Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål T‑202/13,

Group’Hygiène, Paris (Frankrike), företrädd av advokaterna J.-M. Leprêtre och N. Chahid-Nouraï,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av A. Alcover San Pedro och J.‑F. Brakeland, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående delvis ogiltigförklaring av kommissionens direktiv 2013/2/EU av den 7 februari 2013 om ändring av bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EUT L 37, s. 10), genom vilket kommissionen lade till rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat – med undantag för rullar, tuber och cylindrar som är avsedda som delar i tillverkningsutrustning och som inte används för att presentera en produkt som en säljenhet – på varuförteckningen med belysande exempel på tillämpningen av kriterierna för en ”förpackning”,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová och E. Buttigieg (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Domskäl

Beslut

Bakgrund till tvisten

1. Den 20 december 1994 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, s. 10; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 266). Syftet med detta direktiv är att harmonisera de olika nationella bestämmelserna om hantering av förpackningar och förpackningsavfall för att å ena sidan förebygga och minska inverkan på miljön i samtliga medlemsstater och i tredjeland och därmed säkerställa en hög miljöskyddsnivå, och å andra sidan säkerställa en fungerande inre marknad och undvika handelshinder samt snedvridning och begränsning av konkurrensen inom Europeiska unionen. Det föreskrivs därför i nämnda direktiv att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att motverka uppkomsten av förpackningsavfall och begränsa det avfall som måste bortskaffas slutligt, bland annat genom att inrätta system dels för retur eller insamling av använt förpackningsmaterial eller förpackningsavfall, dels för återanvändning eller återvinning av insamlade förpackningar eller av förpackningsavfall.

2. I enlighet med femte skälet och artikel 2 i direktiv 94/62 är syftet att direktivet ska omfatta alla typer av förpackningar som släpps ut på marknaden inom unionen.

3. Syftet med artikel 3.1 i direktiv 94/62 är att definiera begreppet förpackning.

4. Direktiv 94/62 ändrades i detta hänseende genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/12/EG av den 11 februari 2004 (EUT L 47, s. 26). Syftet med det direktivet är bland annat att tydliggöra definitionen av begreppet förpackning genom att införa vissa kriterier och en bilaga I med exempel – både positiva och negativa – som belyser tillämpningen av dessa kriterier (skäl 2 i direktiv 2004/12). Genom direktiv 2004/12 ändrades artikel 3.1 i direktiv 94/62 på så sätt att två stycken lades till artikeln. I det sålunda tillagda fjärde stycket föreskrivs att kommissionen, om det är lämpligt, i enlighet med förfarandet i artikel 21 i direktiv 94/62, ska undersöka och vid behov se över de belysande exemplen i bilaga I. Det framgår från och med denna ändring uttryckligen att kommissionen vid sin undersökning ska prioritera exemplet med tuber och rullar runt vilka böjligt material är upprullat.

5. Den 7 februari 2013 antog kommissionen med tillämpning av artikel 3.1 fjärde stycket i direktiv 94/62, i enlighet med förfarandet i artikel 21, direktiv 2013/2/EU om ändring av bilaga I till direktiv 94/62 (EUT L 37, s. 10) (nedan kallat det angripna direktivet). Genom det angripna direktivet lade kommissionen till bland annat ”rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material (t.ex. plastfolie, aluminium, papper) är upprullat, med undantag för rullar, tuber och cylindrar som är avsedda som delar i tillverkningsutrustning och som inte används för att presentera en produkt som en säljenhet” (nedan kallade rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat) i förteckningen i bilaga I till direktiv 94/62 över exempel på varor som utgör förpackningar.

6. Direktiv 94/62 införlivades med fransk rätt särskilt genom artiklarna L 541-10 och följande artiklar och artikel R 543-42 och följande artiklar i miljölagen (code de l’environnement). De ändrades i samband med införlivandet av direktiv 2004/12 genom ministerbeslut av den 7 februari 2012 om exempel på tillämpningen av de kriterier som tydliggör begreppet förpackning, vilka föreskrivs i artikel R 543-43 i miljölagen (JORF av den 23 februari 2012, s. 3070). Det framgår av artiklarna L 541-10 II och R 543-56 i miljölagen att tillverkare, importörer eller företag som för första gången släpper ut varor som konsumeras eller används av hushåll och säljs i förpackningar på den franska marknaden är skyldiga att medverka till eller ombesörja hanteringen av allt sitt förpackningsavfall. De ska i detta syfte identifiera de förpackningar som ett organ eller ett företag som godkänts för detta ändamål omhändertar, och samla in övriga förpackningar. I artikel R 543-43 I anges kriterierna för definitionen av begreppet förpackning, och här föreskrivs att exempel som belyser tillämpningen av dessa kriterier ska anges i miljöministerbeslut.

7. Det angripna direktivet införlivades med fransk rätt genom ministerbeslut av den 6 augusti 2013 om ändring av ministerbeslut av den 7 februari 2012 om exempel på tillämpning av de kriterier för begreppet förpackning som föreskrivs i artikel R 543-43 i miljölagen (JORF av den 27 augusti 2013, s. 14487). Där angavs bland annat rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat som exempel på varor som utgör förpackningar.

8. Sökanden, Group’Hygiène (nedan kallad Group’Hygiène), är en branschorganisation bildad enligt fransk rätt som enligt stadgarna företräder intressena för tillverkare av hygien‑, sjukvårds‑ och torkartiklar för engångsbruk, såsom toalettpapper och pappersartiklar för hushållsändamål, vilka utövar sin verksamhet på den franska marknaden. Medlemmarna i Group’Hygiène tillverkar varor som är upprullade på kartongpapperstuber i mitten på toalett- eller hushållspappersrullar.

9. I januari 2013 väckte ett privaträttsligt miljöföretag – vilket godkänts av staten för att i Frankrike hantera förpackningsavfall (nedan kallat miljöföretaget) – talan vid fransk domstol mot flera av Group’Hygiènes medlemmar. Skälet var att de, inom ramen för systemet för hantering av förpackningsavfall, hade underlåtit att deklarera avfall bestående av rullar, tuber och cylindrar som använts i varor som de säljer på den franska marknaden och, följaktligen, inte hade betalat den tillämpliga avgiften.

Förfarande och parternas yrkanden

10. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 april 2013 väckte Group’Hygiène förevarande talan.

11. Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 27 juni 2013 framställde kommissionen, med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder.

12. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 juli 2013 ansökte Sphère France SAS och Schweitzer SAS om att få intervenera i förevarande mål till stöd för Group’Hygiènes yrkanden.

13. Den 23 september 2013 ingav Group’Hygiène sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder.

14. Group’Hygiène har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska

– ”med omedelbar verkan” ogiltigförklara det angripna direktivet i den del som det innebär att rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat, utom sådana varor för industriellt bruk, läggs till i förteckningen över exempel på förpackningar i bilaga I till direktiv 94/62, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15. I skrivelsen med invändningen om rättegångshinder har kommissionen yrkat att tribunalen ska

– avvisa talan, och

– förplikta Group’Hygiène att ersätta rättegångskostnaderna.

16. Group’Hygiène har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska

– ogilla invändningen om rättegångshinder,

– ”med omedelbar verkan” delvis ogiltigförklara det angripna direktivet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

17. Enligt artikel 114.1 och 114.4 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Det anges i punkt 3 i samma artikel att återstoden av förfarandet avseende begäran ska vara muntlig, om inte tribunalen bestämmer annat. Tribunalen anser i det aktuella fallet att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar och att det saknas anledning att inleda det muntliga förfarandet.

18. Kommissionen har yrkat att talan ska avvisas och har som grund för detta gjort gällande att det föreligger tre olika rättegångshinder. Det första rättegångshindret består i att Group’Hygiène inte har något berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom en ogiltigförklaring av det angripna direktivet inte medför någon fördel för Group’Hygiène eller dess medlemmar. Det andra rättegångshindret består i att det angripna direktivet inte är en regleringsakt som direkt berör Group’Hygiènes medlemmar och som inte medför genomförandeåtgärder, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Det tredje rättegångshindret består i att Group’Hygiène saknar talerätt på grund av att direktivet inte berör organisationens medlemmar direkt och personligen.

19. Group’Hygiène är en branschorganisation som företräder intressena för tillverkare av hygien-, sjukvårds- och torkartiklar för engångsbruk. Enligt rättspraxis saknar således organisationen i princip rätt att väcka talan om ogiltigförklaring, såvida inte de personer som den företräder, eller vissa av dem, har individuell talerätt eller om den kan visa att den har ett eget intresse (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C‑182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2006 s. I‑5479, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och tribunalens beslut av den 4 juni 2012 i mål T‑381/11, Eurofer mot kommissionen, punkt 18).

20. Group’Hygiène har inte gjort gällande något eget intresse av en ogiltigförklaring av det angripna direktivet, utan har hävdat att medlemmarna har ett intresse av en sådan ogiltigförklaring samt att de har individuell rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av direktivet.

21. Tribunalen ska först pröva huruvida Group’Hygiènes medlemmar har talerätt.

22. Artikel 263 fjärde stycket FEUF har följande lydelse: ”Alla fysiska eller juridiska personer får på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.”

23. Ett direktiv är i enlighet med artikel 288 tredje stycket FEUF riktat till medlemsstaterna. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får således enskilda, såsom Group’Hygiènes medlemmar, väcka talan om ogiltigförklaring mot ett direktiv enbart under förutsättning att det är en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder eller om det berör dem direkt och personligen (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 25 oktober 2010 i mål  T‑262/10, Microban International och Microban (Europe) mot kommissionen, REU 2010, s. II‑7697, punkt 19, och av den 6 september 2013 i mål T‑483/11, Sepro Europe mot kommissionen, punkt 29).

24. Tribunalen finner det lämpligt att inledningsvis pröva det rättegångshinder som enligt kommissionen består i att Group’Hygiènes medlemmar inte berörs direkt av direktivet, eftersom det avser den sakprövningsförutsättning som gäller för både den andra och den tredje typen av akter som anges ovan i punkt 22.

25. Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att det angripna direktivet inte har någon direkt inverkan på Group’Hygiènes medlemmars rättsliga ställning. Enligt kommissionen är det inte tillräckligt att direktivet kan påverka dem ekonomiskt för att de ska anses vara direkt berörda. Dessutom har medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när de ska välja vilka åtgärder de ska vidta för att uppnå de mål som eftersträvas med direktiv 94/62 med avseende på rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat, vilka genom det angripna direktivet lades till i förteckningen över exempel på varor som utgör förpackningar enligt artikel 3.1 i direktiv 94/62.

26. Group’Hygiène har i huvudsak gjort gällande att det angripna direktivet per automatik innebär att rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat hädanefter ska anses utgöra förpackningar, vilket innebär att behöriga nationella myndigheter inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Den direkta och omedelbara följden av det angripna direktivet blir därmed att medlemmarna i Group’Hygiène åläggs ytterligare, i synnerhet ekonomiska, skyldigheter på grund av sin medverkan i systemet för hantering av det förpackningsavfall som varorna utgör.

27. Tribunalen konstaterar att det angripna direktivet i förevarande fall, till såväl form som innehåll, utgör en rättsakt med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och som på ett allmänt och abstrakt sätt avser alla ekonomiska aktörer i medlemsstaterna som utövar verksamhet på området för förpackningar bestående av sådana varor som genom det angripna direktivet lades till i bilaga I till direktiv 94/62, inbegripet de som består av rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat.

28. Det ska erinras om att domstolen vid flera tillfällen har slagit fast att ett direktiv är en rättsakt med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 februari 1984 i mål 70/83, Kloppenburg, REG 1984, s. 1075, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 7, s. 533, och av den 29 juni 1993 i mål C‑298/89, Gibraltar mot rådet, REG 1993, s. I‑3605, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑243, samt domstolens beslut av den 23 november 1995 i mål C‑10/95 P, Asocarne mot rådet, REG 1995, s. I‑4149, punkt 29). Det är emellertid inte uteslutet att en enskild under vissa omständigheter kan vara direkt och personligen berörd av en sådan rättsakt med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I‑1853, punkterna 19–22, svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑141, förstainstansrättens dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen T‑172/98 och T‑175/98–T‑177/98, Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet, REG 2000, s. II‑2487, punkt 30, och tribunalens dom av den 2 mars 2010 i mål T‑16/04, Arcelor mot parlamentet och rådet, REU 2010, s. II‑211, punkt 96).

29. Vad gäller villkoret direkt berörd, såsom detta framgick av artikel 230 fjärde stycket EG, följer det dessutom av fast rättspraxis att villkoret att en fysisk eller juridisk person måste vara direkt berörd av den rättsakt som talan avser innebär ett krav på dels att den angripna rättsakten har direkt inverkan på vederbörandes rättsliga ställning, dels att rättsakten inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet måste vara av rent automatisk karaktär och endast följa av den angripna lagstiftningen utan att några andra mellanliggande regler behöver tillämpas (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C‑386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2309, punkt 43, domarna i de ovan i punkt 28 nämnda målen Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet, punkt 52, och Arcelor mot parlamentet och rådet, punkt 97, samt domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet Microban International och Microban (Europe) mot kommissionen, punkt 27) .

30. Detta innebär att i fall då en institution riktar en unionsrättsakt till en medlemsstat och den åtgärd som medlemsstaten ska vidta till följd av rättsakten är av automatisk karaktär eller om det under alla omständigheter inte råder någon tvekan om vilket resultatet blir, ska varje person som påverkas av denna åtgärd anses direkt berörd av rättsakten. Om medlemsstaten enligt rättsakten däremot har möjlighet att vidta åtgärder eller att inte vidta åtgärder, är det åtgärderna eller underlåtenheten att vidta åtgärder som direkt berör den person som påverkas, och inte rättsakten i sig. Med andra ord ska rättsakten i fråga för att få rättsverkningar inte vara beroende av att en tredje part utnyttjar sitt utrymme för skönsmässig bedömning, om det inte är uppenbart att detta utrymme endast kan utövas på ett visst sätt (förstainstansrättens beslut av den 10 september 2002 i mål T‑223/01, Japan Tobacco och JT International mot parlamentet och rådet, REG 2002, s. II‑3259, punkt 46).

31. Med hänsyn till att villkoret direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte har ändrats, är nämnda rättspraxis tillämplig även i det nu aktuella målet (domstolens beslut av den 9 juli 2013 i mål C‑586/11 P, Regione Puglia mot kommissionen, punkt 31; se även, för ett liknande resonemang, tribunalens beslut av den 15 juni 2011 i mål T‑259/10, Ax mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 21, och av den 12 oktober 2011 i mål T‑149/11, GS mot parlamentet och rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 19).

32. Tribunalen ska således pröva huruvida det angripna direktivet i sig har en direkt inverkan på Group’Hygiènes medlemmars rättsliga ställning.

33. Det ska härvid erinras om att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild, och att det således inte kan åberopas gentemot en enskild (domstolens dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 7 mars 1996 i mål C‑192/94, El Corte Inglés, REG 1996, s. I‑1281, punkt 15; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 juli 1994 i mål C‑91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I‑3325, punkt 25; svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑1). Ett direktiv, såsom direktivet i förevarande mål, som ålägger medlemsstaterna att betrakta vissa varor som förpackningar, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 94/62, kan följaktligen inte i sig – innan statliga införlivandeåtgärder vidtas och oberoende av dessa – direkt påverka ekonomiska aktörers rättsliga ställning i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 28 nämnda målet Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet, punkt 54).

34. Group’Hygiène har emellertid gjort gällande att det angripna direktivet har påverkat dess medlemmar före och oberoende av införlivandet.

35. För det första har Group’Hygiène hänvisat till de ekonomiska konsekvenser som har drabbat eller riskerar att drabba dess medlemmar på grund av det angripna direktivet till följd av att rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat lades till i förteckningen över exempel på förpackningar. Organisationens medlemmar, vilka använder nämnda varor i de varor som de tillverkar, är skyldiga att medverka i systemet för hantering av förpackningar bestående av dessa varor genom att betala vissa avgifter. Det mål som pågår vid fransk domstol mellan Group’Hygiènes medlemmar och miljöföretaget vittnar enligt Group’Hygiène om att dessa ekonomiska konsekvenser är oundvikliga och omedelbara.

36. Tribunalen konstaterar härvid att dessa konsekvenser inte beror på det angripna direktivet, utan på de franska myndigheternas införlivande av detsamma. Direktivet innehåller bara en förteckning över exempel på vilka varor som ska anses utgöra, eller inte utgöra, förpackningar enligt artikel 3.1 i direktiv 94/62. Enbart den omständigheten att vissa varor, bland annat rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat, lades till i förteckningen över exempel på förpackningar innebar inte att ekonomiska aktörer i förpackningsbranschen ålades en skyldighet att medverka i systemet för hantering av förpackningsavfall. Följden av artikel 1 i det angripna direktivet och bilaga I till nämnda direktiv är visserligen att de nationella rättsordningarna hädanefter ska klassificera rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat som förpackningar enligt artikel 3.1 i direktiv 94/62. I det angripna direktivet finns det dock inga exakta anvisningar om vilka åtgärder som de nationella myndigheterna ska vidta för att uppnå de mål som eftersträvas med direktiv 94/62 med avseende på dessa varor.

37. Skyldigheten enligt artikel 7 i direktiv 94/62 att införa ett system för retur, insamling och återvinning av avfall från varor som enligt det angripna direktivet ska anses utgöra förpackningar är inte direkt tillämplig på Group’Hygiènes medlemmar. Den förutsätter nämligen att den berörda medlemsstaten vidtar en åtgärd för att ange på vilket sätt den avser att genomföra den aktuella skyldigheten med avseende på, bland annat, rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens beslut av den 22 juni 2006 i mål T‑136/04, Freiherr von Cramer-Klett och Rechtlerverband Pfronten mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1805, punkt 52).

38. Det är således de nationella bestämmelser genom vilka det angripna direktivet införlivas, och inte direktivet i sig, som kan få rättsverkningar på Group’Hygiènes medlemmars ställning.

39. Det angripna direktivet kan följaktligen inte anses ha en direkt inverkan på medlemmarnas rättigheter eller utövandet av dem.

40. De ekonomiska konsekvenser som Group’Hygiène har hänvisat till berör under alla omständigheter inte medlemmarnas rättsliga ställning, utan deras faktiska situation (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 28 nämnda målet Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet, punkt 62, och förstainstansrättens beslut av den 19 september 2006 i mål T‑122/05, Benkö m.fl. mot kommissionen, REG 2006 s. II‑2939, punkt 47). Såsom framgår av rättspraxis är vidare den omständigheten att en rättsakt kan påverka en sökandes materiella situation inte i sig tillräcklig för att den sökanden ska anses vara direkt berörd av denna. Endast om det föreligger särskilda omständigheter kan en sökande, som gör gällande att rättsakten har inverkan på dennes ställning på marknaden, föra talan med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF (domstolens dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 10/68 och 18/68, Eridania m.fl. mot kommissionen, REG 1969, s. 459, punkt 7, förstainstansrättens beslut av den 18 februari 1998 i mål T‑189/97, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑335, punkt 48, och tribunalens beslut av den 21 september 2011 i mål T‑343/10, Etimine och Etiproducts mot Echa, REU 2011, s. II‑6611, punkt 41). I förevarande fall har Group’Hygiène enbart gjort gällande att dess medlemmar åläggs ytterligare, i synnerhet ekonomiska, skyldigheter i samband med hanteringen av det förpackningsavfall som utgörs av rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat. Organisationen kan därför inte anses ha visat att det föreligger sådana särskilda omständigheter.

41. Group’Hygiène har för det andra gjort gällande att det angripna direktivet direkt påverkar medlemmarnas rättsliga ställning, eftersom miljöföretaget kan åberopa det direkt i mål vid fransk domstol i syfte att få medlemmarna att betala avgifter på grund av deras medverkan i systemet för hantering av förpackningar bestående av rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat.

42. Tribunalen påpekar härvid, såsom framgår av punkt 33 ovan, att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och att det således inte som sådant kan åberopas gentemot en enskild. Det saknas alltså fog för Group’Hygiènes argument.

43. För det tredje kan tribunalen inte heller godta Group’Hygiènes argument att medlemmarna direkt berörs av det angripna direktivet, oberoende av dess införlivande, eftersom direktivet inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning till medlemsstaterna vad gäller införlivandeåtgärderna. Det är visserligen riktigt, såsom Group’Hygiène har gjort gällande, att det angripna direktivet inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning åt medlemsstaterna när det gäller frågan huruvida rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat ska anses utgöra förpackningar enligt artikel 3.1 i direktiv 94/62. Medlemsstaterna har emellertid fortfarande ett utrymme för skönsmässig bedömning när de ska välja vilka åtgärder de ska vidta för att uppnå målen enligt direktiv 94/62 med avseende på dessa varor. Den eventuella inverkan på Group’Hygiènes medlemmars rättsliga ställning är inte en följd av kravet på ett sådant resultat, utan av de åtgärder som medlemsstaten väljer att vidta för att uppnå detta resultat (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 mars 2008 i mål C‑125/06 P, kommissionen mot Infront WM, REG 2008, s. I‑1451, punkterna 62 och 63).

44. Varken i direktiv 94/62 eller i det angripna direktivet anges nämligen vilket system för hantering av avfall från hushållsförpackningar för engångsbruk – såsom de rullar, tuber och cylindrar som används i de varor som Group’Hygiènes medlemmar tillverkar – som skulle göra det möjligt att uppnå de eftersträvade målen. Direktiven överlämnar sålunda åt medlemsstaterna att välja det lämpligaste systemet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 december 2004 i mål C‑309/02, Radlberger Getränkegesellschaft och S. Spitz, REG 2004, s. I‑11763, punkt 42). Direktiv 94/62 ger även medlemsstaterna möjligheten att välja vilken kategori av aktörer som ska vara skyldiga att medverka i de system för retur, insamling och återvinning av förpackningar och förpackningsavfall som inrättas med tillämpning av artikel 7.1 i direktiv 94/62 under förutsättning att systemen är ”öppna för de berörda ekonomiska aktörerna och för de behöriga myndigheterna” (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 16 februari 2006 i mål C‑26/05, Plato Plastik Robert Frank, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 33). Det föreskrivs således varken i direktiv 94/62 eller i det angripna direktivet att användare av förpackningar, såsom Group’Hygiènes medlemmar, är skyldiga att medverka i ett system för förpackningshantering som Republiken Frankrike ska inrätta för rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat.

45. Den omständigheten att de nationella myndigheterna redan har vidtagit åtgärder i enlighet med direktiv 94/62 innebär inte att medlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförande av det angripna direktivet är rent teoretiskt, eftersom det inte kan uteslutas att de nationella myndigheterna vidtar andra typer av åtgärder till följd av direktivet (se, för ett liknande resonemang och analogt, tribunalens beslut av den 14 juli 2008 i mål T‑366/06, Calebus mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 43).

46. För det fjärde kan Group’Hygiène inte ha framgång med det argument som anförts med hänvisning till domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet Microban International och Microban (Europe) mot kommissionen. I denna dom fann förstainstansrätten att det omtvistade beslutet, i vilket det föreskrevs ett förbud mot saluföring av det berörda kemiska ämnet, hade en direkt inverkan på sökandenas rättsliga ställning. Det ska först påpekas att den angripna rättsakten i det målet var ett beslut, vilket enligt artikel 288 fjärde stycket FEUF är till alla delar bindande. I det nu aktuella målet är den angripna rättsakten emellertid ett direktiv, vilket enligt artikel 288 tredje stycket FEUF ska vara bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.

47. Vidare föreskrivs i det angripna direktivet, till skillnad från i beslutet i domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet Microban International och Microban (Europe) mot kommissionen, inte något förbud eller åläggande för Group’Hygiènes medlemmar. I stället överlämnar direktivet till medlemsstaterna att fastställa följderna för de berörda ekonomiska aktörerna, med hänsyn till de mål som fastställs i direktiv 94/62, av den omständigheten att vissa varor uppförs på förteckningen över exempel på förpackningar.

48. Detsamma gäller det argument som Group’Hygiène har anfört med hänvisning till förstainstansrättens dom av den 7 oktober 2009 i mål T‑420/05, Vischim mot kommissionen (REG 2009, s. II‑3841), i vilken det slogs fast att sökanden hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring mot ett direktiv i vilket det föreskrevs villkor för saluföring på unionens marknad av ett aktivt ämne i växtskyddsmedel. I det målet hade det där angripna direktivet nämligen en direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning i egenskap av företag som tillverkade det verksamma ämnet. Omständigheterna i det målet skiljer sig emellertid från omständigheterna i förevarande mål, eftersom det nu angripna direktivet inte föreskriver villkor för saluföring av förpackningar bestående av de varor som genom det direktivet har lagts till förteckningen i bilaga I till direktiv 94/62.

49. Omständigheterna såväl i det ovan i punkt 23 nämnda målet Microban International och Microban (Europe) mot kommissionen, (punkt 29), som i det ovan i punkt 48 nämnda målet Vischim mot kommissionen, (punkt 77) skiljer sig således från omständigheterna i det nu aktuella målet.

50. Eftersom villkoret direkt berörd är en sakprövningsförutsättning som gäller både vid talan mot rättsakter som inte är riktade till en sökande och vid talan mot regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder, är det inte nödvändigt att pröva huruvida det angripna direktivet utgör en regleringsakt enligt artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF för att slå fast att Group’Hygiènes medlemmar inte har talerätt i förevarande fall (se, för ett liknande resonemang, besluten i de ovan i punkt 31 nämnda målen Ax mot rådet, punkt 25, och GS mot parlamentet och rådet, punkt 28).

51. Eftersom Group’Hygiènes medlemmar inte har talerätt och organisationen inte har gjort gällande att den har talerätt på grund av att den har ett eget intresse finner tribunalen, i enlighet med den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 19, att talan ska avvisas utan föregående prövning av huruvida det av kommissionen åberopade rättegångshindret som består i att Group’Hygiènes medlemmar saknar berättigat intresse av att få saken prövad föreligger.

52. Under dessa omständigheter saknas det anledning att pröva den interventionsansökan som lämnats in av Sphère France och Schweitzer till stöd för Group’Hygiènes yrkanden (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 5 juli 2001 i mål C‑341/00 P, Conseil national des professions de l’automobile m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. I‑5263, punkterna 33–37).

Rättegångskostnader

53. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Group’Hygiène ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Group’Hygiène har tappat målet, ska Group’Hygiène förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1) Talan avvisas.

2) Det saknas anledning att pröva den interventionsansökan som lämnats in av Sphère France SAS och Schweitzer SAS.

3) Group’Hygiène ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Luxemburg den 7 juli 2014.