Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål C-415/12,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Arbeitsgericht Nienburg (Tyskland) genom beslut av den 4 september 2012, som inkom till domstolen den 13 september 2012, i målet

Bianca Brandes

mot

Land Niedersachsen,

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J. Malenovský samt domarna M. Safjan och A. Prechal (referent),

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av beslutet, som fattats efter det att generaladvokaten hörts, att i enlighet med artikel 99 i rättegångsreglerna avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat,

följande

Beslut

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete som ingicks den 6 juni 1997 (nedan kallat ramavtalet om deltidsarbete), som finns som bilaga till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9), i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/23/EG av den 7 april 1998 (EGT L 131, s. 10), och alla andra unionsbestämmelser som bedöms vara relevanta för tvisten vid den nationella domstolen.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Bianca Brandes och Land Niedersachsen. Målet rör rätt till årlig betald semester för åren 2010 och 2011, vilka utgör beräkningsperioden, som Bianca Brandes inte kunde utnyttja under dessa år.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3. I punkterna 1 och 2 i klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, med rubriken ”Principen om icke-diskriminering”, anges följande:

”1. När det gäller anställningsvillkoren får deltidsarbetande inte behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

2. När det är lämpligt skall principen om tidsproportionalitet tillämpas.”

4. I artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9), under rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

Tysk rätt

5. I 3 § 1 i förbundssemesterlagen (Bundesurlaubsgesetz) av den 8 januari 1963 (BGBl. 1963, s. 2) föreskrivs att ”den årliga semestern omfattar minst 24 arbetsdagar”.

6. 11 § 1 i förbundssemesterlagen har följande lydelse:

”Semesterlönen beräknas efter den genomsnittliga lön som arbetstagaren erhållit under de senaste 13 veckorna före semestern med undantag för ersättning som betalats för utöver ordinarie arbetstid utfört arbete. …”

7. 26 § 1 i kollektivavtalet för offentlig tjänst i delstaterna (Tarifvertrag für den öffentlichen Dienst der Länder) av den 12 oktober 2006, i dess lydelse enligt avtal om ändring nr 4 av den 2 januari 2012, har följande lydelse:

”Varje kalenderår har de anställda rätt till semester med bibehållen lön (21 §). När veckoarbetstiden är upplagd på fem dagar per kalendervecka, omfattar rätten till semester varje kalenderår 26 arbetsdagar till dess att den anställde fyller 30 år, 29 arbetsdagar till dess att den anställde fyller 40 år och 30 arbetsdagar efter det att arbetstagaren fyllt 40 år.

Arbetsdagar är samtliga kalenderdagar som de anställda, i enlighet med tjänstgöringsschema eller företagets praxis, ska arbeta eller skulle ha arbetat … När arbetstiden är upplagd på annat sätt än fem dagar per kalendervecka, ska rätten till semester ökas eller minskas på motsvarande sätt. Om semesterberäkningen resulterar i en del som motsvarar mer än en halv semesterdag, ska denna avrundas till en hel semesterdag. Delar som motsvarar mindre än en halv semesterdag ska inte beaktas. …”

8. I tysk rätt regleras inte uttryckligen huruvida en förändring i arbetstid påverkar semester som inte tagits ut.

9. I 4 § 1 i lagen om deltidsanställningar och visstidsanställningar (Gesetz über Teilzeitarbeit und befristete Arbeitsverträge) av den 21 december 2000 anges följande:

”En deltidsarbetande arbetstagare får inte behandlas mindre förmånligt än en jämförbar heltidsarbetande arbetstagare på grund av att den förstnämnda arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för särbehandlingen. Den deltidsarbetande arbetstagaren ska få lön eller annan delbar ersättning som minst motsvarar den del som arbetstiden utgör jämfört med arbetstiden för en jämförbar heltidsarbetande arbetstagare.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10. Bianca Brandes anställdes på heltid av Land Niedersachsen i enlighet med ett avtal om tillsvidareanställning som ingicks år 2009.

11. År 2010 förbjöds Bianca Brandes på grund av sin graviditet att arbeta, fram till förlossningen som ägde rum den 22 december 2010. Efter utgången av sin mammaledighet den 17 februari 2011 var hon föräldraledig till och med den 21 december 2011.

12. Från och med den 22 december 2011 har Bianca Brandes, i enlighet med ett avtal mellan henne själv och Land Niedersachsen, arbetat deltid med en omfattning av tre arbetsdagar per vecka.

13. Det är utrett att med hänsyn till arbetsförbudet på grund av graviditeten, som följts av mammaledighet och sedan föräldraledighet, kunde Bianca Brandes, åren 2010 och 2011, inte ta ut de 22 respektive 7 dagar med årlig betald semester som beräknats på grundval av hennes heltidsanställning.

14. Bianca Brandes väckte talan vid Arbeitsgericht Nienburg och yrkade att rätten skulle fastställa att hon har rätt till de ovannämnda 29 dagarna med betald semester som hon tjänat in när hon arbetade heltid.

15. Till bestridande av detta yrkande gjorde Land Niedersachsen gällande att det följer av ett avgörande av Bundesarbeitsgericht av den 28 april 1998 att, om en arbetstagares arbetstid ändras, ska den rätt till semester som redan har tjänats in jämkas proportionerligt i förhållande till antalet arbetsdagar före och efter ändringen. Enligt Land Niedersachsen innebär det att Bianca Brandes har rätt till 17 semesterdagar: 29 dagar dividerat med 5 dagar, multiplicerat med 3 dagar, vilket ger en summa på 17,4 dagar som avrundas till 17 dagar.

16. Land Niedersachsen gjorde bland annat gällande att en sådan beräkning av semesterdagarna i proportion till antalet arbetsdagar inte påverkar längden på Bianca Brandes semester, eftersom semestern uttryckt i semesterveckor förblir oförändrad efter denna beräkning. Det ska i detta avseende tas i beaktande att med hennes nya deltidsarbete behöver hon färre semesterdagar för att vara ledig en vecka. Om det däremot inte gjordes någon beräkning av semesterdagarna som är proportionell i förhållande till antalet arbetsdagar, skulle det leda till att Bianca Brandes kan tillgodogöra sig fler veckors semester än vad hon hade haft rätt till om hon hade fortsatt att arbeta heltid, vilket skulle ge henne en omotiverad fördel i förhållande till dem som arbetar heltid.

17. Enligt Land Niedersachsen skiljer sig målet i detta hänseende från det mål som avgjordes genom dom av den 22 april 2010 i mål C-468/08, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (REU 2010, s. I-3527), i den del det sistnämnda målet handlade om en bestämmelse där semestern uttrycktes i timmar. På grund av att beräkningsperioden i förevarande mål uttrycks i veckor drabbas emellertid inte arbetstagaren av någon nackdel vad beträffar omfattningen av semestern, medan så inte var fallet i det tidigare målet, eftersom varje ändring av arbetstiden har en direkt påverkan på längden på semestern när den uttrycks i timmar.

18. Arbeitsgericht Nienburg har för sin del uppgett sig vara övertygad om att det klart följer av domen i målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols att det strider mot unionsrätten att använda sig av en sådan proportionell jämkning av rätten till årlig semester som redan tjänats in av en heltidsarbetstagare som Land Niedersachsen försöker tillämpa. Arbeitsgericht Nienburg menar bland annat att en sådan jämkning innebär en diskriminering av deltidsarbetare i förhållande till heltidsarbetare som är förbjuden enligt klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete.

19. Vad beträffar Land Niedersachsens argument i punkt 16 ovan, har Arbeitsgericht Nienburg angett att Land Niedersachsen har förväxlat ”semester” med ”frånvaro från arbetsplatsen”. Arbeitsgericht Nienburg har även angett att det faktum att det inte är tillåtet att minska rätten till betald semester som tjänats in redan under föregående beräkningsperiod har, om beräkningen görs rätt, två aspekter: semestertidens längd och semesterersättningen.

20. Med hänsyn till i synnerhet Bundesarbeitsgerichts praxis (se punkt 15 ovan) ansåg Arbeitsgericht Nienburg emellertid att det är nödvändigt med ett klargörande från EU-domstolen avseende dessa frågor.

21. Mot denna bakgrund beslutade Arbeitsgericht Nienburg att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska relevant unionsrätt, särskilt klausul 4.1 och 4.2 i ramavtalet om deltidsarbete … tolkas så, att den utgör hinder för nationella lagbestämmelser, kollektivavtalsbestämmelser eller praxis enligt vilka en ändring av en arbetstagares arbetstid genom ändring av antalet arbetsdagar per vecka medför att rätten till semester ska anpassas avseende ännu icke uttagen semester, som det inte varit möjligt för arbetstagaren att ta ut under beräkningsperioden, så att rätten till semester uttryckt i veckor visserligen förblir densamma, men rätten till semester uttryckt i dagar ska räknas om till den nya arbetstiden?”

Prövning av tolkningsfrågan

22. Enligt artikel 99 i rättegångsreglerna får domstolen, om en fråga i en begäran om förhandsavgörande är identisk med en fråga som domstolen redan har avgjort, om svaret på en sådan fråga klart kan utläsas av rättspraxis eller om svaret på frågan inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

23. Denna processuella bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

24. Arbeitsgericht Nienburg har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida relevant unionsrätt, särskilt klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis, som de i det nationella målet, enligt vilka antalet årliga betalda semesterdagar som en heltidsanställd arbetstagare inte kunnat ta ut under beräkningsperioden minskas, på grund av att arbetstagaren har gått över till deltidsarbete, proportionerligt i förhållande till skillnaden mellan antalet arbetsdagar per vecka som denna arbetstagare hade före och efter bytet från heltid till deltid.

25. Arbeitsgericht Nienburg har visserligen i sin fråga formellt sett hänvisat mer specifikt till klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete. Detta utgör dock inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller Arbeitsgericht Nienburg alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, oavsett om denna domstol har hänvisat till dessa i sin fråga eller ej (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Arbeitsgericht Nienburg har för övrigt själv hänvisat till all relevant unionsrätt i sin fråga.

26. EU-domstolen påpekar först och främst att bland de unionsbestämmelser som är relevanta för att besvara Arbeitsgericht Nienburgs fråga återfinns särskilt – såsom Bianca Brandes, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har anfört – artikel 7 i direktiv 2003/88 om rätt till årlig betald semester.

27. Såsom framgår av EU-domstolens fasta praxis (som Arbeitsgericht Nienburg för övrigt själv har hänvisat till) måste varje arbetstagares rätt till årlig betald semester betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

28. EU-domstolen har även vid ett flertal tillfällen understrukit att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester framgår, i dess egenskap av princip i unionens sociala regelverk, uttryckligen av artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga status som fördragen (se, bland annat, dom av den 8 november 2012 i de förenade målen C-229/11 och C-230/11, Heimann och Toltschin, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

29. Det följer också av denna rättspraxis att rätten till årlig betald semester inte ska tolkas restriktivt (se, bland annat, domarna i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, punkt 29, och i de ovannämnda förenade målen Heimann och Toltschin, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

30. Såsom Arbeitsgericht Nienburg, Bianca Brandes och kommissionen har understrukit, har EU-domstolen i detta sammanhang emellertid redan slagit fast, i punkt 32 i domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, att den årliga semester som tas ut vid ett senare tillfälle än under beräkningsperioden inte har något samband med den tid som arbetstagaren arbetat vid detta senare tillfälle, och att en förändrad, och i synnerhet kortare, arbetstid vid ett byte från heltid till deltid inte ska minska den årliga semester som arbetstagaren tjänat in under den tid han eller hon arbetat heltid under beräkningsperioden.

31. Vad gäller klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete är det tillräckligt att i förevarande mål erinra om att i punkt 33 i domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols betonade EU-domstolen även att avseende principen om tidsproportionalitet som fastslås i punkt 2 i denna klausul är det förvisso lämpligt att tillämpa denna princip när årlig semester beviljas under en deltidsanställning. Att den årliga semestern minskas under en period av deltidsarbete i förhållande till den som beviljas under en period av heltidsarbete kan nämligen motiveras på objektiva grunder. Denna princip ska däremot inte tillämpas retroaktivt på årlig semester som intjänats under en period av heltidsarbete.

32. EU-domstolen drog av det ovan anförda slutsatsen att det varken framgår av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2003/88 eller av klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete att det i nationell lagstiftning, i villkoren för genomförandet av rätt en till årlig semester, får föreskrivas att rätten till semester som intjänats under en beräkningsperiod delvis förloras, och erinrade samtidigt om att detta endast gäller när arbetstagaren i praktiken inte har haft möjlighet att utöva denna rätt (domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, punkt 34).

33. Som svar på den tolkningsfråga som ställdes i det målet slog EU-domstolen fast att relevant unionsrätt, och i synnerhet klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken ännu ej uttagen semester vid en ändring av arbetstiden ska anpassas på så sätt att en arbetstagare som förkortar sin arbetstid från heltid till deltid får en nedsättning av den rätt till årlig betald semester som han eller hon intjänat – utan att ha haft möjlighet att utnyttja den – under sitt heltidsarbete, eller endast kan utnyttja denna semester med en lägre semesterlön (domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, punkt 35).

34. Såsom Arbeitsgericht Nienburg, Bianca Brandes och kommissionen har betonat, följer det tydligt av punkterna 27–33 ovan att tolkningsfrågan i förevarande mål ska besvaras i analogi med den tidigare domen.

35. I förevarande fall är det nämligen utrett att Bianca Brandes har en uppskjuten rätt till den årliga betalda semester som hon inte hade möjlighet att ta ut under beräkningsperioderna då hon arbetade heltid. Anledningen till detta var det arbetsförbud som meddelades till följd av hennes graviditet samt därpå följande mamma- och föräldraledighet. Arbeitsgericht Nienburg och parterna i det nationella målet anser det också utrett att om Bianca Brandes hade fortsatt att arbeta på heltid efter föräldraledigheten, skulle den årliga betalda semestern som skjutits upp vara 29 dagar.

36. Såsom bland annat följer av domen i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (se punkterna 30–33 ovan), finner EU-domstolen således att Bianca Brandes byte från heltid till deltid inte får medföra att hon retroaktivt delvis förlorar den rätt till årlig betald semester som hon redan tjänat in på det sätt som följer av den aktuella nationella bestämmelsen, om en sådan förlust, bland annat, inte kan motiveras på objektiva grunder.

37. Vad gäller Land Niedersachsens argument att den rätt till årlig betald semester som Bianca Brandes redan har tjänat in inte minskas eftersom den, uttryckt i semesterveckor, förblir densamma före och efter hennes byte från heltid till deltid, finner EU-domstolen – i likhet med Arbeitsgericht Nienburg och i enlighet med vad kommissionen har anfört – att Land Niedersachsen inte kan vinna framgång med detta argument.

38. Den omständigheten att en deltidsarbetande arbetstagare som normalt sett arbetar tre hela dagar per vecka är frånvarande från arbetsplatsen en viss vecka, innebär inte, i motsats till vad Land Niedersachsen har hävdat, att denne har fått motsvarande fem dagars semester som, intjänade när han eller hon arbetade heltid, ska förstås som fem hela dagar som arbetstagaren har befriats från skyldigheten att arbeta i brist på sådan semester.

39. Genom att arbetstagaren emellertid får en ”semestervecka” inom ramen för det som numera är ett deltidsarbete om tre hela arbetsdagar per vecka, är det uppenbart att arbetstagaren nu är befriad från arbetsplikt enbart i tre hela dagar.

40. Den tyska regeringen har framfört ett liknande argument (vilket den för övrigt redan anförde i det ovannämnda målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols), nämligen att den aktuella nationella bestämmelsen inte strider mot unionsrätten, på grund av att den arbetstagare som inte längre är ålagd att arbeta alla dagar i veckan behöver vara befriad från sina skyldigheter under ett mindre antal dagar för att kunna åtnjuta en lika lång viloperiod som tidigare. EU-domstolen finner emellertid att inte heller detta argument kan vinna framgång.

41. Med ett sådant argument förväxlar nämligen den tyska regeringen viloperioden motsvarande faktiskt uttagen semestertid med den normala tid som en arbetstagare inte utför några arbetsuppgifter eftersom denne inte förmodas arbeta enligt anställningsförhållandet med arbetsgivaren.

42. Mot bakgrund av det ovanstående ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Relevant unionsrätt, särskilt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis, som de i det nationella målet, enligt vilka antalet årliga betalda semesterdagar som en heltidsanställd arbetstagare inte kunnat ta ut under beräkningsperioden minskas, på grund av att arbetstagaren har gått över till deltidsarbete, proportionerligt i förhållande till skillnaden mellan antalet arbetsdagar per vecka som denna arbetstagare hade före och efter bytet från heltid till deltid.

Rättegångskostnader

43. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Relevant unionsrätt, särskilt artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete som ingicks den 6 juni 1997 och som finns som bilaga till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/23/EG av den 7 april 1998, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis, som de i det nationella målet, enligt vilka antalet årliga betalda semesterdagar som en heltidsanställd arbetstagare inte kunnat ta ut under beräkningsperioden minskas, på grund av att arbetstagaren har gått över till deltidsarbete, proportionerligt i förhållande till skillnaden mellan antalet arbetsdagar per vecka som denna arbetstagare hade före och efter bytet från heltid till deltid.