1. 

Förevarande begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/37/EG av den 26 maj 2003 om typgodkännande av jordbruks- eller skogsbrukstraktorer, av släpvagnar och utbytbara dragna maskiner till sådana traktorer samt av system, komponenter och separata tekniska enheter till dessa fordon och om upphävande av direktiv 74/150/EEG, ( 2 ) i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2014/44/EU av den 18 mars 2014. ( 3 )

2. 

Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan företaget Agrodetalė UAB (nedan kallat Agrodetalė) och Vilniaus miesto savivaldybės administracija (Vilnius kommunförvaltning, nedan kallad Vilnius kommun) rörande Vilnius kommuns vägran att registrera begagnade traktorer som hade importerats från Vitryssland i det litauiska registret över traktorer, självgående maskiner och jordbruksmaskiner samt släpvagnar till dessa.

3. 

Genom sina frågor önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida begagnade fordon som importerats till Europeiska unionen från ett tredjeland måste uppfylla de harmoniserade tekniska krav som anges i direktiv 2003/37 för att kunna registreras i en medlemsstat.

4. 

I förevarande förslag till avgörande kommer jag att göra gällande att direktiv 2003/37 ska tolkas så, att för att kunna registreras i en medlemsstat måste begagnade fordon som har importerats till den staten från ett tredjeland – och som hör till de fordonskategorier som omfattas av detta direktiv – efter den 1 juli 2009 uppfylla de tekniska krav som föreskrivs i direktivet innan de tas i bruk i unionen för första gången.

5.

Som framgår av första skälet i rådets direktiv 74/150/EEG av den 4 mars 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul ( 4 ) har unionslagstiftaren utgått från följande: ”I varje medlemsstat måste traktorer uppfylla vissa obligatoriska tekniska krav. Dessa krav skiljer sig åt i de olika medlemsstaterna och hindrar därför handel inom Europeiska ekonomiska gemenskapen”.

6.

Mot denna bakgrund konstaterade unionslagstiftaren i andra skälet i samma direktiv att ”[s]ådana hinder mot att upprätta en väl fungerande gemensam marknad kan minskas och även undanröjas om alla medlemsstater antar samma krav, antingen som tillägg till eller i stället för sin nuvarande lagstiftning”.

7.

I tredje skälet i direktiv 74/150 har unionslagstiftaren preciserat att ”[k]raven i detta direktiv gäller traktorer försedda med luftfyllda däck och som är konstruerade för en hastighet mellan 6 och 25 km/tim. Dessa krav är främst avsedda att förbättra säkerheten på vägen och i arbetet i den utsträckning som fordonets konstruktion har betydelse”.

8.

Efter att i fjärde skälet i direktiv 74/150 ha påpekat att ”[m]edlemsstaterna brukar vanligtvis kontrollera att traktorer uppfyller gällande tekniska krav innan de släpps ut på marknaden [och att d]enna kontroll utförs på traktortyper” konstaterade unionslagstiftaren i sjätte skälet i samma direktiv att ”[p]å gemenskapsnivå är det nödvändigt att införa ett förfarande för typgodkännande som gäller för varje traktortyp så att överensstämmelse med ovannämnda krav kan kontrolleras och så att varje medlemsstat kan godta kontroller som utförts av andra medlemsstater”.

9.

I sjunde skälet i direktiv 74/150 anges följande: ”Det nämnda förfarandet skall tillåta varje medlemsstat att säkerställa att en traktortyp har genomgått de kontroller som fastställs i särdirektiv och anges i ett typgodkännandeintyg. Förfarandet skall tillåta att tillverkarna utfärdar ett intyg om överensstämmelse för alla traktorer som överensstämmer med en godkänd typ. En traktor som åtföljs av ett sådant intyg skall av alla medlemsstater anses överensstämma med deras egen lagstiftning”.

10.

Direktiv 74/150 upphävdes genom direktiv 2003/37, med verkan från och med den 1 juli 2005. ( 5 )

11.

Skäl 4 i direktiv 2003/37 har följande lydelse:

”Eftersom detta direktiv bygger på principen om en total harmonisering, bör tillverkarna av dessa fordon ges en tidsfrist som är tillräckligt lång för att de skall hinna anpassa sig till de nya harmoniserade förfarandena innan EG-typgodkännandet blir obligatoriskt.”

12.

I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på typgodkännandet av fordon, oavsett om dessa tillverkats i en enda etapp eller i flera. Det skall tillämpas på sådana fordon som definieras i artikel 2 d och som är konstruerade för en maximal hastighet om lägst 6 km/tim.

Detta direktiv skall även tillämpas på EG-typgodkännande av system, komponenter och separata tekniska enheter avsedda för dessa fordon.

2.   Detta direktiv skall inte tillämpas på följande:

13.

I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…

14.

I artikel 3 i direktiv 2003/37 föreskrivs följande:

”1.   Ansökningar om EG-typgodkännande av fordon skall inlämnas av tillverkaren till medlemsstatens typgodkännandemyndighet. Ansökan skall kompletteras med ett underlag innehållande de uppgifter som anges i bilaga I.

…

4.   En ansökan gällande EG-typgodkännande av fordon, system, komponent eller separat teknisk enhet får inlämnas till endast en medlemsstat. För varje typ som skall godkännas skall en separat ansökan inlämnas.”

15.

I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall bevilja följande:

…

3.   För varje fordonstyp som en medlemsstats EG-typgodkännandemyndighet beviljat eller avslagit en ansökan om typgodkännande eller återkallat ett typgodkännande skall den inom en månad till sina motsvarigheter i de andra medlemsstaterna skicka ett exemplar av EG-typgodkännandeintyget tillsammans med de bilagor som specificeras i kapitel C i bilaga II.”

16.

Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:

”Tillverkaren skall i sin egenskap av innehavare av ett EG-typgodkännandeintyg utfärda ett intyg om överensstämmelse.

Detta intyg, för vilket standardmodeller finns uppställda i bilaga III, skall medfölja varje färdigbyggt eller icke färdigbyggt fordon som tillverkats i överensstämmelse med det typgodkända fordonet.”

17.

I artikel 7.1 första stycket i direktiv 2003/37 föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall registrera nya typgodkända fordon eller tillåta försäljning eller ibruktagande av dem på grundval av skäl som rör deras konstruktion eller funktionssätt endast om dessa fordon är försedda med ett giltigt intyg om överensstämmelse.”

18.

I artikel 12 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Rådet får med kvalificerad majoritet och på förslag av kommissionen förklara att de villkor eller bestämmelser för EG-typgodkännande av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter som fastställs i detta direktiv samt i särdirektiven är likvärdiga med de förfaranden som fastställts genom internationella bestämmelser eller bestämmelser i tredjeland inom ramen för multinationella eller bilaterala överenskommelser mellan gemenskapen och tredjeland.

…

3.   Likvärdigheten för typgodkännanden skall erkännas när de beviljats på grundval av de FN/ECE-förordningar som finns som bilagor till den reviderade överenskommelse från 1958 som finns förtecknad i bilaga II kapitel B del II.B i detta direktiv.

…”

19.

I artikel 23.1 i direktiv 2003/37 föreskrivs följande:

”1.   Angående fordon som hör till kategorierna T1, T2 och T3 skall medlemsstaterna tillämpa detta direktiv på

20.

I enlighet med artikel 25 i direktiv 2003/37 trädde detta direktiv i kraft samma dag som det offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, det vill säga den 9 juli 2003.

21.

Genom punkt 1 i žemės ūkio ministro įsakymas Nr. 3D-396 dėl žemės ūkio ministro 2006 m. spalio 2 d. įsakymo Nr. 3d-384 „dėl traktorių, savaeigių ir žemės ūkio mašinų ir jų priekabų registravimo taisyklių patvirtinimo» pakeitimo (Republiken Litauens jordbruksministeriums beslut nr 3D-396 om ändring av jordbruksministeriets beslut nr 3D-384 av den 2 oktober 2006 rörande godkännande av föreskrifter för registrering av traktorer, självgående maskiner och jordbruksmaskiner samt släpvagnar till dessa) ( 6 ) av den 1 juli 2014, infördes en punkt 191 i föreskrifterna för registrering av traktorer, självgående maskiner och jordbruksmaskiner samt släpvagnar till dessa, vilka antogs genom beslut nr 3D-384, med följande lydelse:

”Begagnade jordbrukstraktorer som är tillverkade i ett land utanför unionen efter den 1 juli 2009 och som inte har registrerats i ett EU-land, ska registreras enligt nämnda föreskrifter om de har tillverkats i enlighet med kraven i [direktiv 2003/37].”

22.

Den 1 juli respektive den 8 oktober 2014 ingav Agrodetalė en ansökan till Vilnius kommunförvaltning om registrering av begagnade traktorer som hade tillverkats i Vitryssland efter den 1 juli 2009 i det litauiska registret över traktorer, självgående maskiner och jordbruksmaskiner samt släpvagnar till dessa.

23.

Genom beslut av den 4 juli och den 13 oktober 2014 avslog Vilnius kommun Agrodetalės ansökan, med motiveringen att Agrodetalė inte hade framlagt dokumentation som styrkte att traktorerna uppfyllde kraven i punkt 1 i beslut nr 3D-396.

24.

Agrodetalė överklagade dessa beslut till Vilniaus apygardos adminitracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) och yrkade att besluten skulle ogiltigförklaras. Genom beslut av den 17 februari 2015 vilandeförklarade Vilniaus apygardos adminitracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius) målet, hänsköt ärendet till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen) och begärde att denna skulle fastställa huruvida punkt 1 i beslut nr 3D-396 var förenlig med lagstiftning av högre rang.

25.

Enligt Vilniaus apygardos adminitracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius) är de tekniska kraven i direktiv 2003/37 endast tillämpliga på registrering av nya fordon till dess att de tas i bruk. Bestämmelserna i direktiv 2003/37 uppställer enligt nämnda domstol inte några tekniska krav avseende begagnade fordon och hindrar således inte att medlemsstaterna registrerar begagnade fordon som saknar EG-typgodkännande och intyg om överensstämmelse från tillverkaren.

26.

Le Žemės ūkio ministerija (Litauens jordbruksministerium, nedan kallat jordbruksministeriet) har däremot gjort gällande att kraven i direktivet är tillämpliga på alla traktorer som har tillverkats efter den 1 juli 2009, inbegripet begagnade traktorer.

27.

På grund av dessa skilda uppfattningar önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida jordbruksministeriet, i punkt 191 i föreskrifterna för registrering av traktorer, självgående maskiner och jordbruksmaskiner samt släpvagnar till dessa, vilka antogs genom beslut nr 3D-384, vilken punkt infördes genom punkt l i beslut nr 3D-396, hade rätt att föreskriva att begagnade traktorer endast får registreras om de uppfyller kraven i ovannämnda direktiv.

28.

Enligt den hänskjutande domstolen går det att hävda att de tekniska kraven i direktiv 2003/37 endast är tillämpliga på registrering av nya fordon fram till fordonens ibruktagande, det vill säga att direktiv 2003/37 inte uppställer några tekniska krav för begagnade fordon och inte heller förbjuder medlemsstaterna att registrera sådana fordon även om de saknar EG-typgodkännande och intyg om överensstämmelse från tillverkaren. Den hänskjutande domstolen har dessutom framhållit att det av direktiv 2003/37 inte framgår huruvida dess tillämpning i något avseende är beroende av platsen för tillverkningen av ett fordon, framför allt huruvida fordonet har tillverkats utanför unionen.

29.

Mot bakgrund av att målet vid Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen) ger upphov till frågor om hur unionsrätten ska tolkas har nämnda domstol beslutat att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:

30.

Genom sin första fråga önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida direktiv 2003/37 ska tolkas så, att för att kunna registreras i en medlemsstat måste begagnade fordon som importerats till denna stat från ett tredjeland uppfylla de tekniska krav som anges i detta direktiv.

31.

Det finns två motstridiga uppfattningar om hur denna fråga bör besvaras.

32.

Enligt den första uppfattningen, som förespråkas av Agrodetalė, den spanska regeringen och kommissionen, kan det system för EG-typgodkännande av jordbrukstraktorer som införts genom det ovannämnda direktivet endast tillämpas på nya fordon, det vill säga på fordon som aldrig tidigare har registrerats eller tagits i bruk. Begagnade fordon som har importerats till unionen från ett tredjeland behöver därför inte EG-typgodkännande och omfattas, enligt unionsrätten, således inte av de tekniska krav som uppställs i direktivet. Härav följer att det står medlemsstaterna fritt att låta sådana fordon omfattas av särskilda nationella krav. Enligt Agrodetalė måste dessa nationella krav iaktta proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen. Till skillnad från Agrodetalė anser kommissionen och den spanska regeringen att medlemsstaterna, inom ramen för utövandet av sin lagstiftningsbefogenhet, har rätt att låta de tekniska kraven i direktiv 2003/37 även omfatta begagnade fordon som har importerats från ett tredjeland.

33.

Den andra uppfattningen, som förespråkas av den litauiska regeringen, bygger däremot på idén om att det är obligatoriskt för fordon som har importeras till Europeiska unionen från ett tredjeland att uppfylla de tekniska krav som anges i direktiv 2003/37.

34.

Vid första anblicken kan det vara frestande att dra slutsatsen att eftersom direktivet innehåller en mängd hänvisningar till begreppet ”nya fordon”, ( 7 ) ankommer det på medlemsstaterna att fastställa vilka tekniska krav som är tillämpliga på begagnade fordon som har importerats till deras territorium från ett tredjeland. Dessa medlemsstater har således endast en möjlighet, och inte en skyldighet, att anpassa dessa krav till kraven i direktiv 2003/37.

35.

Jag delar emellertid den litauiska regeringens uppfattning om att det är obligatoriskt att tillämpa de harmoniserade tekniska kraven på begagnade bilar som har importerats till unionen från ett tredjeland, vilket enligt min mening förefaller vara enda sättet att garantera detta direktivs ändamålsenliga verkan.

36.

Jag påminner om att enligt artikel 2 a i direktiv 2003/37 är EG-typgodkännandet det förfarande genom vilket en medlemsstat intygar att en typ av fordon, system, komponent eller separat teknisk enhet uppfyller de relevanta tekniska kraven i detta direktiv.

37.

Regelverket för EG-typgodkännande grundas på principen om att alla nya fordon som har tillverkats i överensstämmelse med en fordonstyp som godkänts av en medlemsstat fritt får saluföras och registreras i övriga medlemsstater.

38.

Såsom anges i skäl 4 i direktiv 2003/37 bygger detta direktiv på principen om en total harmonisering. Genom direktivet blev förfarandet för EG-typgodkännande således obligatoriskt för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer som hör till en kategori som omfattas av direktivet, medan detta tidigare hade varit valfritt. Enligt artikel 23.1 i direktiv 2003/37 ska medlemsstaterna, angående fordon som hör till kategorierna T1, T2 och T3, tillämpa detta direktiv dels på nya fordonstyper från och med den 1 juli 2005, dels på alla nya fordon vars ibruktagande sker från och med den 1 juli 2009. Vad gäller beviljandet av EG-typgodkännande innebär total harmonisering även att de tekniska kraven beträffande fordonens konstruktion och funktionssätt fastställs i unionsrätten.

39.

Enligt artikel 3.1 i direktiv 2003/37 ska tillverkaren lämna in sin ansökan om EG-typgodkännande av fordon till medlemsstatens typgodkännandemyndighet. Ansökan ska kompletteras med ett underlag innehållande de uppgifter som anges i bilaga I.

40.

Det följer av artikel 4.1 a i detta direktiv att EG-typgodkännande tilldelas fordonstyper som motsvarar uppgifterna i underlaget och som, beroende på vilken kategori de tillhör, uppfyller de tekniska kraven i alla särdirektiv som anges i kapitel B i bilaga II till direktiv 2003/37.

41.

Enligt artikel 4.3 i detta direktiv ska en medlemsstats EG-typgodkännandemyndighet för varje fordonstyp för vilken den beviljat eller avslagit en ansökan om typgodkännande eller återkallat ett typgodkännande inom en månad skicka ett exemplar av EG-typgodkännandeintyget till sina motsvarigheter i de andra medlemsstaterna.

42.

I artikel 6.1 i detta direktiv föreskrivs att tillverkaren i sin egenskap av innehavare av ett EG-typgodkännandeintyg ska utfärda ett intyg om överensstämmelse, i vilket det anges att fordonet har tillverkats i överensstämmelse med det typgodkända fordonet. Detta intyg ska medfölja varje nytt EG-typgodkänt fordon.

43.

Nya EG-typgodkända fordon som åtföljs av ett giltigt intyg om överensstämmelse behöver inte något nytt godkännande av deras tekniska egenskaper eller uppfylla några ytterligare tekniska krav vad gäller deras konstruktion och funktion, såvida de inte uppenbarligen har ändrats efter det att de lämnade tillverkarens fabrik. Nationella bestämmelser, enligt vilka motorfordon som omfattas av ett giltigt EG-typgodkännande inte kan registreras utan uppvisande av ett nationellt intyg om att de uppfyller nationella krav, är därför inte tillåtna ( 8 ).

44.

De fordon som godkänts i en av medlemsstaterna under iakttagande av dessa harmoniserade bestämmelser kan sedan lagenligt saluföras inom hela unionen.

45.

Genom förfarandet för typgodkännande på unionsnivå införs således ett system för ömsesidigt erkännande av de kontroller av att kraven i direktiv 2003/37 samt i särdirektiven är uppfyllda som genomförs av de olika medlemsstaternas typgodkännandeorgan. ( 9 )

46.

I artikel 7.1 i nämnda direktiv föreskrivs således att ”[v]arje medlemsstat skall registrera nya typgodkända fordon eller tillåta försäljning eller ibruktagande av dem på grundval av skäl som rör deras konstruktion eller funktionssätt endast om dessa fordon är försedda med ett giltigt intyg om överensstämmelse”. Enligt samma logik föreskrivs i artikel 5.2 i förordning nr 167/2013 ( 10 ) att ”[m]edlemsstaterna ska tillåta utsläppande på marknaden, registrering eller ibruktagande endast av sådana fordon […] som uppfyller kraven i denna förordning”. I artikel 5.3 i samma förordning anges dessutom att ”[m]edlemsstaterna [inte] får […] förbjuda, begränsa eller hindra utsläppande på marknaden, registrering eller ibruktagande av fordon […] av skäl som hänför sig till sådana aspekter av deras konstruktion eller funktion som omfattas av denna förordning om de uppfyller dess krav”.

47.

Den omständigheten att förfarandet för typgodkännande är avsett att tillämpas på en fordonstyp innan den börjar serietillverkas utesluter enligt min mening inte att en medlemsstat kan dra egna slutsatser av konstaterandet att ett begagnat fordon som importerats från ett tredjeland saknar intyg om överensstämmelse, vilket är fallet i det nationella målet.

48.

I sitt skriftliga yttrande har Agrodetalė uppgett att traktorerna i det nationella målet har förklaringar om överensstämmelse eller godkännanden som förvaras hos det nationella fordonsprovningsorganet. Enligt Agrodetalė är det enda skälet till att traktorerna saknar intyg om överensstämmelse att deras utsläppsnivåer med högst någon tiondels procent överskrider de krav som måste uppfyllas för att få ett EG-typgodkännande.

49.

Mot bakgrund av dessa uppgifter förefaller traktorerna i det nationella målet således sakna intyg om överensstämmelse på grund av att de inte uppfyller de tekniska kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/25/EG av den 22 maj 2000 om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från motorer avsedda för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer och om ändring av rådets direktiv 74/150. ( 11 )

50.

Det bör påpekas att ett nytt fordon som har importerats från ett tredjeland till en medlemsstat inte får registreras i det sistnämnda landet om fordonet hör till en fordonskategori som omfattas av direktiv 2003/37 och inte är en fordonstyp för vilken EG-typgodkännande har beviljats.

51.

Det har i detta avseende ingen betydelse var fordonet tillverkades. Som kommissionen har konstaterat finns det inget samband mellan utfärdandet av ett EG-typgodkännande och var ett nytt fordon tillverkats. Direktiv 2003/37 ska således tillämpas på samma sätt oavsett om det nya fordonet tillverkades inom eller utanför unionen.

52.

I likhet med kommissionen, i dess förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om godkännande av och marknadstillsyn över motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, ( 12 ) konstaterar jag dessutom att den rätt som innebär att alla nya fordon som överensstämmer med en typ som godkänts i en medlemsstat fritt får saluföras och registreras i de andra medlemsstaterna ”gäller alla fordon oavsett var de tillverkats. Det innebär […] att fordon som tillverkats utanför [unionen] fritt kan röra sig inom [unionen], förutsatt att tillverkaren intygar att de är tillverkade i överensstämmelse med en fordonstyp som redan är godkänd i ett EU-land” ( 13 ).

53.

Kravet i artikel 7.1 i direktiv 2003/37 om att fordon ska vara försedda med ett giltigt intyg om överensstämmelse gäller således inte enbart för nya fordon som har tillverkats inom unionen, utan även för nya fordon som har tillverkats utanför unionen och importerats till unionen från ett tredjeland.

54.

Det vore paradoxalt om ett begagnat fordon som importerats till unionen från ett tredjeland får registreras även om det saknar intyg om överensstämmelse, och detta skulle kunna ge upphov till missbruk. Jag anser därför att den medlemsstat till vilken ett sådant fordon importeras har rätt att vägra att registrera fordonet i fråga, med stöd av artikel 7.1 i direktiv 2003/37.

55.

Jag anser nämligen att i en sådan situation måste ett begagnat fordon, som har importerats från ett tredjeland och som saknar EG-typgodkännande och är avsett att användas för första gången i unionen, betraktas som ett nytt fordon och därför omfattas av samma bestämmelser enligt direktiv 2003/37.

56.

I flera bestämmelser i detta direktiv hänvisas till begreppet ”nya fordon” (artikel 7.1, artikel 10.1 och artikel 23.1 b), dock utan att detta begrepp definieras.

57.

Begreppet definieras däremot i artikel 3.37 i förordning nr 167/2013. I denna bestämmelse anges att med nytt fordon avses ett ”fordon som aldrig tidigare har varit registrerat eller tagits i bruk”. Både i artikel 2 q i direktiv 2003/37 och i artikel 3.40 i förordning nr 167/2013 anges att med ett sådant ibruktagande avses den första användningen i unionen av ett fordon.

58.

Under dessa omständigheter går det enligt min mening att hävda att direktiv 2003/37 är tillämpligt på begagnade fordon som har importerats från ett tredjeland, och som används i unionen för första gången.

59.

Jag anser dessutom att det, i analogi med ovanstående, är lämpligt att tillämpa den ståndpunkt som kommissionen gav uttryck för i 72 § i vägledningen för tillämpning av maskindirektivet 2006/42/EG. ( 14 ) I denna paragraf angav kommissionen att ”[a]llmänt taget så gäller maskindirektivet inte utsläppandet på marknaden av begagnade maskiner eller andrahandsmaskiner”, men att det finns ”ett undantag till denna allmänna regel”. Detta undantag består i att ”[m]askindirektivet gäller begagnade maskiner eller andrahandsmaskiner, som först har gjorts tillgängliga för distribution eller användning utanför EU, när dessa maskiner efteråt släpps ut på marknaden eller tas i drift i EU” ( 15 ).

60.

Som den litauiska regeringen i huvudsak har påpekat förklaras hänvisningen till nya fordon i artikel 7.1 i direktiv 2003/37 av den omständigheten att fordon som hör till kategorier som omfattas av detta direktiv och som har tillverkats inom unionen inte får tas i bruk på den inre marknaden utan ett EG-typgodkännande, vilket innebär att sådana fordon inte tidigare kan ha tagits i bruk och således är nya. Om nya fordon som har tillverkats i ett tredjeland importeras till unionen måste de på samma sätt få ett EG-typgodkännande innan de får saluföras.

61.

När de formkraven som föreskrivs i direktiv 2003/37 väl har uppfyllts får fordonen fritt cirkulera i alla unionens medlemsstater och de krav som uppställs i detta direktiv får i princip inte tillämpas på dem igen. Alla begagnade fordon som när de var nya hörde till en kategori som omfattades av unionens sekundärlagstiftning och som har tagits i bruk inom unionen hör följaktligen till fordonskategorier med EG-typgodkännande. På grundval av artikel 28 FEUF får därför handel med dessa fordon mellan medlemsstaterna därefter inte hindras.

62.

Av ovanstående följer att syftet med direktiv 2003/37 är att säkerställa att fordon som släpps ut på unionsmarknaden för första gången uppfyller de harmoniserade tekniska kraven inom unionen, men att den efterföljande rörligheten mellan medlemsstaterna vad gäller sådana fordon, som har EG-typgodkännande, regleras av EU:s primärrätt.

63.

Den litauiska regeringen har dock påpekat att förevarande mål rör en situation där begagnade fordon, som aldrig har varit föremål för ett förfarande för EG-typgodkännande, har importerats till unionen från ett tredjeland, det vill säga fordon som aldrig tidigare har tagits i bruk i unionens medlemsstater. Jag delar den litauiska regeringens uppfattning att sådana fordon, som tas i bruk på unionsmarknaden för första gången, måste betraktas som nya i den mening som avses i direktiv 2003/37.

64.

Den fria rörligheten för traktorer inom unionen bygger med andra ord på premissen att fordonen var EG-typgodkända när de var nya, det vill säga innan de togs i bruk för första gången.

65.

Jag anser att lika stränga krav bör gälla för begagnade traktorer som importeras från ett tredjeland och tas i bruk i unionen för första gången.

66.

Det synsättet är förenligt med det system som har införts genom direktiv 2003/37, som bygger på principen om att alla fordon som hör till vissa fastställda kategorier måste uppfylla enhetliga tekniska krav innan deras första ibruktagande i unionen.

67.

Jag anser dessutom, vilket även den litauiska regeringen har påpekat, att om tolkningen att begagnade fordon som har importerats till unionen från ett tredjeland inte omfattas av de harmoniserade tekniska kraven riskerar detta att leda till att nämnda krav kringgås. Det skulle räcka för en importör eller distributör att förklara att de importerar begagnade bilar för att de skulle befrias från skyldigheten att iaktta kraven. Om de tekniska krav som anges i direktiv 2003/37 inte var tillämpliga på begagnade fordon som släpps ut på unionsmarknaden för första gången skulle importörerna och distributörerna av dessa fordon dessutom få en konkurrensfördel jämfört med tillverkare, importörer och distributörer av fordon som aldrig tidigare tagits i bruk.

68.

En sådan tolkning skulle även strida mot det mål om att stärka den inre marknaden som eftersträvats först i direktiv 74/150, därefter i direktiv 2003/37 och nu i förordning nr 167/2013. Införandet av ett sådant kryphål i harmoniseringen av de tekniska krav som är tillämpliga på traktorer skulle dessutom få negativa konsekvenser vad gäller målen om att garantera vägsäkerhet, säkerhet på arbetsplatsen och miljöskydd.

69.

Att låta det vara upp till medlemsstaterna att fastställa vilka tekniska krav som ska tillämpas på begagnade fordon som har importerats till unionen från ett tredjeland skulle ge upphov till skillnader mellan medlemsstaterna, vilka skulle göra det svårare att låta begagnade fordon som har importerats från ett tredjeland cirkulera mellan dessa stater. Den resulterande fragmenteringen av den inre marknaden skulle inte bara vara oförenlig med det ovannämnda målet att stärka den inre marknaden, utan även med det principiella uttalandet i skäl 4 i direktiv 2003/37 om att direktivet bygger på principen om en total harmonisering.

70.

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida den likvärdighetsmekanism som anges i artikel 12.3 i direktiv 2003/37 kan tillämpas i förevarande mål. Enligt den bestämmelsen ska ”[l]ikvärdigheten för typgodkännanden … erkännas när de beviljats på grundval av de FN/ECE-förordningar som finns som bilagor till den reviderade överenskommelse från 1958 som finns förtecknad i bilaga II kapitel B del II-B i detta direktiv”. Tillämpningen av den mekanismen kan i förekommande fall utgöra hinder för att vägra att registrera de begagnade traktorer som Agrodetalė har importerat.

71.

Som svar på den andra frågan konstaterar jag slutligen att ovannämnda bedömning talar för en tillnärmning av villkoren för första ibruktagande i unionen av nya fordon och begagnade fordon som importerats till unionen från ett tredjeland. Enligt artikel 23.1 b i direktiv 2003/37 måste begagnade fordon som importerats till unionen från ett tredjeland således uppfylla de tekniska krav som föreskrivs i detta direktiv om fordonen togs i bruk i unionen för första gången efter den 1 juli 2009.

72.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) har ställt på följande sätt: