—

Mohammad Ferooz Qurbani, genom M. Koch, Rechtsanwalt,

—

Staatsanwaltschaft Würzburg, genom D. Geuder, Leitender Oberstaatsanwalt,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och A. Wiedmann, båda i egenskap av ombud,

—

Nederländernas regering, genom M. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom W. Bogensberger och M. Condou-Durande, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)), vilken trädde i kraft den 22 april 1954, (nedan kallad Genèvekonventionen), sådan den kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning av den 31 januari 1967, vilket trädde i kraft den 4 oktober 1967.

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot Mohammad Ferooz Qurbani avseende brukande av falsk urkund, olaglig inresa, olaglig vistelse och olaglig vistelse utan pass.

3

Artikel 31 i Genèvekonventionen har rubriken ”Flyktingar som olovligen uppehålla sig i tillflyktslandet”, och har följande lydelse:

”1.   Fördragsslutande stat skall icke för olovlig inresa eller olovligt uppehåll bestraffa flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel 1 avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

2.   Fördragsslutande stat skall icke ålägga flykting som nu sagts andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga, och inskränkningarna må upprätthållas endast till dess flyktingens ställning i landet har blivit reglerad eller han erhåller tillstånd att inresa i annat land. Fördragsslutande stat skall bevilja flykting som nu avses skäligt rådrum och alla nödvändiga lättnader för att erhålla tillstånd att inresa i annat land.”

4

I artikel 14 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12 och rättelse i EUT L 204, 2005, s. 24), föreskrivs följande:

”...

4.   Medlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ

5.   I de situationer som beskrivs i punkt 4 får medlemsstaterna besluta att inte bevilja status för en flykting om ett sådant beslut ännu inte har fattats.

6.   Personer som omfattas av punkt 4 eller 5 skall ha de rättigheter som anges i eller som liknar dem som anges i artiklarna 3, 4, 16, 22, 31, 32 och 33 i Genèvekonventionen om de befinner sig i medlemsstaten.”

5

I 267§ stycke 1 i strafflagen (Strafgesetzbuch) föreskrivs följande:

”Den som i avsikt att vilseleda tillverkar en oäkta urkund, förfalskar en äkta urkund eller använder en oäkta eller förfalskad urkund, ska dömas till fängelse i högs fem år eller till böter.”

6

Mohammad Ferooz Qurbani är afghansk medborgare som med hjälp av en människosmugglare reste in i Grekland via Iran och Turkiet.

7

Den 17 augusti 2010 lämnade han Grekland och flög till München (Tyskland) med ett förfalskat pakistanskt pass som han införskaffat av ytterligare en människosmugglare.

8

På Münchens flygplats upptäckte den behöriga kontrollmyndigheten att passet som Mohammad Ferooz Qurbani företedde var förfalskat, varför han greps.

9

Mohammad Ferooz Qurbani meddelade omgående att han ansökte om flyktingstatus.

10

Den 18 augusti 2010 fördes Mohammad Ferooz Qurbani till Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (federala migrations- och flyktingsmyndigheten) där han formellt framställde en ansökan i detta avseende.

11

Av den hänskjutande domstolens upplysningar framgår att denna asylansökan fortfarande är föremål för handläggning.

12

Staatsanwaltschaft Würzburg (åklagarmyndigheten i Würtzbourg) hemställde den 11 april 2011 genom ett förenklat förfarande hos Amtsgericht om ett strafföreläggande för Mohammad Ferooz Qurbani avseende olaglig inresa samt att han olagligen uppehållit sig i landet och olagligen uppehållit sig utan pass i landet samt avseende urkundsförfalskning. Mohammad Ferooz Qurbani överklagade Amtsgerichts strafföreläggande till samma instans.

13

I dom av den 4 februari 2013 ogillade Amtsgericht Würzburg (underinstans i Würzburg) åtalet mot Mohammad Ferooz Qurbani i alla delar.

14

Nämnda domstol fann att den i den tyska konstitutionen föreskrivna asylrätten hindrade att Mohammad Ferooz Qurbani dömdes för att olagligen ha uppehållit sig i landet och för att olagligen ha uppehållit sig utan pass i landet, medan den i artikel 31 i Genèvekonventionen föreskrivna straffriheten var tillämplig på gärningarna avseende olaglig inresa och urkundsförfalskning.

15

Staatsanwaltschaft Würzburg överklagade nämnda dom till Oberlandesgericht Bamberg (regional domstol i andra instans i Bamberg), och anförde att artikel 31 i Genèvekonventionen inte var tillämplig i det aktuella fallet, eftersom Mohammad Ferooz Qurbani inte rest in direkt i Tyskland från den stat där han var förföljd, utan via en annan medlemsstat än Förbundsrepubliken Tyskland, nämligen Republiken Grekland. Denna artikel avser för övrigt enbart olaglig inresa och den kan inte hindra de tyska myndigheterna från att beivra brott som har samband med den olagliga inresan.

16

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Bamberg, som anser det vara oklart hur artikel 31 i Genèvekonventionen ska tolkas, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

17

Oberlandesgericht Bamberg har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artikel 31 i Genèvekonventionen ska tolkas så, att den utgör hinder dels mot att en person kan ådömas ett straff, i den medlemsstat där vederbörande ansökt om asyl, för gärningar avseende olaglig inresa i denna medlemsstat, såsom bland annat olaglig inresa med hjälp av människosmugglare och brukande av en förfalskad identitetshandling, dels mot att vederbörande åberopar den straffrihet som föreskrivs i den artikeln, när samma person har rest in i nämnda medlemsstat via en annan medlemsstat i unionen.

18

Det ska inledningsvis påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande aktualiserar frågan om domstolens behörighet.

19

Den tyska och den nederländska regeringen har liksom Europeiska kommissionen anfört att domstolen saknar behörighet att besvara tolkningsfrågorna som sådana, då dessa avser att domstolen ska göra en direkt tolkning av artikel 31 i Genèvekonventionen.

20

Härvid gäller att domstolen med hänsyn till att Genèvekonventionen inte innehåller någon klausul som ger den behörighet, endast får besvara frågorna om tolkningen av bestämmelserna i denna konvention, i förevarande fall artikel 31 däri, omfattas av domstolens uppgifter enligt artikel 267 FEUF (dom TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 58).

21

Det följer emellertid av fast rättspraxis att befogenheten att meddela förhandsavgöranden vad avser tolkningsfrågor, såsom den framgår av ovannämnda bestämmelse, endast omfattar rättsregler som ingår i unionsrätten (dom TNT Express Nederland, EU:C:2010:243, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

22

Vad avser internationella avtal är det utrett att avtal som Europeiska unionen har ingått utgör en integrerad del av unionens rättsordning och de kan således bli till föremål för förhandsavgöranden. Domstolen är dock i princip inte behörig att i ett mål om förhandsavgörande tolka internationella avtal som ingåtts mellan medlemsstater och tredjeland (dom TNT Express Nederland, EU:C:2010:243, punkterna 60 och 61 samt där angiven rättspraxis).

23

Det är endast om unionen har övertagit befogenheter som tidigare utövats av medlemsstaterna inom tillämpningsområdet för en internationell konvention som unionen inte har tillträtt, och bestämmelserna i denna konvention därmed är bindande för unionen, som domstolen är behörig att tolka en sådan konvention (dom TNT Express Nederland, EU:C:2010:243, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

24

I förevarande fall gäller att även om genomförandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem har resulterat i antagandet av ett flertal unionsrättsakter inom Genèvekonventionens tillämpningsområde har medlemsstaterna likafullt behållit vissa befogenheter på nämnda område, bland annat avseende de frågor som regleras i artikel 31 i nämnda konvention. Domstolen kan följaktligen inte vara behörig att göra en direkt tolkning av artikel 31 i den konventionen eller av någon av dess övriga artiklar.

25

Preciseringen i artikel 78 FEUF, att den gemensamma asylpolitiken ska överensstämma med Genèvekonventionen och att artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inskärper att rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av den konventionen och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning, ändrar inte den i föregående punkt redovisade slutsatsen att domstolen saknar behörighet.

26

Som domstolen redan slagit fast i punkt 71 i dom B och D (C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661) föreligger det visserligen ett bestämt unionsrättsligt intresse – för att förhindra att det i framtiden förekommer olika tolkningar – av att bestämmelserna i den internationella konvention som återges i nationell rätt och i unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas. Domstolen konstaterar emellertid att artikel 31 i Genèvekonventionen inte återges i någon unionsrättsakt, även om ett flertal unionsbestämmelser innehåller hänvisningar till den artikeln.

27

Kommissionen har i det hänseendet i sitt skriftliga yttrande anfört att artikel 14.6 i direktiv 2004/83 innehåller en hänvisning till artikel 31 i Genèvekonventionen.

28

Även om domstolen i dom Bolbol (C‑31/09, EU:C:2010:351) och Abed El Karem El Kott m.fl. (C‑364/11, EU:C:2012:826) fann att den var behörig att tolka de bestämmelser i Genèvekonventionen som det hänvisas till i unionsbestämmelser, ska det konstateras att förevarande begäran om förhandsavgörande inte nämner något om unionsbestämmelser innehållande en hänvisning till artikel 31 i Genèvekonventionen eller i synnerhet någon hänvisning till artikel 14.6 i direktiv 2004/83. Det ska dessutom betonas att denna begäran inte innehåller någon omständighet som leder till presumtionen att sistnämnda bestämmelse skulle vara relevant i förevarande mål.

29

Mot denna bakgrund kan domstolen inte anses behörig att i förevarande mål tolka artikel 31 i Genèvekonventionen.

30

Under dessa förhållanden konstaterar domstolen att den saknar behörighet att besvara de av Oberlandesgericht Bamberg hänskjutna tolkningsfrågorna.

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Europeiska unionens domstol är inte behörig att besvara de tolkningsfrågor som Oberlandesgericht Bamberg (Tyskland) har hänskjutit enligt beslut av den 29 augusti 2013 i mål C‑481/13.