1

Compañía Española de Petróleos (CEPSA) SA har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 16 september 2013 i mål CEPSA/kommissionen (T‑497/07, EU:T:2013:438) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen CEPSA:s talan om i första hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2007) 4441 slutlig av den 3 oktober 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/38.710 – Bitumen (Spanien) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den mån det berör bolaget, och i andra hand om nedsättning av de böter som ålagts detsamma.

2

I artikel 3 i rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 som fastställer vilka språk som skall användas av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385) föreskrivs att ”[s]kriftliga handlingar som någon av gemenskapens institutioner ställer till en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion skall avfattas på den statens språk”.

3

Bakgrunden till tvisten återges i punkterna 1–91, 107 och 108 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

4

Den produkt som är föremål för överträdelsen är penetrationsbitumen, en typ av bitumen som inte genomgått någon form av förädling och som används för att bygga och underhålla vägar.

5

Den spanska bitumenmarknaden omfattar dels tre producenter, nämligen företagskoncernerna Repsol, CEPSA‑PROAS och BP, dels importörer, däribland Nynäskoncernen och Petrogalkoncernen.

6

CEPSA-PROAS-koncernen är en internationell börsnoterad koncern med bolag inom energisektorn och den är verksam i flera länder. Productos Asfálticos (PROAS) SA, som är ett helägt dotterbolag till CEPSA sedan den 1 mars 1991, saluför bitumen som produceras av CEPSA och producerar och saluför även andra bitumenprodukter.

7

PROAS omsättning för penetrationsbitumen som säljs till utomstående kunder i Spanien uppgick till 90700000 euro räkenskapsåret 2001, det vill säga 31,67 procent av den relevanta marknaden. Den sammanlagda konsoliderade omsättningen för CEPSA-PROAS uppgick till 18474000000 euro år 2006.

8

Sedan ett av bolagen i BP-koncernen inkommit med en ansökan om immunitet den 20 juni 2002 med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete), genomfördes kontroller den 1 och 2 oktober 2002 hos Repsol-, CEPSA-PROAS-, BP-, Nynäs- och Petrogalkoncernerna.

9

Den 6 februari 2004 tillställde Europeiska kommissionen de berörda företagen en första omgång skrivelser där upplysningar begärdes med stöd av artikel 11.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

10

Genom faxmeddelande av den 31 mars respektive den 5 april 2004 inkom bolagen i Repsolkoncernen samt PROAS med en ansökan till kommissionen enligt 2002 års meddelande om samarbete, jämte en företagsredogörelse.

11

Efter att kommissionen i fyra skrivelser begärt att de berörda företagen skulle lämna ytterligare upplysningar, inledde kommissionen formellt ett förfarande och delgav berörda bolag i BP-, Repsol-, CEPSA-PROAS-, Nynäs- och Petrogalkoncernerna ett meddelande om invändningar den 24 och den 28 augusti 2006.

12

Innan meddelandet om invändningar delgavs de berörda bolagen i CEPSA-PROAS-koncernen, frågade kommissionen CEPSA, i skrivelse av den 19 juli 2006, om bolaget accepterade att erhålla alla officiella handlingar, meddelande om invändningar eller beslut som kommissionen skulle kunna anta gentemot bolaget på engelska. I skrivelse av den 20 juli 2006 meddelade CEPSA kommissionen om att den kunde delge bolaget ett meddelande om invändningar på engelska.

13

Den 3 oktober 2007 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I beslutet konstaterade kommissionen att de 13 bolag som beslutet riktar sig till hade deltagit i en rad avtal om uppdelning av marknaden och om samordning av priser beträffande penetrationsvägbitumen i Spanien (med undantag för Kanarieöarna).

14

Kommissionen ansåg att båda konkurrensbegränsningarna – nämligen horisontella avtal om uppdelning av marknaden och samordningen av priser – till sin natur var att anse som de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG, vilka enligt rättspraxis kan motivera att de kategoriseras som ”mycket allvarliga” överträdelser.

15

Kommissionen fastställde ”utgångsbeloppet” för de böter som skulle åläggas till 40000000 euro, med beaktande av överträdelsens allvar, den relevanta marknadens värde som uppskattades till 286400000 euro år 2001 (det sista hela år som överträdelsen pågick), och det faktum att överträdelsen var begränsad till försäljning av bitumen i en enda medlemsstat.

16

Kommissionen klassificerade därefter de företag som det omtvistade beslutet riktades till i olika kategorier som definierades utifrån deras relativa vikt på den relevanta marknaden. Detta gjordes i syfte att uppnå en differentierad behandling och därmed beakta företagens faktiska ekonomiska kapacitet att orsaka en allvarlig skada på konkurrensen.

17

Repsol- och PROAS-koncernerna, vars andelar på den relevanta marknaden uppgick till 34,04 respektive 31,67 procent under räkenskapsåret 2001, klassificerades i den första kategorin. BP-koncernen, vars marknadsandel uppgick till 15,19 procent, klassificerades i den andra kategorin och Nynäs- och Petrogalkoncernerna, vars marknadsandelar uppgick till 4,54 respektive 5,24 procent, i den tredje kategorin. På grundval härav justerades ”grundbeloppen” för de böter som skulle åläggas enligt följande:

18

Sedan ”grundbeloppet” för böterna räknats upp i förhållande till överträdelsens varaktighet, det vill säga elva år och sju månader för PROAS (från den 1 mars 1991 till den 1 oktober 2002), slog kommissionen fast att de böter som skulle åläggas PROAS skulle räknas upp med 30 procent på grund av försvårande omständigheter. Detta företag hade nämligen varit bland de ledande i kartellen.

19

Kommissionen beslutade även med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete att PROAS hade rätt till en nedsättning med 25 procent av det bötesbelopp som bolaget annars skulle ha ålagts.

20

På grundval av dessa uppgifter påfördes CEPSA och PROAS gemensamt och solidariskt ett bötesbelopp på 83850000 euro.

21

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 december 2007 väckte klaganden talan och yrkade i första hand att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i den del det berör klaganden och i andra hand att de böter som bolaget ålagts skulle sättas ned. Klaganden yrkade även att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

22

Till stöd för sin talan åberopade klaganden sju grunder.

23

Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa grunder och ogillade talan i dess helhet.

24

Kommissionen yrkade anslutningsvis att tribunalen med utövande av sin obegränsade behörighet skulle höja det bötesbelopp som ålagts CEPSA. Tribunalen lämnade detta yrkande utan bifall.

25

I sitt överklagande har CEPSA yrkat att domstolen ska

26

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

27

Klaganden har anfört sex grunder till stöd för överklagandet.

28

De två första grunderna, som ska prövas gemensamt, rör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och en missuppfattning av de faktiska omständigheterna såvitt avser språkreglerna. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen vid fastställandet av klagandens bötesbelopp. I den fjärde och i den femte grunden, som ska prövas gemensamt, har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om iakttagande av en skälig handläggningstid. Den sjätte grunden rör ett åsidosättande av artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler, i den lydelse som är tillämplig i målet.

29

I den första grunden, som riktar sig mot punkterna 113–115 och 119 i den överklagade domen, har klaganden kritiserar tribunalen för att inte ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet på grund av ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Detta åsidosättande följer av att kommissionen skickade CEPSA ett meddelande om invändningar på engelska, vilket strider mot artikel 3 i förordning nr 1, mot artikel 3 FEU och mot artikel 41.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Detta förhållande anfördes av klaganden bland annat i samband med repliken och vid den muntliga förhandlingen. Klaganden har i detta avseende hävdat att det saknar betydelse att klaganden frivilligt och utan tvång godtog detta åsidosättande.

30

Kommissionen anser att grunden angående ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och förordning nr 1 utgör en ny grund, som inte kan upptas till prövning i ett mål om överklagande. I andra hand anser kommissionen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.

31

I klagandens andra grund som riktar sig dels mot punkterna 109, 110 och 114 i den överklagade domen, dels mot punkt 115 i denna dom, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna genom att konstatera att klaganden frivilligt godtagit åsidosättandet av språkreglerna och att klagandens rätt till försvar följaktligen inte trätts till förnär genom detta åsidosättande.

32

Klaganden har härvid gjort gällande att den skrivelse av den 20 juli 2006 i vilken klaganden accepterade att erhålla meddelandet om invändningar på engelska skickades enbart i syfte att undvika de betydligt strängare sanktioner som kunde ha blivit följden om meddelandet om invändningar hade skickats efter den 1 september 2006.

33

Vidare har klaganden hävdat att det förhållandet att nämnda meddelande inte författats på föreskrivet språk borde av tribunalen ha ansetts inte enbart utgöra ett åsidosättande av förordning nr 1, utan även ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar. Klaganden var nämligen tvungen att låta översätta handlingen innan den kunde besvaras och klaganden har således berövats den exakta ordalydelsen och den äkthet som är förknippad med ett original.

34

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen inte missuppfattat de faktiska omständigheterna och att något åsidosättande av rätten till försvar under alla omständigheter inte styrkts. Även om den påstådda bristen inte hade förelegat, så skulle målet nämligen inte ha kunnat avgöras på något annat sätt.

35

Kommissionens invändning om rättegångshinder kan inte vinna bifall. Det är tillåtet för en part att anföra grunder vid domstolen som syftar till att kritisera tribunalens rättstillämpning (se dom av den 29 november 2007, Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl./kommissionen, C‑176/06 P, ej publicerad, EU:C:2007:730, punkt 17). I punkterna 107–119 i den överklagade domen har tribunalen uttryckligen besvarat klagandens anmärkningar rörande ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och förordning nr 1. Det är således tillåtet för klaganden att anföra grunder som innebär kritik av rättstillämpningen i den del av den överklagade domen där tribunalen underkände dessa grunder.

36

När det gäller anmärkningarna om ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, av förordning nr 1, av artikel 3 FEU och av artikel 41.4 i stadgan, gör domstolen följande bedömning. Det följer av domstolens praxis (som tribunalen hänvisat till i punkt 115 i den överklagade domen) att användningen av det språk som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 1 inte utgör en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF, vars åsidosättande nödvändigtvis påverkar rättsenligheten av varje handling som skickas till en person på ett annat språk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 1970, ACF Chemiefarma/kommissionen, 41/69, EU:C:1970:71, punkterna 47–52). Av denna rättspraxis följer nämligen att om en institution tillställer en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion en skriftlig handling som inte är avfattad på den statens språk, så blir förfarandet ogiltigt endast om detta tillvägagångssätt har inneburit skadliga konsekvenser för denna person i samband med det administrativa förfarandet.

37

Härav följer, tvärtemot vad klaganden har gjort gällande, att det endast är för det fall användningen av ett annat språk än det som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 1, i samband med avsändandet av meddelandet om invändningar, har fått skadliga konsekvenser för klaganden, som rättsenligheten av denna skrivelse – och därigenom rättsenligheten av det förfarande som därmed inletts – kan ifrågasättas.

38

I sistnämnda hänseende godtar domstolen inte klagandens argumentation i den andra grunden, det vill säga att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna genom att konstatera att klaganden frivilligt godtagit att erhålla meddelandet om invändningar i den engelska versionen. Det saknas därvid anledning för domstolen att pröva om påståendet eventuellt är välgrundat. Den missuppfattning som anförts i förevarande fall kan nämligen leda till att den överklagade domen upphävs enbart för det fall det visas att det därigenom påstått felaktiga medgivandet lett till att klagandens rätt till försvar åsidosatts i samband med det administrativa förfarandet.

39

För att styrka ett sådant åsidosättande har klaganden i huvudsak anfört samma argument som de som anfördes vid tribunalen och vilka underkändes i punkt 113 i den överklagade domen. Klaganden har inte anfört någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna såvitt avser de skäl som anförts i denna punkt. Dessa argument kan således inte upptas till sakprövning, och det följer härav att den andra grunden inte kan bifallas med stöd av påståendet om att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna.

40

Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall vare sig på den första eller på den andra grunden.

41

I den tredje grunden, som riktar sig mot punkterna 321–332 i den överklagade domen, har klaganden kritiserat tribunalen för bristande motivering och för att ha åsidosatt proportionalitetsprincipen, såsom den tolkats av domstolen.

42

Enligt klaganden borde tribunalen – i likhet med den lösning som valdes i domen av den 14 juli 1994, Parker Pen/kommissionen (T‑77/92, EU:T:1994:85), vilken har åberopats av klaganden till stöd för överklagandet – ha satt ned det bötesbelopp som påfördes CEPSA OCH PROAS gemensamt och solidariskt, eftersom kommissionen inte beaktade den låga andel – 0,77 procent – som utgjorde omsättningen för den produkt som berördes av överträdelsen i förhållande till den totala omsättningen för CEPSA-PROAS-koncernen. Detta ledde till att det slutliga bötesbelopp som ålades CEPSA motsvarade mer än 90 procent av den omsättning som redovisats av PROAS under det sista hela året som överträdelsen pågick.

43

Tribunalen underlät att tillämpa slutsatserna i denna dom, i och med att tribunalen endast konstaterade dels att gränsen på tio procent av omsättningen hade tillämpats på ett korrekt sätt i förevarande fall utan att pröva huruvida den låga omsättningen för den aktuella produkten var relevant, dels att nämnda dom inte berörde en företagskoncern.

44

Tribunalen gjorde härmed en felaktig rättstillämpning genom att fastställa en bötesnivå som inte endast är olämplig, utan så överdrivet hög att den är oproportionerlig i den mening som avses i punkt 126 i dom av den 22 november 2012, E.ON Energie/kommissionen (C‑89/11 P, EU:C:2012:738).

45

Enligt kommissionen finns det inget stöd för denna grund.

46

I den del klaganden har gjort gällande att tribunalen lämnade en otillräcklig motivering till varför den underkände argumentet att de böter som ålades CEPSA-PROAS-koncernen var oproportionerliga, konstaterar domstolen att detta påstående grundar sig på en uppenbart oriktig tolkning av den överklagade domen.

47

Till stöd för tribunalens slutsats att inte godta argumentet om att de böter som ålades CEPSA och PROAS gemensamt och solidariskt var oproportionerliga, konstaterade tribunalen nämligen för det första, i punkt 316 i den överklagade domen, att när det gäller CEPSA-PROAS-koncernen var det endast försäljningen av PROAS penetrationsbitumen som beaktats. För det andra påpekade tribunalen, i punkterna 317 och 318 i denna dom, att kommissionen inte hade tillämpat någon multiplikationskoefficient. I punkt 323 i denna dom fann tribunalen, för det tredje, att domen av den 14 juli 1994, Parker Pen/kommissionen (T‑77/92, EU:T:1994:85) inte var relevant i förevarande fall med hänsyn dels till att kommissionen i det omtvistade beslutet enbart beaktade försäljningsbeloppet för den produkt som var föremål för överträdelsen, dels till att det i domen av den 14 juli 1994, Parker Pen/kommissionen (T‑77/92, EU:T:1994:85) var fråga om ett självständigt bolag, vilket innebar att ett eventuellt beaktande av en koncerns sammanlagda omsättning inte var aktuellt. Tribunalen besvarade vidare, för det fjärde, CEPSA:s argument om att gränsen på tio procent av omsättningen i enlighet med artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) överskridits genom att i punkt 324 i nämnda dom slå fast att det förhållandet att det bötesbelopp som ålagts CEPSA-PROAS-koncernen nästan motsvarar den totala försäljningssiffran för PROAS under det sista hela år som den aktuella överträdelsen pågick, inte i sig är tillräckligt för att ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen ska anses föreligga. Tribunalen konstaterade härvidlag, i punkterna 327–329 i denna dom, att kommissionen hade gjort en korrekt bedömning när den ansåg att PROAS och CEPSA utgjorde en ekonomisk enhet, och att denna gräns skulle beräknas på grundval av den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den enda ekonomiska enhet som agerar såsom företag i den mening som avses i artikel 81 EG.

48

Vad gäller klagandens påstående att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning när den fastställt att bötesbeloppet var proportionerligt, påpekar domstolen följande. Det ankommer inte på domstolen att, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, av skälighetshänsyn ersätta, med sin egen bedömning, den bedömning som tribunalen har gjort av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten. Det är därför endast om domstolen bedömer att böterna inte endast är olämpliga utan så överdrivet höga att de är oproportionerliga som den kan slå fast att tribunalen, genom att fastställa ett orimligt bötesbelopp, har gjort en felaktig rättstillämpning (dom av den 10 juli 2014, Telefónica et Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 205 och där angiven rättspraxis).

49

Domstolen erinrar om, i likhet med tribunalens påpekande i punkt 328 i den överklagade domen, att det tak som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ska beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar såsom företag i den mening som avses i artikel 81 EG, vilken nu motsvaras av artikel 101 FEUF (se dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen, C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 109, dom av den 11 juli 2013, Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkterna 172 och 173, och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 56). Huruvida en sanktion är proportionerlig ska bland annat bedömas mot bakgrund av det avskräckande syfte som ligger till grund för sanktionen, och ett beaktande av den sammanlagda omsättningen är således nödvändigt för att beakta nämnda enhets ekonomiska styrka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2016, Toshiba Corporation/kommissionen, C‑373/14 P, EU:C:2016:26, punkterna 83 och 84).

50

Klaganden har i huvudsak gjort gällande att det bötesbelopp som ålagts CEPSA-PROAS-koncernen motsvarar mer än 90 procent av PROAS omsättning. Klaganden har dock inte anfört någon omständighet till stöd för sitt påstående som kan visa att det bötesbelopp som ålades klaganden, och som motsvarar mindre än en procent av CEPSA-PROAS-koncernens omsättning, var så överdrivet högt att det var oproportionerligt i den mening som avses i domstolens praxis (se ovan punkt 49).

51

I den mån klaganden med åberopande av dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen (100/80–103/80, EU:C:1983:158) har kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att kontrollera huruvida de ålagda böterna var proportionerliga, inte enbart i förhållande till koncernens sammanlagda omsättning utan även i förhållande till överträdelsens storlek, är det tillräckligt för domstolen att konstatera att tribunalen tillämpade denna rättspraxis på ett korrekt sätt. Tribunalen beaktade inte enbart koncernens sammanlagda omsättning utan även den försäljning av penetrationsbitumen som redovisats av deltagarna i kartellen, däribland PROAS försäljning. Klaganden har för övrigt inte ifrågasatt punkterna 315, 316 och 322 i den överklagade domen, av vilka det följer att PROAS deltog i överträdelsen under en period på elva år och sju månader. Klaganden har inte heller ifrågasatt kommissionens höjning av grundbeloppet för böterna i syfte att beakta denna långa period av deltagande i överträdelsen.

52

Av vad som ovan anförts ovan följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

53

Klaganden har i den fjärde grunden, som riktar sig mot punkterna 267–269 i den överklagade domen, kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 genom att inte pröva följderna av sitt eget dröjsmål med att meddela den överklagade domen. Klaganden har härvidlag gjort gällande att tribunalens obegränsade behörighet innebär en skyldighet att beakta samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i målet, och särskilt principen om iakttagande av en skälig handläggningstid.

54

Den femte grunden, som också rör ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig handläggningstid enligt artiklarna 41.1 och 47 andra stycket i stadgan, är uppdelad i tre delar. På grund av detta åsidosättande och i form av ersättning, har klaganden begärt att det ålagda bötesbeloppet ska nedsättas med 25 procent. Klaganden har härvidlag gjort gällande att varje år som dröjsmålet med att handlägga målet pågick, bör medföra en nedsättning med tio procent av det ålagda bötesbeloppet, och varje period på mer än sex månader men mindre än ett år bör medföra en nedsättning med fem procent av bötesbeloppet.

55

I den första delgrunden har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin skyldighet att avgöra anhängiga mål inom en skälig handläggningstid, med hänsyn till att fem år och nio månader förflutit från det att klaganden väckte talan till dess att den överklagade domen meddelades. Detta innefattar en period på fyra år och två månader från det att det skriftliga förfarandet avslutades och den muntliga delen av förfarandet.

56

I den andra delgrunden har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt principen om iakttagande av en skälig handläggningstid genom att inte ha bedömt handläggningstiden i det administrativa förfarandet och i domstolsförfarandet gemensamt, vilken i sin helhet översteg elva år. Till stöd för sina argument har klaganden hänvisat till punkt 240 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i mål Solvay/kommissionen (C‑109/10 P, EU:C:2011:256).

57

I den tredje delgrunden, som riktar sig mot punkterna 245–265 i den överklagade domen, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det administrativa förfarandet hade avslutats inom skälig tid.

58

Till stöd för denna delgrund har klaganden gjort gällande att kommissionens handläggningstid på fem år i det aktuella ärendet inte kan motiveras med hänsyn till tvistens svårighetsgrad eller beteendet hos de företag som utreds, vilka samtliga har samarbetat i förfarandet.

59

Klaganden har även påpekat att tribunalen, i punkterna 245–250 i den överklagade domen, felaktigt, i samband med bedömningen av handläggningstiden i det administrativa förfarandet, beaktade det förhållandet att kommissionen hade iakttagit den preskriptionsfrist som gäller för åläggande av böter på konkurrensområdet. Klaganden har vidare kritiserat tribunalen för att den i sin bedömning – i punkterna 251–265 i den överklagade domen – inte beaktade inledningen av det administrativa förfarandet, det vill säga den period som löpte från oktober 2002 till juli 2004, under vilken kommissionen hade kunnat bedöma BP-koncernens begäran om förmånlig behandling och genomföra de kontroller som krävdes med anledning av denna begäran.

60

Kommissionen har – beträffande påståendena om ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig handläggningstid såväl inom det administrativa förfarandet som inom domstolsförfarandet, vare sig de beaktas var för sig eller gemensamt – gjort gällande att det ankommer på klaganden att väcka en talan om skadestånd vid tribunalen. Kommissionen har vidare anfört att klaganden under alla omständigheter inte har anfört någon omständighet som kan visa att förfarandet vid kommissionen och/eller vid tribunalen har varit överdrivet långt med hänsyn till omständigheterna i fallet.

61

När det gäller den tredje delen av den femte grunden, i vilken delgrund klaganden har kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det administrativa förfarandet inte hade överskridit en skälig handläggningstid, påpekar domstolen följande. Även om ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig handläggningstid kan motivera att ett beslut som antagits efter det administrativa förfarandet med stöd av artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF kan ogiltigförklaras, eftersom det även innebär ett åsidosättande av det berörda företagets rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkterna 42 och 43), kan kommissionens åsidosättande av en skälig handläggningstid i ett sådant administrativt förfarande, även om det antas fastställt, inte leda till en nedsättning av det ålagda bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkt 109).

62

Såsom framgår av punkterna 54 och 57–59 i förevarande dom, är det i förevarande fall utrett att klaganden – med sina argument om att tribunalen beaktade att preskriptionsfristen inte löpt ut för att konstatera att det administrativa förfarandet inte pågått under överdrivet lång tid, och om att det förhållandet att tribunalen inte beaktade en del av det omtvistade administrativa förfarandet – enbart syftar till att erhålla en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts företaget.

63

Den tredje delen av den femte grunden ska följaktligen lämnas utan avseende, eftersom den saknar verkan. Det saknas därvid anledning att pröva delgrunden i sak.

64

När det gäller den fjärde grunden samt den första delen av den femte grunden, vilken delgrund rör tribunalens åsidosättande av skyldigheten att iaktta en skälig handläggningstid, påpekar domstolen följande. En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan att inom skälig tid avgöra mål som anhängiggörs vid den ska, oberoende av den obegränsade behörighet som tribunalen tillerkänns enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003, beivras genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande. Ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtenhet att avgöra ett mål inom skälig tid kan således inte framställas direkt vid domstolen inom ramen för ett överklagande, utan det ska framställas vid tribunalen (se, bland annat, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 66, dom av den 9 oktober 2014, ICF/kommissionen, C‑467/13 P, EU:C:2014:2274, punkt 57, och dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 17 och 18).

65

När skadeståndstalan har väckts ankommer det således på tribunalen, som är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva en sådan talan i en annan sammansättning än den som prövade det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara oskäligt lång (se, bland annat, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 67, dom av den 9 oktober 2014, ICF/kommissionen, C‑467/13 P, EU:C:2014:2274, punkt 58, och dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 19).

66

Om det är uppenbart, utan att parterna behöver förebringa ytterligare bevisning i detta avseende, att tribunalen har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att avgöra målet inom skälig tid, kan domstolen fastställa att så skett (se, bland annat, dom av den 9 oktober 2014, ICF/kommissionen, C‑467/13 P, EU:C:2014:2274, punkt 59, och dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 20).

67

Så är fallet här. Längden på handläggningstiden vid tribunalen uppgår till närmare fem år och nio månader, och innefattar, såsom framgår av punkterna 92–94 i den överklagade domen, bland annat en period på fyra år och en månad utan någon handläggningsåtgärd, från tidpunkten då det skriftliga förfarandet avslutades till tidpunkten då förhandling hölls. Denna tidsutdräkt kan inte förklaras av vare sig målets art eller komplexitet och inte heller av dess sammanhang.

68

Målet som tribunalen skulle pröva uppvisade inte någon särskild svårighetsgrad. Vidare framgår det inte, vare sig av den överklagade domen eller av de omständigheter som parterna har åberopat, att denna period av inaktivitet skulle anses vara objektivt motiverad eller att klaganden skulle ha varit en del av anledningen härtill.

69

Det framgår dock av det som anförts i punkt 64 ovan att överklagandet inte kan vinna bifall vare sig på den fjärde grunden eller på den första delen av den femte grunden.

70

När det gäller den andra delen av den femte grunden, i vilken delgrund klaganden har kritiserat tribunalen för att inte ha bedömt handläggningstiden för det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet gemensamt för att bedöma om handläggningstiden är skälig i dess helhet, framhåller domstolen på nytt att klaganden med denna delgrund syftar till att erhålla en nedsättning av bötesbeloppet.

71

Även om det antas, i motsats till vad tribunalen har konstaterat i den överklagade domen, att ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig handläggningstid befinns vara för handen på grund av den långa handläggningstiden i det administrativa förfarande och domstolsförfarande som CEPSA var föremål för, kan ett sådant åsidosättande inte i sig leda till att tribunalen, eller domstolen inom ramen för ett överklagande, nedsätter det bötesbelopp som ålagts detta bolag med anledning av den aktuella överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, EU:C:2014:301, punkt 107).

72

Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den andra delen av den femte grunden.

73

Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall vare sig på den fjärde eller på den femte grunden.

74

I den sjätte grunden har klaganden hävdat att tribunalen åsidosatte artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler, i den version som var tillämplig i målet, genom att ålägga CEPSA att ersätta rättegångskostnaderna. Med hänsyn till att båda parternas argumentation underkändes, borde tribunalen emellertid ha fördelat rättegångskostnaderna mellan parterna.

75

Fast rättspraxis ger vid handen att för det fall samtliga övriga grunder till stöd för överklagandet har ogillats, ska grunden om att tribunalens beslut om rättegångskostnader är rättsstridigt avvisas med stöd av artikel 58 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken bestämmelse ett överklagande inte endast får avse rättegångskostnadernas storlek och fördelning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 januari 1995, Roujansky/rådet, C‑253/94 P, EU:C:1995:4, punkterna 13 och 14, och dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkt 151).

76

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av klagandens fem första grunder, ska den sista grunden – avseende fördelningen av rättegångskostnaderna – således avvisas.

77

Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

78

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

79

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

80

Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas avseende de rättegångskostnader som hänför sig till överklagandet.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: