Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål T‑545/14,

GEA Group AG, Düsseldorf (Tyskland), företrädd av advokaten J. Schneiders,

klagande,

mot

Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret) , inledningsvis företrätt av A. Pohlmann, därefter av S. Hanne, båda i egenskap av ombud,

motpart,

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av harmoniseringskontorets fjärde överklagandenämnd den 2 juni 2014 (ärende R 303/2014-4) om en ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordkännetecknet engineering for a better world,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna S. Gervasoni (referent) och L. Madise,

justitiesekreterare: E. Coulon,

med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 juli 2014,

med beaktande av svarsinlagan som inkom till tribunalens kansli den 26 september 2014,

med beaktande av tribunalens skriftliga fråga till parterna,

med beaktande av parternas yttranden som inkom till tribunalens kansli den 1 juni 2015,

följande

Beslut

Domskäl

Bakgrund till tvisten

Den första registreringsansökan

1. Den 6 september 2011 gav klaganden, GEA Group AG, in en ansökan till Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1). Ansökan avsåg registrering av ordmärket engineering for a better world för varor och tjänster i klasserna 6, 7, 9, 11, 35, 37, 39, 41 och 42 enligt Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

2. Genom beslut av den 20 mars 2012 avslog granskaren ansökan om registrering av det sökta varumärket med stöd av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning nr 207/2009.

3. Den 15 maj 2012 inkom klaganden med ett överklagande till harmoniseringskontoret med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.

4. Genom beslut av den 21 mars 2013 (nedan kallat överklagandenämndens första beslut) avslog harmoniseringskontorets fjärde överklagandenämnd överklagandet med motiveringen att det sökta varumärket saknade särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009.

5. Klaganden överklagade överklagandenämndens första beslut genom handling som gavs in till tribunalens kansli den 2 september 2013. Överklagandet avvisades genom beslut av den 22 januari 2015, GEA Group/harmoniseringskontoret (engineering for a better world) (T‑488/13, REU, EU:T:2015:64) på grund av att det hade inkommit för sent.

Den andra registreringsansökan

6. Den 1 augusti 2013 gav klaganden in en andra registreringsansökan till harmoniseringskontoret, vilken i alla avseenden var identisk med den första registreringsansökan.

7. Genom beslut av den 20 december 2013 avslog granskaren ansökan om registrering av det sökta varumärket med stöd av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning nr 207/2009.

8. Klaganden överklagade detta beslut den 23 januari 2014.

9. Genom beslut av den 2 juni 2014 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog harmoniseringskontorets fjärde överklagandenämnd överklagandet. Nämnda överklagandenämnd konstaterade ”med förvåning” att den andra registreringsansökan var identisk med den första och bland annat avsåg en förteckning över identiska varor (punkt 13 i det överklagade beslutet). I huvudsak hänvisade överklagandenämnden därför helt till skälen i dess första beslut (punkt 17 i det överklagade beslutet) genom att återge de ”avgörande” skälen i det beslutet (punkterna 18–21 i det överklagade beslutet).

Parternas yrkanden

10. Klaganden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

– förplikta harmoniseringskontoret att ersätta rättegångskostnaderna.

11. Harmoniseringskontoret har yrkat att tribunalen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

12. Enligt artikel 129 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen när som helst, på eget initiativ och efter att ha hört parterna, genom ett beslut som är motiverat pröva om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

13. I förevarande fall bestämmer tribunalen, med beaktande av handlingarna i målet och i synnerhet parternas svar på tribunalens fråga huruvida detta överklagande kan tas upp till prövning, att målet ska avgöras genom ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.

14. Enligt fast rättspraxis är bristande sakprövningsförutsättningar ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, vilka unionsdomstolen i förekommande fall ska beakta på eget initiativ (se dom av den 10 juli 1990, Automec/kommissionen, T‑64/89, REG, EU:T:1990:42, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 februari 2011, Paroc/harmoniseringskontoret (INSULATE FOR LIFE), T‑157/08, REU, EU:T:2011:33, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

15. Av en likaledes fast rättspraxis följer dessutom att ett beslut som enbart utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. För att undvika att tidsfristen för att väcka talan mot det bekräftade beslutet tillåts att på nytt börja löpa måste en talan som väcks mot ett sådant bekräftande beslut avvisas (beslut av den 7 december 2004, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑521/03 P, EU:C:2004:778, punkt 41, dom av den 16 september 1998, Waterleiding Maatschappij/kommissionen, T‑188/95, REG, EU:T:1998:217, punkt 108, och dom INSULATE FOR LIFE, punkt 14 ovan, EU:T:2011:33, punkt 29; se, för ett liknande resonemang, även dom av den 11 maj 1989, Maurissen och Union syndicale/revisionsrätten, 193/87 och 194/87, EU:C:1989:185, punkt 26).

16. Ett beslut anses utgöra enbart en bekräftelse av ett tidigare beslut om det inte innehåller några nya uppgifter jämfört med det tidigare beslutet och det inte har föregåtts av en ny prövning av den situation som adressaten av detta tidigare beslut befinner sig i (se beslut Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, punkt 15 ovan, EU:C:2004:778, punkt 47 och där angiven rättspraxis, beslut av den 4 maj 1998, BEUC/kommissionen, T‑84/97, REG, EU:T:1998:81, punkt 52, och dom INSULATE FOR LIFE, punkt 14 ovan, EU:T:2011:33, punkt 30).

17. Det framgår av fast rättspraxis att om den angripna rättsakten utgör svaret på en begäran i vilken nya och väsentliga omständigheter åberopas och i vilken administrationen ombeds att göra en omprövning av det tidigare beslutet som vunnit laga kraft, kan denna rättsakt inte anses vara enbart bekräftande, eftersom den innebär en prövning av dessa omständigheter och därmed omfattar ett nytt inslag i förhållande till det tidigare beslutet. Förekomsten av nya och väsentliga omständigheter kan nämligen motivera en begäran om omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft. Om begäran om omprövning tvärtom inte grundas på nya och väsentliga omständigheter måste en talan som väcks mot beslutet att inte göra den begärda omprövningen avvisas (se beslut av den 4 juli 2014, Uspaskich/parlamentet, T‑84/12, EU:T:2014:642, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

18. Tribunalen ska således avgöra huruvida och i så fall i vilken utsträckning det överklagade beslutet enbart utgör en bekräftelse av överklagandenämndens första beslut. Först måste de respektive uppgifterna i de tvister som ledde till besluten i fråga fastställas.

19. Det kan konstateras att saken i förevarande mål, precis som i den tvist som ledde till överklagandenämndens första beslut, avser registrering som gemenskapsvarumärke av ordkännetecknet engineering for a better world för varor och tjänster i klasserna 6, 7, 9, 11, 35, 37, 39, 41 och 42 enligt Niceöverenskommelsen. Dessutom innebar såväl överklagandenämndens första beslut som det överklagade beslutet att registreringsansökningarna avslogs med stöd av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009. Det ska tilläggas att det överklagade beslutet, i bedömningen av detta registreringshinder, inte hänvisar till någon ny omständighet och att det inte har föregåtts av en ny prövning av det varumärke som klaganden ansökt om.

20. Överklagandenämnden angav nämligen i punkt 14 i det överklagade beslutet att klaganden hade upprepat samma argument som dem som tidigare hade underkänts i nämndens första beslut. Den hänvisade därför helt till skälen i sitt första beslut genom att återge de ”avgörande” skälen i det beslutet (punkterna 17–21 i det överklagade beslutet).

21. Överklagadenämnden påpekade i punkt 15 i det överklagade beslutet att klaganden för första gången i sitt överklagande som ledde till det överklagade beslutet hade åberopat registreringar av gemenskapsvarumärken som innehöll orden ”for a better world”. Även om det antas att dessa registreringar kan kvalificeras som nya omständigheter, inte därför att de hänför sig till tiden efter överklagandenämndens första beslut, utan därför att de inte beaktats vid antagandet av detta beslut trots att de redan förelåg (se dom av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen, T‑481/11, REU, EU:T:2014:945, punkt 38 och där angiven rättspraxis), kan de emellertid inte, till skillnad från vad klaganden har hävdat i sitt svar på tribunalens fråga, kvalificeras som väsentliga omständigheter.

22. Enligt fast rättspraxis är en omständighet väsentlig om den på ett väsentligt sätt kan ändra den rättsliga situation som beaktades av den som antog den tidigare rättsakten, särskilt genom att på ett väsentligt sätt ändra de förutsättningar som gällde för den tidigare rättsakten. Som exempel kan nämnas en omständighet som gör att det uppkommer tvivel om huruvida det fanns fog för den lösning som valdes i nämnda rättsakt (se dom Spanien/kommissionen, punkt 21 ovan, EU:T:2014:945, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

23. Rättspraxis som rör harmoniseringskontorets beaktande av sin beslutspraxis har visserligen preciserats genom domen av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, REU, EU:C:2011:139, punkterna 73–77). Det är likväl så, att det enligt fast rättspraxis alltjämt anses att bedömningen av huruvida ett registreringshinder föreligger inte kan ifrågasättas enbart av det skälet att överklagandenämnden i ett fall inte har följt harmoniseringskontorets beslutspraxis (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 december 2013, Getty Images (US)/harmoniseringskontoret, C‑70/13 P, EU:C:2013:875, punkterna 41–48, dom av den 16 oktober 2014, Larrañaga Otaño/harmoniseringskontoret (GRAPHENE), T‑459/13, EU:T:2014:892, punkterna 35–39, och dom av den 12 december 2014, Wilo/harmoniseringskontoret (Pioneering for You), T‑601/13, EU:T:2014:1067, punkterna 42 och 43). Enligt denna rättspraxis ska bedömningen av en registreringsansökan nämligen göras i varje enskilt fall, eftersom en registrering av ett kännetecken som varumärke ska prövas utifrån specifika villkor som är tillämpliga inom ramen för de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och som syftar till att kontrollera huruvida det aktuella kännetecknet omfattas av ett registreringshinder som anges i förordning nr 207/2009.

24. I förevarande fall har klaganden endast hänvisat till tidigare registreringar av varumärken som innehåller orden ”for a better world”, trots att överklagandenämnden i sitt första beslut hade dragit slutsatsen – efter en konkret och fullständig bedömning av det sökta varumärket som just, men inte bara, bestod av orden ”for a better world” – att detta varumärke inte kunde registreras på grund av ett absolut registreringshinder. Av detta följer att överklagandenämnden inte var skyldig att ompröva registreringsansökan med hänsyn till harmoniseringskontorets beslutspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom INSULATE FOR LIFE, punkt 14 ovan, EU:T:2011:33, punkt 39).

25. Denna beslutspraxis har inte heller föranlett en sådan omprövning. Överklagandenämnden konstaterade nämligen endast att de registreringar som hade åberopats saknade relevans med tanke på nämndens första beslut genom vilket den redan hade avslagit registreringsansökan (punkt 15 i det överklagade beslutet). Även om svaret i punkt 15 i det överklagade beslutet skulle kunna kvalificeras som ett svar i sak med anledning av påståendet om tidigare registreringar, framgår det av fast rättspraxis att ett svar i sak inte kan betraktas som en omprövning av ett tidigare beslut i avsaknad av en sådan skyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, SGL Carbon/kommissionen, T‑308/02, REG, EU:T:2004:119, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

26. Den rättspraxis som rör skyldigheten att göra en omprövning av åtgärder som är beroende av att faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg när åtgärderna beslutades fortbestår, kan inte heller i förvarande fall medge slutsatsen att överklagandenämnden är skyldig att ompröva det sökta varumärket och nämndens första beslut. Enligt denna rättspraxis gäller dels att en åtgärd som är beroende av att vissa faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg när åtgärden beslutades fortbestår, måste kunna bli föremål för en begäran om omprövning för att det ska kunna kontrolleras huruvida det framstår som befogat att upprätthålla den, dels att en förnyad prövning, i syfte att kontrollera huruvida en tidigare vidtagen åtgärd fortfarande är befogad mot bakgrund av att den rättsliga eller faktiska situationen under tiden har ändrats, leder till att en rättsakt antas som inte utgör enbart en bekräftelse av den tidigare rättsakten, utan en rättsakt mot vilken talan kan väckas (se dom Spanien/kommissionen, punkt 21 ovan, EU:T:2014:945, punkt 40 och).

27. Även om det är riktigt att de registreringshinder som anges i artikel 7 i förordning nr 207/2009 endast föreligger så länge som villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda, såsom harmoniseringskontoret i sak har hävdat i sitt svar på tribunalens fråga, varvid det särskilt har hänvisat till förvärv av särskiljningsförmåga genom bruk, framgår det av denna rättspraxis att den ifrågavarande skyldigheten att göra en omprövning är beroende av att den relevanta rättsliga eller faktiska situationen har ändrats. Så har inte skett i förevarande fall, eftersom de registreringar som klaganden åberopade vid överklagandenämnden inte hade gjorts efter nämndens första beslut (se punkt 21 ovan). Till skillnad från en ansökan om tillgång till handlingar (se, beträffande följderna av att det inte föreligger något krav på angivande av skäl för sådana ansökningar om tillgång när det gäller institutionernas skyldighet att göra en omprövning, dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, REU, EU:C:2010:40, punkterna 56 och 57), ska en varumärkesansökan dessutom motiveras och dokumenteras enligt de bestämmelser som är tillämpliga (artikel 26 i förordning nr 207/2009 och i synnerhet regel 1 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40 /94 om gemenskapsvarumärken (EGT L 303, s. 1), i dess ändrade lydelse). En skyldighet att göra en omprövning kan därför endast uppkomma till följd av att den berörda parten har påstått att den rättsliga eller faktiska situationen har ändrats, en ändring som inte har åberopats av klaganden i förevarande fall (se punkt 21 ovan). Dessutom skulle ett godtagande av att det alltid föreligger en skyldighet att göra en omprövning efter en sådan begäran kunna uppmuntra till ett åsidosättande av handläggningsregler. Det har i rättspraxis konsekvent slagits fast att handläggningsregler inte får åsidosättas genom en begäran som framställs för att kunna angripa ett svar som följer av rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 april 2002, IPSO och USE/ECB, T‑238/00, REG, EU:T:2002:102, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

28. Överklagandenämndens bedömning, i punkt 17 i det överklagade beslutet, att granskarens beslut angående den andra registreringsansökan inte enbart utgör en bekräftelse av det beslut genom vilket granskaren prövade den första registreringsansökan är slutligen inte relevant i förevarande prövning, som avser huruvida det överklagade beslutet är av bekräftande slag.

29. Av det anförda följer att det överklagade beslutet utgör en bekräftelse av överklagandenämndens första beslut.

30. Det ska vidare slås fast att det överklagade beslutet utgör en bekräftelse av ett lagakraftvunnet beslut.

31. Överklagandenämndens första beslut hade nämligen vunnit laga kraft när förevarande överklagande inkom, eftersom det beslutet inte hade överklagats inom den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 65.5 i förordning nr 207/2009, såsom framgår av beslutet engineering for a better world, punkt 5 ovan (EU:T:2015:64, punkterna 23 och 24). Sistnämnda beslut har inte överklagats.

32. Den omständigheten att överklagandenämndens första beslut vunnit laga kraft påverkas inte av nämndens påpekande, i punkt 16 i det överklagade beslutet, att nämnda beslut inte var slutgiltigt. Detta påpekande kan nämligen förklaras av att den talan som hade väckts mot överklagandenämndens första beslut i mål T‑488/13 pågick vid tidpunkten för det överklagade beslutet.

33. Det ska tilläggas att den omständigheten att det var först efter det att förevarande överklagande hade inkommit som det fastställdes att talan i mål T‑488/13 hade inkommit för sent inte heller gör det möjligt att anse att överklagandenämndens första beslut inte hade vunnit laga kraft när förevarande överklagande inkom. Om en talan mot ett beslut som väckts för sent hade till verkan att det vann laga kraft ett senare datum, skulle nämligen det syfte som eftersträvas med den rättspraxis enligt vilken talan som väcks mot bekräftande rättsakter ska avvisas, motverkas, det vill säga syftet att hindra att talan väcks för att redan passerade tidsfrister åter ska börja löpa (se beslut av den 25 oktober 2001, Métropole télévision – M 6/kommissionen, T‑354/00, REG, EU:T:2001:258, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

34. Av detta följer att förevarande överklagande ska avvisas, eftersom det riktar sig mot ett beslut som utgör en bekräftelse av ett lagakraftvunnet beslut.

Rättegångskostnader

35. Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

36. Harmoniseringskontoret har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska yrkandet bifallas.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) GEA Group AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

Luxemburg den 6 oktober 2015.