Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål F‑31/14,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a,

Philippe Colart, tjänsteman vid Europaparlamentet, Bastogne (Belgien), och de övriga sökande som anges i bilagan, företrädda av advokaten A. Salerno,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av O. Caisou-Rousseau och S. Alves, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN

(andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. I. Rofes i Pujol samt domarna K. Bradley och J. Svenningsen (referent),

justitiesekreterare: handläggaren X. Lopez Bancalari,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 september 2014,

följande

Dom

Domskäl

1. Philippe Colart och de övriga sökande som anges i bilagan har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 29 mars 2014, yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det resultat av valet till Europaparlamentets personalkommitté som offentliggjordes och delgavs av valkollegiet den 28 november 2013 och som fastställdes av valkollegiet efter avslag på deras klagomål.

Tillämpliga bestämmelser

Tjänsteföreskrifterna

2. I artikel 9 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”1. Det skall

a) för varje institution inrättas

– en personalkommitté som kan indelas i sektioner för de olika anställningsorterna,

…

som skall fullgöra de uppgifter som tilldelas den genom dessa tjänsteföreskrifter.

2. Hur de[tta] organ skall vara [sammansatt] och hur de[t] skall arbeta skall fastställas av varje institution i enlighet med bestämmelserna i bilaga II [till tjänsteföreskrifterna].

…”

3. I artikel 1 andra stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Villkoren för val till personalkommittén, om den inte är indelad i lokalavdelningar, eller till lokalavdelningarna, skall fastställas vid stämma med institutionens tjänstemän i tjänst på den relevanta arbetsplatsen. Institutionen får emellertid besluta att villkoren för val skall fastställas på det sätt som institutionens personal väljer genom allmän omröstning. …”

Arbetsordningen för personalrepresentationen vid parlamentet

4. Den 6 februari 2012 antog parlamentets personalkommitté en arbetsordning för personalrepresentationen (nedan kallad arbetsordningen) i enlighet med bilaga II till tjänsteföreskrifterna. Den 4 april 2012 antogs arbetsordningen av institutionens personal genom allmän omröstning.

5. I artikel 8.1 och 8.2 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”1. Det allmänna personalmötet [– vilket utgörs av alla röstberättigade ledamöter i personalkommittén – ] ska, efter förslag från de listor som har minst en invald representant i den avgående personalkommittén, utse minst en ordinarie rösträknare och tre suppleanter per lista bland de röstberättigade.

2. De ordinarie rösträknarna och suppleanterna får varken vara ledamöter av personalkommittén eller kandidater vid val till personalkommittén. …”

6. I artikel 20.1 och 20.2 i arbetsordningen anges att ”[v]alkollegiet ska bestå av ordinarie rösträknare” och ”ska ansvara för att organisera och genomföra valen till personalkommittén och andra val, allmänna personalomröstningar och rådfrågningar som organiseras i enlighet med denna arbetsordning”.

7. Artikel 26 i arbetsordningen har följande lydelse:

”1. Valen ska anordnas av valkollegiet.

2. Valkollegiet ska ha minst 40 arbetsdagar på sig att organisera valen.

3. På begäran av valkollegiet får [parlamentets generalsekreterare] utse två valobservatörer, varav en från rättstjänsten, som deltar i valkollegiets sammanträden när kollegiet behandlar frågor som rör val till personalkommittén.”

8. I artikel 39 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”1. Efter rösträkningen ska valkollegiet fastställa och offentliggöra förteckningen över valda ledamöter.

2. De kandidater på varje lista som inte valts ska föras in i protokollet i en ordning som fastställs utifrån hur många röster de fått.

3. Valkollegiet ska utarbeta ett protokoll över valförfarandet senast 25 arbetsdagar efter det att listan över vilka som blivit valda publicerats och efter det att eventuella klagomål har hanterats i enlighet med artikel 42 i denna arbetsordning.

4. Valkollegiet ska lämna ett exemplar av detta protokoll och listan över de valda till [parlamentets generalsekreterare] och till ålderspresidenten bland de valda ledamöterna av personalkommittén, och publicera protokollet på valkollegiets intranätsida.”

9. Artikel 41 i arbetsordningen har följande lydelse:

”Valkollegiet ska, om inte annat följer av talan väckt vid Europeiska unionens domstol, ensamt vara behörigt att avgöra tvister rörande val till personalkommittén eller klagomål om organiseringen av dessa val. Dessa klagomål ska göras skriftligen och vara valkollegiet tillhanda senast tio arbetsdagar efter det att beslutet eller akten i fråga har publicerats. Valkollegiet ska besvara dessa klagomål senast tio arbetsdagar efter det att de inkommit.”

10. Artikel 42 i arbetsordningen har följande lydelse:

”Klagomål rörande valförfarandet ska göras skriftligen och vara valkollegiet tillhanda senast tio arbetsdagar efter det att listan över vilka som blivit valda publicerats. Valkollegiet ska besvara dessa klagomål senast tio arbetsdagar efter det att de inkommit.”

11. I artikel 45 i arbetsordningen anges att ändringsförslag till arbetsordningen ska läggas fram antingen av personalkommittén, eller genom en begäran som undertecknats av minst 200 röstberättigade anställda och att om det allmänna personalmötet godkänner dessa förslag, ska de bli föremål för allmän personalomröstning inom 20 arbetsdagar.

12. I artikel 47 i arbetsordningen anges att ”[d]enna arbetsordning, som lämnades in den 20 juni 2012 till [parlamentets] generalsekreterare, ska också översändas till [parlamentets] talman och presidium.”

Bakgrund till tvisten

13. Sökandena var under år 2013 medlemmar i fackföreningen ”Solidarité pour les agents et fonctionnaires européens” (nedan kallad SAFE). Vad särskilt gäller sökandena Colart och Vienne var dessa ordförande respektive politisk sekreterare.

14. Sedan SAFE hållit en extra föreningsstämma den 21 juni 2013 uppkom en intern meningsskiljaktighet inom fackföreningen beträffande styrelsens sammansättning. Nio föreningsmedlemmar under ledning av Colart (nedan kallade Colart med flera) ansåg sig vara föreningens legitima företrädare, precis som en annan grupp föreningsmedlemmar under ledning av Ciuffreda. Dessa båda grupper av SAFE-medlemmar har i domstol tvistat om åtkomsten till den e-postlåda som parlamentet ställt till SAFE:s förfogande, och detta såväl vid unionsdomstolen (se beslut Colart m.fl./parlamentet, F‑87/13, EU:F:2014:53) som vid luxemburgsk domstol.

15. Inför valet till parlamentets personalkommitté, vilket skulle hållas hösten 2013, beslutade Colart med flera slutligen att inte ställa upp under namnet SAFE, så länge tvisten mellan dem och den andra gruppen SAFE-medlemmar, vilken numera leddes av Guccione (nedan kallade Guccione med flera), inte hade avgjorts. Den 20 september 2013 lämnade Colart med flera således in en lista under beteckningen SAFETY (nedan kallad SAFETY-listan) till valkollegiet inför valet i fråga, samtidigt som de genom ett e-postmeddelande, vilket samma dag sändes till valkollegiets ordförande, varnade valkollegiet för de konsekvenser det kunde få om den lista med kandidater för vilken Guccione var ansvarig eventuellt skulle använda sig av beteckningen SAFE (nedan kallad SAFE-listan), vilket enligt dem skulle vara rättsstridigt och utgöra ett bedrägligt agerande. Enligt sökandena intog Colart med flera en ”försiktig och resonlig hållning [som] främst syftade till att inte ’smutsa ner’ den demokratiska valprocessen genom att konfrontera valkollegiet med två listor som lämnades in samtidigt av två grupper vilka båda hävdade att de [legitimt] använde beteckningen SAFE, med … den [därpå följande] risken för en rad rättsliga förfaranden som skulle kullkasta tidsplanen för valet”.

16. Sedan valkollegiet den 25 september 2013 hade offentliggjort listorna med kandidater till valet till personalkommittén sände Colart med flera ett e‑postmeddelande till Guccione med flera, vilka hade ställt upp som kandidater på SAFE-listan, för att underrätta dem om att Colart med flera innehade rätten till logotypen ”SAFE”, vilken hade registrerats vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), och att om Guccione med flera använde denna logotyp skulle Colart med flera stämma dem i domstol för att få ersättning för den skada som de orsakats genom denna rättsstridiga användning.

17. Den 10 oktober 2013 ställde parlamentet en e-postlåda kallad SAFETY till förfogande för Colart med flera.

18. En första valomgång i valet till personalkommittén hölls den 14–23 oktober 2013. En andra valomgång anordnades den 18–27 november 2013.

19. Sedan valkollegiet den 28 november 2013 hade offentliggjort resultatet av valet till parlamentets personalkommitté lämnade Colart den 12 december 2013, i egenskap av ”ansvarig för SAFETY-listan”, in ett ”[k]lagomål i enlighet med artikel 42 i [arbetsordningen] avseende resultatet av valet …” till valkollegiet. Klagomålet sändes även som kopia till bland annat parlamentets talman och dess generalsekreterare. I klagomålet invände Colart på SAFETY-listans vägnar mot att valkollegiet varken hade vidtagit åtgärder eller svarat på Colarts meddelande av den 20 september 2013 och att det inte ens hade diskuterat frågan om användningen av namnet SAFE under valet. Colart invände även mot att SAFE-listan under ledning av Guccione hade erhållit fyra av de sex platser som tilldelades tjänstemän eller anställda med arbetsplats i Luxemburg (Luxemburg).

20. I det klagomål som Colart lämnade in till valkollegiet på SAFETY-listans vägnar begärde han i första hand att ”valförfarandet helt enkelt [skulle] ogiltigförklaras, eftersom omröstningen inte hade genomförts ärligt och eftersom illojala metoder och förfaranden hade använts”. I andra hand begärde Colart på SAFETY-listans vägnar att det skulle göras en manuell omräkning av valsedlarna och ifrågasatte den omständigheten att man till ordförande för valkollegiet hade utsett Tilotta, som var medlem av gruppen Guccione med flera, vilken hade förklarat sig vara den grupp som utgjordes av SAFE:s legitima styrelseledamöter. Han åberopade härvid oegentligheter i samband med öppnandet av valurnorna efter den första valomgången och låsningen av de påstått säkra lokaler där röstningen hållits samt anförde tvivel beträffande resultatets riktighet, dels eftersom ingen av de kandidater som arbetade vid generaldirektoratet för översättning fanns med bland de 29 personer som hade valts in i personalkommittén trots att 20 procent av parlamentets personal arbetar vid detta generaldirektorat, dels eftersom endast sex av de invalda hade sin arbetsplats i Luxemburg.

21. Genom en skrivelse av den 19 december 2013 (nedan kallat valkollegiets beslut av den 19 december 2013 eller beslutet att avslå det klagomål som ingetts till valkollegiet) svarade valkollegiet på det klagomål som Colart hade ingett i egenskap av ansvarig för SAFETY-listan och angav att eftersom det inte fanns något bindande domstolsbeslut avseende användningen av namnet SAFE, hade valkollegiet varit tvunget att godta alla de namn på listor som föreslagits av de listansvariga, särskilt som Colart med flera genom att besluta att lämna in en lista under beteckningen SAFETY hade undanröjt varje risk för förväxling som kunde ha uppkommit hos de röstberättigade, om det hade funnits två konkurrerande listor med samma namn.

22. När det gäller valresultatets riktighet underrättade valkollegiet Colart om att antalet oanvända valsedlar systematiskt hade kontrollerats både när vallokalerna öppnades och när de stängdes, och att vallokalerna dessutom var säkrade med elektroniska lås och att det inte hade konstaterats några felaktigheter. Det fanns därför ingen grund för hans misstankar om att valurnorna kunde ha öppnats och att röstsedlarna i dem kunde ha bytts ut.

23. Vad gäller begäran om att det skulle göras en omräkning av röstsedlarna underrättade valkollegiet Colart om att det enhälligt hade beslutat att inte vidta en omräkning, eftersom det inte fanns något som helst rimligt eller övertygande argument som motiverade en sådan åtgärd.

24. När det slutligen gäller valresultatet betonade valkollegiet att det inte ankommer på det att göra en politisk analys och än mindre att kommentera de invalda personernas tillhörighet till parlamentets olika generaldirektorat. Vad gäller antalet invalda med arbetsplats i Luxemburg var detta fullständigt förenligt med minimikraven i arbetsordningen.

Parternas yrkanden och förfarandet

25. Sökandena har yrkat att personaldomstolen ska

– ogiltigförklara resultatet av det val till personalkommittén som hölls hösten 2013 och vars resultat offentliggjordes den 28 november 2013,

– förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

26. Parlamentet har yrkat att personaldomstolen ska

– i första hand avvisa talan, eller i andra hand ogilla den,

– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

27. Genom en skrivelse från personaldomstolens kansli av den 15 september 2014 ställde personaldomstolen frågor till parterna inom ramen för en åtgärd för processledning, och de besvarade frågorna i vederbörlig ordning inom den angivna fristen.

28. Sökandena har förklarat att de inte försökte vända sig till tillsättningsmyndigheten efter det att valresultatet hade tillkännagivits, och att det endast var för öppenhetens och artighetens skull som deras klagomål till valkollegiet sändes som bilaga till vissa personer med behörighet att agera för tillsättningsmyndighetens räkning. De har även bekräftat att det beslut som de har yrkat ska ogiltigförklaras är beslutet om tillkännagivande av valresultatet, eftersom valkollegiet genom sitt beslut av den 19 december 2013 enligt sökandenas mening endast bekräftade det valresultat som hade tillkännagivits den 28 november 2013.

29. Sökandena har även uppgett att de efter valkollegiets beslut av den 19 december 2013 inte tillfrågade tillsättningsmyndigheten om huruvida det var lämpligt att inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eftersom ett sådant klagomål skulle ha varit en onödig omväg emedan tillsättningsmyndigheten inte har någon överordnad behörighet över valkollegiet och således i princip inte kan ändra valkollegiets beslut. Vidare ansåg sökandena, på grundval av deras tolkning av artikel 41 i arbetsordningen och antagandet att tillsättningsmyndigheten i princip inte kan ingripa i valförfarandet vid val till personalkommittén, att personaldomstolen enligt artikel 41 i arbetsordningen är behörig att direkt pröva lagenligheten av valkollegiets beslut.

30. Sökandena har medgett att enligt rättspraxis kan, och till och med måste, tillsättningsmyndigheten – trots att den inte har någon överordnad behörighet över valkollegiet – ingripa för att ändra valkollegiets beslut om de visar sig vara rättsstridiga, men förespråkar en ”utveckling av rättspraxis, så att det slås fast att tillsättningsmyndigheten absolut inte ska ingripa i valförfarandet”.

31. Parlamentet, å sin sida, har vid personaldomstolen bekräftat att det inte har delegerat några beslutsbefogenheter till valkollegiet så att det kan fatta beslut i tillsättningsmyndighetens namn eller för dess räkning. Befogenheten att pröva klagomål som inges enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna tillkommer uteslutande parlamentets presidium, talman och generalsekreterare.

32. Parlamentet har angett att det inte specifikt har informerat personalen om den omständigheten att de organ som företräder personalen inte får avvika från en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna såsom artikel 90.2 genom att anta sådana bestämmelser som arbetsordningen, men har informerat personaldomstolen om att andra kandidater i valet till personalkommittén hösten 2013 lämnade in ett klagomål till tillsättningsmyndigheten den 28 februari 2014 i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, efter att först ha ingett ett klagomål till valkollegiet i enlighet med artikel 41 i arbetsordningen. Klagomålet avslogs av tillsättningsmyndigheten genom beslut av den 18 juni 2014.

33. Parlamentet har betonat att enligt rättspraxis måste tillsättningsmyndigheten ingripa, vid behov på eget initiativ, om det föreligger tvivel huruvida ett val till personalkommittén har genomförts korrekt. Parlamentet har även gjort gällande att till skillnad från vad som är fallet vid beslut som fattas av en uttagningskommitté, vilka tillsättningsmyndigheten inte kan ändra, är tillsättningsmyndigheten behörig att, i syfte att rätta till eventuella oegentligheter som konstaterats, ingripa vid beslut som fattats av valkollegiet, vars medlemmar utses av det allmänna personalmötet.

Rättslig bedömning

Parternas argument

34. Sökandena tog i sin ansökan spontant upp frågan huruvida deras talan kan tas upp till prövning och betonade att talan har väckts till följd av ett klagomål som ingavs till valkollegiet den 12 december 2013 i enlighet med artikel 41 i arbetsordningen och avslogs av valkollegiet den 19 december 2013. Sökandena anser att de ”kan väcka förevarande talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna och artikel 100.3 i rättegångsreglerna” och har härvid, med hänvisning till domen i målet Vanhellemont/kommissionen (T‑396/03, EU:T:2005:406), hävdat att parlamentet ”inte kan gömma sig bakom den omständigheten att valkollegiet genom parlamentets interna bestämmelser anförtrotts uppgiften att pröva klagomål som avser val till personalkommittén för att undkomma sitt ansvar för kontrollen av att nämnda val genomförts korrekt”.

35. Som svar på personaldomstolens frågor hävdade sökandena vid förhandlingen att tillsättningsmyndigheten måste ha känt till valkollegiets förslag till svar på deras klagomål och att den således ”någon gång” mellan den 12 och 19 december 2013 antog ett beslut om att tillstyrka vad som blev valkollegiets beslut av den 19 december 2013.

36. Parlamentet har gjort gällande att talan inte kan tas upp till prövning eftersom den har väckts på grundval av artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna. Denna institution har erinrat om att det i artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna uttryckligen föreskrivs att ”överklagande till Europeiska unionens domstol är endast tillåtet då ett klagomål anförts till tillsättningsmyndigheten enligt artikel 90.2 [i tjänsteföreskrifterna] inom den tidsfrist som där föreskrivs, och klagomålet avslagits [av tillsättningsmyndigheten], antingen uttryckligen eller tyst”.

37. Parlamentet har hävdat att enligt punkt X, med rubriken ”A[nsökningar och rättsmedel]”, i bilagan till det beslut som parlamentets presidium fattade den 13 januari 2014 om delegering av befogenheterna för tillsättningsmyndigheten och den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal, vilken är identisk med motsvarande punkt i det beslut som parlamentets presidium fattade den 3 maj 2004 och som var tillämpligt tidigare, har tillsättningsmyndighetens befogenhet att fatta beslut avseende klagomål riktade mot beslut som antagits av andra myndigheter än parlamentets presidium, talman eller generalsekreterare delegerats till generalsekreteraren. I förevarande fall måste det därför konstateras att sökandena har åsidosatt den rättspraxis som följer av bland annat punkt 7 i domen i målet Diezler m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén (146/85 och 431/85, EU:C:1987:457) genom att inte inge ett klagomål till tillsättningsmyndigheten. Eftersom sakprövningsförutsättningarna utgör tvingande rätt, kan förevarande talan inte tas upp till prövning.

38. När det gäller den av sökandena åberopade omständigheten att de ingav ett klagomål till valkollegiet har parlamentet invänt att det klagomålsförfarande som föreskrivs i arbetsordningen är skilt från det som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Även om det under rubriken ”Klagomål” i avdelning V i arbetsordningen föreskrivs ett rättsmedel kallat ”klagomål”, som kan användas vid valkollegiet, föreskrivs inom ramen för detta förfarande, vilket har inrättats genom nämnda arbetsordning och avseende vilket administrationen inte har några beslutsbefogenheter eller medbeslutandebefogenheter, inte att tillsättningsmyndigheten ska informeras eller att den ska ha möjlighet att ingripa vid utarbetandet av svaret på ingivna klagomål, såsom det avslagsbeslut som valkollegiet antagit i förevarande fall. Valkollegiet har under inga omständigheter befullmäktigats att i tillsättningsmyndighetens namn besluta om klagomål som inges enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

39. Parlamentet har påpekat att tvärtemot vad som krävs enligt rättspraxis kunde parlamentet, i egenskap av tillsättningsmyndighet, i förevarande fall således inte få kännedom om sökandenas invändningar eller önskemål innan talan väcktes. Vid förhandlingen medgav parlamentet att formuleringen i artiklarna 41 och 42 i arbetsordningen möjligen kan vara vilseledande för tjänstemän och anställda beträffande huruvida det i frågor rörande val är nödvändigt att lämna in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna innan talan kan väckas enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet har emellertid vidhållit sitt huvudsakliga yrkande att talan ska avvisas, och förklarade vid förhandlingen att det på grund av sin önskan att respektera det allmänna personalmötets suveränitet och personalkommitténs autonomi, vilka organ gemensamt har författat arbetsordningen, i detta skede ännu inte har ingripit avseende ordalydelsen i denna text, vilken har antagits av dessa båda organ som ju förkroppsligar personalrepresentationen.

Personaldomstolens bedömning

40. I syfte att bedöma huruvida talan i förevarande mål kan tas upp till prövning, vilket parlamentet har bestritt, ska det preciseras, för det första, vilket slag av åtgärder som, när det gäller val, kan vara föremål för prövning vid personaldomstolen och, för det andra, vilka krav som gäller avseende det administrativa förfarandet inom detta område.

Det slag av åtgärder som, när det gäller val, kan vara föremål för domstolsprövning

41. Personaldomstolen erinrar, för det första, om att unionsdomstolen på grundval av tjänsteföreskrifternas allmänna bestämmelser om tjänstemäns rätt till överklagande, vilka har fastställts enligt artikel 270 FEUF, är behörig att avgöra tvister som avser val till bland annat personalkommittéerna. Domstolsprövningen ska ske inom ramen för en talan som väckts mot den berörda institutionen avseende tillsättningsmyndighetens åtgärder eller underlåtenhet vid utövandet av den administrativa kontroll som denna ska säkerställa på området (se dom de Dapper m.fl./parlamentet, 54/75, EU:C:1976:127, punkterna 8 och 24, dom Diezler m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, EU:C:1987:457, punkt 5, och dom Grynberg och Hall/kommissionen, T‑534/93, EU:T:1994:86, punkt 20).

42. Enligt fast rättspraxis har institutionerna en skyldighet att säkerställa att deras tjänstemän har möjlighet att fritt utse sina företrädare med iakttagande av de regler som fastställts (se, för ett liknande resonemang, dom de Dapper m.fl./parlamentet, EU:C:1976:127, punkt 22, och dom Maindiaux m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, T‑28/89, EU:T:1990:18, punkt 32). De har följaktligen en skyldighet att förhindra eller vidta åtgärder mot uppenbara oegentligheter som begås av de organ som ansvarar för anordnandet av val, såsom en personalkommitté eller i förevarande fall ett valkollegium.

43. Administrationen kan därför vara tvungen att dels fatta beslut av tvingande karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom Maindiaux m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, EU:T:1990:18, punkt 32, och dom Milella och Campanella/kommissionen, F‑71/05, EU:F:2007:184, punkt 71), dels avgöra klagomål inom detta område som inges till den enligt förfarandet i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna (dom de Dapper m.fl./parlamentet, EU:C:1976:127, punkt 23).

44. Den kontroll som administrationen ska utöva avseende val och som, såsom det erinras om ovan i punkt 41, kan ge upphov till åtgärder eller underlåtenhet från tillsättningsmyndighetens sida vilkas lagenlighet kan vara föremål för unionsdomstolens prövning, innebär inte endast en rätt att ingripa i situationer där organ inrättade enligt tjänsteföreskrifterna eller administrativa organ med ansvar för att anordna val redan har åsidosatt valreglerna eller konkret hotar att inte följa dem. Institutionerna har tvärtom rätt att ingripa också på eget initiativ, även i förebyggande syfte, om de tvivlar på att ett val har genomförts korrekt (dom Maindiaux m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, EU:T:1990:18, punkt 32).

45. Till de beslut som omfattas av tillsättningsmyndighetens befogenheter avseende val och som kan vara föremål för en talan enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna hör bland annat tillsättningsmyndighetens beslut att inte kontrollera giltigheten av ett beslut som fattats av ett organ som inrättats enligt tjänsteföreskrifterna (se dom White/kommissionen, T‑65/91, EU:T:1994:3, punkt 91), att ålägga en personalkommittés lokalavdelning att handla på ett visst sätt (se dom Milella och Campanella/kommissionen, EU:F:2007:184, punkterna 62 och 70, och beslut Klar och Fernandez Fernandez/kommissionen, F‑114/13, EU:F:2014:192, punkt 66, vilket överklagats till Europeiska unionens tribunal, mål T‑665/14 P), att ogiltigförklara beslut som fattats av organ med ansvar för att anordna val, inbegripet tillkännagivanden av valresultat, att ålägga ett valkollegium att rätta till felaktigheter (se dom Loukakis m.fl./parlamentet, F‑82/11, EU:F:2013:139, punkt 94) och att upplösa sådana organ (se dom White/kommissionen, EU:T:1994:3, punkt 100). Unionsdomstolens prövningsrätt omfattar däremot inte tillsättningsmyndighetens beslut att inte vidta åtgärder när den inte är behörig att vidta de begärda åtgärderna, exempelvis avseende giltigheten av en lokal personalkommittés beslut om dess presidiums sammansättning (se dom Hecq och SFIE/kommissionen, T‑35/98, EU:T:1999:23, punkterna 28–41), eller beslut som inte åligger tillsättningsmyndigheten, utan personalkommittén eller något annat organ (dom Milella och Campanella/kommissionen, EU:F:2007:184, punkt 43).

46. Unionsdomstolen är således behörig endast i fråga om åtgärder som har vidtagits av tillsättningsmyndigheten och som går vederbörande emot (se exempelvis dom Venus och Obert/kommissionen och rådet, 783/79 och 786/79, EU:C:1981:245, punkt 22). I en tvist avseende val till en personalkommitté utgör åtgärder som vidtagits av ett organ inrättat enligt tjänsteföreskrifterna eller något annat organ till vilket tillsättningsmyndighetens befogenheter inte har delegerats, exempelvis en personalkommitté, en valnämnd eller ett valkollegium, i princip inte åtgärder som i egentlig mening härrör från tillsättningsmyndigheten och som därför kan vara föremål för en självständig talan vid unionsdomstolen (se dom Milella och Campanella/kommissionen, EU:F:2007:184, punkterna 42 och 43).

47. Det är endast som ett eventuellt led i domstolsprövningen av tillsättningsmyndighetens åtgärder eller underlåtenhet med hänsyn till dess skyldighet att säkerställa ett korrekt genomförande av val som unionsdomstolen, med hänsyn till sammanhanget mellan de åtgärder som vidtagits inom ramen för valförfarandet och valförfarandets komplexitet, kan anmodas att pröva huruvida åtgärder som har vidtagits av ett valkollegium och som har ett nära samband med det angripna beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten eventuellt är rättsstridiga (dom Marx Esser och del Amo Martinez/parlamentet, T‑182/94, EU:T:1996:130, punkt 37, och dom Chew/kommissionen, T‑28/96, EU:T:1997:97, punkt 20). En sådan domstolsprövning förutsätter emellertid att det finns ett beslut av tillsättningsmyndigheten.

Kraven avseende det administrativa förfarandet rörande val

48. Personaldomstolen erinrar, för det andra, om att för att en talan som, liksom i förevarande fall, har väckts vid personaldomstolen enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna ska kunna tas upp till sakprövning, krävs enligt fast rättspraxis att det administrativa förfarandet har genomförts på ett korrekt sätt (dom Van Neyghem/Regionkommittén, T‑288/04, EU:T:2007:1, punkt 53, och beslut Lebedef/kommissionen, F‑60/13, EU:F:2014:6, punkt 37).

49. När det gäller åtgärder som vidtas inom ramen för den skyldighet som åligger varje unionsinstitution att säkerställa ett korrekt genomförande av val till organ som företräder personalen och en korrekt sammansättning av sådana organ till följd av val, utgör dessa åtgärder beslut som fattas av institutionen och mot vilka tjänstemän och anställda kan inge klagomål direkt till tillsättningsmyndigheten, utan att behöva följa det förfarande som föreskrivs i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och först ansöka om att tillsättningsmyndigheten ska fatta beslut angående honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom de Dapper m.fl./parlamentet, EU:C:1976:127, punkt 23, dom Milella och Campanella/kommissionen, EU:F:2007:184, punkt 54, och beslut Klar och Fernandez Fernandez/kommissionen, EU:F:2014:192, punkterna 58 och 59).

50. Unionsdomstolen medger även möjligheten att inge ett klagomål direkt enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, även om tillsättningsmyndigheten inte ännu, vare sig uttryckligen eller tyst, har fattat ett beslut om att inte pröva giltigheten av ett beslut som antagits av ett organ med ansvar för att anordna val, förutsatt att vederbörande anger i klagomålet vilka åtgärder som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna och som han eller hon anser att tillsättningsmyndigheten har underlåtit att vidta (dom White/kommissionen, EU:T:1994:3, punkterna 91 och 92).

51. När det gäller tvister avseende val till unionsinstitutionernas personalkommittéer, är det dock under alla omständigheter nödvändigt att ett klagomål först ingetts enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för att talan ska kunna väckas enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna (se dom Diezler m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, EU:C:1987:457, punkt 7).

Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

52. Personaldomstolen konstaterar att tillsättningsmyndigheten i förevarande fall inte har fattat något beslut inom ramen för den skyldighet som åligger varje institution att säkerställa ett korrekt genomförande av val till organ som företräder personalen och en korrekt sammansättning av sådana organ till följd av val. Sökandena har inte heller vänt sig direkt till tillsättningsmyndigheten vare sig med en ansökan om att den ska kontrollera att de val till parlamentets personalkommitté som hölls under hösten 2013 genomfördes korrekt, eller med ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna avseende ett tyst eller uttryckligt beslut från tillsättningsmyndigheten att inte kontrollera dels att valet genomförts korrekt och att valkollegiets beslut är giltigt – till exempel ett beslut av valkollegiet att avslå ett klagomål som ingetts till det – dels att det resultat som valkollegiet tillkännagivit är korrekt.

53. Tvärtemot vad sökandena hävdade vid förhandlingen har tillsättningsmyndigheten inte antagit något beslut om tillstyrkande, vilket de påstår ska ha skett mellan den 12 och 19 december 2013 enbart på den grundvalen att de, när de ingav sitt klagomål till valkollegiet i enlighet med artikel 41 i arbetsordningen, även sände klagomålet som kopia till tillsättningsmyndigheten. Sökandena har för övrigt inte vare sig i sina yrkanden eller mer allmänt i sin ansökan hänvisat till ett tyst eller uttryckligt beslut av tillsättningsmyndigheten.

54. Under omständigheterna i förevarande mål anser personaldomstolen att sökandena efter det att valkollegiet hade beslutat att avslå klagomålet i enlighet med artikel 41 i arbetsordningen kunde ha ansökt om att tillsättningsmyndigheten skulle anta ett beslut där den tog ställning till huruvida det omtvistade valet till personalkommittén hade genomförts korrekt, eller till och med att den skulle ogiltigförklara resultatet av nämnda val, och att sökandena vid ett tyst eller uttryckligt avslag kunde ha ingett ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom de Dapper m.fl./parlamentet, EU:C:1976:127, punkterna 28 och 29, dom Grynberg och Hall/kommissionen, EU:T:1994:86, punkt 23, dom Marx Esser och del Amo Martinez/parlamentet, EU:T:1996:130, punkterna 17–22 och 33, och dom Loukakis m.fl./parlamentet, EU:F:2013:139, punkterna 25, 29 och 46). Med beaktande av den rättspraxis som nämns ovan i punkt 50 kunde sökandena efter valkollegiets avslag på den ansökan som de ingett enligt artiklarna 41 och 42 i arbetsordningen även ha ingett ett klagomål direkt till tillsättningsmyndigheten i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

55. Sökandena ingav emellertid ett enda klagomål, och inte enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, utan enligt artiklarna 41 och 42 i arbetsordningen, det vill säga till valkollegiet. Beslutet om avslag på klagomålet fattades av valkollegiet och inte av tillsättningsmyndigheten, vilken endast hade erhållit en kopia av det ingivna klagomålet och, såsom parlamentet har påpekat, varken har utarbetat eller bidragit till att utarbeta valkollegiets beslut av den 19 december 2013.

56. Tvärtemot vad som krävs enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna, vars syfte är att möjliggöra och främja uppgörelser i godo i tvister mellan tjänstemän eller anställda och administrationen, ingavs således inte en ansökan eller ett klagomål direkt till tillsättningsmyndigheten för att denna skulle granska valkollegiets beslut av den 19 december 2013 eller valen till personalkommittén i allmänhet. Personaldomstolen konstaterar framför allt att sökandena, såsom de själva medgett, inte på något sätt försökte kontrollera hos tillsättningsmyndigheten om de t, efter valkollegiets avslag på det klagomål som ingetts enligt artikel 41 i arbetsordningen, var nödvändigt att lämna in en ansökan till tillsättningsmyndigheten i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för att därefter kunna väcka talan på grundval av artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna.

57. Av detta följer att talan i förevarande mål, vilken riktar sig mot parlamentet, men avser lagenligheten av det valresultat som tillkännagavs av valkollegiet och därefter bekräftades den 19 december 2013 och inte ett beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten, ska avvisas med hänsyn till de särskilda krav som enligt rättspraxis gäller avseende val, vilka personaldomstolen erinrat om ovan.

58. Detta konstaterande påverkas inte av domen i målet Vanhellemont/kommissionen (EU:T:2005:406), vilken sökandena har hänvisat till. De faktiska och rättsliga omständigheterna i det målet skiljer sig klart från omständigheterna i förevarande mål. I punkt 27 i den nämnda domen påpekade Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt uttryckligen att beträffande val till Europeiska kommissionens personalkommitté är valnämnden inte behörig att avgöra ett bestridande av valens giltighet, utan måste enligt artikel 20 i den valordning som antagits av kommissionens allmänna personalmöte skyndsamt överlämna bestridandet till kommissionen. Förstainstansrätten konstaterade i följande punkt i samma dom att beträffande den åtgärd som gått vederbörande emot och mot vilken talan riktade sig det följaktligen var kommissionens tysta beslut att inte ingripa, vilket hade fattats i januari 2003, efter det att valnämnden i enlighet med artikel 20 i den tillämpliga valordningen hade överlämnat sökandens bestridande av den 23 december 2002 till kommissionens tillsättningsmyndighet. Förstainstansrätten konstaterade att talan kunde tas upp till prövning endast i den del den riktade sig mot ovannämnda åtgärd som hade gått vederbörande emot och som hade antagits av tillsättningsmyndigheten.

59. Talan i det ovannämnda målet Vanhellemont/kommissionen (EU:T:2005:406) kunde således tas upp till prövning endast i den del den avsåg en åtgärd som härrörde från tillsättningsmyndigheten. I förevarande fall måste det emellertid konstateras att sökandena aldrig vände sig direkt till tillsättningsmyndigheten och att det i arbetsordningen dessutom, tvärtemot vad som är fallet i den ovan i föregående punkt nämnda valordningen, inte föreskrivs att valkollegiet ska överlämna klagomål till tillsättningsmyndigheten som ingetts till valkollegiet, så att tillsättningsmyndigheten kan pröva dem i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. I artikel 41 i arbetsordningen föreskrivs visserligen att ”valkollegiet ska … ensamt vara behörigt att avgöra tvister rörande val till personalkommittén eller klagomål om organiseringen av dessa val”, men enligt den rättspraxis som angetts ovan kan tillsynsmyndigheten, när ett sådant organ beslutar att såsom i förevarande fall avslå ett klagomål från en kandidat eller en väljare, ändå utöva den administrativa kontroll avseende val som åligger den för att granska att beslutet och dess motivering är giltiga samt att valet i allmänhet har genomförts korrekt. Det ska preciseras att det är tillsättningsmyndighetens åtgärder eller underlåtenhet vid utövandet av dess befogenhet att kontrollera att ett val genomförts korrekt som kan vara föremål för en talan enligt artikel 270 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom Loukakis m.fl./parlamentet, EU:F:2013:139, punkt 101).

60. Det ska särskilt påpekas att skyldigheten att även i frågor rörande val inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna innan talan väcks på grundval av artikel 270 FEUF avseende en åtgärd eller underlåtenhet från tillsättningsmyndighetens sida inom ramen för dess skyldighet att kontrollera att val till personalkommittén genomförs korrekt, inte försvinner enbart därför att ett organ, i förevarande fall valkollegiet, till vilket tillsättningsmyndigheten för övrigt inte har delegerat sina beslutsbefogenheter på området, är behörigt att avgöra tvister rörande genomförandet av val och valresultat enligt en akt som har antagits av personalkommittén och institutionens personal.

61. Enligt tjänsteföreskrifterna, bland annat artikel 1 andra stycket i bilaga II, har det allmänna personalmötet visserligen befogenhet att anta bestämmelser på detta område i syfte att inom varje institution komplettera tjänsteföreskrifternas bestämmelser om personalrepresentationen (se dom Maindiaux m.fl./Ekonomiska och sociala kommittén, EU:T:1990:18, punkt 45), men personaldomstolen erinrar om att i likhet med institutionerna själva saknar det allmänna personalmötet och de organ som inrättats enligt tjänsteföreskrifterna, exempelvis personalkommittén, behörighet att inom ramen för de ”[villkor] för val till personalkommittén”, exempelvis arbetsordningen, vilken har antagits enligt artikel 1 andra stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna, avvika från en uttrycklig bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, i förevarande fall artikel 90.2 i dessa (se, för ett liknande resonemang, dom Schneider/kommissionen, T‑54/92, EU:T:1994:283, punkt 19).

62. Det ska vidare betonas att ett klagomål i den mening som avses i artikel 41 i arbetsordningen syftar till att valkollegiet, som är ett organ vars beslut inte är bindande för tillsättningsmyndigheten, ska ompröva ett valresultat som det tillkännagett. Det beslut som valkollegiet fattar, vilket i förevarande fall skett inom den korta tidsfrist som anges i arbetsordningen, är till syvende och sist endast en bekräftelse eller, i förekommande fall, ett upphävande av valresultatet, vilket sökandena har medgett. I en sådan situation är personaldomstolen, såsom det har erinrats om ovan i punkterna 46 och 47, inte behörig att direkt avgöra huruvida ett beslut av valkollegiet är lagenligt, när det inte finns något beslut av tillsättningsmyndigheten vid den institution som är svarande i målet.

63. När det däremot gäller ett beslut som tillsättningsmyndigheten fattar avseende ett klagomål i en fråga rörande val vilket har ingetts enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, utgör ett sådant beslut en möjlighet för tillsättningsmyndigheten att välja att ingripa eller att underlåta att ingripa i valprocessen, mot bakgrund av valresultatet och med hänsyn till sin skyldighet att säkerställa att tjänstemännen och de anställda har möjlighet att fritt utse sina företrädare med iakttagande av de regler som fastställts. I en sådan situation är personaldomstolen behörig att i en fråga rörande val pröva huruvida tillsättningsmyndighetens beslut är lagenligt, bland annat i syfte att avgöra huruvida ”[tillsättningsmyndigheten] har underlåtit att utföra en handling som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna” i den mening som avses i artikel 90.2 första stycket i tjänsteföreskrifterna.

64. Personaldomstolen kan inte ändra innehållet eller den bakomliggande logiken i fast rättspraxis avseende val till personalkommittéerna som anordnas vid de olika unionsinstitutionerna enbart av det skälet, för det första, att ordalydelsen i artikel 41 i arbetsordningen för personalrepresentationen vid parlamentet, vilken har antagits av personalkommittén och det allmänna personalmötet, kan ge röstberättigade och kandidater anledning att tro att unionsdomstolen är behörig att direkt avgöra huruvida beslut som antagits av valkollegiet är lagenliga och, för det andra, att parlamentet har avstått från att hittills använda sig av sin befogenhet att ingripa för att ändra ordalydelsen så att den bättre speglar hur det administrativa förfarandet i frågor rörande val ska genomföras. Detta gäller desto mer i en sådan situation som i förevarande fall, där sökandena, såsom de förklarade vid förhandlingen, å ena sidan avsiktligt beslutade att väcka talan direkt utan att först vända sig till tillsättningsmyndigheten, eftersom de inte ansåg det vara önskvärt att tillsättningsmyndigheten ingrep i valprocessen, och å andra sidan uttryckligen har hänvisat till artikel 41 i arbetsordningen och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna som rättslig grund för sin talan, i stället för artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

65. Den omständigheten att förstainstansrätten i domen i målet Sabbatucci/parlamentet (T‑42/98, EU:T:1999:247) ogillade en talan som endast hade föregåtts av ett klagomål som hade ingetts till parlamentets valkollegium, och inte av ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, är inte heller relevant, särskilt eftersom sökanden och tillsättningsmyndigheten i det målet nådde en uppgörelse i godo sedan tillsättningsmyndigheten inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder som ingetts enligt det särskilda förfarandet i artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna hade beslutat att vidta en omräkning av rösterna, det vill säga att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

66. Av det anförda följer att förevarande talan ska avvisas.

Rättegångskostnader

67. Enligt artikel 101 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta den andra partens rättegångskostnader, om detta har yrkats. Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna får emellertid personaldomstolen besluta att en vinnande part ska bära sina rättegångskostnader och helt eller delvis ersätta den andra partens rättegångskostnader, om detta framstår som befogat på grund av partens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om denne har vållat motparten kostnader i onödan eller mot bättre vetande.

68. Av domskälen framgår att sökandena har tappat förevarande mål. Parlamentet har dessutom uttryckligen yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Såsom det har konstaterats ovan i punkt 64 kan emellertid röstberättigade och kandidater, såsom sökandena, på grundval av ordalydelsen i artiklarna 41 och 42 i arbetsordningen föranledas att tro att unionsdomstolen är behörig att direkt avgöra huruvida beslut som antagits av valkollegiet är lagenliga. Parlamentet har medgett att dessa bestämmelser är tvetydiga, men har för personaldomstolen uppgett att det inte har vidtagit några åtgärder för att ändra ordalydelsen och att det inte heller på vederbörligt sätt har informerat personalen om att bestämmelserna är tvetydiga.

69. Med beaktande av svarandens inställning i denna fråga och med hänsyn till den omständigheten att sökandena inte försökte vända sig till tillsättningsmyndigheten för att få veta huruvida det, efter det att de hade fått avslag av valkollegiet på ett klagomål enligt artikel 41 i arbetsordningen, var nödvändigt att först lämna in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, anser personaldomstolen att det finns anledning att tillämpa bestämmelserna i artikel 102.2 i rättegångsreglerna och följaktligen besluta att parlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN

(andra avdelningen)

följande:

1) Talan avvisas.

2) Philippe Colart och de övriga sökande som anges i bilagan ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

3) Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader.