—

Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom N. Dafniou och L. Kotroni, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom I. Koskinen och A. Marcoulli, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 19.1, 23.1 och 23.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, s. 1, och rättelse i EUT L 263, 2010, s. 15).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Sanoma Media Finland Oy–Nelonen Media (nedan kallat Sanoma) och Viestintävirasto (Kommunikationsverket) angående lagenligheten av verkets beslut enligt vilket Sanoma brutit mot finländsk lagstiftning om tv-reklam och ålagts att avhjälpa denna situation.

3

Direktivet om audiovisuella medietjänster kodifierar och upphäver Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3).

4

I skäl 79, 81, 83, 85 och 87 till direktivet om audiovisuella medietjänster anges följande:

…

…

…

…

5

Bland de begrepp som definieras i artikel 1.1 i direktivet återfinns bland annat följande:

…

…

…”

6

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska ha frihet att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som samordnas enligt detta direktiv, förutsatt att dessa regler överensstämmer med unionsrätten.”

7

Artikel 10.1 i samma direktiv anger följande:

”Audiovisuella medietjänster eller program som sponsras ska uppfylla följande krav:

…

8

I artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster föreskrivs följande:

”Tv-reklam och teleshopping ska vara lätta att känna igen som sådana och kunna skiljas från det redaktionella innehållet. Utan att det påverkar tillämpningen av nya annonseringstekniker ska tv-reklam och teleshopping hållas klart åtskilda från andra delar av programmet med optiska och/eller akustiska och/eller rumsliga medel.”

9

I artikel 23 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Tv-reklaminslagens och teleshoppinginslagens längd inom en given klocktimme får inte överstiga 20 %.

2.   Punkt 1 är inte tillämplig på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.”

10

Artikel 26 i nämnda direktiv anger följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 får medlemsstaterna, med vederbörlig hänsyn till unionsrätten, fastställa andra villkor än de som fastställs i artiklarna 20.2 och 23 i fråga om tv-sändningar som är avsedda uteslutande för det nationella territoriet och som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, av allmänheten i en eller flera andra medlemsstater.”

11

Direktiv 89/552 har införlivats i finländsk rätt genom lag 744/1998 om televisions- och radioverksamhet (nedan kallad lag 744/1998).

12

Enligt 2 § punkt 16) i lag 744/1998 avses med ”kommersiellt meddelande”, bland annat, reklam och sponsring. Sponsring och reklam definieras i sin tur i punkt 13 respektive punkt 14 i samma paragraf. Det följer av sistnämnda punkt att med ”reklam” avses ett meddelande, annons eller annat budskap i televisions- och radioverksamhet, som inte utgör sponsring eller produktplacering, som i regel sänds mot betalning eller annan ersättning i syfte att främja annonsörens försäljning av nyttigheter eller göra en annonsör som bedriver ekonomisk verksamhet mera känd.

13

Enligt 22 § första stycket i denna lag, som införlivar den artikel i direktiv 89/552 som motsvaras av artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster, ska televisionsreklam och teleköpsändningar åtskiljas från de audiovisuella programmen genom en ljud- eller bildsymbol eller genom att skärmbilden delas.

14

Enligt 26 § andra stycket i nämnda lag, som införlivar den artikel i direktiv 89/552 som motsvaras av artikel 10.1 c i direktivet om audiovisuella medietjänster, ska sponsorns namn eller symbol anges tydligt i början eller slutet av sponsrade audiovisuella program och radioprogram.

15

Enligt 29 § första stycket i samma lag, som införlivar den artikel i direktiv 89/552 som motsvaras av artikel 23 i direktivet om audiovisuella medietjänster, får televisionsreklamens och teleköpsändningarnas längd inom en given timme mellan hela klockslag inte överstiga 12 minuter. Det följer av andra stycket i samma paragraf att denna bestämmelse inte tillämpas på, bland annat, sponsormeddelanden.

16

Det följer av 35 § första stycket, jämförd med 36 § första stycket, i lag 744/1998 att om tillsynsmyndigheten funnit att ett företag som utövar verksamhet i form av tv-sändningar eller radiosändningar bryter mot de bestämmelser som föreskrivs i denna lag har tillsynsmyndigheten behörighet att, bland annat, ålägga det aktuella företaget att avhjälpa en sådan situation.

17

Sanoma är en finländsk leverantör av audiovisuella medietjänster. Företagets tjänster omfattar sändningar av tv-program som, bland annat, innehåller dels reklam, dels sponsrade program.

18

För att åtskilja reklamavbrotten mellan två tv-program använder sig Sanoma av den teknik som kallas ”delad bildskärm” eller ”split screen”. Denna teknik består i att, sedan programmets sluttexter har börjat visas, delas skärmen upp i två delar där den ena delen rullar en kolumn med dessa sluttexter parallellt med att den andra delen visar en tablå som presenterar kommande program. I tillägg låter Sanoma varje reklaminslag som sänds inom ramen för dessa avbrott åtföljas och föregås av en svart skärmbild under 0.4–1 sekund, så kallade svarta sekunder.

19

Då Sanoma sänder ett sponsrat program kan företaget dessutom visa symboler som refererar till den fysiska eller juridiska person som sponsrar programmet, inte enbart under det sponsrade programmet självt, utan även under förannonser avseende dels det programmet, dels andra program.

20

Genom beslut av den 9 mars 2012 fann Kommunikationsverket att de olika metoder Sanoma använde sig av stred mot vissa bestämmelser i lag 744/1998 och ålade företaget att avhjälpa denna situation.

21

I beslutet konstaterade Kommunikationsverket, för det första, att Sanoma inte iakttog det krav på åtskillnad mellan reklam och program som föreskrivs i 22 § första stycket i denna lag. Därvid ansåg verket att teknik som består i att rulla en tablå med en presentation av kommande program över en delad bildskärm, parallellt med sluttexterna till det pågående programmet, inte tillförsäkrar att det görs en tillräcklig åtskillnad mellan det programmet och det reklamavbrott som införs mellan det pågående och det nästkommande programmet.

22

För det andra fann Kommunikationsverket att Sanoma sände reklam under 12 minuter och 7 sekunder per klocktimme och överskred därmed den högsta tillåtna reklamtiden på 12 minuter som föreskrivs i 29 § första stycket i lag 744/1998. För att komma fram till denna slutsats ansåg Kommunikationsverket att symboler som hänvisar till en sponsor av ett program som visas vid andra tillfällen än under det sponsrade programmet skulle kvalificeras som reklamtid. Kommunikationsverket slog även fast att de svarta sekunder som Sanoma lade in mellan ett reklamavbrott och det föregående programmet skulle anses som en del av det programmet, men att de svarta sekunder som åtskilde de olika reklaminslagen inom reklamavbrottet och de som visades mellan reklamavbrottet och det påföljande programmet skulle räknas som reklamtid.

23

För det tredje och sista ålade Kommunikationsverket Sanoma att justera den teknik företaget använde sig av för att åtskilja tv-programmen från de reklamavbrott som infördes mellan dessa program. Dessutom konstaterade verket att Sanoma, vid beräkningen av den tid företaget avsatte till att visa tv-reklam, måste inkludera dels de sponsorsymboler som visades vid andra tillfällen än under det sponsrade programmet, dels de svarta sekunder som infördes mellan varje reklaminslag under ett reklamavbrott, samt de som infördes mellan avbrottet och det påföljande programmet.

24

Sanoma överklagade Kommunikationsverkets beslut till Helsingfors förvaltningsdomstol som ogillade överklagandet genom avgörande av den 9 april 2013. Förvaltningsdomstolen fann inledningsvis att en delning av bildskärmen mellan två olika tv-program (det som avslutas och det som följer) inte motsvarade det krav på åtskillnad som uppställs i 22 § första stycket i lag 744/1998. Därefter konstaterade förvaltningsdomstolen att om inte sponsorsymboler som visas vid andra tillfällen än under det sponsrade programmet inkluderades i beräkningen av den tid för reklam som sänds av leverantörer av audiovisuella medietjänster, skulle det innebära att bestämmelsen om högsta tillåtna reklamtid enligt 29 § första stycket i samma lag kringgicks. Förvaltningsdomstolen fann slutligen att det inte stred mot lag 744/1998 att svarta sekunder som följer ett reklamavbrott anses utgöra reklamtid.

25

Sanoma överklagade detta beslut till Högsta förvaltningsdomstolen som har frågat sig hur artiklarna 19.1, 23.1 och 23.2 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska tolkas i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, för att på grundval därav kunna fastställa innebörden och räckvidden av de bestämmelser i lag 744/1998 som Kommunikationsverket och Helsingfors förvaltningsdomstol anser att Sanoma har åsidosatt.

26

Under dessa omständigheter beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

27

Inledningsvis konstaterar domstolen att det följer av beslutet om hänskjutande, för det första, att den inhemska lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet inte uppställer något krav, utöver den delade bildskärmen, på att en ljud- och/eller bildsignal används för att åtskilja programmet som avslutas från det påföljande reklamavbrottet, och, för det andra, att den hänskjutande domstolen anser att ytterligare krav i detta hänseende ska uppställas endast om detta följer av artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

28

Mot denna bakgrund anser EU-domstolen att den hänskjutande domstolen genom den första tolkningsfrågan söker klarhet i huruvida artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder mot nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, som, i syfte att åtskilja det program som avslutas från det påföljande reklamavbrottet, tillåter att sluttexterna för ett tv-program visas i den ena kolumnen på en delad bildskärm och att en programtablå över kommande tv-program visas i den andra kolumnen, utan att det krävs att den delade bildskärmen kombineras med, eller följs av, en ljud- eller bildsignal.

29

Artikel 19.1 första meningen i direktivet om audiovisuella medietjänster stadgar att tv-reklam och teleshopping ska vara lätta att känna igen som sådana och kunna skiljas från det redaktionella innehållet. Enligt andra meningen i nämnda artikel 19.1 ska, utan att det påverkar tillämpningen av nya annonseringstekniker, tv-reklam och teleshopping hållas klart åtskilda från tv-programmen med optiska och/eller akustiska och/eller rumsliga medel.

30

Första meningen i denna bestämmelse uppställer följaktligen två principiella krav, nämligen, för det första, att tv-reklam och teleshopping med lätthet ska uppfattas som sådana, och för det andra, att de kan skiljas från det redaktionella innehållet, det vill säga tv-programmen.

31

Dessa krav ska tolkas med hänsyn till det syfte som framgår av skäl 83 till direktivet om audiovisuella medietjänster.

32

Däri anges nämligen att för att säkerställa att konsumenternas intressen som tv-tittare är helt och fullt skyddade är det väsentligt att tv-reklamen underkastas vissa minimiregler och standarder.

33

Artikel 4.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster ger uttryckligen medlemsstaterna möjlighet att fastställa mer detaljerade eller striktare regler än de som följer av direktivet, under förutsättning att dessa regler är förenliga med unionsrätten.

34

Med beaktande av skäl 83 till direktivet om audiovisuella medietjänster, ska artikel 19.1 i samma direktiv förstås som ett uttryck för lagstiftarens vilja att helt och fullt skydda konsumenternas intressen som tv-tittare (se, för ett liknande resonemang, dom Österreichischer Rundfunk, C‑195/06, EU:C:2007:613, punkterna 26 och 27, samt dom kommissionen/Spanien, C‑281/09, EU:C:2011:767, punkt 46).

35

Andra meningen i artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster definierar å sin sida räckvidden av den regel som fastställs i första meningen genom att ange vilka medel medlemsstaterna får föreskriva ska användas för att tillförsäkra att regeln i första meningen efterlevs.

36

Det följer nämligen av det upprepade begreppet ”och/eller” att den andra meningen i artikel 19.1 ger medlemsstaterna en möjlighet att välja vissa av dessa medel och utesluta andra.

37

Härav följer att även om tv-reklam och teleshopping ska hållas klart åtskilda från tv-programmen, genom att de medel som anges i artikel 19.1 andra meningen i direktivet om audiovisuella medietjänster används, kan det likväl inte anses följa av denna bestämmelse att dylika medel måste kombineras. Om ett enda av dessa medel, vare sig det är optiskt, akustiskt eller rumsligt, kan tillförsäkra att de krav som uppställs i artikel 19.1 första meningen i direktivet efterlevs till fullo, står det medlemsstaterna fritt att inte kräva en kombinerad användning av dessa medel.

38

Det följer av beslutet om hänskjutande att i förevarande fall består den teknik som det är fråga om i det nationella målet i att åtskilja det program som avslutas från det reklamavbrott som följer genom att dela upp bildskärmen, vilket, i princip, tillförsäkrar en sådan åtskillnad genom ett rumsligt medel.

39

Såvitt användningen av detta medel i sig tillgodoser de två krav som följer av den regel som uppställs i artikel 19.1 första meningen i direktivet om audiovisuella medietjänster, krävs det inte att detta medel kombineras med, eller åtföljs av, andra medel för åtskillnad – det vill säga akustiska eller optiska sådana. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så är fallet.

40

Följaktligen ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, som – i syfte att åtskilja det program som avslutas från det påföljande reklamavbrottet – tillåter att sluttexterna för ett tv-program visas i den ena kolumnen på en delad bildskärm och att en programtablå över leverantörens kommande tv-program visas i den andra kolumnen, utan att det krävs att den delade bildskärmen kombineras med, eller följs av, en ljud- eller bildsignal, under förutsättning att ett sådant medel för åtskillnad i sig uppfyller de krav som uppställs i artikel 19.1 första meningen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

41

Genom den andra tolkningsfrågan söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 23.2 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska tolkas så, att den utgör hinder mot att sponsorsymboler som visas under andra program än det sponsrade programmet, såsom de symboler som är aktuella i det nationella målet, ska inkluderas i den högsta tillåtna sändningstiden för reklam per klocktimme som anges i artikel 23.1 i direktivet.

42

Artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster föreskriver att tv‑reklaminslagens och teleshoppinginslagens längd inom en given klocktimme inte får överstiga 20 procent.

43

Andra punkten till samma artikel preciserar emellertid att första punkten inte är tillämplig på sponsormeddelanden.

44

Eftersom det inte framgår av ordalydelsen av artikel 23.2 i direktivet om audiovisuella medietjänster vilken innebörd och räckvidd som ska ges till uttrycket ”sponsormeddelanden”, ska detta uttryck tolkas med beaktande av det sammanhang det ingår i och det syfte direktivet söker uppnå.

45

Härvid påpekar domstolen inledningsvis att enligt artiklarna 1.1 h och 1.1 k i direktivet om audiovisuella medietjänster är sponsring en av de former av audiovisuella kommersiella meddelanden som en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad i tillhandahållande av audiovisuella medietjänster eller i produktion av audiovisuella verk, kan nyttja för att bidra till finansiering av audiovisuella medietjänster eller program i syfte att främja sitt namn, sitt varumärke, sitt anseende, sin verksamhet eller sina produkter.

46

Artikel 10.1 i nämnda direktiv anger vidare vilka krav sponsrade program måste uppfylla, och bland annat föreskriver artikel 10.1 c att tittarna tydligt ska informeras om att det existerar ett sponsoravtal och att sponsrade program tydligt ska kunna identifieras som sådana genom sponsorsymboler, en hänvisning till sponsorns produkter eller tjänster eller andra kännetecken.

47

En jämförelse av dessa två bestämmelser ger vid handen att då sponsorns medverkan endast består av bidrag till finansieringen av en medietjänst eller ett program måste symboler, hänvisningar eller andra kännetecken angående sponsringen vara strikt kopplade till den tjänst eller det program som sponsorn finanserar eller medfinansierar.

48

Av denna anledning gäller för sponsrade program, vilket även följer uttryckligen av artikel 10.1 c in fine i direktivet om audiovisuella medietjänster, att dessa symboler, hänvisningar eller andra kännetecken som avser sponsringen ska visas antingen i början, i slutet eller under programmet, och således inte vid andra tillfällen än då det sponsrade programmet visas.

49

För att ta tillvara tv-tittarnas konsumentintressen krävs det att denna skyldighet iakttas. Den syftar för det första till att ge tv-tittarna möjlighet att tydligt förstå att ett program omfattas av ett sponsoravtal, i motsats till ett program som inte sponsras, och till att tydligt kunna identifiera sponsorn. För det andra motverkar denna skyldighet att den högsta tillåtna sändningstiden för reklaminslag per klocktimme som uppställs i artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster kringgås.

50

Då sponsorhänvisningar- eller symboler inte uppfyller villkoret att de ska visas i början, slutet eller under det sponsrade programmet kan således dessa hänvisningar eller symboler inte omfattas av artikel 23.2 i direktivet om audiovisuella tjänster, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig på sponsorannonser som visas i anslutning till det sponsrade programmet.

51

I en sådan situation som den beskrivits i föregående punkt i denna dom förblir således artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster tillämplig på sådana symboler eller hänvisningar.

52

Följaktligen ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 23.2 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska tolkas så, att sponsorsymboler som visas under andra program än det sponsrade programmet, såsom de sponsorsymboler som är aktuella i det nationella målet, ska inkluderas i den högsta tillåtna sändningstiden för reklam per klocktimme som anges i artikel 23.1 i direktivet.

53

Genom den tredje tolkningsfrågan söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster, med beaktande av att direktivet har karaktären av en minimireglering, ska tolkas så, att den utgör hinder mot att så kallade svarta sekunder som införs mellan de olika inslagen inom ett tv-reklamavbrott eller mellan detta avbrott och det påföljande tv-programmet inkluderas i den högsta tillåtna sändningstiden för tv-reklam om 20 procent per klocktimme som anges i denna artikel.

54

Domstolen erinrar härvid om att enligt artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster får inte längden på tv-reklaminslag och teleshoppinginslag överstiga 20 procent inom en given klocktimme.

55

Det framgår tydligt av ordalydelsen av denna bestämmelse att den endast fastställer en maximitid, det vill säga ett tak, för längden på tv-reklaminslag och teleshoppinginslag inom en given klocktimme, vilket innebär att medlemsstaterna, såsom angetts i punkt 33 ovan, har möjlighet att anta strängare regler, och följaktligen fastställa en högsta tillåtna sändningstid för sådana inslag som är lägre än detta tak.

56

Det följer emellertid av beslutet om hänskjutande, såsom påpekats i punkt 15 ovan i denna dom, att det i det nationella målet är fråga om inhemsk lagstiftning som föreskriver att sändningstiden för tv-reklam och teleshopping inte får överstiga ett tak som motsvarar just det som fastställs i artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster, och som således inte har utnyttjat den möjlighet som nämnts ovan i punkt 33 i denna dom.

57

Enbart ordalydelsen av artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster gör det inte möjligt att avgöra huruvida denna bestämmelse, i ett sådant fall som det i det nationella målet, ska tolkas så, att den medför en skyldighet att inkludera sådana svarta sekunder som det är fråga om i det nationella målet i den begränsning om 20 procent som uppställs i denna bestämmelse.

58

Följaktligen ska statusen av sådana svarta sekunder fastställas med beaktande av det syfte som artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster söker uppnå.

59

I den mån artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster syftar till att fastställa ett tak för tv-reklaminslagens och teleshoppinginslagens sändningstid per klocktimme framgår det underförstått av denna bestämmelse att unionslagstiftarens avsikt härmed måste vara att tillförsäkra ett korrekt genomförande av den grundläggande målsättningen med direktivet, nämligen att skydda konsumenter i egenskap av tv-tittare mot alltför mycket reklam (se, för ett liknande resonemang, dom Sky Italia, C‑234/12, EU:C:2013:496, punkt 17).

60

Därmed ska denna bestämmelse tolkas så, att den inte tillåter medlemsstaterna att, till förmån för reklaminslag, sänka den lägsta sändningstid som måste avsättas till att sända tv-program eller annat redaktionellt innehåll till under 80 procent av en given klocktimme, en begränsning som bekräftas underförstått av nämnda artikel.

61

Då en medlemsstat inte har fastställt ett tak för tv-reklaminslagens och teleshoppinginslagens sändningstid till en strängare nivå än den som anges i artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster, såsom i förevarande fall, skulle unionslagstiftarens vilja åsidosättas om sådana så kallade svarta sekunder, som det är fråga om i det nationella målet, som åtskiljer antingen de olika inslagen inom ett tv-reklamavbrott, eller det sista inslaget från det tv-program som följer på reklamavbrottet, inte betraktades som sändningstid för tv-reklam vid tillämpningen av denna bestämmelse. Det skulle nämligen leda till att den tid per klocktimme som avsattes till att sända tv-program och annat redaktionellt innehåll sänktes, under den gräns som är underförstått garanterad genom nämnda bestämmelse, med den tid som motsvaras av dessa svarta sekunder.

62

Följaktligen ska den tredje tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 23.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska inte enbart tolkas så, att, i de fall då en medlemsstat inte använt sig av möjligheten att uppställa en strängare regel än den som anges i denna artikel, utgör den bestämmelsen inte hinder mot att så kallade svarta sekunder som införs mellan olika inslag inom ett tv-reklamavbrott eller mellan detta avbrott och det påföljande tv-programmet inkluderas i den högsta tillåtna sändningstiden för tv-reklam om 20 procent per klocktimme som anges i denna artikel, utan den bestämmelsen kräver även att sådana sekunder ska inkluderas i den högsta tillåtna sändningstiden för tv-reklam.

63

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: