1

Den 3 maj 2006 antog Europeiska gemenskapernas kommission beslut K(2006) 1766 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Chemicals Holding AB, Eka Chemicals AB, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret SA, Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat VPP-beslutet).

2

I VPP-beslutet slog kommissionen fast att sökanden, det vill säga Degussa AG, nu Evonik Degussa GmbH, hade överträtt artikel 81 EG inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) tillsammans med sexton andra företag som är verksamma inom sektorn för väteperoxid och perborat. Sökanden, som var det första företaget att ta kontakt med kommissionen, vilket skedde i december 2002 med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete), och som därvid till fullo samarbetat genom att till kommissionen överlämna alla uppgifter som den förfogade över rörande överträdelsen, beviljades full immunitet mot böter.

3

År 2007 offentliggjordes en första icke-konfidentiell version av VPP-beslutet på den webbplats som tillhör kommissionens generaldirektorat (GD) för konkurrens (nedan kallat GD konkurrens).

4

Genom skrivelse av den 28 november 2011 informerade kommissionen sökanden om sin avsikt att offentliggöra en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet, i vilken hela beslutets innehåll med undantag för konfidentiella uppgifter skulle offentliggöras. Kommissionen gav samtidigt sökanden tillfälle att identifiera de eventuella uppgifter i VPP-beslutet för vilka sökanden avsåg att begära konfidentiell behandling.

5

Sökanden ansåg att denna mer detaljerade icke-konfidentiella version innehöll konfidentiella uppgifter eller affärshemligheter och underrättade därför kommissionen i en skrivelse av den 23 december 2011 att den motsatte sig det planerade offentliggörandet. Till stöd för denna ståndpunkt gjorde sökanden särskilt gällande att denna icke-konfidentiella version innehöll flera uppgifter som den lämnat till kommissionen med stöd av programmet för förmånlig behandling, samt även namnen på flera av dess samarbetspartners och uppgifter om dess affärsrelationer. Enligt sökanden strider det planerade offentliggörandet således mot principen om skydd för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen och kan medföra skada för kommissionens utredningsverksamhet.

6

Genom skrivelse av den 15 mars 2012 informerade kommissionen sökanden om att den godtog att i det planerade offentliggörandet av den nya icke-konfidentiella versionen avlägsna alla uppgifter som gjorde det möjligt att direkt eller indirekt spåra källan till de uppgifter som lämnats inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete. Kommissionen godtog även att avlägsna namnen på sökandens samarbetspartners. Kommissionen ansåg det däremot inte motiverat att sekretessbelägga övriga uppgifter för vilka sökandena hade begärt konfidentiell behandling.

7

Sökanden utnyttjade den möjlighet att vända sig till förhörsombudet som följer av beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, s. 29), (nedan kallat beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde) för att förhörsombudet skulle förhindra publiceringen i den icke-konfidentiella versionen av alla uppgifter som sökanden lämnat med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete.

8

I beslut C(2012) 3534 final av den 24 maj 2012 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog förhörsombudet, för kommissionens räkning, sökandenas begäran om konfidentiell behandling och godtog således publiceringen av de uppgifter som sökanden lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

9

I det angripna beslutet underströk förhörsombudet begränsningarna för sitt kompetensområde, vilket endast gjorde det möjligt att undersöka huruvida en uppgift ska anses vara konfidentiell, men inte att avhjälpa ett eventuellt åsidosättande av sökandenas berättigade förväntningar i förhållande till kommissionen.

10

Förhörsombudet angav vidare att sökanden motsatte sig publicering av en ny, mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet, enbart på grund av att det innehöll uppgifter som lämnats med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete och att utlämnandet av sådana uppgifter till tredje man skulle kunna orsaka sökanden skada i samband med en talan om skadestånd vid nationella domstolar. Enligt förhörsombudet har kommissionen ett stort bedömningsutrymme när den beslutar om att offentliggöra mer än bara huvuddragen av sina beslut. Dessutom utgör hänvisningar till handlingar i det administrativa ärendet i sig inte några affärshemligheter eller annan konfidentiell information.

11

Enligt förhörsombudet hade sökanden inte visat att publicering av de uppgifter som sökanden lämnat till kommissionen i syfte att erhålla en förmånlig behandling kunde orsaka sökanden allvarlig skada. Ett företags intresse av att detaljerna rörande det rättsstridiga beteende som det anklagas för inte ska offentliggöras för allmänheten, när kommissionen har påfört det böter för överträdelse av konkurrensrätten, förtjänar under alla omständigheter inte något särskilt skydd. Förhörsombudet erinrade härvid om att möjligheten att väcka en talan om skadestånd utgör en del av Europeiska unionens konkurrenspolitik och att sökanden således inte kunde hävda ett berättigat intresse av att skyddas från risken att drabbas av en sådan talan på grund av sitt deltagande i den kartell som var föremål för VPP-beslutet.

12

Förhörsombudet ansåg vidare att det inte hade befogenhet att besvara sökandens argument om att ett utlämnande till tredje man av uppgifter som lämnats till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling skulle kunna skada programmet, eftersom en sådan fråga gick utöver gränserna för dess befogenhet. Förhörsombudet erinrade om att det enligt rättspraxis ankommer på kommissionen att ensam bedöma i vilken utsträckning de faktiska och historiska omständigheter under vilka det påtalade beteendet har ägt rum ska offentliggöras för allmänheten, i den mån de inte innehåller några konfidentiella uppgifter.

13

Slutligen angav förhörsombudet att eftersom den befogenhet som förhörsombudet anförtrotts enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde är begränsad till att bedöma i vilken utsträckning uppgifter utgör affärshemligheter eller ska omfattas av konfidentiell behandling på någon annan grund, hade det inte befogenhet att pröva sökandens argument om att offentliggörandet av sådana uppgifter som sökanden lämnat inom ramen för programmet för förmånlig behandling innebar en oskälig särbehandling i förhållande till andra deltagare i den överträdelse som beivrats genom VPP-beslutet och att det således innebar ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

14

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 augusti 2012.

15

I beslut av den 16 november 2012 i mål T‑341/12 R, Evonik Degussa mot kommissionen, konstaterade tribunalens ordförande att verkställigheten av det angripna beslutet skulle avbrytas och att kommissionen skulle förpliktas att tills vidare avstå från att offentliggöra en mer detaljerad version av VPP-beslutet, såvitt avser sökanden, än den version som offentliggjorts på GD konkurrens webbplats år 2007.

16

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

17

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, anmodade tribunalen kommissionen att inge en handling. Kommissionen ingav den begärda handlingen inom den föreskrivna fristen.

18

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 9 april 2014.

19

På dagen för förhandlingen ingav sökanden en kopia av en skrivelse från kommissionen daterad den 11 februari 2014 angående ett pågående skiljedomsförfarande i Förenta staterna. Ordföranden vid tredje avdelningen anmodade därvid kommissionen att yttra sig angående denna nya rättegångshandling inom en vecka från förhandlingen. I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2014 bekräftade kommissionen att den motsatte sig att denna handling skulle beaktas i detta förfarande med hänsyn till att den ingetts i sent skede.

20

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

21

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

22

Sökanden har i huvudsak anfört fem grunder till stöd för sin talan. För det första åsidosättande av artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, rätten till god förvaltning och rätten att yttra sig, för det andra otillräcklig motivering, för det tredje åsidosättande av skyddet för affärshemligheter enligt artikel 339 FEUF och artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), samt den konfidentiella karaktären på de uppgifter som kommissionen har för avsikt att offentliggöra, för det fjärde åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen, och för det femte åsidosättande av ändamålsprincipen i artikel 28.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) och åsidosättande av artikel 48 i kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna [101 FEUF och 102 FEUF], enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (EUT C 325, 2005, s. 7) (nedan kallat tillkännagivandet om tillgång till handlingar i ärenden).

23

Denna grund innehåller i huvudsak två delar. I den första delen har sökanden kritiserat förhörsombudet för att inte i sak ha prövat de av sökanden anförda argumenten om åsidosättande av principen om berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen och för att inte heller ha prövat sökandens argument att kommissionens planerade offentliggörande strider mot principen i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, enligt vilken uppgifter som inhämtats med tillämpning av artiklarna 17–22 i nämnda förordning inte får användas för andra ändamål än de för vilka de har inhämtats. Enligt sökanden gjorde förhörsombudet en felaktig inskränkning av den kontroll som denne får utöva enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde genom att begränsa sin prövning till att enbart avse frågan huruvida de uppgifter, beträffande vilka sökanden motsatt sig ett offentliggörande, var konfidentiella.

24

I den andra delgrunden har sökanden hävdat att förhörsombudet antog det angripna beslutet i strid med sökandens rätt till god förvaltning som garanteras genom artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att vid sin prövning underlåta att pröva vissa av de argument som sökanden anfört. Detta utgör även ett åsidosättande av sökandens rätt enligt artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna att på ett ändamålsenligt sätt få yttra sig i det administrativa förfarandet.

25

Kommissionen har bestritt dessa argument.

26

Såvitt avser den första delgrunden framhåller tribunalen följande. Sökanden har som första grund kritiserar förhörsombudet för att ha underlåtit att besvara tre olika argument som anförts av sökanden och vilka vart och ett enligt sökanden var av sådan art att de kunde förhindra kommissionens planerade offentliggörande av en fullständigare icke-konfidentiell version av VPP-beslutet. Dessa argument avser för det första ett åsidosättande av ändamålsprincipen i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, enligt vilken uppgifter som inhämtats av kommissionen med tillämpning av artiklarna 17–22 i nämnda förordning inte får användas för andra ändamål än de för vilka de har inhämtats, för det andra ett åsidosättande av skyddet för de berättigade förväntningar som sökanden hade angående det förhållandet att de omtvistade uppgifterna inte skulle offentliggöras och för det tredje ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen på grund av att offentliggörandet skulle innebära att sökanden hamnar i en mindre gynnsam situation i förhållande till övriga företag som VPP-beslutet var riktat till och som inte samarbetat med kommissionen, i samband med en eventuell talan om skadestånd som väcks av de som drabbats av den överträdelse av konkurrensrätten som beivrats genom detta beslut.

27

Enligt artikel 1.1 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde fastställs i beslutet befogenheterna och funktionerna för förhörsombud som utsetts i konkurrensförfaranden.

28

Artikel 8.1-8.3 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde har följande lydelse:

”1.   När kommissionen avser att lämna ut uppgifter som kan utgöra företags eller personers affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter ska [GD konkurrens] informera dessa skriftligen om denna sin avsikt samt skälen till detta. En tidsfrist ska fastställas inom vilken företagen eller personerna får framföra eventuella skriftliga kommentarer.

2.   Om berörda företag eller personer motsätter sig att uppgifterna lämnas ut, kan de hänskjuta ärendet till förhörsombudet. Om förhörsombudet konstaterar att uppgifterna kan lämnas ut eftersom de inte utgör affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter eller eftersom det finns ett övervägande intresse av att de lämnas ut ska denna slutsats anges i ett motiverat beslut som ska delges berörda företag eller personer. Beslutet skall ange den dag när uppgifterna kommer att lämnas ut. Denna dag får infalla tidigast en vecka efter den dag när meddelandet lämnades.

3.   Punkterna 1 och 2 ska efter nödvändig anpassning vara tillämpliga på utlämnande av uppgifter genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.”

29

Vad gäller kritiken mot att förhörsombudet inte prövade argumentet om ett åsidosättande av ändamålsprincipen, förutsatt att sökanden kan anses ha framfört ett sådant specifikt argument till förhörsombudet i sin begäran av den 10 april 2012, godtar tribunalen kommissionens ståndpunkt att det angripna beslutet i huvudsak innehåller ett svar. I punkt 19 i det angripna beslutet angav förhörsombudet att det ankommer på kommissionen, förutsatt att skyddet för affärshemligheter iakttas, att fastställa vilka uppgifter som den avsåg att offentliggöra utöver huvuddragen i beslut som den antar enligt artikel 23 i förordning nr 1/2003. I punkterna 20 och 21 i det angripna beslutet tillbakavisade förhörsombudet för övrigt sökandens argument att ett sådant offentliggörande var uteslutet när det gäller uppgifter som lämnats till kommissionen av företag som vill komma i åtnjutande av kommissionens program för förmånlig behandling.

30

Utan att det påverkar tribunalens prövning av giltigheten av denna bedömning i samband med den femte grunden, framgår det underförstått men nödvändigtvis av det angripna beslutet att offentliggörandet av uppgifter som lämnats av ett företag som begär tillämpning av programmet för förmånlig behandling, trots att företaget framhållit att det motsätter sig offentliggörandet, således inte strider mot principen i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, enligt vilken uppgifter som kommissionen inhämtat i samband med en utredning av en överträdelse av konkurrensrätten inte får användas för andra ändamål än de för vilka de har inhämtats.

31

När det sedan gäller argumenten om att förhörsombudet inte besvarade sökandens invändningar om underlåtelsen att beakta sökandens berättigade förväntningar på att den omtvistade publiceringen inte skulle äga rum samt om att likabehandlingsprincipen åsidosatts, framhåller tribunalen att dessa argument anförts av sökanden i begäran till förhörsombudet den 10 april 2012.

32

Tribunalen ska således pröva om förhörsombudet gjorde en riktig bedömning i punkterna 15 och 24 i det angripna beslutet när denne inte ansåg sig behörig att pröva dessa argument, med hänsyn till gränserna för sin befogenhet enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde.

33

Tribunalen har i detta avseende slagit fast att när förhörsombudet fattar ett beslut enligt artikel 9 tredje stycket i kommissionens beslut 2001/462/EG, EKSG av den 23 maj 2001 om kompetensområdet för förhörsombudet i vissa konkurrensförfaranden (EGT L 162, s. 21), som ersatts av artikel 8.3 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, får ombudet inte inskränka sig till att undersöka huruvida en version av ett beslut angående en överträdelse av artikel 81 EG innehåller affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter som åtnjuter ett liknande skydd. Förhörsombudet måste även granska om versionen innehåller andra uppgifter som inte får lämnas ut till allmänheten, antingen enligt gemenskapsrättsliga bestämmelser som specifikt skyddar uppgifterna eller på grund av det faktum att uppgifterna är av sådant slag att de omfattas av tystnadsplikten (tribunalens dom av den 30 maj 2006 i mål T-198/03, Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, REG 2006, s. II-1429, punkt 34, och av den 12 oktober 2007 i mål T-474/07, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, REG 2007, s. II-4225, punkt 66).

34

Av denna rättspraxis framgår även att bland dessa regler som särskilt skyddar vissa uppgifter, återfinns Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1) och artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), som föreskriver undantag från rätten att få tillgång till institutionernas handlingar enligt artikel 2.1 i sistnämnda förordning (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 64).

35

Då domarna meddelades i de ovan i punkt 33 nämnda målen Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen och Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, hänvisade artikel 9 i beslut 2001/462 endast till skyddet för affärshemligheter för företag som är föremål för en utredning av konkurrensbrott. Artikel 9 i beslut 2001/462 skilde sig således på denna punkt från artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, som ersatt artikel 9 i beslut 2001/462, eftersom nämnda artikel 8 hänvisar såväl till företagens affärshemligheter som till annan konfidentiell information.

36

Såsom har framhållits ovan i punkt 33, har tribunalen emellertid enligt den rättspraxis som nämns i den punkten gjort en tolkning av artikel 9.3 i beslut 2001/462 som går utöver bestämmelsens lydelse, med stöd av en bedömning av bestämmelsens sammanhang och syfte.

37

Tribunalen påpekade inledningsvis att artikel 9 i beslut 2001/462 syftar till att i processuellt hänseende säkerställa gemenskapsrättens skydd för de uppgifter som kommissionen tagit del av under förfaranden inom ramen för tillämpningen av konkurrensreglerna (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 28). Tribunalen erinrade härvid om skyddet för uppgifter som till sin art omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 20.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), och påpekade att skyddet för de uppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt rättspraxis omfattar mer än företagens affärshemligheter (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 29).

38

Tribunalen angav därefter att de två första styckena i artikel 9 i beslut 2001/462 avser utlämnandet av uppgifter till personer, företag eller företagssammanslutningar för att dessa ska kunna utöva sin rätt att yttra sig inom ramen för ett förfarande för tillämpning av konkurrensreglerna. Är det däremot fråga om att lämna ut uppgifter till allmänheten genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning, gäller dessa bestämmelser endast i tillämpliga delar enligt artikel 9 tredje stycket i beslut 2001/462. Detta innebär i synnerhet att efter ett beslut av förhörsombudet enligt denna bestämmelse så är förhörsombudet förpliktat att vaka över att tystnadsplikten upprätthålls i fråga om uppgifter som inte omfattas av samma särskilda skydd som affärshemligheter, i synnerhet sådana uppgifter som får lämnas ut till tredje man som har rätt att yttra sig i förfarandet, men uppgifternas konfidentiella karaktär förhindrar att de lämnas ut till allmänheten (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 31).

39

Tribunalen motiverade vidare sin extensiva tolkning av artikel 9 i beslut 2001/462 med hänvisning till skäl 9 i detta beslut, av vilken det följer att ”[n]är information lämnas ut om fysiska personer [ska] särskild hänsyn tas till … förordning … nr 45/2001” (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 32).

40

Dessa konstateranden är även relevanta när det gäller beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde.

41

Liksom artikel 9 i beslut 2001/462, syftar artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde nämligen till att tillhandahålla förfarandebestämmelser för genomförande av det skydd som unionsrätten ger sådana uppgifter som kommissionen har fått kännedom om inom ramen för konkurrensrättsliga förfaranden. Detta skydd regleras numera i artikel 28.2 i förordning nr 1/2003. I nämnda artikel 8 görs samma åtskillnad som den som angetts ovan i punkt 38 mellan sekretesskyddet för uppgifter gentemot tredje man som har rätt att yttra sig inom ramen för ett konkurrensrättsligt förfarande, och det vidsträcktare skydd som ska gälla när ett offentliggörande i EUT är planerat. Dessutom har skäl 23 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde i huvudsak samma innehåll som skäl 9 i beslut 2001/462 och det anges att förhörsombudet bland annat ska beakta förordning nr 45/2001 när uppgifter lämnas ut angående fysiska personer.

42

I förevarande fall utgör emellertid principen om skydd för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen, vilka åberopades av sökanden inför förhörsombudet, inte något specifikt skydd mot att sådana uppgifter som de som sökanden lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av kommissionens program för förmånlig behandling offentliggörs för allmänheten.

43

Tvärtemot exempelvis reglerna i förordning nr 45/2001 angående det sätt som unionens organ eller institutioner ska behandla personliga uppgifter, eller artikel 4 i förordning nr 1049/2001 beträffande undantagen från rätten att få tillgång till handlingar, har nämnda principer inte till specifikt syfte att skydda sekretessen för uppgifter eller handlingar. Dessa principer hänför sig således inte som sådana till det skydd som unionsrätten ger uppgifter som kommissionen har fått kännedom om i samband med konkurrensrättsliga förfaranden, utan dessa principer går utöver gränserna för förhörsombudets uppdrag enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde.

44

Förhörsombudet gjorde således i förevarande fall en riktig bedömning när det konstaterade att det saknade befogenhet att besvara de invändningar mot den omtvistade publiceringen som anförts av sökanden med stöd av principen om skydd för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen.

45

När det gäller anmärkningen att det angripna beslutet innehöll en uppenbart oriktig bedömning, eftersom ingen avdelning inom kommissionen hade undersökt de principinvändningar som sökanden framfört mot offentliggörandet av en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet (vilken anmärkning sökanden anfört till stöd för den första grunden), finner tribunalen att inte heller denna anmärkning kan vinna framgång.

46

Såsom kommissionen med rätta har anfört, grundar sig nämligen denna anmärkning på en felaktig förutsättning, nämligen att kommissionen generellt skulle ha underlåtit att ta ställning i detta avseende.

47

I skrivelsen som GD konkurrens skickade till sökanden den 28 november 2011, angav kommissionen att den av öppenhetsskäl hade beslutat att offentliggöra en ny mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet.

48

Det framgår vidare av den skrivelse som GD konkurrens skickade till sökanden den 15 mars 2012 att kommissionen ansåg att den i samband med bedömningen av de principinvändningar som anförts mot den omtvistade publiceringen var skyldig att göra en avvägning mellan framförallt skyddet för syftet med kommissionens utredningar, som utgör ett undantag från öppenhetsprincipen enligt artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, och parternas legitima intressen. Kommissionen har vidare anfört att en handling, såsom en förklaring som lämnats av ett företag, inte har något skydd enbart på grund av att den har ingetts inom ramen för en begäran om förmånlig behandling och att den planerade publiceringen inte undergräver syftet med kommissionens utredningar. Kommissionen har framhållit att det i förevarande fall var nödvändigt att beakta artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001, enligt vilken de undantag från rätten att få tillgång till handlingarna som anges i de tre första punkterna i denna artikel enbart ska tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att den omtvistade publiceringen inte innebar att sökandens berättigade förväntningar trätts förnär.

49

Tvärtemot vad sökanden har hävdat konstaterar tribunalen således att kommissionen verkligen granskade de principinvändningar som sökanden riktat mot den omtvistade publiceringen.

50

Med hänsyn till de konstateranden som gjorts ovan i punkterna 30, 44 och 49, finner tribunalen slutligen att den andra delgrunden inte kan vinna framgång. Sökanden har i denna del hävdat att förhörsombudets vägran att besvara vissa av sökandens invändningar mot den omtvistade publiceringen innebar ett åsidosättande av sökandens rätt till god förvaltning som garanteras enligt artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt av sökandens rätt att få yttra sig på ett ändamålsenligt sätt under det administrativa förfarandet i enlighet med artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

51

Av det ovanstående följer att talan inte kan bifallas på den första grunden.

52

Sökanden har kritiserat förhörsombudet för att inte i tillräcklig mån ha motiverat det angripna beslutet, i strid med artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt artikel 8.2 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde. Sökandena anser att det angripna beslutet inte redogör för vad som mer än fem år efter publiceringen av en första icke-konfidentiell version av VPP-beslutet motiverar publiceringen av en mer fullständig icke-konfidentiell version av detta beslut. Även om sökanden medger att kommissionen har hänvisat till öppenhetsskäl i den skrivelse som skickades till sökanden den 28 november 2011, går det inte att enbart av denna hänvisning förstå varför kommissionen ansåg att den första icke-konfidentiella versionen som offentliggjordes på kommissionens internetsida år 2007 inte uppfyllde eller inte längre uppfyller detta krav. En särskild motivering avseende denna punkt i det angripna beslutet var desto mer nödvändig, eftersom kommissionens beslut att publicera en mer komplett icke-konfidentiell version av VPP-beslutet avvek från tidigare administrativ praxis.

53

Kommissionen har hävdat att det angripna beslutet, bedömt i sitt sammanhang, är tillräckligt motiverat i detta avseende.

54

Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut till syfte att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet och att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas. Denna skyldighet beror dock på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T-49/95, Van Megen Sports mot kommissionen, REG 1996, s. II-1799, punkt 51).

55

Även om kommissionen enligt artikel 296 FEUF är skyldig att ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för beslutet och de överväganden som ligger till grund för detta, krävs det emellertid inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i nämnda bestämmelse inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och utifrån samtliga rättsregler på det aktuella området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 26 oktober 2012 i mål T‑53/12, CF Sharp Shipping Agencies mot rådet, punkt 37). En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (tribunalens dom av den 15 april 2011 i mål T‑465/08, Republiken Tjeckien mot kommissionen, REU 2011, s. II‑1941, punkt 163).

56

Denna motiveringsskyldighet kommer till uttryck genom artikel 8.2 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, i förening med punkt 3 i denna artikel, beträffande sådana beslut som fattas av förhörsombudet efter en begäran om konfidentiell behandling avseende vissa uppgifter i förfaranden om tillämpningen av konkurrensreglerna.

57

I förevarande fall framgår det av sökandens skrivelse till GD konkurrens av den 23 december 2011, och den skrivelse som sökanden skickade till förhörsombudet den 10 april 2012, att sökanden under det administrativa förfarandet gjorde gällande att ett offentliggörande av en ny version av VPP-beslutet som innehåller uppgifter som sökanden hade lämnat frivilligt i syfte att omfattas av 2002 års meddelande om samarbete, skulle åsidosätta dess berättigade förväntningar och att det dessutom inte är motiverat med hänsyn till ett övervägande allmänintresse. Det framgår vidare av dessa skrivelser att sökanden gjorde gällande att en sådan publicering skulle avvika från kommissionens tidigare administrativa praxis, vilken bestod i att inte offentliggöra sådana uppgifter för tredje man som företagen lämnat till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling.

58

Tribunalen framhåller på denna punkt att förhörsombudet visserligen inte specifikt bemötte vart och ett av dessa argument i sak, men att detta, såsom framgår av prövningen av den första grunden, skedde i syfte att iaktta gränserna för förhörsombudets kompetensområde såsom det fastställts i artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde.

59

Det angripna beslutet har dock, vilket redan framhållits ovan i punkt 49, antagits till följd av ett administrativt förfarande under vilket det begärdes att kommissionen skulle besvara de principinvändningar som sökanden framställt mot den planerade publiceringen och som gick utöver förhörsombudets kompetensområde.

60

Under dessa förhållanden och för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för sökanden, är det nödvändigt att betrakta det angripna beslutet i det sammanhang i vilket det antogs och följaktligen slå fast att nämnda beslut underförstått, men nödvändigtvis, inbegriper kommissionens inställning till det planerade offentliggörandet, formulerad av GD konkurrens, i den mån den avser aspekter som inte omfattas av förhörsombudets kompetensområde.

61

När det angripna beslutet betraktas på detta sätt är det möjligt för sökanden att förstå de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för beslutet.

62

Såsom framhållits ovan i punkt 47, motiverade kommissionen, i den skrivelse som GD konkurrens skickade till sökanden den 28 november 2011, sin avsikt att offentliggöra en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet med hänvisning till syftet att uppnå öppenhet.

63

Även om det visserligen är korrekt att förhörsombudet uppgav sig sakna befogenhet för att pröva ett eventuellt åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar på grund av att en sådan prövning skulle ha överskridit gränserna för dennes kompetensområde enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, besvarade kommissionen emellertid uttryckligen, i en skrivelse som skickades till sökanden den 15 mars 2012, sökandens argument att den omtvistade publiceringen åsidosatte dess berättigade förväntningar.

64

Såsom tribunalen redan har framhållit ovan i punkt 48, framgår det nämligen av denna skrivelse att kommissionen i samband med bedömningen av principinvändningarna mot den omtvistade publiceringen, ansåg att den var skyldig att göra en avvägning mellan framför allt skyddet för syftet med kommissionens utredningar, som utgör ett undantag från principen om öppenhet enligt artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, och parternas legitima intressen. Kommissionen angav vidare att en handling inte har något skydd enbart på grund av att den har ingetts inom ramen för en begäran om förmånlig behandling och att den planerade publiceringen inte innebar någon skada för syftet med kommissionens utredningar. Kommissionen har vidare framhållit att det i förevarande fall var nödvändigt att beakta artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001, enligt vilken de undantag som anges i de tre första punkterna i denna artikel enbart ska tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll. Kommissionen drog härav slutsatsen att den omtvistade publiceringen inte innebar att sökandens berättigade förväntningar åsidosattes.

65

I det angripna beslutet anges vidare flera omständigheter till stöd för att avslå sökandens begäran om konfidentiell behandling. Förhörsombudet har härvid framhållit att hänvisningar till handlingar i det administrativa ärendet i sig inte utgör några affärshemligheter eller annan konfidentiell information. Avslaget på begäran om konfidentiell behandling motiverades därefter av det stora bedömningsutrymme som kommissionen har när det gäller publicering av mer än huvuddragen av beslut som kommissionen fattar med tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003. Avslaget motiverades vidare av den omständigheten att sökanden inte hade visat att publiceringen av de uppgifter som de hade lämnat till kommissionen med stöd av 2002 års meddelande om samarbete skulle kunna orsaka dem allvarlig skada. Slutligen motiverades avslaget med att även om en sådan risk skulle anses vara fastställd, framgår det av rättspraxis att sökandens intresse av att detaljerna rörande deras deltagande i en överträdelse inte ska komma till allmänhetens kännedom inte är skyddsvärt. Förhörsombudet angav dessutom att nämnda rättspraxis var analogt tillämplig i förevarande fall, eftersom det i VPP-beslutet, trots att sökanden inte påförts några böter i detta beslut, inte desto mindre hade fastställts att sökanden deltagit i den enda, fortlöpande överträdelsen av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet som omfattades av beslutet.

66

Slutligen leder konstaterandena i föregående punkt även till ett underkännande av sökandens argument om att skälen för att i förevarande fall avvika från kommissionens tidigare administrativa praxis inte framgår av det angripna beslutet. Även om den tidigare administrativa praxis till vilken sökanden har hänvisat anses vara fastställd – vilken prövas i samband med den fjärde grunden – innehåller det angripna beslutet nämligen, bedömt i det sammanhang i vilket det antogs, tillräckliga uppgifter för att sökanden ska kunna förstå de skäl som låg till grund för kommissionens beslut att avvika från denna praxis i förevarande fall.

67

Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt påstående att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat, och talan kan inte vinna bifall på den andra grunden.

68

Sökanden har hävdat att förhörsombudet i det angripna beslutet åsidosatte den konfidentiella karaktären på de uppgifter som frivilligt överlämnats till kommissionen under utredningen. Det angripna beslutet strider av denna anledning mot såväl artikel 339 FEUF som artikel 8 i Europakonventionen.

69

Enligt sökanden är uppgifterna konfidentiella på grund av att de antingen härrör från upplysningar som lämnats av sökanden eller av andra företag inom ramen för programmet för förmånlig behandling, eller från handlingar som frivilligt överlämnats till kommissionen under utredningen. Sådana uppgifter hänför sig till sökandens privata verksamhet och skyddas enligt artikel 8.1 i Europakonventionen, oberoende av deras innehåll. Det följer vidare av domstolens dom av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams mot kommissionen (REG 1985, s. 3539; svensk specialutgåva, volym 8, s. 327), att ett särskilt skydd ska ges uppgifter och handlingar som frivilligt lämnas till kommissionen på villkor att institutionen inte lämnar ut dem.

70

Sökanden har vidare hävdat att de uppgifter för vilka den begär konfidentiell behandling, omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 339 FEUF samt enligt artikel 30.2 i förordning nr 1/2003, eftersom de uppfyller de tre villkor som i detta avseende fastställts i domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen. Dessa uppgifter är endast kända av ett begränsat antal personer, och ett offentliggörande av dessa uppgifter skulle således kunna orsaka sökanden allvarlig skada. Att inte offentliggöra dessa uppgifter framstår som objektivt motiverat, även om man beaktar motsatta intressen som talar för ett offentliggörande.

71

Sökanden har i detta avseende påpekat att de uppgifter som omfattas av det planerade offentliggörandet i förevarande fall och som inte offentliggjorts i den provisoriska icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet som publicerades år 2007, på ett detaljerat sätt redogör inte bara för de konkurrensbegränsande avtalen och det informationsutbyte som omfattas av VPP-beslutet, utan även det sätt på vilket sökanden deltog. Dessa uppgifter åtföljs av flera citat som hämtats från handlingar som ingetts av företag som önskar delta i programmet för förmånlig behandling samt tolkningsförklaringar av kommissionen. Ett sådant offentliggörande ska likställas med ett direkt offentliggörande av de upplysningar som lämnats av sökanden och de andra företag som var föremål för VPP-beslutet – vilka lämnade upplysningar med stöd av programmet för förmånlig behandling – vilket allvarligt kan skada sökandens goda namn och rykte och påverka dess ställning på marknaden. Sökanden har vidare anfört att det planerade offentliggörandet orsakar företaget en allvarligare skada än den som orsakas de andra företagen som deltagit i överträdelsen och som påförts böter enligt VPP-beslutet, eftersom sökanden, för att erhålla immunitet mot böter, inte hade något annat val än att utan förbehåll erkänna sitt deltagande i överträdelsen och i så stor utsträckning som möjligt bidra till att klargöra de faktiska omständigheter som fastställts av kommissionen.

72

Det framgår vidare av rättspraxis att uppgifter angående bolagens affärsförbindelser, priserna på deras produkter, deras kostnadsstruktur, marknadsandelar och liknande uppgifter, såsom de uppgifter som omfattas av det planerade offentliggörandet i förevarande fall, hänför sig till nämnda bolags affärsintressen och att de således är skyddsvärda, även när uppgifterna rör beteendena som ansetts vara olagliga. Det planerade offentliggörandet skulle dessutom utsätta sökanden för en ökad risk att förpliktas att betala skadestånd i de skadeståndsmål som inletts vid nationella domstolar. Sökanden har vid förhandlingen framhållit att bolaget borde skyddas mot att talan väcks i sådana mål om skadeståndsansvar.

73

Sökanden har vidare påstått att förhörsombudets avslag på sökandens ansökan om konfidentialitet strider mot den allmänna presumtionen om rättsstridighet som gäller offentliggörande av uppgifter som härrör från upplysningar som lämnats av företag med stöd av 2002 års meddelande om samarbete samt från handlingar som frivilligt lämnats till kommissionen av dessa företag. Det ska nämligen undvikas att de strikta regler som gäller behandlingen av uppgifter som kommissionen erhåller inom ramen för kartellförfaranden, särskilt bestämmelserna i 2002 års meddelande om samarbete, töms på sitt innehåll genom ett offentliggörande i EUT. Sökanden har även vid förhandlingen framhållit att kommissionen inte genom ett offentliggörande får undergräva det skydd mot utlämnande av vissa uppgifter som gäller enligt artikel 4 i förordning nr 1049/2001.

74

Sökanden har vidare påpekat att det angripna beslutet inte hänvisade till något överordnat allmänt intresse för att motivera det planerade offentliggörandet, trots att de omtvistade uppgifterna är av konfidentiell karaktär. Eftersom allmänheten redan i tillräcklig utsträckning informerats genom offentliggörandet av den icke-konfidentiella versionen från år 2007, kan ett sådant allmänintresse under alla omständigheter inte föreligga i förevarande fall. När det gäller det intresse som eventuella skadelidande till följd av den i VPP-beslutet fastställda överträdelsen kan ha av att en mer detaljerad version av detta beslut publiceras, är det fråga om ett rent privat intresse. Sökanden har vidare i detta avseende vid förhandlingen anfört att det angripna beslutet under alla omständigheter inte angav på vilket sätt det planerade offentliggörandet var nödvändigt för att underlätta för dem som lidit skada till följd av den kartell som fastställts i VPP-beslutet, att verkningsfullt väcka talan.

75

Kommissionen har bestritt denna argumentation.

76

Denna grund är uppdelad i tre delar, nämligen, för det första, åsidosättande av sökandens affärshemligheter eller åtminstone sekretessen för affärsuppgifter rörande sökanden, för det andra, åsidosättande av sekretessen för uppgifter som lämnas till kommissionen enligt programmet om förmånlig behandling och, för det tredje, åsidosättande av rätten till skydd för privatlivet.

77

Tribunalen framhåller att dessa argument angående ett åsidosättande av de berättigade förväntningar som sökanden anser sig ha haft på grund av 2002 års meddelanden om samarbete och kommissionens tidigare administrativa praxis, vilka har åberopats till stöd för den tredje grunden, i huvudsak överensstämmer med en del av den argumentation som framförts till stöd för den fjärde grunden. Dessa argument ska således prövas i samband med den grunden.

78

I enlighet med artikel 339 FEUF ska medlemmarna av unionens institutioner, medlemmarna av kommittéer samt tjänstemän och övriga anställda i unionen, även efter det att deras uppdrag upphört, vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

79

Enligt artikel 28.1 i förordning nr 1/2003 får upplysningar som kommissionen har inhämtat under utredningar som den bedriver med stöd av nämnda förordning enligt artiklarna 17–22 endast användas för det ändamål för vilket de har inhämtats, dock utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12 och 15 i denna förordning. I artikel 28.2 i förordning nr 1/2003, som på förordningens tillämpningsområde kompletterar den regel som fastställts i artikel 339 FEUF, anges bland annat att utan att det påverkar samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter samt möjligheten för den till vilken ett meddelande om invändningar riktas att ta del av handlingarna i utredningen, får kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, deras tjänstemän, anställda och övriga personer som arbetar under dessa myndigheters övervakning liksom tjänstemän vid andra myndigheter i medlemsstaterna inte röja upplysningar som de har inhämtat eller utbytt med stöd av denna förordning och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

80

Enligt artikel 30.1 i förordning nr 1/2003 ska kommissionen bland annat offentliggöra de beslut genom vilka företag eller företagssammanslutningar påförs böter på grund av ansvar för en överträdelse av unionens konkurrensrätt. Enligt artikel 30.2 i denna förordning ska ett sådant offentliggörande innehålla uppgifter om namnen på parterna och huvuddragen i beslutet, inbegripet ålagda påföljder, dock med beaktande av företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

81

I artikel 16.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 123, s. 18) föreskrivs i huvudsak att kommissionen varken får hålla tillgängliga eller kommunicera uppgifter, inbegripet handlingar, som ingår i utredningsakten om de innehåller affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter som tillhör en viss person.

82

I förevarande fall har sökanden inte bestritt att sökanden deltog i den kartell som låg till grund för antagandet av VPP-beslutet. Sökanden har däremot hävdat att de omtvistade uppgifterna enbart omfattas av sekretess på grund av att de lämnades frivilligt till kommissionen i enlighet med programmet för förmånlig behandling, och att det planerade offentliggörandet således kan äventyra skyddet för syftet med kommissionens utredningar.

83

Sökanden har gjort gällande att kommissionens planerade offentliggörande av en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet innebär ett oskäligt ingrepp i sökandens affärsintressen i den mening som avses i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, eftersom denna version innehåller uppgifter angående sökandens prisnivåer, planerade prishöjningar, dess roll i samband med möten mellan konkurrenter, platser på vilka sådana möten ägde rum samt datumen för dessa möten, personer som deltagit och de frågor som diskuterats. Enligt sökanden kan det planerade offentliggörandet innebära allvarlig skada för dess goda namn och rykte och öka risken för att skadelidande till följd av den överträdelse som fastställts genom VPP-beslutet väcker skadeståndstalan eller att övriga företag som deltagit i överträdelsen väcker regresstalan mot sökanden. Sökanden har vidare att hävdat att de omtvistade uppgifterna under alla omständigheter utgör affärshemligheter eller åtminstone affärsuppgifter av konfidentiell karaktär, vilka inte får offentliggöras enligt artikel 28.2 och artikel 30.2 i förordning nr 1/2003. Sökanden har även gjort gällande att skyddet för rättsliga förfaranden enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 utgör hinder för det omtvistade offentliggörandet, eftersom detta leder till att parterna inte längre är likställda i tvistemålsprocesser vid nationella domstolar, i strid med principen om opartiskhet enligt artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Slutligen följer sekretessen för de omtvistade uppgifterna av att dessa uppgifter, vilka frivilligt lämnats till kommissionen under utredningen, hänför sig till sökandens privata verksamhet och således är skyddade enligt artikel 8.1 i Europakonventionen.

84

Enligt fast rättspraxis är uppgifter som har varit hemliga eller konfidentiella, men som rör förhållanden som är fem år eller äldre, och som därför ska anses vara inaktuella, inte längre hemliga eller konfidentiella, med mindre än att sökanden undantagsvis visar att dessa uppgifter, trots att de rör gamla förhållanden, fortfarande är av betydelse för sökandens eller tredje mans kommersiella ställning (förstainstansrättens beslut av den 15 november 1990 i de förenade målen T-1/89-T-4/89 och T-6/89-T-15/89, Rhône-Poulenc m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. II-637, punkt 23; se beslut av ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning av den 22 februari 2005 i mål T-383/03, Hynix Semiconductor mot rådet, REG 2005, s. II-621, punkt 60 och där angiven rättspraxis; beslut av ordföranden på tribunalens åttonde avdelning av den 8 maj 2012 i mål T‑108/07, Diamanthandel A. Spira mot kommissionen, punkt 65, och av den 10 maj 2012 i mål T‑354/08, Diamanthandel A. Spira mot kommissionen, punkt 47).

85

I förevarande fall har det inte bestritts att de omtvistade uppgifterna är äldre än fem år och att de flesta uppgifterna till och med äldre än tio år. Tribunalen konstaterar att sökanden inte har anfört några specifika argument för att visa att dessa uppgifter, trots deras ålder, fortfarande i dag är av betydelse för sökandens eller tredje mans kommersiella ställning. Sökanden har enbart påstått att ett stort antal delar av VPP-beslutet, som omfattas av kommissionens planerade offentliggörande, innehöll uppgifter angående sökandens affärsförbindelser och dess prispolitik i samband med beskrivningen av de omständigheter som låg till grund för överträdelsen, att skyddet för affärshemligheter inte var uteslutet när det gällde uppgifter om olagliga beteenden och slutligen att skyddet för affärshemligheter inte kan begränsas till en tidsperiod som har fastställts på ett stelbent sätt.

86

Även om det antas att vissa uppgifter i VPP-beslutet, som kommer att publiceras för första gången genom kommissionens planerade offentliggörande, vid en viss tidpunkt hade kunnat utgöra affärshemligheter, så ska de under alla omständigheter anses vara inaktuella. Det har inte heller visats på vilket sätt det fortfarande skulle vara berättigat att undantagsvis bevilja dessa uppgifter skydd enligt artikel 30.2 i förordning nr 1/2003.

87

Talan kan således inte vinna bifall på den första delgrunden.

88

Eftersom tystnadsplikten omfattar mer än skydd för företags affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 69 nämnda målet Adams mot kommissionen, punkt 34, och domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 29), ska tribunalen pröva, utan att det påverkar bedömningen av huruvida talan kan bifallas på den fjärde grunden, huruvida, såsom sökanden har gjort gällande, uppgifter ska erhålla skydd på denna grund enbart därför att de har lämnats till kommissionen frivilligt av ett företag i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

89

Enligt artikel 1 andra stycket FEU ska besluten inom unionen fattas så öppet som möjligt. Denna princip återspeglas i artikel 15 FEUF, vilken under vissa förutsättningar ger varje medborgare tillgång till institutionernas handlingar. I enlighet med den principen och i avsaknad av bestämmelser i vilka offentliggörandet av institutionernas rättsakter uttryckligen föreskrivs eller förbjuds, är huvudregeln att institutionerna kan offentliggöra de rättsakter som de antar. Undantag från denna regel kan göras i den mån som unionsrätten, särskilt genom bestämmelser som garanterar skydd för affärshemligheter, inte tillåter spridandet av dessa rättsakter eller av vissa uppgifter som dessa innehåller (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 69).

90

Varken i artikel 339 FEUF eller i artikel 28 i förordning nr 1/2003 anges uttryckligen vilka upplysningar, förutom affärshemligheter, som omfattas av sekretess. Det går inte att tolka artikel 28.2 i förordning nr 1/2003 på så sätt att sekretess ska gälla alla uppgifter som samlas in med tillämpning av förordningen, med undantag för de uppgifter som det är obligatoriskt att offentliggöra enligt artikel 30 i förordningen. Enligt artikel 28 i förordning nr 1/2003, som kompletterar och genomför artikel 339 FEUF när det gäller de konkurrensregler som är tillämpliga på företag, är det i likhet med vad som gäller enligt fördragsbestämmelsen nämligen endast förbjudet att sprida uppgifter som är av sådant slag att de omfattas av sekretess (se, analogt, domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 70).

91

Det är dessutom riktigt att det följer av punkt 75 i domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria mot kommissionen, och punkt 64 i domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, att i den mån den sekretess som gäller för vissa uppgifter säkerställs genom ett undantag från rätten att få tillgång till handlingar enligt artikel 4 i förordning nr 1049/2001, är ett sådant sekretesskydd relevant för att bedöma huruvida kommissionen har beaktat det förbud som gäller för kommissionen enligt artikel 28.2 i förordning nr 1/2003 mot att lämna ut uppgifter som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

92

Efter avkunnandet av dessa domar har domstolen dock tolkat artikel 4 i förordning nr 1049/2001 på så sätt att institutionerna i detta avseende kan stödja sig på allmänna presumtionsregler som är tillämpliga på vissa kategorier av handlingar, eftersom allmänna överväganden av liknande slag kan tillämpas på ansökningar om tillgång till handlingar av samma slag. Denna tolkning gäller när den lagstiftning som reglerar förfarandet även innehåller stränga regler beträffande behandlingen av uppgifter som har samlats in eller framkommit i ett sådant ärende (domstolens dom av den 28 juni 2012 i mål C‑404/10 P, kommissionen mot Éditions Odile Jacob, punkterna 108, 116 och 118). Detta gäller särskilt artiklarna 27.2 och 28 i förordning nr 1/2003 och artiklarna 6, 8, 15 och 16 i förordning nr 773/2004, som innehåller restriktiva bestämmelser angående användning av handlingar som förekommer i ärenden om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (domstolens dom av den 27 februari 2014 i mål C‑365/12 P, kommissionen mot EnBW Energie Baden-Württemberg, punkt 86). Om artikel 4 i förordning nr 1049/2001 i detta sammanhang beaktades på så sätt att kommissionen förbjöds att offentliggöra alla sådana uppgifter som den skulle ha rätt att vägra tillgång till enligt sistnämnda bestämmelse med åberopande av en allmän presumtion, skulle artikel 30 i förordning nr 1/2003 sakna innebörd. En sådan tolkning skulle nämligen frånta kommissionen möjligheten att ens offentliggöra huvuddragen av sitt beslut, eftersom dessa delar nödvändigtvis innehåller omständigheter från handlingarna i utredningen. En sådan tolkning skulle även få den praktiska konsekvensen att bevisbördan omkastas, vilken såvitt avser konfidentiell behandling åligger den som ansöker om en sådan behandling, då det skulle vara tillräckligt för sökanden att åberopa en sådan allmän presumtion som institutionerna kan tillämpa under de omständigheter som angetts ovan, och därmed faktiskt tvinga kommissionen att visa att de omtvistade uppgifterna kan tas med i den offentliggjorda versionen av beslutet.

93

Tvärtemot vad sökanden har hävdat, får ett utlämnande av uppgifter angående en överträdelse av unionens konkurrensrätt genom offentliggörande av ett beslut om påförande av böter på grund av överträdelsen med stöd av artikel 30 i förordning nr 1/2003, i princip inte blandas samman med ett beviljande av tillgång för tredje man till de handlingar som förekommer i kommissionens utredning avseende en sådan överträdelse. I förevarande mål skulle ett offentliggörande av uppgifter rörande sådana omständigheter som låg till grund för överträdelsen som inte fanns med i den icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet som offentliggjordes år 2007 – om ett sådant skedde – inte medföra att tredje man ges tillgång till de ansökningar om förmånlig behandling som sökanden ingett till kommissionen, protokollet som innehåller muntliga redogörelser som sökanden gjort i enlighet med programmet för förmånlig behandling, och inte heller handlingar som sökanden frivilligt överlämnat till kommissionen under utredningen.

94

Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva de tre kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att dessa uppgifter ska anses vara av sådant slag att de omfattas av sekretess och således omfattas av ett skydd mot att offentliggöras för allmänheten. Det ska nämligen vara fråga om uppgifter som endast är kända av en begränsad krets. Det måste vidare röra sig om uppgifter som kan orsaka allvarlig skada för uppgiftslämnaren eller tredje man om de röjs. Slutligen är det nödvändigt att de intressen som kan skadas av att uppgifterna lämnas ut objektivt sett är skyddsvärda (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 71, och domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 65).

95

Kommissionen har hävdat att det första villkoret inte är uppfyllt i förevarande fall på grund av att de uppgifter som sökanden lämnat till kommissionen under utredningen förekom i ärendet som övriga företag till vilka VPP-beslutet riktade sig hade tillgång till.

96

Tribunalen godtar inte detta argument. Det ska i detta avseende nämligen göras en åtskillnad mellan det skydd som krävs för sekretessbelagda uppgifter i förhållande till de personer, företag eller företagssammanslutningar vilka har rätt att yttra sig inom ramen för ett förfarande med tillämpning av konkurrensreglerna och det skydd som ska ges uppgifterna i förhållande till allmänheten (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 29; se även, analogt, beslut av domstolens vice ordförande den 10 september 2013 i mål C‑278/13 P(R), kommissionen mot Pilkington Group, punkterna 56 och 57).

97

Skyldigheten enligt artikel 339 FEUF för institutionernas tjänstemän och övriga anställda, att inte sprida uppgifter i deras besittning som skyddas av sekretess, vilken beträffande de konkurrensregler som är tillämpliga på företag har genomförts genom artikel 28.2 i förordning nr 1/2003, är inskränkt gentemot de personer som har rätt att yttra sig enligt artikel 27.2 i den nämnda förordningen. Kommissionen kan förse sådana personer med vissa uppgifter som omfattas av sekretess, om detta är nödvändigt för att utredningen ska kunna genomföras på lämpligt sätt. Under dessa förhållanden får sådana uppgifter emellertid anses endast vara kända av en begränsad krets.

98

Av detta följer att bestämmelsen i artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 som ger berörda parter i kommissionens utredning rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, inte påverkar det skydd mot offentliggörande för allmänheten som gäller för uppgifter som lämnats till kommissionen under utredningen och som omfattas av sekretess.

99

Tribunalen konstaterar att även det andra villkoret är uppfyllt i förevarande fall.

100

Såsom framgår av punkt 83 ovan, har sökanden hävdat att det planerade offentliggörandet kan orsaka sökanden allvarlig skada på grund av att det påverkar sökandens goda namn och rykte och medför en ökad risk för att sökanden förlorar skadeståndsmål där de som lidit skada till följd av den överträdelse som fastställts i VPP-beslutet väcker talan mot sökanden, eller regressmål i vilka övriga företag som deltagit i nämnda överträdelse väcker talan mot sökanden.

101

I detta hänseende är det utrett att de omtvistade uppgifterna, vars offentliggörande beror på utgången av detta mål, i huvudsak består av en beskrivning av de omständigheter som utgjorde den överträdelse av artikel 81 EG för vilken kommissionen påförde böter genom VPP-beslutet.

102

När det gäller sökandens påstående att offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna kan skada dess goda namn och rykte och påverka dess ställning i affärsförbindelserna, konstaterar tribunalen att ett antal avsnitt i VPP-beslutet som kommer att publiceras för första gången i samband med det planerade offentliggörandet faktiskt på ett betydligt mer detaljerat sätt än i den icke-konfidentiella versionen av detta beslut, som publicerades 2007, lyfter fram sökandens rättsstridiga beteende. Av vad som exempelvis anges i punkterna 115, 116, 123, 126, 130, 140, 147, 149, 150, 151, 169, 170, 188, 189, 201, 211, 233, 260 och 277 i VPP-beslutet, vilka omfattas av kommissionens planerade offentliggörande, är det således möjligt att förstå den viktiga roll som sökanden hade inte enbart för uppkomsten av den överträdelse av artikel 81 EG som omfattas av detta beslut, utan även för genomförandet av överträdelsen under nästan sju år.

103

Även om kommissionen visserligen inte specifikt har motiverat det angripna beslutet med hänvisning till syftet att göra det lättare att föra talan om skadestånd vid nationella domstolar, framgår det inte desto mindre av handlingarna i målet att det av kommissionen planerade offentliggörandet av en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet, i synnerhet den del av beslutet som rör beskrivningen av hur kartellen fungerade, vid första anblick är av sådant slag att det skulle göra det möjligt för tredje man som anser sig ha lidit skada till följd av den genom beslutet konstaterade överträdelsen av konkurrensrätten, att enklare fastställa sökandens civilrättsliga ansvar och det ansvar som åvilar andra företag som deltagit i denna överträdelse, och i förekommande fall, omfattningen av detta ansvar.

104

Såsom framgår av de delar av den icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet som anges i punkt 102 ovan, vilka omfattas av det planerade offentliggörandet, avslöjar denna version nämligen detaljerna rörande de hemliga kontakter och konkurrensbegränsande avtal i vilka sökanden deltog. Bland annat anges namnet på de produkter som berördes av nämnda kontakter eller avtal, sifferuppgifter angående de priser som tillämpats samt de mål som eftersträvades av deltagarna när det gäller priser och fördelning av marknadsandelar. Sådana uppgifter kan underlätta styrkandet av skada för fysiska och juridiska personer vilka anser sig ha lidit skada till följd av överträdelsen av artikel 81 EG, vilken beivrades genom VPP-beslutet, samt styrkandet av det orsakssamband som förenar överträdelsen och den påstådda skadan.

105

Utan att det i detta skede av resonemanget är nödvändigt att bedöma huruvida, såsom sökanden har gjort gällande, offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna skulle missgynna den inom ramen för en talan om skadestånd i förhållande till andra företag som deltagit i den överträdelse som konstaterats i VPP-beslutet men som inte har visat samma samarbetsvilja, finner tribunalen att det är fastställt att offentliggörandet av de uppgifter för vilka sökanden begärt konfidentiell behandling är av sådant slag att det kan orsaka allvarlig skada.

106

När det slutligen gäller det tredje villkoret, erinrar tribunalen om att detta innebär att bedömningen av huruvida en uppgift är av konfidentiell karaktär kräver en avvägning mellan de legitima enskilda intressen som utgör hinder mot att uppgiften lämnas ut och det allmänintresse som finns av att institutionernas verksamhet sker så öppet som möjligt (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 71, och domen i det ovan i punkt 33 nämnda Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 65).

107

När det gäller sökandens argument att det planerade offentliggörandet kan skada sökandens goda namn och rykte och på detta sätt dess affärsintressen, framhåller tribunalen att det intresse som ett företag som bötfällts av kommissionen för en överträdelse av konkurrensreglerna har av att detaljerna rörande det illegala beteende för vilket bolaget klandrats inte offentliggörs för allmänheten i princip inte förtjänar något särskilt skydd, dels med hänsyn till allmänhetens intresse av att i största möjliga utsträckning informeras om skälen för kommissionens agerande, de ekonomiska aktörernas intresse av att veta vilket beteende som kan bli föremål för sanktioner, intresset för de personer vilka lidit skada av överträdelsen att känna till detaljerna för att vid behov kunna göra sin rätt gällande mot de företag som ålagts böter, dels med hänsyn till företagets möjligheter att få beslutet prövat i domstol (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 78, och domen i det ovan i punkt en 33 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 72; se, analogt, Eftadomstolens dom av den 21 december 2012 i mål E-14/11, DB Schenker mot EFTA Surveillance Authority, Report of the EFTA Court, s. 1178, punkt 189).

108

Av detta följer att sökanden saknar stöd för invändningen mot kommissionens offentliggörande av uppgifter som på ett detaljerat sätt visar sökandenas deltagande i den överträdelse för vilken böter påförts genom VPP-beslutet med motiveringen att ett sådant offentliggörande kan påverka det anseende som sökanden åtnjuter i affärsrelationerna, vilket i sin tur kan inverka menligt på sökandens kommersiella intressen.

109

Sökanden har framfört argumentet att det planerade offentliggörandet på ett oskäligt sätt inverkar på anhängiggjorda eller framtida tvistemål, eftersom de nationella domstolar som ska pröva sådana mål fråntas möjligheten att själva bedöma huruvida de, med tillämpning av artikel 15.1 i förordning nr 1/2003, från kommissionen ska inhämta uppgifter av sådant slag som de som är föremål för förevarande tvist. Tribunalen kan inte heller godta detta argument.

110

Tribunalen konstaterar att sökanden genom detta argument syftar till att skydda sig mot en eventuell, fällande dom i ett skadeståndsmål i nationell domstol på grund av dess deltagande i en överträdelse av artikel 81 EG. Det intresse som ett bolag som deltagit i en överträdelse av artikel 81 EG har att undvika en sådan talan utgör inte ett skyddsvärt intresse med hänsyn till var och ens rätt att begära skadestånd för skada som ett konkurrensbegränsade beteende har orsakat (domstolens dom av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage och Crehan, REG 2001, s. I-6297, punkterna 24 och 26, den 13 juli 2006 i de förenade målen C-295/04-C-298/04, Manfredi m.fl., REG 2006, s. I-6619, punkterna 59 och 61, av den 6 november 2012 i mål C-199/11, Otis m.fl., punkt 41).

111

Tribunalen godtar följaktligen inte heller sökandens påståenden om ett eventuellt åsidosättande av principen om opartiskhet i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och principen om parternas likställdhet i samband med nationella förfaranden.

112

Sökanden har emellertid, oberoende av den fjärde grunden, i huvudsak hävdat att det angripna beslutet är av sådan art att det kan skada effektiviteten av den politik som syftar till att förhindra överträdelser av unionsrätten på kartellområdet genom att beslutet kan avhålla företag från att anmäla sådana överträdelser av unionens konkurrensrätt som de känner till och att samarbeta med kommissionen i syfte att dra fördel av kommissionens program för förmånlig behandling. Detta intresse är enligt sökanden skyddsvärt, eftersom programmet för förmånlig behandling har en väsentlig inverkan på unionsrättens sammanlagda effektivitet på kartellområdet. Sökanden har i detta sammanhang vidare anfört att eftersom de uppgifter som omfattas av det planerade offentliggörandet berör sökanden mer än andra företag som inte har ansökt om förmånlig behandling, skulle ett sådant offentliggörande på ett oproportionerligt sätt missgynna sökanden i förfaranden vid nationella domstolar, vilket skulle kunna äventyra effektiviteten av programmet för förmånlig behandling.

113

Tribunalen framhåller å ena sidan att effektiviteten av programmen för förmånlig behandling skulle kunna påverkas av att de handlingar som berör ett förfarande för förmånlig behandling lämnas ut till personer som har för avsikt att väcka en skadeståndstalan. Detta gäller även om de nationella konkurrensmyndigheterna eller kommissionen beviljar den som har ansökt om förmånlig behandling nedsättning med hela eller viss del av det bötesbelopp som de hade kunnat ålägga (se, analogt, domstolens dom av den 14 juni 2011 i mål C‑360/09, Pfleiderer, REU 2011, s. I‑5161, punkt 26). Den som är inblandad i en överträdelse av konkurrensrätten kan avskräckas från att använda sig av den möjlighet som sådana program för förmånlig behandling erbjuder, om det finns risk för ett sådant utlämnande, särskilt med hänsyn till att de handlingar som lämnats till kommissionen eller de redogörelser som avgetts vid denna i detta avseende kan innehålla uppgifter som är belastande för uppgiftslämnaren.

114

Å andra sidan kan rätten att erhålla ersättning för skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen i väsentlig mån bidra till att bevara en effektiv konkurrens i unionen (se domen i det ovan i punkt 110 nämnda målet Otis m.fl., punkt 42 och där angiven rättspraxis) och medverkar således till genomförandet av ett mål av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet DB Schenker mot EFTA Surveillance Authority, punkt 132).

115

Det är med tillämpning av dessa principer som domstolen – efter hänskjutande av tolkningsfrågor i mål rörande begäran om tillgång till handlingar i utredningar som innehas av nationella konkurrensmyndigheter, som framställts av företag som anser sig ha lidit skada på grund av överträdelser av konkurrensrätten – har anmodat de nationella domstolarna vid vilka dessa mål anhängiggjorts att göra en intresseavvägning mellan intresset av att lämna ut uppgifter som lämnats frivilligt av den som begär förmånlig behandling och skyddet för nämnda uppgifter (domstolens dom i det ovan i punkt 113 nämnda målet Pfleiderer, punkt 30, och dom av den 6 juni 2013 i mål C‑536/11, Donau Chemie m.fl., punkterna 30 och 31).

116

Tribunalens ska bedöma räckvidden av denna rättspraxis i det aktuella fallet.

117

Såsom följer ovan av punkt 93, rör förevarande mål inte överklaganden av beslut att inte medge tillgång till handlingar i ett förfarande på konkurrensområdet, vilket var fallet i de nationella mål som låg till grund för domen i det ovan i punkt 113 nämnda målet Pfleiderer, och domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Donau Chemie m.fl., utan det aktuella fallet rör kommissionens planerade offentliggörande av vissa uppgifter som återfinns i handlingar eller redogörelser som sökanden frivilligt lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

118

I förevarande fall har sökanden enbart i allmänna ordalag gjort gällande att offentliggörandet av uppgifter som sökanden frivilligt lämnat under utredningen med hopp om att kunna omfattas av programmet för förmånlig behandling strider mot syftet med kommissionens utredningar.

119

Mot denna bakgrund konstaterar tribunalen att även om detta påstående är riktigt, har det inte åberopats någon rättsregel som kommissionen har åsidosatt enbart på grund av att det planerade offentliggörandet av uppgifter som lämnats i samband med programmet för förmånlig behandling skulle kunna ha en inverkan på genomförandet av detta program såvitt avser framtida utredningar. Detta specifika argument involverar dessutom allmänhetens intresse av att få närmare kännedom om skälen för alla åtgärder som vidtas av kommissionen, de ekonomiska aktörernas intresse av att få kännedom om beteenden som kan leda till att de påförs böter och slutligen kommissionens intresse av att bibehålla den ändamålsenliga verkan av programmet för förmånlig behandling. Dessa specifika intressen utgör emellertid inte intressen som är speciella för sökanden, med följden att det enbart ankommer på kommissionen att, under omständigheterna i det aktuella fallet, göra en intresseavvägning mellan effektiviteten hos programmet för förmånlig behandling, å ena sidan, och allmänhetens och de ekonomiska aktörernas intresse av att få kännedom om innehållet i kommissionens beslut och att kunna agera för att skydda sina rättigheter, å andra sidan.

120

Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument om att de uppgifter för vilka sökanden hade begärt konfidentiell behandling inte är nödvändiga för att förstå beslutsdelen av VPP-beslutet och att de därför inte omfattas av kommissionens skyldighet att offentliggöra sina beslut enligt artikel 30.2 i förordning nr 1/2003. Utan att det är nödvändigt att bedöma om så är fallet, räcker det nämligen att konstatera, mot bakgrund av fastställandet ovan i punkt 107, att denna bestämmelse inte syftar till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller mer uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri inkludera även uppgifter som inte måste offentliggöras i den mån som offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyddet (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79).

121

När det gäller sökandens hänvisning till domstolens dom av den 16 juli 1992 i mål C-67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I-4785; svensk specialutgåva, volym 12, s. I‑87), hänför sig bedömningen av relevansen av denna hänvisning i förevarande fall till den femte grunden och kommer att prövas i samband med den grunden.

122

Härav följer att talan inte kan bifallas med stöd av den andra delgrunden.

123

Sökanden har slutligen åberopat ett åsidosättande av rätten till skydd för privatlivet som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen och numera stadgas i artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

124

Tribunalen påpekar i likhet med vad som uppgetts av sökanden att det framgår av domen i det ovan i punkt 92 nämnda målet kommissionen mot Éditions Odile Jacob, punkt 76, att kommissionen har medgett att upplysningar som den inhämtar från företag som är parter i en koncentration ska anses härröra från deras privata verksamhet och ska därmed som sådana omfattas av skyddet enligt bestämmelserna i artikel 8 i Europakonventionen.

125

Även om kommissionen i princip är skyldig att iaktta detta skydd när den samlar in uppgifter från företag inom ramen för en utredning angående överträdelser av unionens konkurrensrätt, kan en person, enligt fast praxis från Europadomstolen, emellertid inte åberopa artikel 8 i Europakonventionen för att hävda ett angrepp på sitt goda namn och rykte, vilket, såsom straffrättsliga överträdelser, på ett förutsebart sätt följer av dess eget handlande (Europadomstolens dom av den 27 juli 2004 i målen nr 55480/00 och 59330/00, Sidabras och Džiautas mot Litauen, § 49, Reports of Judgments and Decisions, 2004-VIII, s. 367, dom av den 16 oktober 2008 i målen nr 39627/05 och 39631/05, Taliadorou och Stylianou mot Cypern, § 56, och dom av den 3 april 2012 i mål nr 41723/06, Gillberg mot Sverige, § 67).

126

Såsom kommissionen har gjort gällande, följer det härav att rätten till skydd för privatlivet som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen inte utgör hinder för att uppgifter lämnas ut, vilka, såsom är fallet med de uppgifter vars offentliggörande är planerat i förevarande fall, berör ett företag som deltagit i en överträdelse av unionens konkurrensrätt, och detta har konstaterats av kommissionen i ett beslut som antagits på grundval av artikel 23 i förordning nr 1/2003 och som är avsett att publiceras i enlighet med artikel 30 i denna förordning.

127

Talan kan således inte bifallas med stöd av den tredje delgrunden och därmed inte på någon del av den tredje grunden.

128

Sökanden har hävdat att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av de berättigade förväntningar som sökanden förvärvat på grundval av 2002 års meddelande om samarbete samt flera uttalanden från kommissionen om att de uppgifter som frivilligt lämnas till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling inte skulle lämnas ut. Sökandens berättigade förväntningar på att de uppgifter som den frivilligt lämnat till kommissionen skulle behandlas konfidentiellt avsåg såväl tredje mans direkta tillgång till handlingar eller upplysningar i utredningsärendet, som utlämnandet av hela eller delar av innehållet i sådana handlingar eller upplysningar genom offentliggörande av en mer detaljerad version av VPP-beslutet.

129

Det var således med åsidosättande av dessa berättigade förväntningar och dess tidigare administrativa praxis som kommissionen fattade beslutet att offentliggöra de omtvistade uppgifterna flera år efter det att förfarandet som ledde fram till antagandet av VPP-beslutet hade avslutats. Ett sådant offentliggörande innebär inte endast att företag avhålls från att frivilligt samarbeta med kommissionen i samband med utredning och lagföring av överträdelser av artikel 81 EG, utan det innebär dessutom ett åsidosättande av likhetsprincipen. Det saknar betydelse i detta avseende att de omtvistade uppgifterna är mer än fem år gamla.

130

Sökanden har vidare hävdat att dess berättigade förväntningar på att de omtvistade uppgifterna inte skulle offentliggöras även uppkom till följd av att kommissionen redan år 2007 hade offentliggjort en icke-konfidentiell version av VPP-beslutet på ett sin internetsida och att detta offentliggörande beaktade de flesta av sökandens önskemål om konfidentialitet. Detta offentliggörande innebar således ett underförstått beslut från kommissionen att bifalla sökandens önskemål om konfidentialitet. Genom att detta underförstådda beslut inte iakttogs, medförde det angripna beslutet inte bara ett åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar utan även ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

131

Kommissionen har bestritt dessa argument.

132

Tribunalen framhåller att i enlighet med det resonemang som framförts ovan i punkterna 58–60, ska det angripna beslutet bedömas mot bakgrund av det administrativa förfarande som ledde fram till dess antagande och att detta beslut således innehåller kommissionens ställningstaganden angående det planerade offentliggörandet, i den mån ställningstagandena rör frågor som inte omfattas av förhörsombudets kompetensområde.

133

Härav följer att enbart den omständigheten att förhörsombudet inte var behörigt att bemöta de argument som sökanden framfört angående ett åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen (se prövningen av den första grunden), saknar inverkan på unionsdomstolens behörighet att pröva sådana argument inom ramen för förevarande talan.

134

I sak erinrar tribunalen om att kommissionen själv har begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att anta sådana förhållningsregler som 2002 och 2006 års meddelanden om samarbete och att, genom reglernas offentliggörande, tillkännage att den hädanefter ska tillämpa dem på de fall som berörs av dem. Kommissionen kan inte avvika från dessa regler utan att riskera att i förekommande fall åsidosätta allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 211; förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T-73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II-2661, punkt 71).

135

Det framgår vidare av fast rättspraxis att varje enskild person har rätt att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar om unionsadministrationen, genom att ge vederbörande tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens och Van Dijk Food Products (Lopik) mot EEG, REG 1987, s. I-1155, punkt 44, och av den 16 december 2010 i mål C‑537/08 P, Kahla Thüringen Porzellan mot kommissionen, REU 2010, s. I‑12917, punkt 63).

136

Tribunalen godtar i förevarande fall inte sökandens argument att det följer av 2002 års meddelande om samarbete, eller för den delen av 2006 års meddelande, att kommissionen inte under några förhållanden får offentliggöra uppgifter som ingår i ansökningar om förmånlig behandling eller i redogörelser som lämnats enligt programmet om förmånlig behandling.

137

Visserligen framgår det av punkterna 32 och 33 i 2002 års meddelande om samarbete att ”[s]kriftliga ställningstaganden som gjorts gentemot kommissionen [i detta avseende] får inte lämnas ut eller användas i andra syften än för tillämpning av artikel 81 [EG]” och att ”[kommissionen] [i] normala fall anser … att alla avslöjanden av dokument som erhållits [i samband med en ansökan om förmånlig behandling] riskerar att undergräva skyddet för syftet med inspektioner och utredningar enligt artikel 4.2 i … förordning (EG) nr 1049/2001”. Det är visserligen riktigt att kommissionen i 2006 års meddelande om samarbete, vilket antogs efter den tidsperiod under vilken sökanden samarbetade med den utredning som ledde fram till VPP-beslutet, närmare angav att företagen ”[inte bör] avskräckas av editionsförelägganden som utfärdats i tvistemål (discovery orders)” (punkt 6) från att frivilligt förse kommissionen med redogörelser för deras kännedom om en kartell och deras roll i denna, och att ”[a]ndra parter, till exempel klagande, [inte] kommer … att beviljas tillgång till företagsredogörelser” som lämnas med tillämpning av programmet för förmånlig behandling (punkt 33).

138

Dessa olika åtaganden gäller, såsom kommissionen har framhållit, emellertid enbart utlämnande av de handlingar som företagen frivilligt ingett i förhoppning om att kunna dra fördel av programmet om förmånlig behandling samt av de redogörelser som lämnats av dessa företag för detta ändamål. Det är för övrigt mot bakgrund av dessa åtaganden som det beslut till vilket kommissionen hänvisar i sina inlagor ska förstås, nämligen kommissionens beslut att avslå EnBW Energie Baden-Württemberg AG:s ansökan om tillgång till samtliga handlingar i den administrativa akten rörande förfarandet i ärende COMP/F/38.899 ‑ Gasisolerade ställverk.

139

Dessa åtaganden belyser dessutom det motiv som ligger till grund för kommissionens beslut att i den planerade icke-konfidentiella, mer detaljerade versionen av VPP-beslutet utelämna alla uppgifter som gör det möjligt att direkt eller indirekt identifiera källan till de uppgifter som lämnats av sökandena i syfte att omfattas av programmet om förmånlig behandling.

140

Tribunalen påpekar vidare att den åtskillnad som görs ovan i punkterna 136–139 inte motsägs av kommissionens uttalanden eller ställningstaganden till vilka sökanden har hänvisat.

141

När det gäller den passage i en skrivelse från GD konkurrens generaldirektör till en domare i Amerikas förenta stater, och som återgetts i en av sökanden ingiven tidningsartikel av den 22 december 2011, finner tribunalen att sökanden inte kan ha fått några berättigade förväntningar med anledning därav. Det framgår nämligen av denna passage att generaldirektören för GD konkurrens gjorde gällande att ett offentliggörande av den konfidentiella versionen av ett beslut i vilket kommissionen konstaterat en överträdelse av artikel 81 EG inom ramen för ett pågående förfarandet vid en domstol i Amerikas förenta stater, skulle skada unionens allmänna intresse och i väsentlig utsträckning påverka dess möjlighet att upptäcka och bestraffa karteller. Det är utrett att en sådan konfidentiell version, till skillnad från den icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet vars offentliggörande planeras i förevarande fall, bland annat innehåller uppgifter beträffande källan till de uppgifter som företagen frivilligt lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling, och att en sådan version således kan innehålla sådana förklaringar lämnade av dessa företag som kan vara belastande för dem. En sådan konfidentiell version kan dessutom innehålla namnen på de anställda på de företag som deltagit i den fastställda överträdelsen.

142

Mot denna bakgrund går det inte av denna passage i skrivelsen från generaldirektören för GD konkurrens – till vilken sökanden har hänvisat och som citerats i den tidningsartikel som anges i punkt 141 ovan – att dra slutsatsen att kommissionen har en praxis som garanterar konfidentiell behandling av alla uppgifter som frivilligt lämnas av ett företag som begär att få omfattas av programmet för förmånlig behandling, särskilt vad gäller offentliggörandet av beslut som kommissionen antar på grundval av artikel 23 i förordning nr 1/2003.

143

Det resonemang som anförts ovan i punkterna 141 och 142 är även analogt tillämpligt på den skrivelse angående ett pågående skiljedomsförfarande i Förenta staterna, som skickats av GD konkurrens till en advokatbyrå den 11 februari 2014 och som sökanden ingett vid förhandlingen. Utan att det ens är nödvändigt att bedöma huruvida denna handling kan tillåtas som bevisning i målet, vilket kommissionen har bestritt, konstaterar tribunalen att denna handling, i likhet med den skrivelse till vilken det hänvisas ovan i punkt 141, återger kommissionens inställning enbart när det gäller frågan att offentliggöra den konfidentiella versionen av ett beslut i vilket en överträdelse av unionens konkurrensrätt konstateras och flera företag därvid påförs böter. Vidare påpekar tribunalen att denna skrivelse, som är daterad den 14 februari 2014, under alla omständigheter saknar relevans för bedömningen av huruvida det angripna beslutet, vilket antogs i maj 2012, innebär ett åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar.

144

När det gäller kommissionens yttranden som gjorts i egenskap av amicus curiae vid High Court of Justice (England & Wales) (högsta domstolen i England och Wales, Förenade kungariket) i november 2011, vilka ingetts efter processledande åtgärder, har dessa inte heller kunnat grunda några förväntningar hos sökanden på att kommissionen inte skulle publicera en mer detaljerad icke-konfidentiell version av VPP-beslutet än det beslut som publicerades år 2007.

145

Kommissionen anförde i dessa yttranden nämligen endast att den motsatte sig ett utlämnande till tredje man dels av den konfidentiella versionen av ett beslut i vilket det konstateras en överträdelse av unionens konkurrensrätt, dels av handlingar som företag, i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling, frivilligt lämnat till kommissionen i den utredning som avslutades med nämnda beslut samt av upplysningar som lämnas med stöd av programmet om förmånlig behandling under utredningen. I den mån som dessa yttranden rör offentliggörandet av den konfidentiella versionen av ett beslut i vilket konstateras en överträdelse av unionens konkurrensrätt, gäller det resonemang som anförts ovan i punkterna 141 och 142 i tillämpliga delar. När det gäller kommissionens motstånd mot ett utlämnande till tredje man av handlingar och upplysningar som företag frivilligt lämnat till kommissionen för att omfattas av programmet för förmånlig behandling, går det inte att därav dra slutsatsen att kommissionen har en policy som generellt innebär att alla de uppgifter angående en överträdelse av unionens konkurrensrätt som lämnas av ett företag som begär att få omfattas av programmet för förmånlig behandling ska behandlas konfidentiellt.

146

Tribunalen framhåller att kommissionen i punkterna 20, 21 och 23 i de aktuella yttrandena under alla omständigheter grundade sin ståndpunkt, att det vore oproportionerligt att till tredje man lämna ut den konfidentiella versionen av det berörda beslutet, på den omständigheten att nämnda version enbart innehöll få ytterligare uppgifter angående på vilket sätt som den berörda kartellen fungerade i Förenade kungariket i förhållande till den icke-konfidentiella versionen av det beslutet som gjorts tillgängligt för allmänheten. Kommissionen ansåg, i det här enskilda fallet, att offentliggörandet av den konfidentiella versionen av det aktuella beslutet inte var berättigat med hänsyn till det mycket begränsade intresse som det företag som lidit skada till följd av kartellen kunde ha av ett sådant offentliggörande. Det skadelidande företaget avsåg nämligen att vid domstolarna i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland yrka skadestånd för den skada som företaget påstod sig ha lidit.

147

Förevarande tvist avser tvärtom kommissionens offentliggörande av en icke-konfidentiell version av VPP-beslutet som innehåller ett stort antal detaljerade uppgifter angående på vilket sätt som den aktuella kartellen fungerade, och vilka inte fanns med i den version som offentliggjordes på GD konkurrens internetsida år 2007. Såsom har framhållits ovan i punkt 103, är ett sådant offentliggörande främst avsett att göra det möjligt för tredje man som lidit skada på grund av nämnda kartell att lättare fastställa sökandens och övriga kartelldeltagares civilrättsliga ansvar, liksom i förekommande fall omfattningen av detta ansvar. Härav följer att den ståndpunkt som anförts av kommissionen i de yttranden som nämnts ovan i punkt 144 avsåg en situation som var så annorlunda i förhållande till situationen i förevarande fall att dessa yttranden inte under några omständigheter kunnat ge upphov till de berättigade förväntningar som sökanden har åberopat.

148

Tribunalen godtar inte heller det argument som framställts av sökanden angående den ståndpunkt som försvarats av kommissionen i civilrättsliga förfaranden som inletts i Förenta staterna, nämligen att företag som frivilligt samarbetar med kommissionen genom att avslöja karteller i sådana förfaranden inte får hamna i en sämre position än andra kartelldeltagare kartellen som inte har visat samma samarbetsvilja.

149

Eftersom det intresse som ett företag som bötfällts av kommissionen för en överträdelse av konkurrensreglerna har av att detaljerna rörande det illegala beteende för vilket bolaget klandrats inte offentliggörs för allmänheten i princip inte förtjänar något särskilt skydd (se ovan punkt 107), kan sökanden inte kräva ett sådant skydd under förevändning att sökanden måste ges en särskild ställning vid den nationella domstolen jämfört med de företag som inte visat samma grad av samarbetsvilja med kommissionen. I den mån det offentliggjorda beslutet återger omständigheter som är ansvarsgrundande för vart och ett av de företag som omfattas av beslutet på grund av att artikel 101 FEUF har överträtts, är sökanden inte missgynnad i detta avseende i förhållande till övriga kartelldeltagare. Slutligen erinrar tribunalen om att sökandens samarbete med kommissionen, på det sätt som beskrivits ovan i punkt 2, medförde fullständig immunitet mot böter, vilket utgör det normala resultatet enligt 2002 års meddelande om samarbete. Sökanden har under alla omständigheter inte anfört någon omständighet som kan styrka att offentliggörandet av de uppgifter för vilka sökanden begärt konfidentiell behandling i förevarande fall, och vilka rör det sätt på vilket kartellen som helhet fungerade, skulle missgynna sökanden i skadeståndsmål, jämfört med övriga företag som omfattades av VPP-beslutet. Härav följer att det inte föreligger någon motsättning mellan det ställningstagande som återges i de yttranden som framförts vid High Court of Justice i november 2011 (se ovan punkt 144) och den ståndpunkt som kommissionen gjort gällande i förevarande mål.

150

Sökandens hänvisningar till den ståndpunkt som anfördes av kommissionen i det ärende som låg till grund för tribunalens dom av den 22 maj 2012 i mål T-344/08, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, och domstolens dom i det ovan i punkt 92 nämnda målet kommissionen mot EnBW Energie Baden-Württemberg, saknar relevans i förevarande fall, eftersom det ärendet, såsom kommissionen har framhållit, rörde ett beslut om avslag på en begäran om tillgång till samtliga handlingar i en utredning rörande en överträdelse av konkurrensrätten. Härav följer att den ståndpunkt som anförts av kommissionen i detta avseende inte har kunnat väcka några berättigade förväntningar hos sökanden på att kommissionen skulle avstå från att för allmänheten offentliggöra alla uppgifter som sökanden frivilligt överlämnat till kommissionen under utredningen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

151

Tribunalen ska vidare pröva sökandens argument om att sökandens berättigade förväntningar även åsidosattes på grund av kommissionens tidigare praxis, vilken bestod i att inte lämna ut uppgifter som företag frivilligt överlämnat till kommissionen till stöd för ansökningar om förmånlig behandling och för vilka företagen hade begärt konfidentiell behandling. Denna praxis framgår enligt sökanden av den icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet som offentliggjordes år 2007, i vilket hänsyn tagits till de ansökningar om konfidentiell behandling som framställts av sökanden och vilket, till skillnad från andra offentliggjorda versioner av beslut i vilka böter ålagts på grund av överträdelser av unionens konkurrensrätt, inte av kommissionen kvalificerades som ett provisoriskt beslut.

152

Tribunalen framhåller att även om det skulle vara fastställt att det föreligger en sådan praxis, har denna inte kunnat väcka berättigade förväntningar hos sökanden på att kommissionen i framtiden inte skulle förändra den.

153

Även om principen om berättigade förväntningar ingår bland de grundläggande principerna inom unionsrätten, kan ekonomiska aktörer inte ha berättigade förväntningar på att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras av unionsinstitutionerna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 15 juli 1982 i mål 245/81, Edeka, REG 1982, s. 2745, punkt 27; se tribunalens dom av den 8 september 2010 i mål T‑29/05, Deltafina mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4077, punkt 426 och där angiven rättspraxis).

154

I förevarande fall framgår det av prövningen av den tredje grunden ovan att de uppgifter beträffande vilka sökanden har motsatt sig ett offentliggörande, inte kan anses ha konfidentiell karaktär med hänsyn till de argument som framförts av sökanden under det administrativa förfarandet och i det aktuella förfarandet vid tribunalen.

155

Kommissionen har stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om sådana uppgifter ska offentliggöras eller inte. Med hänsyn till de principer som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 89 och 90, ska artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 nämligen tolkas så, att den begränsar kommissionens skyldighet att offentliggöra sina beslut till en skyldighet att ange de berörda parternas namn och huvuddragen av de beslut som anges i artikel 30.1 i denna förordning, detta för att underlätta kommissionens uppgift att informera allmänheten om att besluten föreligger och om vad de innehåller, särskilt med hänsyn till de språkliga krav som följer av ett offentliggörande i EUT. Däremot begränsar bestämmelsen inte kommissionens rätt att offentliggöra den fullständiga texten i ett beslut, eller åtminstone en mycket detaljerad version, med förbehåll för skyddet för affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter, om kommissionen finner att det är lämpligt och innehar de nödvändiga resurserna (se, analogt, domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 76).

156

Även om kommissionen således har en allmän skyldighet att endast offentliggöra icke-konfidentiella versioner av sina beslut, är det för att iaktta denna skyldighet inte nödvändigt att tolka artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 så, att den ger en särskild rätt åt de företag till vilka beslut enligt artiklarna 7–10, 23 och 24 i förordningen riktar sig att motsätta sig att kommissionen i EUT (och i förekommande fall på institutionens webbplats) offentliggör upplysningar som, trots att de inte är konfidentiella, inte är väsentliga för förståelsen av artikeldelen i dessa beslut (se, analogt, domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 77). Artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 syftar således inte till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller fler uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri även inkludera uppgifter som inte måste offentliggöras, i den mån som offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyldigheten (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79).

157

Med hänsyn till den rättspraxis som nämns ovan i punkt 153, följer det således av detta utrymme för skönsmässig bedömning – om det antas att den tidigare administrativa praxis som sökanden hänvisar till kan anses fastställd – att några berättigade förväntningar på att denna praxis skulle bibehållas inte kunde väckas hos sökanden.

158

Denna slutsats gäller i ännu högre grad i förevarande fall, eftersom ett offentliggörande av detaljerade uppgifter rörande en överträdelse av unionens konkurrensrätt kan underlätta ett fastställande av det civilrättsliga ansvaret för de företag som har gjort sig skyldiga till en sådan överträdelse och på så sätt förstärka rättstillämpningen på det privaträttsliga området. I detta avseende ska även det förhållandet beaktas att kommissionen i punkt 31 i 2002 års meddelande om samarbete och i punkt 39 i 2006 års meddelande om samarbete har framhållit att ”[d]et faktum att ett företag beviljas immunitet eller nedsättning i fråga om böter kan inte skydda det från civilrättsliga följder på grund av dess deltagande i en överträdelse av artikel 81 [EG]”.

159

Tribunalen godtar inte heller sökandens argument om att sökandens berättigade förväntningar på att kommissionen inte skulle offentliggöra uppgifter som frivilligt lämnats under utredningen väcktes till följd av offentliggörandet av en första icke-konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007, i vilken sökandens ansökningar om konfidentiell behandling hade beaktats.

160

Kommissionen har visserligen inte uttryckligen kvalificerat denna första icke-konfidentiella version av VPP-beslutet, vilken offentliggjordes år 2007, som provisorisk.

161

Tribunalen erinrar dock om att vid denna tidpunkt hade artikel 21.2 i förordning nr 17, som i huvudsak motsvarar artikel 30.2 i förordning nr 1/2003, redan tolkats av tribunalen på så sätt att denna bestämmelse inte syftade till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller mer uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri även inkludera uppgifter som inte måste offentliggöras, i den mån offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyldigheten (domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79). Mot denna bakgrund finner tribunalen att enbart det förhållandet att kommissionen offentliggjorde en första icke-konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007, och att den inte kvalificerade denna version som provisorisk, inte kan anses ha inneburit några tydliga försäkringar till sökanden om att en ny, mer detaljerad icke-konfidentiell version av detta beslut inte senare skulle komma att offentliggöras, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 135.

162

De ansökningar om konfidentiell behandling som sökanden ingett i juli 2006 motiverades dessutom särskilt av att sökanden ansåg att den konfidentiella versionen av VPP-beslutet avslöjade ett stort antal känsliga affärsuppgifter rörande sökanden. Vid tidpunkten för offentliggörandet av den första icke-konfidentiella versionen av VPP-beslutet, fanns det emellertid redan fast rättspraxis som innebar att uppgifter som har varit hemliga eller konfidentiella inte längre är det om de är fem år eller äldre och de av denna anledning ska anses vara inaktuella, med mindre än att det berörda företaget undantagsvis visar att dessa uppgifter, trots att de rör gamla förhållanden, fortfarande är av betydelse för företagets eller tredje mans kommersiella ställning (se den rättspraxis som anges ovan i punkt 84). Följaktligen var det möjligt för sökanden att vid denna tidpunkt förstå att den eventuella konfidentiella karaktären på dessa uppgifter i princip inte kunde garanteras under obegränsad tid.

163

Eftersom sökanden i övrigt inte har åberopat någon omständighet som kan styrka att kommissionen gjort ett specifikt åtagande gentemot sökanden att inte offentliggöra en icke-konfidentiell version av VPP-beslutet som innehåller mer information än den version som offentliggjordes på GD konkurrens webbplats i september 2007, kan sökanden således inte med framgång åberopa enbart detta offentliggörande till stöd för att berättigade förväntningar väckts i detta avseende.

164

Tribunalen godtar slutligen inte heller sökandens påståenden om att rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen har åsidosatts. Sökandens argument till stöd för dessa påståenden sammanfaller nämligen i huvudsak med de argument som anförts till stöd för påståendet om ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

165

Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

166

Sökanden har hävdat att det angripna beslutet – i den mån det innebär ett offentliggörande av upplysningar och handlingar som lämnats av företag som ansöker om tillämpning av programmet för förmånlig behandling – innebär ett åsidosättande av ändamålsprincipen i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003. I enlighet med denna bestämmelse får upplysningar som har inhämtats enligt artiklarna 17–22 i förordning nr 1/2003 endast användas för det ändamål för vilket de har inhämtats. Enligt sökanden har offentliggörandet av uppgifter som härrör från handlingarna i kommissionens ärende, genom publicering av en mer utförlig icke-konfidentiell version av VPP-beslutet, vilket antogs för flera år sedan, ett annat syfte än det för vilket nämnda uppgifter inhämtats. Denna slutsats bekräftas av punkt 48 i tillkännagivandet om tillgång till handlingar i ärenden, av vilken det framgår att sådan tillgång endast beviljas på villkor att de upplysningar som därigenom erhålls endast används för rättsliga eller administrativa förfaranden som avser tillämpningen av de av unionens konkurrensregler som det är fråga om i det aktuella administrativa förfarandet.

167

Kommissionen har bestritt dessa argument.

168

Tribunalen framhåller att sökanden inte kan vinna framgång i den del sökanden grundar sin kritik av det angripna beslutet på punkt 48 i tillkännagivandet om tillgång till handlingar i ärenden.

169

Såsom kommissionen har påpekat, följer det nämligen av lydelsen i punkt 48 i tillkännagivandet om tillgång till handlingar i ärenden att det förbud som uppställs däri när det gäller användningen av handlingar i utredningsärenden för andra ändamål än rättsliga och administrativa förfaranden som avser tillämpningen av unionens konkurrensregler som det är fråga om i det aktuella administrativa förfarandet, riktar sig till personer, företag och företagssammanslutningar till vilka kommissionen har skickat ett meddelande om invändningar och som har rätt att få tillgång till handlingarna i nämnda ärende i den mening som avses i punkt 3 i tillkännagivandet om tillgång till handlingar i ärenden. Nämnda punkt 48 har således inte till syfte att ange ramarna för kommissionens användning av upplysningar och handlingar som inhämtats i en utredning angående en överträdelse av artikel 81 EG.

170

När det gäller påståendet om ett åsidosättande av ändamålsprincipen i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, erinrar tribunalen om följande. Det följer av denna bestämmelse att upplysningar som har inhämtats enligt artiklarna 17–22 i denna förordning endast får användas för det ändamål för vilket de har inhämtats, och detta utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12 och 15 angående informationsutbyte med konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna och samarbetet mellan kommissionen och domstolarna i medlemsstaterna.

171

Tribunalen konstaterar att detta påstående inte kan vinna framgång. Det saknas därvid anledning att pröva frågan, som diskuterats mellan parterna, huruvida uppgifter som frivilligt lämnats till kommissionen under en utredning omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde, trots att artiklarna 17–22 i förordning nr 1/2003 syftar till att ange ramarna för kommissionens utredningsbefogenhet.

172

Offentliggörandet av beslut som kommissionen antar med tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 utgör nämligen i princip, vilket stöds av artikel 30 i denna förordning, den sista fasen i det administrativa förfarande där kommissionen konstaterar och beivrar överträdelser av artikel 81 EG.

173

Av detta följer – utan att det påverkar det skydd som ska beviljas konfidentiella uppgifter i kommissionens utredningsärende – att kommissionens offentliggörande av en icke-konfidentiell version av sådana beslut som innehåller uppgifter som företag frivilligt lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet om förmånlig behandling, inte kan anses ha ett annat ändamål än det för vilket nämnda uppgifter inhämtats.

174

Detta konstaterande gör det för övrigt möjligt att skilja förevarande mål från det av sökanden åberopade målet Asociación Española de Banca Privada m.fl. (ovan punkt 121). Utan att det är nödvändigt att erinra om de skillnader som föreligger mellan artikel 20.1 i förordning nr 17 och artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, som ersätter nämnda artikel 20.1, räcker det att konstatera att detta mål rörde de nationella myndigheternas användning, såsom bevisning, av uppgifter som kommissionen inhämtat från företag och som inte nämnts i kommissionens beslut om påförande av böter på grund av en överträdelse av konkurrensrätten, vilket offentliggjorts på de villkor som föreskrivs i artikel 21 i förordning nr 17. Domstolen slog därvid fast att en sådan användning var förbjuden, eftersom den hade ett annat ändamål än det för vilket sådana uppgifter hade inhämtats (domen i det ovan i punkt 121 i nämnda målet Asociación Española de Banca Privada m.fl., punkterna 35–38 och 47–54).

175

Talan kan följaktligen inte bifallas på den femte grunden och ska därför ogillas i sin helhet.

176

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

177

Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande: