1.

Är de socialrättsliga minimikrav som erkänns på unionsnivå tillämpliga på samma sätt på tjänstemän vid unionsinstitutionerna som på arbetstagare i allmänhet? Så lyder i huvudsak den juridiska fråga som domstolen ska ta ställning till i detta omprövningsförfarande.

2.

Denna fråga har uppkommit med avseende på rätten till årlig betald semester. Denna rätt, vilken först infördes genom direktiv 93/104/EG ( 2 ) och därefter genom direktiv 2003/88/EG ( 3 ), ingår bland de allmänna principerna i unionens sociala regelverk och föreskrivs numera i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). ( 4 )

3.

I förevarande fall avslog Europeiska kommissionen begäran av Guido Strack, en före detta tjänsteman vid denna institution, om att 38,5 semesterdagar som han inte hade tagit ut år 2004 på grund av långvarig sjukdom skulle överföras till år 2005. Till stöd för det omtvistade beslutet, vilket antogs den 15 mars 2007, stödde sig kommissionen på en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, ( 5 ) enligt vilken antalet semesterdagar som förs över till det kommande året inte får överstiga tolv dagar om den årliga ledigheten inte har kunnat utnyttjas på grund av andra skäl än tjänstens krav (artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna). Eftersom Guido Strack under tiden har beviljats invaliditetspension, rör det sig nu om att avgöra huruvida hans återstående semesterdagar för år 2004 som överstiger de tolv dagar som automatiskt har överförts till år 2005 ska betalas ut i pengar (artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna).

4.

Efter att kommissionen avslagit hans begäran, väckte Guido Strack talan vid unionsdomstolarna. Hans talan bifölls i första instans vid Europeiska unionens personaldomstol (nedan kallad personaldomstolen). ( 6 ) Personaldomstolen fann att Guido Strack skulle beviljas rätt att överföra de semesterdagar som inte hade utnyttjats på grund av sjukdom, även utöver de tolv dagar som automatiskt hade överförts, eftersom kommissionen är skyldig att iaktta samma minimikrav som dem som är tillämpliga på arbetstagare i allmänhet enligt direktiv 2003/88, såsom direktivet har tolkats av domstolen i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff. ( 7 )

5.

Kommissionen överklagade domen till Europeiska unionens tribunal (nedan kallad tribunalen), vilken upphävde personaldomstolens dom, prövade målet i sak och ogillade Guido Stracks talan. ( 8 ) I huvudsak grundar sig tribunalens dom på uppfattningen att direktiv 2003/88 och den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff inte går att tillämpa på det regelverk som gäller för tjänstemän vid unionsinstitutionerna.

6.

Det ska erinras om att domstolen i domen i de förenade målen Schultz-Hoff m.fl. slog fast att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att rätten till årlig betald semester förfaller vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut när arbetstagaren har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och dennes arbetsoförmåga har kvarstått till dess att anställningen upphörde, vilket är skälet till att arbetstagaren inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester. ( 9 ) Domstolen har i allt väsentligt bekräftat detta konstaterande i senare domar, samtidigt som den har nyanserat det vad gäller detaljerna. ( 10 )

7.

På förslag av förste generaladvokaten, beslutade domstolens omprövningsavdelning att inleda ett omprövningsförfarande med avseende på tribunalens dom ( 11 ) (artikel 256.2 andra stycket FEUF, artiklarna 62 och 62a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 193.4 i domstolens rättegångsregler). Föremålet för denna omprövning formulerades på följande sätt:

”Omprövningen ska avse frågorna huruvida – med beaktande av domstolens praxis avseende rätten till årlig betald semester såsom en princip i unionens sociala regelverk, vilken även uttryckligen framgår av artikel 31.2 i [stadgan] och som bland annat behandlas i [direktiv 2003/88] – den dom som ... tribunal[en] meddelade ... undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten genom att tribunalen, som överinstans, har tolkat

8.

Det är första gången som ett omprövningsförfarande avser frågor om materiell rätt, vilka har samband med de grundläggande rättigheter som erkänns på unionsnivå. Utöver frågeställningen om överföring av semesterdagar, vilken vid första anblicken kan framstå som en aning teknisk, är den vägledning som domstolen kommer att ge i detta avseende av grundläggande betydelse för utvecklingen av och den konkreta tillämpningen av hela det regelverk som gäller för Europeiska unionens personal.

9.

I artikel 31.2 i stadgan föreskrivs att ”[v]arje arbetstagare har rätt till ... årlig betald semester”.

10.

Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, ( 12 ) grundas denna bestämmelse på direktiv 93/104 samt på artikel 2 i europeiska sociala stadgan ( 13 ) och punkt 8 i gemenskapsstadgan om arbetstagares rättigheter. ( 14 )

11.

Artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, vilken ingår bland tjänsteföreskrifternas allmänna bestämmelser, har följande lydelse:

”Tjänstemän i aktiv tjänst skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen.”

12.

I artikel 57 första stycket i kapitel 2, som rör ledighet, i avdelning IV i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”En tjänsteman skall ha rätt till en årlig ledighet på minst 24 men högst 30 arbetsdagar per kalenderår i enlighet med de bestämmelser som skall fastställas genom överenskommelse mellan [unionens] institutioner och efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna.”

13.

I artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, ( 15 ) vilken ingår bland de bestämmelser som reglerar ledighet, föreskrivs följande:

”Om en tjänsteman av andra skäl än tjänstens krav inte utnyttjat sin årliga ledighet innan kalenderåret löpt ut, får det antal dagar som förs över till det kommande året inte överstiga tolv dagar.

Om en tjänsteman inte har utnyttjat hela sin årliga ledighet då han lämnar sin tjänst skall han erhålla ersättning med motsvarande en trettiondedel av sin månadslön för varje ledig dag som han är berättigad till när han lämnar tjänsten.

…”

14.

I ett cirkulär från kommissionens generaldirektorat Personal och administration, vilket publicerats i Administrativa meddelanden nr 66–2002 av den 2 augusti 2002, fastställs följande:

”Om det antal semesterdagar som inte tagits ut överstiger tolv dagar, får det antal dagar som överstiger de föreskrivna tolv dagarna överföras endast om det fastställs att tjänstemannen av hänsyn till tjänstens krav inte har kunnat ta ut dem under kalenderåret.”

15.

Det ovannämnda cirkuläret ersattes med verkan från och med den 1 maj 2004 av ett kommissionsbeslut av den 28 april 2004 om införande av tillämpningsbestämmelser om semester, ( 16 ) i vilka det bland annat föreskrivs följande:

”Överföring av mer än tolv semesterdagar är tillåtet endast om det fastställts att vederbörande av hänsyn till tjänstens krav inte har kunnat ta ut dagarna i fråga under kalenderåret (en noggrann motivering ska lämnas) och dessa dagar ska då efter beslut av [den personalansvarige] läggas till det antal dagar som vederbörande är berättigad till under det kommande kalenderåret,

…

Att föra över mer än tolv dagar är inte tillåtet om en tjänsteman låtit bli att ta ut semesterdagar av andra skäl än tjänstens krav (till exempel hälsoskäl, sjukdom, olycka, dagar som avräknats från den årliga ledigheten om en olycka eller sjukdom inträffat under denna ledighet, mammaledighet, adoptionsledighet, föräldraledighet, ledighet av familjeskäl, tjänstledighet av personliga skäl, tjänstledighet utan lön, tjänstledighet för militärtjänstgöring etc.),

…”

16.

Av förvaltningschefernas slutsats nr 53A/70 av den 9 januari 1970 framgår vidare att antalet semesterdagar som får överföras är begränsat till tolv dagar även vid långvarig sjukdom.

17.

Direktiv 2003/88 har ersatt direktiv 93/104, och hänvisningarna till det sistnämnda direktivet ska anses som hänvisningar till det förstnämnda direktivet. ( 17 )

18.

Skäl 6 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

”Hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive dem som avser nattarbete.”

19.

I artikel 1 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Ändamål och räckvidd”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2.   Detta direktiv är tillämpligt på

…”

20.

I artikel 7 i direktivet, som har rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

21.

I enlighet med den ram som har fastställts av omprövningsavdelningen i dess beslut om att inleda förfarandet, ( 18 ) kommer min bedömning av den dom som är föremål för omprövning att i huvudsak avse frågan huruvida tribunalen undergrävde enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten genom att göra en felaktig tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och av artikel 4 i bilaga V till nämnda tjänsteföreskrifter, vad beträffar överföring av årlig semester som den berörda personen inte har tagit ut på grund av långvarig sjukdom.

22.

Det ska genast påpekas att den ståndpunkt som har anförts av kommissionen och av Europeiska unionens råd inte kan godtas. Enligt denna ståndpunkt kan enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten inte anses ha undergrävts i förevarande fall, på grund av att tribunalen inte tillämpade ”normer av övergripande karaktär”, utan bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som inte alls är tillämpliga på andra områden av unionsrätten.

23.

Om dessa båda institutioners ståndpunkt godtogs, skulle omprövningsförfarandet riskera att förlora all mening. Kommissionen och rådet tycks ha bortsett från själva syftet med detta förfarande. Det kan nämligen uppstå en risk för att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs även i fråga om tekniska bestämmelser som ingår i ett särskilt regelverk, när dessa tolkas och tillämpas av tribunalen på ett sätt som gör att de strider mot det regelverk som är tillämpligt inom andra områden av unionsrätten eller mot unionsrättsliga principer som är av övergripande karaktär.

24.

Det är ur den synvinkeln som jag först kommer att bedöma huruvida det gjordes en felaktig rättstillämpning i den dom som är föremål för omprövning, vad beträffar de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som är tillämpliga på årlig semester (avsnitt A nedan), innan jag granskar frågan huruvida denna eventuella felaktiga rättstillämpning har undergrävt enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten (avsnitt B nedan).

25.

De parter och institutioner som har avgett yttranden vid domstolen är djupt oeniga om huruvida det gjordes en felaktig rättstillämpning i den dom som är föremål för omprövning, vad beträffar rätten till årlig betald semester. Guido Strack har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till omfattande felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa kraven i artikel 7 i direktiv 2003/88, såsom dessa har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, inom ramen för artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen och rådet har gjort gällande den diametralt motsatta ståndpunkten och, med huvudsakligen identiska argument, försvarat den dom som är föremål för omprövning, såsom den meddelades av tribunalen.

26.

I artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[t]jänstemän i aktiv tjänst skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen”.

27.

Till skillnad från personaldomstolen, tolkade tribunalen – i egenskap av domstol i andra instans – denna bestämmelse så, att den inte omfattar de krav vad gäller årlig betald semester som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88 och som har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff. ( 19 )

28.

Tribunalen har därigenom gjort en alltför restriktiv tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, vilken knappast är övertygande.

29.

Det framgår nämligen uttryckligen av artikel 1.1 och av ingressen till direktiv 2003/88 ( 20 ) att detta direktiv har till syfte att föreskriva ”minimikrav på säkerhet och hälsa” vid förläggningen av arbetstiden. Syftet med direktiv 2003/88 motsvarar således helt syftet med artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, vilken likaså – och i nästan identiska ordalag – hänvisar till ”minimikrav” inom området för ”hälso- och säkerhetsnormer”. Med beaktande av ordalydelsen i dessa två rättsakter, är det enligt min mening svårt att hävda att direktiv 2003/88, vilket bland annat genomför rätten till årlig betald semester, inte åsyftas i artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna.

30.

I motsats till vad som gjorts gällande av tribunalen ( 21 ) samt av kommissionen och rådet, kan inte tillämpningsområdet för artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna begränsas till att endast avse tekniska miniminormer om skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet på deras arbetsplats, vilka inte regleras av de andra bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. ( 22 ) En sådan tolkning skulle inte beakta det faktum att nämnda artikel 1e ingår bland de allmänna bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som på ett övergripande sätt är tillämpliga på samtliga områden i det regelverk som gäller för Europeiska unionens personal och som därför inte kan tolkas restriktivt.

31.

De argument avseende bakgrunden till artikel 1e i tjänsteföreskrifterna som kommissionen har anfört stöder långt ifrån en sådan restriktiv tolkning av denna bestämmelse. Varken kommissionens ursprungliga utkast ( 23 ) eller den version av artikel 1e som godkändes av ”medlingskommittén” ( 24 ) innehåller några klara och tydliga uppgifter om att denna nya bestämmelse skulle avse endast tekniska hälso- och säkerhetsnormer, eller endast de områden som inte regleras av andra delar av tjänsteföreskrifterna.

32.

Det är riktigt att det i den tyska språkversionen av kommissionens ursprungliga utkast hänvisas till ”normer för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen”. ( 25 ) Även om det antas att detta tillägg kan visa på en vilja att undanta minimikraven vid förläggningen av arbetstiden, saknas detta tillägg i de andra språkversioner av kommissionens utkast som jag har tittat på. ( 26 ) Tillägget i endast en språkversion av utkastet till förordning saknar således enligt min mening relevans för att på ett tillförlitligt sätt fastställa den dåvarande gemenskapslagstiftarens vilja, särskilt som den slutliga version av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna som antogs av rådet ( 27 ) inte längre innehåller någon hänvisning till ”arbetsplatsen”, inte ens i den tyska språkversionen.

33.

Kommissionen kan inte heller stödja sig på artikel 31 i stadgan för att motivera en restriktiv tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna. Denna bestämmelse i stadgan innehåller visserligen två skilda stycken, varav endast det första stycket uttryckligen behandlar arbetstagares hälsa och säkerhet, medan hälso- och säkerhetsaspekterna inte omnämns uttryckligen i det andra stycket, vilket avser arbetstid och betald semester. Även det andra stycket berör emellertid arbetstagares säkerhet och hälsa i den mening som avses i direktiv 2003/88, tidigare direktiv 93/104. Artikel 31.2 i stadgan grundar sig nämligen på bland annat sistnämnda direktiv, vilket klart framgår av förklaringarna avseende stadgan. ( 28 ) Syftet med nämnda direktiv är just att föreskriva minimikrav på säkerhet och hälsa. ( 29 )

34.

Kommissionens argument, vilket återgavs av tribunalen i den dom som är föremål för omprövning, ( 30 ) att det skulle strida mot unionslagstiftarens autonomi vad gäller unionens personal, vilken stadgas i artikel 336 FEUF, att ”införliva” de minimikrav som föreskrivs i direktiv 2003/88 med tjänsteföreskrifterna, är inte heller övertygande. Som Guido Strack har anfört är det just genom att utöva denna autonomi vad gäller att stifta lagar som rådet har infört en allmän bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, nämligen artikel 1e.2, genom vilken det har införts miniminormer vad gäller hälsa och säkerhet – däribland de som finns i direktiv 2003/88 – i det regelverk som gäller för Europeiska unionens personal.

35.

Att beakta direktiv 2003/88 i ett sådant mål som det förevarande påverkar således inte på något sätt lagstiftarens autonomi, utan överensstämmer med ordalydelsen och andemeningen i en ny bestämmelse som lagstiftaren själv har valt att införa i tjänsteföreskrifterna. Även om det är riktigt att minimikraven i unionens arbetsrättsliga direktiv i första hand riktar sig till medlemsstaterna och inte automatiskt kan göras gällande gentemot unionens institutioner, ( 31 ) har dock minimikraven i direktiv 2003/88 faktiskt blivit tillämpliga på Europeiska unionens personal genom artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna.

36.

Sammantaget anser jag således att artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna kan och ska tolkas så, att den omfattar de krav avseende arbetstidens förläggning som uppställs i direktiv 2003/88, och särskilt årlig betald semester. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den dom som är föremål för omprövning, då den slog fast motsatsen.

37.

Enligt artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna får det antal semesterdagar som förs över till det kommande året inte överstiga tolv dagar, om en tjänsteman av andra skäl än tjänstens krav inte har utnyttjat sin årliga ledighet innan kalenderåret löpt ut.

38.

Till skillnad från personaldomstolen, tolkade tribunalen – i egenskap av domstol i andra instans – denna bestämmelse så, att den innebär att rätten att överföra årlig semester utöver gränsen på tolv dagar endast kan medges om tjänstemannen inte har kunnat ta ut dagarna på grund av sin tjänsteutövning. Enligt tribunalen utesluter detta varje överföring av semesterdagar som överstiger den föreskrivna gränsen på tolv dagar, när den berörda tjänstemannen inte har kunnat ta ut dessa semesterdagar på grund av långvarig sjukdom. ( 32 )

39.

Av de skäl som kommer att anges nedan, anser jag att tribunalens tolkning av artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna är alltför strikt och knappast iakttar minimikraven vad gäller årlig semester, såsom dessa följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, tolkad mot bakgrund av den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff.

40.

Det är riktigt att den tolkning som tribunalen valde, vilken för övrigt har försvarats kraftfullt av kommissionen och rådet, tycks kunna finna stöd, åtminstone vid första anblicken, i lydelsen i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Lydelsen i denna bestämmelse utesluter nämligen varje överföring av semester utöver den föreskrivna gränsen på tolv dagar, såvida inte en sådan överföring kan motiveras av skäl som avser tjänstens krav, så att en överföring av semester som inte har tagits ut av andra skäl, bland annat på grund av sjukdom, i princip endast framstår som tillåten inom nämnda gräns på tolv dagar.

41.

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska dock, såsom domstolen har framhållit i sin praxis, inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i. ( 33 )

42.

Vad först beträffar det rättsliga sammanhang som artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ingår i, ska tjänsteföreskrifternas allmänna bestämmelser, och närmare bestämt artikel 1e.2 i dessa, beaktas. Som jag nyss har påpekat ( 34 ) medför denna bestämmelse att bland annat minimikraven i direktiv 2003/88 vad gäller arbetstidens förläggning, däribland årlig betald semester, blir tillämpliga på Europeiska unionens personal (artikel 7 i direktiv 2003/88).

43.

Vad därefter beträffar de mål som eftersträvas med tjänsteföreskrifterna, ska det framhållas att den reform som genomfördes genom förordning nr 723/2004 och som trädde i kraft den 1 maj 2004 syftade bland annat till att modernisera tjänsteföreskrifterna, vilka härrör från år 1962, vad beträffar iakttagandet av de grundläggande rättigheter och principer som erkänns på unionsnivå ( 35 ) och vad beträffar socialt skydd. ( 36 ) Härav följer att en sådan grundläggande princip i unionens sociala regelverk som rätten till årlig betald semester, vilken stadgas särskilt i artikel 31.2 i stadgan och har genomförts genom direktiv 2003/88 och rättspraxis avseende detta direktiv, bör ägnas särskild uppmärksamhet vid tolkningen och tillämpningen av samtliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna.

44.

Både de mål som eftersträvas med tjänsteföreskrifterna och det rättsliga sammanhang som artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ingår i talar således för att beakta de minimikrav som följer av direktiv 2003/88, särskilt av artikel 7 i direktivet, såsom dessa har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff och införlivats med tjänsteföreskrifterna genom artikel 1e.2 i dessa.

45.

Mot detta kan det inte invändas att artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna innehåller en specialbestämmelse (lex specialis) som har företräde framför artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna. I motsats till vad kommissionen och rådet tycks vilja hävda, har domstolen aldrig slagit fast att alla bestämmelser som finns i bilagorna till tjänsteföreskrifterna med nödvändighet ska ha företräde framför tjänsteföreskrifternas allmänna bestämmelser. Domstolen har visserligen slagit fast att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och i dess bilagor har samma rang, ( 37 ) men bilagorna har ansetts utgöra lex specialis endast i den mån de genomförde specifika bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. ( 38 ) Just så är dock inte förhållandet mellan artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Bestämmelserna om ”ledighet” i bilaga V genomför förvisso kapitel 2 i avdelning IV i tjänsteföreskrifterna, särskilt artikel 57 däri, men bilaga V innehåller inte någon tillämpningsföreskrift till artikel 1e i tjänsteföreskrifterna.

46.

Även om artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna skulle kunna anses innehålla mer specifika bestämmelser än artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, ska likväl det tvingande kravet på ”praktisk överensstämmelse” mellan dessa båda bestämmelser i tjänsteföreskrifterna beaktas vid tolkningen och tillämpningen av dessa bestämmelser.

47.

I artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs en princip som är tillämplig på alla områden som regleras av tjänsteföreskrifterna. Härav följer att de minimikrav vad gäller hälsa och säkerhet som det hänvisas till däri – i synnerhet minimikraven i artikel 7 i direktiv 2003/88, såsom denna artikel har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff – ska vederbörligen beaktas vid tolkningen och tillämpningen av samtliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, inbegripet bestämmelserna i dess bilaga V.

48.

Detta gäller i synnerhet då artikel 1e i tjänsteföreskrifterna är nyare än artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, så att den kan anses som en senare tillkommen bestämmelse (lex posterior). Vid tolkningen och tillämpningen av artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna kan man således inte bortse från de nya riktlinjer som lagstiftaren nyligen har infört i tjänsteföreskrifterna genom artikel 1e.

49.

Det betyder inte att regeln om att rätten till årlig semester inte får överföras, vilken föreskrivs i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, hädanefter förlorar sin ändamålsenliga verkan. Det är nämligen endast när den berörda tjänstemannen har drabbats av en långvarig sjukdom som minimikraven i direktiv 2003/88, såsom dessa har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff och införlivats med tjänsteföreskrifterna genom artikel 1e.2 i dessa, kräver en viss uppmjukning av nämnda regel.

50.

Tolkad mot bakgrund av artikel 7 i direktiv 2003/88 och den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff (vilka är tillämpliga på Europeiska unionens personal enligt artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna), ska artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna förstås så, att den inte förbjuder all överföring av semesterdagar som överstiger den föreskrivna gränsen på tolv dagar när en långvarig sjukdom har hindrat den berörda tjänstemannen från att utnyttja sin rätt till årlig semester.

51.

I motsats till vad tribunalen slog fast i den dom som är föremål för omprövning och vad kommissionen och rådet har hävdat, innebär inte den tolkning av artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna som jag har redogjort för ovan i punkt 50 en tolkning contra legem. ( 39 ) Tvärtom anser jag att denna tolkning är den enda som fullt ut iakttar inte bara lydelsen, utan även det rättsliga sammanhang som artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ingår i och de mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna.

52.

Frågeställningen om rätt till semester som inte har utnyttjats på grund av sjukdom kan endast angripas genom en flexibel tolkning av överföringsförbudet i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, för att inte riskera att äventyra själva kärnan i de miniminormer som följer av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, tillsammans med artikel 7 i direktiv 2003/88, såsom den har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff:

53.

Det första tolkningsalternativet (se ovan punkt 52 första strecksatsen) grundar sig på tanken att själva förbudet mot att föra över fler än tolv semesterdagar till det kommande året ”av andra skäl än tjänstens krav” kan tolkas på flera sätt. Det är inte otänkbart att detta förbud kan tolkas restriktivt och uppfattas så, att det endast begränsar antalet semesterdagar som kan överföras av rent personliga skäl, vilket det står varje tjänsteman fritt att göra, i motsats till tjänstens krav, vilka ska avgöras av tjänstemannens överordnade. Sjukdom är dock en omständighet som varken är avhängig den berörda tjänstemannens fria val eller de val som tjänstemannens överordnade har gjort.

54.

Det andra tolkningsalternativet (se ovan punkt 52 andra strecksatsen) grundar sig på tanken att det inte bara skulle strida mot gällande bestämmelser ( 41 ) utan även strida mot tjänstens intresse att tvinga en tjänsteman att arbeta eller ta ut sin årliga semester, trots att tjänstemannens hälsotillstånd hindrar vederbörande från att uppnå målen med såväl den ena som den andra verksamheten. Om det strider mot tjänstens intresse att en sjuk tjänsteman tar ut sin årliga semester, kan man inte neka tjänstemannen möjlighet att överföra rätt till semester som inte har utnyttjats på grund av sjukdom.

55.

Sammantaget anser jag således att artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna kan och ska tolkas så, att den inte förbjuder all överföring av semesterdagar som överstiger den föreskrivna gränsen på tolv dagar när en långvarig sjukdom har hindrat den berörda tjänstemannen från att utnyttja sin rätt till årlig semester. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den dom som är föremål för omprövning, då den slog fast motsatsen.

56.

Genom att inte beakta de minimikrav vad gäller årlig betald semester som följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, tolkad mot bakgrund av den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden. Tribunalen grundade sig inte bara på en felaktig tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna, utan även på en oriktig tolkning av artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna.

57.

Eftersom den dom som är föremål för omprövning utgör felaktig rättstillämpning i två avseenden, vad gäller tolkningen och tillämpningen av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, ska det prövas om, och i sådant fall i vilken utsträckning, domen undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten.

58.

I de två domar om omprövning som domstolen hittills har avkunnat, har domstolen fokuserat på följande fyra aspekter vid sin bedömning av huruvida ett avgörande av tribunalen undergrävde enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten, varvid den har grundat sig på en helhetsbedömning av dessa aspekter, betraktade som en helhet:

59.

Även om dessa fyra överväganden ”varken [är] nödvändiga eller uttömmande”, ( 47 ) är de likväl tillräckliga för att möjliggöra för domstolen att i detta fall konstatera att enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten har undergrävts, såsom jag kommer att redogöra för nedan.

60.

Vad beträffar de två första kriterierna ska det konstateras att tribunalen avvek från domstolens fasta praxis genom att inte tillämpa resonemanget i domen i de förenade målen Schultz-Hoff m.fl. ( 48 ) på Guido Stracks fall. Den dom som är föremål för omprövning medför således en risk för skillnader i unionsdomstolarnas praxis vad gäller betald semester, beroende på huruvida det är fråga om arbetstagare i allmänhet eller Europeiska unionens personal.

61.

Vidare kan den dom som är föremål för omprövning vara ett prejudikat för framtida mål, eftersom domen, om den fastställdes, utan tvivel skulle bli ett avgörande som ligger till grund för en ny riktning i rättspraxis vad gäller betald semester inom det område som avser Europeiska unionens personal.

62.

Kommissionen och rådet har invänt att det inte ankommer på domstolen att i ett omprövningsförfarande pröva huruvida den rättspraxis som tribunalen utvecklar i egenskap av överinstans är välgrundad. Jag anser dock att detta argument inte är relevant i förevarande fall.

63.

Domstolen har visserligen slagit fast att det hädanefter enbart ankommer på personaldomstolen och tribunalen att utveckla rättspraxis i personalmål. Vidare utgör inte det förhållandet att domstolen ännu inte har prövat en rättsfråga ett i sig tillräckligt skäl för en omprövning. ( 49 ) Detta betyder dock inte att domstolen har gett personaldomstolen och tribunalen fria händer att efter eget gottfinnande utveckla rättspraxis i personalmål utan att bry sig om huruvida denna rättspraxis är förenlig med andra områden av unionsrätten och i synnerhet unionsrättens viktiga principer. Domstolen var nämligen noga med att ange att den fortfarande var behörig, i ett omprövningsförfarande, när det gäller att hindra att tribunalens avgöranden i personalmål undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten. ( 50 )

64.

Vad beträffar det tredje och det fjärde kriteriet ska det framhållas att den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till i den dom som är föremål för omprövning inte inskränker sig till en felaktig tolkning och en felaktig tillämpning av två tekniska bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, nämligen artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, och av ett direktiv, i förevarande fall direktiv 2003/88. Som domstolen vid ett flertal tillfällen har slagit fast, ska rätten till årlig semester, såsom den har genomförts genom bland annat direktiv 2003/88, betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk. Undantag från denna princip får därför inte göras ( 51 ) och den får inte tolkas restriktivt. ( 52 ) Dess betydelse har för övrigt ökat sedan denna rätt infördes i stadgan med stöd av bland annat direktiv 2003/88 (tidigare direktiv 93/104). ( 53 )

65.

Det är uppenbart att rätten till årlig betald semester inte enbart rör ett särskilt område av unionsrätten, långt därifrån: den är tillämplig oberoende av vilket rättsområde som är i fråga. Genom att inte beakta de minimikrav vad gäller betald semester som följer av direktiv 2003/88, tolkad mot bakgrund av den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, bortsåg således tribunalen från en unionsrättslig norm som är av grundläggande och övergripande karaktär, i motsats till vad kommissionen och rådet har gjort gällande.

66.

Det är riktigt att de regelverk som gäller för offentliganställda, däribland regelverket som gäller för Europeiska unionens personal, uppvisar vissa särdrag som kan nödvändiggöra avsteg från de allmänna bestämmelser som gäller för arbete och på det sociala området. ( 54 ) Sådana avsteg kan dock endast tillåtas om de sker helt i enlighet med principen om likabehandling, vilken i sig utgör en allmän princip i unionsrätten som har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i stadgan. ( 55 )

67.

Principen om likabehandling innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. ( 56 ) De omständigheter som kännetecknar de olika situationerna och därigenom deras jämförbarhet bör bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom ska principerna och målsättningarna för det område som rättsakten avser beaktas. ( 57 )

68.

Härav följer att det, för att motivera eventuella avvikelser i de bestämmelser som är tillämpliga på tjänstemän jämfört med de grundläggande allmänna principer som är tillämpliga på alla arbetstagare, inte går att grunda sig på enbart en helhetsbedömning av yrkesställningen för en tjänsteman, å ena sidan, och för en arbetstagare i allmänhet, å andra sidan. Varje enskilt avsteg måste ha sin grund i ett särskilt särdrag i en tjänstemans yrkesställning.

69.

Just vad gäller betald semester anser jag dock att situationen för unionens tjänstemän är jämförbar med situationen för arbetstagare i allmänhet. Syftet med den årliga betalda semestern är nämligen att arbetstagaren ska kunna vila sig och ha en period för avslappning och fritid. Dessa mål kan inte uppnås om den berörda personen är sjuk, ( 58 ) oavsett huruvida det är fråga om en arbetstagare i allmänhet eller en tjänsteman, och oavsett huruvida arbetsgivaren betalar ut ersättning till personen under sjukdomstiden. Jag kan därför inte se att det finns några sakliga skäl som kan motivera den mindre förmånliga behandlingen av en tjänsteman jämfört med en arbetstagare i allmänhet, vad beträffar överföring av semesterdagar som inte har tagits ut på grund av långvarig sjukdom, i enlighet med den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff.

70.

Den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff har förvisso inte undgått kritik, och kommissionen har, med stöd av rådet, inte försummat att åberopa denna kritik. Kommissionen har i synnerhet framhållit svårigheterna att i praktiken genomföra ett system som, från fall till fall, tillåter en överföring av rätten till årlig semester som inte har utnyttjats, utöver ett schablonmässigt antal dagar som automatiskt överförs. Den har dessutom betonat den ekonomiska kostnad som ett sådant system för överföring av semesterdagar kan medföra för arbetsgivaren och – i det specifika fallet med unionsinstitutionerna – för unionens ekonomiska intressen. ( 59 )

71.

Jag anser dock att förevarande mål knappast lämpar sig för att ifrågasätta den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, särskilt som kommissionens och rådets invändningar inte bygger på något särdrag hos Europeiska unionens personal. Tvärtom kan samma praktiska och ekonomiska problem uppstå vad gäller överföring av semesterdagar för arbetstagare i allmänhet. Dessutom borde unionsinstitutionerna, på grund av sin storlek och ekonomiska styrka, ha bättre möjligheter att hantera sådana problem än vad små eller medelstora privata företag har.

72.

För övrigt anser jag att det är minst sagt förvånande att kommissionen i sin egenskap av arbetsgivare kan rikta särskilt allvarlig kritik mot den lösning som domstolen valde i domen i de förenade målen Schultz-Hoff m.fl., ( 60 ) trots att det var just kommissionen som med eftertryck hade föreslagit att domstolen skulle välja denna lösning när det gällde att tolka direktiv 2003/88. ( 61 )

73.

Enligt min mening är det oförenligt med kravet på att säkerställa enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten att frånta Europeiska unionens tjänstemän möjligheten att till fullo dra fördel av en viktig socialrättslig princip, som unionsrätten likväl tillerkänner arbetstagare i allmänhet.

74.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att vart och ett av de fyra kriterier som domstolen har utvecklat för att fastställa att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts är uppfyllda i förevarande fall.

75.

För fullständighetens skull ska det påpekas att de bestämmelser som reglerar omprövningsförfarandet, särskilt artikel 256.2 andra stycket FEUF, inte innehåller någon definition av begreppen unionsrättens ”enhetlighet” och ”konsekvens”. Hittills har det inte heller i rättspraxis gjorts en klar och tydlig avgränsning av dessa två begrepp. Enligt min mening ska det dock konstateras att enhetligheten i unionsrätten har undergrävts särskilt när tribunalen har åsidosatt normer eller principer i unionsrätten som är av särskild betydelse, medan det ska anses att konsekvensen i unionsrätten har undergrävts snarare när tribunalen har åsidosatt unionsdomstolarnas befintliga praxis. ( 62 )

76.

I förevarande fall är båda dessa omständigheter för handen, eftersom tribunalen inte beaktade rätten till årlig betald semester, såsom den har tolkats av domstolen i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff. Det ska följaktligen konstateras att den dom som är föremål för omprövning har undergrävt både enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten.

77.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska fastställa att den dom som är föremål för omprövning undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten.

78.

Teoretiskt sett är det visserligen tänkbart att domstolen, där så är lämpligt, nöjer sig med att konstatera att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts, utan att upphäva tribunalens avgörande som är i fråga. Artikel 62b första stycket i domstolens stadga utgör dock hinder för ett sådant tillvägagångssätt, vilket domstolen har påpekat vid två tillfällen. ( 63 ) Om det konstateras att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts, är domstolen skyldig att antingen återförvisa målet till tribunalen eller själv avgöra målet slutligt.

79.

I förevarande fall kräver inte målet ytterligare konstateranden avseende de faktiska omständigheterna eller ytterligare juridiska diskussioner som skulle kunna motivera en återförvisning till tribunalen. För att uttrycka det med de ord som används i artikel 62b första stycket sista meningen i domstolens stadga, framgår ”utgången i målet, mot bakgrund av resultatet av omprövningen, ... av de faktiska omständigheter som tribunalens avgörande grundar sig på”.

80.

Under dessa omständigheter ska domstolen själv avgöra målet slutligt. Det innebär att det ska fattas dels ett avgörande avseende det överklagande av personaldomstolens dom som kommissionen har ingett (avsnitt A nedan), dels ett beslut om rättegångskostnaderna (avsnitt B nedan).

81.

Som jag har angett ovan, ( 64 ) grundade sig tribunalen på en felaktig tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och av artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Med hänsyn till de minimikrav som följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, såsom den har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, framstår den lösning som personaldomstolen valde i första instans som oklanderlig i rättsligt hänseende, så att kommissionens överklagande av personaldomstolens dom inte kan vinna bifall. Överklagandet ska således ogillas.

82.

Ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet, ( 65 ) vilken beslutades av personaldomstolen i första instans, ( 66 ), kommer således att bli slutgiltig. Med tillämpning av artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna kommer det att ankomma på kommissionen att på nytt besluta om utbetalning av ersättning för den årliga semester för år 2004 som Guido Strack inte har utnyttjat, i enlighet med hans begäran och genom att vederbörligen beakta den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff.

83.

Kommissionens invändning om att det exakta innehållet i rätten till årlig betald semester är oklart i detta skede kan inte godtas. I rättspraxis har visserligen inte alla detaljer ännu klargjorts, men domstolen har alltid varit tydlig med att denna rätt utgör hinder för att kategoriskt avslå en begäran om överföring av rätt till årlig semester som inte har utnyttjats på grund av långvarig sjukdom. ( 67 )

84.

Detta räcker för att avgöra målet mellan Guido Strack och kommissionen. Risken för en ”obegränsad överföring av semesterdagar” uppstår för övrigt inte i Guido Stracks fall, eftersom han beviljades invaliditetspension från och med år 2005 och upphörde således att vara i aktiv tjänst under kalenderåret omedelbart efter det år då den omtvistade rätten till semester uppkom.

85.

Det ska i förbigående noteras att unionslagstiftaren fortfarande har möjlighet att ändra antingen direktiv 2003/88 eller tjänsteföreskrifterna. I synnerhet kan det föreskrivas en begränsning av varaktigheten av överföringen av semesterdagar som inte har tagits ut på grund av sjukdom, ( 68 ) och de närmare villkoren för överföring av rätt till semester kan variera beroende på huruvida det är fråga om den årliga minimisemestern eller ej. ( 69 )

86.

En eventuell ändring av de tillämpliga bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna kan dock inte införas med retroaktiv verkan, och de nya bestämmelserna bör ålägga tillsättningsmyndigheten att vederbörligen beakta att den berörda tjänstemannen har varit förhindrad att utnyttja sin rätt till årlig semester på grund av långvarig sjukdom.

87.

Det är oförenligt med de nuvarande minimikraven vad gäller betald semester som följer av direktiv 2003/88 att kategoriskt utesluta en överföring av semesterdagar som inte har tagits ut på grund av sjukdom, och att schablonmässigt begränsa antalet semesterdagar – understigande den årliga minimisemestern – som, på grund av sjukdom, kan överföras till året omedelbart efter det år då den aktuella rätten till semester uppkom. ( 70 )

88.

Enligt artikel 195.6 i domstolens rättegångsregler beslutar domstolen om rättegångskostnaderna, om det avgörande som är föremål för omprövning har meddelats av tribunalen med stöd av artikel 256.2 FEUF.

89.

I domstolens rättegångsregler föreskrivs det visserligen inte några särskilda regler angående fördelningen av rättegångskostnaderna i ett omprövningsförfarande, men det bör inte föranleda domstolen att systematiskt förplikta alla som har intervenerat i omprövningsförfarandet och alla parter i målet att bära sina rättegångskostnader. Domstolen valde förvisso sistnämnda lösning i de två första domar som den avkunnade i omprövningsförfaranden. ( 71 ) Jag anser dock att omständigheterna i de olika mål som domstolen kan komma att pröva inom ramen för omprövningsförfarandet motiverar att domstolen intar ett diversifierat synsätt vad gäller rättegångskostnader, genom att även göra åtskillnad beroende på huruvida rättegångskostnaderna hänför sig till omprövningsförfarandet (se avsnitt 1 nedan) eller till målet om överklagande (se avsnitt 2 nedan).

90.

Vad först beträffar parternas rättegångskostnader i omprövningsförfarandet, anser jag att fördelningen av dessa inte helt kan frikopplas från de ståndpunkter som dessa parter har gjort gällande, och framför allt från frågan huruvida de argument som de har anfört vid domstolen är relevanta och har vunnit framgång. Även om domstolen gör en omprövning endast i undantagsfall och huvudsakligen i lagens intresse, går det inte att förneka att omprövningsförfarandet har en bestämd inverkan på dessa parters rättigheter och skyldigheter, och för dessa utgör omprövningsförfarandet i själva verket endast en förlängning av tvisten dem emellan vid personaldomstolen och vid tribunalen (se artikel 62b första stycket i domstolens stadga).

91.

Om domstolen i förevarande fall följer mitt förslag om att beakta minimikraven i direktiv 2003/88, såsom det har tolkats i den rättspraxis som bygger på domen i målet Schultz-Hoff, kommer det att vara kommissionen som har försvarat den ståndpunkt som inte har godtagits, medan Guido Strack kommer att vinna framgång med sina argument. Under dessa förhållanden skulle det vara rimligt och rättvist att förplikta kommissionen att inte enbart bära sina egna rättegångskostnader i omprövningsförfarandet utan även ersätta Guido Stracks rättegångskostnader. Jag ser inte att det finns något giltigt skäl till att låta Guido Strack bära sina rättegångskostnader, när det var kommissionen som ingav ett överklagande till tribunalen, vars handläggning därefter föranledde domstolen att inleda omprövningsförfarandet. Att låta Guido Strack bära sina rättegångskostnader i omprövningsförfarandet skulle för övrigt riskera att avsevärt minska den ekonomiska förmån som han skulle få genom en utbetalning av ersättning för hans återstående semesterdagar för år 2004, nämligen ett belopp motsvarande ungefär en månadslön. ( 72 )

92.

Rådet, vilket har deltagit i omprövningsförfarandet inte som part i målet utan som en sådan institution som avses i artiklarna 23 och 62a andra stycket i domstolens stadga, ska bära sina rättegångskostnader.

93.

Vad därefter beträffar de rättegångskostnader som hänför sig till målet om överklagande, ska bestämmelserna i artiklarna 138.1 och 184.1 i rättegångsreglerna tillämpas analogt. Härav följer att kommissionen, vilken har tappat målet såvitt avser överklagandet, ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Guido Stracks rättegångskostnader som hänför sig till överklagandet, i enlighet med Guido Stracks yrkanden.

94.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besluta enligt följande: