1. 

Denna begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 led 3 i förordning (EG) nr 44/2001 ( 2 ) (den så kallade Bryssel I‑förordningen). Begäran har framställts i ett mål mellan Concurrence SARL, bolag med säte i Frankrike, och Samsung SAS, även det med säte i Frankrike, och Amazon Services Europe Sàrl, bolag med säte i Luxemburg. Målet rör ett påstått åsidosättande av ett förbud mot återförsäljning utanför ett selektivt distributionsnät och en marknadsplats (market place), genom att försäljningserbjudanden på internet har lagts ut på flera webbplatser i olika medlemsstater, nämligen Amazon.fr, Amazon.de, Amazon.co.uk, Amazon.es och Amazon.it.

2. 

Brottslighet på internet (nedan kallade it-relaterade brott) är inte någon lätt fråga. I och med att det rör sig om ett, teoretiskt sett, världsomspännande nät är det särskilt svårt att avgöra var ett brott har begåtts, oavsett om det rör sig om den brottsliga gärningen eller den skada som vållats. It-relaterade brott är dessutom inte endast de brott som uppmärksammas i tidningar, radio och tv (förtal, kränkningar av privatlivet), utan även, som framgår av den praxis från domstolen som det hänvisas till i detta förslag till avgörande, andra typer av brott som försäljning av förfalskade varor på internet eller åsidosättande av ett sådant förbud mot återförsäljning utanför ett selektivt distributionsnät som det som är aktuellt i det nationella målet. Somliga anser att gällande rätt ännu inte är ordentligt fastställd när det gäller it-relaterade brott. ( 3 )

3.

Skälen 11, 12 och 15 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

…

4.

Reglerna om domstols behörighet återfinns i kapitel II i förordning nr 44/2001. Artikel 2.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” i kapitel II, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

5.

Artikel 3.1 i förordningen, som ingår i samma avsnitt 1, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

6.

Artikel 5 led 3 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II i nämnda förordning, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

7.

Förordning nr°44/2001 upphävdes genom artikel 80 i förordning (EU) nr 1215/2012 ( 4 ) (den så kallade Bryssel Ia-förordningen). Den sistnämnda förordningen blev dock tillämplig först från och med den 10 januari 2015, enligt artikel 81 andra stycket i den förordningen. Förordning nr 44/2001 ska därför tillämpas i förevarande mål, eftersom förfarandet i den nationella domstolen inleddes före det datumet.

8.

Artikel 6 i förordning (EG) nr 864/2007, ( 5 ) med rubriken ”Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, har följande lydelse:

”1.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens skall vara lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller skulle kunna påverkas.

2.   Om otillbörlig konkurrens enbart påverkar en bestämd konkurrents intressen, skall artikel 4 tillämpas.

…”

9.

Vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet, föreskrevs följande i artikel L. 442–6.1 6°i Code du commerce (handelslagen): ”skadeståndsansvar åligger varje producent, näringsidkare, industriidkare eller annan person som är inskriven i yrkesregistret som direkt eller indirekt deltar i ett åsidosättande av det förbud mot återförsäljning utanför nätet som gäller för en distributör som är bunden av ett avtal om selektiv eller exklusiv distribution och därmed inte omfattas av gällande konkurrensrättsliga bestämmelser”.

10.

Av handlingarna i målet framgår att Concurrence bedriver detaljistförsäljning av elektronikprodukter till allmänheten i en butik på place de la Madeleine i Paris (Frankrike) och på webbplatsen ”concurrence.fr”. Den 16 mars 2012 ingick Concurrence ett selektivt återförsäljaravtal med Samsung. Avtalet hade rubriken ”Specialiserad Elite-återförsäljare” och avsåg kvalitetsprodukter av märket Samsung (produktserien Elite). I avtalet angavs bland annat att de aktuella produkterna inte fick säljas på internet.

11.

En tvist uppstod mellan parterna. Samsung anklagade Concurrence för att ha åsidosatt det selektiva återförsäljaravtalet genom att sälja produkter ur Elite-serien på sin webbplats. Concurrence bestred i sin tur avtalsklausulernas lagenlighet och anförde, bland annat, att de inte tillämpades på samma sätt på alla återförsäljare och att vissa återförsäljare sålde produkterna i fråga på Amazons webbplatser, utan någon reaktion från Samsungs sida.

12.

Genom skrivelse av den 20 mars 2012 sade Samsung upp affärsförbindelsen med Concurrence, med verkan från den 30 juni 2013.

13.

I april månad 2012 väckte Concurrence talan mot Samsung hos domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris, Frankrike). Concurrence åberopade Samsungs vägran, i strid med gjorda åtaganden, att leverera produkter ur Elite-serien till Concurrence.

14.

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder beslutade den 18 april 2012 att ogilla Concurrences yrkanden. I ett interimistiskt förfarande fastställde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) detta beslut genom dom av den 25 oktober 2012.

15.

Genom handling av den 3 december 2012 väckte Concurrence talan mot Samsung och Amazon hos domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) för att få fastställt att förbudet mot internetförsäljning av produkter ur Elite-serien i det selektiva återförsäljaravtalet inte kan göras gällande, och följaktligen förplikta Samsung att fortsätta att leverera produkterna enligt avtalet till Concurrence och att förplikta Amazon att dra tillbaka alla försäljningserbjudanden avseende ett visst antal modeller av Samsungprodukter från sina webbplatser Amazon.fr, Amazon.de, Amazon.co.uk, Amazon.es och Amazon.it.

16.

Genom kontradiktoriskt beslut av den 8 februari 2013 förklarade sig domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) obehörig beträffande Amazons webbplatser utomlands och fastställde att det saknades skäl att besluta om interimistiska åtgärder beträffande Concurrences yrkanden gentemot Samsung, varvid Concurrences yrkanden gentemot Amazon France ogillades.

17.

Den 27 juni 2013 överklagade Concurrence detta beslut till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris). Genom dom av den 6 februari 2014 ändrade den sistnämnda domstolen delvis beslutet av Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris). Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) beslutade att Concurrences yrkanden gentemot Samsung inte kunde tas upp till prövning och ogillade Concurrences yrkanden gentemot Amazon Services Europe.

18.

Concurrence överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen.

19.

Concurrence gjorde bland annat gällande att den överklagade domen på ett oriktigt sätt fastställde att fransk domstol inte var behörig beträffande Amazons webbplatser utomlands, eftersom de sistnämnda inte riktade sig till den franska allmänheten. Även under förutsättning att det inte var tillräckligt att webbplatsen var åtkomlig, handlade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) emellertid rättsstridigt när den avstod från att utreda om försäljningssystemet på Amazons webbplatser gjorde det möjligt att skicka de varor som tillhandahölls till försäljning inte endast inom det land där webbplatsen fanns utan även till andra europeiska länder, däribland Frankrike, vilket skulle kunna utgöra skäl till att en fransk domstol var behörig.

20.

Den hänskjutande domstolen anser att den aktuella tvisten inte motsvarar något av de fall som tidigare berörts i domstolens praxis om artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Syftet med talan är nämligen att få ett slut på de skador som gjorts gällande av en auktoriserad återförsäljare som är etablerad i Frankrike och driver en webbutik. Skadorna är en följd av att leverantören har åsidosatt förbudet i det selektiva återförsäljaravtalet mot återförsäljning av produkterna utanför det selektiva distributionsnät som återförsäljaren tillhör och att försäljningserbjudanden har lagts upp på internet genom en marknadsplats på flera olika webbplatser som används i Frankrike och i andra medlemsstater.

21.

Under dessa förutsättningar beslutade Cour de cassation (Kassationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att en auktoriserad återförsäljare – vid påstående om att förbudet mot återförsäljning utanför ett selektivt distributionsnät och [på] en marknadsplats har åsidosatts genom att försäljningserbjudanden har lagts ut på internet genom olika webbplatser som används i olika medlemsstater – som anser sig ha lidit skada, har möjlighet att vid domstolen i det land i vilket försäljningserbjudandena på internet finns tillgängliga eller har varit tillgängliga kan väcka talan om att det otillåtna beteendet ska förbjudas, eller krävs det en annan anknytning?”

22.

Skriftliga synpunkter har ingetts av Concurrence, Amazon Services Europe, den franska regeringen, den italienska regeringen och den luxemburgska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Någon muntlig förhandling yrkades inte av någon av parterna och anordnades inte heller ex officio av domstolen.

23.

Concurrence har anfört att bolaget har rätt att väcka talan om förbudsföreläggande avseende det otillåtna beteende som följer av det åsidosättande som anförts vid domstolen i det land där onlineinnehållet är eller har varit åtkomligt och att någon annan anknytning inte behöver fastställas. För att ett försäljningserbjudande på utländska webbplatser ska anses ha vållat skada i Frankrike, är det tillräckligt att dessa erbjudanden kan intressera en potentiell fransk kund, det vill säga att produkten kan köpas i Frankrike. I det nu aktuella fallet skulle de aktuella teveapparaterna kunna säljas från ett land till ett annat. Marknaden är inte begränsad till Frankrike.

24.

Enligt Concurrence avser ett selektivt avtal i allmänhet en marknad som består av EU-länderna och ofta även Schweiz och ger rätt till eller förbjuder försäljning på alla dessa länders territorium. Marknaden för en fransk återförsäljare av Samsungs teveapparater är den europeiska marknaden. På den marknaden ska återförsäljaren kunna bedriva sin försäljning, men återförsäljaren kan även utsättas för konkurrens från återförsäljare i andra länder som levererar från sina länder, antingen genom att annonsera på sina webbplatser utomlands som kan ses i Frankrike (till exempel Amazon.it) eller genom att annonsera på franska webbplatser (Amazon.fr), förutsatt att de sistnämnda har rätt att sälja. I det nu aktuella fallet skulle Samsungs teveapparater Elite kunna köpas i och levereras från vilket annat land som helst.

25.

Amazon Services Europe har däremot gjort gällande att innehållet på en webbplats, utöver att vara åtkomligt på territoriet där den domstol där talan väckts finns, måste rikta sig till den allmänhet som är bosatt på detta territorium. Detta förutsätter att flera kumulativa tecken föreligger, bland annat avseende gällande lag, platsen dit de varor som bjuds ut till försäljning levereras, språket i annonserna, vilken valuta försäljningspriset anges i eller vilken typ av marknadsföring som används.

26.

Till skillnad från kränkningar av personlighetsskyddet och intrång i upphovsrätten – där skadan uppstår i och med själva spridningen av det omtvistade innehållet – kan skadan till följd av att ett selektivt distributionsnät luckras upp vålla vissa auktoriserade återförsäljare skada först om deras potentiella kunder börjar förvärva varor som bjuds ut till försäljning på dessa webbplatser. Den domstol som är bäst lämpad att bedöma denna skada är således domstolen i den domkrets där den allmänhet som annonserna om varorna riktar sig till befinner sig.

27.

Enligt den franska regeringen borde en tvist om ett sådant åsidosättande som det nu aktuella prövas vid en fransk domstol såvitt den gärning som begåtts i en annan medlemsstat medfört eller riskerar att medföra skada i domkretsen för den domstolen vid vilken talan har väckts.

28.

Den franska regeringen har anfört att domstolen, i en tvist om ett försäljningserbjudande på en marknadsplats på nätet som riktade sig till konsumenter i unionen och avsåg märkesvaror som av innehavaren var avsedda för försäljning i tredjeland, fann att enbart det förhållandet att en webbplats är tillgänglig på det territorium för vilket varumärket registrerats inte är tillräckligt för att försäljningserbjudanden som görs på webbplatsen ska anses riktade till konsumenter på detta territorium. De nationella domstolarna måste således bedöma från fall till fall om det föreligger relevanta tecken på att ett försäljningserbjudande som görs på en elektronisk marknadsplats som är tillgänglig på det territorium för vilket varumärket har registrerats är riktat till konsumenterna på detta territorium. Det ska vid denna bedömning särskilt beaktas om det i försäljningserbjudandet anges vilka geografiska områden säljaren kan skicka varan till. ( 6 )

29.

Den italienska regeringen har i huvudsak anfört att det mål i vilket domen av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635) meddelades, skiljer sig från det nu aktuella målet, i vilket käranden i det nationella målet, mot bakgrund av den påstådda skadan, väckte talan om förbudsföreläggande avseende det otillåtna beteendet och yrkade att det omstridda försäljningserbjudandet skulle tas bort från marknadsplatsen. Den italienska regeringen anser att det i ett sådant fall, mot bakgrund av de principer som domstolen fastställt avseende spridningskapaciteten hos åsidosättanden som begås med hjälp av internet, arten av den rättighet som åsidosatts och möjligheterna att skydda denna rättighet samt med hänsyn till kraven på förutsebarhet och god rättsskipning som utgör skälen till att en annan domstol kan vara behörig, finns anledning att anse att talan kan väckas antingen vid en domstol i den medlemsstat där det ifrågasatta försäljningserbjudandet lagts upp på marknadsplatsen genom en webbplats i den staten eller vid en domstol i den medlemsstat där försäljningserbjudandet i fråga under alla omständigheter är tillgängligt och möjliggör inköp av produkten.

30.

Enligt den luxemburgska regeringen består den påstådda skadan i det nationella målet, vilket rör en auktoriserad återförsäljare som påstår sig ha lidit skada till följd av ett åsidosättande av förbudet mot återförsäljning utanför återförsäljarens selektiva distributionsnät, i en minskning av återförsäljarens marknadsandelar. Följaktligen bör hänsyn tas till den relevanta marknaden för denna auktoriserade återförsäljare vid fastställandet av behörig domstol. Kriteriet avseende möjligheten att köpa produkten inom domkretsen för den domstolen vid vilken talan har väckts är således synnerligen relevant.

31.

Den luxemburgska regeringen har erinrat om att det påstådda åsidosättandet i det nationella målet, till skillnad från vad som var fallet i domstolens domar om skydd av personens rättigheter (dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl., C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685), varumärkesrätt (dom av den 19 april 2012, Wintersteiger, C‑523/10, EU:C:2012:220) och upphovsrätt (dom av den 3 oktober 2013, Pinckney, C‑170/12, EU:C:2013:635), utgörs av en ”återförsäljning” av vissa varor utanför ett selektivt distributionsnät. Således har åsidosättandet inte fullbordats enbart i och med att ett innehåll har spridits på internet. Det krävs dessutom vissa ytterligare handlingar som är av den arten att de kan vålla skada.

32.

Kommissionen har föreslagit att domstolen ska svara att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att i händelse av ett påstått åsidosättande av förbudet mot återförsäljning utanför ett exklusivt distributionsnät genom ett försäljningserbjudande på internet avseende varor som omfattas av ensamrätten på webbplatser som drivs i flera olika medlemsstater, ska den ort där skadan inträffade anses vara den ort där återförsäljaren med ensamrätt har drabbats av en försäljningsminskning. Denna ort ska vara det territorium där vederbörande innehar en sådan ensamrätt.

33.

Det är i sig för det första anmärkningsvärt att varken förordning nr 1215/2012 eller förordning (EG) nr 593/2008 ( 7 ) eller Rom II‑förordningen innehåller någon särskild bestämmelse om it-relaterade brott (trots att internet redan har funnits i ungefär 25 år). Det finns två tänkbara förklaringar till detta. Antingen har unionslagstiftaren ansett att dessa brott inte är så speciella att de har krävt några särskilda bestämmelser eller så har frågan varit så pass känslig att man föredragit att invänta domstolens praxis ( 8 ) (se, bland annat, dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. (C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685), dom av den 19 april 2012, Wintersteiger (C‑523/10, EU:C:2012:220), dom av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635), eller dom av den 22 januari 2015, Hejduk (C‑441/13, EU:C:2015:28)).

34.

Det ska inledningsvis påpekas att bestämmelserna i förordning nr 44/2001 ska tolkas självständigt och med hänsyn tagen till förordningens systematik och syften. ( 9 )

35.

Det ska framhållas att det ”endast är med undantag från den grundläggande principen i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga som det i [kapitel II i avsnitt 2] i förordning nr 44/2001 föreskrivs ett antal särskilda behörighetsregler, däribland den behörighet som följer av artikel 5 led 3 i denna förordning”. ( 10 )

36.

Regeln om att behörig domstol är domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa är en särskild behörighetsregel. Den ska därför tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen anges i förordning nr 44/2001. ( 11 )

37.

Det är med iakttagande av dessa begränsningar som uttrycket ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 kan emellertid ”avse både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer”. ( 12 )

38.

Det följer härvidlag av fast rättspraxis att behörighetsregeln i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 grundas på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolarna i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att dessa domstolar ges behörighet. ( 13 )

39.

Eftersom fastställandet av ett av de anknytningsmoment som fastslagits i den rättspraxis som anges i punkterna ovan ska göra det möjligt att fastställa behörigheten för den domstol som objektivt är den mest lämpade att avgöra huruvida rekvisiten för svarandens ansvar är uppfyllda, kan talan enbart väckas vid domstolen i den ort där det relevanta anknytningsmomentet finns. ( 14 )

40.

I det nu aktuella fallet infinner sig frågan huruvida den hänskjutande domstolen är behörig enbart på grund av orten där den påstådda skadan inträffade. Såsom kommissionen har framhållit följer det av de handlingar som ingetts till domstolen att tolkningsfrågan avser orten där skadan inträffade och inte orten där den skadevållande händelsen inträffade. Jag anser (i likhet med den franska regeringen) att den händelse som orsakade åsidosättandet av förbudet mot återförsäljning utanför ett selektivt distributionsnät kan hänföras till beteendet hos den som driver respektive webbplats. Av detta följer att en sådan skadevållande händelse kan lokaliseras till olika platser beroende på var den eller de som driver webbplatsen har sitt säte. Därmed ger den skadevållande händelsen i det nu aktuella fallet inte stöd för att fastställa att behörig domstol är den domstol vid vilken talan väckts.

41.

Enligt rättspraxis är denna ort den där omständigheten som kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar har orsakat skada. ( 15 )

42.

Domstolen har redan tolkat artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 i samband med anklagelser om skador som vållats av innehåll på en webbplats och som därmed kan inträffa på flera platser. ( 16 )

43.

När det specifikt gäller påstådda intrång i immateriella rättigheter har domstolen i flera domar ( 17 ) framhållit att frågan om vilken domstol som är behörig är förbestämd av det aktuella territorium där rättigheten är skyddad. En domstol i den medlemsstat där en rättighet är skyddad är nämligen bäst lämpad att pröva en anklagelse om intrång i en skyddad rättighet.

44.

I mål Wintersteiger (dom av den 19 april 2012, C‑523/10, EU:C:2012:220), som avsåg en anklagelse om intrång i ett nationellt varumärke, fann domstolen att såväl kravet på förutsebarhet som kravet på god rättsskipning talade för att domstolarna i den medlemsstat där rättigheten åtnjuter skydd ska anses behöriga såsom belägna på den ort där skadan uppkom, eftersom dessa domstolar är bäst lämpade att bedöma huruvida det föreligger något faktiskt intrång i nämnda rättighet och i enlighet med artikel 8 i Rom II‑förordningen kan tillämpa den nationella lagstiftningen.

45.

Domstolen fann nämligen att ”artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 [ska] tolkas på följande sätt. En talan rörande intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en annan medlemsstats toppdomän, kan väckas antingen vid domstolarna i den medlemsstat där varumärket är registrerat eller vid domstolarna i den medlemsstat där annonsören har sin etableringsort”. ( 18 )

46.

I dom av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635), slog domstolen fast att när det gäller ett påstått intrång i den ekonomiska delen av upphovsrätten, är det följaktligen redan fastställt att en domstol vid vilken talan väckts om skadestånd utanför avtalsförhållanden är behörig att pröva målet när den medlemsstat där denna domstol är belägen skyddar de ekonomiska rättigheter som käranden åberopar och den påstådda skadan kan uppkomma inom domkretsen för den domstol där talan väckts. Denna domstol kan även, i enlighet med artikel 8 i Rom II‑förordningen, tillämpa den nationella lagstiftningen. I dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF (C‑387/12, EU:C:2014:215), överförde domstolen praxis från domen Pinckney på intrång som påstods ha gjorts i en rättighet utanför internet.

47.

I punkterna 41 och 42 i dom av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635), fann domstolen följande: ”I det skede av bedömningen där det ska avgöras om en domstol är behörig att pröva en skadeståndstalan, kan fastställandet av orten där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 5 led 3 i [förordning nr 44/2001] … inte göras beroende av kriterier som avser prövningen i sak och som inte förekommer i denna bestämmelse. I bestämmelsen föreskrivs nämligen som enda villkor att en skada har inträffat eller kan inträffa. … I motsats till artikel 15.1 c i förordningen, som har tolkats av domstolen i [dom av den 7 december 2010, Pammer och Hotel Alpenhof (C‑585/08 och C‑144/09, EU:C:2010:740)], innehåller förordningens artikel 5 led 3 således inte något krav på att den aktuella verksamheten 'riktar sig till’ den medlemsstat i vilken talan väcktes” (min kursivering).

48.

När det gäller att fastställa den ”ort där omständigheten som kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar har orsakat skada” har domstolen nämligen aldrig ansett det väsentligt huruvida den verksamhet som gett upphov till en skada specifikt riktar sig till den aktuella orten. ( 19 )

49.

Slutligen följer det av dom av den 22 januari 2015, Hejduk (C‑441/13, EU:C:2015:28, punkt 38), att vid ett påstått intrång i upphovsrätten och i till upphovsrätten närstående rättigheter som är skyddade i den medlemsstat där talan väckts vid domstol, så är den domstolen behörig – på grund av orten för skadans uppkomst – att pröva en skadeståndstalan som grundar sig på intrång i dessa rättigheter genom publicering av skyddade fotografier på en webbplats som är åtkomlig från domstolens domkrets. Den domstolen är endast behörig att pröva den skada som vållats inom den medlemsstat som den tillhör. Enligt artikel 8 i Rom II‑förordningen får den domstolen tillämpa den nationella lagstiftningen.

50.

Det är visserligen riktigt att dom av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635), avsåg en talan om skadestånd för intrång i den ekonomiska delen av upphovsrätten på internet, men punkt 42, som citeras ovan i punkt 47, innehåller ett uttalande med allmän räckvidd.

51.

Det ska härvidlag erinras om att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas extensivt i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt har uppkommit på en annan ort. ( 20 )

52.

Domstolen har preciserat denna praxis ytterligare genom att slå fast att det uttrycket inte avser den ort där käranden har sitt hemvist och huvuddelen av sin förmögenhet av det enda skälet att käranden har lidit ekonomisk skada där till följd av en förmögenhetsförlust som inträffat, och som käranden har lidit, i en annan medlemsstat. ( 21 )

53.

I dom av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 49), erinrade domstolen om att ”[k]ärandens ekonomiska skada … följaktligen inte [är] skäl nog för att ge domstolen på den ort där han har hemvist behörighet när, såsom i det mål som gav upphov till [dom av den 10 juni 2004, Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364)], såväl den omständighet som orsakat skadan, som den ort där skadan uppkommit, kan lokaliseras till en annan medlemsstats territorium (se, för ett liknande resonemang, dom [av den 10 juni 2004, KronhoferC‑168/02], EU:C:2004:364, punkt 20)”.

54.

Däremot angav domstolen följande i punkt 50 i domen av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37): ”En sådan behörighet kan emellertid motiveras i den mån kärandens hemvist sammanfaller med den ort där den omständighet som orsakat skadan inträffat eller den ort där skadan uppkommit”.

55.

I det fortsatta resonemanget medgav domstolen i punkt 55 i nämnda dom att domstolarna där käranden har sitt hemvist är behöriga, med hänsyn till den ort där skadan uppkom, när skadan uppkommit direkt på ett konto som nämnda kärande har i en bank som är etablerad i deras domkrets.

56.

I mål om intrång i immateriella rättigheter eller ett åsidosättande av konkurrensrätten genom användningen av internet, är orten där skadan uppkom i princip varje ort där en webbplats är åtkomlig. På grund av att internet är åtkomligt överallt, ( 22 ) finns således en rad olika platser där skadan uppkom.

57.

För att undvika att alla domstolar i hela världen blir behöriga, till och med vid ”Minimum Contacts”, ( 23 ) har man nämligen både i rättspraxis och i doktrinen under lång tid strävat efter att ta fram kriterier för att avgränsa de möjliga platserna där skadan kan anses ha inträffat för sådana gärningar som begås på internet. För att en domstol på platsen där skadan inträffat ska vara behörig, måste åsidosättandet av konkurrensrätten få vissa följder. ( 24 ) Det kan nämligen uteslutas att en skada har inträffat om det är uppenbart att den konkurrens som en kärande har anfört inte har kunnat få några ekonomiska konsekvenser på marknaden eller marknaderna i fråga. Av detta följer exempelvis att reklam på internet för tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som endast är känd på lokal nivå uppenbarligen inte kan ge upphov till skador någon annanstans än på den lokala marknaden. ( 25 )

58.

En parallell kan dras till påstådda intrång i immateriella rättigheter. ”I mål om förfalskning är den skadliga direkta effekten i allmänhet en ekonomisk förlust för rättighetshavaren på den plats eller på de platser där den förfalskade varan säljs eller marknadsförs eller där denna vara används. I ett läromedel i ämnet har professorerna Fawcett och Torremans i detta hänseende framhållit att ”i flera mål har förfalskningen orsakat käranden en direkt ekonomisk förlust … Det är vanligtvis inte svårt att fastställa den aktuella förlusten. Om svaranden exempelvis säljer en förfalskad vara kommer detta att orsaka en minskad försäljning [för käranden]. Skadan uppkommer då på den plats där försäljningsförlusten har gjorts. Den platsen kommer att vara den plats där den förfalskade varan har sålts”. … Denna bedömning står i fullständig överensstämmelse med domstolens praxis och skulle kunna utvidgas till andra typer av intrång. Således, beträffande upphovsrätt, uppstår den ekonomiska förlusten vanligtvis där kopior av den förfalskade produkten säljs eller distribueras till allmänheten; beträffande varumärken, är det på den plats där kännetecknet används för att sälja eller bjuda ut varorna”. ( 26 )

59.

När det gäller rättighetsintrång som begås på internet följer det klart och tydligt av domstolens praxis att ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ”kan variera beroende på arten av den rättighet som det påstådda intrånget avser”. ( 27 )

60.

Jag anser (i likhet med kommissionen) att det finns anledning att först och främst fråga sig, när det i det nu aktuella målet gäller att bestämma den ort där skadan inträffade, vilken typ av skada som Concurrence har kunnat vållas till följd av att de omtvistade varorna såldes utanför det selektiva distributionsnätet. Inom ramen för ett exklusivt återförsäljaravtal ger en leverantör återförsäljaren ensamrätt att distribuera leverantörens varor på ett givet territorium och förbinder sig samtidigt att inte distribuera de berörda varorna utanför återförsäljarens försäljningsnät. Återförsäljaren i sin tur förbinder sig att utveckla och främja försäljningen av leverantörens varor på det berörda territoriet. För det fallet att ensamrätten enligt avtalet åsidosätts genom en webbplats på internet, som i det nu aktuella fallet, är den skada som återförsäljaren kan göra gällande den minskning av försäljningsvolymen som följer av försäljningen genom åsidosättande av återförsäljarens ensamrätt och den påföljande minskningen av vinsten. Mot bakgrund av det begränsade territoriella tillämpningsområdet för återförsäljarens ensamrätt kan den ort där den aktuella försäljningen och vinsten minskat emellertid inte vara någon annan ort än den medlemsstats territorium där återförsäljaren har ensamrätt.

61.

Det tycks framgå av handlingarna i målet att återförsäljaren i det nu aktuella fallet har en ensamrätt som är begränsad till det franska territoriet och att det därför är i Frankrike som försäljningen och vinsten kan ha minskat. Av detta följer att den ort där skadan inträffade är Frankrike och att en fransk domstol är behörig domstol enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

62.

I och med att webbplatserna Amazon.de, Amazon.co.uk, Amazon.es och Amazon.it i princip är åtkomliga i Frankrike utgörs nämligen den skada som Concurrence gjort gällande av förlorade marknadsandelar i samband med försäljningen av produkter ur Elite-serien såväl för bolagets butik i Paris som för dess webbplats på internet, vilken bolaget driver från sitt säte i Paris. Av detta följer att skadan inte kan ha inträffat någon annanstans än i Frankrike. Därför måste en fransk domstol även vara behörig vad beträffar Amazons webbplatser utomlands som är i fråga i det nu aktuella målet. ( 28 )

63.

Genom fastställandet av den ort där skadan inträffade anges en domstol där brottet har begåtts som har en ”speciellt nära anknytning” som ”motiverar att dessa domstolar [det vill säga andra domstolar än dem på den ort där svaranden har hemvist] tillerkänns behörighet för att uppnå god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande”. ( 29 )

64.

”De som gör uppgifter tillgängliga på ett visst sätt gör detta med kännedom om den räckvidd uppgifterna kan få. I synnerhet de som lägger ut uppgifter på [internet] gör detta med kännedom om att de uppgifter som de gör åtkomliga blir åtkomliga i hela världen, utan några geografiska begränsningar”. ( 30 )

65.

Därför är det i det nu aktuella fallet just en fransk domstol som är bäst lämpad att pröva frågan om Concurrence har förlorat marknadsandelar i samband med försäljningen av produkter ur Elite-serien såväl i bolagets butik i Paris som på den webbplats som bolaget driver från sitt säte i Paris.

66.

För övrigt måste den ort där skadan inträffade fastställas så, att kravet på förutsebarhet är uppfyllt vad gäller den behöriga domstolen, vilket är en annan grundläggande princip i förordning nr 44/2001 (och återspeglas i skäl 11). På ett liknande sätt fann domstolen i domen av den 19 april 2012, Wintersteiger (C‑523/10, EU:C:2012:220), att även kravet på förutsebarhet i det aktuella fallet talade för att domstolarna i den medlemsstat där rättigheten åtnjöt skydd skulle anses behöriga såsom belägna på den ort där skadan hade uppkommit (i det nu aktuella fallet återförsäljarens ensamrätt).

67.

Amazon Services Europe har slutligen anfört att resonemanget om åtkomlighet inte bör godtas, eftersom det gynnar ett forum shopping som, med hänsyn till de nationella rättigheternas specificitet, riskerar att övergå i law shopping. Det är emellertid tillräckligt att konstatera att detta argument, som anfördes av generaladvokat Jääskinen i förslaget till avgörande i mål Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:400, punkt 68), inte godtogs av domstolen i domen i nämnda mål. Jag anser dessutom att denna farhåga är överdriven, inte minst eftersom den nationella domstolen endast kan bevilja skadestånd för skador som vållats på den medlemsstats territorium där domstolen finns. ( 31 )

68.

Jag anser att den lösning som föreslås i detta förslag till avgörande är skälig på grund av att den är förenlig med syftet med artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 (bland annat att ge behörighet till den domstol som är bäst lämpad att pröva en anklagelse). Jag anser även att den är skälig, även om det i det nu aktuella fallet inte är fråga om en immateriell rättighet.

69.

Jag anser dessutom, mot bakgrund av omständigheterna i det nu aktuella målet, att en ensamrätt till återförsäljning på ett territorium är jämförbar med en immateriell rättighet.

70.

Det finns nämligen skäl att föra ett liknande resonemang som det i domen av den 5 juni 2014, Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318). Vid de aktuella omständigheterna i nämnda mål fanns det inte heller någon koppling mellan territorialiteten i det beviljade skyddet och räckvidden av den skyddade immateriella egendomen, eftersom det i det aktuella fallet rörde sig om ett gemenskapsvarumärke.

71.

I domen av den 5 juni 2014, Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318), angav domstolen, utan att specifikt avse internet, att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 – vid ett påstående om otillåten jämförande reklam eller illojal efterbildning av ett kännetecken som är skyddat av ett gemenskapsvarumärke, som är förbjuden enligt lagen om förbud mot illojal konkurrens i den medlemsstat i vilken talan väckts – gör det möjligt att med hänvisning till den ort där skadan uppkom grunda domstolsbehörighet för att pröva skadeståndstalan som grundas på nämnda nationella lag, mot en person som är etablerad i en annan medlemsstat, i vilken det påstås att vederbörande i den medlemsstaten har begått en handling som har orsakat eller riskerar att orsaka skada inom domkretsen för den domstol där talan har väckts. Enligt artikel 6.1 i Rom II‑förordningen eller artikel 6.2 och artikel 4 i samma förordning, ska denna domstol för övrigt tillämpa den nationella lagstiftningen.

72.

Jag anser att det inte har någon betydelse var de webbplatser där de aktuella varorna erbjöds till försäljning har sitt ursprung när det gäller att fastställa vilken domstol som är behörig.

73.

Som kommissionen har framhållit ska den behöriga domstolen nämligen fastställas på grundval av den marknad där de varor som omfattas av återförsäljarens ensamrätt har sålts och där skadan således har inträffat. I det nu aktuella fallet tycks återförsäljaren som angetts ovan ha en ensamrätt som är begränsad till franskt territorium. Således är det i Frankrike som återförsäljarens försäljning och följaktligen vinst har minskat. Huruvida denna minskning har orsakats av webbplatser som är etablerade i Frankrike eller någon annanstans är endast av betydelse när det gäller att fastställa räckvidden av det förbudsföreläggande som yrkats av återförsäljaren, det vill säga att bestämma vilka webbplatser som skulle kunna utgöra föremål för detta föreläggande.

74.

Fastställandet av behörig domstol är med andra ord en sak, räckvidden av det förbudsföreläggande som kan utfärdas mot svaranden i det nationella målet, det vill säga bestämningen av de webbplatser på vilka svaranden inte längre kommer att kunna lägga ut försäljningserbjudanden avseende de omtvistade varorna, är en annan sak. Om käranden i det nationella målet vid första påseendet kan styrka att den försäljningsminskning och den intäktsförlust som käranden drabbats av i Frankrike inte enbart beror på verksamheten på webbplatsen Amazon.fr, utan även på verksamheten på Amazons utländska webbplatser, borde käranden naturligtvis även kunna erhålla ett förbudsföreläggande avseende dessa webbplatser vid franska domstolar. Denna fråga hänför sig emellertid till sakprövningen i målet och rör inte fastställandet av behörig domstol. Som anges ovan kan det territoriella tillämpningsområdet för den ensamrätt som innehas av Concurrence antas vara begränsat till den franska marknaden. ( 32 ) Den franska domstolen ska således fastställa i vilken mån utbudet av varor som omfattas av denna rätt på utländska webbplatser har kunnat inkräkta på Concurrences rättigheter på den franska marknaden.

75.

Frågan huruvida det verkligen har förekommit intrång i ensamrätten i ett sådant sammanhang som det aktuella i det nationella målet är emellertid en sakfråga som domstolen inte ska pröva i det nu aktuella fallet. Ett fastställande av den ort där skadan inträffade kan nämligen inte vara beroende av omständigheter som måste prövas i ett senare skede, såsom prövningen i sak.

76.

Av dessa skäl föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) har ställt på följande sätt:

Artikel 5 led 3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att i händelse av ett påstått åsidosättande av förbudet mot återförsäljning utanför ett exklusivt distributionsnät genom ett försäljningserbjudande på internet avseende varor som omfattas av ensamrätten på webbplatser som drivs i flera olika medlemsstater, ska den ort där skadan inträffade anses vara den ort där återförsäljaren med ensamrätt har drabbats av en försäljningsminskning. Denna ort ska vara det territorium där vederbörandes ensamrätt åtnjuter skydd. Det har ingen betydelse för fastställandet av behörig domstol vilket ursprung de webbplatser har där de berörda varorna har bjudits ut till försäljning.