BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 22 maj 2014 (*)

”Artikel 32.1 i rättegångsreglerna – Menlig inverkan på rättskipningen – Avstängning från rättegången av en partsföreträdare”

I mål F‑58/13,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget i enlighet med artikel 106a i detta,

Luigi Marcuccio, före detta tjänsteman vid Europeiska kommissionen, Tricase (Italien), företrädd av advokaten A,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av C. Berardis-Kayser och G. Gattinara, båda i egenskap av ombud,

svarande,

PERSONALDOMSTOLEN

(andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden M. I. Rofes i Pujol samt domarna K. Bradley (referent) och J. Svenningsen,

justitiesekreterare: W. Hakenberg,

följande

Beslut

1        För det fall personaldomstolen anser ”att en partsföreträdares uppträdande gentemot personaldomstolen … är oförenligt med personaldomstolens värdighet eller med kraven på god rättskipning”, ska personaldomstolen underrätta den berörde om detta i enlighet med artikel 32.1 i rättegångsreglerna. Av samma skäl kan personaldomstolen ”när som helst, efter att ha hört den berörde, genom beslut avstänga denne från rättegången. Ett sådant beslut ska ha omedelbar verkan”.

 Den företrädda partens tidigare mål

2        Det ska inledningsvis anges att sökanden, som i förevarande mål företräds av A, har väckt talan vid de olika unionsdomstolarna mot sin tidigare arbetsgivare Europeiska kommissionen vid ett mycket stort antal tillfällen sedan år 2002. Det har rört sig om såväl talan i första instans som överklaganden. För närvarande uppgår det sammanlagda antalet mål där sökanden väckt talan eller ingett ett överklagande till mer än 190.

3        Talan har i de allra flesta fall ogillats eller avvisats, eftersom det har varit uppenbart att den varit ogrundad eller att den inte kunnat prövas i sak. Europeiska unionens domstol har i tre beslut av den 28 februari 2013, kommissionen/Marcuccio (C‑432/08 P‑DEP, C‑513/08 P‑DEP och C‑528/08 P‑DEP) själv påtalat ”det stora antal talan som Luigi Marcuccio väckt på ett systematiskt sätt vid unionsdomstolarna”. I ett beslut av den 21 oktober 2013, Marcuccio/kommissionen (T‑226/13 P, punkt 42), lyfte Europeiska unionens tribunal fram ”sökandens tillvägagångssätt för att systematiskt och godtyckligt väcka talan” genom att sökanden ”utan någon urskillning” åberopar grunder och framställer argument på grundval av vilka unionsdomstolen är tvungen att ogilla eller avvisa talan ”med stöd av fast rättspraxis”, eftersom det är uppenbart att talan saknar grund eller inte kan prövas i sak. Europeiska unionens tribunal har i punkt 44 i samma beslut även slagit fast att ”sökandens uppträdande onödigt belastar [Europeiska unionens] tribunal, vilket i oproportionerlig utsträckning inverkar menligt på rättskipningen”.

4        Personaldomstolen, som var mycket bekymrad över denna situation, gjorde genom skrivelse, som översändes per fax den 7 december 2012 och vars original den berörde mottog den 4 januari 2013, sökandens dåvarande ombud uppmärksam på ”rollen som advokat, på vilken det enligt lag ankommer att i egenskap av rättens biträde företräda sökanden med iakttagande av tillämpliga processuella regler” och att denne ”först och främst just ska förhindra att talan väcks vid upprepade tillfällen, med beaktande av att talan i de flesta fall måste avvisas eller ogillas, då det är uppenbart att den inte kan prövas i sak eller att den är ogrundad”. I samma skrivelse konstaterade personaldomstolen dessutom att det rådde tvivel om huruvida samtliga stämningsansökningar som Luigi Marcuccio inkom med hade avfattats av en advokat.

5        Eftersom sökandens ombud inte besvarade personaldomstolens skrivelse eller på något annat sätt reagerade med anledning av densamma och antalet mål tvärtom fortsatte att öka därefter, var personaldomstolen nödgad att den 16 april 2013 rikta en skrivelse till ordföranden för advokatsamfundet i Lecce (Italien), där ombudet var medlem, och anmärka på ombudets uppträdande samt anmoda ordföranden att vidta de åtgärder som krävdes för att komma till rätta med den situation som inverkade mycket menligt på personaldomstolens arbete och på handläggningen av övriga mål. Även denna skrivelse förblev obesvarad.

6        En tid efter det att skrivelsen sändes över anlitade sökanden A för att företräda honom. Inom en period av fyra månader, mellan juni och september 2013, inkom A med förevarande ansökan och fyra andra ansökningar (registrerade som mål F‑62/13, F‑65/13, F‑89/13 och F‑90/13) till personaldomstolen på Luigi Marcuccios vägnar och bidrog därmed aktivt till att sökanden fortsatte att uppträda på det sätt som kritiserats av unionsdomstolens tre instanser.

7        Personaldomstolen var av uppfattningen att A:s sätt att utöva sin uppgift som advokat i förevarande mål inte var förenligt med kraven på en god rättskipning mot bakgrund av plikten avseende värdighet, korrekthet, rådgivning och information, som hör till uppgiften att biträda rätten, varför den övervägde att tillämpa artikel 32.1 i rättegångsreglerna med avseende på A. Genom skrivelse av den 4 december 2013 underrättade personaldomstolen A om sin avsikt att tillämpa nämnda bestämmelse och beredde honom tillfälle att yttra sig.

8        Genom skrivelse av den 23 december 2013 bestred A att han hade åsidosatt sin plikt avseende värdighet och korrekthet i förevarande fall, och gjorde härvid gällande att personaldomstolen grundade sin uppfattning på ”antydningar” som saknade stöd i objektiva och relevanta uppgifter, varför de inte utgjorde annat än resultatet av en ”missuppfattning och en summarisk bedömning av omständigheterna i målet” och kunde förstås som ”ett föga dolt försök att avskräcka” sökandens ”försvarare”. Enligt A utgör de ”hot” som förekommer i skrivelse av den 4 december 2013 ”resultatet” – inte av ”en samlad och objektiv bedömning av de uppgifter och omständigheter som är direkt kopplade till [hans] yrkesverksamhet” – utan av ett ”slags ’förebyggande’ (och negativt) avgörande” av sökandens utövande av ”sina rättigheter och försvaret av dessa i domstol”.

 Menlig inverkan på rättskipningen

9        A har gjort gällande att ”endast 5 av de 192 ansökningar som [sökanden] har ingett sedan år 2002 är undertecknade av [honom]” och att han ”inte har varit inblandad” i de övriga ansökningarna. Sökanden hade nämligen bett honom ta hand om de fem aktuella ansökningarna av skäl som han ”inte känner till” och som han inte har rätt att ”ifrågasätta”. Det var sålunda genom personaldomstolens skrivelse av den 4 december 2013 som A fick ”kännedom om omfattningen” av sökandens stämningsansökningar mot kommissionen.

10      A ansåg vidare att påståendet om att de handlingar som var undertecknade av honom möjligen inte var avfattade av honom själv, inte bara är ”förhastat och grundlöst”, utan även ”ytterst kränkande” och ”riskabelt”.

11      Slutligen anser A att personaldomstolens ”anmärkningar” mot hans ”uppdrag är så vaga och generella”, att de inte gör det möjligt för honom att ”försvara sig på något sätt”.

12      Personaldomstolen konstaterar emellertid att A:s yttrande ingalunda påverkar vare sig bedömningen att sökandens benägenhet att systematiskt och godtyckligt väcka talan inverkar menligt på god rättskipning, eller den omständigheten att A:s eget uppträdande i förevarande fall direkt medverkar till att sökandens kritiserade uppträdande kan fortgå.

13      I sitt yttrande över skrivelsen av den 4 december 2013 framhöll A i huvudsak enbart den omständigheten att han – efter det att han övertog rollen som sökandens ombud kort efter personaldomstolens kontakt med advokatsamfundet i Lecce – endast hade ingett fem ansökningar till personaldomstolen som han hade undertecknat och hävdade samtidigt att han saknade kännedom om de andra målen.

14      En sådan omständighet kan emellertid inte rättfärdiga A:s uppträdande i förhållande till en god rättskipning.

15      För det första hade nämligen de fem ansökningarna i fråga getts in under en period av endast fyra månader, mellan juni och september 2013.

16      Vidare har A medgett att han biträdde Luigi Marcuccios advokat i mål F‑56/09. I den dom varigenom målet avgjordes framhölls ett antal andra ansökningar som sökanden gett in, och det påpekades att sökanden hade framställt ett tämligen stort antal yrkanden och att sökanden hade framställt oskäliga skadeståndskrav. Även om det är riktigt att A gör gällande sitt medlemskap i advokatsamfundet i Madrid (Spanien) för att företräda sin huvudman i nu aktuellt mål då han i sin skrivelse uppgav att hans medlemskap i advokatsamfundet i Milano är ”tillfälligt”, är det likväl så, att A när han lämnade in ansökan i målet uppgav att hans delgivningsadress var i staden Galatone (Italien) – som omfattas av upptagningsområdet för advokatsamfundet i Lecce – närmare bestämt samma adress som en av sökandens tidigare advokater, med vilken han dessutom delar telefonnummer och fax. A:s uppgift om att han fick kännedom om omfattningen av Luigi Marcuccios ansökningar först genom skrivelse av den 4 december 2013 från personaldomstolens kansli, saknar mot denna bakgrund all tillförlitlighet.

17      Om det förhöll sig så, att A inte kände till omfattningen av sin huvudmans tidigare stämningsansökningar mot kommissionen, skulle det finnas anledning att anse att han har åsidosatt sin yrkesplikt genom att inte ta reda på det sammanhang som de ansökningar som han gav in på Luigi Marcuccios vägnar ingick i. Detta trots att de avgöranden som har meddelats i huvudmannens stora antal mål mycket enkelt kan konsulteras på domstolens webbsida, under avsnittet ”Rättspraxis”, med angivande av huvudmannens namn. Att endast läsa redogörelsen för de faktiska omständigheterna i ansökan räcker faktiskt för att det klart ska framgå att A inte kunde sakna kännedom om huvudmannens rättsliga historia vid unionsdomstolarna.

18      Den omständigheten att ansökan i förevarande mål, som A undertecknat, dels stöder sig på omständigheter som är så gott som identiska med dem i mål F‑67/12, Marcuccio/kommissionen, dels hänvisar till samma grunder, är särskilt symtomatisk för sökandens benägenhet att systematiskt och utan urskillning vidta rättsliga åtgärder. Talan i mål F‑67/12 ogillades, eftersom den var uppenbart ogrundad, i beslut av den 6 februari 2013, det vill säga långt innan förevarande talan väcktes. Sökanden överklagade beslutet och personaldomstolen ogillade överklagandet i beslut av den 21 oktober 2013, Marcuccio/kommissionen, se ovan, eftersom det i delar uppenbart inte kunde tas upp till prövning och i delar uppenbart saknade grund. Sökanden förpliktades därmed med stöd av artikel 90 i rättegångsreglerna för Europeiska unionens tribunal att återbetala 2 000 euro då överklagandet bedömdes utgöra rättegångsmissbruk.

19      Mot denna bakgrund är det i tillräcklig grad visat att A, genom sitt uppträdande, omdömeslöst har bidragit till att i förevarande mål vidmakthålla sökandens benägenhet att väcka talan. Denna benägenhet är med beaktande av det synnerligen stora antal ansökningar och överklaganden som sökanden har gett in till unionsdomstolen – en omständighet som en advokat som visar normal omsorg inte skulle kunna vara omedveten om – särskilt skadlig för rättskipningen.

20      A:s skrivelse av den 23 december 2013 föranleder dessutom följande kommentar. A har däri anfört att ”de överväganden som sätter i fråga den omständigheten att handlingar undertecknade av honom faktiskt avfattats av honom inte bara är förhastade och grundlösa, utan även ytterst kränkande” och att ”det är ovanligt att [personaldomstolen] lägger fram ett så allvarligt och riskabelt påstående utan att verifiera detsamma eller förebringa någon uppgift till stöd för sitt påstående”.

21      Personaldomstolen konstaterar härvid följande:

–        Punkterna 14, 17, 24, 25, 28, 32–38 och 42 i ansökan i målet är identiska med punkterna 4, 7, 14, 15, 18, 26–32 och 36 i den ansökan i mål F‑67/12 Marcuccio/kommissionen som sökandens tidigare advokat gav in.

–        Punkterna 13, 16, 18, 20, 22, 26 (andra hälften), 27 (första raden), 29, 30, 31, 39 (med tillägg av fyra rader), 40 (första meningen) och 41 (med tillägg), med undantag för smärre skillnader, i huvudsak är identiska med punkterna 3, 6 (första meningen, led c), 8, 9, 13, 16, 17, 19 (fyra första raderna), 24, 25, 33, 34 respektive 35 i ansökan i mål F‑67/12.

22      Med undantag av att vissa meningar har lagts till eller tagits bort, är den rättsliga del som anförts till stöd för ansökan (det vill säga punkterna 26–42) i förevarande mål, liksom en stor del av bakgrunden (punkterna 1–25) identiska eller i sak identiska med motsvarande delar i en tidigare ansökan i ett mål där sökanden inte företräddes av A. Därför är det föga troligt att A, till skillnad från vad han själv har gjort gällande, har avfattat ansökan i förevarande mål.

23      A har i sin skrivelse vidare anfört att ”[personaldomstolens] överväganden tycks vara en indikation på kommande avgöranden i [pågående mål vid personaldomstolen], ett avgörande som just tycks peka på att talan i målen kommer att avvisas utan en relevant prövning i sak, i uppenbar strid med de allmänna principerna i medlemsstaternas konstitutionella traditioner”.

24      Härvid räcker det att ange att A:s påstående saknar grund. Att stänga av en parts rättslige företrädare med stöd av artikel 32.1 i rättegångsreglerna tvingar visserligen parten att byta rättslig företrädare, men avstängningen påverkar på intet sätt personaldomstolens bedömning av huruvida det finns grund för talan. Målet förblir i stället anhängigt så länge nämnda part inte återkallar sin talan.

25      Personaldomstolen gör mot denna bakgrund således bedömningen att det, med beaktande av såväl innehållet i ansökan i målet som det sammanhang i vilket det förekommer, finns anledning att tillämpa artikel 32.1 i rättegångsreglerna och avstänga A från rättegången, samt tillställa de behöriga spanska och italienska myndigheter under vilkas tillsyn A står en kopia på förevarande beslut.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN

(andra avdelningen)

följande:

1)      A avstängs från rättegången i enlighet med artikel 32.1 i rättegångsreglerna.

2)      En kopia av förevarande beslut ska tillställas de behöriga spanska och italienska myndigheter under vilkas tillsyn A står.

Luxemburg den 22 maj 2014

W. Hakenberg

M. I. Rofes i Pujol

Justitiesekreterare

Ordförande

---

* Rättegångsspråk: italienska.