1

Begäran om förhandsavgörande avser frågan huruvida 7 § stycke 1 punkt 2 i kapitel 2 i den tyska lagen om social trygghet (Sozialgesetzbuch II, nedan kallad SGB II) är förenlig med unionsrätten och särskilt med principen om förbud mot diskriminering.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Ana-Maria Talasca och hennes dotter Angelina Marita Talasca och å andra sidan Stadt Kevelaer (staden Kevelaer), med anledning av stadens arbetsförmedlings (nedan kallad Jobcenter) beslut att inte bevilja dem vissa sociala förmåner.

3

I 7 § SGB II, som har rubriken ”Förmånsberättigade personer”, föreskrivs följande:

”(1)   Rätt till förmåner enligt denna lag har personer som

(förmånsberättigade personer som har arbetsförmåga). Följande personer har inte rätt till förmåner:

…

Punkt 1 i den andra meningen ska inte tillämpas på utlänningar som uppehåller sig i Förbundsrepubliken Tyskland i enlighet med ett uppehållstillstånd som utfärdats enligt avdelning 5 i kapitel 2 i lagen om uppehållstillstånd. Bestämmelserna om uppehållstillstånd kvarstår oförändrade.

…”

4

Den hänskjutande domstolen, Sozialgericht Duisburg (nedan kallad Sozialgericht), gav den 7 februari 2014 till domstolen in en rättegångshandling med rubriken ”Redogörelse för omständigheterna i samband med beslutet av den 17 december 2013”. Av denna framgår att lagen om fri rörlighet för unionsmedborgare (Gesetz über die allgemeine Freizügigkeit von Unionsbürgern – Freizügigkeitsgesetz/EU) föreskriver att arbetssökande ska behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare under sex månader efter det att anställningsförhållandet upphörde.

5

Det följer av beslutet om hänskjutande och av den i föregående punkt nämnda rättegångshandlingen att Ana-Maria Talasca är rumänsk medborgare.

6

Den 1 juli 2007 reste hon från Rumänien till Kevelaer (Tyskland).

7

Den 27 oktober 2010 meddelade utlänningsmyndigheten (Ausländerbehörde) Ana-Maria Talasca ett registreringsbevis för unionsmedborgare (Freizügigkeitsbescheinigung) som var giltigt endast för att söka arbete.

8

Mellan den 23 maj och den 23 november 2011 arbetade Ana-Maria Talasca i en handelsträdgård med ett arbete som omfattades av den obligatoriska socialförsäkringen.

9

Ana-Maria Talasca uppbar arbetslöshetsunderstöd I (Arbeitslosengeld I) (nedan kallat Alg I) mellan den 1 december 2011 och den 19 januari 2012. Med anledning av att hon hade låg inkomst ansökte hon hos Jobcenter, som är den nationella myndigheten för bidrag till arbetssökande, om bidrag enligt SGB II från och med den 1 januari 2012.

10

Hon beviljades sådant bidrag fram till den 23 maj 2012.

11

Även Ana-Maria Talascas dotter, som är född den 11 mars 2012, beviljades detta bidrag fram till den 23 maj 2012.

12

Ana-Maria Talasca och hennes dotter väckte talan vid den hänskjutande domstolen, Sozialgericht Duisburg, eftersom de med beaktande av förbudet mot diskriminering enligt ”europeisk rätt”, ansåg att de hade rätt till de ovannämnda bidragen även efter den 23 maj 2012.

13

Sozialgericht har betonat att den fråga som uppkommit i det nationella målet är av vikt för ett antal liknande mål som är anhängiga vid den.

14

Sozialgericht har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

15

Enligt artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler får domstolen, om det är uppenbart att en begäran eller en ansökan inte kan tas upp till prövning, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

16

Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på domstolen att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF avgöra om nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Den är emellertid behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida dessa bestämmelser är förenliga med unionsrätten och för att kunna avgöra det nationella målet (se, bland annat, domen Fendt Italiana, C‑145/06 och C‑146/06, EU:C:2007:411, punkt 30, och KGH Belgium, C‑351/11, EU:C:2012:699, punkt 17, samt beslutet Mlamali, C‑257/13, EU:C:2013:763, punkt 17).

17

Inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF krävs emellertid att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (se, bland annat, domen Centro Europa 7, C‑380/05, EU:C:2008:59, punkt 57, Mora IPR, C‑79/12, EU:C:2013:98, punkt 35, samt besluten Augustus, C‑627/11, EU:C:2012:754, punkt 8, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 18).

18

Domstolen är nämligen endast behörig att tolka en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (se domen i målet Eckelkamp m.fl., C‑11/07, EU:C:2008:489, punkt 52, samt besluten SKP, C‑433/11, EU:C:2012:702, punkt 24, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 19).

19

Domstolen framhåller även vikten av att den nationella domstolen närmare anger skälen till att den anser det oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa tolkningsfrågor till domstolen (se, för ett liknande resonemang, bland annat domen ABNA m.fl., C‑453/03, C‑11/04, C‑12/04 och C‑194/04, EU:C:2005:741, punkt 46, Mora IPR, EU:C:2013:98, punkt 36, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 20).

20

Med hänsyn till att det är beslutet om hänskjutande som utgör grund för förfarandet vid EU-domstolen, är det nödvändigt att den nationella domstolen, i själva beslutet om hänskjutande, klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till målet vid den domstolen och åtminstone i någon mån förklarar varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogör för det samband som den funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, bland annat domarna Asemfo, C‑295/05, EU:C:2007:227, punkt 33, och Mora IPR, EU:C:2013:98, punkt 37, samt besluten Laguillaumie, C‑116/00, EU:C:2000:350, punkterna 23 och 24, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 21).

21

Dessa krav beträffande innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, vilka den nationella domstolen förväntas ha kännedom om och måste iaktta ytterst noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF.

22

Artikel 267 FEUF utgör inte ett rättsmedel som står till buds för parterna i ett mål som pågår vid en nationell domstol. Den berörda nationella domstolen är inte skyldig att finna att en fråga har uppkommit i den mening som avses i artikel 267 FEUF, endast på grund av att en part gör gällande att målet ger upphov till en fråga om tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att den omständigheten att tolkningen av en unionsrättsakt har ifrågasatts vid en nationell domstol inte i sig är tillräcklig för att det ska vara motiverat att hänskjuta en tolkningsfråga till EU-domstolen (se domarna IATA och ELFAA, och Ascafor och Asidac, C‑484/10, EU:C:2012:113, punkt 33, samt besluten Adiamix, C‑368/12, EU:C:2013:257, punkt 17, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 23).

23

De uppgifter som lämnas och de frågor som ställs i begäran om förhandsavgörande ska inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det åligger domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna (se, bland annat, domen Holdijk m.fl., 141/81–143/81, EU:C:1982:122, punkt 6, samt besluten Laguillaumie, EU:C:2000:350, punkt 14; Augustus, EU:C:2012:754, punkt 10, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 24).

24

Det ska konstateras att beslutet om hänskjutande i förevarande mål inte uppfyller de krav som angetts ovan i punkterna 16–22.

25

Beträffande den första frågan innehåller beslutet om hänskjutande inte några uppgifter om de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Det var först i handlingen med rubriken ”Redogörelse för omständigheterna i samband med beslutet av den 17 december 2013”, vilken ingavs till domstolen den 7 februari 2014, som Sozialgericht lämnade några uppgifter, vilka emellertid är otillräckliga för att det ska vara möjligt att bedöma bland annat Ana-Maria Talascas ställning som arbetstagare.

26

Vidare saknas helt uppgifter om de tillämpliga nationella bestämmelserna, med undantag för en ren uppräkning av vissa bestämmelser, vars lydelse emellertid inte anges. I fråga om 7 § stycke 1 andra meningen i SGB II, som innehåller flera grunder för att inte betala ut bidrag till arbetslösa utlänningar, har Sozialgericht helt enkelt hänvisat till samtliga grunder för avslag, utan att precisera vilken av dem som skulle vara tillämplig i det nationella målet.

27

Sozialgericht har visserligen begärt en tolkning av unionsrättsliga bestämmelser, men har inte preciserat något mer i detta avseende än hänvisningen, i den ovan i punkt 4 nämnda rättegångshandlingen, till yttrandet i Ana-Maria Talascas ansökan i det nationella målet. I detta nämns ”förbudet mot diskriminering enligt europeisk rätt”.

28

Sozialgericht har begärt att domstolen ska fastställa huruvida 7 § stycke 1 punkt 2 i SGB II är förenlig med ”Europeiska gemenskapernas rätt”, men har inte angett av vilka skäl den anser att tolkningen av unionsrätten är nödvändig eller användbar för avgörandet av det nationella målet. Den har i synnerhet inte klargjort vilket samband som föreligger mellan unionsrätten och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det målet. Sozialgericht har tvärtom endast hänvisat till ett påstående i ansökan i nämnda mål, nämligen att ”beslutet att inte bevilja bidrag i enlighet med 7 § stycke 1 andra meningen i SGB II strider mot förbudet mot diskriminering enligt europeisk rätt”. Sozialgericht har emellertid själv betonat att det aktuella målet är ett pilotmål, eftersom ett stort antal liknande mål är anhängiga vid den.

29

Sozialgericht har i synnerhet inte lämnat någon uppgift om vilket slags sociala förmåner sökandena i det nationella målet ansökte om. En sådan uppgift skulle ha gjort det möjligt att avgöra huruvida förmånerna omfattas av tillämpningsområdet för de unionsrättsliga bestämmelserna om förbud mot diskriminering. Sozialgericht har härvid inte lämnat tillräckliga upplysningar för att det ska vara möjligt att fastställa i exakt vilken situation Ana-Maria Talasca och hennes dotter befinner sig, så att domstolen ska kunna göra en jämförelse med andra personer som beviljas de ovannämnda sociala förmånerna.

30

Vid sådana förhållanden har Sozialgericht inte möjliggjort för domstolen att fastställa att de faktiska omständigheter som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande verkligen omfattas av tillämpningsområdet för de unionsrättsliga bestämmelser som det begärts tolkning av. Den har, mer allmänt, inte heller möjliggjort för domstolen att besvara tolkningsfrågorna på ett användbart och tillförlitligt sätt (se besluten Augustus, EU:C:2012:754, punkt 14, och Mlamali, EU:C:2013:763, punkt 32).

31

Det är således uppenbart att den första tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning.

32

Eftersom det är uppenbart att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, ska ändamålet med den andra och den tredje frågan anses ha förfallit.

33

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen med stöd av artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler att det är uppenbart att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

34

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Det är uppenbart att den begäran om förhandsavgörande som framställts av Sozialgericht Duisburg (Tyskland) genom beslut av den 17 december 2013 inte kan tas upp till sakprövning.