—

Profit Investment SIM SpA, i likvidation, genom L. Gaspari, i egenskap av likvidator, biträdd av P. Pototschnig och F. De Simone, avvocati,

—

Commerzbank Brand Dresdner Bank AG, genom E. Castellani och G. Curtò, avvocati, samt genom C. Gleske, avocat,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. D’Ascia, avvocato dello Stato,

—

Förenade kungarikets regering, genom L. Christie, i egenskap av ombud, biträdd av B. Kennelly, barrister,

—

Europeiska kommissionen, genom F. Moro, A.-M. Rouchaud-Joët och E. Traversa, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Profit Investment SIM SpA, i likvidation (nedan kallat Profit) och Stefano Ossi, Commerzbank Brand Dresdner Bank AG (nedan kallad Commerzbank), Andrea Mirone, Eugenio Magli, Franceso Redi, Profit Holding SpA, i likvidation, Redi & Partners Ltd (nedan kallat Redi), Enrico Fiore samt E3 SA.

3

Enligt artikel 68.1 i förordning nr 44/2001 ska den förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, mellan medlemsstaterna, med undantag för Konungariket Danmark, ersätta konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32).

4

Enligt skäl 2 i förordning nr 44/2001 är syftet med förordningen, för att den inre marknaden ska fungera väl, att

”... införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt ...”

5

I skälen 11 och 12 i förordning nr 44/2001 anges förhållandet mellan de olika behörighetsbestämmelserna samt de syften som eftersträvas med dessa på följande sätt:

6

Artikel 2.1, som ingår i avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” i kapitel II i förordning nr 44/2001, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

7

Artikel 5 ingår i avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsregler” i samma kapitel II i förordning nr 44/2001. I artikel 5 led 1 föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…”

8

Även artikel 6 ingår i avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 44/2001. I artikel 6 led 1 föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

…”

9

Artikel 23 ingår i avsnitt 7 med rubriken ”Avtal om domstols behörighet” i kapitel II i förordning nr 44/2001. I artikel 23.1 föreskrivs följande:

”1.   Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen

…”

10

Commerzbank (tidigare Dresdner Bank AG), en tysk affärsbank som även är verksam på området för så kallad ”strukturerad finansiering”, lanserade i maj 2004 på marknaden ett emissionsprogram avseende omsättningsbara obligationer kopplade till en kreditrisk (nedan kallade de omsättningsbara obligationerna). Emissionsprogrammet kallades ”Credit Linked Note Programme” (nedan kallat emissionsprogrammet). Inom ramen för detta emissionsprogram kunde Commerzbank emittera omsättningsbara obligationer motsvarande ett totalt belopp på högst 4 miljarder euro.

11

De allmänna reglerna för emissionsprogrammet samt de ekonomiska och rättsliga villkoren för de omsättningsbara obligationerna fastställdes i emissionsprospektet (nedan kallat prospektet). I förevarande fall hade prospektet godkänts av Irish Stock Exchange (Dublinbörsen (Irland)). Detta har för övrigt inte ifrågasatts av de berörda parterna. Nämnda prospekt finns tillgängligt för allmänheten på Dublinbörsens webbplats.

12

Prospektet innehöll, i punkt 16 i ”Terms and conditions of the Notes” (obligationsvillkor), en prorogationsklausul enligt vilken engelska domstolar hade exklusiv behörighet att pröva tvister till följd av eller med koppling till obligationerna.

13

Inom ramen för emissionsprogrammet emitterade Commerzbank under september 2004 obligationer som var kopplade till dem som E3 tidigare hade emitterat (nedan kallade E3-obligationer) och som benämndes ”Dresdner Total Return Notes linked to E3 SA” (nedan kallade de omtvistade obligationerna) till ett sammanlagt värde av 2300000, 00 euro.

14

Redi, som hade erhållit tillstånd att bedriva finansförmedling från Financial Services Authority (tillsynsmyndighet för finansiella tjänster, Förenade kungariket), tecknade den 27 oktober 2004 på den så kallade primärmarknaden samtliga omtvistade obligationer som emitterats av Commerzbank.

15

Vid samma tidpunkt valde Redi, efter att ha tecknat nämnda obligationer, att överlåta en del av dessa, motsvarande 1100000 euro, till Profit, på den så kallade sekundärmarknaden.

16

E3 uppfyllde under våren år 2006 inte sin skyldighet att betala den ränta som förföll till betalning den 15 april 2006 med avseende på E3-obligationerna. Commerzbank anmälde följaktligen denna händelse och annullerade den 5 juli 2006 de omtvistade obligationerna genom att till Profit utfärda motsvarande antal E3-obligationer.

17

Denna kredithändelse avseende de omtvistade obligationerna ledde till att Profit, ett bolag som bildats enligt italiensk rätt, försattes i tvångslikvidation. Profit väckte talan vid Tribunale di Milano (domstolen i Milano, Italien) mot Commerzbank, Profit Holding, Redi och E3 samt mot Stefano Ossi och Eugenio Magli, styrelseledamot respektive verkställande direktör i Profit, samt mot Enrico Fiore, aktieägare i E3 i syfte att

18

Stefano Ossi och Commerzbank, samt Andrea Mirone som inträtt i rättegången på begäran av nämnda bank, gjorde gällande att den italienska domstolen saknade behörighet bland annat eftersom engelska domstolar var behöriga enligt den prorogationsklausul som återfanns i prospektet. Profit ingav därför en ansökan till Corte suprema di Cassazione (Högsta domstolen, Italien) i syfte att behörighetsfrågan skulle avgöras i förväg.

19

Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

20

Profit, Commerzbank, den italienska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska kommissionen har yttrat sig i målet.

21

Innan den första tolkningsfrågan prövas ska den andra och den tredje frågan besvaras. Såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 29 i sitt förslag till avgörande blir den hänskjutande domstolen nämligen, om den på grundval av svaret på den andra frågan finner att den prorogationsklausul som är i fråga i det nationella målet med framgång kan göras gällande mot Profit, med nödvändighet skyldig att förklara att Tribunale di Milano (domstol i Milano) saknar behörighet att pröva talan om att avtalet ska fastställas vara ogiltigt och om att köpeskillingen ska återbetalas. En sådan talan ska i ett sådant fall väckas vid en engelsk domstol.

22

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23.1 a och c i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att en sådan prorogationsklausul som är i fråga i det nationella målet för det första uppfyller de formkrav som uppställs i nämnda artikel 23.1 a när den återfinns i ett prospekt om emission av obligationer som upprättats ensidigt av den som emitterar nämnda obligationer, för det andra kan göras gällande mot tredjeman som förvärvat nämnda obligationer från en finansförmedlare och för det tredje, om de två första delarna av den andra frågan ska besvaras nekande, överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel i den mening som avses i artikel 23.1 c i förordningen.

23

Domstolen erinrar inledningsvis, när det gäller villkoren för att en prorogationsklausul ska vara giltig, om att artikel 23.1 i förordningen i huvudsak innehåller formkrav. Endast ett materiellt villkor nämns, vilket avser klausulens föremål, nämligen att klausulen måste avse ett bestämt rättsförhållande. Det framgår således inte av ordalydelsen i denna bestämmelse om en prorogationsklausul kan anses gälla fler än avtalsparterna på så sätt att prorogationsklausulen överförs till en utomstående som är part i ett senare avtal och som, helt eller delvis, har övertagit de rättigheter och skyldigheter som tillkommer någon av parterna i det ursprungliga avtalet (se, bland annat, dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 25).

24

I artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 anges det emellertid klart och tydligt att bestämmelsens tillämpningsområde är begränsat till sådana fall där parterna har ”träffat avtal” om att en viss domstol ska vara behörig. Såsom framgår av skäl 11 i förordningen är det denna gemensamma partsvilja som, med hänsyn till partsautonomin, rättfärdigar att det är möjligt att välja en annan domstol än den som eventuellt annars skulle ha varit behörig enligt förordningen (dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 26).

25

För att kunna besvara den andra frågan ska det fastställas huruvida en prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer som upprättats ensidigt av den som emitterar nämnda obligationer uppfyller det krav på skriftlig form som uppställs i artikel 23.1 a i förordning nr 44/2001.

26

Domstolen har redan slagit fast att om en prorogationsklausul finns intagen bland den ena partens allmänna försäljningsvillkor, tryckta på baksidan av en avtalshandling, är ett sådant krav uppfyllt endast om avtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till dessa allmänna villkor (dom av den 14 december 1976, Estasis Saloti di Colzani, 24/76, EU:C:1976:177, punkt 10).

27

Enligt fast rättspraxis ska artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att ett av syftena med bestämmelsen är att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke, vilket även är syftet med artikel 17 första stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (se, bland annat, dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 28 och där angiven rättspraxis) och att denna bestämmelse följaktligen innebär en skyldighet för den domstol där talan har väckts att pröva huruvida parterna verkligen på ett klart och precist sätt har lämnat sitt samtycke till den aktuella prorogationsklausulen (se, bland annat, dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 13 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 27).

28

I det nationella målet återfinns den prorogationsklausul, enligt vilken engelska domstolar är behöriga, i prospektet som upprättats av den som emitterat obligationen. Det kan mot bakgrund av beslutet om hänskjutande inte helt säkert avgöras om denna prorogationsklausul återges eller om det gjorts en uttrycklig hänvisning till den klausulen i de avtalshandlingar som undertecknats i samband med att obligationerna emitterades på primärmarknaden.

29

Den andra frågans första del ska således besvaras enligt följande. En prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer uppfyller det krav på skriftlig form som uppställs i artikel 23.1 a i förordning nr 44/2001 endast om det i det avtal som parterna undertecknade i samband med att obligationerna emitterades på primärmarknaden, anges att den klausulen godkänns eller att avtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till det prospektet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

30

Om det förhåller sig på det sättet ska samma domstol vidare pröva huruvida det även i det avtal som ingicks mellan Redi och Profit i samband med överlåtelsen av obligationerna på sekundärmarknaden anges att nämnda klausul godkänns eller att det avtalet innehåller en sådan hänvisning. Om så är fallet kan den aktuella klausulen göras gällande gentemot Profit.

31

Endast om så inte är fallet finns det anledning att besvara den andra frågans andra del. Den delen av frågan avser huruvida en prorogationsklausul, som i vederbörlig ordning angetts i det avtal som ingåtts mellan den som emitterat en obligation och den som tecknat densamma, kan göras gällande mot tredjeman som förvärvat nämnda obligation från den som tecknat obligationen utan att uttryckligen samtycka till den aktuella klausulen och som väckt talan om skadestånd gentemot den som emitterat obligationen.

32

Domstolen slog i punkt 33 i sin dom av den 7 februari 2013, Refcomp (C‑543/10, EU:C:2013:62), som avser ett fall där en köpare i ett senare led av en vara hade väckt talan mot tillverkaren av varan, fast att eftersom det inte kunde anses föreligga något avtalsförhållande dem emellan kunde de inte, i den mening som avses i artikel 23.1 i förordning nr 44/2001, anses ha ”träffat avtal” om att den domstol som angavs i det ursprungliga avtalet mellan tillverkaren och den förste köparen skulle vara behörig.

33

Domstolen har emellertid, när det gäller sjötransportavtal, slagit fast att en prorogationsklausul som har tagits in i ett konossement kan åberopas mot en tredje part, såvida den är giltig i rättsförhållandet mellan avlastaren och transportören och såvida en tredje part som innehar konossementet övertar avlastarens rättigheter och skyldigheter vid förvärvet av detta dokument enligt nationell lag. Det är mot bakgrund av den omständigheten att innehavaren av konossementet träder i avlastarens ställe, som innehavaren av konossementet, genom förvärvet av detta dokument, är bunden av prorogationsklausulen. Om en sådan substitution föreskrivs i den nationella rätten saknas det anledning för den domstol där talan väckts att pröva huruvida denna tredje part har gett sitt samtycke till klausulen. Domstolen har härvid framhållit konossementets mycket speciella karaktär. Ett konossement är ett instrument för internationell handel som är avsett att reglera förhållandet mellan minst tre personer. Ett konossement utgör således ett överlåtbart värdepapper som möjliggör för ägaren att under transporten överlåta varorna till en köpare som därigenom övertar avlastarens samtliga rättigheter och skyldigheter gentemot transportören (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 1984, Russ, 71/83, EU:C:1984:2017, punkt 24; dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 41; dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkterna 23–27, och dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkterna 34–36).

34

Vidare har domstolen vad beträffar tecknande av aktier i ett bolag slagit fast att en aktieägare, genom att bli aktieägare i ett bolag, förklarar sig införstådd med att han är bunden av samtliga bestämmelser i bolagsordningen, det vill säga även av en prorogationsklausul som anges i nämnda bolagsordning, under förutsättning att bolagsordningen förvaras på en plats som aktieägaren har tillträde till, såsom bolagets säte, eller är intagen i ett offentligt register (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn, C‑214/89, EU:C:1992:115, punkterna 19 och 28).

35

I målet vid den nationella domstolen uppkommer frågan huruvida Commerzbank, som har emitterat de omtvistade obligationerna, kan göra gällande en prorogationsklausul som återfinns i prospektet gentemot Profit, som sist förvärvade obligationerna vilket skedde genom att avtal ingicks med Redi.

36

Mot bakgrund av den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 33 och 34 i förevarande dom ska denna fråga besvaras jakande, förutsatt att det visas – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva – att den aktuella klausulen gäller i förhållandet mellan Commerzbank och Redi, som först förvärvade obligationerna, vidare att Profit, när nämnda obligationer förvärvades från Redi på sekundärmarknaden, övertog Redis samtliga rättigheter och skyldigheter som följer av dessa obligationer enligt tillämplig nationell lag och slutligen att Profit har getts möjlighet att få kännedom om innehållet i prospektet där klausulen anges, vilket förutsätter att man utan svårighet kan få tillgång till prospektet.

37

Den andra frågans andra del ska således besvaras enligt följande. Artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att en prorogationsklausul som återfinns i ett prospekt om emission av obligationer som upprättats av den som emitterat obligationerna kan göras gällande mot tredjeman som har förvärvat dessa obligationer från en finansförmedlare, förutsatt att det visas – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva – att den aktuella klausulen gäller i förhållandet mellan den som emitterat obligationerna och finansförmedlaren, att nämnda tredjeman, när de aktuella obligationerna förvärvades på sekundärmarknaden, övertog nämnda finansförmedlares samtliga rättigheter och skyldigheter som följer av dessa obligationer enligt tillämplig nationell lag och slutligen att den berörda tredjemannen har getts möjlighet att få kännedom om innehållet i det prospekt där klausulen anges.

38

Vad beträffar den andra frågans tredje del har den hänskjutande domstolen, för det fall att de två första delarna av frågan ska besvaras nekande, sökt klarhet i om det förelåg något handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel som parterna kände till.

39

Det följer av rättspraxis att en målsättning med artikel 23.1 c i förordning nr 44/2001 är att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke. Detta krav motiveras av önskemålet att undvika att prorogationsklausuler som den ena parten ensidigt har infört i avtalet inte upptäcks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 17, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 19).

40

Domstolen har emellertid tillagt att nämnda artikel 23.1 c innebär att avtalsparternas samtycke till en prorogationsklausul presumeras, när det i detta avseende föreligger handelsbruk eller annan sedvänja i den internationella handeln inom den aktuella sektorn som parterna kände till eller borde ha känt till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 19, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkterna 20 och 21).

41

Även om det åligger den nationella domstolen att bedöma om det ifrågavarande avtalet är slutet inom ramen för internationell handel och att kontrollera om det förekommer handelsbruk eller annan sedvänja i den internationella handeln inom den sektor där de ifrågavarande parterna agerar samt om parterna kände till eller borde ha känt till detta handelsbruk eller denna sedvänja, åligger det emellertid EU-domstolen att upplysa den nationella domstolen om de objektiva kriterier som ska ligga till grund för en sådan bedömning. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 21, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 23).

42

Vad avser det första kravet står det klart att avtalet i det nationella målet rör internationell handel.

43

Vad avser det andra kravet har domstolen tidigare slagit fast att frågan om det föreligger ett handelsbruk eller annan sedvänja inte ska avgöras med hänvisning till den ena konventionsstatens lagstiftning och att frågan inte heller ska bedömas i förhållande till internationell handel i allmänhet utan i förhållande till den sektor där avtalsparterna är verksamma (dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 23, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 25).

44

Domstolen har tillagt att handelsbruk eller annan sedvänja bland annat föreligger inom en viss sektor när aktörerna inom denna sektor allmänt och regelmässigt agerar på ett visst sätt när vissa typer av avtal ingås (dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 23, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 26).

45

Det behöver således inte styrkas att ett sådant beteende förekommer i vissa bestämda länder och i synnerhet inte att det förekommer i samtliga konventionsstater. Den omständigheten att näringsidkare i länder som dominerar den ifrågavarande sektorn inom den internationella handeln allmänt och regelmässigt följer denna praxis kan utgöra en omständighet som visar att en sådan sedvänja föreligger. Det avgörande kriteriet är emellertid fortfarande huruvida näringsidkarna inom den sektor inom den internationella handeln där avtalsparterna är verksamma allmänt och regelmässigt handlar på ifrågavarande sätt (dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 27).

46

Domstolen har även angett att eftersom artikel 23 i förordning nr 44/2001 inte innehåller någon uppgift om former för offentliggörande utgör det inte ett krav, för att ett sådant handelsbruk eller en sådan sedvänja ska anses styrkt, att specialiserade sammanslutningar eller organ offentliggör förtryckta formulär där det ingår en prorogationsklausul, även om detta kan underlätta styrkandet av att en viss praxis i allmänhet och regelmässigt iakttas (dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 28).

47

Om ett visst beteende uppfyller samtliga krav på handelsbruk eller annan sedvänja utgör det fortfarande ett handelsbruk eller annan sedvänja, även om det ifrågasätts vid domstol, oavsett hur ofta så sker, under förutsättning att detta handelsbruk eller denna sedvänja i allmänhet och regelmässigt följs av parter i avtal av föreliggande typ inom den aktuella handelssektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 29).

48

Vad avser frågan om avtalsparterna har känt till eller ska anses ha känt till ett handelsbruk eller en sedvänja, följer det av rättspraxis att detta kan fastställas bland annat om det visas att de tidigare sinsemellan eller med andra parter har knutit affärsförbindelser inom den berörda sektorn eller när ett särskilt agerande är tillräckligt känt för att kunna anses utgöra vedertagen praxis inom denna sektor, eftersom det allmänt och regelmässigt följs när en viss typ av avtal ingås (dom av den 20 februari 1997, MSG, C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 24, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 43).

49

I det nationella målet ska den hänskjutande domstolen – vid bedömningen av om den omständigheten att en prorogationsklausul har tagits in i prospektet utgör ett handelsbruk eller annan sedvänja inom den sektor där parterna agerar som parterna kände till eller borde ha känt till – bland annat beakta att nämnda prospekt godkänts av Dublinbörsen och hålls tillgängligt för allmänheten på dess webbplats, vilket inte förefaller ha ifrågasatts av Profit i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har vidare att beakta att det är utrett att Profit är ett företag som är verksamt på området för finansiella investeringar och ska även beakta de eventuella affärsförbindelser som det företaget tidigare knutit med övriga parter som är i fråga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen ska därutöver undersöka om det vid emission av obligationer på marknaden, inom denna verksamhetssektor, allmänt och regelmässigt upprättas ett prospekt som innehåller en prorogationsklausul och om detta agerande är tillräckligt känt för att kunna anses utgöra vedertagen praxis inom denna sektor.

50

Följaktligen ska den andra frågans tredje del besvaras så, att införandet av en prorogationsklausul i ett prospekt om emission av obligationer, kan betraktas som en godtagbar form enligt handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel i den mening som avses i artikel 23.1 c i förordning nr 44/2001 som gör det möjligt att presumera att den som klausulen görs gällande mot har gett sitt samtycke, i den mån bland annat följande är fastställt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva: Ett sådant agerande ska allmänt och regelmässigt tillämpas av aktörer inom den aktuella sektorn vid ingåendet av sådana avtal. Vidare ska parterna antingen tidigare ha haft affärsförbindelser sinsemellan eller med andra parter inom den aktuella sektorn, eller ska det aktuella agerandet vara tillräckligt känt för att kunna anses utgöra vedertagen praxis.

51

Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras på så sätt att artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas enligt följande:

52

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av belopp som erlagts på grundval av en rättsakt som visats vara ogiltig ska anses omfattas av uttrycket ”talan avser avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse.

53

För att besvara denna fråga erinrar domstolen inledningsvis om att begreppet ”talan avser avtal” i den mening som avses i den bestämmelsen inte ska förstås som en hänvisning till hur det rättsförhållande som är föremål för prövning i det nationella målet kvalificeras enligt tillämplig nationell rätt. Begreppet ska i stället tolkas självständigt mot bakgrund av systematiken i och de mål som eftersträvas med förordning nr 44/2001, för att säkerställa en enhetlig tolkning av begreppet i samtliga medlemsstater (dom av den 17 juni 1992, Handte, C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 10; dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 45, och dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 37).

54

Av den praxis som följer av dom av den 4 mars 1982, Effer (38/81, EU:C:1982:79) framgår att den nationella domstolens behörighet att avgöra frågor som avser avtal omfattar behörigheten att pröva om rekvisiten för att avtal föreligger är uppfyllda, då en sådan bedömning är nödvändig för att den nationella domstol vid vilken talan väckts ska kunna pröva om den är behörig i enlighet med förordning nr 44/2001. Om det inte förhöll sig på det sättet, skulle bestämmelserna i artikel 5 i förordning nr 44/2001 riskera att förlora sin juridiska betydelse. I så fall skulle det nämligen räcka att en av parterna påstod att avtal inte föreligger för att den regel som dessa bestämmelser innehåller skulle sättas ur spel. Med beaktande av de mål som eftersträvas med och andemeningen i förordning nr 44/2001 ska ovannämnda bestämmelser tolkas på så sätt att den domstol som har att lösa en tvist som hänför sig till ett avtal har rätt att pröva, till och med ex officio, de grundläggande villkoren för sin behörighet utifrån de avgörande och relevanta omständigheter som den berörda parten har framfört som visar huruvida ett avtal föreligger.

55

Vad vidare beträffar sambandet mellan talan om att avtalet ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, konstaterar domstolen, vilket generaladvokaten har erinrat om i punkt 80 i sitt förslag till avgörande, att om det inte hade funnits något frivilligt avtalsförhållande mellan parterna, skulle förpliktelsen inte ha uppfyllts och då skulle det inte ha förelegat någon rätt till återbetalning. Detta orsakssamband mellan rätten till återbetalning och avtalsförhållandet är tillräckligt för att talan om återbetalning ska anses avse avtal.

56

I det nationella målet råder det inget tvivel om att Profit och Redi har ingått ett avtal. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, såsom angetts i punkt 36 ovan, pröva huruvida Profit har övertagit Redis rättigheter och skyldigheter som följer av de omtvistade obligationerna enligt tillämplig nationell rätt, så att det föreligger ett avtalsförhållande mellan Profit och Commerzbank.

57

Det följer av punkterna 54 och 55 i förevarande dom att i ett sådant mål som det nationella målet har Profit rätt att gentemot Redi och – förutsatt att villkoren härför är uppfyllda vilket den hänskjutande domstolen har att pröva såsom följer av föregående punkt i förevarande dom – gentemot Commerzbank väcka talan vid domstolen i uppfyllelseorten för avtalet såsom föreskrivs i artikel 5 led 1 i förordning nr 44/2001, även om parterna tvistar om själva ingåendet av det avtal som ligger till grund för talan.

58

Av det anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och talan om återbetalning av belopp som erlagts på grundval av nämnda avtal ska anses omfattas av begreppet ”talan avser avtal” i den mening som avses i den bestämmelsen.

59

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det, med avseende på två käromål mot flera svarande, varvid käromålen har olika föremål och grunder och varken är över- eller underordnade varandra eller inbördes oförenliga, är tillräckligt att ett eventuellt bifall till något av dem kan påverka omfattningen av den rättighet som är avsedd att skyddas genom det andra käromålet för att det ska föreligga en risk för att oförenliga domar meddelas i den mening som avses i den bestämmelsen.

60

I artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs, i syfte att undvika att det meddelas avgöranden som skulle kunna vara oförenliga om käromålen prövades i olika rättegångar, att om det finns flera svarande kan talan mot endera av dem väckas vid domstol där någon av dem har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att gemensam handläggning och dom ska vara påkallad.

61

Det mål som eftersträvas genom behörighetsregeln artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 är enligt skälen 12 och 15 i förordningen att, för att underlätta rättskipningen, minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se, bland annat, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 77, och dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 19).

62

Denna särskilda behörighetsregel ska tolkas mot bakgrund av skäl 11 i förordning nr 44/2001, som stadgar att behörighetsreglerna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist och att det alltid måste gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning (se, bland annat, dom av den 11 oktober 2007, Freeport, C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 36, och dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 20).

63

Denna bestämmelse är en särskild behörighetsregel därför att den utgör undantag från huvudregeln i artikel 2 i förordning nr 44/2001 om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. Den ska därför tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i denna förordning (se, bland annat, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 74, och dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 21).

64

Domstolen har vidare slagit fast att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som har väckts vid den, det vill säga om det föreligger en risk för att oförenliga domar meddelas om de olika käromålen prövas i olika rättegångar. Den nationella domstolen ska härvid beakta alla omständigheter i målet som är erforderliga för denna bedömning (se, bland annat, dom av den 11 oktober 2007, Freeport, C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 41, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 83, och dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 23).

65

Domstolen har dock påpekat att det, för att domar ska betraktas som oförenliga i den mening som avses i artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001, inte räcker att utgången i målen skiljer sig åt, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation (se, bland annat, dom av den 13 juli 2006, Roche Nederland m.fl., C‑539/03, EU:C:2006:458, punkt 26, dom av den 11 oktober 2007, Freeport, C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 40, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 79, och dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 24).

66

För att i en situation som den som är i fråga i det nationella målet bedöma om det föreligger ett samband mellan de käromål som den nationella domstolen har att pröva och således om det föreligger risk för att oförenliga domar meddelas om käromålen prövas i olika rättegångar, ankommer det på den nationella domstolen att beakta följande. Såsom generaladvokaten framhöll i punkterna 95–100 i sitt förslag till avgörande ska domstolen beakta skillnaderna i faktiskt och rättsligt hänseende mellan å ena sidan ett förfarande om skadestånd på grund av bristfällig förvaltning och å andra sidan ett förfarande som avser att ett av avtalen ska fastställas vara ogiltigt och att felaktigt erlagda belopp ska återbetalas, varvid utgången i förfarandena är oberoende av varandra. Endast den omständigheten att utgången i det ena förfarandet kan påverka utgången i det andra förfarandet – bland annat den potentiella inverkan av storleken på det belopp som ska återbetalas inom ramen för en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och om att ett felaktigt erlagt belopp ska återbetalas på bedömningen av en eventuell skada inom ramen för en skadeståndstalan – räcker inte för att slå fast att de avgöranden som ska meddelas inom ramen för de båda förfarandena är ”oförenliga” i den mening som avses i artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001.

67

Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det, med avseende på två käromål mot flera svarande, varvid käromålen har olika föremål och grunder och varken är över- eller underordnade varandra eller inbördes oförenliga, inte räcker att ett eventuellt bifall till något av dem kan påverka omfattningen av den rättighet som är avsedd att skyddas genom det andra käromålet för att det ska föreligga en risk för att oförenliga domar meddelas i den mening som avses i den bestämmelsen.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom: