1

Artikel 4 i bilaga VII i rådets förordning nr 31 (EEG), 11 (EAEG) med fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (EGT 45, 1962, s. 1385), i den version som var i kraft till och med den 31 december 2013 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013), hade följande lydelse:

”1.   Ett utlandstillägg motsvarande 16 % av den totala grundlönen och av hushållstillägget och tillägget för underhållsberättigat barn ska beviljas följande:

…

2.   En anställd som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium hans anställningsort ligger men som inte uppfyller villkoren i punkt 1 ska ha rätt till ett särskilt utlandstillägg som ska uppgå till en fjärdedel av utlandstillägget.

…”

2

Artikel 7 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 hade följande lydelse:

”1.   En anställd ska ha rätt till ersättning för resekostnader för sig själv, sin make och andra underhållsberättigade som faktiskt bor i hans hushåll enligt följande:

Vid en anställds bortgång ska den efterlevande maken och andra underhållsberättigade ha rätt till ersättning för resekostnader på samma villkor.

I resekostnaderna ska också ingå utlägg för platsbiljetter, transport av bagage och i förekommande fall nödvändiga hotellkostnader.

2.   Ersättningen ska beräknas på den kortaste och billigaste gängse resvägen med första klass tåg mellan anställningsorten och rekryterings- eller ursprungsorten.

Om den resväg som avses i första stycket är längre än 500 kilometer och i de fall den normala färdvägen omfattar en sjöresa ska den berörda tjänstemannen mot uppvisande av biljett ha rätt till ersättning för flygkostnaden i klassen närmast under första klass eller motsvarande. Om ett annat färdmedel än de ovannämnda används ska ersättningen beräknas på kostnaden för tågresa, med undantag av sovvagnsbiljett. Om det inte går att beräkna kostnaderna på detta sätt, ska villkoren för ersättning fastställas genom ett särskilt beslut av tillsättningsmyndigheten.

3.   En anställds ursprungsort ska fastställas då han tillträder sin tjänst, varvid hänsyn ska tas till rekryteringsorten eller till den ort där han har sina huvudsakliga intressen. Den ursprungsort som på detta sätt fastställs kan genom ett särskilt beslut av tillsättningsmyndigheten ändras under tjänstgöringen eller när tjänsten lämnas. Så länge han är i tjänst ska dock ett sådant beslut fattas endast i undantagsfall och om den anställde företer styrkande handlingar.”

3

I artikel 8 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 föreskrevs följande:

”1.   En tjänsteman ska ha rätt till en årlig schablonmässig ersättning som motsvarar resekostnaderna från anställningsorten till ursprungsorten enligt artikel 7 för egen del och, om han har rätt till hushållstillägg, för sin maka och andra underhållsberättigade enligt artikel 2.

…

2.   Schablonersättningen ska beräknas på en ersättning per kilometer mellan tjänstemannens anställningsort och rekryterings- eller ursprungsorten; avståndet ska beräknas på det sätt som anges i artikel 7.2 första stycket.

Kilometerersättningen ska uppgå till

Till kilometerersättningen ska läggas ett schablontillägg på

…

…

Ersättningen för dessa resekostnader ska ges i form av en schablonersättning som beräknas på kostnaden för en flygresa i klassen närmast över turistklass.”

4

I artikel 7 i bilaga V i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 föreskrevs följande:

”Till den årliga ledigheten enligt avsnitt 1 ska de resdagar läggas som beräknas på avståndet med tåg mellan semesterorten och anställningsorten enligt följande:

50–250 km: En dag för tur- och returresa,

251–600 km: Två dagar för tur- och returresa,

601–900 km: Tre dagar för tur- och returresa,

901–1400 km: Fyra dagar för tur- och returresa,

1401–2000 km: Fem dagar för tur- och returresa,

Över 2000 km: Sex dagar för tur- och returresa.

Enligt denna artikel ska, beträffande den årliga ledigheten, semesterorten anses vara ursprungsorten.

De föregående bestämmelserna ska tillämpas på tjänstemän vilkas anställningsort ligger i medlemsstaterna. …

…”

5

I artikel 1.67 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (EUT L 287, s. 15) föreskrivs följande:

”Bilaga VII ska ändras på följande sätt:

…

6

I artikel 1.65 i förordning nr 1023/2013 föreskrivs följande:

”Bilaga V ändras på följande sätt:

…

7

Enligt artikel 3.2 i förordning nr 1023/2013, var dessa bestämmelser tillämpliga från den 1 januari 2014.

8

När sökanden, Huynh Duong Vi Nguyen, anställdes fastställdes att hennes ursprungsort var New York (Förenta staterna). Mot bakgrund av hennes belgiska medborgarskap och hennes anställningsort, nämligen Bryssel (Belgien), uppfyllde hon inte de villkor för berättigande till utlandstillägg som föreskrevs i artikel 4.1 a i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013. Hon uppfyllde inte heller villkoren i artikel 4.1 b i dessa tjänsteföreskrifter för att vara berättigad till detta tillägg. Mot bakgrund av hennes medborgarskap och anställningsort, var hon inte heller berättigad till särskilt utlandstillägg enligt artikel 4.2 i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013. Hon var däremot berättigad till ersättning för resekostnader avseende resor mellan hennes anställningsort och hennes ursprungsort enligt artikel 8 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 och till resdagar enligt artikel 7 i bilaga V i dessa tjänsteföreskrifter. Hon har således, sedan hon tillträde sin tjänst den 1 juni 2009, årligen erhållit ett belopp på 4835,53 euro, i resekostnader för sig själv, sin make och deras barn, samt sex extra ledighetsdagar som räknas som resdagar.

9

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 januari 2014.

10

Europeiska unionens råd och Europaparlamentet har, genom inlagor som inkom till tribunalens kansli den 26 respektive den 27 mars 2014, var för sig framställt en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler.

11

Sökanden ingav den 12 maj 2014 sitt yttrande avseende rådets och Europaparlamentets invändningar.

12

Sökanden har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska

13

Rådet har yrkat att tribunalen ska

14

Europaparlamentet har yrkat att tribunalen ska

15

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 februari 2014 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera till stöd för Europaparlamentet och rådet.

16

Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Det anges i punkt 3 i samma artikel att återstoden av förfarandet avseende begäran ska vara muntlig, om inte tribunalen bestämmer annat. Vidare föreskrivs i artikel 111 i rättegångsreglerna att om det är uppenbart att rätten saknar behörighet att pröva en viss sak eller att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, kan rätten, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.

17

I förevarande fall finner tribunalen att frågan är tillfredsställande utredd genom handlingarna i målet och att det inte är nödvändigt att inleda det muntliga förfarandet.

18

Sökanden, som är tjänsteman i grad AST II vid enheten ”Media/presstjänst”inom avdelningen ”Kommunikation och öppenhet” vid rådet, avser med förevarande talan dels ogiltigförklaring av artikel 1.65 b i förordning nr 1023/2013 och artikel 1.67 d i denna förordning (nedan kallade de ifrågasatta bestämmelserna), i den mån dessa bestämmelser gör rätten till en årlig återbetalning av resekostnader och till resdagar avseende denna resa avhängig av att utlandstillägg och särskilt utlandstillägg utgår, dels skadestånd för den ekonomiska och ideella skada som hon lidit på grund av antagandet av de ifrågasatta bestämmelserna.

19

Sökanden har till stöd för sin talan om ogiltigförklaring gjort gällande fem grunder. Den första grunden avser åsidosättande av arbetstagares rätt till information och samråd, såsom den föreskrivs i artikel 27 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den andra grunden rör åsidosättande av principen om skydd för förvärvade rättigheter, principer på området ”övergångsbestämmelser” och rättssäkerhetsprincipen. Den tredje grunden gäller åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Den fjärde grunden avser åsidosättande av principen om likabehandling och den femte åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

20

Sökanden har till stöd för sitt yrkande om skadestånd gjort gällande att det finns ett orsakssamband mellan de ifrågasatta bestämmelserna och den ekonomiska skada som hon lider i form av förlust av återbetalning av resekostnader och av resdagar för de tjänsteår som hon har kvar att fram till sin pension. Hon har även anfört att förlusten av återbetalningen av resekostnader och av resdagar orsakar henne en ideell skada, genom att den gör det svårt för henne att bibehålla de känslomässiga banden med sin ursprungsort.

21

Europaparlamentet och rådet har var för sig gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring och yrkandet om skadestånd ska avvisas.

22

Europaparlamentet och rådet har bestritt sökandens talerätt. Europaparlamentet har dessutom gjort gällande att sökanden under alla omständigheter inte har något berättigat intresse av att väcka talan mot artikel 8.1 i bilaga VII i de nya tjänsteföreskrifterna.

23

Rådet har, beträffande talerätt, gjort gällande att sökanden inte berörs direkt av de ifrågasatta bestämmelserna, eftersom endast de individuella beslut som fattas av tillsättningsmyndigheten – exempelvis i form av en löneutbetalningsavi i vilken ersättning för resekostnader har upphört eller ett individuellt beslut avseende antal beviljade ledighetsdagar för resdagar – på ett betydande sätt kommer att förändra sökandens rättsliga situation och slutgiltigt fastställa institutionens ställning i förhållande till sökanden.

24

Enligt Europaparlamentet och rådet berör de ifrågasatta bestämmelserna dessutom inte heller sökanden personligen. De båda institutionerna har i huvudsak gjort gällande att de ifrågasatta bestämmelserna är allmänna och således kan tillämpas på alla tjänstemän som objektivt befinner sig eller i framtiden kommer att befinna sig i samma rättsliga och faktiska situation som sökanden.

25

Det ska i detta hänseende erinras om att förordning nr 1023/2013 antogs på grundval av artikel 336 FEUF, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Det kan således konstateras att de ifrågasatta bestämmelserna omfattas av kategorin lagstiftningsakter med allmän räckvidd avseende vilken det i artikel 263, fjärde stycket, FEUF anges att upptagandet till sakprövning av talan om ogiltigförklaring som väckts av fysiska och juridiska personer, är underställd villkoren att akten är riktad till dem, eller direkt och personligen berör dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, REU, EU:C:2013:625, punkterna 56–60).

26

Det ska således prövas huruvida sökanden, i förevarande mål, uppfyller villkoren att de ifrågasatta bestämmelserna är direkt och personligen riktade till henne.

27

Det ska i detta hänseende erinras om att enligt fast rättspraxis kan andra personer än de som ett beslut är riktat till, endast göra anspråk på att vara personligen berörda om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer, och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, REG, EU:C:1963:17, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑298/00 P, REG, EU:C:2004:240, punkt 36, dom av den 9 juni 2011, Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, REU, EU:C:2011:368, punkt 52, samt dom Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, se ovan punkt 25, EU:C:2013:625, punkt 72).

28

Sökanden har gjort gällande att villkoret personligen berörd är dubbelt uppfyllt i förevarande mål. Sökanden skulle nämligen kunna hävda att hon är personligen berörd på grund av varje tjänstemans rätt att delta i de förfaranden som har till syfte att ändra tjänsteföreskrifterna på grundval av artikel 27 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt på grund av verkningarna av de ifrågasatta bestämmelserna för henne, nämligen en omedelbar och säker förlust av ersättningen för resekostnader och av resdagar.

29

Sökanden har vidare gjort gällande att vägran att erkänna att hon är personligen berörd inom ramen för denna talan medför att hon är tvungen att inleda det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, för att kunna väcka talan mot tillsättningsmyndighetens individuella verkställandebeslut på grundval av artikel 270 FEUF. Detta utgör emellertid enligt sökanden ett åsidosättande av hennes rätt till ett effektivt rättsmedel.

30

Dessa argument måste emellertid avfärdas.

31

Vad gäller sökandens argument att varje tjänsteman enligt artikel 27 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har en rätt att delta i förfaranden, ska det erinras om att den omständigheten att en person på ett eller annat sätt deltar i det förfarande som leder till antagandet av en unionsrättsakt särskiljer denna person med avseende på rättsakten i fråga enbart när vissa processrättsliga skyddsregler har föreskrivits för denna person i den tillämpliga unionsrättsliga regleringen. Om det inte finns någon bestämmelse om motsatsen innebär varken förfarandet för beredning av rättsakter med allmän giltighet, eller rättsakterna i sig att det enligt unionsrättens allmänna principer, som till exempel rätten att yttra sig, krävs att de berörda personerna deltar, eftersom det antas att deras intressen företräds av de politiska instanser som antar rättsakterna (dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet, T‑16/04, REU, EU:T:2010:54, punkt 119).

32

Det kan i förevarande mål konstateras att det inte föreskrivs någon processuell rättighet på individuell nivå för anställda vid unionens institutioner, varken i artikel 336 FEUF, på grundval av vilken de ifrågasatta bestämmelserna har antagits, eller i artikel 10 i tjänsteföreskrifterna, eller ens i artikel 27 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

33

Det ska i detta hänseende påpekas att även om arbetstagares rätt till information och samråd och rätten till förhandling och kollektiv talan som föreskrivs i artikel 27 respektive artikel 28 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, kan tillämpas i förhållandet mellan unionens institutioner och deras anställda, såsom följer av dom av den 19 september 2013, omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX‑II, REU, EU:C:2013:570), är utnyttjandet av dem begränsat till de fall och de villkor som föreskrivs i unionsrätten, i enlighet med själva lydelsen i dessa bestämmelser.

34

Vad gäller unionens tjänstemän föreskrevs i tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 i artikel 10, första och andra styckena, ett samråd med tjänstemän genom en gemensam kommitté, tjänsteföreskriftskommittén, sammansatt av lika antal representanter för unionens institutioner och representanter för deras personalkommittéer, för varje förslag av kommissionen till översyn av tjänsteföreskrifterna. Vidare föreskrivs i artikel 10b andra stycket i dessa tjänsteföreskrifter att de förslag av kommissionen som avses i artikel 10 i dessa kunde vara föremål för samråd med fackorganisationer eller yrkesrepresentanter.

35

I tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 föreskrevs däremot ingen rätt för tjänstemän att individuellt delta i översynen av dessa tjänsteföreskrifter.

36

Sökandens argument att fackorganisationernas deltagande i förevarande fall inte hade iakttagits har, förutom att det endast utgör ett påstående till stöd för vilket sökanden inte har lagt fram några bevis, även visat sig vara verkningslöst, eftersom det påstådda åsidosättandet av en processuell rättighet för fackorganisationerna inom ramen för förfarandet för ändring av tjänsteföreskrifterna under alla omständigheter är utan konsekvenser för huruvida sökanden har en processuell rättighet.

37

Härav följer att sökanden inte med framgång kan åberopa artiklarna 27 och 28 i stadgan om de grundläggande rättigheterna till stöd för påståendet att hon är personligen berörd av de ifrågasatta bestämmelserna.

38

Vad gäller sökandens argument att hon är personligen berörd av de ifrågasatta bestämmelserna på grund av den säkra och omedelbara verkan av dessa på hennes rättsliga ställning ska det, liksom Europaparlamentet och rådet har angett, påpekas att ett sådant argument inte visar att sökanden är personligen berörd, utan att hon är direkt berörd.

39

Sökanden har emellertid, i sitt yttrande beträffande invändningarna om rättegångshinder, preciserat att hon var personligen berörd då hon tillhör en mindre grupp personer, 30 tjänstemän, på vilka de ifrågasatta bestämmelserna kommer att få till säker och omedelbar verkan att de inte längre åtnjuter en förvärvad rättighet, nämligen återbetalning av resekostnader och resdagar. Enligt sökanden är dessa tjänstemän nämligen de enda som fram till denna tidpunkt erhöll återbetalning av resekostnader och resdagar utan att samtidigt erhålla utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg. Eftersom de ifrågasatta bestämmelserna nu binder dessa rättigheter till åtnjutandet av utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg, får de till verkan att en förvärvad rättighet för en begränsad grupp personer upphör. Enligt sökanden kommer ingen annan person än de som tillhör denna grupp att i framtiden kunna befinna sig i en motsvarande rättslig och faktisk situation, eftersom de tjänstemän som anställs från och med den 1 januari 2014 inte längre kommer att kunna åtnjuta dessa rättigheter utan att vara berättigade till utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg.

40

Det ska i detta hänseende erinras om att när den ifrågasatta rättsakten berör en grupp av personer som med stöd av gruppmedlemmarnas egna kriterier kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer (se dom av den 23 april 2009, Sahlstedt m.fl./kommissionen, C‑362/06 P, REG, EU:C:2009:243, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

41

Vidare kan enligt rättspraxis en person anses vara personligen berörd av en rättsakt på grund av att denne ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer när den ifrågavarande rättsakten medför att de rättigheter som den ovannämnda personen förvärvat innan rättsakten antogs, ändras genom denna (se beslut av den 17 februari 2009 Galileo Lebensmittel/kommissionen, C‑483/07 P, REG, EU:C:2009:95, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

42

Det ska emellertid i förevarande fall påpekas att sökanden inte har lämnat några precisioner beträffande den rättsliga och faktiska situationen eller vem de tjänstemän är som skulle befinna sig i en situation som motsvarar sökandens situation. Hon nöjde sig med att precisera att hon kunde lämna ytterligare upplysningar om tribunalen ansåg det vara nödvändigt och anmodade tribunalen att ställa frågor till Europaparlamentet och rådet i detta hänseende.

43

Det ankommer emellertid på sökanden att, inom ramen för en talan som, liksom i förevarande mål, har väckts mot en rättsakt med allmän räckvidd och som är av lagstiftningskaraktär, visa att hon uppfyller villkoret att vara personligen berörd i artikel 263 FEUF.

44

Således är det sökanden, eftersom hon har gjort gällande att hon tillhör en begränsad krets av tjänstemän som befinner sig i en rättslig och faktiskt situation vilken motsvarar hennes egen, som ska lägga fram bevisning i detta hänseende.

45

Även om det skulle fastställas att sökanden faktiskt tillhör en begränsad krets av tjänstemän för vilka de ifrågasatta bestämmelserna kommer att få till följd att de inte längre åtnjuter återbetalning av resekostnader och resdagar, vilket rådet underförstått tycks erkänna, kan det vidare konstateras att denna omständighet inte är en konsekvens av att en förvärvad rätt upphör endast för dessa tjänstemän.

46

I motsats till vad sökanden har gjort gällande, existerade det nämligen ingen förvärvad rätt till återbetalning av resekostnader och till resdagar som enbart gäller tjänstemän som inte åtnjuter utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg. Som följer av artikel 7 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 och av artikel 8 i bilaga VII i dessa tjänsteföreskrifter, var rätten att erhålla återbetalning av resekostnader och resdagar, oberoende av utlandstillägget eller det särskilda utlandstillägget, i realiteten en rättighet som gällde alla unionens tjänstemän.

47

Europaparlamentets och rådets val att, genom de ifrågasatta bestämmelserna, göra dessa rättigheter avhängiga av utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg, får till följd att sökanden fråntas dessa rättigheter, på grund av den rättliga och faktiska situation som hon, liksom andra tjänstemän, befinner sig i för närvarande. Det är för övrigt inte, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, uteslutet att andra tjänstemän i framtiden kommer att befinna sig i en situation som motsvarar hennes egen. Hypotetiskt sett skulle detta kunna gälla en tjänsteman som förlorar sitt utlandstillägg till följd av en ny tjänstgöring i en medlemsstat där vederbörande är medborgare och som inte uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 4.2 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna för att åtnjuta ett särskilt utlandstillägg. Vederbörande skulle då fråntas rätten till återbetalning av resekostnader och resdagar.

48

Enligt fast rättspraxis innebär emellertid inte möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga (se dom Arcelorparlamentet och rådet, ovan punkt 31, EU:T:2010:54, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

49

Härav följer att de ifrågasatta bestämmelserna inte berör sökanden personligen.

50

Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att hon, på grund av att hon inte erkänts vara personligen berörd av de ifrågasatta bestämmelserna inom ramen för förevarande talan, är tvungen att inleda det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, vilket utgör ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel.

51

Sökandens argument vilar på den av Europaparlamentet och rådet bestridda premissen att varken hennes löneutbetalningsavi från juli 2014 eller förteckningen över de ledighetsdagar som beviljats som resdagar i rådets datasystem över ledighetsdagar utgör rättsakter som går henne emot, varför hon i enlighet med artikel 91 i tjänsteföreskrifterna först kommer att kunna väcka talan vid unionsdomstolarna efter det att det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i dessa tjänsteföreskrifter har utnyttjats.

52

Det ska emellertid erinras om att tribunalen, i förevarande mål, inte ska pröva en talan om ogiltigförklaring avseende rådets eventuella, underförstådda eller uttryckliga, beslut om genomförande av artikel 7 i bilaga V och artikel 8 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna beträffande sökanden, utan en talan om ogiltigförklaring av bestämmelser om ändring av dessa tjänsteföreskrifter. Frågan om huruvida sökanden berörs personligen av de ifrågasatta bestämmelserna och följaktligen huruvida förevarande talan kan tas upp till sakprövning kan inte göras avhängig av huruvida en hypotetisk talan mot tillsättningsmyndighetens individuella beslut avseende sökanden – vilka vid tidpunkten då talan väcktes, under alla omständigheter, ännu inte hade fattats – kan tas upp till sakprövning.

53

Vidare ska det även erinras om att personaldomstolen, i enlighet med artikel 256 FEUF och artikel 1 i bilaga I till Europeiska unionens domstols stadga samt med tillämpning av artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, är behörig att i första instans pröva och avgöra tvister mellan unionen och dess anställda enligt artikel 270 FEUF. Följaktligen får tribunalen inte, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som en tjänsteman, med stöd av artikel 263 FEUF, har väckt mot en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, på förhand avgöra huruvida en talan som denna tjänsteman har väckt mot en löneutbetalningsavi eller en förteckning över ledighetsdagar kan tas upp till sakprövning, eftersom sistnämnda talan omfattas av personaldomstolens behörighet.

54

Således är villkoren för upptagande till sakprövning av en talan som sökanden har väckt mot tillsättningsmyndighetens individuella beslut om genomförande av de ifrågasatta bestämmelserna irrelevanta för prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, och kan således inte avhjälpa den omständighet att sökanden inte är personligen berörd.

55

Eftersom villkoren att den sökande ska vara direkt berörd och personligen berörd av den rättsakt mot vilken ogiltigförklaring yrkas är kumulativa, följer det att det, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida sökanden i förevarande mål är direkt berörd av de ifrågasatta bestämmelserna, kan konstateras att sökanden inte har visat att hon har talerätt avseende dessa bestämmelser.

56

Följaktligen ska sökandens talan om ogiltigförklaring av de ifrågasatta bestämmelserna avvisas, då det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, utan att en prövning av huruvida sökanden har ett berättigat intresse av att väcka talan mot artikel 1.65 b och 1.67 d i förordning nr 1023/2013 blir nödvändig.

57

Det ska inledningsvis påpekas att även om sökanden är tjänsteman vid rådet riktar sig hennes yrkande om skadestånd inte mot denna institution – i egenskap av den institution där hon är verksam – utan mot Europaparlamentet och rådet, i deras egenskap av lagstiftare som antagit förordning nr 1023/2013, vilken enligt sökanden utgör grunden för den skada som hon anser sig ha lidit.

58

Det ska även påpekas att sökanden som grund för sitt yrkande om skadestånd har åberopat artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF och inte artikel 270 FEUF.

59

Under dessa omständigheter anser tribunalen sig vara behörig att pröva sökandens yrkande om skadestånd.

60

Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF för rättsstridigt handlande av dess organ förutsätter att flera kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 29 september 1982 i mål 26/81, Oleifici Mediterranei/EEG, REG, EU:C:1982:318, punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2005 i mål T‑383/00, Beamglowparlamentet m.fl., REG, EU:T:2005:453, punkt 95).

61

När ett av de tre villkoren för att det ska föreligga ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen inte är uppfyllt ska talan ogillas utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de två övriga villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C‑146/91, KYDEP/rådet och kommissionen, REG, EU:C:1994:329, punkt 81, och förstainstansrättens dom av den 20 februari 2002 i mål T‑170/00, Förde-Reederei/rådet och kommissionen, REG, EU:T:2002:34, punkt 37). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i någon viss bestämd ordning (domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni/kommissionen, REG, EU:C:1999:402, punkt 13).

62

Beträffande villkoret att det ska finnas ett orsakssamband mellan det påstådda handlandet och den åberopade skadan, krävs enligt rättspraxis ett säkert och direkt orsakssamband mellan det fel som den berörda institutionen har gjort sig skyldig till och den åberopade skadan. Det ankommer på sökanden att lägga fram bevis för detta samband. Vidare ska den skada som görs gällande på ett tillräckligt direkt sätt följa av det handlande som läggs institutionen till last, vilket ska utgöra den avgörande orsaken till skadan (se tribunalens beslut av den 4 juni 2012, Azienda Agricola Bracesco/kommissionen, T‑440/09, EU:T:2012:269, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).

63

I förevarande mål framgår av sökandens argument att hon anser att bestämmelserna i förordning nr 1023/2013, vilka hon har hävdat är rättsstridiga inom ramen för sin talan om ogiltigförklaring, utgör grunden för såväl den ekonomiska skada som den ideella skada som hon påstår sig ha lidit.

64

Det kan emellertid konstateras att det inte föreligger något direkt och säkert samband mellan dessa bestämmelser och de påstådda skadorna, eftersom dessa skador i förekommande fall endast kan följa av ett beslut av den institution som sökanden tillhör, nämligen rådet, att bevilja henne ett lägre antal ledighetsdagar som resdagar, än det som beviljades henne enligt tjänsteföreskrifterna i kraft till och med den 31 december 2013 och att vägra henne återbetalning av de årliga resekostnaderna med tillämpning av nämnda bestämmelser.

65

Således är villkoret att det ska föreligga ett orsakssamband mellan Europaparlamentets och rådets påstådda handlande i egenskap av lagstiftare och de åberopade skadorna inte uppfyllt.

66

Härav följer att sökandens yrkande om skadestånd ska ogillas såsom uppenbart ogrundat.

67

Överklagandet ska således i vissa delar avvisas och är i övriga delar uppenbart ogrundat.

68

Under dessa omständigheter saknas anledning att pröva den interventionsansökan som kommissionen ingav den 16 april 2014 till stöd för Europaparlamentets och rådets yrkanden.

69

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Europaparlamentet och rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta Europaparlamentets och rådets rättegångskostnader. Eftersom sökanden har tappat målet, ska Europaparlamentets och rådets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande: