1.

Begäran har framställts i ett mål mellan X och Staatssecretaris van Financiën (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid finansministeriet) vid Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) angående betalning av inkomstskatt och sociala avgifter för år 2009.

2.

Den hänskjutande domstolen söker klarhet i tolkningen av lagvalsreglerna i artiklarna 13.2 a och 14.2 b i) i förordning (EEG) nr 1408/71. ( 2 ) Den hänskjutande domstolen har särskilt bett domstolen klargöra huruvida en anställd som utövar verksamhet som anställd i en annan medlemsstat under en period av obetald ledighet på tre månader ska anses vara en person som normalt arbetar inom två medlemsstaters territorier vid fastställandet av vilken lagstiftning som ska tillämpas.

3.

I artikel 1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att följande beteckning används i angiven betydelse:

4.

Artikel 13 i samma förordning har följande lydelse:

”1.   Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.   Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

5.

I artikel 14.2 b i) i samma förordning anges följande:

”2.   För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:

…

6.

X är en nederländsk medborgare som bor och är anställd i Nederländerna.

7.

Hon avtalade med sin nederländske arbetsgivare att hon skulle ta obetald ledighet mellan den 1 december 2008 och den 28 februari 2009 genom en särskild överenskommelse. Parterna avtalade att hennes anställningsavtal skulle fortsätta att gälla och att hon skulle återgå till sin vanliga tjänst den 1 mars 2009.

8.

Under den obetalda ledigheten vistades X i Österrike och var anställd som skidlärare hos en arbetsgivare med säte i Österrike. Hon utförde inte något arbete i Nederländerna under dessa månader.

9.

Tvisten mellan X och Staatssecretaris van Financiën (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid finansministeriet) vid den nationella domstolen rör taxeringen för inkomstskatt och sociala avgifter för året 2009. Framför allt avser tvisten frågan huruvida X under januari och februari 2009 var obligatoriskt försäkrad enligt det nederländska systemet för social trygghet och därför var skyldig att betala sociala avgifter.

10.

I ett mål om överklagande av en dom från Rechtbank Gelderland (Distriktsdomstolen i Gelderland) fann Gerechtshof Arnhem-Leeuwarden (Appellationsdomstolen i Arnhem-Leeuwarden) att anställningsförhållandet mellan X och den nederländske arbetsgivaren fortgick under den obetalda ledigheten och att den nederländska lagstiftningen även var tillämplig under den berörda tvåmånadersperioden.

11.

X överklagade nämnda dom till den hänskjutande domstolen på grund av en rättsfråga.

12.

Den hänskjutande domstolen har anmärkt att överklagandet som gjorts på grund av en rättsfråga, ger upphov till frågan vilken bestämmelse i förordning nr 1408/71 det är som avgör vilken lagstiftning som ska tillämpas i januari och februari 2009. Enligt den hänskjutande domstolen kan det antingen vara den allmänna lagvalsregeln i artikel 13.2 a i förordningen eller den särskilda bestämmelsen i artikel 14.2 b i) däri, som avser personer som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier. Eftersom X under de berörda månaderna uteslutande utövade verksamhet som anställd i Österrike, skulle det kunna göras gällande att endast den österrikiska lagstiftningen var tillämplig på henne. Det skulle dock också kunna göras gällande, såsom distriktsdomstolen också fann, att hon normalt arbetade inom två medlemsstaters territorier, nämligen Nederländerna och Österrike. Detta skulle få till följd att den nederländska lagstiftningen var tillämplig i enlighet med artikel 14.2 b i) i förordning nr 1408/71.

13.

Till följd av detta finner den hänskjutande domstolen det oklart huruvida Nederländerna kan anses vara en medlemsstat där X normalt arbetade under sin obetalda ledighet i samband med hennes anställning i Österrike. Enligt nationell rätt var hon anställd hos den nederländska arbetsgivaren under den relevanta tidsperioden, trots att hon hade obetald ledighet och faktiskt inte utövade något arbete i Nederländerna. Men frågan uppkommer dock huruvida X kan anses ”normalt” ha arbetat inom två medlemsstater i den mening som avses i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71. En ytterligare fråga är huruvida platsen för arbetet bör bedömas under en längre tidsperiod, exempelvis under ett kalenderår. Den hänskjutande domstolen har anmärkt att en kortare tidsperiod skulle leda till att försäkringssituationen oftare måste omprövas och, eventuellt, ofta förekommande ändringar av tillämplig lagstiftning, med den därmed sammanhängande administrativa bördan för den person som berörs.

14.

På grundval av ovanstående omständigheter beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) att vilandeförklara förfarandet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:

15.

Begäran om hänskjutande av den 30 oktober 2015 inkom till domstolens kansli den 5 november 2015. Den nederländska och den tjeckiska regeringen samt kommissionen har yttrat sig skriftligen. Den nederländska regeringen och kommissionen framställde muntliga yrkanden vid förhandlingen den 14 december 2016.

16.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan huvudsakligen för att få klarhet i huruvida artikel 14.2 i förordning nr 1408/71, vid fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig, ska tolkas så, att en person som bor och arbetar i en medlemsstat (Nederländerna) och som tar obetald ledighet i tre månader för att utöva verksamhet som anställd i en annan medlemsstat (Österrike) under denna period ska betraktas som en person som normalt arbetar inom två medlemsstater.

17.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i huvudsak för att få klarhet i vilken lagstiftning som anses tillämplig på en sådan person enligt bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71.

18.

Enligt min uppfattning är dessa frågor nära förbundna med varandra. Om svaret på den första frågan är ja och X ansågs normalt arbeta inom två medlemsstater, skulle hon omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat hon är bosatt, nämligen Nederländerna, i enlighet med lagvalsregeln i artikel 14.2 b i) i förordning nr 1408/71. Om det i stället skulle anses att X inte hade arbetat i Nederländerna under den tid hon hade obetald ledighet, skulle den österrikiska lagstiftningen vara tillämplig under de berörda månaderna.

19.

Det som är avgörande är huruvida X:s situation i fråga om hennes nederländska arbetsgivare, under tiden för hennes obetalda ledighet, anses vara en period av (normal) anställning vid tillämpningen av lagvalsreglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71.

20.

De berörda parternas yttranden skiljer sig åt på denna punkt.

21.

Även om deras argument i viss mån skiljer sig åt, har den nederländska regeringen och kommissionen gjort gällande att X fortsatte att vara anställd i Nederländerna under den tid hon hade obetald ledighet. Den nederländska regeringen har anmärkt att hennes anställningsavtal fortsatte att vara giltigt under den relevanta tidsperioden och att hon fortfarande var försäkrad som arbetstagare i enlighet med den nederländska lagstiftningen om social trygghet. Den nederländska lagstiftningen innebär att en arbetstagare kan betraktas på detta sätt under högst 78 veckors obetald ledighet.

22.

Kommissionen har anmärkt att tillfälligt upphörande av ett anställningsförhållande under en begränsad tidsperiod inte i sig kan göra att personen inte längre anses vara ”anställd”. Det avgörande är huruvida personen, trots det tillfälliga upphörandet, fortfarande omfattas av skyddet mot risker enligt ett socialförsäkringssystem enligt artikel 1 a i förordning nr 1408/71. ( 3 )

23.

Den tjeckiska regeringen har intagit motsatt ståndpunkt och har gjort gällande att en period med obetald ledighet under vilken personen i fråga inte utövar verksamhet av något slag för sin nederländske arbetsgivare och inte uppbär betalning inte kan betraktas som en period av arbete i syfte att fastställa den lagstiftning som ska tillämpas. Enligt den tjeckiska regeringen bör denna slutsats inte rubbas av det faktum att en sådan tidsperiod klassificeras som en tid av anställning enligt nationell rätt.

24.

Det ska noteras att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, där artiklarna 13 och 14 ingår, utgör ett komplett och enhetligt system med lagvalsregler, vars syfte är att säkerställa att arbetstagare som flyttar inom unionen endast omfattas av socialförsäkringssystemet i en medlemsstat, för att undvika att mer än ett lagstiftningssystem blir tillämpligt och de problem en sådan situation skulle kunna medföra. ( 4 )

25.

I förevarande mål är det nödvändigt att fastställa huruvida det rör sig om en situation som omfattas av den allmänna lagvalsregeln i artikel 13.2 i förordning nr 1408/71, som pekar ut lagen i det land där arbetet utförs (lex loci laboris) som tillämplig lag, eller av den särskilda regeln i artikel 14.2 b i avseende hemvistlandets lag (lex domicilii), som är tillämplig på personer som normalt arbetar inom två eller fler medlemsstaters territorier.

26.

I detta avseende är det nödvändigt att avgöra huruvida X, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse, normalt arbetade i både Österrike och Nederländerna.

27.

För det första, när det gäller arbetet i Österrike, anser jag inte att det finns några sakliga skäl som hindrar att detta beaktas för att fastställa om X normalt arbetade inom två medlemsstater. Såsom kommissionen riktigt har gjort gällande kan i synnerhet arbete som varar i tre på varandra följande månader inte på något sätt anses vara en rent marginell verksamhet som inte ska beaktas vid fastställandet av den tillämpliga lagstiftningen. Det följer av omständigheterna i förevarande mål att X under sina tre månader med obetald ledighet faktiskt har utövat arbete enbart i Österrike. Det är inte uppenbart att det är möjligt att bortse från denna verksamhet vid tillämpningen av lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71.

28.

För det andra är saken mindre tydlig när det kommer till att fastställa huruvida X fortsatte att utöva arbete som anställd i Nederländerna under sin obetalda ledighet, trots att hon i verkligheten inte utövade något arbete i den medlemsstaten under nämnda tidsperiod.

29.

Det ska anmärkas att artikel 1 i förordningen, rörande den personkrets som förordningen är tillämplig på, definierar begreppen ”anställda” och ”egenföretagare” i första hand genom hänvisning till ”den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i [ett relevant system för social trygghet]”.

30.

En person är ”anställd” i den mening som avses i förordningen om personen är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 a i förordningen, oavsett om ett anställningsförhållande föreligger. ( 5 )

31.

I domen Dodl och Oberhollenzer ( 6 ) anmärkte domstolen att det inte så mycket är anställningsförhållandet som skyddet mot risker enligt ett system för social trygghet som nämns i artikel 1 a i förordning nr 1408/71 som är avgörande för om en person fortsätter att höra till den personkrets på vilken förordningen är tillämplig. Enbart det faktum att ett anställningsförhållandes huvudförpliktelser upphör under en viss tid kan inte frånta arbetstagaren hans eller hennes ställning som ”anställd”. ( 7 )

32.

Enligt min uppfattning är denna rättspraxis – såsom kommissionen har gjort gällande – även relevant i förevarande situation.

33.

Förvisso är den omständighet att en person omfattas av ett system för social trygghet inte tillräcklig för att kunna fastställa att personen normalt utför arbete på en medlemsstats territorium. Enligt ordalydelsen i artikel 14.2 ska ett anställningsförhållande också föreligga. ( 8 ) För att avgöra huruvida X fortsatte sin verksamhet som anställd i Nederländerna under den obetalda ledigheten, medan hon samtidigt utövade ett separat arbete i Österrike, är det således i förevarande mål nödvändigt att beakta, för det första, huruvida hennes arbetsförhållande fortsatte, exempelvis om utövandet av anställningsavtalet upphörde endast tillfälligt och, för det andra, huruvida hon behöll sin ställning som anställd i Nederländerna i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 1408/71.

34.

Med avseende på det första momentet framgår det av beslutet om hänskjutande att arbetsförhållandet mellan X och den nederländske arbetsgivaren fortsatte under den tid som X obetalda ledighet varade – både rent faktiskt och i enlighet med nederländsk rätt – som är den lag som ska tillämpas på arbetsförhållandet i fråga. Med avseende på det andra momentet, behöll X, i den mån hon tillhörde en gren av ett system för social trygghet i Nederländerna under den relevanta tidsperioden, även sin ställning som ”anställd” i Nederländerna i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 1408/71, oavsett om hon faktiskt utövade arbete under denna begränsade tidsperiod eller inte. Av detta följer att X ska anses normalt arbeta inom två medlemsstater vid tillämpningen av avdelning II i förordning nr 1408/71, trots att hennes anställningsförhållande i en av dessa medlemsstater tillfälligt hade upphört.

35.

Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, har oklarheten i förevarande mål att göra med det faktum att X beviljades särskild, obetald, ledighet, vilket skiljer sig från de vanliga avbrotten i ett anställningsförhållande, såsom begränsade arbetstider eller semester, såtillvida att det tillfälliga upphörandet av utövandet av arbete inte grundade sig på anställningsavtalet utan på ett särskilt avtal som regleras enligt nederländsk arbetsrätt. Förutsatt att verksamhetsavbrottet enligt det särskilda avtalet är tillfälligt och att personen i fråga fortsätter att omfattas av de sociala försäkringarna i Nederländerna, är situationen enligt min uppfattning dock jämförbar med andra, mer typiska, exempel på utövande av två samtidiga arbeten i två medlemsstater, exempelvis under betald semester eller på helger. ( 9 ) Om X hade tagit betald semester för att utöva sitt extra arbete som skidlärare i Österrike under den relevanta tidsperioden, skulle detta onekligen kvalificera som anställning i två medlemsstater. Jag anser att samma slutsats bör dras i förevarande situation, där X hade obetald ledighet, med hänsyn till att hennes anställningsavtal endast tillfälligt hade upphört och att hon fortfarande omfattades av Nederländernas system för social trygghet.

36.

Enligt min uppfattning är den föreslagna tolkningen förenlig med ändamålet för reglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71, som är att främja såväl den fria rörligheten för arbetstagare som friheten att tillhandahålla tjänster och, således, att gynna ett ekonomiskt utbyte genom att undvika administrativa svårigheter, i synnerhet för arbetstagarna och företagen. ( 10 )

37.

I förevarande mål skulle en tillämpning av den allmänna lagvalsregeln om lagen i det land där arbetet utförs (lex loci laboris) innebära att X:s situation omfattades av nederländsk lagstiftning, med undantag för en månad under år 2008 och två månader under år 2009 när hon omfattades av österrikisk lagstiftning. Enligt min uppfattning skulle ett sådant resultat inte vara förenligt med ändamålet för lagvalsreglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71.

38.

Ofta förekommande ändringar av tillämplig lagstiftning skulle medföra en extra administrativ börda. Även om X i förevarande mål har valt att ifrågasätta att nederländsk rätt var tillämplig under hennes obetalda ledighet, anser jag att det, med tanke på de extra administrativa steg som krävs, i de flesta fall skulle vara mer gynnsamt för en migrerande arbetstagare att fortsätta att omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat. Denna uppfattning har också med eftertryck gjorts gällande av den nederländska regeringen och kommissionen.

39.

Slutligen vill jag i övrigt anmärka att denna tolkning också överensstämmer med definitionen av en person som ”normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater” som införts i förordning nr 883/2004, som trots att den inte är tillämplig i tiden i förevarande mål, kan vara upplysande såtillvida att den söker stadfästa tidigare praxis. Särskilt hänvisar definitionen till en person som ”samtidigt eller omväxlande har en eller flera separata anställningar hos samma företag eller arbetsgivare eller för olika företag eller arbetsgivare i två eller flera medlemsstater”. ( 11 )

40.

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden är det min uppfattning att X, med hänsyn till att den obetalda ledigheten endast innebar att utövandet av anställningsavtalet i Nederländerna upphävdes tillfälligt, och att X fortsatte att omfattas av det nederländska systemet för social trygghet, ska anses ha behållit sin ställning som anställd i Nederländerna. Hennes situation från den 1 december 2008 till den 28 februari 2009 skulle därför regleras av artikel 14.2 b i) i förordning nr 1408/71, vari anges att hemvistlandets lag (lex domicilii) ska tillämpas, i detta fall den nederländska lagstiftningen.

41.

För att kunna besvara fråga 2 b från den hänskjutande domstolen vill jag anmärka att, eftersom det är uppenbart att det ska anses att X normalt arbetade i Österrike under perioden i fråga, saknar det relevans för att fastställa vilken lagstiftning som ska tillämpas i förevarande mål huruvida hon dessutom var, eller inte var, anställd i Österrike under efterföljande år.

42.

Till skillnad från de situationer som var aktuella i den rättspraxis som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, ( 12 ) var X samtidigt anställd i två medlemsstater av två olika arbetsgivare. Det är därför inte nödvändigt att beakta tidsgränsen på 12 månader avseende anställda som tillfälligt utstationeras eller pröva huruvida hennes anställning i Österrike var ”tillfällig”.

43.

Jag skulle dock vilja anföra ett sista förbehåll.

44.

Lagvalsreglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71 är inte endast avsedda att möjliggöra principen om en enda stat, utan syftar också till att säkerställa att migrerande arbetstagare fullständigt omfattas av ett system för social trygghet när han eller hon utövar arbete i två eller flera medlemsstater.

45.

I detta avseende har jag redan i ett tidigare mål ( 13 ) betonat att det i gränsfall – såsom i förevarande mål – bör tas hänsyn till nivån på de förmåner som beviljas enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning, för att säkerställa att denna lagstiftning inte utestänger personen i fråga från det skydd som de grundläggande grenarna av social trygghet ger. Om det var uppenbart att nivån på de förmåner som var tillgängliga enligt den lagstiftningen inte var tillräcklig, skulle det vara nödvändigt att beakta denna omständighet vid fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig. I synnerhet skulle det kunna vara lämpligt att tillfälligt upphäva tillämpningen av den lagstiftning som fastställts enligt lagvalsreglerna och tillämpa lagstiftningen i en annan medlemsstat där skyddsnivån är adekvat.

46.

Dessa slutliga överväganden förefaller dock inte tillämpliga i förevarande mål, eftersom den nederländska regeringen vid förhandlingen fastställde att X fortsatte att täckas av alla relevanta grenar av det nederländska systemet för social trygghet under tiden för hennes obetalda ledighet.

47.

Mot bakgrund av samtliga föregående överväganden anser jag att artikel 14.2 b i) i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att en person som är bosatt och anställd i en medlemsstat och som tar tre månaders obetald ledighet för att utöva arbete i en annan medlemsstat för en annan arbetsgivare, under de omständigheter som är för handen i det nationella målet, anses normalt arbeta inom två medlemsstater under denna period vid fastställande av tillämplig lagstiftning. På en sådan person ska, i enlighet med nämnda bestämmelse, lagstiftningen i bostadsmedlemsstaten tillämpas.

48.

Mot bakgrund av alla ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) har ställt på följande sätt:

Artikel 14.2 b i) i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, ska tolkas så, att en person som är bosatt och anställd i en medlemsstat och som tar tre månaders obetald ledighet för att utöva arbete som anställd i en annan medlemsstat för en annan arbetsgivare, under de omständigheter som är för handen i det nationella målet, ska anses normalt arbeta inom två medlemsstater under denna period vid fastställande av tillämplig lagstiftning. På en sådan person ska, i enlighet med denna bestämmelse, lagstiftningen i bostadsmedlemsstaten tillämpas.