1

Larko Geniki Metalleftiki kai Metallourgiki AE (nedan kallad sökanden eller Larko) är ett stort företag som specialiserat sig inom utvinning och bearbetning av lateritmalm, utvinning av brunkol och produktion av ferronickel och biprodukter.

2

Företaget etablerades år 1989 som ett nytt företag efter likvidationen av Hellenic Mining and Metallurgical SA. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det ursprungliga målet hade bolaget tre aktieägare: Grekiska staten vilken innehade 55,2 procent av aktierna via det privata kreditinstitutet Hellenic Republic Asset Development Fund, National Bank of Greece SA (nedan kallad NBG), som innehade 33,4 procent av aktierna och Public Power Corporation (den största elproducenten i Grekland, i vilken staten är majoritetsägare), som innehade 11,4 procent av aktierna.

3

I mars 2012 underrättade den grekiska privatiseringsfonden (Hellenic Republic Asset Development Fund) Europeiska kommissionen om ett program för privatisering av Larko.

4

I april 2012, inledde kommissionen ex officio en preliminär granskning av privatiseringen i överensstämmelse med reglerna om statligt stöd.

5

Undersökningen avsåg följande sex åtgärder:

6

Under undersökningens gång begärde kommissionen kompletterande upplysningar av de grekiska myndigheterna, vilka dessa översände år 2012 och 2013. Det hölls även möten mellan kommissionens ansvariga avdelningar och företrädare för de grekiska myndigheterna.

7

Genom beslut av den 6 mars 2013 (EUT C 136, 2013, s. 27, nedan kallat inledningsbeslutet), inledde kommissionen den formella granskningen vilken föreskrivs i artikel 108.2 FEUF angående statligt stöd SA.34572 (13/C) (ex 13/NN).

8

Under det förfarande som föreskrivs i 108.2 FEUF anmodade kommissionen de grekiska myndigheterna och berörda tredje parter att lägga fram synpunkter på de åtgärder som nämnts ovan i punkt 5. Kommissionen mottog de grekiska myndigheternas synpunkter den 30 april 2013 men den mottog inga synpunkter från berörda tredje parter.

9

Den 27 mars 2014 antog kommissionen beslut 2014/539/EU av den 27 mars 2014 om det statliga stöd SA.34572 (13/C) (f.d. 13/NN) som Grekland har genomfört för Larco General Mining & Metallurgical Company SA (EUT L 254, 2014, s. 24, nedan kallat det angripna beslutet).

10

I det angripna beslutet fann kommissionen inledningsvis att Larko, vid den tid då de sex ifrågavarande åtgärderna hade beviljats, var ett företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 244, 2004, s. 2, nedan kallade riktlinjerna för undsättning och omstrukturering).

11

Vad angår bedömningen av de åtgärder som nämnts i punkt 5 ovan, fann kommissionen först att åtgärderna 2‑4 och 6 utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Vidare ansåg kommissionen att dessa åtgärder hade beviljats i strid med skyldigheterna att underrätta kommissionen och att förbjuda genomförandet som fastställs i artikel 108.3 FEUF och slutligen att de nämnda åtgärderna utgjorde stöd som var oförenliga med den inre marknaden och måste återkrävas i den mening som avses i artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1).

12

Kommissionen fann även att två andra åtgärder, det vill säga åtgärderna 1 och 5 vilka angick utebliven betalning av en skuld till finansministeriet, respektive två statliga garantier från år 2011 (se punkt 5 nedan), inte utgjorde statligt stöd.

13

Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Avsaknaden av betalning av skulder till finansministeriet och garantibrev i stället för förskottsbetalning av ytterligare skatt 2010, som Grekland har genomfört till förmån för [Larko] utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

Artikel 2

Det statliga stöd på 135820824,35 euro i form av statliga garantier till Larko General Mining & Metallurgical Company SA under 2008, 2010 och 2011 och statens bidrag till företagets kapitalökning under 2009 som Grekland olagligen har beviljat i strid mot artikel 108.3 i fördraget är oförenligt med den inre marknaden.

Artikel 3

1.   Grekland ska från mottagaren återkräva det oförenliga stöd som anges i artikel 2.

2.   Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med den dag då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med den dag det har återbetalats.

3.   Räntan ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 i dess ändrade lydelse.

4.   När det gäller åtgärd 3 ska Grekland tillhandahålla exakt datum när landet lämnade sitt bidrag till 2009 års ökning av aktiekapitalet.

5.   Grekland ska inställa alla utestående betalningar av det stöd som avses i artikel 2 från och med dagen för antagandet av detta beslut.

Artikel 4

1.   Återkravet av det stöd som avses i artikel 2 ska genomföras omedelbart och effektivt.

2.   Grekland ska se till att detta beslut genomförs inom fyra månader från dagen för delgivningen av beslutet.

Artikel 5

1.   Inom två månader efter den dag då detta beslut har delgivits ska Grekland lämna följande uppgifter till kommissionen:

2.   Grekland ska informera kommissionen om hur de nationella åtgärderna för att verkställa detta beslut fortskrider, intill dess det stöd som avses i artikel 2 är helt återbetalt. Grekland ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut. Grekland ska också lämna detaljerad information om de stödbelopp och motsvarande ränta som redan har återkrävts från stödmottagaren.

Artikel 6

Detta beslut riktar sig till Republiken Grekland.”

14

I bilagan till det angripna beslutet tillhandahålls ”Information om stödbelopp som har tagits emot, som ska återkrävas” vilken återges nedan:

15

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 juni 2014 väckte sökanden förevarande talan.

16

Den 30 oktober 2014 ingav kommissionen sitt svaromål. Repliken och dupliken inkom inom den angivna fristen.

17

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 9 oktober 2014, ansökte Elliniki Metalleftiki kai Metallourgiki Larymnis Larko AE om att få intervenera i förevarande förfarande till stöd för sökandenas yrkanden. Interventionsansökan avslogs genom beslut av den 11 juni 2015, Larko/kommissionen (T‑423/14, ej publicerat, EU:T:2015:439). Ett överklagande av detta beslut ogillades även genom beslut av den 6 oktober 2015, Metalleftiki kai Metallourgiki Etairia Larymnis Larko/kommissionen [C‑385/15 P(I), ej publicerat, EU:C:2015:681].

18

Genom beslut av ordföranden på tribunalens nionde avdelning av den 3 september 2015 förklarades målet vilande fram till dess att domstolen avkunnat dom i mål C‑385/15 P(I). Förfarandet återupptogs den 16 oktober 2015.

19

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, och målet tilldelades följaktligen, enligt artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, denna avdelning.

20

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

21

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

22

Sökanden har till stöd för sin talan åberopat tre grunder. Den första grunden bygger på att kommissionen felaktigt fann att åtgärderna 2‑4 och 6 (nedan kallade de omtvistade åtgärderna) utgjorde statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden. Den andra grunden avser bristfällig motivering och den tredje grunden vilken åberopats i andra hand, går ut på att kommissionen på ett felaktigt sätt fastställde det stödbelopp som skulle återkrävas som rörde de omtvistade åtgärderna och förordnade om återkrav i strid med Europeiska unionens grundläggande principer.

23

Tribunalen finner det lämpligt att först behandla den andra grunden som avser bristfällig motivering och därefter de övriga grunderna i den ordning som de har anförts.

24

Genom den andra grunden har sökanden kritiserat kommissionen för att den inte gav en tillräcklig förklaring i det angripna beslutet av flera aspekter som angick för det första, förekomsten av statligt stöd, för det andra, huruvida åtgärderna 3, 4 och 6 är förenliga med den inre marknaden och för det tredje, angivandet i siffror av de stödbelopp som ska återkrävas vad angår åtgärderna 2, 4 och 6.

25

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

26

Tribunalen erinrar om att enligt fast rättspraxis beror motiveringsskyldighetens omfattning på den ifrågavarande rättsaktens karaktär och på det sammanhang i vilket den antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området. I synnerhet är kommissionen inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda har åberopat inför den utan det är tillräckligt att den anger de omständigheter och rättsliga överväganden som har haft en avgörande betydelse för beslutets systematik (se dom av den 3 mars 2010, Freistaat Sachsen m.fl./kommissionen, T‑102/07 och T‑120/07, EU:T:2010:62, punkt 180 och där angiven rättspraxis).

27

Det är mot bakgrund av dessa principer som sökandens argument ska prövas.

28

Inledningsvis ska sökandens argument prövas enligt vilket kommissionen inte i tillräcklig mån i det angripna beslutet förklarade varför det rörde sig om statligt stöd och således om en fördel, på vilket sätt statliga medel hade använts i samband med åtgärderna 2, 4 och 6 och hur konkurrensen kunde snedvridas och handeln mellan medlemsstaterna påverkas.

29

Först ska det framhållas att kommissionen i det angripna beslutet redogjorde för skälen till att den hade ansett att de omtvistade åtgärderna medförde en fördel för Larko, såsom framgår av skälen 73 och 74 angående åtgärd 2, skälen 80–85 angående åtgärd 3, skälen 90–92 angående åtgärd 4 och skälen 101 och 102 angående åtgärd 6.

30

I de ovan i punkt 29 nämnda skälen förklarade kommissionen att 2008, 2010 och 2011 års garantier utgjorde statligt stöd då villkoren i dess tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna [107 FEUF] och [108 FEUF] på statligt stöd i form av garantier (EUT C 155, 2008, s. 10, nedan kallat tillkännagivandet om garantier) inte var uppfyllda i och med att Larko var ett företag i svårigheter och garantipremien således inte avspeglade risken för förluster i samband med lånegarantier. Kommissionen förklarade även att 2009 års ökning av aktiekapitalet inte uppfyllde kriteriet avseende en privat investerare eftersom det inte hade tillhandahållits någon omstruktureringsplan, trots att Larko var ett företag i svårigheter.

31

Detsamma gäller kommissionens slutsats att åtgärderna 2, 4 och 6 inbegrep användning av statliga medel, såsom framgår av skäl 72 i det angripna beslutet angående åtgärd 2, skäl 89 i beslutet angående åtgärd 4 och skäl 99 i beslutet angående åtgärd 6.

32

I de skäl som nämnts ovan i punkt 31 förklarade kommissionen att de omtvistade åtgärderna dels medförde en risk för mobilisering av statliga medel, dels innebar en förlust av statens ekonomiska tillgångar eftersom de inte korrekt betalades genom marknadspremier.

33

Detsamma gäller kommissionens slutsats att de omtvistade åtgärderna kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen, såsom framgår av skälen 75 och 76 i det angripna beslutet angående åtgärd 2 och hänvisningen till dessa skäl i skälen 86, 93 och 103 i beslutet angående de övriga omtvistade åtgärderna.

34

I de skäl som nämnts ovan i punkt 33 förklarade kommissionen att Larko bedrev sin verksamhet i en sektor där varorna marknadsfördes i medlemsstaterna och att företaget exporterade största delen av sin produktion till andra medlemsstater. De omtvistade åtgärderna gjorde det möjligt för företaget att fortsätta med sin verksamhet, till skillnad från andra konkurrenter som befann sig i ekonomiska svårigheter.

35

Även om övervägandena i de skäl som nämnts ovan i punkt 34 – särskilt de som rör användningen av statliga medel och de som rör de omtvistade åtgärdernas påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna – är synnerligen kortfattade, räcker de inte desto mindre för att motivera det angripna beslutet, med hänsyn även till att kommissionen har följt fast beslutspraxis och att det angripna beslutets sammanhang var välkänt för sökanden. Vidare bestred inte de grekiska myndigheterna själva under det administrativa förfarandet att det fanns villkor som rörde användningen av statliga medel och de omtvistade åtgärdernas påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.

36

Härav följer att det klart och otvetydigt framgår av det angripna beslutet hur kommissionen har resonerat så att sökanden har getts möjlighet att utveckla sina argument angående det välgrundade i resonemangen och tribunalen har getts möjlighet att utöva sin rätt att pröva lagenligheten.

37

Därefter ska sökandens argument prövas enligt vilket kommissionen inte i tillräcklig mån i det angripna beslutet har motiverat i vilka avseenden åtgärderna 3, 4 och 6 var oförenliga med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF.

38

Här räcker det att framhålla att det undantag som anges i bestämmelsen inte har åberopats av de grekiska myndigheterna under det administrativa förfarandet samt att de omtvistade åtgärdernas karaktär gör att de inte kan användas för att gottgöra skador som orsakats av extraordinära händelser, då dessa åtgärder är allmänna och oberoende av skador som påstås har uppkommit till följd av extraordinära händelser.

39

Mot bakgrund av dessa förhållanden kan kommissionen inte kritiseras för att den inte i tillräcklig mån motiverade den uteblivna tillämpningen av artikel 107.2 b FEUF.

40

Vidare ska sökandens argument prövas enligt vilket kommissionen inte i tillräcklig mån motiverade storleken på de stödbelopp som skulle återkrävas i fråga om åtgärderna 2, 4 och 6.

41

Här ska det framhållas att kommissionen i det angripna beslutet preciserade att 2008, 2010 och 2011 års garantier gynnade Larko på ett sätt som motsvarade beloppet på det garanterade lånet genom att Larko som var ett företag i svårigheter, inte kunde erhålla denna finansiering på marknaden utan nämnda garantier. Den förklaringen framgår av skäl 77 angående åtgärd 2, skäl 94 angående åtgärd 4 och skäl 104 angående åtgärd 6. Dessutom beskrev kommissionen i skälen 56–66 på ett detaljerat sätt den svåra situation som Larko befann sig i vid den tid då stödåtgärderna beviljades.

42

Följaktligen finner tribunalen att storleken på de stödbelopp som skulle återkrävas har motiverats på vederbörligt sätt i det angripna beslutet.

43

Slutligen ska det, mer allmänt, slås fast att sökandens argument angående den bristfälliga motiveringen i stor utsträckning överlappas av de argument som framförts i samband med den första och den tredje grunden och de avser i högre grad det välgrundade i de skäl som det redogjorts för i det angripna beslutet än frågan huruvida de är tillräckliga i formellt avseende. Här räcker det att konstatera att enligt fast rättspraxis utgör motiveringsskyldigheten en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken skall hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 22 mars 2001, Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkt 35, och dom av den 18 januari 2005, Confédération Nationale du Crédit Mutuel/kommissionen, T–93/02, EU:T:2005:11, punkt 67). Dessa argument kan följaktligen, i den mån de har framförts inom ramen för åsidosättandet av motiveringsskyldigheten, endast avfärdas som verkningslösa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2017, Gfi PSF/kommissionen, T‑200/16, ej publicerad, EU:T:2017:294, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

44

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

45

Sökanden har genom sin första grund åberopat misstag i samband med kvalificeringen av de omtvistade åtgärderna som statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

46

Denna grund är i huvudsak uppdelad i fyra delar.

47

Den första och den andra delgrunden rör kvalificeringen av de omtvistade åtgärderna som statligt stöd, det vill säga dels att alla de omtvistade åtgärderna innebär fördelar, dels att åtgärderna 2, 4 och 6 innebär användning av statliga medel.

48

Den tredje och den fjärde delgrunden rör åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden, dels på grundval av artikel 107.2 b FEUF vad gäller åtgärderna 3, 4 och 6, dels på grundval av artikel 107.3 b FEUF vad angår åtgärd 6.

49

Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 107.1 FEUF förbjuder åtgärder som med hjälp av statliga medel gynnar vissa företag eller viss produktion och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

50

Begreppet stöd omfattar inte enbart konkreta förmåner som subventioner, utan även olika former av ingripanden som minskar de kostnader som normalt belastar företagens budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, har samma karaktär och får samma effekter som dessa åtgärder Även åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, ska anses utgöra stöd (se dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

51

Däremot är de villkor som en åtgärd ska uppfylla för att kunna anses vara ett stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF inte uppfyllda, om det mottagande offentliga företaget kunde få samma fördel som företaget fått genom statliga medel under förhållanden som motsvarar normala marknadsvillkor, varvid denna bedömning, beträffande offentliga företag, i princip ska ske med tillämpning av kriteriet om en privat investerare i en marknadsekonomi (se dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

52

Eftersom statliga åtgärder kan anta olika former och ska bedömas i förhållande till de följder de får, kan det inte uteslutas att en statlig garanti kan medföra en ytterligare börda för staten. Domstolen har redan slagit fast att när ett lån som beviljats en låntagare av ett kreditinstitut som garanteras av myndigheterna i en medlemsstat, erhåller låntagaren normalt sett en ekonomisk fördel, i den mån låntagarens finansiella kostnad är lägre än den kostnad som skulle ha uppkommit om låntagaren hade varit tvungen att anskaffa samma finansiering och samma garanti till marknadspris (se dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkterna 95 och 96, och där angiven rättspraxis).

53

Vidare ska det erinras om att det ankommer på kommissionen att styrka att det föreligger ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Kommissionen är i det avseendet, för att kontrollera huruvida det stödmottagande företaget har fått en ekonomisk fördel som det inte skulle ha fått enligt normala marknadsmässiga villkor, skyldig att göra en fullständig analys av samtliga relevanta omständigheter i den omtvistade transaktionen och dess sammanhang. Denna analys innefattar det stödmottagande företagets situation och situationen på den aktuella marknaden (se dom av den 26 maj 2016, Frankrike och IFP Énergies nouvelles/kommissionen, T‑479/11 och T‑157/12, EU:T:2016:320, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

54

Vad närmare angår kriteriet privat investerare, har det preciserats i rättspraxis att detta kriterium – då det är tillämpligt – återfinns bland de omständigheter som kommissionen ska beakta vid prövningen av om det är fråga om ett sådant stöd (dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 103).

55

Då det visar sig att kriteriet om en privat investerare kan vara tillämpligt, ankommer det således på kommissionen att förelägga den berörda medlemsstaten att inkomma med alla relevanta upplysningar som gör det möjligt för kommissionen att pröva om villkoren för detta kriteriums tillämplighet och tillämpning är uppfyllda. Kommissionen får vägra att lägga sådana upplysningar till grund för sin bedömning endast om den åberopade bevisningen har upprättats efter det att investeringsbeslutet fattats (dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 104). Om medlemsstaten förser kommissionen med bevisning ankommer det följaktligen på kommissionen att göra en helhetsbedömning, varvid den ska beakta samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet som gör det möjligt för kommissionen att avgöra om det är uppenbart att det berörda företaget inte skulle ha erhållit betalningslättnader av en privat aktör (dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen, C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkt 73).

56

Om en medlemsstat under det administrativa förfarandet åberopar kriteriet avseende en privat investerare, är det således denna medlemsstat som – om det råder tvivel därom – entydigt ska visa, med stöd av objektiva och kontrollerbara omständigheter, att åtgärden vidtagits av staten i dess egenskap av aktieägare. Dessa omständigheter ska klart och tydligt ge vid handen att den berörda medlemsstaten – innan eller samtidigt som den ekonomiska fördelen beviljades – fattat beslutet om att investera i det kontrollerade offentliga företaget genom den faktiskt vidtagna åtgärden. I detta avseende kan det bland annat krävas att omständigheter läggs fram som visar att beslutet fattats med stöd av ekonomiska kalkyler som kan jämföras med sådana kalkyler som en rationell privat investerare – som befinner sig i en situation som ligger så nära som möjligt den situation som medlemsstaten befinner sig i – skulle ha låtit upprätta före ett investeringsbeslut för att utröna om en sådan investering kommer att löna sig (dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkterna 82–84).

57

Varken ekonomiska kalkyler som upprättats efter det att förmånen beviljats, retrospektiva rapporter som visar att den berörda medlemsstatens investering faktiskt blivit lönsam eller omständigheter som i efterhand visar att det var motiverat att fatta det beslut som faktiskt fattades kan däremot vara tillfyllest för att visa att medlemsstaten – innan eller samtidigt som den ekonomiska fördelen beviljades – fattat beslutet i egenskap av aktieägare (dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 85). Det är nämligen mot bakgrund av förhållandena vid tidpunkten då stödåtgärderna vidtogs som det ska bedömas huruvida staten har agerat som en försiktig investerare i en marknadsekonomi i syfte att fastställa om dess agerande var ekonomiskt förnuftigt. All bedömning som grundar sig på senare förhållanden ska undvikas (dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 71). Så är fallet särskilt då kommissionen prövar om det är fråga om ett statligt stöd när det gäller en åtgärd som inte anmälts till kommissionen och som redan har genomförts av det berörda offentliga organet då kommissionen genomför sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2015, SACE och Sace BT/kommissionen, T‑305/13, överklagad, EU:T:2015:435, punkt 94).

58

När det slutligen gäller räckvidden av domstolsprövningen av det angripna beslutet mot bakgrund av artikel 107.1 FEUF, framgår det av rättspraxis att begreppet statligt stöd, såsom det definieras i den bestämmelsen, är av juridisk beskaffenhet och ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av den anledningen ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären på de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i fråga om huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (se dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

59

Domstolen har förvisso även slagit fast att domstolsprövningen avseende huruvida en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF är begränsad när kommissionens bedömning är av teknisk eller komplicerad art. Det ankommer emellertid på tribunalen att avgöra om så är fallet (se dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 101 och där angiven rättspraxis). Det är nödvändigt för kommissionen – när den fastställer huruvida en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF de offentliga myndigheternas försäljning av ett markområde utgör ett statligt stöd – att tillämpa kriteriet avseende en privat investerare. I allmänhet innebär användningen av kriteriet att kommissionen gör en komplex ekonomisk bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 68).

60

Vad avser prövningen i sak av dessa grunder kan det nämligen konstateras att kommissionen på området statligt stöd har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som innefattar ekonomiska bedömningar som ska göras i ett unionssammanhang. Detta innebär emellertid inte att unionsdomstolen inte får pröva kommissionens tolkning av de ekonomiska uppgifterna. Det följer nämligen av rättspraxis att unionsdomstolen inte bara ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkterna 64 och 65, och dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 102).

61

Det ankommer emellertid inte på unionsdomstolen att i samband med denna prövning ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning. Den prövning som unionsdomstolarna företar av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar är nämligen en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa faktiska omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 66, och dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 103).

62

Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som det är lämpligt att pröva de argument som sökanden framfört angående var och en av de omtvistade stödåtgärderna.

63

Sökanden har gjort gällande att 2008 års garanti inte medför någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF i och med att den uppfyller de villkor som anges i punkt 3.2 a–d i tillkännagivandet om garantier.

64

Kommissionen har enligt sökanden på ett felaktigt sätt tillämpat det villkor som anges i punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier, enligt vilket låntagaren inte får vara i ekonomiska svårigheter för att det ska kunna uteslutas att det rör sig om statligt stöd.

65

Larkos ekonomiska situation förvärrades i mitten av år 2008 medan företaget under perioden från år 2004 till mitten av år 2008 var lönsamt och redovisade positiva ekonomiska resultat. Följaktligen var Larko inte ett företag i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering förrän från och med år 2009 när dess ekonomiska situation försämrades till följd av fallet på det internationella priset på nickel.

66

Den avgörande dagen för tillämpning av kriteriet avseende en privat investerare, det vill säga den dag då garantin beviljades, inträffade under det andra halvåret 2008, och således innan de negativa resultaten visade sig i redovisningen. Vidare har Larko, tvärtemot vad kommissionen påstått, iakttagit skyldigheten enligt den grekiska lagstiftningen att vidta lämpliga åtgärder när dess egna kapital understiger 50 procent och genom att kalla till bolagsstämma inom sex månader från det att räkenskapsåret 2008 löpt ut.

67

Kommission tillämpade även på ett felaktigt sätt det villkor som uppställs i punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier, enligt vilket ett marknadsmässigt pris ska betalas för garantin.

68

Först och främst avspeglar den årliga garantipremien på 1 procent att Larko verkligen var solvent vid den tidpunkt då garantin beviljades, med beaktande av dess lönsamhet under de tre föregående åren. Sedan erhöll Larko under samma år ett lån utan garanti av ATE Bank. Slutligen är nämnda premie förenlig med de premier som grekiska staten tar ut för lån som beviljas andra företag som befinner sig i en liknande situation.

69

Slutligen tillämpade kommissionen felaktigt de villkor som anges i punkt 3.2 b och c i tillkännagivandet om garantier. Enligt det första villkoret ska garantins omfattning kunna mätas korrekt när den beviljas. Den måste vara kopplad till en viss finansiell transaktion, ett maximibelopp för garantierna ska ha fastställts och garantierna ska vara tidsbegränsade. Enligt det andra villkoret ska garantin ”täck[a] högst 80 % av det utestående lånet eller någon annan finansiell förpliktelse. Denna begränsning gäller inte garantier som täcker skuldebrev”.

70

Kommissionen förbisåg den omständigheten att garantin kunde uppskattas på ett adekvat sätt och att garantins täckningsgrad på 100 procent var motiverad, då det rörde sig om en garanti som beviljats för att täcka en fordran i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004, om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EGT L 390, 2004, s. 38).

71

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

72

Tribunalen erinrar om att kommissionen i det angripna beslutet ansåg att åtgärden i fråga gav Larko en selektiv fördel, i och med att företaget inte uppfyllde villkoren i punkt 3.2 a och d i tillkännagivandet om garantier. Larko var nämligen ett företag i svårigheter och premien på 1 procent avspeglade inte risken för förluster i samband med de garanterade lånen.

73

Det ska således undersökas huruvida kommissionen gjorde en korrekt bedömning när den fann att villkoren i punkt 3.2 a och d i tillkännagivandet om garantier inte var uppfyllda i det aktuella fallet, och om svaret är jakande, huruvida den bristande uppfyllelsen av dessa villkor räckte för att visa att åtgärden i fråga gynnade Larko i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och detta oberoende av villkoren i punkt 3.2 b och c i detta tillkännagivande.

74

Når det först gäller villkoret i punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier, ska det undersökas huruvida kommissionen med rätta kunde dra slutsatsen att Larko var ett företag i svårigheter i den mening som avses i tillkännagivandet och om svaret är jakande huruvida den grekiska staten kände till eller kunde anses ha känt till hur svår Larkos situation var när företaget beviljades 2008 års garanti.

75

Vad angår kvalificeringen av Larko som företag i svårigheter ska det erinras om att punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier hänvisar till riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

76

Dessa riktlinjer föreskriver följande, såvitt angår vad som är relevant i det aktuella målet:

77

I det aktuella målet kvalificerade kommissionen, i skälen 56–66 i det angripna beslutet, Larko som ett företag i svårigheter när de omtvistade åtgärderna, inklusive 2008 års garanti, beviljades. Kommissionen grundade sig på Larkos bokslut för räkenskapsåren från år 2007 till och med första halvåret 2012 och tog härvid upp följande omständigheter:

78

Tribunalen konstaterar att företaget, mot bakgrund av de ekonomiska resultat som det hänvisas till i det angripna beslutet och som sökanden inte har bestritt, hade ett negativt eget kapital vilket medförde en betydande minskning av aktiekapitalet, en minskad omsättning med nära hälften i jämförelse med föregående år samt avsevärda förluster.

79

Först och främst ska det framhållas att förekomsten av ett negativt eget kapital, såsom kommission har hävdat, kan anses utgöra en viktig indikation på en situation där ett företag befinner sig i ekonomiska svårigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2010, Freistaat Sachsen m.fl./kommissionen, T‑102/07 och T‑120/07, EU:T:2010:62, punkt 106). Detsamma gäller den anmärkningsvärt minskade omsättningen och de mycket stora förluster som ackumulerades hos Larko år 2008. Det erinras för det första om dessa omständigheter i punkt 11 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering (se punkt 77 tredje stycket, ovan).

80

Det följer vidare av handlingarna i målet att 2008 års garanti hade beviljats genom ett ministerbeslut av den 22 december 2008. Följaktligen hindrar inte det faktum att företagets nedgång hade börjat bli uppenbar först i mitten av är 2008, att kommissionen konstaterade att Larko hade svårigheter i slutet av 2008 när garantin beviljades.

81

Som framgår av punkterna 63 och 64 i det angripna beslutet, kan det faktum att Larkos svårigheter orsakats av ett oväntat prisfall på ferronickel, om det antas att denna omständighet kan styrkas, inte i sig påverka slutsatsen att Larko var ett företag i svårigheter.

82

Härav följer på grundval av de uppgifter som kommissionen förfogade över och med hänsyn till dess utrymme för skönsmässig bedömning (se ovan, i punkt 60 angiven rättspraxis) att kommissionen med rätta kunde dra slutsatsen att Larko var ett företag i svårigheter när 2008 års garanti beviljades.

83

Utifrån dessa förutsättningar är det nödvändigt att fastställa huruvida grekiska staten, som aktieägare i Larko, borde ha varit medveten om företagets svårigheter vid den tidpunkt då 2008 års garanti beviljades. I enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 56 ovan ska frågan huruvida en medlemsstat har agerat som en privat investerare nämligen bedömas vid den tidpunkt då den fattade sitt investeringsbeslut.

84

Sökanden har hävdat att svårigheterna uppenbarades först efter utgången av år 2008, när denna situation återgavs i de finansiella resultat som redovisades vid budgetårets slut. Som svar på en fråga från tribunalen angavs att sökanden som ett onoterat bolag inte var skyldigt att upprätta kvartalsrapporter eller andra mellanliggande balansräkningar och sökanden har inte heller lämnat några sådana uppgifter till domstolen.

85

Det finns inga uppgifter i handlingarna som med säkerhet visar att medlemsstaten var medveten om Larkos svårigheter när den beviljade 2008 års garanti. Frågan är följaktligen huruvida kommissionen har uppfyllt sin bevisbörda genom att i huvudsak stödja sig på antagandet att grekiska staten borde ha varit medveten om Larkos svårigheter i slutet av år 2008 när den beviljade garantin.

86

Det ska erinras om att i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 56 ovan, ankommer det på en medlemsstat som åberopar kriteriet avseende en privat investerare under det administrativa förfarandet att, om det föreligger tveksamhet, utom allt tvivel på grundval av objektiva och kontrollerbara bevis styrka att den genomförda åtgärden tillskrivs staten i sin egenskap av aktieägare, särskilt med stöd av uppgifter som styrker att beslutet grundades på ekonomiska bedömningar som är jämförbara med dem som under omständigheterna i det aktuella fallet en rationell privat investerare skulle ha gjort i en situation som så nära som möjligt motsvarar den situation som medlemsstaten har återgett, innan investeringen gjordes, för att fastställa den framtida lönsamheten av en sådan investering.

87

I förevarande fall hade kommissionen redan i beslutet om inledande av förfarandet konstaterat att Larko var ett företag i svårigheter redan från och med år 2008, vilket framgick av dess årsredovisning, såsom påpekats i punkt 78 ovan. Dessutom har sökanden i sina inlagor gjort gällande att ”en ekonomiskt dålig bild av företaget … började framgå i juli 2008”, medan den framhöll att ”[det] bibehöll sin lönsamhet och visade goda ekonomiska resultat fram till mitten av [det] året” och medgav att ”det sedan visat en kraftig nedgång som slutligen ledde till, i slutet av året, en extremt negativ bild”.

88

Varken de grekiska myndigheterna under det administrativa förfarandet eller sökanden i tribunalen har således visat att den grekiska staten har vidtagit några åtgärder för att informera sig om Larkos ekonomiska och finansiella situation vid den tidpunkt då 2008 års garanti beviljades. De har inte heller på grundval av Larkos bokföring visat att de inte hade kunnat känna till de ekonomiska svårigheter som företaget stod inför.

89

Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att det var rimligt eller åtminstone inte uppenbart felaktigt av kommissionen att göra bedömningen att en försiktig aktieägare åtminstone hade informerat sig om företagets aktuella ekonomiska och finansiella situation innan den beviljar företaget en sådan garanti som 2008 års garanti. Dessutom var staten majoritetsaktieägare i bolaget, och åtgärden vidtogs mot slutet av räkenskapsåret.

90

Mot bakgrund av dessa överväganden framhåller tribunalen att kommissionen inte gjorde en uppenbart oriktigt bedömning när den ansåg att Larko utgjorde ett företag i svårigheter vid den tidpunkt då åtgärd 2 beviljades och följaktligen slog fast att villkoret i punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier inte var uppfyllt.

91

Det erinras vidare om att punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier i huvudsak anger att risktagandet normalt ska ersättas med en lämplig garantipremie på det garanterade beloppet.

92

Enligt punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier måste det pris som betalas för garantin jämföras med motsvarande referens för garantipremier som erbjuds på finansmarknaderna. Om inget sådant riktmärke finns kan den totala ekonomiska kostnaden för det garanterade lånet, inklusive ränta och den erlagda garantipremien, jämföras med marknadspriset för ett liknande, icke-garanterat lån. I båda fallen ska garantiernas och det underliggande lånets egenskaper beaktas, särskilt transaktionens storlek och varaktighet, den säkerhet som låntagaren har lämnat och andra faktorer som påverkar värderingen av återvinningsgraden, sannolikheten för att låntagaren inte uppfyller sin betalningsförpliktelse på grund av sin finansiella ställning, dess verksamhetsområde och framtidsutsikter, liksom andra ekonomiska förhållanden. Denna bedömning bör särskilt göra det möjligt att klassificera låntagaren utifrån en riskklassificering (rating), som grundar sig på en klassificering som görs av ett internationellt erkänt kreditvärderingsinstitut eller av det interna kreditvärde som används av banken som beviljar det underliggande lånet.

93

I förevarande fall konstaterade kommissionen i skäl 73 i det angripna beslutet att den årliga garantipremien på 1 procent ”inte [kunde] anses återspegla risken för fallissemang för garanterade lån, med tanke på [Larkos] betydande finansiella svårigheter, framför allt företagets höga skulder i förhållande till eget kapital”.

94

Även om detta påstående inte är särskilt detaljerat är det inte uppenbart oriktigt.

95

Det är riktigt att kommissionen varken fastställde någon referens för garantipremier på finansmarknaderna eller marknadspriset för ett liknande, icke-garanterat lån. Kommissionen klassificerade heller inte Larko genom en riskklassificering som fastställts av ett internationellt institut eller av den bank som beviljade det underliggande lånet.

96

Med tanke på Larkos svåra ekonomiska och finansiella situation var det emellertid inte uppenbart oriktigt att dra slutsatsen att företaget inte skulle ha kunnat erhålla 2008 års garanti mot betalning av en så låg premie – vilken i allmänhet gäller för transaktioner som inte medför en hög risk – utan statligt ingripande.

97

Även om kommissionen i punkt 37 i beslutet om inledande av förfarandet klart anfört att det inte vid första anblicken framgick att en premie på 1 procent motsvarade risken för inställda betalningar på de garanterade lånen, med hänsyn till Larkos stora ekonomiska svårigheter och i synnerhet, dess höga skuldsättningsgrad och det negativa kapitalet, har vare sig sökanden eller de grekiska myndigheterna under det formella granskningsförfarandet åberopat några bevis som kunde styrka att premien i fråga motsvarade en premie som erbjöds på finansmarknaderna eller marknadspriset för ett liknande icke-garanterat lån.

98

Under dessa omständigheter var det korrekt av kommissionen att endast ange att en årlig garantipremie på 1 procent, med tanke på Larkos ekonomiska situation, inte kunde anses återspegla risken för inställda betalningar på de garanterade lånen.

99

Vad beträffar de andra specifika argument som sökanden har anfört, bör det påpekas att det med tanke på Larkos svårigheter är svårt att tro att en privat investerare skulle ha beviljat den aktuella garantin enbart på grundval av Larkos lönsamhet under de tre föregående åren utan några andra uppgifter som visar på företagets aktuella soliditet och utan någon hänvisning till framtidsutsikterna.

100

För det andra måste det observeras att det faktum att ATE Bank beviljade Larko ett lån utan säkerhet inte är ett tillräckligt bevis för företagets goda solvens, eftersom ATE Bank tillhör den grekiska staten. Såsom kommissionen påpekar visar det faktum att Larko efter att ha erhållit lån från ATE Bank utan säkerhet, erhöll lånet för vilket den aktuella garantin var nödvändig, att företagets ekonomiska situation hade försämrats ytterligare under året.

101

För det tredje kan det förhållandet att den grekiska statens beviljat garantier till andra företag med liknande premier i sig inte anses motsvara en privat investerares agerande.

102

Härav följer att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den konstaterade att den årliga garantipremien på 1 procent inte var förenlig med en privat investerares agerande.

103

Vidare uppkommer frågan huruvida, såsom sökanden hävdar, uppfyllandet av villkoren i punkt 3.2 b och c i tillkännagivandet om garantier är tillräckligt för att utesluta förekomsten av en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, även om villkoren i punkt 3.2 a och d i tillkännagivandet om garantier inte är uppfyllda.

104

Det ska i detta avseende erinras om att det i punkt 3.2 i tillkännagivandet om garantier anges att det ”är tillräckligt” att ”samtliga … villkor är uppfyllda” i punkterna a–d ”för att förekomsten av statligt stöd ska kunna uteslutas”. Att ett eller flera av villkoren är uppfyllda är följaktligen inte tillräckligt för att utesluta statligt stöd.

105

Såsom sökanden har gjort gällande anges i punkt 3.6 i tillkännagivandet om garantier att om något av de villkor som anges i tillkännagivandet inte uppfylls, betyder det inte att garantin automatiskt betraktas som statligt stöd. Det framgår dock av punkterna 74–102 ovan, att kommissionen i det angripna beslutet emellertid inte automatiskt klassificerade garantin som stöd, utan i stället grundade sitt beslut på konkreta bevis för att åtgärden i fråga inte överensstämde med principen avseende en privat investerare.

106

Mot bakgrund av dessa överväganden måste det konstateras att sökandens argument om uppfyllandet av villkoren i punkt 3.2 b och c i tillkännagivandet om garantier ska lämnas utan avseende. Ett uppfyllande av båda dessa villkor, även om det är styrkt, är nämligen i sig inte tillräckligt för att utesluta förekomsten av en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

107

Talan kan följaktligen inte bifallas på den första delen av den första grunden såvitt avser åtgärd 2.

108

Sökanden har hävdat att 2009 års ökning av aktiekapitalet inte medförde någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom den var förenlig med principen avseende en privat investerare. Sökanden har anfört följande omständigheter:

109

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

110

I det angripna beslutet drog kommissionen slutsatsen att 2009 års ökning av aktiekapitalet medförde en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom dels ingen omstruktureringsplan hade presenterats för aktieägarna före kapitalökningen, trots att Larko var ett företag i svårigheter, dels det slutliga kapitalökningsbeloppet var otillräckligt för att täcka Larkos negativa kapital och därför inte kunde ses som en åtgärd som skyddar företagets värde och utgör stöd för omstruktureringen. Kommissionen påpekade dessutom att NBG:s deltagande inte var ett tillräckligt bevis för att både staten och privata aktieägare deltog, eftersom NBG var bunden till Larko inte bara som aktieägare utan även som borgenär, att staten redan beviljat Larko 2008 års garanti och slutligen att den andra aktieägaren, det vill säga Public Power Corporation, hade uppgett att den inte skulle delta i ökningen av aktiekapitalet.

111

Tribunalen påpekar i detta sammanhang, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att sökanden inte har framlagt några bevis och i synnerhet inte någon riktig affärsplan som visar att grekiska staten hade bedömt Larkos långsiktiga lönsamhet. Som svar på en fråga från tribunalen framlade sökanden protokollet från ett extra styrelsemöte den 18 mars 2009, av vilket framgår att styrelsens ordförande hade uppgett att en affärsplan hade lagts fram vid ett möte den 19 december 2008 med finansdepartementet och andra aktieägare. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att en sådan plan – som dessutom inte har ingetts till tribunalen och vars existens bestrids av kommissionen – skickades till kommissionen under det administrativa förfarandet. Oavsett vad innehållet kan ha varit, kan således ingen betydelse fästas vid förekomsten av denna plan, om det antas att den existerade, vid bedömningen av lagenligheten av det angripna beslutet.

112

Mot denna bakgrund utgör det förhållandet att det saknas bevis för att grekiska staten hade bedömt Larkos långsiktiga lönsamhet en väsentlig indikation på att det inte finns någon ekonomisk grund för 2009 års ökning av aktiekapitalet.

113

Tvärtemot vad kommissionen hävdar i skäl 80 i det angripna beslutet är visserligen den faktiska ökningen av aktiekapitalet, vilket i punkt 16 i beslutet angavs till 65,5 miljoner euro, inklusive cirka 45 miljoner euro som staten bidrog med, inte otillräckligt för att täcka Larkos negativa kapital, vilket, såsom framgår av tabellen i punkt 56 i det angripna beslutet, uppgick till 35 miljoner euro. Detta utgör emellertid inte ett sådant misstag som gör det möjligt att ifrågasätta kommissionens bedömning, vilken huvudsakligen grundar sig på avsaknaden av en omstruktureringsplan.

114

Det var därför rimligt, eller åtminstone inte uppenbart felaktigt att dra slutsatsen att en försiktig investerare, som agerar i egenskap av aktieägare, inte skulle ha deltagit i en sådan betydande rekapitalisering utan någon information över huvud taget om företagets ekonomiska och finansiella utsikter eller en omstruktureringsplan, med hänsyn till att Larko var ett företag i svårigheter.

115

Denna slutsats påverkas inte av de andra specifika argument som anförts av sökanden.

116

Först och främst kan den omständigheten i sig att åtgärder för att omorganisera företaget och göra det lönsamt hade planerats, inte styrka att 2009 års kapitalökning var lönsam, särskilt i avsaknad av någon verklig omstruktureringsplan. Detsamma gäller den handling som sökanden ingett som svar på domstolens frågor, vilken innehåller en förteckning över mycket generella åtgärder för att minska kostnaderna, även om den förteckningen hade ingetts av de grekiska myndigheterna under det administrativa förfarandet, vilket inte har bevisats.

117

Sökanden har vidare inte framlagt några bevis som är daterade före 2009 års ökning av aktiekapitalet för att visa att staten med hjälp av denna åtgärd faktiskt hade för avsikt att skaffa ett majoritetsinnehav i Larko i syfte att inleda en försäljning av bolaget, och att denna strategi var förenlig med principen avseende en privat investerare. Dessutom innehåller protokollet från Larkos bolagsstämma år 2009, som sökanden har ingett, inte några specifika uppgifter i detta avseende.

118

Det framgår inte heller av handlingarna i målet att grekiska statens förvärv av majoritetsinnehavet skulle ha främjat försäljningen av Larko till förmånligare villkor och att förvärvet följaktligen var förenligt med en privat aktieägares agerande.

119

När det gäller NBG:s parallella delatagande i 2009 års ökning av aktiekapitalet, ska det erinras om att den omständigheten att privata och offentliga investeringar gjorts parallellt inte i sig är tillräcklig – inte ens då privata betydande investeringar gjorts – för att det ska gå att dra slutsatsen att det inte är fråga om något stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, utan att därvid beakta övriga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2012, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑565/08, EU:T:2012:415, punkt 122).

120

Tribunalen påpekar dessutom att statens kapitaltillskott var dubbelt så stort som NBG:s och att NBG, som var den största aktieägaren i Larko före kapitalökningen, blev den näst största aktieägaren efter den transaktionen. För övrigt bekräftar NBG:s årsredovisning för 2008, som har åberopats av kommissionen, att NBG helt och hållet skrivit av det bokförda värdet av sitt innehav i Larko, eftersom NBG med hänsyn till Larkos ekonomiska svårigheter inte förväntade sig att kunna återvinna det bokförda värdet av sin investering. Mot denna bakgrund kan NBG:s deltagande inte utgöra något stöd för sökandens argument.

121

Talan kan således inte bifallas på den första delen av den första grunden såvitt avser åtgärd 3.

122

Sökanden har hävdat att 2010 års garanti inte medförde någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom den var förenlig med principen avseende en privat investerare. Sökanden har anfört följande omständigheter:

123

Sökanden har gjort gällande att denna åtgärd inte innebar någon fördel, eftersom staten hade skulder till sökanden, och detta trots att de grekiska myndigheterna inte tog upp detta argument under det administrativa förfarandet, såsom de gjorde med avseende på åtgärd 6.

124

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

125

I det angripna beslutet drog kommissionen slutsatsen att, även om det i förevarande fall kunde anses som normal affärspraxis att ställa ut garantier under sådana omständigheter, staten i det aktuella fallet hade påtagit sig hela risken och garanterat en skuld medan Larko var i svårigheter samtidigt som aktieägaren NBG hade inte delat exponeringen proportionellt. Vidare uppfyllde åtgärden inte de villkor som anges i punkt 3.2 i tillkännagivandet om garantier, eftersom premien på 2 procent inte speglade risken för att Larko inte kunde fullgöra sina betalningsförpliktelser.

126

Tribunalen konstaterar att sökandens argument inte påverkar denna slutsats.

127

Först och främst finns det ingen uppgift om att Areios Pagos (Högsta domstolen) i den dom genom vilken verkställigheten uppsköts hade konstaterat att Larko troligen skulle vinna framgång i det bakomliggande förfarandet. I motsats till vad sökanden har hävdat, innebär det faktum att den domstolen kommer att avslå en ansökan om uppskov med verkställigheten ”om det inte finns någon sannolik risk för skada”, inte nödvändigtvis att, om domstol däremot beviljar uppskov med verkställigheten, som den gjorde i det här fallet, den bedömer att sökanden sannolikt kommer att vinna framgång i huvudförfarandet. Domen rör endast risken för skada och tar inte upp skulden i huvudförfarandet.

128

Argumentet kan under alla omständigheter lämnas utan avseende. Oavsett sannolikheten för framgång i det nationella förfarandet och därmed för skuldens existens, konstaterade kommissionen att det förelåg statligt stöd, eftersom staten hade påtagit sig hela risken och ställt en garanti för en skuld medan Larko var i svårigheter, aktieägaren NBG hade inte delat exponeringen proportionellt och premien på 2 procent speglade inte risken för att Larko inte skulle fullgöra sina betalningsförpliktelser (se punkt 125 ovan).

129

För det andra berättigade inte det faktum att Larko var ett företag i svårigheter, utifrån en privat aktieägarnas synvinkel, att staten, trots att åtgärder från aktieägarna var nödvändiga, skulle ta hela risken mot erläggande av en mycket låg premie.

130

För det tredje har sökanden inte visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att dra slutsatsen att en premie på 2 procent inte motsvarade marknadsmässiga villkor, mot bakgrund av att premien var liten och att Larko var ett företag i svårigheter som därför riskerade att inte kunna fullgöra sina skyldigheter.

131

För det fjärde, oberoende av om grekiska myndigheter erkände eller inte att NBG inte skulle ha ställt någon garanti om det inte hade funnits någon garanti från staten, såsom framgår av punkt 42 i det angripna beslutet, påpekar tribunalen, i motsats till vad som rimligen kan förväntas av en privat aktieägare, att NBG inte delade exponeringen av den aktuella garantin med staten.

132

Även om det skulle kunna anses att NBG inte kunde ha förväntats dela den risk som följer av 2010 års garanti, med tanke på dess särskilda ställning, kvarstår det faktum, såsom tribunalen redan har påpekat, att Larko inte kunde ha erhållit en sådan garanti på marknaden och att premien på 2 procent inte återspeglade risken för att det inte skulle kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser. Följaktligen gjorde kommissionen inte en uppenbart oriktig bedömning när den konstaterade att Larko hade fått en fördel som det inte skulle ha kunnat erhålla på marknaden.

133

Talan kan följaktligen inte bifallas på den första delen av den första grunden såvitt avser åtgärd 4.

134

Sökanden har hävdat att 2011 års garantier inte medför någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom varje stödinslag i dessa garantier avräknas mot den skuld på överskjutande skatt som grekiska staten har till sökanden.

135

Sökanden anser att kommissionen i det angripna beslutet närmare bestämt felaktigt avvisade grekiska myndigheters argument avseende möjligheten att avräkna grekiska statens skuld till Larko, vilken hade ett samband med återbetalning av skatter, mot stödbeloppet. Bedömningen av den ifrågavarande åtgärden står i strid med bedömningen av åtgärd 5 (se punkt 5 ovan), i vilken kommissionen erkände att en sådan avräkning inte medför någon selektiv fördel.

136

Sökanden har påpekat att detta argument inte hänvisar till en avräkning av grekiska statens skuld till Larko mot eventuella framtida skulder, utan en avräkning mot det eventuella stödinslaget i 2011 års garantier som fanns vid tidpunkten när stödet beviljades i slutet av 2011. Dessutom är argumentet inte motstridigt, eftersom det efter avräkningen som gjorts i samband med åtgärd 5 fanns en kvarstående fordran på staten.

137

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

138

Vad beträffar kommissionens bedömning av 2011 års garantier hänvisade kommissionen i det angripna beslutet till sin bedömning av åtgärderna 2 och 4, beträffande vilka den funnit att de gav Larko en selektiv fördel, eftersom företaget var ett företag i svårigheter och premien på 1 procent inte återspeglade risken för att betalningarna ställs in på de garanterade lånen.

139

Tribunalen konstaterar för det första att kommissionens bedömning av åtgärderna 2 och 4 inte utgjorde någon uppenbart oriktig bedömning, vilket framgår av punkterna 63–107 och 122–133 ovan.

140

Tribunalen konstaterar vidare att sökanden inte kan åberopa kommissionens bedömning av åtgärd 5, i vilken den fastställde att ersättandet – som skedde i samband med rättsliga förfaranden – av förskottsbetalningen av en tilläggsskatt med utställandet av garantier inte utgjorde statligt stöd.

141

När det gäller åtgärd 5 uppgav kommissionen i punkt 97 i det angripna beslutet att rätten att ersätta förskottsbetalningen av tilläggsskatten med utställandet av garantier hade beviljats Larko av en domstol på grundval av objektiva kriterier och i enlighet med nationell lagstiftning som tillämpas på alla företag i en liknande situation.

142

Detta var emellertid inte fallet med åtgärd 6 i förhållande till vilken sökanden hävdar att, såsom de grekiska myndigheterna har påstått, den fördel som erhålls avräknas mot den skuld som staten hade till sökanden i form av återbetalning av skatter. Det utgör nämligen fast rättspraxis att en åtgärd inte kan undgå att klassificeras som statligt stöd när stödmottagaren omfattas av en särskild pålaga som skiljer sig från och saknar samband med den aktuella åtgärden (se dom av den 26 februari 2015, Orange/kommissionen, T‑385/12, ej publicerad, EU:T:2015:117, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

143

Det ska följaktligen konstateras att kommissionen inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i det angripna beslutet konstaterade att åtgärd 6 innebar en fördel för Larko i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

144

Talan kan följaktligen inte bifallas på den första delen av den första grunden såvitt avser åtgärd 6, och talan kan således inte bifallas i den första delen av denna grund.

145

Inom ramen för den andra delgrunden har sökanden bestritt kommissionens bedömning när det gäller användning av statliga medel såvitt avser åtgärderna 2, 4 och 6.

146

Sökanden har hävdat att dessa åtgärder inte innebar att statliga medel användes, eftersom de inte skapade en tillräckligt konkret risk för statsbudgeten med tanke på dess goda kapitaltäckningsgrad, det faktum att tidigare garantier inte hade tagits i anspråk och det förhållandet att garantierna inte togs anspråk i ett senare skede.

147

Sökanden har vidare påpekat att åtgärd 6 inte innebar att statliga medel användes, eftersom grekiska staten vid tidpunkten för åtgärden hade skulder på cirka 60 miljoner euro till Larko genom krav på återbetalning av skatter såsom mervärdesskatt.

148

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

149

Det kan konstateras att bedömningen av villkoret avseende användningen av statliga medel i förevarande fall är sekundärt i förhållande till bedömningen av villkoret om förekomsten av en selektiv fördel, vilket utgör föremål för första delen av den första grunden. Det utgör i själva verket fast rättspraxis att en statlig garanti som inte ersätts i enlighet med marknadsmässiga villkor kan medföra förlust av statliga medel, även om garantin inte tas i anspråk, eftersom den kan medföra en ytterligare börda för staten (se dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

150

Eftersom 2008, 2010 och 2011 års garantier inte lämnades på marknadsmässiga villkor, konstaterar tribunalen att dessa åtgärder följaktligen innebar att statliga medel användes i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

151

Såvitt avser åtgärd 6 påverkas dessutom inte denna slutsats av att staten har skulder till Larko genom krav på återbetalning av skatter, om det antas att detta förhållande är styrkt. Såsom framgår av den rättspraxis som nämns ovan i punkt 142 kan en åtgärd inte undgå att klassificeras som statligt stöd när stödmottagaren omfattas av en särskild pålaga som skiljer sig från och saknar samband med den aktuella åtgärden.

152

Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra delen av den första grunden.

153

Sökanden har gjort gällande att åtgärderna 3, 4, och 6 borde ha betraktas som stöd som är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF, eftersom de beviljades för att ersätta skada som orsakats av exceptionella händelser.

154

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

155

Inledningsvis påpekar tribunalen att det följer av artikel 107.2 b FEUF att ”stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller exceptionella händelser” är förenligt med den inre marknaden.

156

Eftersom detta är ett undantag från den allmänna principen, som anges i artikel 107.1 FEUF att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden, måste artikel 107.2 b FEUF tolkas restriktivt. Endast ekonomisk skada som orsakas av naturkatastrofer eller exceptionella händelser kan därför ersättas enligt denna bestämmelse. Det måste finnas en direkt koppling mellan den skada som orsakats av den exceptionella händelsen och det statliga stödet och det är nödvändigt att göra en så exakt bedömning som möjligt av den skada som åsamkats (se dom av den 25 juni 2008, Olympiaki Aeroporia Ypiresies/kommissionen, T‑268/06, EU:T:2008:222, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

157

I det angripna beslutet undersökte kommissionen inte de omtvistade åtgärdernas förenlighet med bestämmelsen i fråga, eftersom grekiska myndigheter inte hade åberopat denna bestämmelse.

158

Enligt sökanden hänvisades det sporadiskt till de båda ovannämnda omständigheterna i samband med åtgärderna 3 och 4 i de grekiska myndigheternas yttranden under det administrativa förfarandet.

159

Tribunalen konstaterar för det första att de grekiska myndigheterna inte har åberopat motiveringen i artikel 107.2 b FEUF med hänvisning till dessa omständigheter. För det andra föreligger det i motsats till de krav som fastställs i den rättspraxis som nämns i punkt 156 ovan inte något samband mellan de skador som påstås ha orsakats av de två händelser som sökanden nämner och storleken på garantierna och ökningen av aktiekapitalet i fråga, vilka dessutom var åtgärder av allmän karaktär som inte var lämpade för den typ av användning som sökanden hävdat.

160

Det fanns därför inget som tydde på att ovannämnda undantag skulle kunna tillämpas under omständigheterna i förevarande fall och kommissionen kan således inte kritiseras för att inte, på eget initiativ, ha undersökt huruvida åtgärderna 3 och 4 var förenliga med den bestämmelsen, och i än mindre grad huruvida åtgärd 6 var förenlig med den bestämmelsen, eftersom de aktuella omständigheterna inte ens nämnts i samband med den åtgärden (se, analogt, dom av den 15 juni 2005, Regione autonoma della Sardegna/kommissionen, T‑171/02, EU:T:2005:219, punkterna 166–168).

161

Mot bakgrund av dessa överväganden kan det konstateras att kommissionen inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den inte fann att de omtvistade åtgärderna var förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.2 b FEUF.

162

Talan kan således inte bifallas på den tredje delen av den första grunden.

163

Sökanden hävdar att åtgärd 6 borde ha betraktats som ett stöd som är förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 b FEUF, eftersom det var förenligt med kommissionens meddelande om en tillfällig gemenskapsram för statliga stödåtgärder för att främja tillgången till finansiering i den aktuella finansiella och ekonomiska krisen (EUT C 83, 2009, s. 1, nedan kallad 2009 års tillfälliga ramverk), som utvidgats genom kommissionens meddelande om en tillfällig gemenskapsram för statliga stödåtgärder för att främja tillgången till finansiering i den aktuella finansiella och ekonomiska krisen (EUT C 6, 2011, s. 5, nedan kallad 2011 års tillfälliga ramverk). Sökanden anser att det i enlighet med villkoren i 2011 års tillfälliga ramverk, tolkad mot bakgrund av 2009 års tillfälliga ramverk, inte var ett företag i svårigheter den 1 juli 2008 och att 2011 års tillfälliga ramverk föreskriver säkerhetsavgifter (safe-harbour premiums), såsom den premie på 1 procent som tas ut för åtgärden i fråga.

164

Sökanden har även alternativt hävdat att åtgärden i fråga helt eller delvis bör anses vara förenlig med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 b FEUF och riktlinjer för undsättning och omstrukturering. Sökanden har hävdat att de grekiska myndigheterna, enligt vad som framgår av deras yttranden, hade underrättat kommissionen om åtgärden genom en handling som bifogats ett epostmeddelande av den 16 mars 2012.

165

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

166

Det ska inledningsvis påpekas att det utgör fast rättspraxis att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 107.3 FEUF, vars utövande innebär komplexa ekonomiska och sociala bedömningar (se dom av den 8 mars 2016, Grekland/kommissionen, C‑431/14 P, EU:C:2016:145, punkt 68 och där angiven rättspraxis). I det sammanhanget är en domstolsprövning av utövandet av denna befogenhet begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de uppgifter om faktiska omständigheter som har lagts till grund för det ifrågasatta beslutet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se dom av den 11 september 2008, Tyskland m.fl./Kronofrance, C‑75/05 P och C‑80/05 P, EU:C:2008:482, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

167

Kommissionen har dock, genom att anta förhållningsregler och offentliggöra dessa och genom att tillkännage att den fortsättningsvis kommer att tillämpa dem på de fall som omfattas av dem, själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Kommissionen riskerar, om den frångår dessa regler, att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen i fråga på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, med mindre att kommissionen kan ange skäl som med hänsyn till dessa principer motiverar att den frångår sina egna regler (se dom av den 10 juli 2012, Smurfit Kappa Group/kommissionen, T‑304/08, EU:T:2012:351, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

168

Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen i punkt 115 i det angripna beslutet uppgav att åtgärd 6 inte uppfyllde villkoren enligt 2011 års tillfälliga ramverk, eftersom Larko var ett företag i svårigheter. Kommissionen fann också att det totala beloppet för de två garantierna översteg Larkos årliga lönekostnader, att garantin översteg 90 procent av lånet och att en premie på 1 procent per år inte kunde betraktas som en marknadsmässig premie som avspeglar risken för att det garanterade beloppet inte betalas tillbaka.

169

Tribunalen framhåller för det första, i motsats till vad sökanden har hävdat, att 2011 års garantier uteslutande omfattas av 2011 års tillfälliga ramverk, vilket var i kraft när 2011 års garantier beviljades, och att de samtidigt inte omfattas av 2009 års tillfälliga ramverk.

170

Det är vidare tillräckligt att påpeka att 2011 års garantier inte uppfyllde åtminstone några av de kumulativa villkoren i 2011 års tillfälliga ramverk som är tillämpliga i det här fallet, och särskilt följande:

171

Slutligen framhåller tribunalen att det i avsnitt 2.1 i femte stycket i 2011 års tillfälliga ramverk anges att medlemsstaterna måste visa att de statliga stödåtgärder som anmälts enligt ramverket är nödvändiga, lämpliga och proportionerliga för att avhjälpa en allvarlig störning i den berörda medlemsstatens ekonomi. Det framgår dock inte av handlingarna i målet att de grekiska myndigheterna gjorde en korrekt anmälan av den ifrågavarande åtgärden eller att de tillhandahöll den bevisning som krävs.

172

För det andra ska det erinras om att kommissionen i punk 116 i det angripna beslutet konstaterade att åtgärd 6 inte kunde klassificeras som undsättningsstöd, eftersom de grekiska myndigheterna inte hade framfört detta argument eller lämnat någon underrättelse i detta avseende. I punkt 117 i beslutet angav kommissionen vidare att villkoren i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering inte heller hade uppfyllts, eftersom de berörda garantierna inte hade upphört att gälla efter sex månader, de grekiska myndigheterna inte hade anmält en omstruktureringsplan eller en likvidationsplan och det inte fanns några bevis för att stödet var begränsat till ett nödvändigt minimum.

173

Tribunalen konstaterar att de grekiska myndigheterna inte hade anmält åtgärd 6 med hänvisning till riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, och att det åtminstone inte framgår av handlingarna i målet att dessa myndigheter inom sex månader från åtgärdens genomförande hade lagt fram en omstruktureringsplan eller en likvidationsplan eller bevis på att lånet helt eller delvis hade återbetalats eller att garantin hade upphört att gälla, vilket strider mot punkt 25 c i riktlinjerna.

174

Mot bakgrund av dessa överväganden kan det konstateras att kommissionen inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att åtgärd 6 inte utgjorde statligt stöd som är förenligt med den inre marknaden i enlighet med 2011 års tillfälliga ramverk eller riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

175

Talan kan följaktligen inte bifallas på den fjärde delen av den första grunden, och således inte på någon del av den första grunden.

176

Sökanden har i den tredje grunden, som sammanfogar argument utspridda i hela ansökan, gjort gällande att artikel 14.1 i förordning nr 659/99 har åsidosatts avseende åtgärderna 2, 4 och 6, vilka utgör stöd i form av garantier, genom att kommissionen gjorde felaktiga beräkningar av det stödbelopp som skulle återkrävas och krävde att stödet skulle återkrävas i strid med Europeiska unionens grundläggande principer.

177

Sökanden har för det första gjort gällande att garantierna inte togs i anspråk och att de garanterade lånen redan hade återbetalats, helt eller delvis.

178

För det andra har kommissionen inte bevisat att det föreligger ett sådant ”undantagsfall” som avses i punkt 4.1 tredje stycket led a i tillkännagivandet om garantier, eftersom klassificeringen av Larko som ett företag i svårigheter inte är tillräcklig för att styrka förekomsten av sådana omständigheter. Dessutom skulle det i det aktuella fallet varit möjligt att jämföra de ifrågavarande premierna med andra marknadsmässiga premier eller, om så inte är fallet, att beräkna premierna i enlighet med de relevanta bestämmelserna i kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EGT C 14, 2008, s. 6) och bilagorna till 2009 års tillfälliga ramverk och 2011 års tillfälliga ramverk. Endast ett påstående om att det var ”tvivelaktigt” att Larko hade kunnat finna några garantier på marknaden utan statens ingripande utgör inte heller tillräcklig bevisning.

179

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

180

Tribunalen påpekar inledningsvis att det inte i någon unionsrättslig bestämmelse föreskrivs att kommissionen ska fastställa det exakta stödbelopp som ska återbetalas när den förordnar om att ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden ska återbetalas (dom av den 12 oktober 2000, Spanien/kommissionen, C‑480/98, EU:C:2000:559, punkt 25, och dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Grekland, C‑415/03, EU:C:2005:287, punkt 39). Om kommissionen emellertid beslutar att kräva återbetalning av ett fastställt belopp, måste den i enlighet med sin skyldighet att vidta en snabb och opartisk granskning av handlingarna inom ramen för artikel 108 FEUF – på ett så precist sätt som omständigheterna i målet tillåter – fastställa det faktiska värdet av den fördel som mottagaren erhållit genom stödet. Kommissionen är vid återställandet av situationen före betalningen av stödet skyldig att säkerställa att den verkliga förmånen av stödet har upphört och är således skyldig att kräva återbetalning av stödet i dess helhet. Kommissionen får inte kräva återbetalning av ett lägre eller högre belopp än värdet av det stöd som mottagaren har mottagit (se dom av den 29 mars 2007, Scott/kommissionen, T‑366/00, EU:T:2007:99, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

181

Tribunalen erinrar om att det följer av den rättspraxis som nämns i punkt 57 ovan att det för att undersöka huruvida staten har agerat som en försiktig investerare som verkar i en marknadsekonomi, är nödvändigt att utgå från den situation som gällde under den period då de ekonomiska stödåtgärderna vidtogs för att bedöma den ekonomiska rationaliteten i statens agerande och därigenom avhålla sig från att göra en bedömning baserad på en senare situation.

182

Det är därför med hänvisning till den tidpunkt då garantin beviljas, och inte den tidpunkt då den tas i anspråk eller då den leder till att betalningar görs, som det måste fastställas huruvida den utgör statligt stöd och, om så är fallet, stödbeloppet beräknas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, SNCF/kommissionen, T‑242/12, EU:T:2015:1003, punkt 332). Det faktum att garantierna inte togs i anspråk och att de garanterade lånen helt eller delvis påstås ha återbetalats, såsom sökanden hävdar, utgör senare omständigheter som inte kan beaktas vid beräkningen av det oförenliga stödet.

183

Det måste vidare fastställas huruvida kommissionen i punkterna 77, 94 och 104 (som implicit hänvisar till punkt 77) i det angripna beslutet gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att Larko hade fått en fördel som motsvarade det totala beloppet av de garanterade lånen, eftersom bolaget utan statlig garanti inte hade kunnat erhålla den finansieringen på marknaden.

184

Det ska i detta sammanhang erinras om att kommissionen i punkterna 56–66 i det angripna beslutet analyserade sökandens ekonomiska och finansiella situation vid den tidpunkt då stödåtgärderna beviljades och konstaterade att det var ett företag i svårigheter och faktiskt befann sig i en mycket svår situation. På grundval av bolagets viktigaste finansiella uppgifter för perioden från och med år 2007 till och med första halvåret 2012 konstaterades en stadig och betydande minskning av omsättningen och förekomsten av negativt eget kapital.

185

Kommissionen konstaterade i punkt 77 i det angripna beslutet att 2008 års garanti (åtgärd 2) utgjorde statligt stöd och att stödet var lika med det garanterade lånets belopp, eftersom ”det är tvivelaktigt att [Larko], med tanke på företagets ekonomiska svårigheter, skulle ha fått någon finansiering på marknaden oberoende av villkoren”. Samma slutsats drogs i punkt 104 i beslutet avseende 2011 års garantier (åtgärd 6). När det gäller 2010 års garanti (åtgärd 4) angav kommissionen i punkt 94 i beslutet att stödbeloppet var lika med det garanterade beloppet, eftersom ”det står klart att, oavsett villkor, ingen försiktig marknadsaktör skulle ha kunnat garantera det beloppet för [Larko], med tanke på företagets ekonomiska svårigheter”.

186

Tribunalen påpekar när det gäller åtgärderna 2 och 6 att ordet ”tvivelaktigt” redan, på ett korrekt sätt, hade använts i kommissionens preliminära bedömning i punkt 39 i beslutet om inledande av förfarandet och att användningen av det ordet inte framstår som mindre lämpligt vid kommissionens slutliga bedömning i det angripna beslutet, att Larko inte hade kunnat finna åtgärder som är jämförbara med de omtvistade åtgärderna på marknaden, särskilt eftersom kommissionen i, i huvudsak, identiska bedömningar använde ordet ”tvivelaktigt” med avseende på dessa åtgärder och uttrycket ”står klart” med avseende på åtgärd 4. Dessutom har kommissionen i sina inlagor påpekat att ”en omständighet får anses styrkt när det framstår som mer sannolikt att den föreligger än att den inte skulle föreligga”, vilket innebär en skyldighet att bedöma uppgifter på ett korrekt sätt.

187

Det ska emellertid påpekas att såvitt avser det angripna beslutet och punkt 77 i detta, som sökanden inte kunde vara omedveten om, framgår det tillräckligt tydligt att kommissionen ansåg att det inte var troligt att Larko hade kunnat få ett lån på marknaden utan ingripande från grekiska staten på grund av företagets ekonomiska svårigheter. När det gäller åtgärd 2, konstaterade kommissionen i punkt 77 först att ”det är tvivelaktigt att [Larko], med tanke på företagets ekonomiska svårigheter, skulle ha fått någon finansiering på marknaden oberoende av villkoren”, och därefter att ”[m]ed andra ord anser kommissionen att [Larko] fått en fördel motsvarande beloppet av det garanterade lånet, eftersom det utan den statliga garantin inte skulle ha kunnat erhålla motsvarande finansiering från marknaden”. Samma sak gäller punkt 104 avseende åtgärd 6, då denna punkt hänvisar till bedömningen av åtgärd 2.

188

Följaktligen är användningen av ordet ”tvivelaktigt” i förevarande fall i sig inte en omständighet som kan anföras för att ifrågasätta kommissionens bedömning av åtgärderna 2 och 6.

189

Det ska vidare påpekas att även om det inte är omöjligt att den fördel som följer av en statlig garanti under vissa omständigheter motsvarar det totala beloppet av det garanterade lånet, kan en sådan slutsats inte grundas på den omständigheten att lånet inte skulle ha beviljats utan garantin, eftersom denna omständighet avser klassificeringen av en åtgärd som statligt stöd och inte beräkningen av stödets storlek. I motsats till vad kommissionen har hävdat är det faktum att stödmottagaren är ett företag i svårigheter inte ett tillräckligt skäl för att dra slutsatsen att den fördel som följer av en statlig garanti är lika med det totala beloppet för det garanterade lånet, med tanke på de allvarliga följderna av ett sådant synsätt och i synnerhet sannolikheten för att mottagaren kommer att vara tvungen att betala staten ett belopp som motsvarar lånet, trots att företaget har kunnat återbetala lånet till långivaren.

190

Denna tolkning bekräftas även av kommissionen i punkt 4.1 tredje stycket led a i tillkännagivandet om garantier, som har följande lydelse:

”… för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker.”

191

Det framgår av punkt 4.1 tredje stycket led a i tillkännagivandet om garantier, som kommissionen hävdar att den tillämpade i det här fallet, att bedömningen av stödinslaget i en garanti kommer att leda till resultat av varierande svårighetsgrad, så till den grad att stödinslaget anses motsvara det totala beloppet av det garanterade lånet, vilket kan uppstå i ”undantagsfall” då det anses omöjligt för låntagaren att återbetala det garanterade lånet med egna medel.

192

Slutligen är det riktigt att kommissionen i punkterna 77, 94 och 104 i det angripna beslutet endast mycket kortfattat angav skälen till sin slutsats att Larko hade fått en fördel som motsvarar beloppet för de garanterade lånen, varvid endast Larkos ”ekonomiska svårigheter” nämndes.

193

Det framgår emellertid av det angripna beslutet som helhet, och i synnerhet i punkterna 56–66, att Larko vid den tidpunkt då stödåtgärderna beviljades befann sig i en extremt svår situation, särskilt på grund av den stadigt minskade omsättningen och förekomsten av negativt kapital, vilket gav intryck av att hela bolagets kapital skulle gå förlorat. Mot denna bakgrund kan kommissionen inte anses ha gjort en oriktig bedömning genom att konstatera att det var fråga om ett ”undantagsfall” som innebar att Larko inte skulle kunna återbetala hela lånet med egna medel. Dessutom motsägs inte dessa omständigheter av några handlingar som de grekiska myndigheterna eller sökanden har framlagt under det administrativa förfarandet och som ingår i målet. Det var således riktigt av kommissionen att bedöma de omtvistade åtgärderna utifrån de uppgifter som den hade tillgång till när den antog det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑ 74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkt 168). I övrigt kan en sökande inte åberopa uppgifter som den inte har framfört under det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 108 FEUF (dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C‑382/99, EU:C:2002:363, punkterna 49 och 76, se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 1994, Spanien/kommissionen, C‑278/92, C‑280/92, EU:C:1994:325, punkt 31).

194

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att kommissionen, trots den något bristfälliga formuleringen av vissa av skälen i det angripna beslutet, inte gjorde en oriktig bedömning när den slog fast att under de omständigheter som är aktuella i förevarande mål, var det statliga stöd som beviljats sökanden i form av statliga garantier lika med det totala beloppet av de garanterade lånen.

195

Talan kan följaktligen inte bifallas på den tredje grunden. Talan ogillas således i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida det andra yrkandet kan tas upp till sakprövning, genom vilket sökanden har yrkat ”om återbetalning jämte ränta av alla belopp som eventuellt direkt eller indirekt har återkrävts av sökanden med genomförande av det angripna beslutet”.

196

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden i huvudsak har tappat målet, ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med kommissionens yrkande.

På dessa grunder beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande dom:

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den andra grunden: Bristfällig motivering

Den första grunden: Felaktig kvalificering av de omtvistade åtgärderna som statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden

Den första delgrunden: Huruvida det rör sig om ett gynnande i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

– Åtgärd 2 (2008 års garanti)

– Åtgärd 3 (2009 års ökning av aktiekapitalet)

– Åtgärd 4 (2010 års garanti)

– Åtgärd 6 (2011 års garantier)

Den andra delgrunden: Användningen av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF såvitt avser åtgärderna 2, 4 och 6

Den tredje delgrunden: Felaktig kvalificering av åtgärderna 3, 4 och 6 genom att de inte ansågs utgöra stöd som är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF

Den fjärde delgrunden: Felaktig kvalificering av åtgärd 6 genom att den inte ansågs förenlig med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 b FEUF

Den tredje grunden (som åberopats alternativt): Felaktig beräkning av det stödbelopp som ska återkrävas vad avser åtgärderna 2, 4 och 6

Rättegångskostnader