1

AX har genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 17 juli 2013 yrkat dels ogiltigförklaring av det beslut som direktionen för Europeiska centralbanken (ECB) (nedan även kallad banken) fattade den 28 maj 2013 om att vidta en disciplinåtgärd i form av uppsägning, dels ersättning på 20000 euro för den ideella skada som han anser sig ha lidit.

2

Artikel 36, med rubriken ”Personal”, i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB, vilket är fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget (nedan kallat protokollet om stadgan för ECBS och ECB), har följande lydelse:

”36.1   ECB-rådet ska på förslag av direktionen fastställa anställningsvillkoren för ECB:s personal.

36.2   Europeiska unionens domstol ska vara behörig att avgöra alla tvister mellan ECB och dess anställda inom de gränser och på de villkor som följer av anställningsvillkoren.”

3

I enlighet med artikel 12.3 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB antog ECB-rådet den 7 juli 1998 en arbetsordning för ECB. I artikel 11, med rubriken ”ECB:s personal”, i ECB:s arbetsordning, i den lydelse som är tillämplig på förevarande mål och som antogs genom beslut ECB/2009/5 av den 19 mars 2009 (EUT L 100, s. 10), föreskrivs följande i punkterna 2 och 3:

”11.2   Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 36 och 47 i [protokollet om] stadgan [för ECBS och ECB] skall direktionen utfärda organisationsföreskrifter (nedan kallade administrativa cirkulär) som skall vara bindande för ECB:s personal.

11.3   Direktionen skall anta, och vid behov ändra, en uppförandekodex till ledning för sina ledamöter och ECB:s personal.”

4

Artikel 21 i ECB:s arbetsordning som har rubriken ”Anställningsvillkor” har följande lydelse:

”21.1.   ECB:s anställningsvillkor och personalregler skall reglera anställningsförhållandet mellan ECB och dess personal.

21.2.   ECB-rådet skall på förslag av direktionen, och efter det att ECB:s allmänna råd har hörts, anta anställningsvillkoren.

21.3.   Direktionen skall anta personalregler som genomför anställningsvillkoren.

21.4.   Personalkommittén skall höras innan nya anställningsvillkor eller personalregler antas. Kommittén skall avge sitt yttrande, i förekommande fall, till ECB-rådet eller till direktionen.”

5

I enlighet med artikel 36.1 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB och, framför allt, ECB:s arbetsordning antog ECB-rådet genom beslut av den 9 juni 1998, ändrat den 31 mars 1999 (EGT L 125, s. 32) anställningsvillkor för ECB:s personal (nedan kallade anställningsvillkoren). Anställningsvillkoren har därefter ändrats flera gånger. I den lydelse av anställningsvillkoren som var i kraft den 1 januari 2010 föreskrivs följande:

”3.   De privilegier och den immunitet som enligt protokollet om [Europeiska unionens] immunitet och privilegier tillkommer ECB:s anställda beviljas uteslutande i ECB:s intresse. De befriar på intet sätt anställda från att uppfylla sina privaträttsliga skyldigheter eller från att följa gällande lagar och ordningsföreskrifter. …

…

…

…

…

41.   Anställda får begära att de beslut som fattas avseende dem underställs en administrativ prövning i enlighet med det förfarande som föreskrivs i del 8 av personalreglerna. …

…

Disciplinåtgärder kan bestridas endast genom det särskilda förfarande för överklagande som föreskrivs i personalreglerna.

…

44.   Följande disciplinåtgärder kan vid behov vidtas mot anställda … som uppsåtligen eller på grund av vårdslöshet har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten:

45.   Disciplinåtgärderna ska stå i proportion till hur allvarlig underlåtenheten i tjänsten är och ska motiveras. Vid bedömningen av underlåtenhetens allvar och fastställandet av disciplinåtgärd ska särskilt följande beaktas:

Disciplinåtgärder ska vidtas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i personalreglerna. Detta förfarande ska garantera att ingen anställd … som omfattas av … anställningsvillkor[en] kan bli föremål för en disciplinåtgärd utan att först ha getts möjlighet att svara på anklagelserna i fråga. …

46.   I fall av anklagelse om allvarlig underlåtenheten i tjänsten kan direktionen efter att ha hört den anställde besluta att avstänga denne med omedelbar verkan, utom i undantagsfall.

…”

6

I ECB:s personalregler, vilka har antagits av direktionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål (nedan kallade personalreglerna), föreskrivs följande i del 8.3, som har rubriken ”Disciplinära förfaranden”:

”Bestämmelserna i artiklarna 43, 44 och 45 i anställningsvillkoren ska tillämpas enligt följande.

…

…

…

…”

7

Reglerna om administrativa utredningar inom ECB fastställs närmare i administrativt cirkulär nr 1/2006 som antogs av direktionen den 21 mars 2006 (nedan kallat cirkulär nr 1/2006). I artikel 2.1 i cirkuläret anges att syftet med en administrativ utredning är att klargöra omständigheterna, men att den inte påverkar ett eventuellt disciplinärt förfarande.

8

I artikel 6.14 i cirkulär nr 1/2006 anges att när den administrativa utredningen är avslutad ska den person eller den panel av personer (nedan kallad panelen eller utredningspanelen) som har i uppgift att genomföra den administrativa utredningen lämna en motiverad rapport till den utredningsansvarige, som om han eller hon innehar en högre chefsställning ska informera direktionen om rapporten.

9

I artikel 7.3 i cirkulär nr 1/2006 föreskrivs följande:

”En anställd vid ECB som är föremål för en administrativ utredning

Anställda vid ECB eller andra personer som berörs av en administrativ utredning ska även ha tillgång till alla omständigheter som rör dem samt till sina personuppgifter i syfte att säkerställa att de är korrekta och fullständiga. De ska ha rätt att från den utredningsansvarige, i egenskap av den som övervakar utredningen, erhålla omedelbar rättelse av alla felaktiga eller ofullständiga personuppgifter.”

10

De relevanta bestämmelserna i ECB:s uppförandekodex, vilken har antagits i enlighet med artikel 11.3 i bankens arbetsordning (EGT C 76, 2001, s. 12) (nedan kallad uppförandekodexen), har följande lydelse:

”…

2. …

Av [ECB:s] anställda förväntas att de handlar med odelad lojalitet gentemot ECB, ärligt, oavhängigt, opartiskt, med diskretion och utan hänsyn till personliga eller nationella intressen, att de strävar efter att uppfylla högt ställda yrkesetiska krav och att de undviker situationer som kan ge upphov till intressekonflikter.

…

2.2 Noggrannhet, effektivitet och ansvar

Av de anställda förväntas att de alltid noggrant, effektivt och efter bästa förmåga fullgör de skyldigheter och uppgifter som åläggs dem. De förväntas betänka vikten av dessa uppgifter och skyldigheter, ta hänsyn till allmänhetens förväntningar vad gäller etiskt uppförande, uppföra sig på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för ECB vidmakthålls och stärks, samt bidra till en effektiv administration av ECB.

…

4.1 …

För de anställdas del innebär lojalitet inte bara att de skall utföra de uppgifter som de anförtros av sina överordnade samt följa deras anvisningar och använda tillämpliga rapporteringsvägar utan också att de bör bistå, ge råd, vara öppna och tydliga i allt samröre med överordnade och kolleger. Särskilt bör [ECB:s] anställda sträva efter att hålla andra berörda kolleger informerade om det pågående arbetet och göra det möjligt för dem att bidra till detta. Att undanhålla överordnade eller kolleger information som skulle kunna påverka verksamheten, särskilt i syfte att uppnå personliga fördelar, att lämna falsk, felaktig eller överdriven information, att vägra samarbeta med kolleger eller på något sätt lägga hinder i vägen för arbetet är inte förenligt med den slags lojalitet som förväntas av [ECB:s] anställda.

…

4.2 …

[ECB:s] anställda förväntas visa respekt för och vara aktsamma med ECB:s egendom och inte låta utomstående utnyttja ECB:s tjänster eller faciliteter. Utrustning och faciliteter, av alla slag, ställs till [de anställdas] förfogande endast för officiellt bruk, såvida inte privat bruk uttryckligen medges. Detta skall i så fall framgå antingen av interna regler, vedertagen praxis eller av avgörande i det enskilda fallet.

[ECB:s] anställda förväntas också vidta alla rimliga och lämpliga åtgärder för att i möjligaste mån begränsa ECB:s utgifter och omkostnader, så att tillgängliga resurser kan utnyttjas så effektivt som möjligt.

5. Tillämpning

5.1 [ECB:s] anställdas roll

Det är först och främst [ECB:s] anställdas professionalitet, samvete och sunda förnuft som avgör om [uppförande]kodexen kan tillämpas rätt.

Utöver den vaksamhet som anställda i ledande ställning förväntas visa, förväntas de också uppträda förebildligt i fråga om efterlevnaden av principerna och reglerna i denna [uppförandekodex].

…”

11

I kapitel 7 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis (Business Practices Handbook) föreskrivs med avseende på de centraliserade budgetcentrumen att de arbetsuppgifter och medel som omfattas av en centraliserad budget ska ha ett samband med de tjänster som den avdelning som ansvarar för denna centraliserade budget tillhandahåller andra avdelningar vid ECB. Cheferna för budgetcentrumen (”Budget Center Managers”) ansvarar för och ska redogöra för all verksamhet vid sina respektive budgetcentrum. De ansvarar för förvaltningen av budgetcentrumens medel, inom gränserna för den godkända budgeten och i överensstämmelse med relevanta regler och riktlinjer. Det ankommer på dem att försäkra sig om att utgifterna bokförs på rätt konto. Enligt kapitel 8 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis ska ECB:s anställda iaktta reglerna om offentlig upphandling och god praxis vid all inköpsverksamhet. De ska med beaktande av varans totalkostnad eftersträva det bästa förhållandet kvalitet/pris och ska ta hänsyn inte endast till nuvarande behov, utan även till möjliga framtida behov. I artikel 8.1.1 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis föreskrivs att chefen för ett budgetcentrum ansvarar för att inköpta varor har en hög prestanda och ger ett positivt resultat, det vill säga att han vid inköp ska uppnå det bästa förhållandet kvalitet/pris och respektera ECB:s normer och uppförandekodex.

12

Sökanden trädde i tjänst vid ECB den 1 juni 2003 och utnämndes med verkan från och med den 1 juni 2007, efter ett internt rekryteringsförfarande, till tjänsten som chef för avdelningen för kontorsservice vid generaldirektoratet (GD) ”Administration”, vilken från och med den 19 februari 2008 benämns ”avdelningen för administrativa tjänster”. Denna avdelning ansvarar bland annat för den centrala posttjänsten, telefonväxeln och kopieringstjänsten, utläggning av städtjänster på entreprenad, intern catering, gruppreservering av hotellrum, tolktjänster och arbetsresor, den praktiska organisationen kring möten vid ECB, chaufförs- och transporttjänsten, leveransmottagningar, lagerutrymmen, tillhandahållande av inventarier och intern distribution av varor.

13

I egenskap av chef för en horisontell avdelning som hade i uppgift att förse övriga avdelningar vid banken med utrustning och tjänster, dock med undantag av it-utrustning, ansvarade sökanden för en centraliserad budget. I sitt arbete hade han hjälp av en biträdande chef (nedan kallad den biträdande avdelningschefen).

14

I ECB:s inköpspolicy, vilken har godkänts av direktionen, anges att ”ansvaret för anskaffning och inköp vad gäller [bland annat samtliga] centraliserade it-investeringar (inbegripet maskinvara och programvara) är centraliserat och anförtros avdelningen för infrastruktur och drift vid [GD Informationssystem]”.

15

Den 26 februari 2010 beslutade direktionen i enlighet med cirkulär nr 1/2006 att inleda en administrativ utredning i syfte att bringa klarhet i ”samtliga omständigheter och förhållanden som rör inköpen av vissa varor och huruvida personalen vid [avdelningen för administrativa tjänster] använder egendom som tillhör ECB” och ”samtliga omständigheter och förhållanden rörande huruvida vissa anställda har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten i samband med inköp och användning av nämnda [egendom]” (nedan kallad den inledande administrativa utredningen). Man beslutade även att inte omedelbart underrätta de berörda anställda för att inte hindra den administrativa utredningen. Genom samma beslut av den 26 februari 2010 utsågs direktören för direktoratet för internrevision som ansvarig för utredningen och en utredningspanelen bestående av fyra anställda vid ECB inrättades.

16

Den 26 mars 2010 hördes sökanden av utredningspanelen om de inköp som avdelningen för administrativa tjänster hade gjort i tre olika varukategorier, det vill säga i) bärbara datorer av märket X, ii) andra typer av bärbara datorer, och iii) e‑bokläsare. Vid detta tillfälle informerades sökanden i enlighet med artikel 7.1 i cirkulär nr 1/2006 om att han var föremål för en administrativ utredning i den mening som avses i artikel 2.1 i cirkuläret. Ett utkast till redogörelse från hörandet överlämnades till honom den 22 april 2010 för att han skulle kunna lämna synpunkter på det, vilket han gjorde den 10 maj 2010.

17

Genom beslut av den 6 april 2010, vilket trädde i kraft följande dag, avstängde direktionen sökanden med bibehållen rätt till full grundlön medan den administrativa utredningen pågick (nedan kallat beslutet av den 6 april 2010). I beslutet angavs att det hade antagits bland annat med hänsyn till den oro som rådde vid avdelningen för administrativa tjänster och nödvändigheten att underlätta genomförandet av den inledande administrativa utredningen samt på grundval av panelens rapport om utredningsarbetets framskridande (nedan kallad rapporten om utredningsarbetets framskridande fram till den 6 april 2010), vilken hade överlämnats till direktionen samma dag. Den 3 juni 2010 invände sökanden mot beslutet av den 6 april 2010 genom att inge ett särskilt överklagande i enlighet med artikel 41 i anställningsvillkoren och artikel 8.1.6 i personalreglerna.

18

Som svar på en begäran från utredningspanelen bad sökanden en av sina kolleger att lämna tillbaka ett antal föremål till banken, vilka tillhörde banken och som sökanden förvarat utanför ECB:s lokaler. Kollegan återlämnade föremålen till ECB den 22 juli 2010. Bland föremålen fanns tre bärbara datorer, en e‑bokläsare, ett bärbart navigeringssystem, två kameror och en handhållen projektor.

19

Genom en skrivelse av den 22 juli 2010 informerade sökanden utredningspanelen om att han på grund av hälsoskäl inte kunde närvara vid hörandet samma dag. I skrivelsen lämnade han emellertid detaljerade svar på panelens frågor om de inköp som avdelningen för administrativa tjänster hade gjort mellan 2007 och 2010.

20

Han betonade bland annat att ett stort antal inköp hade gjorts i försöks- och experimentsyfte. Han förklarade även att inköpen av datorer, bärbara ”MacBook”-datorer och annan it-utrustning var avsedda för att inrätta ett utrymme där besökare som kom för att delta i möten vid ECB kunde läsa sin e-post, kontrollera uppgifter om sina flyg och registrera sig online. Annan utrustning var avsedd för de väntrum som ECB:s chaufförer använder mellan sina körningar. Enligt sökanden var utrustningen avsedd för att underhålla dem, särskilt vid utdragen väntan kvällstid. Avdelningen för administrativa tjänster hade därför köpt in videospelkonsoler (Wii). De bärbara navigeringssystemen var enligt sökanden avsedda för långa körningar som chaufförerna gör i Tyskland och genom Europa. De bärbara telefonerna var avsedda att lånas ut till anställda som inte erhållit sådana av banken permanent eller som ersättning för felaktiga telefoner som tillhandahållits av GD Informationssystem. Även inköpen av mobiltelefoner av märket BlackBerry och tillhörande utrustning motiverades av att man behövde byta ut felaktiga telefoner som avdelningen för administrativa tjänster erhållit från GD Informationssystem. De trådlösa tangentborden hade sökanden beslutat att köpa in som utrustning till mötesutrymmena.

21

I sin skrivelse till panelen av den 22 juli 2010 förklarade sökanden också varför fem e-bokläsare hade köpts in, nämligen i försökssyfte för att avgöra om sådana i framtiden kunde eller borde köpas in av banken för att delas ut som gåvor till personalen. Sökanden förklarade vidare att eftersom han hela tiden läste arbetslitteratur bar han alltid med sig sin e-bokläsare för att kunna läsa på tåget och under arbetsresor.

22

Vad beträffar de kameror som avdelningen för administrativa tjänster hade införskaffat var de avsedda att användas för att ta högkvalitativa foton av föremål som erbjöds i katalogen över varor som avdelningen tillhandahöll. Annan ljud- och videoutrustning hade köpts in för att användas vid presentationer under möten. Datorfodralen hade enligt sökanden köpts in för att medarbetarna på avdelningen för administrativa tjänster lättare skulle kunna transportera sina bärbara datorer och dokument. De digitala fotoramarna och SD-korten (”Secure Digital”) för lagring av digitala foton hade köpts in för att vid behov belöna personalen vid avdelningen för administrativa tjänster.

23

Den 26 juli 2010 informerade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) ECB om att Olaf den 1 juli 2010 hade fattat beslut om att inleda en utredning. Inledandet av Olafs utredning markerade slutet för den inledande administrativa utredningen, och detta i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, s. 1). Eftersom panelens utredning inte hade slutförts den 26 juli 2010 kunde utredningspanelen inte överlämna någon ”motiverad rapport” till den utredningsansvarige ”i vilken det redogörs för omständigheterna och förhållandena i ärendet och huruvida bevisningen är tillräcklig för att styrka påståendena om underlåtenhet” i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalreglerna och artikel 6.14 i cirkulär nr 1/2006.

24

Genom beslut av direktionen av den 3 augusti 2010 om det särskilda överklagande som ingetts av sökanden återkallade direktionen sitt beslut av den 6 april 2010 och beviljade sökanden ett symboliskt skadestånd på en euro.

25

Genom beslut av den 4 augusti 2010, som delgavs samma dag, avstängde direktionen sökanden från hans tjänst från och med den 5 augusti 2010 med bibehållen grundlön (nedan kallat beslutet av den 4 augusti 2010). I beslutet angavs att det grundade sig dels på anklagelser som, om de fastställdes, skulle innebära att sökanden hade gjort sig skyldig till allvarlig underlåtenhet i tjänsten med beaktande av den skada som orsakats ECB:s anseende och den berördes höga ställning inom institutionen, dels på nödvändigheten av att bland annat underlätta genomförandet av Olafs utredning.

26

I den skrivelse genom vilken beslutet av den 4 augusti 2010 överlämnades till sökande och vilken hade undertecknats av bland annat generaldirektören för GD HR, budget och organisation (nedan kallat GD HR) betonades särskilt att sökanden flera gånger hade vägrat att delta i ett hörande innan beslutet antogs. Med hänvisning till rättspraxis avseende hörande av den berörde efter det att beslut fattats om avstängning från tjänsten uppmanades sökanden i skrivelsen att infinna sig för hörande den 11 augusti 2010 klockan 11.00 eller vid ett tidigare datum som passade honom eller att, i annat fall, senast den 3 september 2010 skriftligen inkomma med synpunkter på beslutet av den 4 augusti 2010.

27

Genom en skrivelse av den 17 augusti 2010 informerade generaldirektören för GD HR sökanden om de anklagelser som hade riktats mot honom och som hade lämnats till direktionen. Anklagelserna var följande:

”…

[För det första de] anklagelser som har lämnats till direktionen, vilka framgår av [rapporten om utredningsarbetets framskridande fram till den] 6 april 2010 och har framställts till följd av ett möte med [sökanden] den 26 mars 2010, från vilket en redogörelse har sänts till [sökanden] … och på grundval av vilken denne [inkom] med skriftliga yttranden … den 10 maj 2010, [avseende]

[För det andra de] anklagelser som har lämnats till direktionen, vilka framgår av [rapporten om utredningsarbetets framskridande fram till den] 6 april 2010 och vilka på nytt har sammanfattats och styrkts i [protokollet från det möte som hölls den] 14 juli 2010, av vilket en preliminär version har sänts [till sökanden] genom en skrivelse den 21 juli 2010[, det vill säga att]

[För det tredje de] anklagelser som lämnats till direktionen, vilka framgår av redogörelsen för utredningsarbetets framskridande fram till den 19 juli 2010[, det vill säga]

…”

28

Genom en skrivelse av den 10 augusti 2010 begärde sökanden att ECB skulle ge honom tillgång till ett antal dokument. Genom en skrivelse av den 17 augusti 2010 avslog ECB begäran och hänvisade till sin ståndpunkt i tidigare skrivelser av den 28 april, den 21 maj och den 5 juli 2010 samt i den skrivelse av den 4 augusti 2010 genom vilket beslutet av den 4 augusti 2010 hade överlämnats till sökanden. I en bilaga till skrivelsen av den 17 augusti 2010 återupprepade ECB de anklagelser som riktats mot sökanden och på vilka beslutet av den 4 augusti 2010 grundade sig.

29

Genom skrivelser av den 3 och 10 september 2010 inkom sökanden med sina kommentarer till beslutet av den 4 augusti 2010. Han framhöll särskilt sina förtjänster som avdelningschef (”manager”), bland annat att han inom ramen för ett avtal avseende ett it-system med tillhörande applikationer och produkter kallat SAP, vilket var avsett för uppgiftsbehandling, hade sparat tre miljoner euro åt ECB.

30

Vad gäller de omtvistade inköpen hävdade sökanden att de hade gjorts med iakttagande av ECB:s gällande regler och normer och att de fyllde yrkesmässiga behov inom ramen för verksamheten vid avdelningen för administrativa tjänster.

31

När det gäller inköpen av bärbara datorer av märket X angav sökanden att dessa inköp hade gjorts med tanke på ECB:s besöksutrymmen och att man hade valt datorer av detta märke eftersom de, förutom den estetiska aspekten, tekniskt sett var mer tillförlitliga vid trådlös internetanvändning än datorer av märket Y, som vanligen används vid ECB.

32

Direktionen anmodade därefter utredningspanelen att som svar på sökandens argument sammanställa ett meddelande med sina synpunkter och konstateranden samt resultaten av de möten/utfrågningar som genomförts fram till och med den 26 juli 2010.

33

Genom en skrivelse av den 30 september 2010 ingav sökanden ett särskilt överklagande av beslutet av den 4 augusti 2010. Överklagandet avslogs genom beslut av ECB:s direktion av den 23 november 2010.

34

Samma dag, den 23 november 2010, antog direktionen, efter att på nytt ha granskat sökandens situation mot bakgrund av dennes skriftliga kommentarer, ett nytt beslut som bekräftade beslutet av den 4 augusti 2010. I detta nya beslut angavs att det hade antagits sedan direktionen hade anmodat utredningspanelen att sammanställa ett meddelande med sina synpunkter på de kommentarer som sökanden ingett. Skälen till att avstänga sökanden var, för det första, att direktionen hade konstaterat att en del av sökandens kommentarer inte överensstämde med vissa av panelens observationer och slutsatser, för det andra att sökanden inte hade gett några förklaringar rörande de 127 föremål med avseende på vilka han hade anklagats för allvarlig underlåtenhet i tjänsten och att hans kommentarer inte var sådana att de i tillräcklig grad visade att anklagelserna var osannolika eller uppenbart ogrundade och för det tredje att Olaf hade fortsatt granskningen inom ramen för sin utredning. Den skrivelse genom vilken beslutet delgavs innehöll utdrag ur panelens preliminära slutsatser vilka direktionen uppgav att den hade grundat sig på.

35

I januari 2011 informerade ECB sökanden om sitt beslut att inleda ett invaliditetsförfarande.

36

Genom beslut av den 15 mars 2011 avslog ECB:s direktion det särskilda överklagande som sökanden hade ingett den 21 januari 2011 mot beslutet av den 23 november 2010 genom vilket beslutet av den 4 augusti 2010 hade bekräftats.

37

Den 16 mars 2011 informerade generaldirektören för GD HR sökanden om att han från och med den 28 mars 2011 inte längre skulle få lön utan skulle få motsvarande invaliditetsersättning.

38

Den 22 mars 2011 kallades sökanden av Olaf att delta i ett hörande den 12 och 13 maj 2011.

39

Genom ansökningar som inkom till personaldomstolens kansli den 2 februari 2011 respektive den 25 maj 2011 väckte sökanden genom den första ansökan, vilken registrerades under målnummer F‑7/11, talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 4 augusti 2010 och genom den andra ansökan, vilken registrerades under målnummer F‑60/11, talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 23 november 2010, genom vilket beslutet av den 4 augusti 2010 hade bekräftats, det vill säga de båda beslut genom vilka ECB avstängt honom från tjänsten.

40

Genom dom av den 13 december 2012 i de förenade målen AX/ECB (F‑7/11 och F‑60/11, EU:F:2012:195) ogillade personaldomstolen talan i båda målen och förpliktade sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

41

Av handlingarna i målet framgår att även om utredningspanelen inte hade slutfört sitt arbete den 26 juli 2010, som var den dag då panelen avstängdes från ärendet genom Olafs meddelande om inledande av dess utredning, har den icke desto mindre redogjort för det arbete som den hade utfört fram till den dagen i en verksamhetsrapport (”Activity Report”) av den 15 mars 2011 (nedan kallad panelens verksamhetsrapport). Syftet med rapporten var att redogöra för ”utredningspanelens preliminära utvärdering fram till den 26 juli 2010 av arbetssyftena med inköpen i de olika kategorierna av omtvistade föremål samt de tillhandahållna förklaringarnas överensstämmelse”.

42

Ett år senare, den 22 mars 2012, överlämnade den utredningsansvarige, det vill säga internrevisionens direktör, panelens verksamhetsrapport till GD HR. Överlämnandet motiverades av den omständigheten att rapporten ”inneh[öll] information som inte [fanns] med i Olafs slutrapport[, vilken det redogörs för nedan i punkt 51 i denna dom,] och som k[unde] tillföra ytterligare uppgifter, inklusive potentiellt försvårande eller förmildrande omständigheter, vilka [GD HR] [kunde] beakta i [sitt] beslut om huruvida disciplinåtgärder [skulle] vidtas eller inte”. Internrevisionens direktör preciserade även att panelens verksamhetsrapport ”helt enkelt inneh[öll] en kortfattad sammanfattning av alla synpunkter och resultat från de möten som hållits fram till och med den 26 juli 2010 och att tydlig åtskillnad [skulle] göras mellan denna rapport och en ’motiverad rapport i vilken det redogörs för omständigheterna och förhållandena i ärendet och huruvida bevisningen är tillräcklig för att styrka påståendena om underlåtenhet’”, det vill säga en rapport i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalreglerna och artikel 6.14 i cirkulär nr 1/2006.

43

Genom en skrivelse av den 29 juli 2010 begärde Olaf information från ECB inom ramen för sin utredning, vilken sändes till Olaf genom en skrivelse av den 6 augusti 2010. Olafs utredningsteam genomförde även en kontroll på platsen den 20–24 september 2010, varvid möten hölls med tolv av ECB:s anställda i deras egenskap av ”vittnen”. Den 19 november 2010 förhörde Olaf ytterligare en av bankens anställda.

44

Den 23 mars 2011 deltog utredningspanelens ledamöter i ett möte vid Olaf och lämnade därvid sina synpunkter på de olika kategorier i vilka föremål köpts in av avdelningen för administrativa tjänster, presenterade sin preliminära utvärdering av omständigheterna fram till den 26 juli 2010 och svarade på Olafs frågor.

45

Av handlingarna i målet framgår att utredningspanelen således bistod Olaf i genomförandet av dess utredning. Inom ramen för detta bistånd begärde Olaf genom en skrivelse av den 29 mars 2011 att ECB skulle överlämna en kopia av panelens verksamhetsrapport till Olaf, vilken panelen hade nämnt i ett av sina svar på Olafs begäranden om upplysningar.

46

Den 30 mars 2011 överlämnade direktören för direktoratet för internrevision, i egenskap av utredningsansvarig, panelens verksamhetsrapport till Olaf och betonade ”den omständigheten att [d]enna rapport endast speglar utredningspanelens verksamhet fram till den 26 juli 2010, [det vill säga] det datum då Olaf underrättade ECB om att en utredning av ärendet skulle inledas, vilket markerade slutet för den [inledande] administrativa utredningen. Utredningspanelens huvudsakliga synpunkter och preliminära bedömningar vad gäller de [tretton] kategorier i vilka avdelningen för administrativa tjänster gjort de omtvistade inköpen ska följaktligen inte tolkas som slutgiltiga slutsatser om respektive kategori eller någon annan omständighet i ärendet”.

47

Eftersom sökanden var indisponibel anmodade Olaf honom att senast den 31 augusti 2011 inkomma med sina synpunkter eller kommentarer avseende sammanfattningen av anklagelserna mot honom och ställde dessutom flera frågor till honom.

48

Den 30 augusti 2011 överlämnade ECB till sökandens ombud vissa dokument, i sin helhet eller i utdrag, som sökandens ombud hade anhållit om den 26 augusti 2011. Genom en skrivelse av den 30 augusti 2011 från ombudet svarade sökanden på de tre huvudsakliga frågor som Olaf hade ställt i en skrivelse av den 13 juli 2011 och inkom med sina kommentarer avseende arbetssyftena med de omtvistade inköp som gjorts under sökandens ledning och deras samband med verksamheten vid och ansvarsområdena för avdelningen för administrativa tjänster.

49

När det gäller förteckningen över de omtvistade inköp som avdelningen för administrativa tjänster hade gjort påpekade sökanden för Olaf att utredningspanelen redan den 29 juni 2010 hade anmodat honom att inkomma med sina synpunkter på denna förteckning. Han betonade särskilt att han ansåg att det inte varit fel av honom att ta med sig utrustning som tillhörde ECB hem, eftersom han då kunde konfigurera den och göra den klar för användning samtidigt som han sparade tid åt avdelningen. Han hävdade att han aldrig hade beordrat några inköp av varor för bankens budget för sin personliga eller privata användning och att han och hans familj alltid hade varit väldigt välförsedda vad gäller it‑utrustning och fotoutrustning, som de införskaffat på egen bekostnad. I sitt svar till Olaf försäkrade han även att han aldrig gett anvisningar om att vissa av avdelningens budgetposter skulle användas för inköpen i fråga, eftersom det ankom på den biträdande avdelningschefen att i praktiken bestämma vilken budgetpost som skulle användas för respektive inköp.

50

Sedan Olaf hade fastställt vilken av de anställda som hade godkänt omkring en tredjedel av de omtvistade inköpen, det vill säga den biträdande avdelningschefen, hördes denne av Olaf den 13 oktober 2011.

51

Som avslutning på sin utredning antog Olaf en slutlig rapport i vilken det rekommenderades att disciplinära åtgärder skulle vidtas mot sökanden (nedan kallad Olafs rapport). Rapporten, som innehöll rekommendationer till ECB, upprättades den 8 november 2011 och överlämnades till ECB den 27 januari 2012. Sökanden hade den 23 januari 2012 fått information från Olaf om att utredningen avslutats.

52

Av Olafs rapport framgår att en av ECB:s anställda, som begärt att få vara anonym (nedan kallad visselblåsaren (”whistleblower”)), hade uppgett att det möjligen förekom oegentligheter vid avdelningen för administrativa tjänster. Oegentligheterna gällde inköp av två bärbara navigeringssystem som sökanden hade gjort under 2010, trots att ECB:s samtliga officiella bilar redan var utrustade med ett serietillverkat navigeringssystem, och även andra inköp: flera LED-projektorer, tre kameror, varav en av proffskvalitet, och ett stort antal bärbara datorer och tillbehör. Visselblåsaren hade angett att han hade intrycket att sökanden, som ska ha haft betydande ekonomiska problem, för egen vinnings skull sålde vidare utrustning som köpts in för avdelningens pengar.

53

Vad gäller inköpen av bärbara datorer av märket X, vilket inte används vid ECB, och tillbehören till dem, påpekade Olaf att sådana inköp av it-utrustning inte ingick i befogenheterna för avdelningen för administrativa tjänster. Det hade visserligen hänvisats till ett projekt för att utrusta mötesutrymmena i en av ECB:s byggnader med trådlös internetanslutning, men Olaf konstaterade att detta projekt ingick i befogenhetsområdet för GD Informationssystem och att inga bärbara datorer hade köpts in inom ramen för det. Olaf ansåg att den omständigheten att de bärbara datorerna i fråga hade köpts in av sökanden långt innan projektet inleddes gav ytterligare näring till tvivlen om huruvida inköpen var lämpliga. Olaf drog slutsatsen att det inte fanns något giltigt arbetssyfte som kunde förklara inköpen i denna kategori av varor.

54

Även när det gäller inköpen av digitala fotoramar (”Electronic photo frames”) och läsare för e‑böcker (”E‑books”) drog Olaf slutsatsen att det inte fanns något arbetssyfte som kunde motivera dessa inköp, vilka inte heller ingick i befogenheterna för avdelningen för administrativa tjänster.

55

Likaså vad gäller inköpen av ”[a]ndra datorer och tillbehör till dem” (”[o]ther computers and related accessories”) påpekade Olaf att sådana inköp inte ingår i befogenheterna för avdelningen för administrativa tjänster och att de skäl som sökanden och den biträdande avdelningschefen hade angett, det vill säga distansarbete, kontinuitet i arbetet och utlåning till bankens personal för möten och presentationer, motsägs av uppgifterna från de vittnen som hörts av Olaf. Olaf drog därför slutsatsen att det inte fanns något arbetssyfte som kunde motivera dessa inköp.

56

Vad gäller inköpen av bärbara navigeringssystem konstaterade Olaf att det skäl som sökanden hade angett, det vill säga att de skulle användas av ECB:s chaufförer vid långa resor i Tyskland och Europa, tydligt motsades av uttalandena från chaufförerna själva och den biträdande avdelningschefen, enligt vilka bankens officiella bilar redan var utrustade med ett serietillverkat inbyggt navigeringssystem. Enligt Olaf fanns det således inget giltigt arbetssyfte som motiverade dessa inköp.

57

Beträffande inköpen av andra datorer och tillbehör konstaterade Olaf att dessa inköp borde ha sköts centraliserat av GD Informationssystem och att de inte var motiverade med hänsyn till de yrkesmässiga behoven vid avdelningen för administrativa tjänster.

58

Olaf ansåg vidare att inköpen under perioden 2007–2010 av tolv BlackBerry-telefoner och andra bärbara telefoner samt ingåendet av mobiltelefonavtal inte motiverades av arbetssyften och att inköpen av dessa varor och tjänster inte ingick i befogenheterna för avdelningen för administrativa tjänster.

59

När det gäller inköpen av fyra digitalkameror 2007 och 2010 underkände Olaf sökandens motivering att de var avsedda att användas för att ta kvalitetsfoton till avdelningens online-katalog. Vad gäller sökandens förklaringar för att motivera att han tog två av kamerorna med sig hem, det vill säga att det var nödvändigt att ställa in dem, ladda dem och läsa användarmanualen, underkändes dessa av Olaf, bland annat eftersom sökanden inte hade tagit med sig användarmanualerna hem tillsammans med kamerorna.

60

Vad gäller inköpen av skrivare ansåg Olaf att om avdelningen för administrativa tjänster hade behov av skrivare borde den ha införskaffat dem via GD Informationssystem. Olaf gjorde samma konstaterande vad gäller inköpen av produkter av märket Logitech.

61

När det gäller inköpen av en tv-apparat, skärmar och projektorer medgav Olaf att inköpet av en tv-apparat och en skärm för ECB:s chaufförer kunde vara motiverat. Däremot ansåg Olaf att det inte fanns något giltigt skäl till att köpa in de projektorer och skärmar som påstods vara avsedda att användas för presentationer på kontor och i mötesutrymmen.

62

Beträffande inköpen av spelkonsoler och spelprogramvara, bland annat en programvara kallad ”Body for LIFE companion”, som används för planering av daglig träning, och ett spel som var försett med logotypen för ett lag i amerikansk fotboll, påpekade Olaf att ECB:s chaufförer förnekat att de haft tillgång till denna fritidsutrustning, tvärtemot vad sökanden angett för att motivera inköpen.

63

Olaf drog slutsatsen att avdelningen för administrativa tjänster mellan oktober 2007 och mars 2010 hade köpt in 127 it-produkter och tillhörande produkter som sammanlagt utgjorde 411 enskilda föremål, och detta för ett sammanlagt belopp om omkring 65000 euro som tagits från budgetposten ”Stöd till administrativa tjänster …” (”Administrative Services Support …”) i den centraliserade budgeten för avdelningen för administrativa tjänster. Sökanden var beställare av två tredjedelar av utgifterna, medan den resterande tredjedelen hade beställts av den biträdande avdelningschefen.

64

Olaf konstaterade att ECB hade kunnat återfinna eller lokalisera 95 av föremålen i fråga, medan det fortfarande var okänt var de resterande 316 föremålen till ett uppskattat värde på 40674,74 euro befann sig. Eftersom inget av föremålen hade registrerats i logistiksystemet för utrustning (”Equipment Logistics System”) (nedan kallat ELS-systemet), som ska användas för detta ändamål, eller i något annat av ECB:s inventariesystem, var det svårt att veta var de befann sig. Olaf angav att det emellertid inte hade framkommit några uppgifter som styrkte misstankarna om att sökanden hade förskingrat föremålen i fråga eller att någon anställd vid ECB hade stulit eller förskingrat dem. Även om inköpen i fråga innebar underlåtenhet i tjänsten rekommenderade Olaf således inte att rättsliga åtgärder skulle vidtas.

65

Förutom sina slutsatser från utredningen riktade Olaf flera rekommendationer till ECB. Olaf rekommenderade att ECB för det första skulle se över ekonomihanteringen vid avdelningen för administrativa tjänster för att förhindra att underordnade anställda fungerar som kontrasignerare, eftersom en person i underordnad ställning uppenbart inte är oberoende och detta således inte tillför något till kontrollen av beställaren, för det andra skulle rationalisera de centraliserade budgetcentrumen liknande avdelningen för administrativa tjänster i syfte att öka insynen i inköpssystemen, för det tredje skulle försäkra sig om att förfarandena vid avdelningen för administrativa tjänster garanterar ett strikt iakttagande av principen om specificering av budgeten och en sund ekonomisk förvaltning och för det fjärde skulle se över den interna kontrollen, som allmänt taget är på en ganska låg nivå, såväl inom avdelningen för administrativa tjänster som vad gäller tillsynen av avdelningen.

66

Till följd av Olafs rapport hördes sökanden av chefen för avdelningen för HR‑policy och personalfrågor vid GD HR och två anställda vid avdelningen för personalfrågor (”Staff Relations Division”) i enlighet med artikel 8.3.2 i personalreglerna (nedan kallade utredningskommittén). Genom ett mejl av den 24 augusti 2012 överlämnade sökanden vissa handlingar till utredningskommittén. Efter det att sökanden den 18 oktober 2012 hade inkommit med sina synpunkter på det förslag till rapport som hade överlämnats till honom den 26 september 2012 antog ECB:s personaldirektorat den 19 november 2012 en rapport i enlighet med artikel 8.3.2 i personalreglerna, med rubriken ”Rapport om eventuell underlåtenhet i tjänsten …” (nedan kallad artikel 8.3.2-rapporten).

67

I artikel 8.3.2-rapporten anges bland annat följande:

”…

Denna rapport har sammanställts av GD [HR] i enlighet med artikel 8.3.2 i personalreglerna i syfte att redogöra för omständigheterna och förhållandena kring den underlåtenhet [i tjänsten] som [sökanden] eventuellt gjort sig skyldig till i samband med att han deltog i och ansvarade för inköp vid avdelningen för administrativa tjänster. …

Den har sammanställts på grundval av[, för det första,] Olafs rapport …, [för det andra,] uppgifter som [direktoratet för internrevision] tillhandahållit om utredningspanelens verksamhet … fram till och med den 26 juli 2010, som var det datum då den [inledande] administrativa utredningen avbröts, [för det tredje,] uppgifter som lämnats av [sökanden] och[, för det fjärde,] övriga uppgifter som GD [HR] har haft tillgång till.

…

Under [sökandens ledning] köpte [avdelningen för administrativa tjänster] in 127 [it-produkter och tillhörande produkter] som sammanlagt utgör 411 enskilda föremål, vilkas arbetssyfte kan ifrågasättas med beaktande av [avdelningens] ansvarsområde.

…

Av de 411 enskilda föremål som köptes in av [avdelningen för administrativa tjänster] under [sökandens ledning] har ECB lyckats återfå eller lokalisera 95 föremål. Var de övriga 316 föremålen befinner sig är okänt. De saknade föremålens uppskattade värde uppgår till 40 674,74 euro.

Eftersom inget av dessa föremål registrerades i [ELS-systemet] eller i något annat av ECB:s inventariesystem har lokaliseringen av de saknade föremålen … försvårats. Att föremålen är svåra att lokalisera beror enligt [sökanden] inte på att de inte registrerats i något system. Enligt honom finns det följande möjliga förklaringar …: i) föremålen befinner sig fortfarande någonstans i ECB:s förråd och har inte hittats på grund av att förråden inte kontrollerats tillräckligt noggrant; enligt [sökanden] är det emellertid tveksamt att så är fallet, eftersom de personer vid [avdelningen för administrativa tjänster] som placerat föremålen i förråden skulle minnas exakt var de lagt dem, oavsett om de registrerats i [inventariesystemet] eller inte, ii) föremålen har flyttats [någon annanstans] av extern personal som inte arbetar vid [avdelningen] (eftersom [personal] från andra avdelningar och externa företag har tillträde till förråden), eller iii) föremålen har förts bort av en eller flera personer antingen i syfte att misstänkliggöra [sökanden] eller för egen vinning.

…”

68

I artikel 8.3.2-rapporten anges även en rad försvårande och förmildrande omständigheter i samband med sökandens agerande.

69

Genom en skrivelse av den 29 november 2012 informerades sökanden om direktionens beslut av den 27 november 2012 om att inleda ett disciplinärt förfarande och fastställa disciplinkommitténs sammansättning, vilken skulle bestå av en tidigare anställd vid personaldomstolen som ordförande och fyra anställda från olika generaldirektorat vid ECB med suppleanter. I beslutet om att inleda ett disciplinärt förfarande anges uttryckligen att det inte grundade sig på panelens verksamhetsrapport utan på artikel 8.3.2-rapporten, varav en kopia samtidigt överlämnades till sökanden.

70

Anklagelserna mot sökanden avsåg den omständigheten att han i egenskap av ansvarig för avdelningen för administrativa tjänster hade initierat, godkänt eller tillåtit inköp av varor som inte ingick i denna avdelnings befogenheter och/eller för vilka avdelningens centraliserade budget inte borde ha använts, att han inte hade fullgjort vissa uppgifter, inte hade utövat sitt ansvar med erforderlig noggrannhet och inte hade förvaltat budgetanslagen på ett sätt som garanterade högsta möjliga effektivitet, ändamålsenlighet och sparsamhet samt att han vid flera tillfällen hade brustit i lojalitet mot sina kolleger eller inte hade vidtagit alla skäliga och lämpliga åtgärder för att i möjligaste mån begränsa ECB:s kostnader och utgifter, vilket innebär ett åsidosättande av artikel 4 a i anställningsvillkoren, bestämmelserna i uppförandekodexen, artiklarna 0.1.1, 0.4 och 0.5 i personalreglerna och kapitlen 7 och 8 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis. Sökanden kritiserades även för att ett stort antal föremål som tillhörde ECB befann sig utanför bankens lokaler och att han inte hade respekterat skyldigheten att vaka över bankens egendom och för att han inte hade kunnat förklara var ett stort antal av de föremål som köpts in av avdelningen för administrativa tjänster befann sig. Han kritiserades även för dålig förvaltning av budgetanslagen.

71

Genom en skrivelse av den 4 december 2012 invände sökanden mot två av disciplinkommitténs ledamöter och suppleanten till en av dessa ledamöter och begärde att få fullständig tillgång till alla de uppgifter och handlingar som banken innehade.

72

Sökanden begärde att disciplinkommittén skulle ge honom tillgång till vissa handlingar, bland annat panelens verksamhetsrapport. Eftersom disciplinkommittén inte innehade verksamhetsrapporten vände den sig den 11 december 2012 till direktoratet för internrevision med en begäran om att få tillgång till den för att kunna bedöma om den var relevant för att sökanden skulle kunna utöva sin rätt till försvar. ECB överlämnade panelens verksamhetsrapport till disciplinkommittén. Disciplinkommittén informerade sökanden genom en skrivelse från dess ordförande av den 11 januari 2013 om att den efter en granskning av den begärda handlingens relevans och mervärde jämfört med de handlingar som sökanden redan erhållit inte kunde bifalla begäran om att panelens verksamhetsrapport skulle överlämnas. Disciplinkommittén förklarade sin ståndpunkt på följande sätt:

”… Dessutom har olika andra överväganden beaktats när så varit lämpligt, bland annat möjligheten att identifiera tredje parter och behovet av att undvika att [förfarandet] drar ut på tiden. Disciplinkommitténs ståndpunkt är att [sökandens] rätt till försvar, särskilt vad gäller frågan om tillgång [till handlingar], garanteras fullständigt genom de handlingar som redan har lämnats [till honom]. Disciplinkommittén anser dessutom att [artikel 8.3.2-]rapporten inte innehåller några uppgifter som kan bevisas endast eller huvudsakligen med hänvisning till andra handlingar än de som [sökanden] redan innehar.

…”

73

Däremot överlämnade ECB Olafs fullständiga rapport till sökanden den 5 december 2012.

74

Sökanden inkom med skriftliga synpunkter, inbegripet en ”[f]örsvarsskrivelse …”, till disciplinkommittén den 29 januari 2013 och lämnade in en slutlig ändrad version av denna efter det att han hade hörts av disciplinkommittén den 30 januari 2013 (nedan kallad försvarsskrivelsen). Av redogörelsen från hörandet framgår att sökanden ännu en gång invände mot att ECB nekat honom tillgång till vissa handlingar. Han gjorde gällande att det inte ankom på banken att bedöma vilka handlingar som var relevanta för hans försvar och hävdade att inte alla uppgifter i artikel 8.3.2-rapporten kunde bevisas enbart på grundval av de handlingar som han redan innehade.

75

Vid hörandet inför disciplinkommittén påpekade sökanden att de omtvistade inköpens belopp var relativt begränsat och endast motsvarade en obetydlig procentandel av den budget som han ansvarade för samt att inköpen var synliga och följaktligen kunde kontrolleras av ECB:s avdelning för bokföring, internrevision och kontroll. Sökanden nekade till att ha gett sina medarbetare instruktioner om att inte registrera den inköpta utrustningen i ELS-systemet.

76

När det gäller sökandens sätt att belöna personalen vid avdelningen för administrativa tjänster genom gåvor som inte kostade så mycket, till exempel digitala fotoramar, hävdade han att han upphört med detta så snart som hans överordnade hade informerat honom om att det inte var godtagbart. Den omständigheten att han hade tagit med sig olika slag av utrustning hem motiverade han med att han brukade arbeta hemma. Han betonade samtidigt att en tredjedel av de föremål som han hade återlämnat var böcker från ECB:s bibliotek medan en tredjedel var standardutrustning såsom bärbara telefoner, bärbara datorer och ryggsäckar och en tredjedel utgjordes av utrustning som han hade tagit med sig hem för att konfigurera eller bekanta sig med innan han gav avdelningens personal instruktioner om hur den skulle användas.

77

Sökanden förklarade även för disciplinkommittén att han inte hade gjort någon upphandling avseende de omtvistade varorna, eftersom deras inköpsvärde per enhet var lägre än 10000 euro. När det gäller inköpen av e-bokläsare betonade han att man vid avdelningen för administrativa tjänster lade vikt vid att spara papper och att man hade kommit överens om att pröva denna utrustning vid avdelningen och att hela personalen och alla tjänstenivåer deltog.

78

När det gäller inköpet av programvara för att komma i form, som ska underlätta viktnedgång genom förbränning av kalorier, förklarade sökanden att det är ett program som föreslår olika träningsövningar och att det kunde vara bra för att hjälpa ECB:s chaufförer att hålla sig i form. Han bekräftade att han inte hade rådfrågat ECB:s läkartjänst om användningen eller kontrollerat om detta initiativ eventuellt innebar en dubblering med hänsyn till bankens befintliga hälsoprogram. När det gäller de bärbara navigeringssystemen angav sökanden att en del chaufförer hade klagat över att vissa system som ECB:s bilar var utrustade med var föråldrade och att man då hade kommit överens om att hellre köpa in ny uppdaterad bärbar utrustning än att uppdatera de inbyggda navigationssystem som ECB:s bilar var utrustade med.

79

När disciplinkommittén frågade sökanden om han önskade återinträda i tjänst vid ECB svarade han att han var beredd att göra det, även om det kunde vara känsligt för honom själv och för andra personer.

80

Disciplinkommittén antog sitt yttrande den 5 april 2013 (nedan kallat disciplinkommitténs yttrande). Vad gäller genomförandet av förfarandet vid den och tillgången till handlingar angav den följande:

”[H]ela förfarandet har genomförts i enlighet med tillämpliga bestämmelser och med fullständigt iakttagande av [sökandens] grundläggande rättigheter. Disciplinkommittén anser enhälligt att det inte finns stöd för de invändningar som [sökanden] anfört i [punkt] 14 i sitt yttrande och betonar särskilt vad gäller invändningen avseende den begränsade tillgången till vissa handlingar att [sökanden] såväl innan som efter det att ärendet hänfördes till disciplinkommittén har fått tillgång till ett stort antal omfattande handlingar för att han skulle kunna förbereda sitt försvar. Om ytterligare handlingar hade överlämnats skulle det endast ha förlängt förfarandet i onödan och eventuellt ha inverkat negativt på tredje parts intressen utan att tillföra något mervärde för [sökandens] försvar.”

81

Vad gäller den underlåtenhet i tjänsten som sökanden kritiserades för delade disciplinkommittén in den i följande tre kategorier:

82

Disciplinkommittén ansåg således att sökanden under lång tid och vid upprepade tillfällen hade åsidosatt artikel 4 a i anställningsvillkoren, uppförandekodexen, särskilt artiklarna 2, 2.2, 4.1 och 4.2 i denna, samt kapitlen 7 och 8 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis och därigenom avsiktligt hade orsakat banken ekonomisk skada. Disciplinkommittén ansåg att ”[sökandens] underlåtenhet i tjänsten [var] mycket allvarlig och i viss mån visade på ett avsiktligt åsidosättande av ECB:s gällande regler” och detta särskilt som underlåtenheten begåtts av en avdelningschef med ansvar för att skydda ECB:s ekonomiska intressen.

83

Disciplinkommittén diskuterade huruvida en sådan avsiktlig, fortlöpande och varaktig underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten kunde motivera en disciplinåtgärd i form av uppsägning. Disciplinkommittén ansåg att man härvid borde ta hänsyn till ECB:s anseende utåt i egenskap av unionsinstitution och väktare av de europeiska skattebetalarnas pengar samt bilden av den som en exemplarisk, effektiv och ansvarstagande förvaltning vars anställda utför sitt arbete utan egenintresse. En majoritet av disciplinkommittén var enig om att en sådan disciplinåtgärd borde åläggas om det dessutom skulle komma att konstateras att underlåtenheten i tjänsten även hade motiverats av ett personligt intresse, vilket skulle innebära en irreparabel skada för förtroendeförhållandet mellan ECB och sökanden. Vad gäller frågan om huruvida ett personligt intresse hade förelegat var en majoritet av disciplinkommittén, efter att ha diskuterat frågan och mot bakgrund av bland annat Olafs konstateranden och slutsatser, inte fullständigt övertygad om att ett sådant personligt intresse ”i strikt mening kan fastställas utom all tvekan”.

84

Med beaktande av de förmildrande omständigheter som anges i artikel 8.3.2-rapporten, det vill säga bristerna i den interna kontrollen vid avdelningen för administrativa tjänster innan sökanden tillträdde sin tjänst, avdelningens särskilda organisation med endast ett fåtal högre tjänster, vilket lade ett större ansvar på de ansvariga vid avdelningen, samt sökandens mycket goda arbetsprestationer, vilka framgick av hans betygsrapporter, rekommenderade disciplinkommittén som en lämplig disciplinåtgärd en nedflyttning i lönegrad med två steg, det vill säga att han skulle placeras i samma lönegrad som innan han 2007 befordrades till tjänsten som chef för avdelningen för administrativa tjänster.

85

Genom en skrivelse av den 24 april 2013 inkom sökanden med synpunkter på disciplinkommitténs yttrande. Den 16 maj 2013 lämnade GD HR in ett förslag till beslut till ECB:s direktion om åläggande av en disciplinåtgärd i enlighet med disciplinkommitténs yttrande.

86

Vid sitt möte den 21 maj 2013 beslutade ECB:s direktion emellertid att sökanden skulle åläggas en disciplinåtgärd i form av uppsägning från banken. Av de förberedande arbetena till direktionens beslut framgår att den ansåg att sökanden, genom den underlåtenhet i tjänsten som chef som hade fastställts av disciplinkommittén trots hans invändningar, ”på ett irreparabelt sätt hade skadat det nödvändiga förtroendeförhållandet mellan ECB:s tillsättningsmyndighet och ECB:s personal”.

87

Genom beslut av den 28 maj 2013 ålade ECB:s direktion således sökanden disciplinåtgärden uppsägning i enlighet med artikel 44 ii i anställningsvillkoren (nedan kallat det angripna beslutet). I sitt beslut angav direktionen som försvårande omständighet bland annat att ”[sökanden] ha[de] underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten som chef, vilken innebar en skyldighet att skydda ECB:s anseende och ekonomiska intressen” och betonade att ”ECB:s trovärdighet som unionsinstitution grundar sig på … bilden av den som en exemplarisk, effektiv och ansvarstagande förvaltning, vars anställda utför sina arbetsuppgifter med en oklanderlig integritet”.

88

Genom en skrivelse av den 16 juli 2013 begärde sökandens ombud att ECB:s direktion skulle bekräfta att det angripna beslutet grundade sig endast på de handlingar som förtecknades i beslutet, det vill säga Olafs rapport, beslutet av den 4 augusti 2010, artikel 8.3.2-rapporten, ECB:s anmälan till den tyska allmänna åklagaren av den 6 mars 2013 om misstankarna om sökandens underlåtenhet i tjänsten, disciplinkommitténs yttrande, redogörelsen från disciplinkommitténs hörande av sökanden och den berördes skriftliga synpunkter som lämnats till disciplinkommittén den 29 januari 2013. I annat fall ombads ECB att till sökandens ombud överlämna de andra handlingar som direktionen innehade och som den grundat sig på. Sökandens ombud erinrade dessutom om att sökanden via ombudet hade begärt en kopia från generaldirektören för GD HR av den skrivelse av den 6 mars 2013 som ECB sänt till den tyska åklagarmyndigheten.

89

Genom en svarsskrivelse av den 16 september 2013 från generaldirektören för GD HR informerades sökanden om vilka handlingar ECB:s direktion hade grundat sig på när den antog det angripna beslutet. Bland dessa handlingar ingick varken panelens verksamhetsrapport eller någon handling som rörde ECB:s anmälan till den tyska åklagarmyndigheten av den 6 mars 2013.

90

Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska

91

ECB har i huvudsak yrkat att personaldomstolen ska

92

Sökanden tog i sin replik upp frågan om huruvida personaldomstolen genom en åtgärd för processledning kunde anmoda ECB att lägga fram alla handlingar som rörde denna institutions skriftväxling med den tyska åklagarmyndigheten och Olaf.

93

ECB invände i sin duplik mot denna begäran och gjorde gällande att personaldomstolen inte är behörig att begära in handlingar som inte omfattas av det aktuella förfarandet och att sökanden försökte använda sig av en åtgärd för processledning endast i syfte att kringgå avslaget på hans skrivelse med rubriken ”A[dministrativ omprövning]” (”A[dministrative review]”), vilken hade ingetts den 29 november 2013 mot beslutet av den 30 september 2013 om avslag på en liknande begäran om tillgång till ECB:s handlingar.

94

Förutom dupliken ingav ECB dessutom en konfidentiell version av panelens verksamhetsrapport, som enbart var avsedd för personaldomstolen, för att den skulle kunna konstatera att denna handling inte innehöll någon annan information än den som anges i artikel 8.3.2-rapporten. Banken bad även personaldomstolen att inte lämna ut rapporten till sökanden.

95

Genom en skrivelse från kansliet av den 17 juni 2014 ställde personaldomstolen i enlighet med artikel 44.2 i rättegångsreglerna, i deras då gällande lydelse, en fråga till banken om skälen till att panelens verksamhetsrapport skulle behandlas konfidentiellt. Banken ombads särskilt förklara för personaldomstolen varför denna handling borde behandlas konfidentiellt till skillnad från Olafs rapport och artikel 8.3.2-rapporten, vilka låg till grund för ECB:s beslut om att inleda det disciplinära förfarandet och vilka hade överlämnats till sökanden i sin helhet. ECB anmodades särskilt att ange vilka omständigheter eller uppgifter i panelens verksamhetsrapport som inte fanns med i de båda andra rapporterna.

96

Genom en skrivelse av den 30 juni 2014 förklarade ECB för personaldomstolen att banken hade överlämnat alla konfidentiella handlingar som disciplinkommittén grundat sig på till sökanden och att andra handlingar som den innehade, vilka direktionen inte hade använt sig av, således kunde förbli konfidentiella. Enligt banken hade samtliga relevanta uppgifter i panelens verksamhetsrapport tagits med i artikel 8.3.2-rapporten. För att skydda anonymiteten för de personer som hade samarbetat under den inledande administrativa utredningen, vilken inte hade avslutats, borde panelens verksamhetsrapport inte lämnas ut till sökanden.

97

Den 23 oktober 2014 ställde personaldomstolen genom en åtgärd för processledning frågor till parterna och anmodade ECB att inkomma med vissa handlingar, däribland en icke-konfidentiell version av panelens verksamhetsrapport. Parterna efterkom denna begäran och kunde därefter inkomma med sina respektive yttranden över den andra partens svar.

98

Genom en skrivelse av den 7 november 2014 inkom sökanden, i enlighet med artikel 57 i rättegångsreglerna, med nya bevisuppgifter som huvudsakligen utgjordes av skriftväxlingen i samband med att ECB återlämnade hans personliga tillhörigheter. I sitt yttrande av den 24 november 2014 om sökandens nya bevisuppgifter betonade ECB huvudsakligen att återlämnandet av tillhörigheterna hade ägt rum den 30 maj 2014 och överlät på personaldomstolen att bedöma huruvida skälen till att de nya bevisuppgifterna hade lämnats in så sent kunde godtas. Personaldomstolen beslutade att godta de nya bevisuppgifterna.

99

Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis, vilken även är tillämplig på talan som väcks enligt artikel 36.2 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB, ankommer det inte på personaldomstolen att rikta förelägganden till unionsinstitutionerna (se dom Da Silva Pinto Branco/domstolen, F‑52/09, EU:F:2010:98, punkt 31, och dom DH/parlamentet, F‑4/14, EU:F:2014:241, punkt 41).

100

Sökandens yrkande om att han ska återinsättas på sin tjänst ska följaktligen avvisas.

101

Sökanden har åberopat åtta grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, vilka avser:

102

Inför prövningen av dessa grunder erinrar personaldomstolen inledningsvis om att det i artikel 9 c i anställningsvillkoren anges att ”[v]id tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i anställningsvillkoren ska principerna i de förordningar, de bestämmelser och den rättspraxis som är tillämpliga på unionsinstitutionernas personal beaktas”.

103

Eftersom det disciplinära förfarande som föreskrivs i de normativa bestämmelser som är tillämplig på ECB:s anställda har vissa likheter med det som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, vilka fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), kan unionsdomstolen således vid behov analogt tillämpa den rättspraxis som utvecklats avseende det disciplinära förfarandet i tjänsteföreskrifterna.

104

Sökanden har invänt mot att ECB, inbegripet disciplinkommittén, inte gav honom fullständig tillgång till alla de uppgifter och handlingar som banken innehade, bland annat friande uppgifter och handlingar, vilka han kunde ha haft nytta av för sitt försvar. Sökanden anser framför allt och för det första, att det för utövandet av hans rätt till försvar var absolut nödvändigt att få tillgång till förteckningar över inköpen av icke-standardutrustning, it-utrustning och programvara samt ersättningen till tekniska konsulter under perioden 2003–2010 vid GD Informationssystem, GD Administration och GD HR samt det nuvarande direktoratet för internrevision. Det samma gäller de handlingar som direktoratet för internrevision innehade om utredningen avseende den biträdande avdelningschefen.

105

Sökanden har för det andra kritiserat ECB för att banken inte biföll hans begäran om tillgång till ”alla handlingar om it-förvaltningen och förslaget till organisationsutveckling …, inbegripet ledningskommitténs och direktionens presentationer … och handlingar” och ”alla handlingar från [avdelningen för kommunikation] om [förslagen till organisationsutveckling], inbegripet ledningskommitténs och direktionens presentationer … och handlingar”.

106

Sökanden har för det tredje åberopat den omständigheten att panelens verksamhetsrapport inte överlämnades till honom, utan att han under det disciplinära förfarandet själv upptäckte att det fanns en sådan. Artikel 8.3.2-rapporten grundar sig delvis på panelens verksamhetsrapport och eftersom disciplinkommittén tog del av den för att kunna svara på sökandens begäran av den 4 december 2012 om att få tillgång till den, utgör nämnda handling åtminstone från och med den dag då begäran om tillgång lämnades in till disciplinkommittén en integrerad del av handlingarna i disciplinärendet. Eftersom disciplinkommittén tog del av panelens verksamhetsrapport i syfte att fatta beslut om sökandens begäran av den 4 december 2012, vilket den gjorde den 11 januari 2013, kan den inte ha undgått att påverkas av innehållet i verksamhetsrapporten när den utformade sitt yttrande. Sökanden har även gjort gällande att han inte fullständigt kunde förstå artikel 8.3.2-rapporten utan att ha tillgång till panelens verksamhetsrapport och att önskan om att skydda vissa vittnens anonymitet inte kan ha företräde framför hans rätt till försvar. I sitt svar av den 6 november 2014 på åtgärderna för processledning medgav sökanden emellertid att det inte nödvändigtvis rörde sig om huruvida han kunde förstå artikel 8.3.2-rapporten eller inte, utan snarare om huruvida han hade getts tillgång till alla de handlingar som ECB innehade.

107

Sökanden har för det fjärde betonat att innan ECB:s direktion antog det angripna beslutet hade den informerats om att direktoratet för internrevision hade gjort en anmälan till den tyska åklagarmyndigheten och att det i det angripna beslutet hänvisas till att anmälan hade gjorts till de tyska rättsliga myndigheterna. Detta visar att denna omständighet var ett viktigt eller till och med avgörande skäl till att direktionen beslutade att säga upp sökanden i stället för att flytta ned honom i lönegrad. Under dessa omständigheter kunde ECB inte neka honom tillgång till det konkreta innehållet i anmälan till den tyska åklagarmyndigheten, eftersom ECB hade använt den för att ytterligare ifrågasätta sökanden och motivera strängare åtgärder mot honom. Sökanden har dessutom bestritt att det fanns grund för en anmälan till de tyska rättsliga myndigheterna och har betonat att Olaf inte rekommenderade att rättsliga åtgärder skulle vidtas mot honom.

108

Vad gäller disciplinkommitténs avslag av den 11 januari 2013 på sökandens begäran om tillgång till panelens verksamhetsrapport har sökanden även gjort gällande att disciplinkommittén inte i hans ställe kunde avgöra vilka handlingar som hade ett mervärde för hans försvar.

109

ECB anser att denna första grund ska underkännas och har betonat att banken gav sökanden tillgång till samtliga de handlingar som den hade grundat det angripna beslutet på och att sökanden har missförstått hur långtgående hans rättigheter är när han tror att han har rätt att få tillgång till alla handlingar som han anser sig behöva för sitt försvar och att han kan kontrollera varje enskild uppgift eller handling som banken innehar, trots att det omtvistade beslutet inte nödvändigtvis grundar sig på den uppgiften eller det dokumentet.

110

När det gäller panelens verksamhetsrapport har ECB betonat att den sammanställdes innan det disciplinära förfarande som resulterade i antagandet av det angripna beslutet hade inletts, att den aldrig överlämnades till ECB:s direktion, eftersom den inte var en del av ”de fullständiga handlingarna i disciplinärendet” och att de relevanta uppgifterna i rapporten återfinns i artikel 8.3.2-rapporten, som sökanden hade fullständig tillgång till, vilket han för övrigt även hade till Olafs rapport. Eftersom sökanden kunde utöva sin rätt till försvar på grundval av artikel 8.3.2-rapporten, finns det ingen grund för att göra gällande rätten till försvar även på grundval av panelens verksamhetsrapport som sådan, särskilt som artikel 8.3.2-rapporten var den enda handling som beslutet om att inleda ett disciplinärt förfarande mot sökanden grundade sig på. När det gäller den omständigheten att disciplinkommittén tog del av panelens verksamhetsrapport var detta endast en följd av att sökanden hade begärt att få tillgång till den, men detta betyder inte att disciplinkommittén grundade sig på denna rapport när den utarbetade sitt yttrande.

111

Vad gäller anmälan till den tyska åklagarmyndigheten rör det sig om en helt annan fråga, nämligen huruvida de omtvistade omständigheterna kan kvalificeras som ett brott mot tysk lagstiftning. Denna anmälan var dock inte ett avgörande skäl till att sökanden sades upp. Direktionens påpekande i det angripna beslutet om att direktoratet för internrevision hade gjort en anmälan till den tyska åklagarmyndigheten syftade endast till att ”omgående och med stor tydlighet precisera att [denna fråga] omfatta[des] av det tyska rättssystemets behörighet”, till skillnad från vad som kunde tyckas framgå av disciplinkommitténs yttrande. Direktionen lät även förstå att denna fråga inte hade påverkat den förtroendeförlust som avses i punkterna 12–14 i det angripna beslutet. Detta styrks av den omständigheten att det i beslutet om disciplinåtgärder avseende den biträdande avdelningschefen också hänvisas till en anmälan till de tyska rättsliga myndigheterna, utan att ECB för den skull har beslutat att säga upp honom.

112

Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 41.2 b i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet. I artikel 45 i anställningsvillkoren föreskrivs att det disciplinära förfarandet ska säkerställa att ingen anställd blir föremål för en disciplinåtgärd utan att först ha getts möjlighet att bemöta anklagelserna (dom X/ECB, T‑333/99, EU:T:2001:251, punkterna 176 och 177, och dom Afari/ECB, T‑11/03, EU:T:2004:77, punkt 50).

113

När det gäller räckvidden av den berördes rätt till tillgång till de handlingar och uppgifter som banken åberopat till stöd för sina anklagelser och som ligger till grund för det angripna beslutet, ska det konstateras att det i artikel 8.3.2 i personalreglerna föreskrivs att beslut om att inleda ett disciplinärt förfarande ska fattas av direktionen efter det att samtliga handlingar i ärendet och rörande hörandet har överlämnats till vederbörande och att det i artikel 8.3.11 i personalreglerna föreskrivs att ”[s]å snart [vederbörande] har mottagit [artikel 8.3.2-]rapporten [(det vill säga den 19 december 2012 i förevarande fall)] ska han ha rätt att ta del av hela sin personalakt och att ta kopior av alla handlingar som berör förfarandet, inklusive sådana som kan bevisa hans oskuld”.

114

Även om det i dessa bestämmelser som är tillämpliga på ECB således föreskrivs att den anställde som är föremål för ett disciplinärt förfarande i princip ska ha obegränsad tillgång till uppgifterna i handlingarna i disciplinärendet, inbegripet uppgifter som är till hans fördel, föreskrivs det emellertid inte att den anställde ska ha obegränsad tillgång till samtliga uppgifter eller handlingar som banken innehar eller som kan rekonstrueras utifrån dessa befintliga handlingar eller tillgängliga uppgifter. När det gäller sistnämnda slag av ”rekonstruerade” uppgifter eller handlingar, som i princip inte anses utgöra en integrerad del av handlingarna i disciplinärendet, föreskrivs det inte i personalreglerna att dessa ska överlämnas till den berörde.

115

Personaldomstolen anser att den rätt till tillgång till handlingarna i ett disciplinärende som föreskrivs i de normativa bestämmelser som är tillämpliga på ECB:s personal uppfyller de krav som fastställs i unionsrätten, bland annat i artikel 41.2 b i stadgan om de grundläggande rättigheterna och unionens rättspraxis avseende disciplinära förfaranden. Principen om ett kontradiktoriskt förfarande, vilken är tillämplig på disciplinära förfaranden vid ECB:s disciplinkommitté, och principen om rätten till försvar vid ett sådant förfarande förutsätter att sökanden och, vid behov, dennes advokat kan ta del av samtliga de faktiska omständigheter som beslutet om disciplinåtgärder grundar sig på, och detta i god tid så att de har möjlighet att inkomma med synpunkter. Principen om rätten till försvar förutsätter nämligen inte enbart att den berörde ska ges möjlighet att meningsfullt framlägga sin åsikt om omständigheternas relevans, utan även att han ska beredas tillfälle att ta ställning till åtminstone de handlingar som unionsinstitutionen har beaktat och av vilka framgår omständigheter som är av betydelse för utövandet av rätten till försvar (dom Kaufring m.fl./kommissionen, T‑186/97, T‑187/97, T‑190/97–T‑192/97, T‑210/97, T‑211/97, T‑216/97–T‑218/97, T‑279/97, T‑280/97, T‑293/97 och T‑147/99, EU:T:2001:133, punkt 179). Emellertid kan kravet på att den berörde ska ges tillgång till handlingar som rör honom eller henne inte avse andra handlingar än de som använts under det disciplinära förfarandet och/eller för förvaltningens slutliga beslut. Förvaltningen är således inte nödvändigtvis skyldig att tillhandahålla andra handlingar för att uppfylla principen om rätten till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom N/kommissionen, T‑273/94, EU:T:1997:71, punkt 89).

116

Personaldomstolen konstaterar även att sökanden under det disciplinära förfarande som inleddes genom överlämnandet av artikel 8.3.2-rapporten hade fullständig tillgång till såväl den rapporten som Olafs rapport och en rad andra handlingar som ECB ställde till sökandens förfogande som svar på dennes många begäranden om tillgång till handlingar.

117

Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som det ska avgöras om de handlingar och uppgifter som ECB nekade sökanden tillgång till, vilka avses i denna grund avseende åsidosättande av rätten till försvar, utgjorde en integrerad del av handlingarna i disciplinärendet mot sökanden och/eller användes som grund för disciplinkommitténs yttrande och det angripna beslutet.

118

När det, för det första, gäller sökandens begäranden om att ECB och/eller disciplinkommittén skulle tillhandahålla honom förteckningar över inköpen av vissa varor och tjänster som hade beställts under perioden 2003–2010 samt alla handlingar avseende ”förslaget till organisationsutveckling” och ”it-förvaltningen”, särskilt de som härrörde från direktoratet för kommunikation vid GD Administration, konstaterar personaldomstolen att även om dessa uppgifter skulle kunna rekonstrueras med hjälp av bankens databaser var de inte nödvändigtvis direkt tillgängliga vid ECB i form av befintliga handlingar såsom sökanden hade utgått ifrån i sina begäranden. Vidare framgår det inte av handlingarna i målet att sådana handlingar eller uppgifter hade överlämnats till eller innehades av disciplinkommittén och direktionen, även om det är möjligt att GD HR innehade dem eller att detta generaldirektorat eller andra avdelningar kunde rekonstruera dem.

119

Det framgår således att sökanden inte begärde tillgång till dessa handlingar eller uppgifter på grund av att de existerade eller att disciplinkommittén och/eller direktionen innehade dem, utan därför att han hoppades att de kunde innehålla friande bevisning.

120

Det ankommer inte på vare sig ECB eller disciplinkommittén att avgöra vilken relevans eller vilket intresse olika handlingar kan ha för en anställds försvar, eftersom det inte kan uteslutas att handlingar som ECB eller disciplinkommittén inte har ansett är relevanta kan vara av intresse för den anställde. Varken ECB eller disciplinkommittén kan följaktligen från det administrativa förfarandet ensidigt utesluta handlingar som kan användas för att fria den berörde (se, analogt, dom ICI/kommissionen, T‑36/91, EU:T:1995:118, punkt 93, Eyckeler & Malt/kommissionen, T‑42/96, EU:T:1998:40, punkt 81, och dom Kaufring m.fl./kommissionen, EU:T:2001:133, punkterna 179 och 185).

121

I förevarande fall har det emellertid inte visats eller bekräftats att förteckningar över inköpen i fråga fanns direkt tillgängliga vid ECB eller disciplinkommittén eller att direktionen grundade sig på sådana förteckningar över inköp när den antog det angripna beslutet. Vidare kan rätten till försvar, bland annat rätten att yttra sig om de handlingar som använts av disciplinkommittén och sedan av direktionen som grund för det angripna beslutet, inte ges en så vid tolkning att den omfattar en rätt för sökanden att erhålla alla de uppgifter eller handlingar som banken innehar eller kan inneha, enbart av det skälet att sökanden inom ramen för sin egen undersökning av de omtvistade omständigheterna hoppas på att sådana handlingar eller uppgifter kan innehålla friande bevisning.

122

Personaldomstolen anser att även om liknande inköp som de omtvistade inköpen skulle ha förekommit vid ECB:s övriga avdelningar, vilket sökanden tydligen ville visa genom de förteckningar över inköp som han efterfrågade, rättfärdigar ett sådant beteende genom vilket bankens tillämpliga bestämmelser åsidosätts, för det fallet att det skulle styrkas, ändå inte det beteende som sökanden anklagats för och kan följaktligen inte heller utgöra en förmildrande omständighet.

123

Sökandens ansvar bör vara föremål för en individuell och separat prövning, det vill säga en prövning som är oberoende av huruvida beslut har fattats avseende andra anställda och deras eventuella lagenlighet eller rättsstridighet. En anställd kan således inte, i syfte att invända mot en disciplinåtgärd som han själv ålagts, med framgång åberopa den omständigheten att disciplinära förfaranden inte har inletts mot en eller flera andra anställda för liknande omständigheter som de som han anklagats för (se, för ett liknande resonemang, dom Williams/revisionsrätten, 134/84, EU:C:1985:297, punkt 14, och de Compte/parlamentet, T‑26/89, EU:T:1991:54, punkt 170, vilken bekräftats genom dom i mål om överklagande de Compte/parlamentet, C‑326/91 P, EU:C:1994:218, punkt 52).

124

När det gäller begäran om tillgång till de handlingar som direktoratet för internrevision sände till den tyska åklagarmyndigheten den 6 mars 2013 ska det inledningsvis konstateras att även om Olaf i sin rapport inte ansåg att det var nödvändigt att rekommendera ”rättsliga åtgärder” utgjorde detta inte hinder för att ECB vände sig till de nationella rättsliga myndigheterna. Banken kunde således inom ramen för sin institutionella självständighet överlämna uppgifter om sökandens beteende till de tyska rättsliga myndigheterna för att de skulle pröva om beteendet kunde betecknas som ett brott mot tysk lagstiftning och således motiverade att åtal väcktes.

125

Det ska även betonas att såsom banken bekräftade i sitt svar av den 6 november 2014 på åtgärderna för processledning innehåller anställningsvillkoren sedan ändringarna av dem trädde i kraft den 1 januari 2009 inte längre – till skillnad från artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna – den mening som tidigare ingick i artikel 44 i anställningsvillkoren, i vilken det angavs att ”om den [vid ECB] anställdes handlingar leder till åtal, skall ett slutligt beslut fattas först sedan avgörandet i den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft”.

126

I sina synpunkter av den 24 november 2014 på ECB:s ovannämnda svar på åtgärderna för processledning anförde sökanden, även om han vid förhandlingen medgav att inga nya omständigheter framkommit sedan han ingav sin ansökan i förevarande mål, som en ny grund mot det angripna beslutet dels att strykningen av ovannämnda mening var rättsstridig, eftersom ECB:s personalkommitté inte hade tillfrågats i vederbörlig ordning om strykningen, dels att den allmänna rättsprincip som erkänns av vissa medlemsstater och i unionens rättsordning och som innebär att frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas ska tillämpas självständigt och har åsidosatts i förevarande fall.

127

Personaldomstolen konstaterar att denna nya grund inte har föranletts ”av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången” i den mening som avses i artikel 56 i rättegångsreglerna. Meningen i personalreglerna hade strukits innan det disciplinära förfarandet mot sökanden inleddes, varför denna grund kunde ha åberopats i ansökan. Det var således endast innehållet i ECB:s svar på personaldomstolens fråga som föranledde sökanden att anföra denna grund.

128

Denna grund är dessutom utan verkan. Även om ovannämnda princip skulle kunna vara tillämplig i fråga om ett anställningsavtal mellan ECB och en av dess anställda konstaterar personaldomstolen att den tyska åklagarmyndigheten inte vare sig den dag då det angripna beslutet antogs eller den dag när förhandlingen hölls hade antagit något beslut om att väcka åtal mot sökanden som gjorde att ett straffrättsligt förfarande kunde anses pågå.

129

För att återkomma till invändningen avseende att sökanden nekades tillgång till de handlingar som hade överlämnats till den tyska åklagarmyndigheten framgår det inte av de handlingar som har ingetts till personaldomstolen att disciplinkommittén hade informerats om överlämnandet eller att den grundade sig på sådan information när den avgav sitt yttrande. Av detta följer att de handlingar som ECB hade överlämnat till de tyska rättsliga myndigheterna inte i det stadiet utgjorde en del av handlingarna i disciplinärendet och att ett åsidosättande av artikel 8.3.11 i personalreglerna således inte kan göras gällande.

130

Det framgår däremot av ordalydelsen i det angripna beslutet att direktionen beaktade denna information.

131

ECB förklarade i sin duplik att direktoratet för internrevision ”personligen” hade överlämnat vissa handlingar till den tyska åklagarmyndigheten, men angav inte vilka handlingar det rörde sig om. Personaldomstolen anser att den omständigheten att ECB inte automatiskt tillhandahöll sökanden de handlingar som hade överlämnats ”personligen” till den tyska åklagarmyndigheten inte i sig innebär ett åsidosättande av personalreglerna, eftersom överlämnandet omfattas av bankens institutionella självständighet och det i artikel 3 i anställningsvillkoren föreskrivs att varje anställd vid banken ska följa gällande lagar och ordningsföreskrifter. Personaldomstolen anser också att även om sökanden har angett att han erhållit en cd-rom med ECB:s anmälan från den tyska åklagarmyndigheten, har det inte styrkts att direktionen grundade sig på de handlingar som hade överlämnats till den tyska åklagarmyndigheten. Det framgår för övrigt inte heller av handlingarna i målet att det rörde sig om andra handlingar än de som sökanden redan innehade. Personaldomstolen konstaterar dessutom att den tyska åklagarmyndigheten inte vare sig när det angripna beslutet antogs eller när förhandlingen hölls hade antagit något beslut om att inleda ett rättsligt förfarande, vilket parterna också bekräftade vid förhandlingen.

132

Vad beträffar uppgifterna i det angripna beslutet om att ECB hade anmält sökanden till den tyska åklagarmyndigheten konstaterar personaldomstolen, bland annat eftersom de avgörande skälen till disciplinåtgärden anges i punkterna 11–14 i beslutet, att det av det angripna beslutet inte framgår att dessa uppgifter var avgörande för antagandet av det. Vidare anser personaldomstolen att även om sökanden skulle ha kunnat kommentera dessa uppgifter skulle det inte ha inverkat på skälen i punkterna 11–14 i det angripna beslutet och följaktligen inte heller på den disciplinåtgärd som direktionen fastställde.

133

Det ska inledningsvis betonas att även om uppgifterna i fråga kan ha funnits med redan i panelens verksamhetsrapport, är de uppgifter som ECB anförde till stöd för anklagelserna mot sökanden, och som således avgränsade det disciplinära förfarande som resulterade i det angripna beslutet, de uppgifter som anges i artikel 8.3.2-rapporten, vilken sökanden fullständigt tog ståndpunkt till och vilken lämnades till disciplinkommittén och direktionen. Olafs rapport, som upprättades efter det att Olaf hade genomfört en egen utredning med bistånd av ECB:s direktorat för internrevision och efter att ha hört vissa anställda, är också en grundläggande handling i disciplinärendet, vilken sökanden hade tillgång till och kunde lämna synpunkter på och vilken disciplinkommitténs yttrande i huvudsak grundar sig på, såsom det anges i yttrandet.

134

Vad gäller panelens verksamhetsrapport konstaterar personaldomstolen att den utarbetades den 15 mars 2011 i samband med den inledande administrativa utredningen, vilken aldrig slutfördes, det vill säga innan förfarandet för den disciplinära utredningen inleddes i enlighet med artikel 8.3.2 i personalreglerna, vilken resulterade i att det angripna beslutet antogs. Oavsett innehållet i verksamhetsrapporten har direktoratet för internrevision tydligt betonat att rapporten när den överlämnades till Olaf den 30 mars 2011 endast innehöll ”utredningspanelens huvudsakliga synpunkter och preliminära bedömningar vad gäller de [tretton] kategorier i vilka avdelningen för administrativa tjänster gjort de omtvistade inköpen, och att dessa inte ska tolkas som slutgiltiga slutsatser om respektive kategori eller någon annan omständighet i ärendet”. När direktoratet för internrevision överlämnade verksamhetsrapporten till GD HR den 22 mars 2012 betonade den likaså att rapporten ”helt enkelt inneh[öll] en kortfattad sammanfattning av alla synpunkter och resultat från de möten som hållits fram till och med den 26 juli 2010 och att tydlig åtskillnad [skulle] göras mellan denna rapport och en ’motiverad rapport i vilken det redogörs för omständigheterna och förhållandena i ärendet och huruvida bevisningen är tillräcklig för att styrka påståendena om underlåtenhet’”.

135

Även om innehållet i panelens verksamhetsrapport kan ha påverkat Olafs utredningsarbete, i likhet med all annan information som ECB överlämnade inom ramen för samarbetet med Olaf, och även kan ha påverkat utredningskommitténs utredningsarbete inför antagandet av artikel 8.3.2-rapporten, kan verksamhetsrapporten till skillnad från artikel 8.3.2-rapporten inte betraktas som en slutlig rapport som banken tar ansvar för, eller betraktas som en motiverad rapport i den mening som avses i artikel 6.14 i cirkulär nr 1/2006.

136

Med beaktande av den preliminära karaktären hos de konstateranden och slutsatser som möjligen kan ha förekommit i panelens verksamhetsrapport och det legitima intresset av att skydda anonymiteten för den visselblåsare som först avslöjade för förvaltningen att något var fel vid avdelningen för administrativa tjänster anser personaldomstolen att denna rapport hade karaktären av en förberedande skrivelse som sammanställdes innan det disciplinära förfarandet inleddes och att den beslutsfattande myndigheten, det vill säga direktionen, inte grundade sig på den när den antog det angripna beslutet. I egenskap av ett internt dokument var denna förberedande skrivelse följaktligen inte en del av handlingarna i disciplinärendet och det var enligt personalreglerna inte nödvändigt att överlämna den till sökanden för att skydda dennes rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom N/kommissionen, EU:T:1997:71, punkt 92).

137

När det gäller disciplinkommitténs svar på sökandens begäran om tillgång till panelens verksamhetsrapport anser personaldomstolen att disciplinkommittén inte utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt när den ansåg att det, eftersom handlingarna i disciplinärendet innehöll såväl tillräckliga uppgifter om de handlingar som sökanden anklagades för som tillräckliga uppgifter som sökanden kunde anföra till stöd för sina försvarsargument, inte tillförde något mervärde att foga detta dokument innehållande panelens preliminära bedömningar till handlingarna och att det skulle ha förlängt förfarandet på ett oskäligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom R/kommissionen, 255/83 och 256/83, EU:C:1985:324, punkt 24, och dom Y/domstolen, T‑500/93, EU:T:1996:94, punkt 45).

138

Vad gäller den omständigheten att disciplinkommittén införskaffade panelens verksamhetsrapport eftersom den ansåg att detta var nödvändigt för att svara på sökandens begäran av den 11 december 2012 om att få tillgång till verksamhetsrapporten anser personaldomstolen att det förvisso hade varit mycket lämpligare om disciplinkommittén hade avslagit sökandens begäran med den tillräckliga motiveringen att den inte innehade det begärda dokumentet. Det kan emellertid inte anses att rapporten blev en integrerad del av handlingarna i disciplinärendet enbart på grund av att disciplinkommittén gick med på att begära att få den från banken och granska den för att kunna svara på sökandens begäran, eller att disciplinkommittén nödvändigtvis grundade sig på den när den antog sitt yttrande, vilket för övrigt inte innehåller någon hänvisning till innehållet i panelens verksamhetsrapport. Disciplinkommittén betonade tvärtom i punkt 9 i yttrandet att den ”grundar sig huvudsakligen på de omständigheter som har konstaterats i Olafs rapport”.

139

Personaldomstolen erinrar för fullständighetens skull om att även om förvaltningen är skyldig att till den berörde överlämna de handlingar på vilka den uttryckligen grundat sig när den antagit ett beslut som går vederbörande emot och, när det gäller banken, är skyldig att i enlighet med artikel 8.3.11 i personalreglerna låta vederbörande ”ta kopior av alla handlingar som berör förfarandet, inklusive sådana som kan bevisa hans oskuld”, kan den omständigheten att vissa handlingar inte lämnats ut leda till en ogiltigförklaring av beslutet i fråga endast om anklagelserna kan bevisas endast med hänvisning till nämnda handlingar och, med andra ord, den omständigheten att de handlingar som sökanden anhållit om inte har lämnats ut har kunnat påverka genomförandet av det disciplinära förfarandet och innehållet i det omtvistade beslutet till den berördes nackdel (se dom Tzoanos/kommissionen, C‑191/98 P, EU:C:1999:565, punkterna 34 och 35, och E/kommissionen, T‑24/98 och T‑241/99, EU:T:2001:175, punkterna 92 och 93).

140

Även om det skulle komma fram att vissa uppgifter i panelens verksamhetsrapport kanske inte fanns med i artikel 8.3.2-rapporten eller i Olafs rapport, eller panelens verksamhetsrapport skulle kunna likställas med en motiverad rapport som antagits i strid med föreskrifterna i cirkulär nr 1/2006, har sökanden inte visat att ECB grundade sig på nämnda rapport och har framför allt inte angett vilka konkreta och avgörande uppgifter i disciplinkommitténs yttrande och det angripna beslutet som kan bevisas endast genom hänvisning till andra handlingar än de som han tagit del av, det vill säga genom hänvisning till uppgifter som finns med i panelens verksamhetsrapport.

141

Även om sökanden innan han tog del av panelens verksamhetsrapport hade åberopat möjligheten att rapporten innehöll friande uppgifter, konstaterar personaldomstolen att sökanden, efter att ha erhållit en konfidentiell version av rapporten från den tyska åklagarmyndigheten den 9 oktober 2014 och därefter dessutom, på personaldomstolens begäran, en icke-konfidentiell version från ECB den 10 november 2014, i sitt svar av den 6 november 2014 – vilket han inte kompletterade efter att ha erhållit den icke-konfidentiella versionen av rapporten den 10 november 2014 – endast hänvisade till vissa avsnitt i bland annat sin ansökan och allmänt angav fyra uppgifter som han ansåg inte hade bevisats vare sig genom artikel 8.3.2-rapporten eller i Olafs rapport, dock utan att precisera vilka avsnitt i dessa rapporter som avsågs. Banken har i sina yttranden av den 24 november 2014 däremot angett i vilka handlingar dessa fyra uppgifter bevisades.

142

När sökanden tillfrågades om detta vid förhandlingen nämnde han som exempel två avsnitt i panelens verksamhetsrapport som inte finns med i artikel 8.3.2-rapporten. Det första, som avser den omständigheten att anställda vid avdelningen för administrativa tjänster erhöll mobiltelefoner av märket BlackBerry från GD Informationssystem, påverkar inte den omständigheten att sökanden själv godkände inköp av sådana telefoner, trots att GD Informationssystem hade nekat att köpa in dem. Vad gäller den omständigheten att endast två av ECB:s sex chaufförer hade hörts och att en av dem hade bekräftat att videospel hade ställts till förfogande för chaufförerna, utgör den inte uppgifter som, om sökanden hade fått kännedom om dem genom artikel 8.3.2-rapporten, skulle ha gett honom möjlighet att med framgång ifrågasätta anklagelserna mot honom. Sammanfattningsvis konstaterar personaldomstolen mot bakgrund av sökandens svar, inbegripet de som han gav vid förhandlingen, att panelens verksamhetsrapport, med beaktande av de handlingar som panelen hade delgetts, inte innehöll några fällande uppgifter som faktiskt kunde ha påverkat genomförandet av det disciplinära förfarandet och innehållet i det angripna beslutet till den berördes nackdel, men dessutom inte heller några friande uppgifter.

143

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första grunden underkännas, liksom sökandens yrkande att banken ska åläggas att ge honom tillgång till den anmälan som ingetts till den tyska åklagarmyndigheten och panelens verksamhetsrapport, vilka han för övrigt har fått tillgång till efter det att yrkandet framställdes, bland annat genom att vända sig till den tyska åklagarmyndigheten.

144

Genom denna grund har sökanden egentligen framställt en invändning om rättsstridighet hos artikel 8.3.5 i personalreglerna. Enligt sökanden föreskrivs i artikel 8.3.5 i personalreglerna, till skillnad från i artiklarna 4 och 5 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilken avser disciplinära förfaranden, att generaldirektören för GD HR ska sitta i disciplinkommittén. Eftersom generaldirektören för GD HR enligt sökanden har ”den yttersta makten över alla anställda, särskilt cheferna, och över övriga ledamöter i disciplinkommittén (utom ordföranden och i viss mån de ledamöter som utsetts av personalkommittén)” innebär artikel 8.3.5 i personalreglerna ett åsidosättande av principen om opartiskhet och av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Sökanden har hävdat att den ställföreträdande generaldirektören för GD HR under hörandet vid disciplinkommittén betedde sig som en anklagare och endast framhävde omständigheter som var komprometterande för sökanden och således åsidosatte neutralitetsprincipen. Den ställföreträdande generaldirektören för GD HR anförde till och med uppgifter som han erhållit genom ”egna ’externa’ utredningar”. Sökandens känsla av partiskhet förstärktes av den omständigheten att en av disciplinkommitténs ledamöter hade fått tillgång till panelens verksamhetsrapport, eftersom han var anställd vid GD HR.

145

ECB anser att det är uppenbart att den andra grunden ska underkännas. ECB har betonat att generaldirektören för GD HR har en enda röst i disciplinkommittén och att det finns ytterligare fyra ledamöter. Det är befogat att en företrädare för det generaldirektorat vid ECB som ansvarar för att övervaka att de anställda fullgör sina skyldigheter, det vill säga GD HR, sitter med i disciplinkommittén. Sökandens påståenden om GD HR:s makt över disciplinkommittén är ren spekulation. För att visa detta har ECB anfört att disciplinkommittén rekommenderade en mildare disciplinåtgärd, det vill säga nedflyttning i lönegrad med två steg, än den som direktionen slutligen fastställde i det angripna beslutet. När det gäller skillnaderna mellan personalreglerna och tjänsteföreskrifterna erinrar banken om att dessa helt enkelt är en följd av ECB:s funktionella självständighet.

146

Det ska erinras om att enligt artikel 36.1 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB åtnjuter ECB en funktionell självständighet vad gäller de bestämmelser som ska gälla för dess personal, vilka skiljer sig från de bestämmelser som är tillämpliga på tjänstemän och övriga anställda i unionen, som det hänvisas till i artikel 336 FEUF, och dessutom är självständiga i förhållande till medlemsstaternas lagstiftning (se dom Pflugradt/ECB, T‑178/00 och T‑341/00, EU:T:2002:253, punkt 48).

147

Även om dessa överväganden inte i sig hindrar att sökanden i förevarande fall gör gällande att artikel 8.3.5 i personalreglerna är rättsstridig, ska det erinras om att anställningsförhållandet mellan ECB och dess anställda är av avtalsmässig karaktär och inte omfattas av tjänsteföreskrifterna, men innebär ett fullgörande av arbetsuppgifter som är av allmänintresse för unionen och följaktligen har många likheter med det förhållande grundat på tjänsteföreskrifterna som föreligger mellan en EU-tjänsteman och institutionen och därför kan innefatta disciplinregler. Disciplinreglerna utgör en del av de villkor som sökanden kände till och godtog när han frivilligt undertecknade anställningsavtalet med ECB, eftersom det i avtalet hänvisas till anställningsvillkoren. Det ska slutligen erinras om att möjligheten för arbetsgivaren att ensidigt säga upp anställningsavtalet om den anställde begår ett allvarligt fel även föreskrivs i privaträttslig arbetsrätt i de flesta medlemsstater och att i majoriteten av dessa lagstiftningar är denna möjlighet omgärdad med färre skyddsregler till förmån för den anställde än vad som är fallet i anställningsförhållandet mellan ECB och dess anställda (dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkterna 61 och 68–70).

148

Inom ramen för sin institutionella självständighet kan ECB följaktligen anta disciplinregler som innehåller bestämmelser om disciplinkommitténs sammansättning vilka skiljer sig avsevärt från bestämmelserna i avsnitt 2 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna om inrättande av en disciplinkommitté för tjänstemän och övriga anställda i unionen. När det gäller de disciplinregler som avses i förevarande fall, vilka inte var tillämpliga när domen i målet X/ECB (EU:T:2001:251) meddelades, måste det anses att ECB har velat att direktionen ska fatta sina beslut i disciplinärenden med beaktande av ett yttrande från ett organ som besitter en viss neutralitet och opartiskhet, i syfte att garantera en god förvaltning och en rättvis behandling.

149

Personaldomstolen konstaterar att enligt artikel 8.3.5 i personalreglerna ska ECB:s disciplinkommitté bestå av en person som inte tillhör institutionen och som ska vara ordförande för kommittén samt av generaldirektören eller den ställföreträdande generaldirektören för GD HR. Den ska vidare bestå av ytterligare två ledamöter som ECB utser bland personalen och en ledamot som föreslås av personalrepresentationen. De tre sistnämnda ledamöterna får inte tillhöra samma avdelning som den anställde som är föremål för det disciplinära förfarandet. Den anställde som är föremål för det disciplinära förfarandet har dessutom möjlighet att invända mot en av disciplinkommitténs ledamöter.

150

Även om balansen mellan de ledamöter som utses av förvaltningen och de som utses av personalrepresentationen inte är den samma som i tjänsteföreskrifterna, anser personaldomstolen att det, i detta sammanhang som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna, finns tillräckliga garantier för att det yttrande som disciplinkommittén utformar och antar för överlämnande till direktionen är opartiskt och objektivt, med hänsyn till, för det första, disciplinkommitténs sammansättning, bland annat att dess ledamöter kommer från andra avdelningar, för det andra, den omständigheten att det i artikel 8.3.7 i personalreglerna föreskrivs att ”[d]isciplinnämndens överläggningar och arbete är personliga och konfidentiella i enlighet med ECB:s interna regler om sekretess [och att d]isciplinnämndens ledamöter ska delta personligen och ska utöva sitt uppdrag helt självständigt”, för det tredje, överläggningarnas kollegiala karaktär och slutligen, för det fjärde, möjligheten för den berörde att invända mot en av ledamöterna (se, för ett liknande resonemang, dom Onidi/kommissionen, T‑197/00, EU:T:2002:135, punkt 132).

151

Den omständigheten att generaldirektören eller den ställföreträdande generaldirektören för GD HR är ordinarie ledamot av disciplinkommittén innebär inte, tvärtemot vad sökanden rent spekulativt har hävdat, att denne har eller kan ha ”den yttersta makten över alla anställda” och följaktligen över förhandlingarna i disciplinkommittén.

152

Framför allt har det inte visats att en sådan person, oavsett om det är generaldirektören för GD HR eller inte, alltid tar ställning mot den som är föremål för ett disciplinärt förfarande. Personaldomstolen anser dessutom att det i ett sammanhang som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna, exempelvis avseende anställningsförhållandet mellan ECB och dess anställda, kan godtas att bankens intressen i disciplinkommittén företräds av en sådan person, särskilt som generaldirektören för GD HR inte sitter i direktionen, som är beslutsorgan i disciplinärenden.

153

Sökandens påstående om att generaldirektören eller den ställföreträdande generaldirektören för GD HR hade tillgång till insiderinformation och använde denna för att påverka disciplinkommitténs arbete kan inte heller godtas, eftersom det inte har styrkts och strider mot principen om kollegiala diskussioner och den omständigheten att varje ledamot i disciplinkommittén har möjlighet att utforma en avvikande ståndpunkt, vilket till exempel den ledamot som hade utsetts av personalrepresentationen säkerligen inte skulle ha underlåtit att göra om han hade tillställts en handling som inte hörde till handlingarna i disciplinärendet. Sökanden kan inte heller invända mot att en av de ledamöter som hade utsetts av förvaltningen frågade ut honom under hörandet vid disciplinkommittén på ett sätt som sökanden uppfattade som anklagande. Ett sådant beteende visar, om så skulle vara fallet, inte nödvändigtvis att ledamoten hade valt sida, utan kan förklaras av att han ville bidra till diskussionen på ett kontradiktoriskt sätt genom att konfrontera sökanden med de anklagelser som hade riktats mot honom.

154

Även om sökanden subjektivt kan ha uppfattat att inläggen från den ställföreträdande generaldirektören för GD HR vid hörandet hade en anklagande ton, visar detta inte i sig att rätten till försvar eller principen om oskuldspresumtion har åsidosatts, framför allt inte om man beaktar den omständigheten att disciplinkommittén trots att vissa ledamöter tog ställning för en uppsägning slutligen enhälligt rekommenderade en mildare disciplinåtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom Zavvos/kommissionen, T‑21/01, EU:T:2002:177, punkt 336).

155

Inte heller kan det kategoriskt anses att generaldirektören eller den ställföreträdande generaldirektören för GD HR på grund av sin ställning nödvändigtvis befinner sig i en intressekonflikt, det vill säga en situation där en anställd i sin tjänsteutövning tar ställning till en fråga vars handläggning och resultat är av ett sådant personligt intresse för honom att det kan påverka hans oberoende ställning (se, beträffande begreppet intressekonflikt, dom Giannini/kommissionen, T‑100/04, EU:T:2008:68, punkt 223). Det ska särskilt betonas att såsom banken har påpekat var ledamöterna i utredningspanelen, de anställda vid ECB som utarbetade artikel 8.3.2-rapporten och disciplinkommitténs ledamöter olika personer.

156

Personaldomstolen konstaterar vidare att enligt artikel 8.3.5 i personalreglerna ska posten som ordförande för disciplinkommittén inte anförtros generaldirektören eller den ställföreträdande generaldirektören för GD HR, utan en person utanför ECB, men som visserligen inte har någon rösträtt, i förevarande fall en tidigare anställd vid personaldomstolen. I artikel 8.3.6 i personalreglerna föreskrivs även uttryckligen att varje ledamot av disciplinkommittén är skyldig att avsäga sig uppdraget om det innebär en intressekonflikt.

157

Unionsdomstolens rättsliga prövning inom ramen för en talan enligt artikel 270 FEUF eller, såsom i förevarande fall, artikel 36.2 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB möjliggör under alla omständigheter utövande av ett tillräckligt och effektivt rättsmedel inför en oavhängig och opartisk domstol i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950, samt i praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, varigenom det är möjligt att avhjälpa de otillräckligheter och brister som sökanden har gjort gällande, även avseende disciplinkommitténs sammansättning (se, för ett liknande resonemang, dom Andreasen/kommissionen, T‑17/08 P, EU:T:2010:374, punkt 145).

158

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden avseende rättsstridighet hos artikel 8.3.5 i personalreglerna.

159

Sökanden har inom ramen för sin tredje grund hävdat att direktionen genom det angripna beslutet inte svarade på de invändningar som han hade framställt i sin försvarsskrivelse och som hade ignorerats av disciplinkommittén. Sökanden har i huvudsak anklagat ECB för att redan från början ha utgått ifrån att han var skyldig till de handlingar som han anklagades för. Han anser att banken inte beaktade att han hade bidragit till en avsevärd förbättring av flera aspekter av verksamheten vid avdelningen för administrativa tjänster. Han har även hävdat att förfarandet mot honom var partiskt, eftersom två av de fyra ledamöter i disciplinkommittén som hade rösträtt, varav den ena säkerligen var den ställföreträdande generaldirektören för GD HR, ansåg att de befintliga bevisen styrkte att den underlåtenhet som han anklagades för hade motiverats av ett personligt intresse. Han har i samband med denna grund tillagt att direktionen i det angripna beslutet missuppfattade disciplinkommitténs yttrande, eftersom den hänvisade till ovannämnda åsikt som framförts av två ledamöter i disciplinkommittén, trots att disciplinkommittén i sitt yttrande med en majoritet av ledamöterna hade angett att den inte var övertygad om att ett personligt intresse kunde fastställas ”utom all tvekan”. Slutligen är även den omständigheten att det i strid med Olafs rekommendationer gjordes en anmälan till den tyska åklagarmyndigheten ett tecken på att oskuldspresumtionen åsidosatts.

160

ECB anser att den tredje grunden ska underkännas, eftersom det är uppenbart att det inte finns fog för den, och har inledningsvis betonat att direktionen enligt rättspraxis på detta område inte är skyldig att i ett beslut om disciplinåtgärder ta upp eller erinra om alla de aspekter som den berörde anställde har ifrågasatt vid disciplinkommittén. Banken har vidare betonat att den omständighet som sökanden åberopat, att han avstängdes medan utredningen pågick, inte på något sätt visar att oskuldspresumtionen har åsidosatts och dessutom kan sökanden inte på nytt öppna den diskussion om huruvida avstängningen var berättigad som avslutades i och med domen i målet AX/ECB (EU:F:2012:195). Inte heller den omständigheten att disciplinkommittén beslutade att inte instämma i sökandens synsätt, som han utvecklade ingående i sina skrivelser och som disciplinkommittén hade full kännedom om, visar att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts. ECB har dessutom frihet att lämna in en anmälan till den tyska åklagarmyndigheten även om Olaf inte har rekommenderat en sådan åtgärd.

161

När det gäller sökandens påståenden om att utredningsförfarandet, det disciplinära förfarandet och det angripna beslutet visar att banken ville få det fastställt att sökanden var skyldig, anser ECB att dessa är helt ogrundade och har även beklagat att sökanden ”anför [sådana] hypotetiska och oskäliga påståenden inför den aktningsvärda personaldomstolen”.

162

Det ska erinras om att oskuldspresumtionen kan anses ha åsidosatts endast om det finns uppgifter som visar att förvaltningen redan när det disciplinära förfarandet inleddes hade beslutat att under alla omständigheter vidta en disciplinåtgärd mot den berörde oberoende av dennes förklaringar (se dom Pessoa e Costa/kommissionen, T‑166/02, EU:T:2003:73, punkt 56).

163

När det gäller avstängningen av sökanden innan det angripna beslutet antogs ska det betonas att den möjlighet till avstängning som föreskrivs i artikel 46 i anställningsvillkoren inte utgör en disciplinåtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkt 151), utan är avsedd som en säkerhetsåtgärd som förvaltningen kan vidta för att försäkra sig om att den anställde inte blandar sig i den pågående utredningen.

164

Efter dessa preciseringar ska det påpekas att personaldomstolen anser att sökandens argumentering till stöd för den tredje grunden delvis syftar till att invända mot motiveringen av det angripna beslutet eller göra gällande att den är bristande. Eftersom denna aspekt omfattas av den femte grunden, kommer den att behandlas inom ramen för den grunden.

165

Vad gäller sökandens argumentering i övrigt ska det konstateras att den främst syftar till att kritisera disciplinkommittén och direktionen för att de inte instämde i det synsätt som sökanden anförde under det disciplinära förfarandet.

166

Den omständigheten att två av disciplinkommitténs ledamöter, såsom de har rätt att göra enligt artikel 8.3.15 i personalreglerna, uttryckte åsikten att den underlåtenhet som sökanden anklagades för hade motiverats av personliga intressen visar inte att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts. En sådan ståndpunkt speglar endast principen om kollegiala diskussioner och möjligheten att avvika från den ståndpunkt som disciplinkommittén med en majoritet av ledamöterna antar i det slutliga yttrandet. I disciplinkommitténs yttrande angavs inte exakt att ett personligt intresse ”i strikt mening k[unde] fastställas utom all tvekan”. Vad gäller de påståenden om åsidosättande av rätten till försvar som sökanden framställt bland annat i försvarsskrivelsen ska det påpekas att disciplinkommittén tillbakavisade dem som ogrundade.

167

Vad gäller den omständigheten att direktionen beslutade att vidta en av de strängaste disciplinåtgärder som föreskrivs i personalreglerna anser personaldomstolen att detta inte i sig visar att oskuldspresumtionen åsidosattes under det disciplinära förfarandet.

168

När det gäller anmälan till den tyska åklagarmyndigheten faller denna inom ECB:s befogenhetsområde inom ramen för dess institutionella självständighet och påverkar inte på något sätt de tyska rättsliga myndigheternas ståndpunkt inom deras befogenhetsområde, det vill säga det straffrättsliga området. Det ska även påpekas att trots att sökanden i sitt svar av den 6 november 2014 på åtgärderna för processledning angav att han erhållit en cd-rom med ECB:s anmälan från den tyska åklagarmyndigheten, har han ändå inte kunnat identifiera en enda uppgift som styrker hans påståenden om att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts.

169

Personaldomstolen anser att sökandens argumentering inte innehåller minsta tillstymmelse till bevis som styrker de allvarliga påståendena om att ECB har åsidosatt principen om oskuldspresumtion med avseende på honom.

170

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

171

Sökanden har genom denna grund kritiserat ECB för den omständigheten att den inledande administrativa utredningen och det disciplinära förfarande som resulterade i det angripna beslutet tog sammanlagt mer än tre år. Det är inte rimligt att en utredning tar så lång och även om vissa förseningar berodde på Olafs utredningsförfarande måste ECB hållas ansvarig för förseningarna i samband med Olafs utredning, eftersom Olafs utredningsrapporter inte kan angripas. Sökanden har med hänvisning till domen i målet Andreasen/kommissionen (F‑40/05, EU:F:2007:189) även betonat att han var avstängd från sin tjänst under hela förfarandet, det vill säga 38 månader.

172

ECB anser att det är uppenbart att den fjärde grunden helt saknar rättslig grund och har bland annat betonat att sökanden själv har medgett att banken iakttog de frister som föreskrivs i artikel 8.3.2 i personalreglerna. Inte heller av rättspraxis på området följer att principen om rimliga frister har åsidosatts. Vad gäller avstängningens längd omfattas denna fråga inte av föremålet för talan.

173

I disciplinärenden har ECB och, i tillämpliga fall, Olaf en skyldighet att, så snart de får kännedom om omständigheter och uppföranden som kan utgöra en överträdelse av de skyldigheter som åligger ECB:s anställda, handla med skyndsamhet vid bedömningen av om en utredning bör inledas och, om så är fallet, sedan handla med skyndsamhet vid genomförandet av utredningen och, vad gäller ECB, genomförandet av det disciplinära förfarandet (se, analogt, dom Kerstens/kommissionen, F‑12/10, EU:F:2012:29, punkt 125).

174

Enligt fast rättspraxis är de tidsfrister som föreskrivs för genomförandet av ett disciplinärt förfarande inte tvingande, utan utgör framför allt regler om god förvaltning, som innebär att institutionerna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid i förhållande till den föregående åtgärden (dom D/kommissionen, T‑549/93, EU:T:1995:15, punkt 25). Unionsdomstolen har även betonat att man vid bedömningen av den frist som är skälig för att genomföra ett disciplinärt förfarande endast ska ”beakta den tid som förflutit mellan en åtgärd i förfarandet och följande åtgärd [och att d]enna bedömning är oberoende av det disciplinära förfarandets totala längd” (dom Teixeira Neves/domstolen, T‑259/97, EU:T:2000:208, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

175

ECB ska således vid genomförandet av disciplinära förfaranden se till att varje åtgärd vidtas inom skälig tid i förhållande till den föregående åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom Kerstens/kommissionen, EU:F:2012:29, punkt 124, och Goetz/Regionkommittén, F‑89/11, EU:F:2013:83, punkt 126).

176

I förevarande fall inrättade banken en utredningspanel i februari 2010 – så snart den fått kännedom om visselblåsarens anklagelser. Panelens arbete kunde dock inte slutföras eftersom Olaf inledde en utredning avseende samma omständigheter den 1 juli 2010, vilket banken fick information om den 26 juli 2010. Olafs utredning omfattade bland annat en inspektion i ECB:s lokaler samt hörande av tretton anställda vid ECB. Olafs arbete avslutades med en slutlig utredningsrapport som överlämnades till ECB den 27 januari 2012.

177

Personaldomstolen konstaterar att den inledande administrativa utredningen och Olafs utredningsförfarande inleddes inom en skälig frist, det vill säga kort efter det att banken respektive Olaf hade fått kännedom om de omständigheter och beteenden som kunde utgöra ett åsidosättande av de skyldigheter som åligger ECB:s anställda (se, för ett liknande resonemang, dom François/kommissionen, T‑307/01, EU:T:2004:180, punkt 48, och dom López Cejudo/kommissionen, F‑28/13, EU:F:2014:55, punkt 90).

178

När det gäller längden på Olafs utredning, som varade i 19 månader, var den skälig med hänsyn till de omtvistade inköpens antal och beskaffenhet samt den tekniska karaktären hos vissa av de föremål som omfattades av utredningen.

179

Banken antog därefter artikel 8.3.2-rapporten, genom vilken det disciplinära förfarandet inleddes och dess omfattning fastställdes. Rapporten antogs den 19 november 2012 sedan banken hade hört sökanden och hade beaktat de handlingar som han hade ingett den 24 augusti 2012 och de synpunkter som han hade lämnat in den 18 oktober 2012 på det förslag till rapport som hade överlämnats till honom. Personaldomstolen anser att de nio månader som förflöt mellan det att Olafs rapport inkom till ECB och banken antog artikel 8.3.2-rapporten inte var alltför lång med hänsyn till det stora antalet omfattande dokument som omfattades och det stora antalet synpunkter som sökanden inkom med innan artikel 8.3.2-rapporten kunde antas. ECB kan inte heller kritiseras för att den i enlighet med interna bestämmelser ansåg det vara nödvändigt att utöver den inledande administrativa utredningen och Olafs utredning inleda en ny intern administrativ utredning för att sammanställa artikel 8.3.2-rapporten (se, för ett liknande resonemang, dom Goetz/Regionkommittén, EU:F:2013:83, punkterna 131 och 132). Den oavslutade inledande administrativa utredningen, som hade genomförts på grundval av cirkulär nr 1/2006, hindrade inte, såsom det framgår av artikel 2.1 i cirkuläret, att det inleddes ett disciplinärt förfarande, vilket endast kunde inledas i enlighet med föreskrifterna i artikel 8.3 i personalreglerna, bland annat artikel 8.3.2. De personer som hade ingått i utredningspanelen var dessutom andra än de som deltog vid utarbetandet av artikel 8.3.2-rapporten.

180

Sedan disciplinkommittén hade tillsatts den 27 november 2012 fick sökanden yttra sig såväl skriftligen som muntligen under januari 2013, varefter disciplinkommittén avgav sitt yttrande den 5 april 2013. Personaldomstolen anser att kommittén genom att slutföra sitt arbete på fyra månader handlade med den skyndsamhet som krävs, särskilt i ett så komplext ärende och trots sökandens många synpunkter och invändningar avseende bland annat protokollet från disciplinkommitténs hörande av sökanden.

181

Vad gäller antagandet av det angripna beslutet den 28 maj 2013, efter det att sökanden hade inkommit med synpunkter den 24 april 2013, är det förenligt med såväl den tidsfrist som föreskrivs i artikel 8.3.17 i personalreglerna som med principen om en skälig tidsfrist.

182

Av det disciplinära förfarandets historik framgår således att den tid som förflöt mellan varje åtgärd i förfarandet och följande åtgärd var fullständigt skälig och att eventuella fördröjningar berodde på att det var nödvändigt att iaktta sökandens rätt till försvar och svara på det stora antalet anmärkningar och synpunkter som inkom från hans ombud (se dom Teixeira Neves/domstolen, EU:T:2000:208, punkt 125).

183

Personaldomstolen anser dessutom att den sammanlagda tid som det tog att genomföra den inledande administrativa utredningen och det disciplinära förfarandet, det vill säga tre år och tre månader, var skälig. Det ska även påpekas att sökanden inte har hävdat att banken åsidosatte någon av de frister som fastställs i bankens bestämmelser om disciplinärenden.

184

Det ska slutligen konstateras att även om det är riktigt att sökanden under de utredningar som föregick inledandet av det disciplinära förfarandet och under själva det disciplinära förfarandet befann sig i en situation av väntan och osäkerhet, bland annat med avseende på hans yrkesmässiga framtid, kan detta inte påverka det angripna beslutets giltighet, eftersom en sådan situation är en oskiljaktig del av alla disciplinära förfaranden och inledandet av förfarandet i förevarande fall motiverades av hänsyn till unionens intresse, vilket krävde att banken, när den ställdes inför anklagelser som kastade tvivel över redbarheten hos två av dess anställda, bland annat sökanden, vidtog nödvändiga åtgärder, inbegripet avstängning av sökanden, för att försäkra sig om att denne uppfört sig oklanderligt i tjänsten (se, för ett liknande resonemang, dom Pessoa e Costa/kommissionen, EU:T:2003:73, punkt 66).

185

Med hänsyn till det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

186

Enligt sökanden innehåller det angripna beslutet ingen motivering som avser hans invändningar om åsidosättande av hans grundläggande rättigheter, principen om rimliga frister och omsorgsplikten. Det innehåller inte heller några förklaringar avseende anklagelserna mot sökanden, vilka skyldigheter han påstås ha åsidosatt eller på vilket sätt de handlingar han anklagas för innebär en överträdelse av de skyldigheter som banken fastställt. I det angripna beslutet preciseras inte tillräckligt skälen till att direktionen beslutade att ålägga honom en strängare disciplinåtgärd än den som disciplinkommittén hade rekommenderat. I beslutet förklaras inte heller skälen till att banken ansåg att förtroendeförhållandet med sökanden hade brutits, trots att disciplinkommittén enligt sökandens åsikt hade angett att ett förtroendeförhållande kan konstateras ha brutits endast om det har bevisats att sökanden eftersträvade ett personligt intresse, vilket inte har bevisats.

187

Banken har yrkat att denna grund ska underkännas och har betonat att sökanden, med hänsyn till innehållet i hans argumentering, inte tycks ha förstått vad motiveringsskyldigheten omfattar, särskilt när omständigheterna såsom i förevarande fall är väl kända för den berörde. ECB har bestritt sökandens ståndpunkt att det för att konstatera att ett förtroendeförhållande mellan en anställd och dennes arbetsgivare har brutits krävs att bevis läggs fram för att den anställdes handlingar motiverades av ett personligt intresse.

188

Motiveringsskyldigheten, som föreskrivs i artikel 296 FEUF och som det erinras om i artikel 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna, utgör en grundläggande princip i unionsrätten och syftar dels till att ge den som berörs tillräckliga upplysningar för att denne ska kunna bedöma huruvida den rättsakt som går honom emot är välgrundad, dels till att möjliggöra en domstolsprövning av den (se dom Michel/parlamentet, 195/80, EU:C:1981:284, punkt 22, dom Lux/revisionsrätten, 69/83, EU:C:1984:225, punkt 16, och dom Camacho-Fernandes/kommissionen, F‑16/13, EU:F:2014:51, punkt 111).

189

Frågan om huruvida motiveringen av ett beslut om disciplinåtgärder som ECB har fattat avseende en av de anställda uppfyller dessa krav ska bedömas inte endast utifrån beslutets ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området, i förevarande fall disciplinområdet. Även om disciplinkommittén och direktionen är skyldiga att ange de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för deras yttranden och/eller beslut, samt de överväganden som har föranlett dem att fatta dessa, krävs det inte att de tar upp alla faktiska och rättsliga omständigheter som sökanden har åberopat under förfarandet. Under alla omständigheter ska ett beslut anses vara tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den anställde i fråga, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom EH/kommissionen, F‑42/14, EU:F:2014:250, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

190

Om, såsom i förevarande fall, den disciplinåtgärd som slutligen vidtas mot den berörde är strängare än den som disciplinkommittén föreslagit, måste det dock, med hänsyn till de krav som gäller vid disciplinära förfaranden, konstateras att skälen till att banken valt att frångå disciplinkommitténs yttrande ska anges utförligt i ECB:s beslut, även när anställningen enbart omfattas av ett avtalsförhållande (se, för ett liknande resonemang, dom F/kommissionen, 228/83, EU:C:1985:28, punkt 35, dom N/kommissionen, T‑198/02, EU:T:2004:101, punkt 95, och dom EH/kommissionen, EU:F:2014:250, punkt 132).

191

Personaldomstolen konstaterar att sökanden väl kände till sammanhanget kring det angripna beslutet, bland annat med beaktande av innehållet i det stora antalet skriftliga och muntliga synpunkter som han inkom med under det disciplinära förfarandet, inbegripet avseende de förslag till handlingar som utarbetats under förfarandet, såsom protokollen från höranden. Tvärtemot vad sökanden har påstått anges anklagelserna mot honom tillräckligt klart och tydligt i artikel 8.3.2-rapporten och disciplinkommitténs yttrande, vilka återges ovan i bland annat punkterna 67, 70 och 81 och vilka han fick yttra sig utförligt om.

192

I disciplinkommitténs yttrande redogörs för anklagelserna mot sökanden, de olika regler och bestämmelser som gäller vid ECB och som kommittén ansåg att sökanden hade åsidosatt samt skälen till att den ansåg att sökandens påståenden om att hans rätt till försvar hade åsidosatts, vilka han framförde bland annat i sin försvarsskrivelse, var ogrundade. I sitt yttrande redogjorde kommittén även för de frågor som den hade diskuterat. Av yttrandet framgår att kommitténs ledamöter var oeniga i frågan om huruvida sökanden borde sägas upp, men att de däremot enhälligt ansåg att uppsägning kunde tillämpas om ”underlåtenheten i tjänsten dessutom hade motiverats av ett personligt intresse som oåterkalleligen förstörde förtroendeförhållandet mellan ECB och [sökanden]”. Två av disciplinkommitténs ledamöter ansåg att de uppgifter i handlingarna som pekade i denna riktning var tillräckligt övertygande, men majoriteten av ledamöterna ansåg sig slutligen inte vara ”fullständigt övertygad om att ett personligt intresse … i strikt mening kunde fastställas utom all tvekan”.

193

Efter att ha redogjort för de förmildrande omständigheter som kunde fastställas i sökandens fall antog disciplinkommittén enhälligt förslaget om en disciplinåtgärd i form av en nedflyttning i lönegrad med två steg.

194

Det var mot denna bakgrund som det angripna beslutet antogs, i vilket direktionen angav att den hade beaktat disciplinkommitténs yttrande, oenigheten i disciplinkommittén om huruvida ett personligt intresse förelåg och de förmildrande omständigheter som angavs i nämnda yttrande. Emellertid fastställde direktionen som en förvärrande omständighet bland annat det förhållandet att sökanden när han gjorde sig skyldig till underlåtenhet i tjänsten innehade en chefstjänst och därför hade ett särskilt ansvar för att skydda ECB:s anseende och ekonomiska intressen. I det angripna beslutet redogjorde direktionen även för sina krav på de anställdas integritet och angav att sökandens underlåtenhet i tjänsten oåterkalleligen hade skadat det förtroendeförhållande som banken anser det är nödvändigt att ha med personalen.

195

Mot bakgrund av det ovan anförda anser personaldomstolen att det angripna beslutet läst i förening med disciplinkommitténs yttrande, vilket det hänvisas till i beslutet, innehåller en motivering som uppfyller kraven i rättspraxis, som är tillämpliga även på banken och anges ovan i punkterna 188–190.

196

Det ska särskilt påpekas att i motsats till vad sökanden har hävdat förklarade direktionen skälen till att den fastställde en strängare disciplinåtgärd än den som disciplinkommitténs ledamöter enhälligt hade lyckats ena sig om. Den omständigheten att den disciplinåtgärd som direktionen fastställde är densamma som den som förordades av två av de fyra ledamöter i disciplinkommittén som hade rösträtt innebär inte i sig att det angripna beslutet är rättsstridigt i förhållande till motiveringsskyldigheten.

197

När det gäller villkoren för att anse att förtroendeförhållandet mellan banken och en av dess anställda har brutits ska det betonas att direktionen inte är bunden av disciplinkommitténs yttrande, såsom det uttryckligen anges i artikel 8.3.17 i personalreglerna. Även om majoriteten av disciplinkommittén var enig i åsikten att direktionen kunde slå fast att förtroendeförhållandet brutits om den konstaterade att sökanden hade motiverats av ett personligt intresse, anser personaldomstolen följaktligen att direktionen, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av de krav på integritet som ska gälla för ECB:s anställda, kunde anse att förtroendeförhållandet hade brutits även i andra fall än det som angetts av disciplinkommittén, det vill säga även om det inte fanns några bevis för att sökanden hade motiverats av ett personligt intresse. Personaldomstolen konstaterar dessutom att sökanden i sina synpunkter av den 24 april 2013 om disciplinkommitténs yttrande inte egentligen anförde några särskilda argument avseende frågan om huruvida förtroendeförhållandet hade brutits, trots att disciplinkommittén hade tagit upp denna fråga i sitt yttrande till direktionen.

198

Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

199

Sökanden har i huvudsak hävdat att direktionen i det angripna beslutet inte tydligt angav vilka anklagelser som hade fastställts som grund för beslutet och inte tog tillräcklig hänsyn till de förmildrande omständigheter som sökanden hade åberopat under det disciplinära förfarandet. Som förmildrande omständigheter har sökanden särskilt betonat att alla de omtvistade inköpen gjordes med fullständigt iakttagande av de regler som gällde vid ECB och att de var kända av och synliga för andra avdelningar, att brister har konstaterats i den ekonomiska kontrollen och övervakning vid avdelningen för administrativa tjänster – även av Olaf, att han när hans överordnade påpekade att det var omöjligt att göra vissa inköp, det vill säga inköpen av digitala fotoramar, rättade sig efter detta, att han inte hade fått någon särskild utbildning eller särskild rådgivning om de tillämpliga budgetreglerna, att han hade lyckats få ordning på avdelningen för administrativa tjänster vilket gjorde det möjligt för ECB att spara flera miljoner euro, de fåtaliga chefstjänsterna vid avdelningen, de omfattande arbetsuppgifter han anförtrotts och att han varje vecka hade att godkänna hundratals inköpsorder och fakturor för avdelningen för administrativa tjänster och slutligen att de omtvistade inköpens sammanlagda värde motsvarade knappt en tusendel av avdelningens budget.

200

Sökanden har hävdat att eftersom banken underlät att ta hänsyn eller inte tog tillräcklig hänsyn till ett antal förmildrande omständigheter ålades han en oproportionerlig disciplinåtgärd. Han har bestritt att han skadade ECB:s anseende genom att tillåta de omtvistade inköpen. Han har även betonat att han redan hade bestraffats genom tillfällig avstängning från tjänsten och genom det disciplinära förfarandets inverkan på såväl hans yrkesliv som hans privatliv.

201

ECB anser att den tredje grunden ska underkännas. ECB anser att sökanden har gjort en lösryckt eller snedvriden tolkning av det angripna beslutet och att man i beslutet, i motsats till vad sökanden har hävdat, tog tillräcklig hänsyn till de förmildrande omständigheterna genom att hänvisa till punkt 34 i disciplinkommitténs yttrande. Banken har påpekat att sökanden har kommit med allmänna påståenden om att vissa förmildrande omständigheter inte beaktades, men utan att tydligt ange vilka, och har ifrågasatt att sådana allmänna påståenden kan tas upp till prövning. Banken anser att den har beaktat alla relevanta omständigheter i sökandens fall, men har betonat att förekomsten av förmildrande omständigheter inte i kraft av själva rättsförhållandet (ipso jure) kan hindra möjligheten att säga upp honom.

202

Enligt ECB var det uppenbart att sökandens beteende innebar en risk för att bankens anseende utåt skulle skadas, särskilt som sökanden inte kunde förklara var den största delen av de artiklar som hade köpts in under hans tillsyn befann sig. När det gäller argumentet att avstängningen från tjänsten redan utgjorde ett mycket strängt straff som hindrade möjligheten att säga upp honom erinrar banken om att en avstängning från tjänsten inte utgör en disciplinåtgärd och att förtroendeförhållandet mellan sökanden och banken under alla omständigheter hade brutits, vilket motiverade den vidtagna disciplinåtgärden.

203

Personaldomstolen anser det vara lämpligt att behandla den sjunde grunden före den sjätte grunden.

204

Det ska inledningsvis erinras om att för att en disciplinåtgärd ska vara lagenlig förutsätts det att de handlingar som den berörda personen anklagas för har styrkts (dom Daffix/kommissionen, T‑12/94, EU:T:1997:208, punkt 64, dom Tzikis/kommissionen, T‑203/98, EU:T:2000:130, punkt 51, och dom EH/kommissionen, EU:F:2014:250, punkt 90).

205

Bedömningen av hur allvarlig den underlåtenhet är som disciplinkommittén har konstaterat att den anställde gjort sig skyldig till och valet av den disciplinåtgärd som, med hänsyn till denna underlåtenhet, framstår som lämpligast omfattas i princip av bankens stora utrymme för skönsmässig bedömning, såvida inte den vidtagna disciplinåtgärden är oproportionerlig i förhållande till de påtalade handlingarna (dom E/kommissionen, EU:T:2001:175, punkterna 85 och 86). Enligt fast rättspraxis avseende tjänsteföreskrifterna och som kan överföras på avtalsförhållanden med ECB har denna institution befogenhet att göra en bedömning av den anställdes ansvar, vilken skiljer sig från den bedömning som disciplinkommittén har gjort, och att därefter välja den disciplinåtgärd som den anser vara lämplig för att beivra de disciplinbrott som fastslagits (se dom Y/domstolen, EU:T:1996:94, punkt 56, och Tzikis/kommissionen, EU:T:2000:130, punkt 48).

206

När handlingarna väl har styrkts ska domstolsprövningen, med hänsyn till bankens stora utrymme för skönsmässig bedömning på disciplinområdet, vara begränsad till en granskning av att det inte skett en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkterna 221 och 222, och EH/kommissionen, EU:F:2014:250, punkt 92).

207

Vad beträffar frågan om huruvida en disciplinåtgärd står i proportion till hur allvarliga de påtalade handlingarna är, ska personaldomstolen beakta den omständigheten att valet av disciplinåtgärd grundar sig på en helhetsbedömning som banken gör av samtliga konkreta handlingar och av alla omständigheter i varje enskilt fall, varvid det ska betonas att i likhet med tjänsteföreskrifterna föreskrivs i de normativa bestämmelser som är tillämpliga på ECB:s anställda, bland annat artikel 45 i anställningsvillkoren, inte något fast samband mellan de disciplinåtgärder som anges däri och de olika sätt på vilka en anställd kan göra sig skyldig till underlåtenhet i tjänsten, och det preciseras inte i vilken mån försvårande eller förmildrande omständigheter ska beaktas vid valet av disciplinåtgärd. Prövningen i första instans ska därför inskränkas till frågan om huruvida bankens avvägning av de försvårande och de förmildrande omständigheterna är proportionerlig. Det ska härvid preciseras att domstolen vid denna prövning inte kan ersätta bankens värdering med sin egen värdering (se dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkt 221, dom Afari/ECB, EU:T:2004:77, punkt 203, och dom BG/ombudsmannen, T‑406/12 P, EU:T:2014:273, punkt 64) och att det ankommer på banken att välja disciplinåtgärd (dom Nijs/revisionsrätten, F‑77/09, EU:F:2011:2, punkt 132).

208

Personaldomstolen konstaterar att sökanden inte har bestritt att han köpte in de omtvistade varorna och tjänsterna, det vill säga de faktiska omständigheterna. Han har däremot bestritt att han handlade felaktigt eller gjorde sig skyldig till en olaglig handling i samband med inköpen, med andra ord kvalificeringen av inköpen som underlåtenhet i tjänsten.

209

Av detta följer att den uppenbart oriktiga bedömning som sökanden kritiserat direktionen för inom ramen för denna grund är disciplinkommitténs konstaterande att han hade gjort sig skyldig till underlåtenhet i tjänsten och dess bedömning av allvaret i detta, vilka direktionen stödde sig på när den valde den disciplinåtgärd som sökanden skulle åläggas. Det ska härvid påpekas att det, i motsats till vad sökanden har hävdat, uttryckligen framgår av disciplinkommitténs yttrande att den underlåtenhet i tjänsten som disciplinkommittén hade konstaterat innebar åsidosättande av artikel 4 a i anställningsvillkoren, artiklarna 2, 2.2, 4.1, 4.2 och 5.1 i uppförandekodexen och föreskrifterna i kapitlen 7 och 8 i handboken om ECB:s verksamhetspraxis. Av det angripna beslutet framgår att direktionen bekräftade disciplinkommitténs konstateranden.

210

De bestämmelser i ECB:s personalregler som det hänvisas till i disciplinkommitténs yttrande syftar till att garantera att ECB:s anställda genom sitt beteende förmedlar en bild av värdighet som överensstämmer med det särskilt korrekta och respektabla uppträdande som det är berättigat att förvänta sig av personalen vid en offentlig internationell institution, även om de är anställda på avtalsbasis (se dom Williams/revisionsrätten, T‑146/94, EU:T:1996:34, punkt 65, och dom N/kommissionen, EU:T:1997:71, punkt 127). Skyldigheten i artikel 4 a i anställningsvillkoren att ”uppträda på ett sätt som är passande med hänsyn till deras tjänst och ECB:s ställning som [unionsinstitution]” ska tolkas så, att ECB:s personal är skyldiga att agera med samma lojalitet och värdighet som den som gäller för unionens tjänstemän (se dom Afari/ECB, EU:T:2004:77, punkt 193).

211

De bestämmelser i uppförandekodexen som är aktuella i förevarande fall syftar till att precisera de skyldigheter som åligger ECB:s anställda inom ramen för deras lojalitetsplikt, exempelvis skyldigheten att hålla sina överordnade informerade, att uppträda förebildligt och att se till att skydda bankens anseende utåt, samt till att erinra om tillämpliga grundläggande regler som är tillämpliga vid varje institution som finansieras med offentliga medel, det vill säga att institutionens egendom och utrustning endast ska användas för yrkesmässiga ändamål och behov samt att de anställda ska se till att rationalisera inköpen av utrustning och att använda utrustningen på effektivast möjliga sätt.

212

I de bestämmelser i handboken om ECB:s verksamhetspraxis som är aktuella i förevarande fall erinras om reglerna för god budgetförvaltning vid fastställandet av de centraliserade budgetcentrumens behov och vid användningen av deras budgetar, exempelvis budgeten för avdelningen för administrativa tjänster, och att det ska finnas ett samband med tjänster som tillhandahålls andra direktorat vid ECB.

213

Vad gäller beskrivningen av den underlåtenhet i tjänsten som disciplinkommittén ansåg att sökanden hade gjort sig skyldig till, vilken återfinns i punkt 27 i disciplinkommitténs yttrande, anser personaldomstolen att det av handlingarna i målet framgår att det var korrekt av disciplinkommittén att dra slutsatsen att sökanden hade åsidosatt artikel 4 a i anställningsvillkoren samt bestämmelserna i uppförandekodexen och handboken om ECB:s verksamhetspraxis.

214

Med hänsyn till de omtvistade inköpens karaktär, antal och frekvens och att de gjordes under en period av mer än två och ett halvt år samt att det inte fanns någon konkret och övertygande motivering till varför inköpen var nödvändiga för att fylla legitima behov vid avdelningen för administrativa tjänster, vilken sökanden ansvarade för, kan sökanden inte rimligen påstå att han handlade på ett sätt som motsvarade bankens berättigade förväntningar, vilka formellt fastställts av banken genom de interna regler som den antagit, och inte orsakade banken ekonomisk skada.

215

Som exempel konstaterar personaldomstolen att inköpen av enskilda it-artiklar utanför ramen för institutionens policy för gemensamma inköp, vilka hanterades centraliserat av GD Informationssystem, oundvikligen resulterade i ett högre pris för inköpen av utrustningen, såsom banken bekräftade vid förhandlingen, exempelvis inköpen av datorer av märket X, vilka ECB inte officiellt använde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Ett annat exempel på ett beteende som inte uppfyllde bankens berättigade förväntningar, vilka formellt fastställts genom de interna regler som den antagit, och som orsakade banken ekonomisk skada utgjordes av att det inte hade inrättats något system för att följa inköpen, vilket bland annat ledde till att det var omöjligt att exakt lokalisera ett stort antal av de föremål som köpts in av avdelningen för administrativa tjänster och som avsågs i anklagelserna mot sökanden. Det är även anmärkningsvärt att en anställd vid en institution kan ta med sig ett antal it- och fotoartiklar eller till och med ett bärbart navigeringssystem hem och förvara dem där under lång tid, såsom sökanden gjorde.

216

Den omständigheten att vissa föremål senare återfanns, vilket sökanden betonade i sina nya bevisuppgifter, kan inte påverka den omständigheten att han sammantaget köpte in ett stort antal föremål i strid med gällande regler. Personaldomstolen anser för övrigt att de nya bevisuppgifterna styrker ECB:s beskrivning av sökandens arbetsrum, det vill säga att det liknade ett lager på grund av den stora mängd föremål som fanns där och som dessutom inte var märkta. Om detta vittnar även den omständigheten att man i arbetsrummet hittade ouppackade lådor med leksaker. Dessa omständigheter kan förklara att ECB, särskilt med hänsyn till utrustningens tekniska beskaffenhet, inte klarade av att upprätta uttömmande förteckningar över de föremål som fanns vid banken respektive de som inte gick att lokalisera samt över de som tillhörde sökanden respektive de som tillhörde ECB. De kan även förklara att det finns en viss skillnad mellan antalet och slagen av saknade föremål som anges i artikel 8.3.2-rapporten och disciplinkommitténs yttrande och de som anges i Olafs rapport eller panelens verksamhetsrapport, utan att denna skillnad emellertid visar att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning. Allmänt taget har sökanden inte lyckats vederlägga den omständigheten att ett stort antal föremål som köptes in på order av honom saknas och att inköpen gjordes utan att det fanns något konkret och giltigt yrkesskäl. Å andra sidan vidtog ECB genom det angripna beslutet inte disciplinåtgärderna mot sökanden på grund av stöld av en del av utrustningen i fråga.

217

Personaldomstolen anser således att disciplinkommittén inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, såsom det anges ovan i punkterna 82 och 83, konstaterade att sökanden hade gjort sig skyldig till en ”avsiktlig, fortlöpande och varaktig” underlåtenhet i tjänsten som anställd vid ECB. Disciplinkommittén ansåg att denna underlåtenhet var ”mycket allvarlig och i viss mån innebar ett avsiktligt åsidosättande av ECB:s gällande regler”. Av detta följer att inte heller ECB:s direktion gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att i det angripna beslutet instämma i disciplinkommitténs bedömningar, även om den i beslutet kunde ha redogjort närmare för i vilken utsträckning den delade bedömningarna.

218

Nu återstår att undersöka huruvida direktionen tog tillräcklig hänsyn till de förmildrande omständigheterna och till vissa omständigheter som har anförts av sökanden.

219

Personaldomstolen konstaterar för det första att det av det angripna beslutet framgår att direktionen beaktade de tre förmildrande omständigheter som anges i disciplinkommitténs yttrande, det vill säga bristerna i den interna kontrollen vid avdelningen för administrativa tjänster innan sökanden tillträdde sin tjänst, den omständigheten att antalet chefstjänster vid avdelningen för administrativa tjänster var förhållandevis litet och sökandens mycket goda arbetsprestationer.

220

Sökanden har emellertid åberopat det övergripande sammanhanget kring sitt agerande och har betonat att ”ECB helt enkelt ignorerade eller underlät att ta tillräcklig hänsyn till ett stort antal omständigheter och förhållanden”.

221

Oberoende av huruvida denna invändning kan tas upp till prövning, vilket har ifrågasatts av banken, anser personaldomstolen att det på grundval av de omständigheter som sökanden har räknat upp huller om buller inte kan fastställas att ECB:s direktion gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning eller underlät att beakta de förmildrande omständigheterna.

222

När det gäller sökandens argumentering att hans överordnade hade brustit i sin tillsynsroll och att avdelningen för budget, kontroll av förvaltningen och organisation vid GD HR hade brustit i övervakningen av budgeten och ekonomin vid avdelningen för administrativa tjänster sedan han trädde i tjänst erinrar personaldomstolen om att eventuell passivitet från hans överordnade och från nämnda avdelning inte kan rättfärdiga den underlåtenhet som sökanden anklagats för, eftersom han i egenskap av chef för avdelningen för administrativa tjänster förblev ansvarig för sina handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom R/kommissionen, EU:C:1985:324, punkt 44, Z/parlamentet, dom T‑242/97, EU:T:1999:92, punkt 115, och dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkt 233).

223

Likaså kan sökanden inte heller som en förmildrande omständighet åberopa att GD Administration och GD HR, samt avdelningen för redovisning och upphandling respektive avdelningen för budget, kontroll av förvaltningen och organisation vid dessa, inte uppmärksammade honom på att de omtvistade inköpen inte kunde göras. Utan att det är nödvändigt att i detalj gå in på de olika inköp som gjordes konstaterar personaldomstolen att sökanden, med hänsyn till särdragen hos vissa av inköpen, såsom inköpen av spelkonsoler och spelprogramvara, ingåendet av mobiltelefonabonnemang och tillhandahållandet av bärbara telefoner för anställda som enligt bankens interna regler inte var behöriga att erhålla sådana samt inköpen av föremål för att belöna de anställda vid avdelningen för administrativa tjänster, som sökanden var chef för, borde ha känt en stor tveksamhet till huruvida inköpen var legitima och huruvida hans beteende var förenligt med ECB:s tydliga bestämmelser, vilka fastställts bland annat i artikel 4 a i anställningsvillkoren och uppförandekodexen.

224

Den omständigheten att sökanden upphörde med inköpen av digitala fotoramar när hans överordnade ställde frågor till honom om dem är långt ifrån en förmildrande omständighet och borde tvärtom ha föranlett honom att se över sitt sätt att förvalta allmänna medel, vilket uppdrag han hade anförtrotts i egenskap av avdelningschef med en autonom budget, bland annat när han köpte in enskilda it-artiklar i strid med de beslut om gemensamma inköp som GD Informationssystem, som var behörigt på området, hade fattat.

225

När det gäller sökandens arbetsprestationer, vilka enligt honom gjorde att banken kunde spara avsevärda belopp, konstaterar personaldomstolen för det första att även om ECB enligt artikel 45 i anställningsvillkoren är skyldig att beakta ”den anställdes uppträdande under hela karriären” innebär detta dock inte nödvändigtvis att denna aspekt erkänns som en förmildrande omständighet (dom EH/kommissionen, EU:F:2014:250, punkt 119). För det andra kunde banken vara berättigade att anse att omständigheterna var så allvarliga att även om sökandens arbetsprestationer varit exceptionella hade detta ingen inverkan (se, för ett liknande resonemang, dom Yasse/EIB, T‑141/97, EU:T:1999:177, punkt 114). Det kan framför allt inte godtas att en anställd, med hänvisning till att han bidragit till avsevärda sammanlagda besparingar för en institutions verksamhetsbudget, anser sig vara befriad från att följa grundläggande regler om sund budgetförvaltning och sund ekonomisk förvaltning, eftersom inköpen av varor och tjänster i fråga endast avser små belopp jämfört med den budget som han ansvarar för. Oavsett vilket belopp det rör sig om ska tillämpliga budget- och bokföringsregler uppfyllas avseende varje offentlig utgift.

226

När det gäller sökandens argument att han inte hade fått någon särskild utbildning om budgetförvaltning och inköpsregler anser personaldomstolen att detta argument är utan verkan, eftersom även om det skulle fastställas att banken inte tillhandahöll tillräcklig utbildning för sina chefer innebär en sådan eventuell brist inte att sökanden kan åsidosätta de uttryckliga regler som ECB har fastställt i interna bestämmelser.

227

Detsamma gäller sökandens argument avseende arbetsbördan. Även om avdelningen för administrativa tjänster hanterade hundratals inköpsorder varje vecka hade sökanden hjälp av den biträdande avdelningschefen. Av handlingarna i målet framgår att båda två emellertid ägnade sig åt diskutabla inköp, och personaldomstolen anser under alla omständigheter att volymen av de inköp som avdelningen för administrativa tjänster hanterade varje vecka inte kan rättfärdiga avsaknaden av omdöme vid inköpen av vissa artiklar, särskilt eftersom det var uppenbart att de inte fyllde ett legitimt behov vid avdelningen.

228

Vad gäller den omständigheten att andra avdelningar vid ECB ska ha gjort precis lika oberättigade inköp som de som avses i förevarande mål erinrar personaldomstolen ännu en gång om att en anställd inte, i syfte att invända mot en disciplinåtgärd som han själv ålagts, med framgång kan åberopa den omständigheten att disciplinära förfaranden inte har inletts mot en eller flera andra anställda för liknande omständigheter som de som han anklagats för (se, för ett liknande resonemang, dom Williams/revisionsrätten, EU:C:1985:297, punkt 14, och dom de Compte/parlamentet, EU:T:1991:54, punkt 170).

229

Av det ovan anförda följer att det angripna beslutet inte innehåller någon oriktig bedömning i samband med beaktandet av de faktiska omständigheterna och de förmildrande omständigheterna. I enlighet med den rättspraxis som är tillämplig i disciplinärenden ska det således prövas om bankens avvägning av de försvårande och de förmildrande omständigheterna var proportionerlig. Det ska härvid erinras om att domstolen vid denna prövning inte kan ersätta bankens värdering med sin egen värdering.

230

När det gäller denna fråga ska det först av allt påpekas att direktionen i det angripna beslutet beaktade de förmildrande omständigheter som disciplinkommittén hade fastställt, men dessutom fastställde den försvårande omständighet som anges ovan i punkt 87.

231

Personaldomstolen erinrar om att i de normativa bestämmelser som är tillämpliga på ECB:s personal föreskrivs att ECB:s anställda har en lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare, det vill säga institutionen, och att den anställde följaktligen, särskilt när han såsom sökanden innehar en högre tjänst, måste bete sig på ett sätt som är höjt över alla misstankar för att förtroendeförhållandet mellan banken och honom själv ska upprätthållas (dom N/kommissionen, EU:T:1997:71, punkt 129).

232

Med beaktande av den betydelse som förtroendeförhållandet mellan unionen och dess anställda har för såväl unionens interna verksamhet som bilden av unionen utåt, och med hänsyn till den allmänna ordalydelsen i bestämmelserna i artikel 4 a i anställningsvillkoren och uppförandekodexen, vilka det hänvisas till i disciplinkommitténs yttrande, täcker dessa bestämmelser varje omständighet eller beteende som en anställd vid ECB, med beaktande av lönegrad och den tjänst som han innehar samt de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, rimligen måste inse kan skapa osäkerhet hos tredje part om vilka intressen som eftersträvas av unionen, vilken den anställde antas tjäna (se, analogt, dom Gomes Moreira/ECDC, F‑80/11, EU:F:2013:159, punkt 63).

233

I det särskilda sammanhanget i förevarande fall, där en av unionens finansiella institutioner, det vill säga banken, har ingått avtal i egenskap av arbetsgivare, ska personaldomstolen vid bedömningen av huruvida den disciplinåtgärd som den anställde ålagts står i proportion till de handlingar som han befunnits vara skyldig till, beakta de syften och funktioner som banken har att fullgöra (se, för ett liknande resonemang, dom Yasse/EIB, EU:T:1999:177, punkt 108). Personaldomstolen anser att sökanden i den ledande ställningen som chef för avdelningen för administrativa tjänster faktiskt hade ett ökat ansvar för att skydda bankens anseende och finansiella intressen. Banken ansvarar för genomförandet av unionens monetära politik och grundar sitt anseende utåt på bilden av en exemplarisk, effektiv och ansvarstagande förvaltning, vilket förutsätter att dess personal har en ”oklanderlig integritet”. Om detta erinras det i punkt 2.2 i uppförandekodex, där det anges att ECB:s anställda ”förväntas betänka vikten av dessa uppgifter och skyldigheter, ta hänsyn till allmänhetens förväntningar vad gäller etiskt uppförande, uppföra sig på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för ECB vidmakthålls och stärks, samt bidra till en effektiv administration av ECB”.

234

Såsom domstolen har konstaterat med avseende på en av unionens finansiella institutioner (se dom Yasse/EIB, EU:T:1999:177, punkt 110) är sådana skyldigheter av största betydelse för att en bankinstitution ska kunna uppnå sina syften och utgör en väsentlig del i det beteende som institutionens personal ska iaktta för att skydda institutionens oberoende och värdighet.

235

Under dessa omständigheter och med hänsyn till att den underlåtenhet i tjänsten som sökanden anklagats för var allvarlig, avsiktlig och upprepades under lång tid, såsom disciplinkommittén och direktionen konstaterat, samt med hänsyn till den nivå av integritet som banken är berättigad att förvänta sig av sina anställda – vilket är en värdering som gjorts av institutionen och som domstolen inte kan ersätta med sin egen bedömning, anser personaldomstolen dels att direktionen med avseende på sökanden kunde anse att det förelåg en försvårande omständighet, såsom det anges i det angripna beslutet, dels att bankens avvägning av de försvårande och de förmildrande omständigheterna var proportionerlig.

236

Det ska särskilt påpekas att enligt rättspraxis på detta område kunde banken, trots att det förelåg förmildrande omständigheter, anse att sökanden genom sitt omtvistade beteende hade tillfogat förtroendeförhållandet med banken oåterkallelig skada. I en sådan situation som i förevarande fall kunde banken, inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den har när den fastställer kraven på de anställdas integritet, anse att det, trots att sökanden önskade fortsätta anställningsförhållandet, var uteslutet att förtroendeförhållandet skulle kunna återupprättas, vilket följaktligen gjorde det svårare eller till och med omöjligt att samarbeta med den anställde för att fullgöra de uppgifter som banken anförtrotts av unionen (se, för ett liknande resonemang, dom Gomes Moreira/ECDC, EU:F:2013:159, punkt 67).

237

Även om, såsom sökanden gjorde gällande vid förhandlingen, den mildare disciplinåtgärd som disciplinkommittén hade föreslagit skulle ha inneburit att han placerades på en tjänst som inte innefattade förvaltning av en centraliserad budget, och det för att utföra andra uppgifter än chefsuppgifter inte nödvändigtvis skulle ha krävts en lika hög nivå av förtroende som den som kännetecknade anställningen som avdelningschef, anser personaldomstolen att ECB, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning och med hänsyn till den avtalsmässiga karaktären hos anställningsförhållandet med den anställde, kunde anse att den disciplinåtgärd som disciplinkommittén hade föreslagit var otillräcklig mot bakgrund av att handlingarna hade begåtts av en person som ansvarade för en betydande centraliserad budget och att förtroendeförhållandet definitivt hade brutits med hänsyn till att den underlåtenhet i tjänsten som en av dess chefer gjort sig skyldig till varit avsiktlig och allvarlig och att bankens chefer förväntas uppträda förebildligt.

238

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

239

Sökanden har genom denna grund gjort gällande att direktionen endast har befogenhet att besluta om vilken disciplinåtgärd som ska tillämpas när underlåtenhet i tjänsten har fastställts av disciplinkommittén. Direktionen har däremot inte befogenhet att uttala sig om fastställandet av de faktiska omständigheterna. I förevarande fall missuppfattade direktionen disciplinkommitténs yttrande och ingrep som om den varit ”en femte halvofficiell ledamot av disciplinkommittén för att implicit påverka röstningen genom att fastställa att det enligt dess åsikt var tydligt att ett personligt intresse [förelåg]”. Direktionen konstaterade att ett personligt intresse förelåg, trots att disciplinkommittén hade konstaterat att ett personligt intresse inte kunde fastställas i förevarande fall. Direktionen gjorde sig således skyldig till maktmissbruk genom att själv fastställa de faktiska omständigheterna, i stället för att endast besluta om en lämplig disciplinåtgärd.

240

ECB anser att den sjätte grunden ska underkännas, eftersom det är uppenbart att den är ogrundad, och har påpekat att det av en enkel läsning av det angripna beslutet tydligt framgår att direktionen varken missuppfattade eller ändrade disciplinkommitténs konstateranden avseende omständigheterna eller dess bedömning.

241

Det ska påpekas att enligt artikel 8.3.15 i personalreglerna ska disciplinkommittén avge ”ett slutligt yttrande undertecknat av samtliga ledamöter om de faktiska omständigheterna, huruvida de utgör underlåtenhet i tjänsten och eventuella disciplinåtgärder” och att enligt artikel 8.3.17 i personalreglerna ska direktionen ”besluta om vilken disciplinåtgärd som är lämpligast [med vederbörligt beaktande av] disciplinkommitténs rekommendationer, utan att dock vara bunden av dessa”.

242

Oberoende av huruvida direktionens befogenheter är begränsade till att besluta om den disciplinåtgärd som ska åläggas anser personaldomstolen att sökanden i förevarande fall inte har visat på vilket sätt direktionen ska ha missuppfattat de omständigheter som hade konstaterats av disciplinkommittén. Direktionen grundade sig de facto på de faktiska omständigheter som disciplinkommittén fastställt och på dennes konstateranden om sökandens underlåtenhet i tjänsten.

243

Av det angripna beslutet framgår emellertid att direktionen – dock utan att gå utöver det utrymme för skönsmässig bedömning som den har på området, inbegripet när det gäller värderingar – mer uttryckligt än vad disciplinkommittén hade gjort i sitt yttrande ansåg att en försvårande omständighet utgjordes av att sökanden hade gjort sig skyldig till underlåtenhet i tjänsten medan han innehade en tjänst i ledande ställning, vilket innebar en särskild skyldighet att skydda bankens anseende och ekonomiska intressen. Direktionen redogjorde även för de krav på integritet som den ställer på de anställda och som helt uppenbart omfattas av dess utrymme för skönsmässig bedömning. Det samma gäller konstaterandet av att det förtroendeförhållande som banken anser det vara nödvändigt att ha med sin personal hade brutits. Tvärtemot vad sökanden har hävdat kan ett förtroendeförhållande konstateras ha brutits även i andra fall än det som disciplinkommittén angav, det vill säga att det förelåg ett personligt intresse.

244

Om sökandens argumentering godtogs skulle det innebära att direktionen skulle nekas varje möjlighet att anta en annan disciplinåtgärd än den som disciplinkommittén rekommenderat och i sista hand att disciplinkommittén skulle betraktas som ett beslutande organ i stället för ett rådgivande organ.

245

För att kunna fastställa en lämplig disciplinåtgärd var det nödvändigt att direktionen bildade sig en åsikt inte endast om de förmildrande omständigheterna utan även om de försvårande omständigheterna i sökandens fall, såsom det framgår av fast rättspraxis avseende disciplinärenden, enligt vilken förvaltningen har befogenhet att göra en bedömning av den anställdes ansvar, vilken skiljer sig från den som disciplinkommittén har gjort, och att därefter välja den disciplinåtgärd som den anser vara lämplig för att beivra de disciplinbrott som fastslagits (dom Tzikis/kommissionen, EU:T:2000:130, punkt 48), varvid det ska erinras om att domstolen inte kan ersätta bankens värdering i detta hänseende med sin egen eller besluta om en annan disciplinåtgärd än den som banken valt (dom EH/kommissionen, EU:F:2014:250, punkt 93).

246

Mot bakgrund av det ovan anförda och eftersom personaldomstolen inte har kunnat påvisa någon omständighet som kan styrka eller ens föranleda misstankar om att maktmissbruk förekommit, är det uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

247

Genom denna grund har sökanden gjort gällande att anställningsvillkoren och personalreglerna, inbegripet deras bestämmelser om disciplinära förfaranden, är rättsstridiga, dels eftersom de ”åsidosätter principen om demokrati, principen om maktdelning och principen att sekundärlagstiftaren får agera endast inom de ramar som fastställts av primärlagstiftaren”, dels eftersom de inte antagits med beaktande av dialogen mellan arbetsmarknadens parter, föreningsfriheten och rätten till kollektiv förhandling. Sökanden har särskilt hävdat att det är uppbenbart att ECB-rådet ”är ett genomförandeorgan och inte ett lagstiftande unionsorgan”. Han har följaktligen bestritt att direktionen och ECB-rådet hade befogenhet att anta anställningsvillkoren, särskilt efter endast ett samråd med personalrepresentanterna.

248

Banken anser att den åttonde grunden ska underkännas, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och under alla omständigheter är ogrundad, och har erinrat om sin funktionella självständighet i denna fråga.

249

Protokollet om stadgan för ECBS och ECB antogs i samband med Maastrichtfördraget, och artikel 36.2 i protokollet utgör således en primärrättslig bestämmelse, i vilken det kan föreskrivas om undantag från artikel 283 EG, nu artikel 336 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkt 38).

250

Av artikel 21 i ECB:s arbetsordning, vilken har antagits av ECB-rådet, framgår att ECB-rådet till direktionen lagenligt kunde delegera den behörighet att anta anställningsvillkoren som det ursprungligen innehade och att ECB-rådet även kunde anförtro direktionen behörighet att fastställa villkoren för genomförande av anställningsvillkoren, det vill säga behörigheten att anta personalreglerna. Det finns ingen lagtext som formellt sett förbjuder denna delegering och beslutet om delegeringen fattades dessutom på grundval av en primärrättslig lagtext, beträffande vilken unionsdomstolen redan har slagit fast att den ger ECB-rådet behörighet att delegera fastställandet av anställningsvillkoren för ECB:s personal (se dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkterna 100–104).

251

På samma sätt och i motsats till vad sökanden har gjort gällande hade ECB rätt att, med stöd av artikel 36.1 i protokollet om stadgan för ECBS och ECB, fastställa disciplinregler i anställningsvillkoren som gör det möjligt för banken att vidta de åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till de ansvarsområden och de syften som den tilldelats, i synnerhet om en av de anställda underlåter att fullgöra skyldigheter enligt anställningsavtalet (dom X/ECB, EU:T:2001:251, punkt 63).

252

Beträffande denna fråga har personaldomstolen som svar på argument som hade utformats på liknande sätt och utan motsägande från överklagandeinstansen redan tidigare slagit fast att artikel 6.2 i den europeiska sociala stadgan, undertecknad i Turin den 18 oktober 1961, ”främjar …, utan att vara tvingande, ett förfarande med frivilliga förhandlingar mellan, å ena sidan, arbetsgivarna eller deras organisationer och, å andra sidan, arbetstagarnas organisationer för att uppnå en reglering av arbetsvillkoren genom kollektivavtal” och, vad beträffar artikel 28 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 11 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att ”även om de stadfäster rätten till föreningsfrihet, vilken innefattar rätten för arbetstagare att bilda fackföreningar för att försvara sina ekonomiska och sociala intressen, innebär dessa bestämmelser inte en skyldighet att inrätta ett förfarande för kollektiva förhandlingar eller att ge fackföreningarna medbeslutanderätt vid utarbetandet av arbetsvillkor för arbetstagarna” (dom Heath/ECB, F‑121/10, EU:F:2011:174, punkt 121).

253

Anställningsvillkoren och personalreglerna kunde således antas unilateralt av ECB och ändras efter samråd med personalkommittén, eftersom det beträffande denna fråga inte finns någon skyldighet att gå via kollektivavtal som undertecknas av ECB och de fackföreningar som företräder personalen. I egenskap av en unionsinstitution enligt artikel 13 EU och i enlighet med protokollet om stadgan för ECBS och ECB är ECB behörigt att genom förordning anta bestämmelser som är tillämpliga på dess personal (se dom Cerafogli/ECB, F‑84/08, EU:F:2010:134, punkt 47).

254

Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

255

Eftersom samtliga grunder avseende ogiltigförklaring av det angripna beslutet har underkänts, ska yrkandet om ogiltigförklaring ogillas.

256

Även om sökandens yrkande om skadestånd formellt sett framställts inte endast på grundval av det angripna beslutet utan även på grundval av ECB:s beteende, konstaterar personaldomstolen att yrkandet om skadestånd är tydligt kopplat till yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Eftersom yrkandet om ogiltigförklaring har ogillats, ska även yrkandet om skadestånd ogillas.

257

För fullständighetens skull konstaterar personaldomstolen att sökanden under inga omständigheter har visat att han orsakats faktisk ekonomisk och ideell skada till följd av ECB:s beteende utanför ramen för antagandet av det angripna beslutet.

258

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas i sin helhet.

259

Enligt artikel 101 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta den andra partens rättegångskostnader, om detta har yrkats. Enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part ska bära sina rättegångskostnader, men endast delvis, eller inte alls, ska ersätta den andra partens rättegångskostnader.

260

Av de skäl som anges ovan framgår att sökanden har tappat målet. Han har visserligen yrkat att ECB borde förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna även om talan ogillas, men har inte anfört några argument till stöd för detta yrkande. Sökanden har på sin höjd betonat och beklagat den omständigheten att banken systematiskt använder sig av en advokat som ombud vid personaldomstolen, trots att den har en rättstjänst bestående av personer som är specialiserade på tvister med personalen. Personaldomstolen erinrar härvid om att unionsinstitutionerna, inbegripet ECB, i princip har frihet att begära hjälp av en advokat, utan att de behöver visa att sådan hjälp är objektivt motiverad (se beslut kommissionen/Kallianos C‑323/06 P‑DEP, EU:C:2012:49, punkterna 10 och 11, beslut Marcuccio/kommissionen, T‑44/10 P‑DEP, EU:T:2013:513, punkterna 29 och 30, och beslut Eklund/kommissionen, F‑57/11 DEP, EU:F:2014:254, punkterna 34 och 35).

261

Eftersom ECB i sina yrkanden uttryckligen har begärt att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och omständigheterna i förevarande fall inte motiverar tillämpning av artikel 102.1 i rättegångsreglerna ska sökanden följaktligen bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta ECB:s rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)

följande: