1

Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal avkunnade i de förenade målen Schräder/växtsortsmyndigheten – Hansson (LEMON SYMPHONY) (T‑133/08, T‑134/08, T‑177/08 och T‑242/09, EU:T:2012:430) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens talan mot det beslut som överklagandenämnden vid gemenskapens växtsortsmyndighet (nedan kallad växtsortsmyndigheten) fattade den 23 januari 2009 (ärende A 010/2007), beträffande en ansökan om ogiltigförklaring av den gemenskapens växtförädlarrätt som beviljats för sorten LEMON SYMPHONY (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Enligt artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym, 60, s. 196), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2506/95 av den 25 oktober 1995 (EGT L 258, s. 3) (nedan kallad förordning nr 2100/94), ska sorter, för att kunna beviljas gemenskapens växtförädlarrätt, bland annat vara särskiljbara och nya.

3

I artikel 7 i förordning nr 2100/94 föreskrivs följande:

”1.   En sort skall anses vara särskiljbar om den beträffande uttrycken av kännetecken som är resultatet av en given genotyp eller kombination av genotyper tydligt skiljer sig från alla andra sorter vars existens är allmänt känd på den ansökningsdag som fastställs enligt artikel 51.

…”

4

I artikel 10 i förordning nr 2100/94 definieras kriterierna för att fastställa om en sort som avses i en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt ska anses vara ny.

5

I artikel 20 i förordning nr 2100/94, avseende ogiltigförklaring av växtförädlarrätt, föreskrivs följande:

”1.   Växtsort[s]myndigheten skall ogiltigförklara gemenskapens växtförädlarrätt om det fastställs

2.   Om gemenskapens växtförädlarrätt ogiltigförklaras skall den inte anses ha haft de rättsverkningar som anges i denna förordning.”

6

I artiklarna 54 och 55 i förordning nr 2100/94 beskrivs den sakliga prövning och den tekniska provning som ska göras på en växtsort för att den ska beviljas gemenskapens växtförädlarrätt.

7

I artikel 75 i förordning nr 2100/94 föreskrivs följande med avseende på bestämmelserna för förfarandet vid växtsortsmyndigheten:

”Växtsort[s]myndighetens beslut skall motiveras. De får endast grundas på förhållanden eller bevis som parterna i förhandlingarna har haft möjlighet att yttra sig om muntligt eller skriftligt.”

8

I artikel 76 i förordning nr 2100/94 föreskrivs följande:

”Växtsort[s]myndigheten skall under handläggningsförfarandet på eget initiativ pröva de sakförhållanden som omfattas av prövningen enligt artiklarna 54 och 55. Den skall bortse från fakta eller bevismaterial som inte har framlagts inom den tidsfrist som Växtsort[s]myndigheten fastställt.”

9

Artikel 81 i förordning nr 2100/94 avser allmänna principer och har följande lydelse:

”1.   I den mån denna förordning eller bestämmelser som antas enligt denna förordning inte innehåller bestämmelser om handläggningsförfarande skall Växtsort[s]myndigheten tillämpa de principer inom detta område som är allmänt erkända i medlemsstaterna.

…”

10

I kommissionens förordning (EG) nr 874/2009 av den 17 september 2009 fastställs tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2100/94 i fråga om förfaranden inför växtsortsmyndigheten (EUT L 251, s. 3).

11

I fråga om talan mot växtsortsmyndighetens beslut föreskrivs följande i artikel 51 i förordning nr 874/2009:

”Om inte annat föreskrivs ska de bestämmelser som rör förfarandet inför växtsortsmyndigheten i tillämpliga delar gälla för överklagandeförfarandet. Parterna i förfarandet ska i det sammanhanget anses vara parter i överklagandeförfarandet.”

12

I artikel 63 i förordning nr 874/2009 föreskrivs följande:

”1.   Protokoll över muntliga förhandlingar och bevisupptagning ska innehålla de viktigaste uppgifterna från de muntliga förhandlingarna eller bevisupptagningen, de relevanta uttalanden som har gjorts av parterna i förfarandet, vad parterna i förfarandet, vittnen eller experter har uppgivit när de hörts samt resultatet av eventuell besiktning.

2.   Protokoll över vittnesmål av vittne, hörande av expert eller part i förfarandet ska läsas upp eller lämnas till den berörda personen så att denna kan undersöka protokollet. Det ska antecknas i protokollet att denna formalitet har utförts och att den person som hördes godkände protokollet. Om personen inte ger sitt godkännande ska dennas invändningar antecknas.

3.   Protokollet ska undertecknas av den befattningshavare som förde det och av den befattningshavare som ledde de muntliga förhandlingarna eller bevisupptagningen.

4.   Parterna i förfarandet ska förses med en kopia och, vid behov, en översättning av protokollet.”

13

Tribunalen lämnade följande redogörelse för bakgrunden till tvisten:

…

…

…

…

…

…

Förfarandena vid [växtsortsmyndighetens] överklagandenämnd i ärendena A 005/2007, A 006/2007 och A 007/2007

…

…

…

…

Förfarandet vid [växtsortsmyndighetens] överklagandenämnd i ärende A 010/2007

…

14

Klaganden väckte talan mot det omtvistade beslutet genom ansökan av den 24 juni 2009.

15

Tribunalens ordförande beslutade den 15 juni 2010 att förena klagandens talan mot besluten A 007/2007 (mål T-133/08), A 006/2007 (mål T-134/08), A 005/2007 (mål T-177/08) och A 010/2007 (mål T-242/09) med talan mot det omtvistade beslutet med avseende på det muntliga förfarandet och domen.

16

Klaganden åberopade fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring i mål T‑242/09.

17

Den första grunden avsåg åsidosättande av artiklarna 76 och 81 i förordning nr 2100/94. Tribunalen slog i punkt 126 i den överklagade domen fast att de bestämmelserna, med hänsyn till själva lydelsen i artikel 76 i den förordningen, inte är tillämpliga på ett förfarande för ogiltigförklaring av gemenskapens växtförädlarrätt enligt artikel 20 i samma förordning. Tribunalen drog i punkterna 128 och 129 slutsatsen att bevisbördan för att en växtsort inte uppfyller villkoren för att beviljas gemenskapens växtförädlarrätt vilar på den berörda part som har invänt mot att skyddet beviljas.

18

Tribunalen konstaterade att den ordning som infördes genom förordning nr 2100/94 överensstämmer med gällande bestämmelser i fråga om gemenskapsformgivning och med allmänna rättsprinciper. Tribunalen fann därvid att grunden var verkningslös.

19

I punkt 134 tillade tribunalen emellertid att förfarandet vid växtsortsmyndigheten i vart fall inte är rent inkvisitoriskt. Det är nämligen parterna som rättidigt ska åberopa de omständigheter som de vill att växtsortsmyndigheten ska fastställa och förebringa den bevisning som de vill att växtsortsmyndigheten ska beakta.

20

På grundval av det konstaterandet prövade tribunalen klagandens argument i punkterna 135–170 i den överklagade domen.

21

Med avseende på växtsortsmyndighetens beslut att inte bifalla klagandens ansökan om att åtgärder för bevisupptagning skulle vidtas, slog tribunalen, analogt med lösningen i domen ILFO/Höga myndigheten (51/65, EU:C:1966:21), i punkt 138 i den överklagade domen fast att klaganden inte vid något tillfälle i förfarandet vid växtsortsmyndigheten hade förebringat någon bevisning eller anfört någon uppgift till stöd för sina yrkanden. Tribunalen drog därav slutsatsen att reglerna om bevisbördan och bevisningen inte hade åsidosatts och fann att klaganden i själva verket åsyftade att tribunalen skulle göra en ny prövning av de relevanta omständigheterna och den relevanta bevisningen.

22

Tribunalen gjorde således åtskillnad i förhållande till huruvida överklagandenämndens konstateranden och bedömningar följde av komplexa bedömningar. I fråga om komplexa bedömningar som innebär att det är nödvändigt att inhämta ett expertutlåtande eller vetenskapliga kunskaper var tribunalens prövning nämligen begränsad till en prövning av uppenbara fel.

23

Vad för det första gäller frågan om vilket slag av växtmaterial som användes för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY år 1997, slog tribunalen fast i punkt 149 i den överklagade domen att överklagandenämnden ansett att det var allmänt känt att metoden att ta sticklingar var vanligt förekommande. Härvid gjorde tribunalen en analog tillämpning av rättspraxis avseende Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån). Enligt denna praxis är harmoniseringsbyråns överklagandenämnder inte skyldiga att i sina beslut fastställa huruvida allmänt kända omständigheter är korrekta.

24

Tribunalen fann att frågan om vilken inverkan de tillväxtreglerande medlen haft på de växtprover som hade tillhandahållits för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY omfattades av komplexa botaniska bedömningar. I punkt 157 i den överklagade domen konstaterade tribunalen emellertid att klaganden inte hade anfört någon omständighet som visade i vilket avseende det skett en uppenbart felaktig bedömning.

25

Vad för det andra gäller klagandens argument avseende anpassningen av den ursprungliga beskrivningen av sorten LEMON SYMPHONY år 2006 i fråga om kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt”, slog tribunalen i punkt 161 i den överklagade domen fast att klaganden inte hade styrkt att det kännetecknet varit avgörande för att bevilja den växtsorten gemenskapens växtförädlarrätt.

26

I punkt 166 i den överklagade domen betonade tribunalen för övrigt att kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt”, vars uttrycksgrad för att ange kännetecknet går från ”upprätt” till ”hängande”, inte är absolut utan i förekommande fall kan bli föremål för en relativ jämförande bedömning mellan sorter av samma art.

27

Tribunalen biföll således inte talan på den första grunden, utan angav att denna delvis var verkningslös och i övrigt inte kunde leda till bifall för talan.

28

Med hänsyn till de omständigheter som åberopades i samband med prövningen av den första grunden, beträffande den kemiska och mekaniska behandlingen av det material som användes vid den tekniska provningen år 1997 och användningen av material från sticklingar, konstaterade tribunalen att talan inte kunde bifallas på den andra grunden, avseende åsidosättande av artiklarna 7 och 20 i förordning nr 2100/94.

29

Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 75 i förordning nr 2100/94. I punkterna 181 och 182 i den överklagade domen angav tribunalen att rätten att yttra sig inte innebär att domstolen ska ge parterna en rätt att bli hörda angående varje punkt i den rättsliga bedömningen. Vid prövningen av den första grunden visade tribunalen i synnerhet att användningen av sticklingar för den tekniska provningen utgjorde gängse praxis som klaganden hade kännedom om.

30

Beträffande den fjärde grunden, avseende åsidosättande av artikel 63 i förordning nr 874/2009, fann tribunalen i huvudsak att överklagandenämnden inte hade gjort sig skyldig till något förfarandefel.

31

Tribunalen ogillade följaktligen talan i dess helhet.

32

Beträffande talan i målen T‑133/08, T-134/08 och T-177/08, konstaterade tribunalen i punkt 217 i den överklagade domen att den föreskrivna minimifristen för kallelse på en månad till förhandlingen vid överklagandenämnden den 4 december 2007 inte hade iakttagits med avseende på klaganden.

33

I punkt 237 i den överklagade domen drog tribunalen därav slutsatsen att ett väsentligt förfarandefel förelåg som medförde att de tre beslut som angripits i målen T‑133/08, T-134/08 och T-177/08 skulle ogiltigförklaras. Tribunalen biföll emellertid inte ansökan om ändring av beslutet om anpassning av beskrivningen.

34

Till stöd för överklagandet har klaganden anfört sex grunder, vilka uppdelas i olika argument.

35

I den första och den andra grunden har klaganden i huvudsak hävdat att tribunalen åsidosatte reglerna om bevisbörda och bevisföring samt principen om prövning av sakförhållanden på eget initiativ. I den tredje och den fjärde grunden har klaganden gjort gällande ett åsidosättande av skyldigheten att göra en laglighetsprövning och bristande motivering av den överklagade domen. I den femte och den sjätte grunden har klaganden i huvudsak hävdat att tribunalen inte säkerställde hans rätt att yttra sig och inte gjorde en fullständig laglighetsprövning av det omtvistade beslutet.

36

I den första grunden har klaganden i huvudsak hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att överklagandenämnden inte kunde agera på eget initiativ och att den hade åsidosatt klagandens rätt till ett effektivt rättsmedel och principen om god förvaltningssed.

37

För det första har klaganden anfört att tribunalen i punkt 126 i den överklagade domen slog fast att artikel 76 i förordning nr 2100/94 inte var tillämplig på förfarandet vid överklagandenämnden och att den därmed åsidosatte artikel 51 i förordning nr 874/2009.

38

För det andra överensstämmer konstaterandet i punkt 129 i den överklagade domen, att ogiltighetsförfarandet vid växtsortsmyndigheten och dess överklagandenämnd är ett ackusatoriskt förfarande, inte med lydelsen i artikel 20 i förordning nr 2100/94. Att förfarandet är inkvisitoriskt bekräftas dessutom vid en jämförelse med motsvarande bestämmelser avseende gemenskapsvarumärken och gemenskapsformgivningar.

39

I punkt 133 i den överklagade domen missuppfattade tribunalen, för det tredje, klagandens argument i första instans.

40

Tribunalen åsidosatte för det fjärde principerna om god förvaltningssed och rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom den inte prövade den bevisning som klaganden hade förebringat vid överklagandenämnden.

41

Växtsortsmyndigheten har erinrat om egenheterna hos förfarandet vid densamma. Den har särskilt betonat att det ogiltighetsförfarande som inleds med stöd av artikel 20 i förordning nr 2100/94 är beroende av att den gör en undersökning på eget initiativ. Eftersom det således inte finns några parter i det förfarandet, är växtsortsmyndigheten skyldig att göra en objektiv undersökning av samtliga relevanta omständigheter. Jørn Hansson har anfört att växtsortsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den bedömer huruvida bevisning som utomstående har förebringat motiverar att ett sådant förfarande inleds.

42

I förevarande mål tillämpade växtsortsmyndigheten dessa principer och beslutade att inte inleda det ogiltighetsförfarande som klaganden begärde.

43

Växtsortsmyndigheten och Jørn Hansson anser för övrigt att klagandens argument i bästa fall är verkningslösa och i vart fall inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.

44

Eftersom klaganden har bestritt tribunalens uppfattning i fråga om bevisföring och bevisbörda med avseende på förfarandet vid överklagandenämnden, ska domstolen först och främst kontrollera huruvida överklagandenämnden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det sammanhanget.

45

Såsom tribunalen slog fast i punkt 126 i den överklagade domen, begränsas genom lydelsen i artikel 76 i förordning nr 2100/94 tillämpningen av principen om prövning av sakförhållanden på eget initiativ till de sakförhållanden som ska undersökas enligt artiklarna 54 och 55 i förordningen.

46

För det andra ska, enligt artikel 51 i förordning nr 874/2009, bestämmelserna om förfaranden inför växtsortsmyndigheten i tillämpliga delar gälla för överklagandeförfarandet. Principen om prövning av sakförhållanden på eget initiativ ska därför tillämpas även i ett förfarande vid överklagandenämnden.

47

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att principen om prövning av sakförhållanden på eget initiativ inte är tillämplig på förfaranden vid överklagandenämnden.

48

En sådan felaktig rättstillämpning och de redogörelser i punkt 135 i den överklagade domen som eventuellt ledde fram till den, medför emellertid inte i sig att den överklagade domen ska upphävas. Med början i punkt 136 i den överklagade domen kontrollerade tribunalen trots allt om den bevisning som klaganden förebringade uppfyllde kraven i samband med principen om prövning av sakförhållanden på eget initiativ.

49

Domstolen ska därför kontrollera huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende.

50

Det förfarande som ledde fram till det omtvistade beslutet är ett förfarande vid överklagandenämnden, till vilken ett beslut av växtsortsmyndigheten, om att inte med stöd av artikel 20.1 i förordning nr 2100/94 ogiltigförklara gemenskapens växtförädlarrätt, hade överklagats.

51

Växtsortsmyndigheten ska enligt den bestämmelsen ogiltigförklara gemenskapens växtförädlarrätt om det fastställs att de villkor som anges i artiklarna 7 och 10 i förordning nr 2100/94 inte var uppfyllda när växtförädlarrätten beviljades.

52

Villkor avseende bland annat särskiljbarhet och nyhet ska enligt artikel 6 i förordning nr 2100/94 vara uppfyllda för att gemenskapens växtförädlarrätt ska kunna beviljas. Om de villkoren inte är uppfyllda, är en beviljad växtförädlarrätt således rättsstridig och ska ogiltigförklaras med hänsyn till allmänintresset.

53

En felaktigt beviljad växtförädlarrätt kan visserligen ogiltigförklaras även i en utomståendes intresse. Det gäller särskilt när en utomstående ansöker om växtförädlarrätt och ansökan avslås med motiveringen att den sorten inte särskiljer sig från en sort som felaktigt beviljats växtförädlarrätt.

54

Detta kan emellertid inte motivera att utomstående under alla omständigheter och utan specifika skäl tillåts begära att växtförädlarrätten ogiltigförklaras sedan den beviljats och efter det att utomståendes frister för att framställa invändningar enligt artikel 59 i förordning nr 2100/94 har löpt ut.

55

I samband med förfarandet för att bevilja växtförädlarrätt ska, enligt artiklarna 54 och 55 i förordning nr 2100/94, en saklig prövning och en fördjupad och komplex teknisk provning göras av den växtsort som sökts.

56

Växtsortsmyndigheten har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om ogiltigförklaring av en växtförädlarrätt, i den mening som avses i artikel 20 i förordning nr 2100/94, när en skyddad sort har provats på det sätt som angetts i föregående punkt. Det är därför endast allvarliga tvivel – med avseende på huruvida villkoren i artiklarna 7 och 10 i den förordningen var uppfyllda när den prövning som avses i artiklarna 54 och 55 i samma förordning utfördes – som kan motivera en omprövning av den skyddade sorten i enlighet med ett ogiltighetsförfarande på grundval av artikel 20 i förordning nr 2100/94.

57

I det här sammanhanget ska utomstående som begär att en växtförädlarrätt ska ogiltigförklaras, förebringa väsentlig bevisning och åberopa väsentliga faktiska omständigheter som kan läggas till grund för allvarliga tvivel avseende att en växtförädlarrätt som beviljats efter den prövning som avses i artiklarna 54 och 55 i förordning nr 2100/94 har beviljats lagenligt.

58

I målet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet ankommer det därför på klaganden att styrka att växtsortsmyndigheten – mot bakgrund av omständigheterna och bevisningen med avseende på den sakliga prövningen och den tekniska provningen som klaganden lagt fram för växtsortsmyndigheten – varit skyldig att göra den kontroll som föreskrivs i artikel 20.1 a i förordning nr 2100/94.

59

Det är mot bakgrund av de omständigheterna som det slutligen ska prövas huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den kontrollerade tillämpningen av principen om överklagandenämndens ”prövning av sakförhållandena på eget initiativ”.

60

I fråga om de argument som klaganden hade anfört för att motivera ogiltigförklaring av den växtförädlarrätt som beviljats tidigare, slog tribunalen, i punkt 138 i den överklagade domen, fast att klaganden inte hade företett någon bevisning eller ens något indicium som kunde utgöra ett prima facie-bevis för klagandens påstående att en sådan mekanisk och kemisk behandling eller förökning med sticklingar som gjorts i förevarande mål kunde ha medfört en snedvridning av den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY år 1997.

61

I punkt 157 i den överklagade domen erinrade tribunalen vidare om att klaganden inte hade förebringat minsta indicium eller konkret bevis för att styrka sina påståenden, däribland påståendet att de tillväxtreglerande medlen hade bestående verkan.

62

Vad slutligen beträffar argumenten avseende åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och rätten till ett effektivt rättsmedel, framgår det av klagandens överklagande till överklagandenämnden att det växtmaterial som användes för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY år 1997 var bristfälligt, dels eftersom de plantor som användes vid provningen hade undergått en mekanisk och kemisk behandling, dels eftersom de var sticklingar från plantor som Jørn Hansson hade sänt.

63

Med hänsyn till detta och med beaktande av de principer som anförts ovan i punkterna 57 och 58, gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på bevisföringen när den slog fast att klaganden inte vederbörligen hade styrkt sådana faktiska omständigheter och förebringat sådan bevisning att det kunde fastställas att villkoret i artikel 7 i förordning nr 2100/94 inte var uppfyllt vid den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY, vilket skulle ha motiverat en ogiltigförklaring enligt artikel 20.1 i den förordningen.

64

Argumenten avseende åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och rätten till ett effektivt rättsmedel kan därför inte godtas.

65

Av vad anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

66

I den andra grunden har klaganden i huvudsak klandrat tribunalen för att den, i punkterna 136–138 i den överklagade domen, åsidosatte reglerna om bevisbörda och bevisföring.

67

I sitt första argument avseende denna grund har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt tillämpade den rättspraxis som bygger på domen ILFO/Höga myndigheten (51/65, EU:C:1966:21) på den begäran om åtgärder för bevisupptagning som riktats till växtsortsmyndigheten. Enligt nämnda praxis kan en begäran om åtgärder för bevisupptagning från en av parterna inte bifallas om inte parten förebringar ett prima facie-bevis som är tillräckligt för att det ska finnas anledning att besluta om sådana åtgärder.

68

Tribunalen gjorde sig enligt klaganden skyldig till felaktig rättstillämpning i fyra avseenden. För det första är de principer ur rättspraxis som angetts ovan inte förenliga med artikel 76 i förordning nr 2100/94. För det andra fullgjorde tribunalen inte motiveringsskyldigheten, eftersom den inte tydligt förklarade det lämpliga i att tillämpa en sådan rättspraxis. För det tredje åsidosatte tribunalen rätten till en rättvis rättegång, eftersom den förde in ett villkor om vidtagande av åtgärder för bevisupptagning som inte hade nämnts tidigare under förfarandet. Tribunalen tillämpade, för det fjärde, den rättspraxis som citerats på ett felaktigt sätt, eftersom det i denna rättspraxis inte anges att ett prima facie-bevis behöver förebringas för att åtgärder för bevisupptagning ska vidtas.

69

I det andra argumentet har klaganden betonat att den överklagade domen bygger på felaktig rättstillämpning, även om det antas att det ankommer på klaganden att förebringa ett prima facie-bevis till stöd för sina argument. Tribunalen missuppfattade nämligen de omständigheter och den bevisning som klaganden åberopade. Detta gäller särskilt inverkan av den mekaniska och kemiska behandlingen av det växtmaterial som undersöktes samt förökningen med sticklingar.

70

Växtsortsmyndigheten och Jørn Hansson har hävdat att den överklagade domen ”är korrekt” oavsett om klaganden har bevisbördan eller det åligger denne att förebringa ett prima facie-bevis. Överklagandenämnden bedömde nämligen klagandens argument och ståndpunkter. Tribunalen gjorde sig för övrigt inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillämpade de anförda reglerna för vidtagande av åtgärder för bevisupptagning.

71

Med avseende på klagandens första argument kan tribunalen först och främst inte klandras för att ha åsidosatt den motiveringsskyldighet som åligger den.

72

Det framgår av fast rättspraxis att tribunalens motiveringsskyldighet enligt artikel 36 i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga är tillämplig på tribunalen, och enligt artikel 81 i tribunalens rättegångsregler inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om vad tribunalen har lagt till grund för sitt avgörande och domstolen får tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (se, bland annat, dom Nexans och Nexans France/kommissionen, C-37/13 P, EU:C:2014:2030, punkt 21, och där angiven rättspraxis).

73

I punkt 137 i den överklagade domen motiverade tribunalen emellertid att den tillämpade principerna i domen ILFO/Höga myndigheten (51/65, EU:C:1966:21) analogt på överklagandenämndens avgörande med att den sistnämnda är en myndighet med domstolsliknande uppgifter.

74

Dessutom utgör principen om prövning av sakförhållandena på eget initiativ enligt artikel 76 i förordning nr 2100/94 inte hinder för den tillämpningen, eftersom det, såsom framgår ovan av punkterna 53 och 54, i samband med en begäran om att förfarandet för ogiltigförklaring enligt artikel 20.1 i den förordningen ska inledas, ankommer på den som ansöker att åberopa väsentliga faktiska omständigheter för att visa att det föreligger allvarliga tvivel avseende att den ifrågasatta växtförädlarrätten är lagenlig.

75

Såsom generaladvokaten angav i punkt 76 i förslaget till avgörande, föreskrivs i artikel 81 i förordning nr 2100/94 att allmänna processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna ska tillämpas på förfaranden vid växtsortsmyndigheten.

76

Tribunalen kan därför inte klandras för att den slog fast att klaganden borde ha förebringat ett prima facie-bevis vid överklagandenämnden för att denna skulle vidta av klaganden föreslagen åtgärd för bevisupptagning.

77

Det framgår för det andra inte av den överklagade domen att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av principerna i domen ILFO/Höga myndigheten (51/65, EU:C:1966:21).

78

I punkt 138 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att klaganden inte hade förebringat någon som helst bevisning eller ens minsta indicium för att motivera begäran.

79

Under dessa omständigheter kan klaganden inte göra gällande att det var fel av tribunalen att slå fast att han inte kunde begära att åtgärder för bevisupptagning skulle vidtas på den grunden att han inte hade förebringat något prima facie-bevis.

80

Klaganden har härvid gjort gällande att tribunalen missuppfattade de omständigheter och den bevisning som han hade åberopat i förfarandet vid växtsortsmyndigheten och som avsåg dels inverkan av den mekaniska och kemiska behandlingen av det material som användes under den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY, dels att sticklingar av den sorten användes vid den provningen.

81

Domstolen erinrar inledningsvis om att det framgår av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i Europeiska unionens domstols stadga att tribunalen ensam är behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma de faktiska omständigheterna. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen emellertid enligt artikel 256 FEUF behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, bland annat, dom CB/ kommissionen, C-67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

82

För det första har klaganden hänvisat till skrivelsen av den 13 januari 1997 från Bundessortenamts ombud, som ansvarade för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY. I skrivelsen angavs att ”[d]et föreligger … en risk för att den tekniska provningen inte kan genomföras i vederbörlig ordning[, eftersom det material som sänts behandlats med tillväxtreglerande medel]”.

83

Dels, och såsom framgår av tribunalens redogörelse för de faktiska omständigheterna i punkt 64 i den överklagade domen, intygade Bundessortenamts ombud under förhandlingen vid överklagandenämnden den 4 december 2007 i ärendena A 005/2007, A 006/2007 och A 007/2007 att det ”inte [hade] förelegat några tvivel beträffande kvaliteten på de tester som genomförts i juli/augusti år 1997”, eftersom verkan av de tillväxtreglerande medlen hade upphört.

84

För det andra slog tribunalen, i punkt 164 i den överklagade domen, fast att det ingår i den behöriga nationella myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning att under den tekniska provningen pröva och avgöra huruvida det växtmaterial som sänts in av Jørn Hansson verkligen var olämpligt eller om tekniken att ta sticklingar, såsom i förevarande fall, gör det möjligt att lindra materialets ursprungliga brister.

85

Klaganden har inte vid något tillfälle bestritt det intygande som Bundessortenamts ombud gjorde efter det att de omständigheter som klaganden har åberopat inträffat och som innebar att verkan av de tillväxtreglerande medlen hade upphört när den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY gjordes. Tribunalen missförstod därför inte någon omständighet i målet eller någon del av den bevisning som klaganden förebringat, när den fann att klaganden inte hade inkommit med någon bevisning som gjorde det möjligt att ifrågasätta överklagandenämndens bedömning.

86

Beträffande klagandens påståenden angående riskerna med att använda material från förökning med sticklingar av en sort för att genomföra en teknisk provning, är det tillräckligt att ange att klaganden anser att det, på grund av att den risken är välkänd, inte är nödvändigt att förebringa bevisning för att den risken föreligger i förevarande mål.

87

Under dessa omständigheter kunde tribunalen emellertid endast slå fast att klaganden inte hade uppfyllt villkoren för att åtgärder för bevisupptagning skulle vidtas.

88

Tribunalen kan därför inte anses ha missuppfattat omständigheterna i målet eller den bevisning som klaganden förebringade.

89

Mot bakgrund av dessa överväganden kan överklagandet inte bifallas på den andra grunden.

90

I den tredje grunden har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 141–151 i den överklagade domen, åsidosatte skyldigheten att göra en laglighetsprövning och missuppfattade de faktiska omständigheterna.

91

Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen inte insåg att växtsortsmyndighetens expertutlåtande om metoden att ta sticklingar inte kan anses vara en ”välkänd omständighet”. Tribunalen missuppfattade i vart fall den ”omständigheten” och någon laglighetsprövning gjordes inte av den kvalificeringen.

92

Tribunalen gjorde sig för det andra skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 147 i den överklagade domen, eftersom den underlät att lämna en motivering när den slog fast att överklagandenämndens resonemang är ”förenligt med de objektiva uppgifterna i målet, sådana de framgår av handlingarna i målet”.

93

För det tredje har klaganden anfört att tribunalen begick vissa misstag, bland annat i punkt 147 i den överklagade domen, i samband med hänvisningar till vissa omständigheter i målet.

94

Växtsortsmyndigheten har hävdat att den tredje grunden till stor del utgörs av en upprepning av argument som anförts i de föregående grunderna.

95

Enligt Jørn Hansson har de faktiska omständigheter som klaganden har anfört inte någon inverkan på den överklagade domens lagenlighet.

96

Klagandens argument syftar i själva verket till att bestrida tribunalens bedömning av omständigheterna. Såsom domstolen har angett ovan i punkt 81, ska domstolen emellertid inte pröva detta i ett mål om överklagande, utom då omständigheterna har missuppfattats.

97

Klaganden har kritiserat att tribunalen slog fast att det är en välkänd omständighet att skott från de växter som Jørn Hansson hade sänt sticklingar av användes vid den tekniska provningen. Klaganden utgår härvid med nödvändighet från den utgångspunkten att material som kommer från sticklingar inte är lämpligt för att göra den provningen. Det argumentet skulle i annat fall vara verkningslöst.

98

För att pröva en sådan omständighet måste en bedömning av omständigheterna göras som går utöver domstolens behörighet i mål om överklagande.

99

Det ankommer i vart fall på klaganden att i det avseendet förebringa bevisning till stöd för sina påståenden. Såsom framgår ovan av punkterna 84–86 har klaganden inte gjort detta.

100

Även om tribunalen skulle ha gjort en felaktig rättstillämpning i samband med att ombud från växtsortsmyndigheten och Bundessortenamt tillsattes, har klaganden inte angett på vilket sätt sådana fel kan påverka lagenligheten av den överklagade domen. Det är i vart fall inte uppenbart att sådana fel kan inverka på bedömningen av den överklagade domen i sak.

101

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

102

I den fjärde grunden, som avser punkterna 152–157 i den överklagade domen, har klaganden i huvudsak klandrat tribunalen för bristande motivering.

103

I det första argumentet i samband med denna grund har klaganden hävdat att den överklagade domen är motstridig, eftersom tribunalen å ena sidan, i punkt 10 i den överklagade domen, slog fast att den mekaniska och kemiska behandlingen av det sända växtmaterialet hade äventyrat den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY, men å andra sidan, i punkt 156 i samma dom, slog fast att klaganden inte hade lämnat några konkreta uppgifter som visade att det undersökta växtmaterialet inte var lämpligt för att genomföra den provningen.

104

I sitt andra argument har klaganden gjort gällande att tribunalen borde ha kontrollerat huruvida den åberopade bevisningen innefattade samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplex situation och om den utgjorde stöd för de slutsatser som drogs.

105

Växtsortsmyndigheten har hävdat att klaganden endast har bestritt de faktiska omständigheter som tribunalens slog fast. Dessutom saknas grund för det andra argumentet i den fjärde grunden.

106

Jørn Hansson har betonat att det ankommer på klaganden att styrka, eller åtminstone att lämna uppgifter till stöd för, att de tillväxtreglerande medlen inte bara leder till en felaktig bedömning av kriterierna för att fastställa växtförädlarrätten, utan även till en felaktig bedömning av särskiljbarhetskriteriet i artikel 7 i förordning nr 2100/94.

107

I förevarande grund har klaganden för det första gjort gällande att den överklagade domen är motstridig. Det räcker härvid att erinra om att såsom framgår ovan av punkt 83 slog tribunalen fast att Bundessortenamt ansåg att det inte förelåg några tvivel beträffande kvaliteten på det växtmaterial som användes för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY. Den överklagade domen är därför inte motstridig när det i punkt 156 i densamma slås fast att klaganden inte hade lämnat några upplysningar till stöd för motsatsen.

108

Tribunalens bedömning i punkterna 152–157 i den överklagade domen, vilka klaganden har ifrågasatt i förevarande grund, angavs under alla omständigheter endast för fullständighetens skull, i punkterna 141–151 i den domen. Även om överklagandet skulle bifallas på klagandens fjärde grund skulle detta därför inte kunna leda till att den överklagade domen upphävs.

109

Överklagandet kan således inte bifallas på den fjärde grunden.

110

I den femte grunden har klaganden ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 159–162 i den överklagade domen.

111

Klaganden anser först och främst att tribunalen åsidosatte artikel 7 i förordning nr 2100/94 när den i punkt 159 i den överklagade domen slog fast att särskiljbarheten för sorten LEMON SYMPHONY, i den mening som avses i den bestämmelsen, inte hade fastställts ”uteslutande, eller alls” i förhållande till kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt”. Tribunalen gjorde dessutom en otillåten utvidgning av föremålet för tvisten.

112

Klaganden har för det andra anfört att tribunalen, i punkt 160 i den överklagade domen, missuppfattade omständigheterna när den slog fast att den anpassade beskrivningen av LEMON SYMPHONY av år 2006 inte avvek från den ursprungliga beskrivningen av år 1997. Tribunalen åsidosatte dessutom artikel 20.2 i förordning nr 2100/94 genom att inte slå fast att den sort för vilken beskrivningen hade ändrats inte borde ha beviljats växtförädlarrätt.

113

I den sjätte grunden, i vilken tribunalens bedömning i punkterna 165–168 i den överklagade domen bestrids, har klaganden först och främst hävdat att tribunalen missförstod omständigheterna, i den mening att klaganden inte hade begränsat sina argument till huruvida ”stjälkarnas växtsätt” var ett relativt eller absolut kännetecken.

114

Klaganden har vidare gjort gällande att tribunalen gjorde en otillåten utvidgning av föremålet för tvisten till argument som hänför sig till förfarandet i mål T‑177/08.

115

Slutligen åsidosatte tribunalen skyldigheten att göra en fullständig prövning av huruvida det omtvistade beslutet var lagenligt, eftersom den inte godtog klagandens argument att överklagandenämnden inte hade beaktat dennes argument.

116

I fråga om den femte grunden har växtsortsmyndigheten hävdat att tribunalens konstaterande i punkt 159 i den överklagade domen ska förstås så, att det inte fanns någon jämförbar sort år 1997.

117

Jørn Hansson anser att de konstateranden som kritiserats inte är avgörande för frågan huruvida den skyddade sorten särskiljer sig.

118

I fråga om den femte grunden har växtsortsmyndigheten hävdat att klaganden har missförstått den överklagade domen. För övrigt är inte något av skälen avseende stjälkarnas växtsätt avgörande för huruvida den överklagade domen är lagenlig.

119

Jørn Hansson har hävdat att bedömningen av huruvida en sort ska anses vara särskiljbar ska göras på grundval av en jämförelse mellan den sökta sorten och kända sorter av samma art. Kriterierna för särskiljbarhet kan således inte bedömas på någon annan grundval än en sådan jämförelse.

120

Domstolen anmärker inledningsvis dels att klaganden i den femte och den sjätte grunden har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 159–162 och 165–168 i den överklagade domen. I de punkterna behandlas de av klagandens argument som tribunalen, såsom angetts i punkt 158 i den domen, ansåg vara verkningslösa.

121

Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att klaganden inte hade anfört någon omständighet eller förebringat någon bevisning för att sätta den tekniska provning i fråga som ledde fram till att sorten LEMON SYMPHONY beviljades växtförädlarrätt. Klagandens argument avseende uttrycksgraden för kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” kan därför inte leda till att den överklagade domen upphävs.

122

Eftersom klaganden inte har lyckats visa att det växtmaterial som användes för den tekniska provningen av sorten LEMON SYMPHONY inte var lämpligt och att SES-kriterierna således inte var uppfyllda, är även argumenten avseende anpassningen av beskrivningen av den sorten verkningslösa.

123

För det andra ska, såsom domstolen har erinrat om ovan i punkt 81, ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte, med undantag för då de missuppfattats, en rättsfråga som kan prövas av domstolen i ett överklagande.

124

Klaganden kan härvid inte bestrida tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Detta gäller i synnerhet i fråga om uttrycksgraden för kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” beträffande sorten LEMON SYMPHONY.

125

De argument som anförts till stöd för den femte och den sjätte grunden för överklagandet ska prövas mot bakgrund av dessa överväganden.

126

Klaganden har för det första åberopat att kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” med nödvändighet måste omfattas av prövningen av särskiljbarheten för en sort i den mening som avses i artikel 7 i förordning nr 2100/94.

127

Klaganden gör emellertid en feltolkning av den överklagade domen när han gör gällande att tribunalen åsidosatte artikel 7 i förordning nr 2100/94 när den, i punkt 159 i den överklagade domen, slog fast att bedömningen av särskiljbarheten för en växtsort inte uteslutande, eller alls, fastställts i förhållande till kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt”.

128

Tribunalen gjorde nämligen inte gällande att det i samband med bedömningen av särskiljbarheten enligt artikel 7 i förordning nr 2100/94 saknades anledning att beakta kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt”. Det är emellertid uppenbart att bedömningen av särskiljbarheten för en växtsort med nödvändighet förutsätter att det finns referensväxtsorter. Kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” ska därför bedömas i förhållande till om det finns referensväxtsorter. Det är också i förhållande till om det finns referensväxtsorter som kännetecknet ska ha en mer eller mindre avgörande roll i fråga om särskiljbarheten för den växtsort som beviljas växtförädlarrätt.

129

Det första och det andra argumentet i samband med den femte grunden och det tredje argumentet i samband med den sjätte grunden kan därför inte godtas.

130

Tribunalen kan inte heller klandras för att den fann att anpassningen av beskrivningen av kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” inte påverkade den växtförädlarrätt som beviljats för sorten LEMON SYMPHONY. Eftersom det kännetecknet har slagits fast efter en jämförelse med andra växtsorter, är det oundvikligt att det görs en förfining av beskrivningen när andra växtsorter uppträder.

131

Under dessa förhållanden kan det tredje och det fjärde argumentet i samband med den femte grunden inte godtas.

132

Klaganden kan slutligen inte utan att säga emot sig själv kritisera tribunalen för att, dels, ha prövat argument avseende förfarandet i mål T‑177/08, trots att det var klaganden själv som hade anfört de argumenten, dels inte ha gjort en fullständig prövning av huruvida det omtvistade beslutet var lagenligt, eftersom klagandens argument angående arten av kännetecknet ”stjälkarnas växtsätt” inte beaktades i beslutet, och samtidigt kritisera att tribunalen prövade just arten av det kännetecknet. Det första och det andra argumentet i samband med den sjätte grunden kan därför inte godtas.

133

Talan kan inte bifallas på den femte eller på den sjätte grunden. Mot bakgrund av ovanstående ska överklagandet således ogillas i sin helhet.

134

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Växtsortsmyndigheten har yrkat att Ralf Schräder ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Ralf Schräder har tappat målet, ska växtsortsmyndighetens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: