—

Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH, genom K. von Gierke och E. Trauernicht, Rechtsanwälte,

—

Gerhard und Jürgen Vogel GbR samt Gerhard och Jürgen Vogel, genom J. Beismann och M. Miersch, Rechtsanwälte,

—

Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

—

Nederländernas regering, genom M. Bulterman, J. Langer och C. Schillemans, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom G. von Rintelen och I. Galindo Martín, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196) och i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning nr 2100/94 (EGT L 173, s. 14).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH (nedan kallat STV), som företräder intressena för innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt för höstkornsorten Finita, å ena sidan och jordbruksföretaget Gerhard und Jürgen Vogel GbR, och Gerhard och Jürgen Vogel, personligt ansvariga delägare i nämnda företag (nedan gemensamt kallade svarandena), å andra sidan, angående deras användning av nämnda växtsort.

3

Artikel 13 i denna förordning, med rubriken ”Rättigheter i samband med gemenskapens växtförädlarrätt och förbjudna åtgärder”, har följande lydelse:

”1.   Gemenskapens växtförädlarrätt skall ha den verkan att innehavaren eller innehavarna av gemenskapens växtförädlarrätt, nedan kallat ’rättsinnehavaren’, har rätt att utföra de åtgärder som fastställs i punkt 2.

2.   Utan att påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 15 och 16 skall följande åtgärder kräva tillstånd från rättsinnehavaren när de avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, båda nedan kallade “material”:

...

Rättsinnehavaren kan göra sitt tillstånd avhängigt villkor och begränsningar.

...”

4

Artikel 14 i förordningen, med rubriken ”Undantag från gemenskapens växtförädlarrätt”, föreskriver följande:

”1.   Trots vad som sägs i artikel 13.2 och i syfte att skydda jordbruksproduktionen är det tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort, undantaget hybrider och syntetiska sorter, som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.

2.   Bestämmelserna i punkt 1 skall endast tillämpas beträffande följande arter av lantbruksväxter:

...

...

Hordeum vulgare L. – korn

...

3.   Innan denna förordning träder i kraft skall villkor fastställas i tillämpningsföreskrifter enligt artikel 114 för tillämpning av undantaget i punkt 1 och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen på grundval av följande kriterier:

...

5

I artikel 94 i denna förordning, som rör vilka civilrättsliga krav som kan framställas vid obehörig användning av en växtsort, föreskrivs följande:

”1.   Den person som

kan av rättsinnehavaren stämmas för att upphöra med överträdelsen eller betala rimlig ersättning, eller bådadera.

2.   Den som handlar avsiktligt eller försumligt skall dessutom vara förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för eventuell ytterligare skada som uppstått på grund av åtgärden i fråga. Vid ringa försumlighet kan sådana krav sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen.”

6

I artikel 1.1 i förordning nr 1768/95 anges att denna förordning fastställer genomförandebestämmelserna om villkoren avseende det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94.

7

Artikel 2 i förordning nr 1768/95 har följande lydelse:

”1.   De villkor som anges i artikel 1 skall uppfyllas både av rättsinnehavaren, såsom företrädare för förädlaren, och av jordbrukaren på sådant sätt att de skyddar varandras legitima intressen.

2.   De legitima intressena skall inte anses vara skyddade, om ett eller flera av dessa intressen ogynnsamt påverkades utan hänsyn till behovet av att bibehålla en skälig balans mellan dem alla eller proportionalitet mellan syftet med villkoret i fråga och dess verkliga effekt.”

8

Artikel 6 i denna förordning, med rubriken ”Individuell betalningsförpliktelse”, har följande lydelse i punkt 1:

”Utan att bestämmelserna i punkt 2 påverkas, skall en jordbrukares individuella förpliktelse att betala den rimliga ersättningen uppstå, när han faktiskt använder skördeprodukten för förökningsändamål som utsäde.

Rättsinnehavaren kan bestämma datum och form för betalningen. Han skall dock inte ange ett tidigare datum för betalningen än det datum då förpliktelsen uppstår.”

9

Artikel 7 i förordning nr 1768/95, med rubriken ”Småbrukare”, har följande lydelse i punkt 2:

”Den mark i jordbrukarens anläggning där odling har skett men nedläggning har skett temporärt eller slutgiltigt under det år, från och med 1 juli till och med 30 juni följande kalenderår (’regleringsår’), då ersättningen skulle betalas skall anses som mark där odling fortfarande pågår om stöd eller utjämningsbidrag har beviljats av gemenskapen eller en medlemsstat för den nedläggningen.”

10

Artikel 17 i förordning nr 1768/95, med rubriken ”Överträdelser”, har följande lydelse:

”Rättsinnehavaren kan åberopa de rättigheter som tilldelas genom gemenskapens växtförädlarrätt i förhållande till en person som handlar mot något av de villkor eller begränsningar som är förknippade med undantaget i artikel 14 i grundförordningen och i enlighet med bestämmelserna i den här förordningen.”

11

STV är en sammanslutning för innehavare av växtförädlarrätter, som bland annat förvaltar rättigheterna för innehavaren av höstkornsorten ”Finita”, skyddad enligt förordning nr 2100/94. STV publicerar på sin webbplats en lista över de skyddade växtsorter vars rättigheter förvaltas av STV under det berörda regleringsåret, och den odlingsavgift som ska erläggas för dessa sorter. Varje år uppmanar dessutom STV, utan att specificera någon särskild växtsort, jordbrukare att inkomma med upplysningar angående eventuell användning av någon av de sorter vars rättigheter STV förvaltar, genom att skicka ut en odlingsdeklaration för detta ändamål tillsammans med en förteckning över de sorter som bolaget under det berörda regleringsåret förvaltar och över uppgifter om sorternas rättsinnehavare och licensinnehavare. Svarandena, vilka inte stod i något avtalsförhållande till STV, besvarade inte dessa uppmaningar om att lämna upplysningar.

12

Den 16 december 2011 fick STV, via ett bearbetningsföretag, kännedom om att svarandena under regleringsåret 2010/2011 bland annat hade låtit bearbeta 35 deciton utsäde av höstkornsorten Finita.

13

STV anmodade, genom skrivelse av den 31 maj 2012, svarandena att kontrollera uppgifterna om en obehörig användning av höstkornsorten Finita, uppgifter som STV fått kännedom om genom ovannämnda bearbetningsföretag, och att överlämna upplysningar om detta senast den 20 juni 2012. Svarandena besvarade inte denna skrivelse.

14

Genom skrivelse av den 27 juli 2012 krävde STV att svarandena skulle betala bolaget 262,50 euro – vilket motsvarade hela det belopp som skulle ha betalats för användning i enlighet med en licens för utsäde av höstkornsorten Finita, den så kallade C-avgiften – som ersättning för den skada som uppkommit på grund av obehörig användning av denna skyddade växtsort. Då betalningen uteblev väckte STV, den 18 mars 2013, talan med yrkande om ersättning med stöd av artikel 94.1 och 94.2 i förordning nr 2100/94.

15

Till stöd för sin talan gjorde STV gällande att svarandena var skyldiga att betala en rimlig ersättning till STV enligt artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 motsvarande beloppet för den totala C-avgiften, eftersom de använt en skördeprodukt utan att ha varit ”berättigade därtill”, i den mening som avses i denna bestämmelse, och eftersom de inte kunde åberopa undantaget i artikel 14.1 i samma förordning då de inte hade iakttagit skyldigheten att betala den ersättning som avses i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i nämnda förordning. STV gjorde dessutom gällande att denna betalningsförpliktelse föreligger oberoende av rättsinnehavarens begäran om information och att varje jordbrukare är skyldig att fullgöra förpliktelsen före sådden och under alla omständigheter före utgången av det regleringsår under vilket skördeprodukten används. STV fann också att jordbrukarna, mot bakgrund av upplysningarna på STV:s webbplats och förteckningen över de skyddade växtsorter som STV förvaltar och som varje år skickas ut till jordbrukarna, själva kan beräkna, och på eget initiativ betala, det belopp som ska betalas för användandet.

16

Svarandena bestred att de var skyldiga att betala skadestånd motsvarande beloppet för den totala C-avgiften. De gjorde härvid gällande att de på sin höjd var skyldiga att betala ett nedsatt belopp, eftersom användningen var ”tillåten” i enlighet med undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94. De hävdade dessutom att de inte var skyldiga att besvara anmodan om uppgifter av den 31 maj 2012, eftersom denna inte avsåg det pågående regleringsåret. Enligt svarandena krävs en överträdelse av informationsskyldigheten för att villkoren för skadestånd ska anses uppfyllda.

17

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att det mot bakgrund av bland annat artikel 6.1 i förordning nr 1768/95 finns anledning att ifrågasätta STV:s påstående om att jordbrukaren är skyldig att före sådden och på eget initiativ betala den ersättning som avses i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94. Denna domstol anser att den sistnämnda bestämmelsen verkar utgöra ett hinder mot en tolkning enligt vilken jordbrukaren är skyldig att i förväg och före sådden betala nämnda ersättning. Även om nämnda ersättning skulle kunna betalas efter användningen av den skyddade växtsorten kvarstår dock frågan om vid vilken tidpunkt jordbrukaren måste betala ersättningen för att kunna utnyttja undantaget i artikel 14 i förordning nr 2100/94 och således undgå att omfattas av artikel 94 i denna förordning, avseende överträdelser. Enligt den hänskjutande domstolen går det inte att mot bakgrund av bestämmelserna i förordningarna nr 2100/94 och nr 1768/95 ge något klart och entydigt svar på denna fråga, som för övrigt inte heller har behandlats av EU-domstolen.

18

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Mannheim att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska besvaras tillsammans, för att få klarhet i inom vilken tidsfrist en jordbrukare, som har använt förökningsmaterial från en skyddad växtsort vilket erhållits genom plantering (egenproducerat utsäde) utan att ha ingått avtal därom med växtsortens rättsinnehavare, är skyldig att betala den rimliga ersättning som följer av artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 (nedan kallad den rimliga ersättningen) för att kunna omfattas av undantaget, i nämnda artikel 14, från skyldigheten att inhämta nämnda innehavares tillstånd.

20

Domstolen påpekar inledningsvis att vissa åtgärder enligt artikel 13.2 i förordning nr 2100/94 kräver tillstånd från innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt när de avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, bland annat vid produktion eller reproduktion (förökning). Artikel 14.1 i nämnda förordning utgör i detta sammanhang ett undantag från denna princip, eftersom jordbrukares användning av sin skördeprodukt för förökningsändamål på mark i sina egna jordbruksföretag inte kräver tillstånd från rättsinnehavaren, förutsatt att de uppfyller vissa i artikel 14.3 angivna villkor (se dom Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkterna 21 och 22).

21

Ett av de villkor som uppställs i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 är betalning av en rimlig ersättning såsom undantag, för nämnda användning, till innehavaren av den berörda växtförädlarrätten.

22

En jordbrukare som inte betalar en sådan ersättning till nämnda rättsinnehavare vid användning av skördeprodukten som erhållits genom odling av förökningsmaterial från en skyddad sort, kan inte åberopa artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, utan anses följaktligen sakna tillstånd att vidta en av de åtgärder som avses i artikel 13.2 i denna förordning. Det följer därmed av artikel 94 i samma förordning att denna jordbrukare kan bli föremål för talan som väcks av rättsinnehavaren i syfte att få jordbrukaren att upphöra med överträdelsen eller att denne ska betala rimlig ersättning för användningen eller också bli föremål för förbud och ersättning samtidigt. Om jordbrukaren förfarit uppsåtligen eller oaktsamt är han dessutom skyldig att ersätta den skada som rättsinnehavaren i fråga lidit (dom Schulin, C‑305/00, EU:C:2003:218, punkt 71).

23

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den berörda jordbrukaren måste betala den rimliga ersättningen före det att skördeprodukten för förökningsändamål som utsäde faktiskt används.

24

I detta avseende föreskriver artikel 6 i förordning nr 1768/95, som innehåller närmare bestämmelser om fullgörandet av skyldigheten att betala den rimliga ersättningen, i punkt 1 andra stycket, att även om rättsinnehavaren kan bestämma datum och form för betalningen, kan betalning av denna ersättning inte krävas före det datum då förpliktelsen att betala ersättningen uppstår. Enligt artikel 6.1 första stycket i denna förordning uppstår nämnda skyldighet när jordbrukaren faktiskt använder skördeprodukten för förökningsändamål som utsäde. Av detta följer att nämnda jordbrukare fortfarande kan undgå betalningsskyldigheten efter att ha sått skördeprodukten av den skyddade växtsorten, eftersom det datum då skördeprodukten faktiskt användes för förökningsändamål som utsäde inte utgör den sista dagen av den tidsfrist inom vilken den rimliga ersättningen ska betalas, utan det datum från och med vilket betalning av nämnda ersättning kan krävas.

25

Även om denna bestämmelse bekräftar att jordbrukaren alltjämt kan undgå skyldigheten att betala den rimliga ersättningen efter det att han faktiskt sått skördeprodukten av den skyddade växtsorten, saknar bestämmelsen emellertid någon uppgift om inom vilken tid jordbrukaren måste betala nämnda ersättning, när rättsinnehavaren inte har bestämt någon sådan tidsfrist, i enlighet med artikel 6.1 andra stycket i förordning nr 1768/95.

26

I detta avseende har svarandena och den spanska regeringen gjort gällande att nämnda tidsfrist löper på obestämd tid. Härvid har de hänvisat till just artikel 6.1 i förordning nr 1768/95 och i det avseendet gjort gällande att bestämmelsen visserligen reglerar uppkomsten av betalningsskyldigheten men att den ändå inte anger något förfallodatum.

27

En sådan tolkning kan emellertid inte godtas.

28

För det första, och såsom generaladvokaten har gjort gällande i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, skulle nämligen möjligheten att vidta rättsliga åtgärder enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94 bli verkningslös om en jordbrukare, som har använt förökningsmaterial från en skyddad växtsort som erhållits genom odling (egenproducerat utsäde), utan tidsbegränsning, kunde fullgöra skyldigheten att betala den rimliga ersättningen, och således kunde utnyttja undantaget i artikel 14 i nämnda förordning under obestämd tid. Genom att nämnda artikel 94 ger rättsinnehavaren rätt att vidta rättsliga åtgärder mot en person som underlåtit att uppfylla betalningsskyldigheten utgör artikeln hinder mot att jordbrukaren avhjälper situationen efter det att rättsinnehavaren har upptäckt den obehöriga användningen av den skyddade växtsorten. Av detta följer att enbart en betalningsfrist kan garantera ett effektivt utövande av nämnda rättsliga åtgärder.

29

För det andra erinrar domstolen om att ansvaret för kontroll och övervakning av användningen av skyddade växtsorter vid tillåten odling av utsäde uteslutande vilar på rättsinnehavarna, vilket innebär att dessa är beroende av de berörda jordbrukarnas goda vilja och samarbete (dom Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 42). Utan en uttryckligt fastställd tidsfrist inom vilken jordbrukarna ska betala den rimliga ersättningen, skulle dessa jordbrukare kunna ges anledning att skjuta upp denna betalning på obestämd tid i hopp om att helt undgå den. Att tillåta jordbrukare att åsidosätta sina skyldigheter gentemot rättsinnehavare strider mot syftet i artikel 2 i förordning nr 1768/95, att skydda såväl jordbrukarnas som de berörda rättsinnehavarnas legitima intressen.

30

I samband med prövningen av huruvida en betalningsfrist faktiskt föreskrivs i de relevanta bestämmelserna, konstaterar domstolen att det av artikel 7.2 i förordning nr 1768/95 framgår att regleringsåret då ersättningen skulle betalas löper från och med den 1 juli till och med den 30 juni påföljande kalenderår. Även om denna bestämmelse avser fastställandet av småbrukares mark där odling av växtsorter fortfarande pågår, ger den ändå uttryck för att den institution som antagit förordning nr 1768/95, i samband med fastställandet av tillämpningsföreskrifterna för artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, behandlat det regleringsår under vilket förökningsmaterial från en skyddad växtsort som erhållits genom odling (egenproducerat utsäde) används, som den tidsfrist inom vilken den rimliga ersättningen ska betalas.

31

Följaktligen ska en jordbrukare, som inom en tidsfrist som löper ut vid utgången av det regleringsår under vilket vederbörande använt förökningsmaterial från en skyddad växtsort vilket har erhållits genom odling, har underlåtit att betala den rimliga ersättningen, utan att ha ingått avtal därom med växtsortens rättsinnehavare, anses ha utfört en av de åtgärder som anges i artikel 13.2 i förordning nr 2100/94 utan att vara berättigad därtill, vilket ger nämnda rättsinnehavare rätt att vidta de åtgärder som avses i artikel 94 i denna förordning.

32

Mot bakgrund av det ovanstående ska de ställda frågorna besvaras enligt följande: För att kunna omfattas av undantaget, i artikel 14 i förordning nr 2100/94, från skyldigheten att inhämta tillstånd från innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt, måste en jordbrukare, som har använt förökningsmaterial från en skyddad växtsort vilket har erhållits genom odling (egenproducerat utsäde), utan att ha ingått avtal därom med den berörde rättsinnehavaren, betala den rimliga ersättningen inom den tidsfrist som löper ut vid utgången av det regleringsår under vilket denna användning skett, det vill säga senast den 30 juni efter återsådden.

33

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

För att kunna omfattas av undantaget, i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt, från skyldigheten att inhämta tillstånd från innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt, måste en jordbrukare, som har använt förökningsmaterial från en skyddad växtsort vilket har erhållits genom odling (egenproducerat utsäde), utan att ha ingått avtal därom med den berörde rättsinnehavaren, betala den rimliga ersättningen inom den tidsfrist som löper ut vid utgången av det regleringsår under vilket denna användning skett, det vill säga senast den 30 juni efter återsådden.