1

Den 28 juni 2014 antog Europeiska kommissionen meddelandet med rubriken ”Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020” (EUT C 200, s. 1) (nedan kallade de angripna riktlinjerna).

2

I punkt 3.7.2 i de angripna riktlinjerna anges vilka villkor som ska gälla för stöd som medlemsstaterna beviljar i form av minskningar av finansieringsstödet för energi från förnybara källor (nedan kallade lättnaderna) för att en sådan lättnad ska anses vara förenlig med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF. I punkt 185 i de angripna riktlinjerna anges således följande:

”Stödet bör begränsas till sektorer som är exponerade för en risk avseende sin konkurrenssituation på grund av kostnaderna för finansieringen av stöd till energi från förnybara källor till följd av deras elintensitet och exponering i förhållande till internationell handel. Stöd kan därför endast beviljas om företaget tillhör de sektorer som finns förtecknade i bilaga 3 [till de angripna riktlinjerna]. Denna förteckning är avsedd att användas uteslutande beträffande stödberättigande till just detta slags ersättning.”

3

Fotnot nr 84 i de angripna riktlinjerna, som har införts i slutet av näst sista meningen i punkt 185 i riktlinjerna, har följande lydelse:

”Kommissionen anser att en sådan risk föreligger avseende sektorer som berörs av en handelsintensitet på 10 % på EU-nivå om sektorns elintensitet uppnår 10 % på EU-nivå. Dessutom föreligger det en liknande risk beträffande sektorer som berörs av en lägre handelsexponering, dock minst på 4 %, och som har en mycket högre elintensitet på minst 20 % eller som är ekonomiskt likvärdiga (t.ex. i fråga om utbytbarhet). Likaledes skulle sektorer med en något lägre elintensitet, dock minst på 7 %, som berörs av en mycket hög handelsexponering på minst 80 % stå inför samma risk. Förteckningen över stödberättigade sektorer utarbetades på grundval av detta. Slutligen har följande sektorer tagits med eftersom de är ekonomiskt likvärdiga med förtecknade sektorer och tillverkar utbytbara produkter (gjutning av stål, lättmetaller och andra metaller … återvinning av källsorterat material …).”

4

I punkt 186 i de angripna riktlinjerna anges följande:

”Dessutom kan en medlemsstat, för att beakta det faktum att vissa sektorer kan vara heterogena i fråga om elintensitet, inbegripa ett företag i sin nationella [ordning med lättnader] … om företaget har en elintensitet på minst 20 % och tillhör en sektor med en handelsintensitet på minst 4 % på unionsnivå, även om det inte tillhör en sektor som finns förtecknad i bilaga 3 [till de angripna riktlinjerna] …”

5

I bilaga 3 till de angripna riktlinjerna (nedan kallad bilaga 3), med rubriken ”Förteckning över stödberättigade sektorer enligt [punkt] 3.7.2 i de angripna riktlinjerna]”, anges de ekonomiska sektorer inom vilka företagen kan omfattas av en lättnad som av kommissionen anses vara förenlig med den inre marknaden utan att de var för sig måste uppnå en bestämd elintensitet.

6

I bilaga 5 till de angripna riktlinjerna (nedan kallad bilaga 5), med rubriken ”Gruv- och tillverkningssektorer som inte ingår i förteckningen i bilaga [3] och som har en handelsintensitet utanför EU på minst 4 %”, anges vissa ekonomiska sektorer som inte tagits med i bilaga 3, inom vilka företagen kan omfattas av en lättnad som av kommissionen anses vara förenlig med den inre marknaden, förutsatt att de var för sig uppnår en elintensitet på 20 procent. Till dessa sektorer hör sektorn för mejerivarutillverkning (NACE 10.51) (nedan kallad mejerisektorn).

7

Sökandena, Milchindustrie-Verband eV och Deutscher Raiffeisenverband eV, är två sammanslutningar vars verksamhetsföremål är att företräda och tillvarata intressena för den tyska mjölkindustrin respektive företagen inom den tyska jordbruksbaserade livsmedelsindustrin. Medlemmarna i Milchindustrie-verband utgörs av företag och föreningar som i Tyskland svarar för cirka 95 procent av mjölkförsörjningen och för 100 procent av exportvolymen. Till Deutscher Raiffeisenverbands medlemmar hör företag som är verksamma i handel med jordbruksprodukter samt i förädling och saluföring av animaliska och vegetabiliska produkter, däribland mjölk.

8

Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 september 2014. De har yrkat att tribunalen ska

9

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 4 december 2014 framställde kommissionen, med stöd av artikel 114 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, en invändning om rättegångshinder. Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

10

Den 19 januari 2015 inkom sökandena med sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder. De har yrkat att tribunalen ska avslå nämnda invändning enligt artikel 114.4 första stycket i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 och fortsätta handläggningen av målet.

11

Enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler kan tribunalen, om svaranden har ansökt om det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas.

12

I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar och den beslutar att avgöra målet utan vidare handläggning.

13

Sökandena har ansökt om att de angripna riktlinjerna ska ogiltigförklaras i den mån mejerisektorn inte anges i bilaga 3, trots att den har en handelsintensitet och en elintensitet på mer än 10 procent. Sökandena har anfört att bilaga 3 är uttömmande och att dess innehåll korrekt ska införlivas genom tysk lagstiftning. De sektorer som anges i bilaga 3 räknas således upp i förteckning 1 i bilaga 4 till den tyska lagen om förnybar energi (Erneuerbare-Energien-Gesetz) av den 21 juli 2014 (BGBl. 2014 I, s. 1066) (nedan kallad 2014 års lag om förnybar energi), i fråga om de sektorer som kan omfattas av lättnader. De sektorer som anges i bilaga 5, däribland mejerisektorn, räknas upp i förteckning 2 i bilaga 4 till 2014 års lag om förnybar energi. För de företag som hör till dessa sektorer föreskrivs i 64 § i denna lag strängare villkor för beviljande av lättnader. Följaktligen är det endast det fåtal mejerier som uppfyller dessa stränga villkor som kan omfattas av en lättnad, vilket allvarligt hotar den internationella konkurrenskraften och fortlevnaden för cirka 80 procent av de tyska mejerierna.

14

Tribunalen erinrar först om att en talan som har väckts av en sammanslutning enligt rättspraxis kan tas upp till sakprövning i tre situationer. Så är fallet när sammanslutningen företräder intressen för personer som själva har rätt att väcka talan, när sammanslutningen individualiseras till följd av att dess egna intressen i egenskap av sammanslutning påverkas, exempelvis på grund av att dess ställning som förhandlingspart har påverkats av den akt som begärs ogiltigförklarad, eller när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Forum 187/kommissionen, T‑189/08, REU, EU:T:2010:99, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

15

I förevarande fall har sökandena inte hänvisat till någon bestämmelse som ger dem processuella rättigheter såvitt avser de angripna riktlinjerna. De har inte heller gjort gällande att de har haft en särskild förhandlingsroll i förfarandet för antagandet av riktlinjerna. Såsom kommissionen korrekt har hävdat, vilket medgetts av sökandena, är talans upptagande till sakprövning följaktligen endast avhängigt frågan huruvida de företag som är verksamma inom mejerisektorn och som företräds av sökandena (nedan kallade de företrädda företagen) har rätt att ansöka om att de angripna riktlinjerna ska ogiltigförklaras i den mån mejerisektorn inte anges i bilaga 3.

16

Det ska vidare erinras om att enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer på de villkor som anges i första och andra styckena i denna bestämmelse väcka talan mot en akt som inte är riktad till dem i två alternativa fall, nämligen om akten direkt och personligen berör dem och om det rör sig om en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.

17

Det ska följaktligen prövas huruvida de företrädda företagen, i förhållande till de angripna riktlinjerna, omfattas av något av de två fall som nämns i föregående punkt, vilket har bestritts av kommissionen. Vart och ett av de båda fallen förutsätter att sökanden berörs direkt av den angripna akten. Detta kriterium ska därför prövas först.

18

Det framgår att begreppet ”som direkt berör dem” är identiskt i de båda fallen i artikel 263 fjärde stycket FEUF och att det följer den formulering som användes i artikel 230 fjärde stycket EG, varvid sistnämnda artikel dock endast avsåg det första av de båda fallen. Det har tidigare slagits fast att villkoret direkt berörd enligt det andra fallet inte ska tolkas mer restriktivt än det villkor som avses med det första fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2011, Microban International och Microban (Europe)/kommissionen, T‑262/10, REU, EU:T:2011:623, punkt 32). Det har dock inte framkommit någon omständighet som gör det möjligt att anse att villkoret direkt berörd i förevarande fall ska tolkas mindre restriktivt för det fall de angripna riktlinjerna utgör en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder.

19

Kommissionen har gjort gällande att de företrädda företagen inte berörs direkt av de angripna riktlinjerna, vilket har bestritts av sökandena.

20

Enligt fast rättspraxis kräver villkoret att en fysisk eller juridisk person ska beröras direkt av en unionsakt, enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, att den ifrågasatta akten har en direkt inverkan på den enskilda personens rättsliga ställning och inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet har en rent automatisk karaktär och endast följer av unionslagstiftningen, utan att några mellankommande regler tillämpas (se dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM, C‑125/06 P, REG, EU:C:2008:159, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

21

Detsamma gäller när mottagarnas möjlighet att inte följa en unionsakt är rent teoretisk, och det inte råder något tvivel om att de har för avsikt att agera i överensstämmelse med akten (dom av den 5 maj 1998, Dreyfus/kommissionen, C‑386/96 P, REG, EU:C:1998:193, punkt 44, och dom Glencore Grain/kommissionen, C‑404/96 P, REG, EU:C:1998:196, punkt 42; se, för ett liknande resonemang, även dom av den 23 november 1971, Bock/kommissionen, 62/70, REG, EU:C:1971:108, punkterna 6–8, och dom av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen, 11/82, REG, EU:C:1985:18, punkterna 8–10).

22

Det ska följaktligen prövas huruvida de angripna riktlinjerna har en sådan direkt inverkan på de företrädda företagens rättsliga ställning, vilket har bestritts av kommissionen.

23

Kommissionen kan anta riktlinjer för sin bedömning, i synnerhet i fråga om statligt stöd. De anvisningar som ges i riktlinjerna är bindande för institutionen om de inte avviker från fördragets bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 1987, Deufil/kommissionen, 310/85, REG, EU:C:1987:96, punkt 22, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, REG, EU:C:1993:111, punkterna 34 och 36, och dom av den 15 oktober 1996, IJssel-Vliet, C‑311/94, REG, EU:C:1996:383, punkt 42).

24

Genom att anta de angripna riktlinjerna har kommissionen följaktligen åtagit sig att, med i princip tvingande verkan, på det sätt som tillkännagetts i riktlinjerna använda sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att pröva huruvida de stöd som omfattas av riktlinjerna är förenliga med den inre marknaden. I synnerhet har kommissionen åtagit sig att anse att en lättnad som en medlemsstat har beviljat till förmån för en sektor som inte anges i bilaga 3 inte är förenlig med den inre marknaden, och att en lättnad som beviljas ett företag som hör till en sektor som anges i bilaga 5 är förenlig med den inre marknaden endast för det fall att företaget uppnår en elintensitet på 20 procent.

25

Det ovan anförda innebär emellertid inte att de företrädda företagen berörs direkt av de angripna riktlinjerna.

26

Vad för det första avser de företrädda företag som omfattas av en lättnad som Förbundsrepubliken Tyskland anmält till kommissionen och beträffande vilken kommissionen inte hade antagit ett beslut om dess förenlighet med den inre marknaden före den dag då de angripna riktlinjerna började tillämpas, är det visserligen riktigt att, såsom sökandena har gjort gällande, riktlinjerna, enligt punkterna 246 och 247 däri, gäller från och med den 1 juli 2014 till och med den 31 december 2020 för alla stödåtgärder som kommissionen har att fatta beslut om, även de åtgärder som anmälts före den 1 juli 2014. Kommissionen kan emellertid tillämpa riktlinjerna på en sådan lättnad endast genom ett beslut enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1) eller genom ett beslut om inledande av det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF eller slutligen genom ett beslut om avslutande av detta förfarande enligt artikel 7 i förordning nr 659/1999. Det är sådana beslut som skulle kunna beröra de företrädda företagen direkt genom att det däri konstateras att den lättnad som dessa företag omfattas av inte är förenlig med den inre marknaden av det skälet att mejerisektorn inte anges i bilaga 3, och inte nämnda bilaga. De företrädda företagen skulle kunna bestrida lagenligheten av sådana beslut vid tribunalen och bland annat göra gällande att mejerisektorn borde ha angetts i bilaga 3.

27

Vad för det andra avser de företrädda företag som omfattas av en lättnad som Förbundsrepubliken Tyskland anmält till kommissionen och som av kommissionen har ansetts utgöra ett stöd som är förenligt med den inre marknaden före den dag då de angripna riktlinjerna började tillämpas, ska följande påpekas. Kommissionen ska, enligt punkt 250 i riktlinjerna, lämna förslag till nödvändiga ändringar av befintliga stöd för att anpassa dem till riktlinjerna senast den 1 januari 2016. Såsom kommissionen korrekt har framhållit kan medlemsstaterna följa eller avvisa dessa förslag, eftersom de inte är bundna av de angripna riktlinjerna. För det fall kommissionens förslag följs, är det den berörda medlemsstatens handlande som blir bestämmande för den rättsliga verkan för de företrädda företagen. Detta handlande kan då, i förekommande fall, ifrågasättas vid de behöriga nationella domstolarna. För det fall kommissionens förslag avvisas av den berörda medlemsstaten, är den enda rättsliga verkan för de företrädda företagen den som följer av skyldigheten att avbryta utbetalningen av ett stöd efter kommissionens eventuella beslut, enligt artikel 19.2 i förordning nr 659/1999, att inleda det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF. De företrädda företagen skulle även i detta fall kunna bestrida lagenligheten av ett sådant beslut vid tribunalen och bland annat göra gällande att mejerisektorn borde ha angetts i bilaga 3.

28

Vad för det tredje avser de företrädda företag som omfattas av en lättnad som av kommissionen kan anses utgöra ett olagligt stöd, eftersom lättnaden beviljats innan den anmälts, och granskats av kommissionen efter den dag då de angripna riktlinjerna började tillämpas, ska det påpekas att kommissionen kan tillämpa riktlinjerna på en sådan lättnad endast genom något av de beslut som anges i punkt 26 ovan. Det är nämligen endast ett sådant beslut som kan beröra de företrädda företagen direkt och som de, i förekommande fall, kan ifrågasätta vid tribunalen.

29

Vad för det fjärde och slutligen avser en medlemsstats eventuella beslut att inte bevilja nya lättnader till förmån för sektorer som inte anges i bilaga 3, omfattas sådana beslut av den berörda medlemsstatens suveräna befogenheter, vilket även korrekt påpekats av kommissionen.

30

Den omständigheten att de angripna riktlinjerna finns hindrar nämligen inte en medlemsstat från att anmäla en ny lättnad till kommissionen till förmån för en sektor som inte anges i bilaga 3, antingen därför att medlemsstaten anser, i förekommande fall efter det att förklaringar har lämnats av de berörda företagen, att sektorn uppfyller villkoren för att ingå i förteckningen i nämnda bilaga eller därför att medlemsstaten anser att dessa villkor inte med fog kan göras gällande av kommissionen. Det är visserligen mycket möjligt att kommissionen, med tillämpning av de angripna riktlinjerna, föranleds att anta ett beslut enligt artikel 7.5 i förordning nr 659/1999 i vilket det konstateras att den planerade lättnaden är ett stöd som är oförenligt med den inre marknaden. Endast ett sådant beslut kan emellertid medföra rättslig verkan som uppkommer direkt för de företag som borde ha omfattats av lättnaden. Såväl dessa företag som den berörda medlemsstaten kan vid tribunalen bestrida att kommissionens beslut är välgrundat och bland annat göra gällande att mejerisektorn borde ha tagits med i bilaga 3.

31

Denna slutsats påverkas inte av det argument som sökandena anfört i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder. Sökandena har därvid anfört att när de angripna riktlinjerna antogs, stod det redan klart att Förbundsrepubliken Tyskland ”ord för ord” skulle införliva bilaga 3 med sin lagstiftning om lättnader, vilket innebär att den rättspraxis som nämns i punkt 21 ovan är tillämplig i det aktuella fallet.

32

I detta avseende har sökandena gjort gällande att kommissionen i december 2013 hade inlett ett formellt granskningsförfarande avseende den tyska lagstiftningen om lättnader, och ställt sig tveksam till huruvida de planerade lättnaderna var rättsenliga inom andra sektorer än dem för stål och aluminium. De angripna riktlinjerna utarbetades följaktligen samtidigt med att det fördes intensiva förhandlingar mellan kommissionen och de tyska myndigheterna om förteckningen över de sektorer som kunde ingå i bilaga 3. Även om det den 28 februari 2014 väcktes talan om ogiltigförklaring av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, har de tyska myndigheterna förklarat dels att de önskade nå en förlikning, dels att den nya tyska lagstiftningen om lättnader skulle vara nära samordnad med, eller till och med uppfylla anvisningarna i, de riktlinjer som utarbetades.

33

Detta innebär emellertid inte att den rättspraxis som nämns i punkt 21 ovan är tillämplig i det aktuella fallet, till skillnad från vad sökandena har hävdat.

34

Såsom har angetts i punkt 30 ovan är medlemsstaterna nämligen varken bundna av de angripna riktlinjerna eller skyldiga att till kommissionen inte anmäla lättnader som strider mot villkoren i riktlinjerna. Möjligheten att nämnda medlemsstater upprätthåller eller antar en nationell lagstiftning som strider mot riktlinjerna kan härvid inte anses vara rent teoretisk. Sökandena har i vart fall inte förklarat varför medlemsstaterna, däribland Förbundsrepubliken Tyskland, i rättsligt och faktiskt hänseende skulle vara skyldiga att godta de anvisningar som kommissionen har åtagit sig att följa vid utövningen av sin bedömning, genom antagandet av de angripna riktlinjerna.

35

Det föregående bekräftas av den omständigheten att, såsom sökandena själva har anfört, Förbundsrepubliken Tyskland väckt talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende den tyska lagstiftningen om lättnader som fanns före 2014 års lag om förnybar energi. Förbundsrepubliken Tyskland har i samband med denna talan, som Tyskland sedermera återkallade (beslut av den 8 juni 2015, Tyskland/kommissionen, T‑134/14, EU:T:2015:392), kunnat ifrågasätta kommissionens preliminära bedömning av de lättnader som medlemsstaten avsåg att bevilja. Enligt sökandenas egna uppgifter är denna bedömning identisk med den som följer av de angripna riktlinjerna.

36

Under dessa omständigheter innebär inte det förhållandet att de tyska myndigheterna hade tillkännagett att de skulle anpassa sin lagstiftning om lättnader för att göra den förenlig med de angripna riktlinjerna innan de antogs, även om detta förhållande antas vara styrkt, att riktlinjerna har haft en direkt inverkan på de företrädda företagen.

37

Situationen i förevarande mål är under alla omständigheter mycket olik de fall som lett till den rättspraxis som nämns i punkt 21 ovan.

38

Domarna Bock/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:C:1971:108), och Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen, punkt 21 ovan (EU:C:1985:18), avsåg således ansökningar om ogiltigförklaring av två beslut genom vilka kommissionen hade tillåtit vissa medlemsstater, efter det att de framställt en begäran därom, att vidta skyddsåtgärder för produkter med ursprung i vissa länder. Domstolen bedömde att de företag som skulle drabbas av åtgärderna var direkt berörda av kommissionens tillstånd, eftersom myndigheterna i de aktuella medlemsstaterna hade förklarat att de skulle vidta de skyddsåtgärder som det ansökts om.

39

I förevarande fall behöver Förbundsrepubliken Tyskland inget tillstånd från kommissionen för att anpassa sin lagstiftning om lättnader för att göra den förenlig med de angripna riktlinjerna eller för att till kommissionen anmäla lättnader som strider mot riktlinjerna, till skillnad från vad som var fallet i fråga om de medlemsstater som berördes av de skyddsåtgärder som nämns i punkt 38 ovan. De sistnämnda behövde ett tillstånd från kommissionen för att vidta sådana åtgärder. De potentiella mottagarna av lättnader som inte beviljats av Förbundsrepubliken Tyskland berörs följaktligen inte av de angripna riktlinjerna på motsvarande sätt som var fallet för de företag som drabbades av nämnda skyddsåtgärder.

40

Domarna Dreyfus/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:C:1998:193) och Glencore Grain/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:C:1998:196) avsåg ansökningar om ogiltigförklaring av beslut som riktats mot de ryska respektive de ukrainska myndigheterna, genom vilka kommissionen hade nekat finansiering av leveranser av vissa jordbruksprodukter under särskilda prisvillkor. Det var med beaktande av den kritiska ekonomiska och finansiella situation som Ryska federationen och Ukraina befann sig i, samt av den förvärrade situationen i länderna vad avser livsmedels- och medicinförsörjning, då leveranserna endast kunde betalas med finansiering från unionen, som domstolen ansåg att de berörda myndigheternas möjlighet att fullgöra leveranskontrakten enligt de prisvillkor som kommissionen inte godkände och att således avstå från nämnda finansiering var rent teoretisk.

41

Det finns i förevarande fall ingen anledning att anse att Förbundsrepubliken Tyskland i faktiskt hänseende befinner sig i en kritisk situation motsvarande situationen för de stater som anges i punkt 40 ovan, varvid nämnda medlemsstat endast skulle ha en rent teoretisk möjlighet att inte följa de angripna riktlinjerna, exempelvis genom att anmäla lättnader som strider mot riktlinjerna till kommissionen.

42

Av det ovan anförda följer dels att Förbundsrepubliken Tyskland, till skillnad från vad sökandena har gjort gällande, inte var tvungen vare sig i rättsligt eller i faktiskt hänseende att anpassa sin lagstiftning om lättnader för att göra den förenlig med riktlinjerna, dels att de företrädda företagen inte berörs direkt av att mejerisektorn inte har tagits med i bilaga 3.

43

De företrädda företagen berörs inte direkt av de angripna riktlinjerna. Det finns därför varken anledning att pröva huruvida de är personligen berörda, eller huruvida riktlinjerna utgör en regleringsakt som inte kräver genomförandeåtgärder, för att slå fast att nämnda företag saknar rätt att ansöka om ogiltigförklaring av riktlinjerna.

44

Av detta följer att sökandena inte befinner sig i någon av de situationer på grundval av vilka det, enligt den rättspraxis som nämns i punkt 14 ovan, kan fastställas att en talan som väckts av en sammanslutning kan tas upp till sakprövning.

45

Talan ska följaktligen avvisas.

46

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

Luxemburg den 23 november 2015