1. 

Denna begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof ger EU-domstolen möjlighet att vidareutveckla sin praxis avseende artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, ( 2 ) inom ett nytt område. Hittills har domstolen främst prövat tvister mellan immaterialrättsinnehavare och internetanvändare som laddar ned och delar upphovsrättsskyddat innehåll, i vilka rättsinnehavarna velat få fram information från internetleverantörer för att kunna vidta åtgärder mot användarna när de har identifierats. ( 3 ) Den här gången rör det sig emellertid om ett kreditinstitut som med hänvisning till banksekretessen har vägrat att lämna ut information som är nödvändig för att kunna väcka civilrättslig talan mot den som med hjälp av de tekniska möjligheter som internet erbjuder handlar med förfalskade varor.

2. 

Den fråga som aktualiseras i förevarande mål är om en tredje part som inte har medverkat i det påstådda varumärkesintrånget men som ”har befunnits i kommersiell skala tillhandahålla tjänster som använts i intrångsgörande verksamhet” (artikel 8.1 c i direktiv 2004/48) – i det här fallet ett kreditinstitut – med stöd av nämnda direktiv och med hänvisning till banksekretessen får vägra att lämna ut information (närmare bestämt en kontoinnehavares namn och adress) som upphovsrättsinnehavaren eller den som får göra denna rätt gällande har begärt att få tillgång till. ( 4 )

3.

Syftet med direktiv 2004/48 är enligt skäl 10 i direktivet att tillnärma lagstiftningarna för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden. I skäl 8 anges att ”[s]killnaderna i hur medlemsstaterna säkerställer skyddet för immateriella rättigheter skadar den inre marknaden och gör det omöjligt att åstadkomma ett likvärdigt skydd för immateriella rättigheter inom hela gemenskapen. Sådana förhållanden gynnar varken fri rörlighet på den inre marknaden eller en sund konkurrens.” I skäl 9 erinras det om att ”… [ö]kad användning av Internet gör det möjligt att sprida piratkopior över hela världen på ett ögonblick …”.

4.

I artikel 2.3 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande: ”Detta direktiv skall inte påverka a) … [Europaparlamentets och rådets] direktiv 95/46/EG [av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter].” Detta nämns även i skäl 15 i direktivet.

5.

Artikel 3 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

6.

Artikel 8 i direktiv 2004/48, vilken har rubriken ”Rätt till information”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång och som svar på en berättigad och proportionell begäran av käranden, får besluta att information om ursprung och distributionsnät för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna skall lämnas av intrångsgöraren och/eller annan person som

…

…

2.   Informationen i punkt 1 skall, om lämpligt, omfatta

…

3.   Punkterna 1 och 2 skall inte påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som

…

7.

Genom 19 § i den tyska varumärkeslagen av den 25 oktober 1994, i dess ändrade lydelse (Markengesetz, nedan kallad varumärkeslagen), vilken har rubriken ”Rätt till information”, införlivas den rätt som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2004/48 i den tyska varumärkeslagstiftningen. 19 § stycke 2 har följande lydelse:

”Vid uppenbart intrång eller då en innehavare av ett varumärke eller en kommersiell beteckning har väckt talan mot intrångsgöraren, gäller rätten (utan att det påverkar tillämpningen av vad som föreskrivs i punkt 1) även gentemot en person som i kommersiell skala

om personen inte har rätt att vägra att avge vittnesmål mot intrångsgöraren enligt 383–385 §§ i civilprocesslagen …”.

8.

Enligt 383 § stycke 1 punkt 6 i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung, i dess lydelse av den 5 december 2005, i ändrad lydelse, nedan kallad ZPO) har den som på grund av sin befattning eller sitt yrke har anförtrotts uppgifter som på grund av sin karaktär eller med stöd av lag ska hållas hemliga rätt att vägra att avge vittnesmål avseende de uppgifter som sekretesskyldigheten omfattar.

9.

Denna begäran om förhandsavgörande rör en tvist mellan det tyska företaget Coty Germany GmbH (nedan kallat Coty Germany), som är exklusiv innehavare av en licens avseende gemenskapsvarumärket ”Davidoff Hot Water”, och Stadtsparkasse Magdeburg (nedan kallad Sparkasse).

10.

I januari 2011 köpte Coty Germany via en nätauktionsplattform en flaska parfym av märket ”Davidoff Hot Water”. Coty Germany betalade priset för produkten till det konto hos Sparkasse som säljaren hade angett. Efter det att Coty Germany hade konstaterat att det hade köpt en förfalskad produkt, vände det sig till innehavaren av nätplattformen och begärde att denne skulle lämna ut det verkliga namnet på innehavaren av det användarkonto från vilket parfymen hade sålts (försäljningen hade skett under pseudonym). Den namngivna personen medgav att hon var innehavare av nätplattformens användarkonto, men förnekade att hon var säljare av produkten. Hon hänvisade till sin rätt att inte behöva vittna och vägrade att tillhandahålla ytterligare information. Coty Germany vände sig då till Sparkasse med stöd av 19 § stycke 2 i varumärkeslagen och begärde att banken skulle lämna ut namn och adress för innehavaren av det bankkonto på vilket Coty Germany hade satt in betalningen för de förfalskade varorna som företaget hade köpt. Sparkasse vägrade att lämna ut denna information med hänvisning till banksekretessen. Coty Germany väckte då talan vid Landgericht Magdeburg (domstol i första instans), vilken ålade Sparkasse att tillhandahålla den begärda informationen. Sparkasse överklagade domen till Oberlandesgericht Naumburg och åberopade 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO (till vilken en hänvisning finns i 19 § stycke 2 i varumärkeslagen), vilken bland annat reglerar kreditinstitutens rätt att vägra avge vittnesmål i tvistemål med hänvisning till banksekretessen. Appellationsdomstolen biföll Sparkasses överklagande. Coty Germany överklagade då appellationsdomstolens dom till Bundesgerichtshof och yrkade åter att kreditinstitutet skulle åläggas att lämna ut den begärda informationen.

11.

Mot bakgrund av detta beslutade Bundesgerichtshof att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 8.3 e i direktiv 2004/48/EG tolkas så, att denna utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det är tillåtet för en bank att i ett fall som det i det nationella målet vägra att lämna information enligt artikel 8.1 c i detta direktiv beträffande en kontoinnehavares namn och adress med hänvisning till banksekretessen?”

12.

I förevarande mål har skriftliga yttranden ingetts av Coty Germany, Sparkasse, Europeiska kommissionen och den tyska regeringen.

13.

Coty Germany har i sitt yttrande gjort gällande att artikel 8.3 i direktiv 2004/48 utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det är tillåtet för ett kreditinstitut att med hänvisning till banksekretessen vägra att lämna ut en kontoinnehavares namn och adress till den som begär att få tillgång till denna information med stöd av artikel 8.1 c i direktivet. Enligt Coty Germany kommer den som gör intrång i en varumärkesrätt aldrig ge tillstånd för den som tillhandahåller intrångsgöraren en tjänst i den mening som avses i artikel 8.1 c i direktivet att lämna ut information om dennes identitet (vilken utgör personuppgifter enligt direktiv 95/46) till rättsinnehavaren, vilket innebär att det i sådana här fall alltid kommer att uppstå en tvist. Coty Germany menar att det kan göras en avvägning mellan de intressen som står mot varandra, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av att den som säljer varor som uppenbart är förfalskade inte förtjänar att få sin identitet skyddad.

14.

Sparkasse, som har inriktat sitt yttrande på att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, vilket jag strax ska återkomma till, anser i sak att det finns ett annat enkelt sätt för Coty Germany att få reda på den påstådda intrångsgörarens identitet, nämligen via straffprocessrätten. På det sättet går det att få tillgång till information som åklagarmyndigheten har inhämtat och då kan inte banksekretessen åberopas. Vidare menar Sparkasse att dess rätt att vägra att avge vittnesmål inte kan göras avhängig av en avvägning mellan de intressen som står mot varandra i det enskilda fallet. Dessutom har Sparkasse betonat att ett kreditinstitut när det ska ta ställning till huruvida det ska lämna ut den begärda informationen inte har möjlighet att bedöma om intrånget är uppenbart i den mening som avses i 19 § stycke 2 första alternativet i varumärkeslagen.

15.

Den tyska regeringen har gjort gällande att artikel 8.1 c i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att när en begäran om information som framställts med stöd av denna artikel besvaras, ska omständigheterna i det enskilda fallet beaktas och de krav som proportionalitetsprincipen ställer iakttas då en avvägning görs mellan de grundläggande rättigheter som står mot varandra. Enligt den tyska regeringen utgör unionsrätten angående skydd av personuppgifter (närmare bestämt direktiv 95/46) inte i sig hinder för att den begärda informationen lämnas ut under omständigheterna i förevarande fall. Vidare menar den tyska regeringen att det som den benämner ”undantaget” i artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 inte är tillämpligt i förevarande fall. Den nationella bestämmelsen som innebär att en bank får vägra att lämna ut information med hänvisning till banksekretessen, är inte en bestämmelse som reglerar behandling av personuppgifter i den mening som avses i den bestämmelsen. Enligt den tyska regeringen handlar det i stället om en bestämmelse som reglerar sekretesskyddet för informationskällor i den mening som avses i artikel 8.3 e, ett begrepp som enligt den tyska regeringen även innefattar sekretesskyddet för informationen i sig. Den ovannämnda bestämmelsen i direktivet ska tolkas så, att den bör göra det möjligt för den nationella domstolen att under alla förhållanden göra en avvägning mellan de grundläggande rättigheter som står mot varandra och att bedöma omständigheterna i varje enskilt fall.

16.

Avslutningsvis har kommissionen i sitt yttrande gjort gällande att artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en kreditinrättning får vägra att lämna ut den begärda informationen med hänvisning till banksekretessen, förutsatt att denna bestämmelse uppfyller vissa krav. Den ska närmare bestämt uppfylla de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen, reglera behandling av personuppgifter och göra det möjligt för den nationella domstolen att i varje enskilt fall göra en avvägning mellan de grundläggande rättigheter som står mot varandra.

17.

Innan jag går in på den sakfråga som aktualiseras genom Bundesgerichtshofs begäran är det lämpligt att behandla en fråga om upptagande till sakprövning som väckts av motparten i det nationella målet, det vill säga Sparkasse. Sparkasse har gjort gällande att tvisten vid den hänskjutande domstolen inte omfattas av direktiv 2004/48 utan endast av den nationella rätten, eftersom den aktuella begäran om information inte har framställts inom ramen för ett förfarande rörande intrång i en immateriell rättighet (artikel 8.1 i direktiv 2004/48, jämförd med 19 § stycke 2 andra alternativet i varumärkeslagen), utan i ett fall rörande ”uppenbart intrång” i varumärket (19 § stycke 2 första alternativet i varumärkeslagen) – vilket enligt Sparkasse inte regleras i direktivet – såsom närmare beskrivs nedan.

18.

Enligt Sparkasse föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 2004/48 inte någon självständig materiell rätt att begära information från en tredje part. En sådan rätt erkänns bara inom ramen för ett förfarande rörande intrång i en immateriell rättighet – i förevarande fall ett gemenskapsvarumärke – och som svar på en berättigad och proportionell begäran från klaganden. Sparkasse har gjort gällande att det i förevarande mål inte finns något förfarande rörande intrång som har inletts av innehavaren av varumärket (eller i detta fall av licenstagaren) mot den som har gjort intrång i hans rättighet, inom ramen för vilket klaganden har begärt viss information från en tredje part. I stället utövar klaganden en självständig materiell rättighet som inte regleras av direktivet utan endast av nationell rätt.

19.

Jag anser inte att denna invändning kan godtas. Enligt min uppfattning saknar det inte betydelse att begreppet ”uppenbart intrång” fördes in i varumärkeslagen år 2008, just med tanke på de fall där rättsinnehavaren behöver information för att identifiera intrångsgöraren, det vill säga i de fall där det, på grund av särdragen i den tyska processrätten, som inte tillåter att civilrättslig talan väcks mot en obestämd person, ännu inte kan finnas något förfarande på grund av intrång i en immateriell rättighet på grund av att den person mot vilken talan ska väckas ännu inte har identifierats. ( 5 )

20.

Jag anser att formuleringen i artikel 8.1 i direktiv 2004/48 i bland annat den spanska språkversionen, ”i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång”, ( 6 ) är tillräckligt vid för att innefatta ett fall som det förevarande, där det finns tillräckliga bevis för att det skett ett intrång i en immateriell rättighet (”uppenbart intrång”) och där det är uppenbart att begäran om information har till syfte att inleda ett förfarande på grund av intrång i ett varumärke. I den meningen kan detta sägas ske ”i samband” med en rättegång ”om” ett intrång i en varumärkesrätt. ( 7 )

21.

Följaktligen anser jag att den slutsatsen ska dras att förevarande fall också omfattas av direktiv 2004/48 och att Bundesgerichtshofs tolkningsfråga kan tas upp till sakprövning.

22.

Vad beträffar själva sakfrågan ska det till att börja med klargöras att skälet till Bundesgerichtshofs fråga, vilket inte uttryckligen framgår av dess lydelse, finns i bestämmelserna i 19 § stycke 2 i varumärkeslagen. Som tidigare nämnts anges där uttryckligen att en tredje part mot vilken det riktas en begäran om information har rätt att vägra att lämna ut informationen om denne enligt 383–385 §§ ZPO har rätt att vägra att avge vittnesmål i ett tvistemål som har anhängiggjorts mot intrångsgöraren. I förevarande fall utnyttjade Sparkasse just denna möjlighet och hänvisade till banksekretessen. ( 8 )

23.

Vad som behöver klarläggas är huruvida denna möjlighet, som föreskrivs i tysk rätt, att vägra att lämna ut information med hänvisning till banksekretessen, är förenlig med den rätt som i artikel 8 i direktiv 2004/48 tillerkänns en innehavare av ett varumärke eller en licenstagare.

24.

Rätten till information enligt artikel 8 i direktiv 2004/48 är en instrumentell rätt som syftar till att åstadkomma ett effektivt immaterialrättsligt skydd, vilket framgår av skäl 21 i direktivet. Dess direkta syfte är att i viss mån jämna ut skillnaden i tillgång till information mellan den som påstås har gjort intrång i en immateriell rättighet och innehavaren av denna rättighet, ( 9 ) mot bakgrund av de konsekvenser som det kan få för domstolsskyddets effektivitet om rättsinnehavaren saknar den minsta information som krävs för att kunna vidta åtgärder mot den påstådda intrångsgöraren. Naturligtvis är rätten till information inte absolut och det föreskrivs också i artikel 8 att medlemsstaterna får införa vissa begränsningar för utövandet av denna rätt. Även om banksekretessen inte uttryckligen nämns bland dessa, återfinns följande bestämmelse i punkt 3: ”punkterna 1 och 2 skall inte påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som … e) reglerar sekretesskydd för informationskällor eller behandling av personuppgifter”. Vidare begränsas i artikel 2.3 a i direktiv 2004/48 rätten till information i artikel 8 genom att det föreskrivs att direktivet ”inte [ska] påverka” bland annat direktiv 95/46.

25.

Den hänskjutande domstolen har i sin tolkningsfråga uttryckligen enbart hänvisat till artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 som den bestämmelse som eventuellt skulle kunna omfatta banksekretessen som gräns för, eller till och med som undantag från, rätten till information enligt artikel 8.1 c. Frågan är således om artikel 8.3 e i direktivet, under omständigheterna i förevarande fall, medger att en kreditinrättning med stöd av en nationell bestämmelse som föreskriver en rätt att under vissa förhållanden vägra att avge vittnesmål, åberopar banksekretessen för att vägra att lämna ut information som begärts med stöd av den rätt som föreskrivs i artikel 8.1.

26.

Jag vill till att börja med påpeka att det i förevarande mål är lämpligt att koncentrera sig på det andra fallet i artikel 8.3 e, det vill säga behandling av personuppgifter, och bortse från det första, det vill säga det som rör sekretesskydd för informationskällor. Jag anser att det är uppenbart att ett sådant skydd inte är aktuellt här, eftersom detta mål inte rör skyddet för en ”informationskällas” identitet.

27.

Vad beträffar det andra fallet i artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 ska det till att börja med påpekas att den omtvistade nationella bestämmelsen, så som den har framställts av den hänskjutande domstolen, enligt min uppfattning får två olika konsekvenser: dels en direkt, nämligen att rätten till information enligt artikel 8.1 i direktiv 2004/48 ”bortfaller”, och dels en indirekt, nämligen att den ”påverkar” den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, och i förlängningen eventuellt den grundläggande rätten till skydd av immateriell egendom.

28.

Det ska omedelbart påpekas att det ovannämnda bortfallet av rätten till information (och indirekt begränsningen av de nämnda grundläggande rättigheterna) i sin tur är en konsekvens av de krav som följer av ”banksekretessen”, så som den anses föreskrivas i 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO. Den hänskjutande domstolen frågar sig om syftet att upprätthålla banksekretessen kan omfattas av det undantag från utövandet av rätten till information enligt artikel 8.1 som föreskrivs i artikel 8.3 e i direktiv 2004/48, genom att det där anges att denna rätt erkänns utan att det påverkar ”tillämpningen av andra lagbestämmelser som …reglerar … behandling av personuppgifter”.

29.

Det kan ifrågasättas om detta undantag är tillämpligt i förevarande fall, mot bakgrund av att det råder tvivel om huruvida ”banksekretessen” i sig, så som den föreskrivs i tysk rätt, är en ”lagbestämmelse” i den mening som avses i artikel 8.3 e i direktiv 2004/48, eller huruvida syftet med bestämmelsen i 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO – till vilken det hänvisas i 19 § stycke 2 i varumärkeslagen – är att reglera ”behandling av personuppgifter”, vilket i synnerhet den tyska regeringen har betonat i sitt skriftliga yttrande. ( 10 )

30.

Det bör emellertid beaktas att vad som i många fall, bland annat det här aktuella, ligger bakom tillämpningen av denna bestämmelse är huruvida vissa personuppgifter rörande specifika personer ska vidarebefordras till domstolen. ( 11 ) Dessutom bör det beaktas att artikel 2.3 a i direktiv 2004/48 under alla förhållanden innehåller en allmän bestämmelse om att bestämmelserna om skydd av personuppgifter i direktiv 95/46 ska iakttas. Tolkas artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 mot bakgrund av den grundläggande rätten till skydd av personuppgifter, som föreskrivs i artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), anser jag följaktligen att den omtvistade nationella bestämmelsen omfattas av artikel 8.3 e i direktivet.

31.

Framställs den nationella bestämmelsen på det sättet anser jag att det första som ska göras för att pröva om den är förenlig med direktiv 2004/48 är att kategorisera den mot bakgrund av skyddet för de berörda grundläggande rättigheterna. Det kan här till att börja med konstateras att denna nationella lagstiftning medför en ”begränsning i utövandet” av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol och till skydd av immateriell egendom i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Kreditinstitutets berättigade intresse av att upprätthålla banksekretessen, vilket är ett uttryck för den sekretesskyldighet som råder i förhållande till dess kund, medför en begränsning av två grundläggande rättigheter som tillkommer varumärkets innehavare eller licenstagaren (den sistnämnde i egenskap av innehavare av vissa ekonomiska rättigheter rörande varumärket) i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, nämligen rätten till skydd av immateriell egendom (artikel 17.2 i stadgan) och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan, ( 12 ) vilket är ett instrument som är nödvändigt för att skydda den förstnämnda rätten.

32.

Enligt artikel 52.1 i stadgan får utövandet av de grundläggande rättigheterna begränsas av två alternativa skäl: det får ske om begränsningarna svarar mot antingen mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen (det första alternativet) eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (det andra alternativet). Jag är visserligen medveten om att det ankommer på den nationella domstolen att slutgiltigt fastställa vilket berättigat syfte som eftersträvas med den omtvistade bestämmelsen, men det är enligt min uppfattning uppenbart att det här rör sig om det andra alternativet (även om jag inte utesluter att det även kan finnas ”mål av allmänt samhällsintresse” i den mening som avses i det första alternativet, vilket hänger samman med att kreditinrättningarna bedriver en verksamhet som ligger till grund för hela det ekonomiska systemets funktion). Således anser jag att en begränsning av licenstagarens rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol och till skydd av immateriell egendom till följd av banksekretessen – som innebär att kreditinstitutet förbinder sig att inte röja uppgifter om kundens identitet och samröre med banken utan dennes samtycke – i grund och botten svarar mot behovet av att säkerställa kundernas rätt till skydd av personuppgifter (vilken även erkänns som en grundläggande rättighet i artikel 8 i stadgan) som kreditinstitutet förfogar över.

33.

Artikel 52.1 i stadgan innehåller närmare bestämmelser om när det är berättigat att ”begränsa” en grundläggande rättighet. För att en begränsning av de grundläggande rättigheter som är aktuella i förevarande mål ska vara berättigad måste samtliga villkor i den ovannämnda bestämmelsen vara uppfyllda. Begränsningen ska således vara föreskriven i lag, vara förenlig med det väsentliga innehållet i de berörda rättigheterna och friheterna och slutligen vara lämplig och nödvändig för att uppnå det mål som eftersträvas samt beakta proportionalitetsprincipen.

34.

Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida den omtvistade tyska bestämmelsen uppfyller villkoren i artikel 52.1 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har större kännedom om de närmare omständigheterna i ”ett fall som det i det nationella målet” som den hänvisar till, och det ankommer på den att pröva huruvida de villkor som motiverar en begränsning av grundläggande rättigheter till följd av banksekretessen är uppfyllda.

35.

Jag ska nu genom att erinra om domstolens praxis inom detta område i korthet redogöra för de uppgifter som är nödvändiga för att den nationella domstolen med tillämpning av artikel 52.1 i stadgan ska kunna pröva i vilken mån kreditinstitutets berättigade intresse av att upprätthålla banksekretessen kan motivera en begränsning av rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol för den som, som en förberedelse för att göra rättigheter som uppstår genom ett gemenskapsvarumärke gällande i domstol, vill använda sig av den rätt till information som föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 2004/48, och även en begränsning av dennes grundläggande rätt till skydd av immateriell egendom som en möjlig yttersta konsekvens.

36.

I artikel 52.1 i stadgan föreskrivs att begränsningen ”ska vara föreskriven i lag”, vilket innebär att den ska iaktta legalitetsprincipen. En begränsning är följaktligen enbart tillåten om den vilar på en laglig grund i den nationella rätten. Denna lagliga grund ska vara tillgänglig, klar och förutsebar. ( 13 ) Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat i punkt 22 i sitt beslut att begära förhandsavgörande förhåller det sig så i Tyskland att ”banksekretessen visserligen inte [är] direkt förankrad i en lagbestämmelse, utan den härleds i tysk rätt ur bankens allmänna skyldighet att skydda avtalspartens ekonomiska intressen och inte undergräva dessa”. I Tyskland, fortsätter Bundesgerichtshof, följer ”skyddet av banksekretessen … indirekt av 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO, vilken ger rätt att vägra avge vittnesmål beträffande omständigheter som omfattas av banksekretess … Hit hör … i normala fall också kontoinnehavarens namn och adress.”

37.

Som jag tidigare har erinrat om i mitt förslag till avgörande i målet Scarlet Extended, ( 14 ) ska begreppet ”lag” i artikel 52.1 i stadgan tolkas i ”materiell” bemärkelse och inte enbart i formell bemärkelse. Det kan således omfatta såväl ”skriven rätt” som ”oskriven rätt” och ”rätt som utarbetats” av domstolar. ”Fast rättspraxis” som offentliggjorts och som således är tillgänglig och som följs av de lägre instanserna kan under vissa omständigheter komplettera en lagbestämmelse och klargöra denna så att den blir förutsebar.

38.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva i vilken mån rättspraxis rörande 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO gör det möjligt att slå fast att banksekretessen, trots att den inte är direkt förankrad i en lagbestämmelse i tysk rätt, uppfyller de krav som följer av legalitetsprincipen och som redovisats i föregående punkter (närmare bestämt kraven på tillgänglighet, klarhet och förutsebarhet) och i princip kan motivera en begränsning av de ovannämnda grundläggande rättigheterna, förutsatt att de övriga villkoren i artikel 52.1 i stadgan är uppfyllda.

39.

I artikel 52.1 i stadgan föreskrivs det dessutom att begränsningen under alla förhållanden ska vara förenlig med det ”väsentliga innehållet” i den grundläggande rättighet eller de grundläggande rättigheter som berörs. På denna punkt rör de allvarligaste tvivlen i synnerhet Coty Germanys rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Den rätt till ett effektivt rättsmedel som den som innehar licensen avseende det aktuella varumärket har gjort gällande, förefaller i Tyskland, under omständigheter som de i förevarande fall, vara helt beroende av huruvida det kreditinstitut från vilket information begärs och som har en avtalsreglerad sekretesskyldighet gentemot sin kund, av något skäl avstår från att utnyttja sin rätt att vägra att avge vittnesmål enligt 383 § stycke 1 punkt 6 ZPO. ( 15 ) I enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi ankommer det visserligen på varje medlemsstats interna rättsordning att fastställa förfarandet för att genomföra unionsrätten (vilket innebär att varje medlemsstat i princip får bestämma hur den ska reglera rätten för vissa personer att vägra att avge vittnesmål rörande uppgifter som de har kännedom om). Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning begränsas emellertid genom kravet att det alltid måste säkerställas att rättsmedlet är effektivt, så att förverkligandet av de rättigheter som följer av unionsrätten inte i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt. ( 16 ) Under alla förhållanden är det uppenbart att det inte är förenligt med det väsentliga innehållet om den omtvistade nationella bestämmelsen får till följd att eventuella immaterialrättsinnehavares rätt till ett rättsmedel inför en domstol bortfaller.

40.

I artikel 52.1 andra meningen i stadgan föreskrivs att ”begränsningar …, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast [får] göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot … behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter”. Avseende detta ska en bedömning göras av om det är lämpligt, nödvändigt och proportionerligt att med hänvisning till banksekretessen hindra Coty Germany från att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel inför domstol och därmed även beröva företaget rätten till skydd av immateriell egendom, för att uppnå det legitima mål som eftersträvas, vilket jag som jag tidigare påpekat anser är att säkerställa rätten till skydd av de uppgifter om den påstådda intrångsgöraren som den kreditinrättning i vilken denne har öppnat ett konto förfogar över.

41.

För det första ska det vad beträffar det första kravet prövas huruvida begränsningen av licenstagarens grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol och till skydd av immateriell egendom är lämplig för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, eller, för att använda formuleringen i artikel 52.1 i stadgan, om den i det aktuella fallet ”faktiskt svarar mot” behovet av att säkerställa rätten till skydd av kontoinnehavarens uppgifter.

42.

För det andra, och detta är särskilt viktigt under omständigheterna i förevarande fall, ska det avgöras huruvida begränsningen verkligen är nödvändig för att uppnå detta mål. Begränsningen av Coty Germanys grundläggande rättigheter är bara nödvändig om det mål som eftersträvas (att banken ska skydda uppgifterna om sin kund) inte kan uppnås genom en åtgärd som inte begränsar dessa rättigheter i lika hög grad. Jag anser att det på denna punkt i synnerhet bör göras en bedömning av huruvida de uppgifter som Coty Germany har begärt att Sparkasse ska lämna ut skulle kunna fås fram på annan väg eller från en annan källa än kreditinstitutet. ( 17 ) Det bör här även prövas huruvida det förslag som Sparkasse har fört fram i sitt skriftliga yttrande, nämligen att Coty Germany ska väcka straffrättslig talan mot en okänd person för att på det sättet få fram namnet på den påstådda intrångsgöraren, faktiskt är genomförbart. Den nationella domstolen bör således pröva i vilken mån det kan krävas att innehavaren av varumärket eller licenstagaren ska tillgripa straffprocessuella medel, och, dessförinnan, om detta i praktiken är möjligt i den berörda rättsordningen (och, om så är fallet, huruvida det kan utgöra ett oacceptabelt missbruk av det straffprocessrättsliga systemet då syftena inte är straffrättsliga).

43.

Avslutningsvis kräver bedömningen av proportionaliteten att det görs en prövning av i vilken mån syftet att skydda vissa rättigheter i förhållande till andra grundläggande rättigheter väger upp de uppoffringar som detta medför. Den nationella domstolen bör bland annat beakta vilken typ av information som Coty Germany har begärt att få tillgång till och hur omfattande den är (att döma av de uppgifter som föreligger i målet inskränker den sig till det som är strängt nödvändigt för att inleda ett domstolsförfarande mot den påstådda intrångsgöraren), vilka bevis som finns på att det har skett ett intrång i den immateriella rättigheten ( 18 ) och på att den kontoinnehavare som man vill få identifierad har handlat lagstridigt, ( 19 ) varvid det även bör prövas i vilken mån den som påstås handla med förfalskade varor förtjänar att få sin identitet skyddad, i synnerhet med beaktande av att, såsom Coty Germany har påpekat i sitt skriftliga yttrande, ett utlämnande av rätt namn och adress ingår i de skyldigheter som åligger alla som iakttar god sed inom ramen för näringsverksamhet, ( 20 ) huruvida innehavaren av det skyddade varumärket har lidit väsentlig skada, samt vilka garantier som finns beträffande Coty Germanys användning av den information som företaget får tillgång till, så att den information som lämnats ut endast används för att inleda ett förfarande mot den påstådda intrångsgöraren och inte för andra ändamål. Inom ramen för denna proportionalitetsbedömning bör den nationella domstolen under alla förhållanden beakta samtliga grundläggande rättigheter som berörs och följaktligen göra en avvägning mellan de grundläggande rättigheter som står mot varandra. ( 21 )

44.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som ovillkorligen får till följd att det är tillåtet för ett kreditinstitut att vägra att lämna information enligt artikel 8.1 c i detta direktiv beträffande en kontoinnehavares namn och adress med hänvisning till banksekretessen. Denna följd är bara förenlig med den ovannämnda bestämmelsen i direktivet i den mån den är ett resultat av en föregående prövning, vilken det ankommer på den nationella domstolen att göra, där det har slagits fast att begränsningen av de grundläggande rättigheter som berörs av den omtvistade bestämmelsen är berättigad i den mening som avses i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

45.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska svara Bundesgerichtshof att artikel 8.3 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som ovillkorligen får till följd att det är tillåtet för ett kreditinstitut att vägra att lämna information enligt artikel 8.1 c i detta direktiv beträffande en kontoinnehavares namn och adress med hänvisning till banksekretessen. Denna följd är bara förenlig med den ovannämnda bestämmelsen i direktivet i den mån den är ett resultat av en föregående prövning, vilken det ankommer på den nationella domstolen att göra, där det slagits fast att begränsningen av de grundläggande rättigheter som berörs av den omtvistade bestämmelsen är berättigad i den mening som avses i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.