15.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 78/4

1.

Ska garantin för att den som övertar ett företag i konkurs eller en produktionsenhet tillhörande det företaget inte blir ansvarig för skulder uppkomna på grund av socialförsäkringar från tiden före antagandet av budet eller äldre skulder till följd av anställningsförhållanden, under förutsättning att insolvensförfarandet ger ett skydd som minst motsvarar det som ges enligt gemenskapsrättsliga direktiv, endast och uteslutande anses avse skulder som är direkt knutna till anställningsavtal eller anställningsförhållanden eller ska denna garanti, inom ramen för ett övergripande skydd av anställdas rättigheter och anställningstryggheten, utsträckas till att även gälla andra skulder till följd av anställningsförhållanden eller avseende socialförsäkringar från tiden före övergången till tredjeman?

2.

I samma syfte att säkerställa de anställdas rättigheter, kan förvärvaren av en produktionsenhet från den domstol som handlägger konkursen och som antar anbudet erhålla en garanti som inte bara gäller rättigheter som följer av anställningsavtal utan även de skulder från tiden före antagandet av anbudet som konkursbolaget kan ha till arbetstagarna till vilka det inte längre finns något anställningsförhållande, eller avseende äldre socialförsäkringsskulder?

3.

Om någon som övertar ett företag som är försatt i konkurs, eller en produktionsenhet, och åtar sig att garantera fortsatt giltighet för alla eller en del av anställningsavtalen, och övertar ansvaret för att avtalen fullföljs, kan denne då erhålla en garanti för att inte hållas ansvarig för några andra av överlåtarens skyldigheter som har samband med avtalen eller förhållanden som denne har övertagit ansvaret för, särskilt äldre skulder avseende socialförsäkring för arbetstagarna?

4.

Kan direktiv 23/2001 (1) tolkas på så sätt att det inte bara innebär att anställningsavtal kan ges skydd i samband med övergång av produktionsenheter eller företag som genom domstols eller myndighets beslut förklarats vara insolventa och försatts i likvidation, utan även innebär att köparen kan vara förvissad om att inte behöva ansvara för skulder från tiden före förvärvet av nämnda produktionsenhet?

5.

Är artikel 149.2 i konkurslagen, när den hänvisar till övergång av ett företag, en sådan nationell bestämmelse som krävs enligt artikel 5.2 a i ovannämnda direktiv 2001/23 för att undantaget ska kunna tillämpas?

6.

Om svaret på fråga 5 är jakande: Ska det beslut om antagande av anbud som konkursdomstolen antar med dessa garantier och skyddsbestämmelser under alla förhållanden vara bindande för övriga domstolar eller i myndighetsförfaranden som kan komma att inledas gentemot den nya förvärvaren vad gäller skulder från tiden före förvärvsdatumet, och följaktligen bestämma att artikel 44 i lagen om arbetstagare inte kan innebära att det som föreskrivs i artikel 149.2 och 149.3 i konkurslagen inte ska gälla?

7.

Om det däremot anses att artikel 149.2 och 149.3 i konkurslagen inte utgör ett sådant undantag som avses i artikel 5 i direktivet: Ska det system som föreskrivs i artikel 3.1 i direktivet endast påverka strikt arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter i de gällande avtalen, varför det inte under några omständigheter kan anses att sådana rättigheter och skyldigheter som härrör från socialförsäkringsavgifterna, och andra skyldigheter som rör avtal som redan upphört att gälla innan insolvensförfarandet inleddes, har överförts till förvärvaren?