1

Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet (EUT L 65, s. 1, och rättelse i EUT L 94, 2012, s. 49), som antagits med stöd av artikel 24 första stycket FEUF, har följande lydelse:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…”

2

Artikel 4.2 och 4.3 i förordning nr 211/2011 har följande lydelse:

”2.   Kommissionen ska inom två månader räknat från och med den dag då informationen i bilaga II mottogs registrera det föreslagna medborgarinitiativet med ett specifikt registreringsnummer och skicka en bekräftelse till organisatörerna, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

…

…

3.   Kommissionen ska vägra registrering om villkoren i punkt 2 inte är uppfyllda.

Om kommissionen vägrar registrera ett föreslaget medborgarinitiativ ska den informera organisatörerna om skälen till denna vägran och om all rättslig och utomrättslig prövning som står till deras förfogande.”

3

Sökanden, Alexios Anagnostakis, är initiativtagare till det föreslagna europeiska medborgarinitiativet ”En miljon underskrifter för ett solidariskt Europa” (nedan kallat det föreslagna europeiska medborgarinitiativet), vilket han ingav till Europeiska kommissionen den 13 juli 2012 och vars syfte är att i unionslagstiftningen stadfästa ”principen om nöd”. Enligt den principen är det nödvändigt och motiverat att vägra återbetala en förkastlig skuld när en stats ekonomiska och politiska överlevnad är hotad till följd av återbetalningen av skulden. Det föreslagna europeiska medborgarinitiativet hänvisar till ”ekonomisk och monetär politik (Artiklarna 119 [FEUF]–144 FEUF)”, såsom rättslig grund för dess antagande.

4

Genom beslut av den 6 september 2012 (nedan kallat det angripna beslutet) vägrade kommissionen att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet eftersom det uppenbart faller utanför de områden där kommissionen får lägga fram ett förslag om att en unionsrättsakt ska antas för att tillämpa fördragen.

5

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 oktober 2012 väckte sökanden förevarande talan.

6

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

7

Sökanden har i repliken, utan att formellt framställa ett yrkande om rättegångskostnaderna, begärt att om talan ogillas ska vardera parten – med beaktande av sökandens ekonomiska ställning – förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

8

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

9

Parterna förelades att som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991 skriftligen besvara en fråga och inkomma med en kopia av det föreslagna europeiska medborgarinitiativet. Sökanden och kommissionen inkom med svar inom utsatt frist.

10

Sökanden har till stöd för sin talan hävdat att kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att vägra registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet med stöd av artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011, enligt vilken ett sådant föreslaget medborgarinitiativ ska registreras förutsatt att detta medborgainitiativ inte uppenbart faller utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen. Sökanden har härvid åberopat åsidosättande av artikel 122.1 FEUF, artikel 122.2 FEUF, artikel 136.1 b FEUF och bestämmelser i internationell rätt. Enligt sökanden ger dessa normer kommissionen befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt som gör det möjligt att uppnå det syfte som det föreslagna europeiska medborgarinitiativet eftersträvar.

11

Genom det andra och det tredje yrkandet har sökanden yrkat att kommissionen ska föreläggas att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet och vidta alla andra åtgärder som är rättsligt nödvändiga.

12

Det framgår av fast rättspraxis att tribunalen, vid den granskning av lagenligheten som är föreskriven i artikel 263 FEUF, inte kan utfärda ett föreläggande gentemot institutionerna eller träda i deras ställe. Denna begränsning av laglighetsprövningen gäller alla de områden där tribunalen är behörig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2001, Mattila/rådet och kommissionen, T‑204/99, REG, EU:T:2001:190, punkt 26, fastställd efter överklagande i dom av den 22 januari 2004, Mattila/rådet och kommissionen, C‑353/01 P, REG, EU:C:2004:42, punkt 15, dom av den 8 oktober 2008, Agrar-Invest-Tatschl/kommissionen, T‑51/07, REG, EU:T:2008:420, punkterna 27 och 28), och således även inom området för europeiska medborgarinitiativ.

13

Sökandens yrkanden om att tribunalen ska förelägga kommissionen att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet och vidta alla andra åtgärder som är rättsligt nödvändiga kan således inte tas upp till sakprövning.

14

Det föreslagna europeiska medborgarinitiativet syftar till att i unionslagstiftningen stadfästa principen om nöd, enligt vilken det är motiverat av en stat att vägra återbetala sin statsskuld när statens ekonomiska och politiska överlevna är hotad på grund av återbetalningen.

15

Det följer av artikel 5.2 FEU och artikel 13.2 FEU att enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där och varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där.

16

Det föreskrivs i artikel 11.4 FEU att unionsmedborgarna på vissa villkor får ta initiativ till att uppmana kommissionen att, inom ramen för sina befogenheter, lägga fram ett lämpligt förslag i frågor där unionsmedborgarna anser att det krävs en unionsrättsakt för att tillämpa fördragen.

17

I enlighet med artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 ska kommissionen vägra registrera det föreslagna medborgarinitiativet om det ”uppenbart [faller] utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen”.

18

Det föreslagna europeiska medborgarinitiativet faller enligt det angripna beslutet uppenbart utanför kommissionens nämnda befogenhet. Kommissionen har således vägrat att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet enligt artikel 4.2 b och 4.3 i förordning nr 211/2011.

19

Tribunalen är med anledning av förevarande talan påkallad att pröva huruvida kommissionen, såsom sökanden har hävdat, hade fog för att vägra registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet med stöd av artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011.

20

Med hänsyn till den kortfattade motiveringen i det angripna beslutet finner tribunalen det lämpligt att först pröva huruvida kravet på motivering är uppfyllt.

21

Tribunalen erinrar om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan och ska pröva ex officio.

22

Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut som föreskrivs i artikel 296 FEUF, till syfte att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas och göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (dom av den 18 september 1995, Tiercé Ladbroke/kommissionen, T‑471/93, REG, EU:T:1995:167, punkt 29, och dom av den 27 september 2012, J/parlamentet, T‑160/10, EU:T:2012:503, punkt 20).

23

Artikel 4.3 andra stycket i förordning nr 211/2011, enligt vilken kommissionen ska informera organisatörerna om skälen till vägran, är ett särskilt uttryck för motiveringsskyldigheten inom området för europeiska medborgarinitiativ.

24

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll och de anförda skälen. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår (beslut av den 14 november 2013, J/parlamentet, C‑550/12 P, EU:C:2013:760, punkt 19).

25

Det ska i detta hänseende påpekas att det förhållandet att det föreslagna europeiska medborgarinitiativet, i förevarande fall, inte har registrerats kan inverka på medborgarnas rätt att lägga fram ett medborgarinitiativ, vilken stadfästs i artikel 24 första stycket FEUF. Följaktligen måste det tydligt framgå av ett sådant beslut av vilka skäl registrering har vägrats.

26

Den medborgare som lägger fram ett föreslaget medborgarinitiativ måste beredas möjlighet att förstå skälen till att detta medborgarinitiativ inte registreras av kommissionen. Det ankommer på kommissionen när den har att pröva ett föreslaget medborgarinitiativ att göra en bedömning men även att motivera sitt beslut att vägra registrering med hänsyn till beslutets faktiska inverkan på den rättighet som stadfästs i fördraget. Detta följer av rättighetens beskaffenhet, vilken – såsom anges i skäl 1 i förordning nr 211/2011 – ska stärka unionsmedborgarskapet och förstärka unionens demokratiska funktion genom att medborgarna deltar i unionens demokratiska liv (se, analogt, dom J/parlamentet, punkt 22 ovan, EU:T:2012:503, punkt 22).

27

Enligt det angripna beslutet faller syftet med det föreslagna europeiska medborgarinitiativet – nämligen att principen om nöd, såsom den förstås av sökanden, ska införas i unionslagstiftningen – uppenbart utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen. I det angripna beslutet anges följande. ”Kommissionen vägrar – efter en noggrann prövning av de bestämmelser i fördraget som anges i [det] föreslagna medborgarinitiativet (artiklarna 119 [FEFUF]–144 [FEUF] och andra möjliga rättsliga grunder – att registrera det föreslagna medborgarinitiativet, eftersom det uppenbart faller utanför den befogenhet som kommissionen har att för antagande lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen”. Kommissionen preciserar i det angripna beslutet att ”artikel 136.1 FEUF kan i synnerhet endast utgöra rättslig grund om åtgärderna avser att stärka medlemsstaternas budgetdisciplin och om de syftar till att tillförsäkra att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt”. Kommissionen har dessutom påpekat att ”artikel 136.1 FEUF under alla omständigheter inte ger unionen befogenhet … att träda i medlemsstaternas ställe vad gäller utövandet av deras budgetmässiga suveränitet och därmed sammanhängande uppgifter rörande statens intäkter och kostnader”.

28

Det framgår att kommissionen vägrade att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet med motiveringen att det inte uppfyllde villkoret i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011. Kommissionen har dessutom tydligt angett att varken de av sökanden nämnda bestämmelserna om ekonomisk och monetär politik, det vill säga artiklarna 119 FEUF–144 FEUF, eller någon annan rättslig grund ger den institutionen befogenhet att till Europeiska unionens råd lägga fram ett förslag till rättsakt som gör det möjligt att uppnå det syfte som det föreslagna europeiska medborgarinitiativet eftersträvar. I detta hänseende, hänvisas det i det angripna beslutet särskilt till artikel 136.1 FEUF och skälen till att kommissionen anser att det föreslagna medborgarinitiativet inte kan stödjas på denna rättsliga grund anges däri.

29

Kommissionen har således i det angripna beslutet anfört skälen till att den anser att det är motiverat att vägra registrering av det föreslagna europeiska medborgainitiativet.

30

Motiveringsskyldighetens omfattning är, såsom har nämnts ovan, dessutom beroende av den aktuella rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilken den antagits. I förevarande fall är det föreslagna europeiska medborgainitiativet inte tillräckligt klart och precist avseende den rättsliga grund som påstås ge kommissionen befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen.

31

Det föreslagna europeiska medborgainitiativet innehåller nämligen inte, såsom kommissionen mycket riktigt har anfört som svar på en fråga från tribunalen, något argument rörande sambandet mellan de 26 artiklarna i EUF-fördraget om unionens ekonomiska och monetära politik, till vilka det föreslagna medborgarinitiativet hänvisar som helhet och innehållet i medborgarinitiativet. Det är endast i ansökan genom vilken talan väcktes som sökanden har hänvisat till artiklarna 122 FEUF och 136 FEUF som de specifika grunderna till kommissionens befogenhet att lägga fram en sådan unionsrättsakt som avses i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet. Kommissionen kan därför inte i beslutet klandras för att inte noggrant ha prövat de olika bestämmelserna i EUF-fördraget som det i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet har hänvisats till som helhet och för att den endast konstaterade att de bestämmelserna saknade relevans, samtidigt som den fann det lämpligt att mer ingående pröva den av dessa bestämmelser som den ansåg var mest relevant och angav härvid dessutom skälen till att den bestämmelsen inte kunde utgöra rättslig grund.

32

Under dessa omständigheter innehåller det angripna beslutet med beaktande av sammanhanget tillräckligt med omständigheter för att sökanden ska kunna få kännedom om skälen till att det föreslagna europeiska medborgarinitiativet har vägrats registrering och för att unionsdomstolen ska kunna utföra sin prövning.

33

Sökanden har i detta sammanhang anfört att motiveringen i det angripna beslutet under alla omständigheter är felaktig och tribunalen påpekar härvid att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, REG, EU:C:2008:392, punkterna 166 och 181 och där angiven rättspraxis).

34

Tribunalen finner således att kommissionen iakttog motiveringsskyldigheten när den antog det angripna beslutet.

35

Sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt fann att det villkor som stadgas i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 inte var uppfyllt. Kommissionen kom nämligen fram till den bedömningen genom att åsidosätta artikel 122.1 och 122.2 FEUF, artikel 136.1 b FEUF och bestämmelser i internationell rätt.

36

Sökanden har hävdat att stadfästelsen av principen om nöd, såsom den förstås av sökanden, omfattas av ”lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen” som rådet har befogenhet att anta i enlighet med artikel 122.1 FEUF. Den åtgärden bidrar till att de medlemsstater som har påverkats av den orimliga skuldbördan och som befinner sig i en ekonomisk nödsituation ska kunna återhämta sig. Sökanden anser att det inte kan krävas att statsskulden återbetalas när återbetalningen leder till att befolkningen berövas de resurser som krävs för att täcka sina grundläggande behov.

37

Sökanden har tillagt att bestämmelserna i artikel 122.1 FEUF avser alla åtgärder som är lämpliga med hänsyn till den ekonomiska situationen, vilken i motsats till det argument som kommissionen har gjort gällande, därför inte enbart ska gälla de problem som en medlemsstat kan stå inför vid försörjningen av energivaror.

38

Enligt sökanden syftar artikel 122.1 FEUF till att stadfästa en institutionell solidaritet som följer av medlemsstaternas moraliska och juridiska skyldighet att stödja och bistå varandra. Denna solidaritet bör aktualiseras i samtliga de fall då en medlemsstat står inför svårigheter, bland annat ekonomiska, som kan påverka medlemsstatens överlevnad och verksamhet.

39

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

40

Det anges i artikel 122.1 FEUF att rådet på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna får besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet.

41

Tribunalen erinrar inledningsvis om att domstolen i dom av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, REU, EU:C:2012:756, punkterna 115 och 116) slog fast att artikel 122.1 FEUF inte utgör en lämplig rättslig grund för ett eventuell finansiellt stöd från unionen i form av införandet av en finansieringsmekanism till förmån för de medlemsstater som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem.

42

Även om det är riktigt, såsom sökanden har hävdat, att det inte framgår av bestämmelsens ordalydelse att den endast avser det förhållandet att rådet antar åtgärder i det fall då det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet, visar den anda av solidaritet mellan medlemsstaterna som ska råda när rådet antar lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen i den mening som avses i artikel 122.1 FEUF, dessutom att dessa åtgärder grundas på att medlemsstaterna bistår varandra.

43

Mot denna bakgrund utgör bestämmelsen under alla omständigheter inte en lämplig rättslig grund för antagandet i unionslagstiftningen av principen om nöd – såsom den förstås av sökanden – enligt vilken en medlemsstat har befogenhet att ensidigt besluta om att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld på grund av att den står inför allvarliga finanseringsproblem.

44

Mot denna bakgrund kan den första invändningen således inte godtas.

45

Sökanden har hävdat att eftergift eller anstånd med betalningen av en medlemsstats skuld med hänvisning till principen om nöd, när denna medlemsstat befinner sig i en ekonomisk nödsituation på grund av omständigheter utanför dess kontroll kan kvalificeras som ekonomiskt bistånd i den mening som avses i artikel 122.2 FEUF. Enligt sökanden följer det nämligen av bestämmelsens ordalydelse att ett sådant ekonomiskt bistånd kan lämnas under en begränsad tid eller mer generellt i form av en möjlighet att beviljas stöd, vilket innebär att biståndet inte endast gäller antagande av ad hoc-åtgärder, såsom kommissionen felaktigt har gjort gällande. Slutligen, uppställs det inte som krav i den bestämmelsen att ett sådant bistånd nödvändigtvis ska finansieras genom unionens budget.

46

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

47

Om en medlemsstat har svårigheter eller allvarligt hotas av stora svårigheter till följd av naturkatastrofer eller osedvanliga händelser utanför dess kontroll, kan rådet på förslag av kommissionen besluta att på vissa villkor bevilja den berörda medlemsstaten ekonomiskt bistånd från unionen i enlighet med artikel 122.2 FEUF.

48

Det har redan slagits fast att bestämmelsen gör det möjligt för unionen att på vissa villkor, bevilja finansiellt stöd ad hoc till en medlemsstat. Däremot kan införandet av en lagstadgad mekanism om avsägande av statsskulden, såsom sökanden vill, inte motiveras med stöd av den bestämmelsen på grund av en sådan mekanisms generella och bestående karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom Pringle, punkt 41 ovan, EU:C:2012:756, punkterna 65, 104 och 131).

49

Det har dessutom redan fastställts att artikel 122 FEUF endast avser ett finansiellt stöd som beviljas av unionen och inte av medlemsstaterna (dom Pringle, punkt 41 ovan, EU:C:2012:756, punkt 118). Antagandet av principen om nöd, såsom den förstås av sökanden omfattas inte – även om det som sökanden har gjort gällande antas att principen omfattas av begreppet ekonomiskt bistånd i den mening som avses i bestämmelsen – av de biståndsåtgärder som unionen kan bevilja enligt nämnda bestämmelse, eftersom antagandet av en sådan princip i synnerhet inte endast skulle avse en medlemsstats skuld till unionen utan även statens skulder till andra juridiska, fysiska, offentliga eller privata personer, trots att det är uppenbart att ett sådant fall inte omfattas av den aktuella bestämmelsen.

50

Härav följer att antagandet av principen om nöd, enligt vilken en medlemsstat har rätt att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld uppenbart inte omfattas av de åtgärder för ekonomiskt bistånd som rådet har befogenhet att vidta med stöd av artikel 122.2 FEUF.

51

Tribunalen kan således inte heller godta den andra invändningen.

52

Sökanden har hävdat att det var felaktigt av kommissionen att finna att artikel 136.1 FEUF dels endast kan utgöra rättslig grund om åtgärderna avser att stärka ”budgetdisciplin[en]”, dels inte ger unionen befogenhet att träda i medlemsstaternas ställe vad gäller utövandet av deras budgetmässiga suveränitet och därmed sammanhängande uppgifter rörande statens intäkter och utgifter.

53

Enligt sökanden omfattas principen om nöd av riktlinjerna för den ekonomiska politiken i den mening som avses i artikel 136.1 b FEUF, eftersom en sådan princip bidrar till samordningen och harmoniseringen av medlemsstaternas ekonomiska politik i förhållande till de medlemsstater som befinner sig i en situation som innebär nöd och eftersträvar således mål som är förenliga med unionens värden, det vill säga folkens välfärd, frihet, säkerhet och rättvisa, ekonomisk sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna.

54

Sökanden har anfört att de åtgärder avseende medlemsstaterna inom euroområdet som rådet med stöd av den ovannämnda bestämmelsen har befogenhet att vidta, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artiklarna 122–126 FEUF, inte är begränsade till att endast avse åtgärder som syftar till att stärka budgetdisciplinen. Någon begränsning vid tillämpningen av åtgärderna kan enligt sökanden inte heller följa av ett påstått åsidosättande av medlemsstaternas ”budgetmässiga suveränitet”, eftersom en sådan begränsning direkt skulle strida mot möjligheten att anta åtgärder avseende budgetdisciplinen och skulle dessutom strida mot den solidaritetsklausul som stadfästs i artikel 222 FEUF. Däri föreskrivs i synnerhet att medlemsstaterna ska handla gemensamt vid en katastrof som orsakas av människor, såsom är fallet i Grekland.

55

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

56

I artikel 136.1 FEUF föreskrivs följande. ”För att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt”, och i enlighet med tillämpliga bestämmelser i fördragen, ska rådet i enlighet med det tillämpliga förfarandet bland dem som anges i artiklarna 121 och 126, med undantag för det förfarande som anges i artikel 126.14 FEUF, besluta om åtgärder för de medlemsstater som har euron som valuta för att ”stärka samordningen och övervakningen av dessa staters budgetdisciplin” [artikel 136.1 a FEUF] och ”för dessa medlemsstater utarbeta riktlinjer för den ekonomiska politiken och se till att de överensstämmer med de riktlinjer som har antagits för hela unionen, samt se till att de övervakas” [artikel 136.1 b FEUF].

57

Det finns ingen omständighet om gör det möjligt att finna, och sökanden har inte styrkt, att ett antagande av principen om nöd – som ger en medlemsstat rätt att ensidigt besluta att statsskulden ska efterges – syftar till att stärka samordningen av budgetdisciplinen eller omfattas av riktlinjerna för den ekonomiska politiken som rådet har befogenhet att utarbeta för att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt.

58

Unionens roll på den ekonomiska politikens område är, såsom domstolen har slagit fast i domen Pringle, punkt 41 ovan (EU:C:2012:756, punkterna 51 och 64), begränsad till att besluta om samordningsåtgärder. Antagandet av en lagstiftningsakt som ger en medlemsstat rätt att inte återbetala statsskulden omfattas inte av begreppet ”riktlinje för den ekonomiska politiken” i den mening som avses i artikel 136.1 b FEUF, vilken den aktuella invändningen grundar sig på, utan får i praktiken till följd att de avtalsslutande parternas fria vilja ersätts med en lagstadgad mekanism om ensidigt avsägande av statsskulden, vilket uppenbart inte är tillåtet enligt bestämmelsen.

59

Härav följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att förslaget om att stadfästa principen om nöd, såsom den förstås av sökanden uppenbart inte omfattas av bestämmelserna i artikel 136.1 FEUF.

60

I motsats till vad sökanden har hävdat i detta sammanhang strider det inte mot solidaritetsklausulen i artikel 222 FEUF – enligt vilken ”[u]nionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor” – att vägra införa en sådan princip i unionens rättsakter, eftersom solidaritetsklausulen uppenbart varken avser den ekonomiska och monetära politiken eller medlemsstaternas ekonomiska situation eller budgetproblem.

61

Denna invändning kan således inte heller godtas.

62

Sökanden har hävdat att principen om nöd har slagits fast i Fasta mellanfolkliga domstolens praxis som en bestämmelse i internationell rätt som motiverar att återbetalningar av statsskulden ställs, eller till och med att en del av skulden efterges, av ekonomiska skäl eller av skäl som rör statens inre och yttre säkerhet. Kommissionen har inte fog för att vägra införa denna regel i unionens rättsordning.

63

Enligt sökanden har tribunalen dessutom i beslut av den 19 september 2012, Grekland/kommissionen (T‑52/12 R, REU, EU:T:2012:447, punkt 54) medgett att en sådan princip existerar med avseende på den särskilda situationen i Republiken Grekland genom att slå fast att på grund av de exceptionella omständigheter som kännetecknar den ekonomiska situationen i den medlemsstaten, ska medlemsstatens och befolkningens intressen sättas framför återkravet av stöd som enligt kommissionen beviljats olagligen.

64

Kommissionen har bestritt sökandens argument.

65

Även om det antas att det finns en bestämmelse i internationell rätt som stadfäster principen om nöd, enligt vilken en medlemsstat har rätt att inte återbetala statsskulden under exceptionella omständigheter, räcker under alla omständigheter inte enbart den omständigheten att det finns en sådan princip i internationell rätt för att grunda ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen, eftersom det inte finns någon tilldelning av befogenhet i fördragen för detta ändamål, vilket framgår av prövningen av de olika bestämmelser i fördragen som sökanden har åberopat i samband med förevarande talan.

66

Följaktligen kan inte heller den fjärde invändningen godtas och därför kan talan såvitt avser denna grund inte vinna bifall.

67

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas i sin helhet.

68

Det föreskrivs i artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler att rättegångsdeltagare som har tappat målet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

69

Enligt artikel 135.1 får tribunalen, om så anses skäligt, undantagsvis besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

70

Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Sökanden har tappat målet och ska därför ersätta rättegångskostnaderna. I den mån sökanden har påstått att det föreligger särskilda skäl eftersom han inte förmår ersätta samtliga rättegångskostnader, finner tribunalen att detta påstående under alla omständigheter inte stöds av någon konkret bevisning.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande: