anges i punkt 117 i denna dom specifikt rör PTMM:s argument om att bolaget fakturerade försäljningen på den indonesiska marknaden av skatteskäl och att de provisioner som utbetalades till ICOF S var avsedda att täcka detta bolags samtliga kostnader, inbegripet sådana kostnader som uppkommer vid försäljningen av produkter på den inre marknaden.

101

Även om tribunalen i punkt 117 i denna dom visserligen inte angav vilka handlingar som den hänvisade till, framgår det emellertid av punkterna 64 och 97 i denna dom att tribunalen hade redogjort för de skäl och angett de handlingar som låg till grund för bedömningen att PTMM:s argument saknade stöd.

102

Domstolen godtar således inte argumentet om ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

103

PTMM har vidare kritiserat tribunalen för att i punkt 117 i den överklagade domen felaktigt ha godtagit att rådet inte beaktade bevisning och argument som anförts av PTMM under utredningen, på grund av att de ”under alla omständigheter inte var relevanta”.

104

PTMM har således kritiserat den bedömning av faktiska omständigheter som tribunalen gjort i nämnda punkt 117. I enlighet med den rättspraxis som nämns ovan i punkt 27 omfattats inte denna bedömning av domstolens prövning.

105

Eftersom bolaget inte har gjort gällande någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen, kan denna invändning inte upptas till prövning.

106

Den fjärde grunden kan följaktligen till viss del inte upptas till sakprövning och i övriga delar inte ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

107

Av det anförda följer att ingen av de grunder som PTMM har åberopat till stöd för sitt överklagande kan godtas, varför överklagandet ska ogillas.

108

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att PTMM ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom PTMM har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas

109

I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas även i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

110

Kommissionen ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: