1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser ställningen för skiljeförfaranden och anti-suit injunctions med hänsyn till rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) (nedan kallad Bryssel I‑förordningen), vilken från och med den 10 januari 2015 ( 3 ) kommer att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 4 ) (nedan kallad den omarbetade Bryssel I‑förordningen).

2.

Då rättspraxis avseende dessa frågor är omfattande och har kommenterats grundligt i doktrinen, beslutade domstolen, på grundval av vissa faktiska eller rättsliga omständigheter som särskiljer förevarande mål, att tilldela stora avdelningen målet, vilket bör ge domstolen möjlighet att precisera och klargöra förhållandet mellan unionsrätten och internationella skiljeförfaranden, beträffande vilka generaladvokaten Darmon hade framhållit ”den grundläggande betydelse” som de ”har … i det ’internationella näringslivet” såsom ”det ’vanligaste sättet att lösa tvister i den internationella handeln’”. ( 5 )

3.

I kapitel I i Bryssel I‑förordningen, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i artikel 1:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

2.   Förordningen är inte tillämplig på

...

d) skiljeförfarande.

…”

4.

I kapitel II i förordningen, som har rubriken ”Domstols behörighet”, anges följande i artikel 2.1:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

5.

Artikel 4.1 i Bryssel I‑förordningen har följande lydelse:

”Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.”

6.

I artikel 32 i kapitel III i förordningen, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet”, föreskrivs följande:

”I denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering …”

7.

Artikel 33.1 i detta kapitel III har följande lydelse:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.”

8.

I artikel 34 i samma kapitel i förordningen stadgas följande:

”En dom skall inte erkännas om

9.

Vad beträffar den fråga som är aktuell i förevarande mål, nämligen förhållandet mellan skiljeförfaranden och Bryssel I‑förordningen, ska två bestämmelser i den nya förordningen nämnas, nämligen skäl 12 och artikel 73 i förordningen.

10.

Skäl 12 har följande lydelse:

”Denna förordning bör inte tillämpas på skiljeförfaranden. Ingenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hänvisa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med deras nationella lagstiftning.

En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga.

Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rörande saken från att erkännas eller, i förekommande fall, verkställas i enlighet med denna förordning. Detta bör inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domstolar att besluta om erkännande och verkställighet av skiljedomar i enlighet med konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, antagen i New York den 10 juni 1958 (1958 års New Yorkkonvention), som har företräde framför denna förordning.

Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skiljenämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skiljeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant förfarande, och inte heller på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, erkännande eller verkställighet av en skiljedom.”

11.

I kapitel VII i förordningen, som har rubriken ”Förhållandet till andra rättsakter”, föreskrivs följande i artikel 73.2:

”Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention.”

12.

I artikel I.1 i konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, som undertecknades i New York den 10 juni 1958 (nedan kallad 1958 års New York-konvention), föreskrivs följande:

”Denna konvention är tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom, som meddelats i annan stat än den, där erkännandet och verkställigheten av domen söks, och som hänför sig till tvist mellan fysiska eller juridiska personer. Den äger dessutom tillämpning på skiljedom, som icke anses såsom inländsk i den stat, där erkännandet och verkställigheten söks.”

13.

I artikel II.3 i konventionen föreskrivs följande:

”Har tvist i fråga beträffande vilken parterna slutit ett i denna artikel avsett avtal anhängiggjorts vid domstol i konventionsstat, skall domstolen på yrkande av part hänvisa parterna till skiljemannaförfarande, såvida domstolen icke finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart.”

14.

Artikel III i konventionen har följande lydelse:

”Det åligger konventionsstat att godkänna skiljedom såsom giltig samt att verkställa den i enlighet med de procedurregler, som gäller i det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i följande artiklar. …”

15.

I artikel V i samma konvention föreskrivs på vilka villkor erkännande och verkställighet av en skiljedom får vägras. Artikeln har följande lydelse:

16.

Litauen ratificerade 1958 års New York-konvention genom antagandet av resolution (nutarimas) nr I‑760 av det litauiska parlamentet (Seimas) av den 17 januari 1995.

17.

Kapitel X i den andra boken i den litauiska civillagen har rubriken ”Utredning av en juridisk persons verksamhet” och omfattar artiklarna 2.124–2.131.

18.

I artikel 2.124 i civillagen, som har rubriken ”Innehållet i en utredning av en juridisk persons verksamhet”, föreskrivs följande:

”De personer som räknas upp i artikel 2.125 … har rätt att begära att domstolen ska utse sakkunniga för att avgöra huruvida en juridisk person eller en juridisk persons ledningsorgan eller deras ledamöter har agerat på ett tillbörligt sätt och, om det konstateras att deras verksamhet är otillbörlig, att vidta de åtgärder som anges i artikel 2.131 ...”

19.

Enligt artikel 2.125.1 punkt 1 i civillagen kan en eller flera aktieägare som innehar minst en tiondel av aktierna i den juridiska personen väcka en sådan talan.

20.

De åtgärder som anges i artikel 2.131 i samma lag innefattar bland annat upphävande av beslut som fattats av den juridiska personens ledningsorgan, att utesluta eller tillfälligt dra in befogenheterna för ledamöterna i dessa organ och möjligheten att ålägga den juridiska personen att vidta eller att avstå från att vidta vissa åtgärder.

21.

Lietuvos dujos AB (nedan kallat Lietuvos dujos) är ett aktiebolag bildat enligt litauisk rätt vars ekonomiska verksamhet består i att köpa gas från ”Gazprom” OAO (nedan kallat Gazprom) (Ryska federationen), transportera gasen och distribuera den i Litauen, samt att förvalta gasledningar och transportera gasen till regionen Kaliningrad i Ryska federationen. Bolaget är inte inblandat i prospekteringen eller framställningen av gas.

22.

Vid tidpunkten för de faktiska omständigheter som är aktuella i förevarande mål, var det tyska bolaget E.ON Ruhrgas International GmbH (38,91 procent), det ryska offentligägda företaget Gazprom (37,1 procent) och Republiken Litauen (17,7 procent) de största aktieägarna i Lietuvos dujos.

23.

Gazprom är ett vertikalt integrerat företag och har en dominerande ställning inom gassektorn. Det förvärvade sin andel i Lietuvos dujos genom avtalet om försäljning och förvärv av aktier av den 24 januari 2004. ( 6 ) I artikel 7.4.1 i detta avtal föreskrivs följande:

”[Gazprom] ska säkerställa gasleveranser till konsumenter i Republiken Litauen under en 10-årsperiod och med en sådan kvantitet att det tillgodoser efterfrågan hos minst 90 procent av samtliga konsumenter i Republiken Litauen. Leveranser av naturgas i Republiken Litauen ska grunda sig på skäliga priser med beaktande av marknadsvillkoren för energileverantörer i Republiken Litauen.”

24.

I artikel 7.4.2.3 i nämnda avtal föreskrivs följande:

”Priset på naturgas ska fastställas enligt den metod som anges i det giltiga avtalet om gasleveranser som ingåtts mellan [Gazprom] och [Lietuvos dujos]. Denna metod kan komma att ändras beroende på prisdynamiken för alternativa bränslen i Republiken Litauen.”

25.

Nedan kommer jag att beteckna det avtal som det hänvisas till i artikel 7.4.2.3 som ”det långsiktiga gasavtalet”.

26.

Detta långsiktiga gasavtal ingicks år 1999, det vill säga före Gazproms förvärv av sin andel i Lietuvos dujos, avsåg perioden från år 2000 till år 2015 och ändrades flera gånger i samband med förhandlingar mellan Gazprom och Lietuvos dujos.

27.

Den 24 mars 2004 ingick Gazprom även ett ”aktieägaravtal” med E.ON Ruhrgas International GmbH och den statliga egendomsfonden som handlade för Republiken Litauens räkning, vilken senare har ersatts av Republiken Litauens energiministerium.

28.

I artikel 6.1(1.9) i detta avtal föreskrivs att aktieägarna ”… ska sträva efter att säkerställa … upprätthållandet, på villkor som är ömsesidigt godtagbara och förmånliga för [Lietuvos dujos] och [aktieägarna] och på grundval av avtalsförpliktelserna mellan [Lietuvos dujos] och [Gazprom], av i) transiteringen av gas på lång sikt till det administrativa distriktet Kaliningrad i Ryska federationen …, av iii) leveranser på lång sikt till Lietuvos dujos”.

29.

Aktieägaravtalet regleras av litauisk rätt. Artikel 7.14 i avtalet innehåller en skiljedomsklausul enligt vilken ”[v]arje anspråk, tvist eller överträdelse i samband med detta avtal, eller dess avtalsbrott, giltighet, verkan eller upphörande ska slutligt avgöras genom skiljeförfarande i enlighet med Skiljedomsregler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Sätet för skiljeförfarandet ska vara Stockholm, Sverige, antalet skiljemän ska vara tre (samtliga ska utses av skiljedomsinstitutet) och språket för skiljeförfarandet ska vara engelska.” ( 7 )

30.

Den 8 februari 2011 vände sig energiministeriet genom skrivelse till Lietuvos dujos verkställande direktör Valentukevičius samt till två av bolagets styrelseledamöter, Golubev och Seleznev, vilka båda hade utsetts av Gazprom, för att kritisera dem för att de inte hade handlat i Lietuvos dujos intresse i samband med de ändringar som gjordes i den metod för beräkning av gastariffen som fanns i det långsiktiga gasavtalet.

31.

Den 25 mars 2011 väckte energiministeriet talan mot Lietuvos dujos samt mot Valentukevičius, Golubev och Seleznev vid Vilniaus apygardos teismas (regional domstol i Vilnius), för få till stånd en utredning av Lietuvos dujos verksamhet (artikel 2.124 och följande artiklar i den litauiska civillagen).

32.

Genom denna talan gjorde energiministeriet gällande att Republiken Litauens intressen, i egenskap av aktieägare i Lietuvos dujos, hade skadats och att Gazproms intressen på ett otillbörligt sätt hade gynnats av ändringarna i det långsiktiga gasavtalet, genom att det pris för vilket Lietuvos dujos köpte gas från Gazprom inte var skäligt. Bland andra yrkanden framställde energiministeriet ett yrkande om att den litauiska domstolen skulle avsätta Valentukevičius, Golubev och Seleznev samt förplikta Lietuvos dujos att inleda förhandlingar med Gazprom för att fastställa en inköpstariff för gas som är skälig och rättvis.

33.

Eftersom Gazprom ansåg att denna talan stred mot skiljedomsklausulen i artikel 7.14 i aktieägaravtalet, ingav företaget den 29 augusti 2011 en begäran om skiljedom mot energiministeriet till Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut och yrkade att denna skiljenämnd skulle förplikta energiministeriet att återkalla den talan som det hade väckt vid litauisk domstol. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut registrerade denna begäran om skiljedom under målnummer V (125/2011).

34.

Den 9 december 2011 ändrade energiministeriet sin talan. Genom den ändrade talan frånträdde ministeriet bland annat sitt yrkande om att Valentukevičius, Golubev och Seleznev skulle avsättas, men det bibehöll sitt yrkande om att Lietuvos dujos skulle förpliktas att inleda förhandlingar med Gazprom för att fastställa en inköpstariff för gas som är skälig och rättvis.

35.

Konflikten mellan Gazprom och Republiken Litauen utvidgades i mars 2012 genom ett annat internationellt skiljeförfarande som inleddes av Gazprom vid Permanenta skiljedomstolen i Haag. Genom detta skiljeförfarande ifrågasatte Gazprom den litauiska regeringens beslut att i enlighet med artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG ( 8 ) göra åtskillnad inom Lietuvos dujos mellan verksamhet som systemansvarig för överföringssystem för gas och verksamhet som avser gasproduktion och gasleverans, vilket medförde att Gazprom inte längre kunde vara aktieägare i Lietuvos dujos.

36.

I detta andra internationella skiljeförfarande har Gazprom hävdat att Republiken Litauen, genom att införliva och genomföra detta direktiv, åsidosatte sina skyldigheter enligt fördraget av den 29 juni 1999 mellan Ryska federationens regering och Republiken Litauens regering om främjande av och om ömsesidigt skydd för investeringar. ( 9 )

37.

Den 31 juli 2012 meddelade skiljenämnden i mål V (125/2011) dom (”final award”) (nedan kallad skiljedomen) genom vilken Gazproms yrkande delvis bifölls. ( 10 ) Skiljenämnden ansåg att det förfarande som energiministeriet hade inlett vid Vilniaus apygardos teismas delvis stred mot skiljedomsklausulen i aktieägaravtalet. Skiljenämnden ålade därför energiministeriet att både frånfalla vissa av de yrkanden som det hade framställt vid Vilniaus apygardos teismas (bland annat yrkandet om att Lietuvos dujos skulle åläggas att inleda förhandlingar med Gazprom för att fastställa en inköpstariff för gas som är skälig och rättvis) och omformulera ett av dessa yrkanden, så att det tar hänsyn till energiministeriets åtagande att de tvister som omfattas av aktieägaravtalets tillämpningsområde ska bli föremål för skiljeförfarande.

38.

Den 3 september 2012 biföll Vilniaus apygardos teismas energiministeriets talan och beslutade att utse sakkunniga för att göra en utredning av Lietuvos dujos verksamhet. Nämnda domstol konstaterade även att denna talan omfattades av dess behörighet och inte kunde bli föremål för ett skiljeförfarande enligt litauisk rätt.

39.

Lietuvos dujos samt Valentukevičius, Golubev och Seleznev överklagade detta beslut till Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol). Gazprom ingav en ansökan till samma domstol om erkännande och verkställighet av skiljedomen i enlighet med 1958 års New York-konvention.

40.

I oktober 2012 inledde Republiken Litauen ett skiljeförfarande mot Gazprom vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut och gjorde gällande att de ändringar som hade gjorts i det långsiktiga gasavtalet mellan åren 2004–2012 stred mot villkoren i avtalet om försäljning och förvärv av aktier av den 24 januari 2004 och yrkade skadestånd på 1,9 miljarder US-dollar (USD). ( 11 )

41.

Genom beslut av den 17 december 2012 beslutade Lietuvos apeliacinis teismas, med stöd av artikel V.2 a och b i 1958 års New York-konvention, att inte bifalla Gazproms ansökan.

42.

Närmare bestämt slog Lietuvos apeliacinis teismas fast att skiljenämnden inte var behörig att avgöra en fråga som redan hade ställts och prövats vid Vilniaus apygardos teismas, vilken genom sitt beslut av den 3 september 2012 hade slagit fast att de tvister som avses i artikel 2.134 i civillagen inte kunde avgöras genom skiljedom. Lietuvos apeliacinis teismas kunde således vägra att erkänna och verkställa skiljedomen med stöd av artikel V.2 a i 1958 års New York-konvention.

43.

Lietuvos apeliacinis teismas ansåg även att skiljedomen stred mot den princip om domstolarnas självständighet som föreskrivs i artikel 109.2 i Republiken Litauens konstitution, genom att skiljedomen begränsade den litauiska statens rättsliga handlingsförmåga vid litauisk domstol och genom att förneka att de litauiska domstolarna har behörighet att avgöra frågan om deras egen behörighet. Lietuvos apeliacinis teismas fann således att skiljedomen stred mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i Republiken Litauen och vägrade att erkänna och verkställa domen, denna gång med stöd av artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention.

44.

Genom dom av den 21 februari 2013 avslog Lietuvos apeliacinis teismas det överklagande som Lietuvos dujos samt Valentukevičius, Golubev och Seleznev hade ingett avseende Vilniaus apygardos teismas beslut att inleda en utredning av Lietuvos dujos verksamhet.

45.

Båda dessa avgöranden av Lietuvos apeliacinis teismas har överklagats till den hänskjutande domstolen, vilken genom beslut av 21 november 2013 beslutade att tills vidare inte pröva överklagandet av Lietuvos apeliacinis teismas dom avseende utredningen av Lietuvos dujos verksamhet, till dess att den har avgjort överklagandet rörande erkännande och verkställighet av skiljedomen.

46.

Inom ramen för sistnämnda överklagande yrkade Gazprom att Lietuvos apeliacinis teismas beslut av den 17 december 2012 skulle upphävas och att det skulle meddelas ett nytt beslut för att bifalla bolagets ansökan om erkännande och verkställighet av skiljedomen. Energiministeriet yrkade att överklagandet skulle avslås med stöd av artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention, med åberopande av att skiljedomen utgjorde en anti-suit injunction och att erkännande och verkställighet av skiljedomen skulle strida mot Bryssel I‑förordningen, såsom denna har tolkats av domstolen i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69).

47.

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos Aukščiausiasis Teismas att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

48.

Den 10 juni 2014 tillkännagav Republiken Litauens konkurrensmyndighet att den hade ålagt Gazprom böter på 123096700 litauiska litas (LTL) (cirka 35,6 miljoner euro) för åsidosättande av de villkor som företaget hade ålagts vid förvärvet av sin andel i Lietuvos dujos. ( 12 )

49.

Den 12 juni 2014 tillkännagav Gazprom sitt beslut att sälja detta aktieinnehav. ( 13 )

50.

Begäran om förhandsavgörande ingavs till domstolens kansli den 15 oktober 2013. Gazprom, den litauiska, den tyska, den spanska, den franska och den österrikiska regeringen, Förenade kungarikets regering, Schweiziska edsförbundet och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

51.

I enlighet med artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler ställde domstolen den 4 juli 2014 två frågor till parterna som skulle besvaras skriftligen före förhandlingen och senast den 31 juli 2014. Gazprom, den litauiska, den tyska, den spanska och den franska regeringen, Förenade kungarikets regering, Schweiziska edsförbundet och Europeiska kommissionen ingav sina svar inom den fastställda fristen.

52.

Förhandling i målet hölls den 30 september 2014, vid vilken Gazprom, den litauiska, den tyska, den spanska och den franska regeringen, Förenade kungarikets regering, Schweiziska edsförbundet och kommissionen yttrade sig muntligen.

53.

På sidan 10 i begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen uppgett att energiministeriets talan mot Lietuvos dujos samt Valentukevičius, Golubev och Seleznev väcktes vid Vilniaus apygardos teismas ( 14 ) med stöd av en analog tillämpning av artikel 6.2 i Bryssel I‑förordningen.

54.

I denna bestämmelse i förordningen föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ”även [kan] väckas ... [o]m talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom”.

55.

Enligt min mening är det uppenbart att denna bestämmelse inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom den aktuella talan varken avser återgångskrav eller något annat liknande.

56.

Vid förhandlingen antydde den litauiska regeringen att det rörde sig om ett skrivfel från den hänskjutande domstolens sida och att dess avsikt var att åberopa artikel 6.1 i nämnda förordning. ( 15 ) Denna bestämmelse framstår emellertid knappast som mer tillämplig, eftersom den tillåter att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väcks vid domstol i en annan medlemsstat där en av de andra svarandena har hemvist. I förevarande fall har svarandena hemvist i Litauen, med undantag av Golubev och Seleznev som har hemvist i ett tredjeland.

57.

I avsaknad av behörighet för de litauiska domstolarna som korrekt grundas på Bryssel I‑förordningen skulle domstolen visserligen kunna besluta att inte besvara de aktuella tolkningsfrågorna. Domstolen skulle dock kunna påpeka att det var möjligt för Vilniaus apygardos teismas att fastställa sin behörighet i förhållande till Lietuvos dujos och dess verkställande direktör Valentukevičius på grundval av artikel 2.1 i nämnda förordning, ( 16 ) eftersom den anknytning till ett annat land som krävs för att denna artikel (och förordningen) ska vara tillämplig följer av att två av svarandena (Golubev och Seleznev) har hemvist i Ryska federationen, ( 17 ) och i sådant fall är domstolen behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor.

58.

Enligt fast rättspraxis ”presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, vilka ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av, vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.” ( 18 )

59.

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen på sidan 9 i sin begäran om förhandsavgörande angett att ”frågan om inledande av en utredning av en juridisk person inte kan bli föremål för skiljeförfarande”.

60.

Som den franska regeringen och kommissionen har påpekat, finns det således en rättslig grund, i förevarande fall artikel V.2 a i 1958 års New York-konvention, ( 19 ) med stöd av vilken den hänskjutande domstolen kan vägra att erkänna och verkställa en skiljedom, vilket Lietuvos apeliacinis teismas för övrigt redan har gjort. ( 20 )

61.

Enligt min mening är det således tänkbart att de frågor som har ställts till domstolen inte är relevanta för tvisten i det nationella målet, eftersom den hänskjutande domstolen mycket väl kan klara sig utan svar på dessa frågor för att avgöra det mål som har anhängiggjorts vid den. Detta förslag till avgörande utgår naturligtvis från antagandet att domstolen bedömer att frågorna kan tas upp till sakprövning.

62.

I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen betecknat skiljedomen som en anti-suit injunction, eftersom energiministeriet genom skiljedomen har ålagts att frånfalla vissa av de yrkanden som det hade framställt vid de litauiska domstolarna.

63.

I det avseendet liknar skiljedomen de anti-suit injunctions i engelsk rätt som var i fråga i domen Turner (C‑159/02, EU:C:2004:228) och domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69). I engelsk rätt är en anti-suit injunction ett beslut av en engelsk domstol varigenom en part som personligen omfattas av de engelska domstolarnas behörighet ( 21 ) åläggs att inte inleda ett förfarande, att inte framställa vissa yrkanden, att frånfalla vissa yrkanden eller vidta nödvändiga åtgärder för att avsluta eller tillfälligt avbryta ett förfarande som är anhängigt vid en nationell domstol eller skiljenämnd som är belägen i ett främmande land. ( 22 )

64.

En anti-suit injunction är inte riktad till den utländska domstolen, utan riktar sig enbart till en part mot vilken talan har väckts vid en engelsk domstol. ( 23 )

65.

Den part som en anti-suit injunction riktar sig till och som inte följer förbudet riskerar åtal för domstolstrots (”contempt of court”), vilket kan leda till påföljder och till att tillgångar som finns i Förenade kungariket beläggs med kvarstad. ( 24 ) Det är naturligtvis möjligt att en anti-suit injunction inte har någon effekt om den part som förbudet riktar sig till inte uppehåller sig i Förenade kungariket eller inte har några tillgångar som finns i Förenade kungariket, men varje beslut som utverkas i strid med en anti-suit injunction kommer varken att erkännas eller verkställas i Förenade kungariket. ( 25 )

66.

Som den franska regeringen har uppgett i sitt skriftliga svar på domstolens frågor, har något förbudsföreläggande av denna typ inte meddelats i målet vid den nationella domstolen. Till skillnad från de anti-suit injunctions som var i fråga i domen Turner (EU:C:2004:228) och domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69), medför det inte någon påföljd för energiministeriet att inte följa skiljedomen. ( 26 )

67.

Skiljedomen och det förbudsföreläggande som den innehåller är emellertid bindande för den person som domen riktar sig till, genom att personen åläggs att återkalla en del av sin talan vid de litauiska domstolarna, eftersom skiljenämnden ansåg att denna talan delvis faller inom skiljedomsklausulens tillämpningsområde. Det är i detta hänseende som skiljedomen, i likhet med deanti-suit injunctions som var i fråga i domen Turner (EU:C:2004:228) och domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69), enligt den hänskjutande domstolen, kan undergräva den ändamålsenliga verkan av Bryssel I‑förordningen. Detta antagande kommer att ligga till grund för mitt resonemang.

68.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den kan vägra att erkänna en anti-suit injunction från en skiljenämnd på grund av att den begränsar domstolens ”rätt att själv avgöra huruvida den är behörig att pröva målet enligt behörighetsreglerna i Bryssel I‑förordningen”.

69.

Det ska således undersökas huruvida Bryssel I‑förordningen verkligen är tillämplig i förevarande fall eller om endast 1958 års New York-konvention är tillämplig på tvisten i det nationella målet.

70.

För att omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, stöder sig den hänskjutande domstolen på artikel 71.2 andra stycket i nämnda förordning, där följande föreskrivs: ”Om det i en konvention, som reglerar ett särskilt område och som har tillträtts såväl av ursprungsmedlemsstaten som av den medlemsstat som ansökan riktas till, anges förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar, skall dessa förutsättningar gälla. Bestämmelserna i denna förordning om förfarandet vid erkännande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.” ( 27 )

71.

I likhet med vad den tyska regeringen och Schweiziska edsförbundet har hävdat, anser jag att denna bestämmelse inte kan anses tillämplig i förevarande fall, eftersom dess tillämpningsområde är begränsat till de konventioner som ingåtts mellan medlemsstater och i vilka det anges ”förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar”. Begreppet domar definieras i artikel 32 i förordningen som ”varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader”. ( 28 ) Det är uppenbart att en skiljenämnd som har upprättats på grundval av ett skiljeavtal som fritt ingåtts mellan två parter (såsom den skiljenämnd som meddelade den skiljedom som är i fråga i det nationella målet) inte utgör en domstol i en medlemsstat. ( 29 )

72.

Vidare utesluts skiljeförfaranden enligt artikel 1.2 d i Bryssel I‑förordningen från förordningens tillämpningsområde. Det betyder – såsom för övrigt Gazprom, den tyska och den franska regeringen, Förenade kungarikets regering, kommissionen och Schweiziska edsförbundet har hävdat – att erkännande och verkställighet av skiljedomar, som den skiljedom som är i fråga i det nationella målet, endast ska regleras av New York-konventionen av 1958.

73.

I förevarande fall anser dessa intervenienter att eftersom det vid den hänskjutande domstolen har anhängiggjorts ett förfarande om erkännande och verkställighet i enlighet med denna konvention, omfattas erkännandet och verkställigheten av den aktuella skiljedomen enbart av nämnda konvention. ( 30 ) Följaktligen borde det inte föreligga någon fråga angående unionsrättens tolkning som domstolen är behörig att besvara på grundval av artikel 267 FEUF.

74.

Såsom den franska regeringen uppgav i sitt svar på domstolens frågor, ”har domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali [(EU:C:2009:69)] kommit att ge upphov till osäkerhet om omfattningen av undantaget för skiljeförfaranden från tillämpningsområdet för [Bryssel I‑]förordningen”.

75.

Under augusti månad år 2000 skadade ”Front Comor”, ett fartyg ägt av West Tankers Inc. (nedan kallat West Tankers) och som befraktats av Erg Petroli SpA (nedan kallat Erg Petroli), en av Erg Petroli ägd pir i Syrakusa. I fraktavtalet föreskrevs att engelsk rätt skulle vara tillämplig. Det innehöll även en klausul i vilken det föreskrevs att skiljeförfarande skulle äga rum i London.

76.

Erg Petroli vände sig till sina försäkringsbolag, Allianz SpA (nedan kallat Allianz) och Generali Assicurazioni Generali SpA (nedan kallat Generali), för att få ersättning med det högsta belopp som kunde utgå enligt försäkringarna och inledde ett skiljeförfarande i London mot West Tankers, avseende den överskjutande delen. I enlighet med försäkringsavtalet utbetalade försäkringsbolagen ersättning för den skada som Erg Petroli hade åsamkats, varefter de väckte regresstalan mot West Tankers vid Tribunale di Siracusa (Italien) för att återkräva de belopp som hade utbetalats till Erg Petroli. West Tankers gjorde gällande att denna domstol saknade behörighet på grund av skiljeavtalet.

77.

Eftersom skiljeförfarandet ägde rum i London, väckte West Tankers talan vid engelska domstolar för att utverka en anti-suit injunction som förbjöd Allianz och Generali Assicurazioni Generali att inleda något annat förfarande än skiljeförfarandet och att vidhålla den talan som väckts vid Tribunale di Siracusa.

78.

De engelska domstolarna biföll detta yrkande, men House of Lords frågade domstolen huruvida den, med hänsyn till skillnaden jämfört med sakomständigheterna i målet Turner (EU:C:2004:228), ( 31 ) hade behörighet att meddela en anti-suit injunction som var förenlig med Bryssel I‑förordningen, på grund av att skiljeförfaranden utesluts från nämnda förordnings tillämpningsområde enligt artikel 1.2 d i förordningen.

79.

Domstolen inledde sin bedömning med att medge att eftersom förfarandet är nationellt men har som syfte att bistå i ett skiljeförfarande, kan ”[e]tt förfarande som det vid den nationella domstolen, som leder fram till att en anti-suit injunction antas, … således inte omfattas av tillämpningsområdet för [Bryssel I‑förordningen]”. ( 32 )

80.

Domstolen slog därefter fast att ”[ä]ven om ett förfarande inte omfattas av tillämpningsområdet för [Bryssel I‑förordningen], kan förfarandet i fråga ändå få följder som undergräver förordningens ändamålsenliga verkan, eftersom det kan hindra uppnåendet av såväl syftet att göra reglerna om domstols behörighet på privaträttens område mer enhetliga som syftet med den fria rörligheten för domar avseende detta område. Detta är i synnerhet fallet när ett sådant förfarande utgör hinder för att en domstol i en annan medlemsstat utövar den behörighet som ankommer på den i enlighet med [Bryssel I‑förordningen].” ( 33 )

81.

Domstolen ansåg följaktligen att ”även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbegripet frågan om skiljeavtalets giltighet, [omfattades] av förordningens tillämpningsområde”. ( 34 )

82.

På grundval av detta besvarade domstolen House of Lords fråga nekande, genom att slå fast att det förfarande som hade inletts av Allianz och Generali Assicurazioni Generali mot West Tankers vid Tribunale di Siracusa i sig omfattades av Bryssel I‑förordningen ( 35 ) och detta trots skiljeavtalet som var bindande för parterna. Domstolen tillade att den aktuella anti-suit injunction inte respekterade rätten för den italienska domstolen att själv pröva huruvida den var behörig att pröva den tvist som hade anhängiggjorts vid den, ( 36 ) att den således stred mot principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas domstolar och medförde att en kärande som ansåg att skiljeavtalet var ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart inte fick tillgång till nationell rättslig prövning. ( 37 )

83.

Slutligen slog domstolen fast att den anti-suit injunction som var aktuell i det målet var oförenlig med Bryssel I‑förordningen.

84.

På grundval av detta anser den hänskjutande domstolen att en anti-suit injunction som har meddelats av en skiljenämnd, precis som en anti-suit injunction som har utfärdats av en nationell domstol, undergräver den ändamålsenliga verkan av Bryssel I‑förordningen.

85.

Denna ståndpunkt är begriplig, eftersom det i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) hade anhängiggjorts ett mål vid House of Lords, såsom vid den hänskjutande domstolen, som enligt domstolen föll utanför tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, ( 38 ) nämligen ett yrkande om att en anti-suit injunction skulle meddelas mot en part som hade väckt talan i Italien i strid med ett skiljeavtal som förpliktade parten att låta alla tvister avgöras genom skiljeförfarande i London. ( 39 ) Även ansökan om erkännande och verkställighet av den skiljedom som är i fråga i det nationella målet faller utanför tillämpningsområdet för denna förordning.

86.

Bryssel I‑förordningen ansågs vara tillämplig i det målet på grundval av ett annat förfarande, nämligen förfarandet vid den italienska domstolen, vilket i sak – i likhet med den talan som syftar till att inleda en utredning av Lietuvos dujos verksamhet ( 40 ) – omfattades av förordningens tillämpningsområde, särskilt artikel 5.3 i förordningen. I förevarande fall ska energiministeriets talan som syftar till att inleda en utredning av Lietuvos dujos verksamhet i sak också anses omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, närmare bestämt av artikel 2 i förordningen. ( 41 )

87.

I det avseendet anser den tyska och den franska regeringen, Förenade kungarikets regering, Schweiziska edsförbundet och kommissionen att Bryssel I‑förordningen inte är tillämplig i det nationella målet, eftersom skiljeförfaranden utesluts från förordningens tillämpningsområde. Om det vore så enkelt, skulle domstolen emellertid inte ha slagit fast att den anti-suit injunction som var aktuell i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) var oförenlig med Bryssel I‑förordningen. ( 42 )

88.

Situationen för House of Lords när den skulle pröva en talan som avsåg ett rättsområde som inte omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, motsvarar i det avseendet situationen för den hänskjutande domstolen, vilken också ska pröva en ansökan om erkännande och verkställighet av en skiljedom, vilken även den är utesluten från förordningens tillämpningsområde. Eftersom den hänskjutande domstolen samtidigt ska pröva en talan som omfattas av förordningens tillämpningsområde, nämligen yrkandet om att inleda en utredning av Lietuvos dujos verksamhet, befinner sig den i samma ställning som Tribunale di Siracusa i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69). I den domen slog dock domstolen fast att den aktuella anti-suit injunction var oförenlig med Bryssel I‑förordningen, en slutsats som den hänskjutande domstolen anser vara tillämplig i det nationella målet. Jag delar inte denna uppfattning av de skäl som kommer att utvecklas nedan.

89.

Det finns två omständigheter som får mig att föreslå att domstolen ska besvara denna fråga nekande.

90.

Den spanska regeringen anser att domstolen av tidsmässiga skäl inte ska beakta omarbetningen av Bryssel I‑förordningen i sitt svar på begäran om förhandsavgörande.

91.

Denna förordning blir visserligen tillämplig först från och med den 10 januari 2015, men i likhet med Gazprom, den litauiska, den tyska och den franska regeringen, kommissionen och Schweiziska edsförbundet, anser jag att domstolen bör beakta denna i förevarande mål, eftersom den huvudsakliga nyheten i denna förordning, vilken upprepar att skiljeförfaranden utesluts från dess tillämpningsområde, inte finns så mycket i själva texten i förordningen, utan snarare i skäl 12 i förordningen, vilket i själva verket, lite grann som en retroaktiv lag om tolkningen, förklarar hur detta undantag ska tolkas och alltid borde ha tolkats.

92.

Innan jag närmare undersöker räckvidden av skäl 12, är det lämpligt att granska dess lagstiftningshistorik.

93.

I artikel 73 i Bryssel I‑förordningen föreskrivs ett förfarande för att ändra förordningen, nämligen att senast den 1 mars 2007 skulle kommissionen lägga fram en rapport om dess tillämpning för Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Ekonomiska och sociala kommittén, åtföljd av förslag till ändring av förordningen.

94.

Inom ramen för detta förfarande gav kommissionen professorerna Hess, Pfeiffer och Schlosser i uppdrag att upprätta en rapport (kallad Heidelbergrapporten) om tillämpningen av Bryssel I‑förordningen. ( 43 ) Denna rapport publicerades år 2007, före avkunnandet av domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69).

95.

Författarna till Heidelbergrapporten medgav att Bryssel I‑förordningen inte borde behandla frågor som regleras i 1958 års New York-konvention, samtidigt som de föreslog en rad nya bestämmelser som skulle ha möjliggjort för förordningen att ingripa på området för skiljeförfaranden för att ta upp beröringspunkter mellan dessa båda rättsakter, som exempelvis frågan om anhängiggörande vid en nationell domstol som har slagit fast att ett skiljeavtal är ogiltigt eller anhängiggörande vid en nationell domstol, i dess egenskap av domstol som bistår i skiljeförfaranden.

96.

Heidelbergrapporten följdes av att generaladvokaten Kokott föredrog sitt förslag till avgörande i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2008:466, punkterna 71 och 73), där hon konstaterade bristen på ”åtgärder för att samordna skiljedomstolarnas och de allmänna domstolarnas behörighet” och föreslog att ”[d]etta … endast [kan] uppnås genom att skiljeförfaranden införlivas i det system som regleras av [Bryssel I‑förordningen]”.

97.

Domstolen instämde i generaladvokaten Kokotts bedömning och hänvisade flera gånger till hennes förslag till avgörande (dom Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69, punkterna 20, 26 och 29)).

98.

De kritiska kommentarerna till denna dom kom huvudsakligen från kretsar inom den internationella privaträtten och skiljerätten, och den huvudsakliga kritiken var att tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen i själva verket hade utvidgats till att omfatta skiljeförfaranden på ett sätt som kunde undergräva dess verkan. ( 44 )

99.

Utöver denna kritik vill jag även tillägga att nämnda dom avvek från tre tidigare domar från domstolen, nämligen domen Hoffmann (145/86, EU:C:1988:61), domen Rich (C‑190/89, EU:C:1991:319) och domen Van Uden (C‑391/95, EU:C:1998:543).

100.

Domen Hoffmann (EU:C:1988:61) avsåg verkställigheten i Nederländerna av ett tyskt avgörande, varigenom en make ålades att betala underhåll till sin maka på grund av sin underhållsskyldighet till följd av äktenskap. Ett sådant avgörande förutsatte med nödvändighet att äktenskap förelåg. Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) ställde frågan huruvida den omständigheten att detta äktenskap hade upplösts till följd av en dom på äktenskapsskillnad som meddelats av en nederländsk domstol kunde medföra att verkställigheten av det tyska avgörandet inställdes, även om sistnämnda avgörande fortfarande var verkställbart i Tyskland, eftersom domen på äktenskapsskillnad inte hade erkänts.

101.

Precis som skiljeförfaranden var frågan om fysiska personers civilstånd, dit äktenskap och äktenskapsskillnad hör, utesluten från tillämpningsområdet för konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32, svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), (nedan kallad Brysselkonventionen). Utbetalning av underhåll, vilket inte utgör en fråga om civilstånd, omfattades däremot av denna konvention, vilket innebar att de nederländska domstolarna i princip var skyldiga enligt konventionen att erkänna och verkställa det tyska avgörandet, vilket skulle ha varit oförenligt med den nederländska domen på äktenskapsskillnad.

102.

Domstolen slog fast att ”[Bryssel]konventionen inte utgör hinder för att domstolen i den stat där domen görs gällande beaktar följderna av en nationell dom på äktenskapsskillnad i samband med verkställigheten av ett utländskt avgörande om underhåll”, ( 45 ) vilket innebar att Hoge Raad der Nederlanden inte var skyldig att erkänna och verkställa det tyska avgörandet som dock omfattades av konventionens tillämpningsområde.

103.

I domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69), då skiljeförfaranden precis som personers civilstånd var uteslutna från tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, slog domstolen fast att de engelska domstolarna inte kunde tillämpa sin nationella rätt fullt ut och meddela anti-suit injunctions för att bistå i ett skiljeförfarande. Därigenom begränsade domstolen räckvidden av det undantag från förordningens tillämpningsområde som gäller skiljeförfaranden. ( 46 )

104.

Domen Rich (EU:C:1991:319) avsåg ett avtal om köp av olja som ingicks mellan ett schweiziskt bolag och ett italienskt bolag. Avtalet reglerades av engelsk rätt och innehöll en skiljedomsklausul. När köparen (det schweiziska bolaget) påtalade att lasten allvarligt hade försämrats, väckte säljaren (det italienska bolaget) talan mot köparen vid Tribunale di Genova (Italien) för att det skulle fastställas att säljaren inte var ersättningsansvarig gentemot köparen.

105.

Som överenskommits i avtalet, inledde det schweiziska bolaget ett skiljeförfarande i London i vilket det italienska bolaget vägrade att delta och att utse sin skiljeman, vilket medförde att skiljeförfarandet inte kunde genomföras. Det schweiziska bolaget begärde att de engelska domstolarna, i deras egenskap av domstol som bistår i skiljeförfaranden, skulle utse en skiljeman på det italienska bolagets vägnar.

106.

Precis som i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69), gjorde det italienska bolaget gällande att den verkliga tvisten mellan parterna var knuten till frågan huruvida det aktuella avtalet innehöll en skiljedomsklausul eller ej, att en sådan tvist omfattades av Brysselkonventionens tillämpningsområde och följaktligen skulle avgöras i Italien.

107.

Frågan var således huruvida det förfarande som hade inletts vid de engelska domstolarna för att utse skiljemannen omfattades av Brysselkonventionens tillämpningsområde.

108.

Domstolen slog fast att ”genom att utesluta skiljeförfaranden från [Bryssel]konventionens tillämpningsområde på grund av att dessa redan omfattades av internationella konventioner [särskilt 1958 års New York-konvention], har konventionsstaterna avsett att utesluta skiljeförfaranden som sådana i deras helhet, däri inbegripet de förfaranden som inleds vid nationell domstol”. ( 47 )

109.

Även om utnämningen av en skiljeman och de nationella förfarandena för att bistå i ett skiljeförfarande inte omfattas av tillämpningsområdet för 1958 års New York-konvention, slog domstolen fast att ”[v]ad särskilt beträffar en nationell domstols utnämning av en skiljeman, [kunde] det konstateras att det rör[de] sig om en statlig åtgärd som är avsedd att sätta igång ett skiljeförfarande. En sådan åtgärd hör således till området för skiljeförfaranden och omfattas därmed av undantaget i artikel 1 andra stycket punkt 4 i [Bryssel]konventionen”. ( 48 )

110.

Domstolen underkände det italienska bolagets argument att Brysselkonventionen var tillämplig på tvister som avsåg förekomsten eller giltigheten av ett skiljeavtal, genom att slå fast att ”[f]ör att fastställa huruvida en tvist omfattas av konventionens tillämpningsområde, ska endast föremålet för tvisten beaktas. Om en tvist på grund av sitt föremål, såsom utnämningen av en skiljeman, undantas från [Bryssel]konventionens tillämpningsområde, kan förekomsten av en prejudiciell fråga som domstolen måste ta ställning till för att avgöra tvisten inte motivera att [Bryssel]konventionen tillämpas, oavsett vad denna fråga gäller.” ( 49 ) Domstolen bekräftade detta synsätt i domen Van Uden (EU:C:1998:543). ( 50 )

111.

I domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) undersökte domstolen föremålet för tvisten i förhållande till en annan tvist, nämligen den talan som väcktes vid de italienska domstolarna, i stället för att avgöra huruvida Bryssel I‑förordningen var tillämplig i förhållande till tvisten i det nationella målet, såsom den hade gjort i domen Rich (EU:C:1991:319) och domen Van Uden (EU:C:1998:543).

112.

Domstolen frångick därigenom sin ståndpunkt i domen Rich (EU:C:1991:319, punkterna 18 och 26) att endast föremålet för tvisten skulle beaktas och att skiljeförfaranden som sådana i deras helhet var uteslutna från tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen.

113.

Som en följd av Heidelbergrapporten, domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) och de kommentarer som denna dom hade gett upphov till, offentliggjorde kommissionen sin grönbok om översyn av Bryssel I‑förordningen (nedan kallad grönboken), ( 51 ) i vilken den inledde ett offentligt samråd genom att föreslå att undantaget för skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde delvis skulle avskaffas i syfte att förbättra samspelet mellan denna förordning och skiljeförfaranden.

114.

Flera medlemsstater, såsom Republiken Frankrike, Ungern, Republiken Österrike, Republiken Polen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, samt många aktörer inom sektorn för skiljeförfaranden ( 52 ) motsatte sig detta, eftersom de ansåg att Bryssel I‑förordningen inte borde påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention och att det borde fastställas att skiljeförfaranden fullständigt utesluts från förordningens tillämpningsområde.

115.

I den konsekvensbedömning som åtföljde kommissionens förslag till omarbetning av Bryssel I‑förordningen, ( 53 ) noterade kommissionen kritiken att domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) gjorde det möjligt för parterna att i ond tro undgå sin skyldighet att låta alla tvister bli föremål för skiljeförfarande ( 54 ) och den angav tre möjliga alternativ. ( 55 )

116.

Det första alternativet var att bibehålla status quo, det vill säga att undanta skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde, vilket enligt kommissionen inte uteslöt den risk för missbruk som domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) inte gjorde det möjligt att förhindra eller förbjuda. ( 56 )

117.

Det andra alternativet var att utvidga förordningens undantag för skiljeförfaranden till att omfatta alla förfaranden som avser skiljeförfaranden, särskilt ”alla förfaranden där giltigheten av ett skiljeavtal [hade] bestritts”. ( 57 )

118.

Det tredje alternativet bestod slutligen i att göra skiljeavtal mer effektiva, genom att föreskriva att en domstol i en medlemsstat som prövar en tvist där det finns ett skiljeavtal skulle förklara målet vilande om en skiljenämnd eller en domstol i den medlemsstat där skiljeförfarandet ska äga rum har tagit upp saken till prövning. ( 58 )

119.

I sitt förslag till omarbetning av Bryssel I‑förordningen (nedan kallat förslaget till omarbetning) ( 59 ) valde kommissionen sistnämnda alternativ genom att behålla det förslag som den hade lagt fram i grönboken om att delvis avskaffa undantaget för skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde. ( 60 )

120.

Som den litauiska regeringen och kommissionen har medgett i sina svar på domstolens frågor, godtog unionslagstiftaren inte de ändringar som kommissionen föreslog. Europaparlamentet uppgav nämligen i sin resolution av den 7 september 2010 att det ”mots[atte] sig kraftigt ett (även partiellt) avskaffande av att skiljedomar undantas från tillämpningsområdet” och ”[ansåg] att det måste göras klart i artikel 1.2 d i förordningen att inte bara skiljedomsförfaranden, utan också sådana rättsliga förfaranden där huvudfrågan eller en tillhörande eller preliminär fråga handlar om prövning av skiljedomstolars behörighet eller giltigheten av deras beslut, inte omfattas av denna förordning”. ( 61 )

121.

Även rådet motsatte sig kommissionens val att delvis avskaffa undantaget för skiljeförfaranden från tillämpningsområdet för den omarbetade Bryssel I‑förordningen. I sin not av den 1 juni 2012, till vilken kompromisstexten bifogades, ( 62 ) uppmanade rådets ordförandeskap rådet att anta utkastet till allmän riktlinje som fanns i bilagan till denna not som ett kompromisspaket. Enligt detta utkast skulle kommissionens förslag avseende skiljeförfaranden som fanns i dess förslag till omarbetning inte godtas. ( 63 )

122.

I kompromisstexten föreskrevs nämligen att det skulle införas ett nytt skäl i ingressen med den text som idag finns i skäl 12 i den omarbetade förordningen samt en ny bestämmelse enligt vilken den omarbetade Bryssel I‑förordningen ”inte [skulle] påverka tillämpningen av [1958 års New York-konvention]” ( 64 ).

123.

Rådet godkände denna text den 8 juni 2012. Med anledning av detta godkännande antog parlamentet en lagstiftningsresolution, genom vilken det godkände ändringarna i förordningen avseende skiljeförfaranden, såsom de angavs i det dokument som godkänts av rådet. ( 65 )

124.

I sin slutversion innehåller den omarbetade Bryssel I‑förordningen alltjämt undantaget för skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde och innefattar det nya skälet 12 och den nya artikeln 73.2, enligt vilken ”[d]enna förordning … inte [ska] påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention” ( 66 ).

125.

Jag anser att dessa nya bestämmelser, i synnerhet det andra stycket i skäl 12 som fullbordats genom denna nya artikel 73.2, motsvarar det andra alternativ som kommissionen redogjorde för i den konsekvensbedömning som åtföljde dess förslag till omarbetning, vilket syftade till att alla förfaranden där giltigheten av ett skiljeavtal hade bestritts skulle undantas från förordningens tillämpningsområde. ( 67 )

126.

I skälets andra stycke anges nämligen att ”[e]n dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga”. ( 68 ) Själva förordningens text har inte ändrats.

127.

Det kursiverade avsnittet visar att den indirekta prövningen av giltigheten av ett skiljeavtal undantas från tillämpningsområdet för den omarbetade Bryssel I‑förordningen. Om så inte var fallet, skulle nämligen förordningens bestämmelser om erkännande och verkställighet vara tillämpliga på nationella domstolars avgöranden rörande giltigheten av ett skiljeavtal. ( 69 )

128.

Domstolen gjorde inte en sådan tolkning i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69, punkt 26), ( 70 ) där den grundade sin ståndpunkt på den omständigheten att det förfarande som Allianz och Generali Assicurazioni Generali inledde mot West Tankers vid Tribunale di Siracusa, i strid med skiljeavtalet, i sig omfattades av Bryssel I‑förordningen, utifrån antagandet att den indirekta prövningen av giltigheten av ett skiljeavtal omfattades av nämnda förordnings tillämpningsområde.

129.

Domstolen angav nämligen följande:

”… [O]m ett förfarande omfattas av tillämpningsområdet för [Bryssel I‑förordningen] på grund av föremålet för tvisten, det vill säga det slags rättigheter som förfarandet avser att skydda såsom ett yrkande om skadestånd, omfattas även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbegripet frågan om skiljeavtalets giltighet, av förordningens tillämpningsområde. Denna slutsats stöds av punkt 35 i den rapport över republiken Greklands tillträde till [Brysselkonventionen] som Evrigenis och Kerameus framlade (EGT C 298, 1986, s. 1). I rapporten anges att den indirekta prövningen av giltigheten av en skiljedomsklausul, som en part yrkar för att ifrågasätta domsrätten för den domstol vid vilken talan väckts mot honom enligt Brysselkonventionen, omfattas av sistnämnda konvention.” ( 71 )

130.

Jag delar följaktligen inte den litauiska och den tyska regeringens samt kommissionens uppfattning att den tolkning som domstolen gjorde av undantaget för skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde i punkt 24 i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) inte påverkas av denna omarbetning.

131.

Jag delar inte heller den uppfattning som framfördes av kommissionen vid förhandlingen, enligt vilken punkt 26 i nämnda dom endast utgjorde ett obiter dictum. Tvärtom rör det sig om den centrala punkten i domen, på grundval av vilken domstolen fastställde att Bryssel I‑förordningen var tillämplig och därigenom satte upp gränsen mellan tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen och skiljeförfaranden.

132.

Jag kan inte förstå kommissionens uppfattning annat än mot bakgrund av dess egna förslag om att avlägsna denna skiljelinje mellan skiljeförfaranden och tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen, vilket dock underkändes helt av parlamentet och rådet vid omarbetningen av Bryssel I‑förordningen. Av den lagstiftningshistorik som angetts ovan drar jag således slutsatsen att unionslagstiftarens avsikt var att korrigera den gräns som domstolen drog upp mellan tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen och skiljeförfaranden. ( 72 )

133.

Det betyder att om målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) hade handlagts enligt reglerna i den omarbetade Bryssel I‑förordningen, skulle Tribunale di Siracusa inte ha kunnat pröva talan i sak på grundval av nämnda förordning förrän den hade slagit fast att skiljeavtalet var ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart (vilket är möjligt enligt artikel II.3 i 1958 års New York-konvention) ( 73 ).

134.

I så fall skulle den anti-suit injunction som var aktuell i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) inte ha bedömts vara oförenlig med Bryssel I‑förordningen.

135.

Att en talan väcktes vid Tribunale di Siracusa som i sak omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen (frågan om skiljeavtalets giltighet utgör i det fallet en preliminär eller prejudiciell fråga) skulle inte ha påverkat de engelska domstolarnas behörighet att meddela anti-suit injunctions för att bistå i skiljeförfarandet, eftersom det följer av det andra stycket i skäl 12 att den indirekta prövningen av ett skiljeavtals giltighet utesluts från förordningens tillämpningsområde ”oberoende av om [Tribunale di Siracusa] avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga”. ( 74 ) Användningen av uttrycket ”incidens” visar klart att det andra stycket är tillämpligt även när en talan som avser en tvist i sak har väckts vid en medlemsstats domstol, såsom var fallet med Tribunale di Siracusa, vilket tvingar nämnda domstol att först undersöka huruvida den är behörig genom att, som en preliminär eller prejudiciell fråga, kontrollera giltigheten av det skiljeavtal som är bindande för de båda parterna i målet.

136.

Det klargörs i skälets tredje stycke att det endast är ”domen rörande saken” som skulle kunna erkännas och verkställas i enlighet med nämnda förordning. ( 75 ) Att slå fast att de engelska domstolarna inte kunde meddela en anti-suit injunction för att bistå i skiljeförfarandet på grund av eventualiteten, oavsett om den är sannolik eller ej, att Tribunale di Siracusa meddelar dom rörande saken skulle dock medföra att just de följder av domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) som unionslagstiftaren ville utesluta vid omarbetningen bevaras.

137.

Slutsatsen att anti-suit injunctions för att bistå i skiljeförfaranden tillåts genom omarbetningen av Bryssel I‑förordningen bekräftas av skälets fjärde stycke, som har följande lydelse: ”Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet … genomförandet av ett skiljeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant förfarande, och inte heller … erkännande eller verkställighet av en skiljedom.” ( 76 )

138.

Detta stycke utesluter inte bara erkännande och verkställighet av skiljedomar från förordningens tillämpningsområde, vilket obestridligen innebär att förevarande mål inte omfattas av dess tillämpningsområde, utan det utesluter även accessoriska förfaranden, vilket enligt min mening omfattar anti-suit injunctions som meddelats av nationella domstolar i deras egenskap av domstol som bistår i skiljeförfaranden.

139.

Jag vill i det avseendet erinra om att i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) hade det vid House of Lords framställts ett yrkande om att nämnda domstol skulle meddela en anti-suit injunction i dess egenskap av domstol som bistår i skiljeförfaranden, vilket framgick av den omständigheten att parterna hade fastställt sätet för skiljenämnden inom House of Lords domkrets.

140.

Eftersom en anti-suit injunction hör till de åtgärder som domstolen på den ort där skiljenämnden har sitt säte får besluta om för att bistå i skiljeförfarandet, i syfte att säkerställa ett välfungerande skiljeförfarande, och i det avseendet utgör ett ”förfarande som rör … genomförandet av ett skiljeförfarande”, kan förbudet mot denna åtgärd inte längre motiveras med stöd av den omarbetade Bryssel I‑förordningen.

141.

Av dessa skäl anser jag att omarbetningen har återställt den tolkning av undantaget för skiljeförfaranden från tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningens som gjordes i domen Rich (EU:C:1991:319, punkt 18), enligt vilken ”konventionsstaterna [har] avsett att utesluta skiljeförfaranden som sådana i deras helhet”. ( 77 ) Följaktligen är Bryssel I‑förordningen inte tillämplig på tvisten i det nationella målet.

142.

Denna lösning undergräver inte alls den ändamålsenliga verkan av Bryssel I‑förordningen, eftersom den inte hindrar att den hänskjutande domstolen ”prövar … själv, i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på den domstolen, huruvida den är behörig att pröva den tvist som har anhängiggjorts vid den”. ( 78 ) Tvärtom ger artikel V.1 a och c i 1958 års New York-konvention den hänskjutande domstolen möjlighet att kontrollera skiljenämndens behörighet, utöver artikel V.2 a som ger nämnda domstol möjlighet att i enlighet med dess nationella rätt kontrollera huruvida den tvist som underställts skiljenämnden kan avgöras genom skiljedom.

143.

I det avseendet vill jag upprepa att den hänskjutande domstolen, såsom den franska regeringen och kommissionen har påpekat, har hänvisat till litauisk rätt, enligt vilken frågan om att inleda en utredning av en juridisk persons verksamhet inte kan bli föremål för ett skiljeförfarande. Det är således tillåtet för den hänskjutande domstolen att vägra att erkänna och verkställa skiljedomen med stöd av artikel V.2 a, givetvis utan att inge en begäran om förhandsavgörande.

144.

På så sätt får ”[e]n kärande som anser att … skiljeavtal[et] är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart … tillgång till den nationella domstol[en]”. ( 79 )

145.

Som komplettering vill jag påpeka att detta klargörande av undantaget för skiljeförfaranden i den omarbetade Bryssel I‑förordningen är en del av en ansträngning för att bekämpa förhalningstaktiker av parter som, i strid med sina avtalsförpliktelser, inleder ett förfarande vid en domstol i en medlemsstat som uppenbart saknar behörighet, taktiker som hade diskuterats i de förfaranden som utmynnade i domen Gasser (C‑116/02, EU:C:2003:657), ( 80 ) domen Turner (EU:C:2004:228) ( 81 ) och domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69).

146.

Genom den omarbetade Bryssel I‑förordningen har det således införts en ny artikel 31.2, enligt vilken ”i de fall talan väckts vid en domstol i en medlemsstat som har exklusiv behörighet enligt ett avtal som avses i artikel 25, [ska] varje domstol i en annan medlemsstat låta handläggningen av målet vila fram till dess att den domstol där talan väcks på grundval av avtalet förklarar att den är obehörig i enlighet med avtalet”. I artikel 31.3 föreskrivs att ”[o]m den domstol som anges i avtalet har funnit att den är behörig att ta upp talan till prövning i enlighet med avtalet ska varje domstol i en annan medlemsstat avvisa talan till förmån för denna domstol”.

147.

Såsom anges i skäl 22 i omarbetningen av nämnda förordning, ( 82 ) möjliggör dessa nya bestämmelser inte längre den lösning som domstolen gav i domen Gasser (EU:C:2003:657), där den slog fast att den domstol vid vilken talan väckts senare, men som har exklusiv behörighet enligt en prorogationsklausul, inte kunde, med avvikelse från reglerna om litispendens, avgöra tvisten utan att den domstol vid vilken talan först väckts har förklarat sig obehörig.

148.

Den omarbetade Bryssel I‑förordningens svar på de förhalande åtgärderna i syfte att åsidosätta en prorogationsklausul är att ge företräde åt den domstol som anges i prorogationsklausulen och ge den exklusiv behörighet, även om talan väckts senare vid denna domstol. Detta betyder att skiljenämnderna och medlemsstaternas domstolar, i deras egenskap av domstolar som bistår i skiljeförfaranden, får vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa skiljeförfarandens verkan utan att Bryssel I‑förordningen utgör hinder för detta.

149.

När det gäller åsidosättandet av ett skiljeavtal, är förordningens svar att helt utesluta skiljeförfaranden från dess tillämpningsområde, vilket gör att den indirekta prövningen av skiljeavtalets giltighet inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, och att hänvisa parterna till skiljeförfaranden.

150.

Genom att nästan ordagrant återge lydelsen i artikel II.3 i 1958 års New York-konvention, anges det nämligen i första stycket i skäl 12 att ”[i]ngenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hänvisa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med deras nationella lagstiftning”.

151.

Såsom den franska regeringen har påpekat i sitt skriftliga svar på domstolens frågor, innebär detta stycke i skäl 12 att om det inte är uppenbart att skiljeavtalet är ogiltigt eller otillämpligt, är parterna skyldiga att iaktta avtalet och således hänvisas till en skiljenämnd som ska avgöra frågan om sin egen behörighet, ( 83 ) med vetskap om att den nationella domstolen kommer att få tillfälle att pröva giltigheten av denna klausul i samband med förfarandet för erkännande och verkställighet av skiljedomen. ( 84 )

152.

Denna ståndpunkt överensstämmer helt och hållet med artikel II.3 i 1958 års New York-konvention, där det föreskrivs att ”[h]ar tvist i fråga beträffande vilken parterna slutit ett … [skilje]avtal anhängiggjorts vid domstol i konventionsstat, skall domstolen … hänvisa parterna till skiljemannaförfarande”. En sådan hänvisning är ”obligatorisk och kan inte överlåtas till de nationella domstolarnas eget skön”, ( 85 ) utom i de fall då skiljeavtalet är ”ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart”.

153.

Även om domstolen beslutar att inte beakta den omarbetade Bryssel I‑förordningen eller inte delar min uppfattning avseende tolkningen av förordningen, anser jag att den lösning som valdes i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69) inte kan vara tillämplig på anti-suit injunctions som meddelats av skiljenämnder och vars erkännande och verkställighet omfattas av tillämpningsområdet för 1958 års New York-konvention. Denna lösning skulle således begränsa sig till fallet då en anti-suit injunction meddelas av en domstol i en medlemsstat avseende ett förfarande som är anhängigt vid en domstol i en annan medlemsstat.

154.

Såsom Gazprom, den franska regeringen, Förenade kungarikets regering, Schweiziska edsförbundet och kommissionen har påpekat, omfattas den skiljenämnd som berörs av förevarande mål inte av Bryssel I‑förordningen och är inte bunden av denna förordning eller av den princip om ömsesidigt förtroende som gäller mellan medlemsstaternas domstolar. Dessutom är avgörandena av denna skiljenämnd inte föremål för erkännande eller verkställighet i enlighet med förordningens bestämmelser. ( 86 )

155.

Vad skulle för övrigt en skiljenämnd annars kunna göra, när den anser att det skiljeavtal som ligger till grund för dess behörighet har åsidosatts av en av parterna, än att ålägga denna part att rätta sig efter avtalet och att underställa skiljemännen alla sina yrkanden som omfattas av avtalet? En anti-suit injunction utgör således den enda effektiva åtgärd som en skiljenämnd förfogar över för att tillmötesgå den part som anser att skiljeavtalet har åsidosatts av medkontrahenten. ( 87 )

156.

Detta gäller särskilt i förevarande fall då, såsom skiljenämnden påpekade, ”[energiministeriet] inte har bestritt att skiljenämnden har behörighet att besluta om en åtgärd för verkställighet om den finner att [energiministeriet] har åsidosatt skiljedomsklausulen i [avtalet om försäljning och förvärv av aktier]. Följaktligen anser skiljenämnden att den är behörig att ålägga ministeriet att inte väcka en talan vid [Vilniaus apygardos teismas] som skulle kunna påverka rättigheterna för de aktieägare som omfattas [av nämnda avtal]” ( 88 ).

157.

Följaktligen föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan nekande. Enligt min mening omfattas erkännande och verkställighet av den skiljedom som är i fråga i det nationella målet enbart av tillämpningsområdet för 1958 års New York-konvention.

158.

Med hänsyn till att den hänskjutande domstolens andra fråga har ställts endast för det fall den första frågan besvaras jakande, saknas det anledning att besvara den.

159.

Frågan avser dessutom en situation där, i motsats till de faktiska omständigheterna i det nationella målet, en anti-suit injunction meddelas i en tvist som är anhängig vid domstolarna i en annan medlemsstat än Republiken Litauen. Frågan är således hypotetisk och ska, i enlighet med fast rättspraxis, avvisas. ( 89 )

160.

Det skulle finnas anledning att besvara den tredje frågan om domstolen slog fast att Bryssel I‑förordningen inte var tillämplig i förevarande fall och att en anti-suit injunction som meddelats av en skiljenämnd under alla omständigheter inte stod i strid med nämnda förordning.

161.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den, i strävan att säkerställa unionsrättens företräde och Bryssel I‑förordningens fulla verkan, kan vägra att erkänna ett avgörande från en skiljenämnd om ett sådant avgörande begränsar rätten för den nationella domstolen att pröva sin egen behörighet och sina egna befogenheter i ett mål som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

162.

Som angetts ovan i punkt 46 i förevarande förslag till avgörande har ett överklagande ingetts till den hänskjutande domstolen som avser Lietuvos apeliacinis teismas avgörande, genom vilket sistnämnda domstol fastställde Vilniaus apygardos teismas beslut att göra en utredning av Lietuvos dujos verksamhet. I mina inledande synpunkter har jag utgått från antagandet att anhängiggörandet vid Vilniaus apygardos teismas korrekt grundade sig på Bryssel I‑förordningen. ( 90 )

163.

Den tredje frågan ska således förstås så, att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den ska tolka begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public), i artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention, ( 91 ) på ett sådant sätt att en skiljedom som innehåller en anti-suit injunction inte ska erkännas och verkställas i den mån som skiljedomen, såsom den hänskjutande domstolen angav på sidan 10 i sin begäran om förhandsavgörande, begränsar den hänskjutande domstolens rätt att själv avgöra om den är behörig.

164.

Innan denna bedömning görs vill jag dock upprepa att, såsom den franska regeringen och kommissionen har påpekat, var det inte nödvändigt för den hänskjutande domstolen att åberopa begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) med stöd av 1958 års New York-konvention för att underlåta att erkänna och verkställa en skiljedom.

165.

Såsom den hänskjutande domstolen själv har påpekat, på sidan 9 i sin begäran om förhandsavgörande, kan utredningar av en juridisk persons verksamhet inte bli föremål för skiljeförfarande. Det innebär, såsom Lietuvos apeliacinis teismas redan har slagit fast, ( 92 ) att erkännande och verkställighet av den aktuella skiljedomen skulle kunna vägras med stöd av artikel V.2 a i 1958 års New York-konvention. ( 93 )

166.

Enligt artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention får erkännande och verkställighet av skiljedom vägras ”om behörig myndighet i det land, där erkännandet och verkställigheten begäres, finner … att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen i detta land”.

167.

Eftersom begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) inte definieras i denna konvention, ankommer det på domstolarna i konventionsstaterna att definiera det. Som Uncitral påpekade i sin handbok gällande denna konvention, definieras dock detta begrepp i allmänhet restriktivt som ”en säkerhetsventil som ska användas under sådana exceptionella omständigheter då det vore omöjligt för en rättsordning att erkänna och verkställa en skiljedom utan att frångå själva grundvalarna för denna rättsordning”. ( 94 ) I handboken hänvisas till den definition av grunderna för rättsordningen som gjorts av United States Court of Appeals, Second Circuit, enligt vilken ”[v]erkställighet av en utländsk dom får vägras [med stöd av grunderna för rättsordningen] endast om verkställighet i domstolslandet skulle strida mot de mest grundläggande moral- och rättvisebegreppen”. ( 95 )

168.

På samma sätt har domstolarna i medlemsstaterna definierat begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) på ett restriktivt sätt. Till exempel anser Cour d’appel de Paris, vilken ansvarar för erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar i Frankrike, att ”den franska uppfattningen om internationell ordre public omfattar samtliga regler och värden som den franska rättsordningen inte kan tillåta åsidosättande av, inte ens i internationella situationer”. ( 96 )

169.

I samma anda har de tyska domstolarna även slagit fast att en skiljedom stred mot ordre public när ”den strider mot en norm som påverkar grundvalen för tyskt samhälls- och näringsliv eller på ett oförsonligt sätt motsäger den tyska rättsuppfattningen”. ( 97 )

170.

De engelska domstolarna har också slagit fast att begreppet ordre public omfattade de fall då ”verkställighet av en dom klart skulle skada det allmännas väl eller, eventuellt, verkställigheten skulle vara helt stötande för en vanlig förnuftig och välunderrättad medborgare på vars vägnar statens befogenheter utövas”. ( 98 )

171.

Domstolen har tolkat begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) på samma sätt med avseende på erkännande och verkställighet av domar inom ramen för artikel 34.1 i Bryssel I‑förordningen. ( 99 )

172.

Det följer av fast rättspraxis att grunderna för rättsordningen (ordre public) ska ”tolkas restriktivt” ( 100 ) och att detta begrepp ”endast skall tillämpas i extraordinära fall” ( 101 ). Därav följer att en sådan tillämpning ”kommer i fråga endast i det fall då erkännandet eller verkställandet av den dom som har meddelats i en annan konventionsstat på ett oacceptabelt sätt skulle innebära en konflikt med rättsordningen i den stat där domen görs gällande, såtillvida att den kränker en grundläggande princip”. ( 102 ) En sådan kränkning ”måste … innebära ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning”. ( 103 )

173.

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) som omfattas av artikel V.2 b New York-konventionen, har domstolen redan haft tillfälle att precisera att domstolarna i medlemsstaterna, vid tolkningen av detta begrepp, ska beakta vissa bestämmelser i unionsrätten som så till den grad är grundläggande att de utgör en del av grunderna för den europeiska rättsordningen. ( 104 )

174.

I domen Eco Swiss (C‑126/97, EU:C:1999:269) och domen Mostaza Claro (C‑168/05, EU:C:2006:675), upphöjde domstolen artikel 101 FEUF ( 105 ) och rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ( 106 ) till samma nivå som grunderna för rättsordningen, på grundval av den omständigheten att de utgör ”grundläggande bestämmelse[r] som är oundgänglig[a] för att de uppgifter som gemenskapen har anförtrotts skall kunna utföras och, i synnerhet, för att den inre marknaden skall kunna fungera”. ( 107 )

175.

Vid sidan av de grundläggande rättigheterna, vilka enligt domstolens praxis ( 108 ) utgör ordre public, har domstolen inte fastställt kriterierna för att en bestämmelse i unionsrätten ska kunna anses vara ”grundläggande” eller ”fundamental” i den mening som avses i dess praxis.

176.

Enligt generaladvokaten Kokott innebär domstolens praxis att ”rättsliga intressen eller i vart fall intressen som kommer till uttryck i en rättsregel som avser medlemsstatens politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella ordning [skyddas]”. ( 109 ) På grundval därav fann generaladvokaten att ”rent ekonomiska intressen såsom risken för, om än en mycket stor, ekonomisk skada” inte kan anses utgöra intressen som avser grunderna för rättsordningen. ( 110 )

177.

Enligt min mening bör tonvikten inte huvudsakligen läggas på att de intressen som skyddas av ordre public är av rättslig art, utan snarare på frågan huruvida det rör sig om regler och värden som rättsordningen för den domstol som ska erkänna och verkställa domen inte kan tillåta åsidosättande av, på grund av att ett sådant åsidosättande skulle vara oacceptabelt ur en fri och demokratisk rättsstats synvinkel. Det rör sig således om samtliga ”principer som är en del av grundvalarna för [unionens] rättsordning”. ( 111 )

178.

Frågan uppkommer således huruvida bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen, såsom dessa har tolkats av domstolen och i synnerhet förbudet mot anti-suit injunctions, utgör en del av grunderna för den europeiska rättsordningen (ordre public).

179.

Med hänsyn till mitt svar på den första tolkningsfrågan, ska det påpekas att detta förbud, med anledning av omarbetningen av Bryssel I‑förordningen, endast kvarstår med avseende på de anti-suit injunctions som avsågs i domen Turner (EU:C:2004:228), ( 112 ) det vill säga de som meddelats av medlemsstaternas domstolar för att skydda deras egen behörighet, när talan väcks vid dessa domstolar i enlighet med bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen.

180.

Jag anser att bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen inte kan anses avse grunderna för rättsordningen (ordre public).

181.

För det första anser jag inte att Bryssel I‑förordningen är en del av grundvalarna för unionens rättsordning som är jämförbar med dem som domstolen talade om i punkt 304 i domen Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (EU:C:2008:461). Bryssel I‑förordningen, dess bestämmelser om fördelningen av behörighet mellan medlemsstaternas domstolar samt dess tolkningsprinciper, såsom principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas domstolar, kan inte jämföras med iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, vars åsidosättande skulle skaka unionens rättsordning i dess grundvalar.

182.

För det andra, i likhet med den tyska regeringen, delar jag inte tolkningen av domen Eco Swiss (EU:C:1999:269, punkt 36) och domen Mostaza Claro (EU:C:2006:675, punkt 37) enligt vilken enbart den omständigheten att ett visst område ingår bland unionens exklusiva eller delade befogenheter i enlighet med artiklarna 3 FEUF och 4 FEUF räcker för att en unionsrättslig bestämmelse ska anses avse grunderna för rättsordningen (ordre public). Om så var fallet skulle hela unionsrätten, allt från stadgan om de grundläggande rättigheterna till ett direktiv om tryckbärande anordningar, utgöra grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention.

183.

För det tredje föreskrivs det uttryckligen i artikel 23 i Bryssel I‑förordningen att parterna får avvika från förordningens behörighetsregler genom att välja att domstolarna i en annan medlemsstat än den som skulle vara behörig enligt förordningen ska avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, såvida inte denna prorogationsklausul strider mot artiklarna 13, 17 och 21 (behörighet vid försäkringstvister, behörighet vid konsumenttvister och behörighet vid tvister om anställningsavtal) och inte åsidosätter artikel 22 (exklusiv behörighet ( 113 )) i nämnda förordning.

184.

I det avseendet har det erkänts att endast tvingande regler ska anses avse grunderna för rättsordningen (ordre public). ( 114 ) Det är nämligen svårt att tänka sig en regel som hör till grundvalarna för en rättsordning, men som inte är tvingande. En bestämmelse som inte är tvingande kan dock under alla omständigheter inte anses utgöra ordre public.

185.

Även om den talan som i förevarande fall väcktes av energiministeriet för att inleda en utredning av Lietuvos dujos verksamhet omfattades, såsom den spanska regeringen har hävdat, av den exklusiva behörigheten i artikel 22.2 i Bryssel I‑förordningen, vilket inte är fallet, ( 115 ) skulle erkännandet och verkställigheten av skiljedomen inte utgöra ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i unionens rättsordning.

186.

Som den tyska regeringen påpekade vid förhandlingen visar hur som helst den omständigheten, enligt artikel 35.3 i Bryssel I‑förordningen, att ”[b]ehörighetsreglerna [inte] omfattas … av … grunderna för rättsordningen (ordre public)” tydligt att behörighetsreglerna inte utgör ordre public.

187.

Vad beträffar argumentet att ordre public har åsidosatts, vilket avser förbudet mot anti-suit injunctions, ska det, såsom jag har erinrat om i punkterna 90–157 i förevarande förslag till avgörande, påpekas att ett sådant förbud inte avser de anti-suits injunctions som meddelas av medlemsstaternas domstolar för att bistå i ett skiljeförfarande och än mindre de anti-suit injunctions som meddelas av skiljenämnder.

188.

Den tredje frågan ska således besvaras så, att den omständigheten att en skiljedom innehåller en sådan anti-suit injunction som är i fråga i det nationella målet räcker inte för att vägra att erkänna och verkställa skiljedomen med stöd av artikel V.2 b i 1958 års New York-konvention.

189.

Jag föreslår således att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Lietuvos Aukščiausiasis Teismas har ställt på följande sätt: