1

FLSmidth & Co. A/S (nedan kallat FLSmidth) har yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom FLSmidth/kommissionen (T‑65/06, EU:T:2012:103) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen delvis ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 i ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) (nedan kallat det omtvistade beslutet) eller, i andra hand, upphäva eller sätta ned det bötesbelopp som klaganden påförts.

2

FLSmidth är moderbolag i en koncern som är verksam inom sektorn för tekniska konsulttjänster, gruvsektorn och byggsektorn. Ett av bolagen som ingår i koncernen är FLS Plast A/S (nedan kallat FLS Plast), vilket i sin tur är det före detta moderbolaget till Trioplast Wittenheim SA (tidigare Silvallac SA, nedan kallat Trioplast Wittenheim), som tillverkar industrisäckar, filmer och kåpor av plast i Wittenheim (Frankrike).

3

I december 1990 förvärvade FLS Plast 60 procent av aktierna i Trioplast Wittenheim. De resterande 40 procenten förvärvades av FLS Plast i december 1991. Säljaren var Cellulose du Pin, ett franskt bolag ingående i koncernen ägd av Compagnie de Saint-Gobain SA.

4

Under år 1999 sålde FLS Plast i sin tur Trioplast Wittenheim till Trioplanex France SA, ett franskt dotterbolag till Trioplast Industrier AB (nedan kallat Trioplast Industrier), moderbolag i Trioplastkoncernen. Denna överlåtelse ägde rum den 1 januari 1999.

5

I november 2001 underrättade British Polythene Industries Europeiska gemenskapens kommission om att det förelåg en kartell inom sektorn för industrisäckar, vilken FLS Plast påstås ha ingått i.

6

Efter att under år 2002 ha genomfört kontroller, bland annat i Trioplast Wittenheims lokaler, skickade kommissionen under år 2002 och 2003 skrivelser till ett flertal bolag och begärde upplysningar från dessa. Ett av dessa bolag var Trioplast Wittenheim. Trioplast Wittenheim uppgav i skrivelse av den 19 december 2002, vilken kompletterades med en skrivelse av den 16 januari 2003, att bolaget önskade samarbeta med kommissionen vid dess utredning, inom ramen för kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om förmånlig behandling).

7

Den 30 november 2005 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I artikel 1.1 h i detta beslut fastställs att FLSmidth och FLS Plast hade överträtt artikel 81 EG genom att från och med den 31 december 1990 till och med den 19 januari 1999 ha medverkat i en serie avtal och samordnade förfaranden i sektorn för industrisäckar av plast i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna vilka bestod i fastställande av priser, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priser, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder, affärer och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information.

8

I artikel 2 första stycket f i det omtvistade beslutet påförde kommissionen Trioplast Wittenheim böter på 17,85 miljoner euro, med beaktande av den nedsättning på 30 procent som kommissionen beviljat i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling. Av detta belopp ålades FLS Plast och FLSmidth solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro. Trioplast Industrier ålades betalningsansvar för 7,73 miljoner euro.

9

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 februari 2006 väckte FLSmidth talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. FLSmidth yrkade att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara beslutet i den del det rörde klaganden och, i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som klaganden ålagts solidariskt betalningsansvar för.

10

FLSmidth åberopade två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden, vilken framställdes i första hand, avsåg åsidosättande av artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), på grund av att FLSmidth hållits ansvarigt för den överträdelse som begåtts av Trioplast Wittenheim. Den andra grunden åberopades till stöd för FLSmidths andrahandsyrkande. FLSmidth ansåg att kommissionens rättstillämpning var felaktig när den hållit FLSmidth ansvarigt för att betala det påförda bötesbeloppet, vilket var orimligt högt, oproportionerligt, godtyckligt och diskriminerande.

11

I den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i den del FLSmidth hölls ansvarigt för överträdelsen för perioden den 31 december 1990–31 december 1991. Det belopp för vilket FLSmidth hade ett solidariskt betalningsansvar enligt artikel 2 f i det omtvistade beslutet sattes därför ned till 14,45 miljoner euro. Tribunalen ogillade talan i övrigt.

12

FLSmidth har yrkat att domstolen ska

13

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

14

FLSmidth har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande. Den tredje till sjätte grunden åberopas till stöd för andrahandsyrkandena.

15

FLSmidth har yrkat att domstolen, efter att ha upphävt den överklagade domen, själv ska pröva de grunder som bolaget åberopat gentemot det omtvistade beslutet.

16

Enligt FLSmidth gjorde tribunalen fel när den i punkterna 20–40 i den överklagade domen godtog det rättsliga kriterium som kommissionen tillämpat och därav drog slutsatsen att FLSmidth inte hade lyckats bryta presumtionen om ansvar för den aktuella överträdelsen som följer av att FLSmidth indirekt ägde 100 procent av andelarna i Trioplast Wittenheim.

17

FLSmidth har härvidlag gjort gällande att den ansvarspresumtion som tribunalen tillämpat strider mot regeln om oskuldspresumtion. Kommissionens tillämpning av presumtionen om ansvar gör nämligen att den i praktiken blir en presumtion som inte kan motbevisas. Den överklagade domen åsidosatte således artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). FLSmidth har under alla förhållanden inkommit med bevisning som kan bryta nämnda presumtion.

18

Kommissionen har yrkat att denna grund ska avvisas med hänvisning till att den inte åberopats vid tribunalen. Vidare är denna grund helt abstrakt. FLSmidth har inte angett i vilka punkter i den överklagade domen som tribunalen har begått det åberopade felet. Kommissionen har i andra hand gjort gällande att den aktuella presumtionen är förenlig med Europakonventionen och stadgan. Kommissionen har dessutom tillagt att den hade kunnat lägga andra indicier till grund för att visa att FLSmidth utövade ett avgörande inflytande över Trioplast Wittenheim.

19

FLSmidth har i sin replik anfört att detta inte är en ny grund utan en utveckling av bolagets argumentation vid tribunalen. FLSmidth har tillagt att bolaget i punkterna 18–24 i överklagandet noga angett vilken del av den överklagade domen som ifrågasätts samt de argument som framförs.

20

Kommissionen har i sin duplik bestritt sistnämnda påståenden.

21

Vad gäller upptagande till sakprövning av den första grunden erinrar domstolen om att FLSmidth i sin ansökan till tribunalen inte gjort gällande att kommissionen åsidosatt artikel 48 i stadgan och artikel 6.2 i Europakonventionen genom att hålla FLSmidth ansvarigt för den överträdelse som begåtts av Trioplast Wittenheim.

22

Domstolen konstaterar emellertid att FLSmidth, i punkt 81 i ansökan, faktiskt hade angett – vid sidan av ett flertal andra argument som syftade till att visa att kommissionen inte borde ha hållit bolaget ansvarigt på detta sätt – att ”[v]arje annan slutsats skulle innebära att en presumtion för ansvar på grund av innehav av 100 procent av andelarna i ett dotterdotterbolag de facto är en presumtion som inte kan motbevisas”. Därmed bestred FLSmidth, om än mycket kortfattat, att de kriterier som kommissionen lagt till grund för att hålla bolaget ansvarigt för den aktuella överträdelsen var lagliga. Under dessa förhållanden är de preciseringar som FLSmidth gjort i sitt överklagande till domstolen – enligt vilka dessa kriterier är olagliga, bland annat eftersom de åsidosätter artikel 48 i stadgan och artikel 6.2 i Europakonventionen – en utveckling av de argument bolaget anfört vid tribunalen, och kan således prövas i ett mål om överklagande.

23

Angående påståendet att den första grunden är abstrakt och omständigheten att FLSmidth inte angett de punkter i den överklagade domen som påstås vara behäftade med ett fel, är det tillräckligt att konstatera att FLSmidths kritik av tribunalen framgår på ett tillräckligt klart sätt av punkterna 17–24 i överklagandet och att bolaget i punkt 18 i överklagandet uttryckligen kritiserar punkterna 20–40 i den överklagade domen.

24

FLSmidths första grund kan således prövas i sak.

25

FLSmidth har påstått att den inom unionsrätten tillämpade presumtionen om att ett bolag som innehar hela eller nästa hela kapitalet i ett annat bolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande över sistnämnda bolag är olaglig. Domstolen erinrar om att denna presumtion framgår av fast rättspraxis (se, bland annat, dom Dow Chemical/kommissionen, C‑179/12 P, EU:C:2013:605, punkt 56 och där angiven rättspraxis) och att den på intet sätt åsidosätter de rättigheter som följer av artikel 48 i stadgan och artikel 6.2 i Europakonventionen.

26

Tvärtemot vad klaganden har påstått gjorde tribunalen således inte fel när den i punkt 22 och följande punkter i den överklagade domen, erinrade om de principer som följer av domstolens praxis angående villkoren för att ett moderbolag i en koncern, som FLSmidth, ska kunna hållas solidariskt ansvarigt för konkurrensbegränsande beteenden som tillskrivits ett bolag som ingår i denna koncern, i förevarande fall närmare bestämt Trioplast Wittenheim.

27

Tribunalen hade således fog för att i punkt 23 i den överklagade domen finna att kommissionen med stöd av denna rättspraxis kunde presumera att FLSmidth hade utövat, om än indirekt, ett avgörande inflytande på Trioplast Wittenheims beteende under perioden 31 december 1991–19 januari 1999, mot bakgrund av att FLSmidth ägde 100 procent av andelarna i FLS Plast, vilket i sin tur ägde 100 procent av andelarna i Trioplast Wittenheim.

28

Vad gäller argumentet att kommissionens konkreta tillämpning av denna presumtion, vilken godtagits av tribunalen, inneburit att denna presumtion blivit en presumtion som inte kan motbevisas räcker det med att erinra om att den omständigheten att det är svårt att frambringa nödvändiga bevis för att presumtionen ska brytas inte i sig innebär att presumtionen faktiskt är icke motbevisbar (se, bland annat, dom Eni/kommissionen, C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

29

Vad slutligen gäller påståendet att FLSmidth faktiskt har inkommit med bevisning som kan bryta den aktuella presumtionen erinrar domstolen om att tribunalen angående detta fann, i punkt 31 i den överklagade domen, att FLSmidth inte hade anfört något konkret argument som kan bryta denna presumtion. Närmare bestämt fann tribunalen, som svar på ett påstående från FLSmidth angående den aktuella koncernens decentraliserade organisation att en sådan organisation inte nödvändigtvis utgör hinder för att moderbolaget påverkar dotterbolagets affärspolicy, till exempel genom att hålla sig underrättad om hur dotterbolagets verksamhet utvecklas, genom att det bolaget regelbundet översänder rapporter.

30

Vad vidare gäller omständigheten att T., en ledamot i FLSmidths styrelse, under perioden 1994–1999, samtidigt innehade viktiga befattningar i styrelserna i de två berörda bolagen fann tribunalen, i punkt 32 i den överklagade domen, korrekt, att detta visade att ledningen i dessa två bolag var överlappande och att Trioplast Wittenheim inte kunde agera självständigt i förhållande till sitt moderbolag. Såsom tribunalen vidare har understrukit medför uppdraget som styrelseledamot i ett bolag till sin själva natur ett rättsligt ansvar för detta bolags samtliga handlingar, inbegripet dess agerande på marknaden. Det av FLSmidth förordade synsättet att detta uppdrag endast är av formell natur, skulle innebära att uppdraget förlorade sin rättsliga innebörd.

31

Under dessa förhållanden konstaterar domstolen att FLSmidth genom att hävda att bolaget faktiskt har inkommit med bevisning som kan bryta presumtionen om utövandet av ett avgörande inflytande på Trioplast Wittenheim i själva verket endast begär att domstolen ska göra en ny bedömning av sakomständigheterna och den inkomna bevisningen utan att hävda att tribunalen skulle ha missuppfattat dessa sakomständigheter och denna bevisning. En sådan bedömning utgör inte en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom General Motors/kommissionen, C‑551/03 P, EU:C:2006:229, punkterna 51 och 52, och dom ThyssenKrupp Nirosta (tidigare ThyssenKrupp Stainless)/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkterna 179 och 180). Detta argument kan således inte prövas.

32

Av vad som ovan anförts följer att klaganden inte kan vinna framgång med den första grunden, eftersom det är uppenbart att den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad.

33

FLSmidth har gjort gällande att bolaget vid tribunalen åberopat att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat vad gällde bolagets utövande av ett avgörande inflytande på Trioplast Wittenheim, samt den omständigheten att kommissionen underlåtit att besvara ett flertal av de argument som bolaget framfört i sitt svar på meddelandet om invändningar och i ansökan till tribunalen. Bolagets argument utvecklades ytterligare vid förhandlingen.

34

Mer konkret har FLSmidth bland annat gjort gällande följande: Bolaget var ett rent holdingbolag och var inte inblandat i dotterdotterbolagens löpande verksamhet. Trots att T. officiellt var ledamot av Trioplast Wittenheims styrelse utövade han inte något inflytande över hur sistnämnda bolag betedde sig på marknaden och var ovetande om detta bolags olagliga handlande. Den berörda koncernen tillämpade en princip om decentraliserad styrning. FLSmidth styrde inte driften av företaget, utan följde endast upp finansiella frågor. Trioplast Wittenheim var inte skyldigt att redovisa direkt till FLSmidth. Trioplast Wittenheim var på grund av bristande lönsamhet mindre intressant och FLSmidth beslutade sig mycket snabbt för att sälja bolaget. Trioplast Wittenheim hade bedrivit olaglig verksamhet både före och efter det att FLSmidth förvärvade bolaget, vilket visar att detta bolag agerat på ett självständigt sätt på marknaden.

35

Enligt FLSmidth finns det däremot i den överklagade domen, bland annat i punkterna 31 och 32, inte någon prövning av frågan huruvida kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet, trots att kommissionen, i skälen 734–739 i det omtvistade beslutet endast behandlade T:s ställning och trots att frågan tagits upp vid tribunalen.

36

Kommissionen har hävdat att denna grund inte kan tas upp till prövning. I sin ansökan till tribunalen nämnde inte FLSmidth något om att det omtvistade beslutet skulle vara bristfälligt motiverat. I den mån denna grund i verkligheten syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av vissa sakomständigheter kan denna grund inte prövas i sak, eftersom FLSmidth inte har hävdat att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

37

Kommissionen har i andra hand anfört att det klart framgår av den överklagade domen att tribunalen har prövat den motivering som ges i det omtvistade beslutet genom att förklara skälen till att FLSmidth utövat ett avgörande inflytande över Trioplast Wittenheim, och att det av detta följer att tribunal funnit att motiveringen i det omtvistade beslutet var tillräcklig i detta avseende, även om detta inte nämns uttryckligen i domen.

38

FLSmidth har i sin replik anfört att denna grund utgör en utveckling av ett argument som bolaget har framfört i tribunalen, något som kommissionen har bestritt i sin duplik.

39

FLSmidth har genom denna grund gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den inte bedömde grunden att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat. För att styrka sitt påstående att den redan åberopat denna grund i tribunalen har FLSmidth i sitt överklagande hänvisat till punkterna 93, 109, 121 och 122 i sin ansökan till tribunalen och hävdat att bolaget i dessa punkter anfört att beslutet var bristfälligt motiverat.

40

Det räcker emellertid härvidlag med att konstatera att FLSmidth i dessa punkter i ansökan till tribunalen endast har anfört att kommissionen inte angett skälen till varför vissa andra företag inte hållits ansvariga och varför bolaget hållits ansvarigt för perioden december 1990–december 1991, samt att kommissionen inte heller berört det av FLSmidths anförda argumentet att bolaget saknade kännedom om de aktuella överträdelserna. Däremot gjorde bolaget varken i dessa punkter eller i andra punkter i sin ansökan till tribunalen gällande att det omtvistade beslutet därmed var bristfälligt motiverat. Tvärtom syftade de synpunkter som FLSmidth framförde till att ifrågasätta kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna. Vad gäller punkt 109 i ansökan framgår detta för övrigt uttryckligen av dess ordalydelse.

41

Vad vidare gäller argumentet att bolaget ”ytterligare utvecklade” sina argument vid förhandlingen i tribunalen har FLSmidth inte hävdat att åberopandet av en ny grund i detta skede hade varit tillåtet trots att det av artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna framgår att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. FLSmidth har ej heller anfört att bolaget åberopat några sådana omständigheter vid förhandlingen.

42

Följaktligen framför FLSmidth genom denna grund ett nytt argument som innebär ett ifrågasättande av att det omtvistade beslutet och den överklagade domen varit korrekt motiverade vad gäller att FLSmidth hölls ansvarigt för den överträdelse som begåtts av Trioplast Wittenheim. Argumentet kan således inte upptas till sakprövning, eftersom domstolen i ett mål om överklagande i princip endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har framförts i lägre instans (se, bland annat, dom Dow Chemical/kommissionen, EU:C:2013:605, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

43

Under dessa omständigheter kan således överklagandet inte prövas såvitt avser den andra grunden.

44

Genom sin tredje grund, som åberopats till stöd för andrahandsyrkandet, har FLSmidth gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den inte godtog bolagets argument att de böter som påförts bolaget varken var proportionella eller lagliga. Kommissionens tillämpning av sina riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna) enligt vilken bötesbeloppet höjdes med 10 procent för varje år som Trioplast Wittenheim deltagit i den aktuella kartellen, ledde till ett sammanlagt resultat som inte stod i rimligt förhållande till hur länge FLSmidth innehade aktierna i Trioplast Wittenhem. I punkterna 43–46 i den överklagade domen upprepade tribunalen huvudsakligen endast den beräkningsmetod som kommissionen använt och genomförde inte någon oberoende granskning.

45

Tribunalen ansåg att det bötesbelopp som påförts inte var oproportionerligt med beaktande av hur länge överträdelsen pågått, till följd av ett ”individualiserat tillvägagångssätt”. Detta tillvägagångssätt har dock inte tillämpats på ett konsekvent sätt vad gäller utgångsbeloppet. Enligt FLSmidth borde detta belopp inte ha fastställts till samma nivå som för Trioplast Wittenheim. Det tillvägagångssätt som kommissionen har valt är godtyckligt och kan inte motivera att FLSmidth ska ansvara för mer än 80 procent av det bötesbelopp som Trioplast Wittenheim påförts trots att FLSmidth endast under 35 procent av tiden som överträdelsen pågick utgjorde en ekonomisk enhet med Trioplast Wittenheim. Resultatet är orimligt, oproportionerligt och diskriminerande. Vidare var tribunalens motivering på denna punkt otillräcklig. Tribunalen konstaterade endast, i punkt 45 i den överklagade domen att FLSmidth inte framfört något argument för att bestrida den beräkningsmetod som kommissionen använt.

46

Dessutom hade tribunalen fel när den i punkt 55 i den överklagade domen bland annat fann att FLSmidths avsaknad av kännedom om Trioplast Wittenheim rättsstridiga beteende inte kunde utgöra en förmildrande omständighet, eftersom grunden för FLSmidths ansvar var att FLSmidth och Trioplast Wittenheim utgjorde en ekonomisk enhet. Detta resonemang strider mot det påstått individualiserade tillvägagångssätt som kommissionen har valt.

47

FLSmidth anser vidare att det ansvar som tillskrivits bolaget blir än mer oproportionerligt med hänsyn till att tribunalen begränsat ansvaret för Trioplast Industrier – vilket är det enda övriga moderbolag som hållits ansvarigt för Trioplast Wittenheims beteende – genom att sätta ned det påförda bötesbeloppet från 7,73 miljoner euro till 2,73 miljoner euro i sin dom Trioplast Industrier/kommissionen (T‑40/06, EU:T:2010:388). Eftersom Trioplast Wittenheim har trätt i likvidation fick denna dom till konsekvens att det i praktiken var FLSmidth som fick betala denna nedsättning, trots att bolaget inte hade varit part i det mål i vilket nämnda dom meddelades.

48

Enligt kommissionen är argumentet angående ett åsidosättande av legalitetsprincipen på intet sätt preciserat. Vidare kan detta argument, som inte åberopats vid tribunalen, inte prövas. Enligt kommissionen avser FLSmidths argument på denna punkt det omtvistade beslutet, och det har inte angetts att argumentet avser den överklagade domen. Detta argument kan därför inte prövas i sak.

49

Vad gäller tribunalens prövning av det påförda bötesbeloppet är detta endast en ”kontroll”. Vidare har tribunalen, i punkt 45 i den överklagade domen gett en tillräcklig motivering till varför den godtog den metod som kommissionen använt för att beräkna bötesbeloppet. Dessutom finns det inte någon rättsprincip enligt vilken det slutliga beloppet för böter som åläggs adressaten av ett beslut i vilken en överträdelse konstateras måste vara proportionerligt mot hur länge denna adressat var ansvarig för deltagandet i överträdelsen.

50

Dessutom avser skyldigheten att beakta möjliga förmildrande omständigheter ett företag som helhet, vid den tidpunkt då överträdelsen begicks, och inte de parter som utgör delar av detta företag.

51

Vidare anser kommissionen att den omständigheten att det bötesbelopp som påförts Trioplast Industrier har satts ned i ett mål i vilket Trioplast Industrier har väckt talan och i vilket FLSmidth inte var part saknar relevans vad gäller förevarande överklagande.

52

FLSmidth har i sin replik angett att dess argument angående ett åsidosättande av legalitetsprincipen inte är nytt. Bolaget åberopade i tribunalen principen om ”ingen godtycklighet”, vilket motsvarade det argument som framförts i överklagandet. Under alla förhållanden är detta argument på sin höjd en utveckling av det argument som framförts vid tribunalen.

53

Kommissionen har yrkat att FLSmidths argument att de påförda böterna var olagliga ska avvisas med hänvisning till att detta argument är nytt. Domstolen konstaterar att FLSmidth vid tribunalen åberopat att de böter som påförts bolaget var ”godtyckliga”, vilket framgår av punkt 99 och följande punkter i ansökan till tribunalen. Det framgår av resonemanget i dessa punkter i ansökan och av de argument som FLSmidth anfört till stöd för sin tredje grund i överklagandet att argumentet om ett påstått åsidosättande av legalitetsprincipen vad gäller de böter som påförts bolaget, och argumentet angående dessa böters godtycklighet i huvudsak är identiska. Detta argument är således inte nytt och kan därmed prövas i ett mål om överklagande.

54

Vad vidare gäller kommissionens invändning att FLSmidths argument gällde det omtvistade beslutet, eftersom de inte har angetts gälla den överklagade domen och därmed inte kan prövas konstaterar domstolen att tribunalen, vad gäller beräkningen av de böter som påförts FLSmidth och såvitt dessa böter omfattas av överklagandet, godkände den metod som använts av kommissionen i detta sammanhang. Även om FLSmidth i sitt överklagande inte alltid gör en klar skillnad mellan de argument som syftar till att ifrågasätta det omtvistade beslutet och de som avser den överklagade domen kan emellertid denna oklarhet inte medföra att den grund som bygger på dessa argument inte kan prövas, eftersom dessa argument lätt kan förstås som att de avser den överklagade domen. Dessa argument gör det således möjligt för domstolen att pröva denna dom utifrån grunden avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen och legalitetsprincipen.

55

Överklagandet ska därmed prövas i sak såvitt avser den tredje grunden.

56

Vad gäller argumentet att tribunalen inte gjort någon ”oberoende” granskning av de böter som påförts FLSmidth erinrar domstolen om att tribunalen enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 har obegränsad behörighet i fråga om de böter som kommissionen fastställer. Tribunalen är således behörig, förutom att kontrollera böternas lagenlighet, att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan den undanröja, sätta ned eller höja de böter som påförts (dom E.ON Energie/kommissionen, C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkterna 123 och 124 och där angiven rättspraxis).

57

Vad emellertid gäller frågan huruvida tribunalen i den överklagade domen har underlåtit att tillämpa sin obegränsade behörighet och inte har genomfört en oberoende granskning av de påförda böterna konstaterar domstolen följande: För det första nämnde tribunalen, i punkt 44 i den överklagade domen, den beräkning som kommissionen gjort för att fastställa de böter som påfördes bland annat FLSmidth och Trioplast Industrier. Tribunalen erinrade härvidlag särskilt om att dessa bolag påfördes samma utgångsbelopp som det dotterbolag som de utgjort en ekonomisk enhet tillsammans med, det vill säga Trioplast Wittenheim, och att dessa belopp med stöd av punkt 1, B, tredje strecksatsen i riktlinjerna hade höjts med 10 procent per år, beroende på hur länge det aktuella moderbolaget hade kontrollerat sitt dotterbolag. För det andra konstaterade tribunalen att varje adressat av det omtvistade beslutet på grund av detta påförts en egen sanktion som inte nödvändigtvis motsvarade de böter som påförts dotterbolaget, anpassat i förhållande till hur länge adressaten kontrollerade dotterbolaget.

58

Vidare har tribunalen i punkt 45 i den överklagade domen härvidlag tillagt att FLSmidth ”inte har framfört något argument som gör att det kan anses att beräkningsmetoden i sig bygger på ett grundläggande fel eller strider mot de principer som fastslagits i rättspraxis”. Tribunalen drog av detta slutsatsen, i punkt 46 i domen, att FLSmidths argument att de böter som påförts bolaget borde avspegla på ett rent proportionellt sätt den omständigheten att Trioplast Wittenheim endast ägts av bolaget under 8 av de 20 år som överträdelsen pågick, inte kunde godtas.

59

Även om dessa överväganden tagna var för sig kunde tolkas som att de endast var en upprepning av kommissionens resonemang och den beräkningsmetod som denna använt, konstaterar domstolen att tribunalen i punkterna 43–46 i den överklagade domen i huvudsak endast har godtagit kommissionens bedömning av en viss del i beräkningen av detta bötesbelopp, närmare bestämt vilken påverkan på detta bötesbelopp som den tid som FLSmidth kontrollerade Trioplast Wittenheim skulle ha. I motsats till vad FLSmidth har påstått är emellertid de överväganden som redovisas i dessa punkter inte de enda ställen i denna dom som behandlar prövningen av de böter som påförts FLSmidth.

60

I den överklagade domen gick nämligen tribunalen på ett noggrant sätt igenom ett flertal andra omständigheter av relevans för att bestämma det påförda bötesbeloppet. Särskilt granskade tribunalen även, i punkt 53 och följande punkter i nämnda dom, hur relevanta möjliga förmildrande omständigheter var, och, i punkt 69 och följande punkter, hur stort utgångsbeloppet skulle vara vid beräkningen av dessa böter. Av samtliga dessa punkter framgår att tribunalen genomfört en oberoende och fullständig analys av de böter som påförts FLSmidth, även om den på vissa punkter har godtagit den bedömning som kommissionen gjort och de slutsatser som kommissionen dragit.

61

Detta argument kan således inte godtas. Ej heller kan det argumentet godtas att tribunalen i detta sammanhang inte har gett en tillräcklig motivering till sitt beslut. Punkterna 43–46 i den överklagade domen, och särskilt punkt 45 i domen, utgör nämligen, i motsats till vad FLSmidth har anfört, endast en mindre del av den motivering som tribunalen gett, vilken dock ska bedömas som en helhet.

62

Vad vidare gäller argumentet att det påförda bötesbeloppet är oproportionerligt finner domstolen att FLSmidth inte har lyckats visa att detta bötesbelopp är oproportionerligt.

63

Förvisso är tribunalen skyldig att säkerställa att beräkningen av ett bötesbelopp som åläggs ett företag för dess deltagande i en överträdelse av unionens konkurrensregler tar vederbörlig hänsyn till hur länge denna överträdelse pågått och hur länge företaget deltagit i överträdelsen. Hur länge en överträdelse pågått är emellertid inte den enda omständighet, och inte heller nödvändigtvis den viktigaste omständighet, som kommissionen och/eller tribunalen ska beakta vid beräkningen av detta bötesbelopp.

64

I förevarande fall har de böter som påförts FLSmidth och andra bolag som var inblandade i den aktuella kartellen inte endast beräknats med hänsyn till hur länge respektive bolag varit inblandat. Vad särskilt gäller FLSmidth behövde det påförda bötesbeloppet inte vara strikt proportionellt, och, i princip, ej heller ”skäligen” proportionellt mot hur länge FLSmidth deltagit i den aktuella överträdelsen, så länge som bötesbeloppet på ett korrekt sätt återspeglar den begångna överträdelsens allvar.

65

Vad gäller den begångna överträdelsens allvar erinrar domstolen om att överträdelsen bestod i medverkan i en serie avtal och samordnade förfaranden i sex medlemsstater vilka bestod i fastställande av priser, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priser, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder, affärer och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information. Det ska dessutom erinras om att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den kvalificerade denna överträdelse som ”mycket allvarlig” i skäl 765 i det omtvistade beslutet. FLSmidth har i sitt överklagande inte ifrågasatt denna kvalificering.

66

Det framgår därmed inte att tribunalen inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet bestämt de påförda böterna till ett oproportionerligt belopp när den fastställde det belopp som FLSmidth skulle vara solidariskt betalningsansvarig för, i enlighet med artikel 2 f i det omtvistade beslutet, till 14,45 miljoner euro, det vill säga ett betydligt lägre belopp än det minimibelopp på 20 miljoner euro som kommissionen generellt tillämpar som utgångsbelopp vid beräkningen av böterna för ”mycket allvarliga” överträdelser, och som föreskrivs i punkt 1 A tredje strecksatsen i riktlinjerna.

67

I den mån FLSmidth genom detta argument inte åberopar ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, utan istället endast begär en ny bedömning av det belopp som bolaget är solidariskt betalningsansvarigt för erinrar domstolen om att enligt dess fasta praxis ankommer det inte på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har påförts på grund av att det har överträtt unionsrätten (se, bland annat, dom Quinn Barlo m.fl./kommissionen, C‑70/12 P, EU:C:2013:351, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

68

Följaktligen kan inte heller detta argument godtas.

69

Domstolen godtar ej heller argumentet att fastställandet i punkt 55 i den överklagade domen att FLSmidths avsaknad av kännedom om Trioplast Wittenheim rättsstridiga beteende inte kunde utgöra en förmildrande omständighet, eftersom grunden för FLSmidths ansvar var att FLSmidth och Trioplast Wittenheim utgjorde en ekonomisk enhet strider mot det individualiserade tillvägagångssätt som kommissionen har valt.

70

Konstaterandet i punkt 44 i den överklagade domen att moderbolagen till dotterbolag som deltagit i den aktuella kartellen hade påförts samma utgångsbelopp, vilket, bland annat, hade anpassats med beaktande av förmildrande eller försvårande omständigheter för respektive bolag, gäller förvisso inte FLSmidth, som inte har beviljats någon nedsättning på grund av förmildrande omständigheter. Tribunalen kunde dock under alla omständigheter inte med motiveringen att FLSmidth inte kände till Trioplast Wittenheims rättsstridiga beteende sätta ned det belopp för vilket FLSmidth var solidariskt betalningsansvarigt.

71

Ett moderbolags ansvar för en överträdelse av unionens konkurrensregler som begåtts direkt av ett av dess dotterbolag, bygger enligt fast rättspraxis på omständigheten att dessa bolag utgör en enda ekonomisk enhet under den tid överträdelsen pågick (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom Kendrion/kommissionen, C‑50/12 P, EU:C:2013:771, punkterna 47 och 55 och där angiven rättspraxis). Skyldigheten att beakta möjliga förmildrande omständigheter är därför tillämplig på ett företag som helhet, vid tidpunkten då överträdelsen begicks, och inte på de parter som utgör delar av detta företag. Följaktligen är inte heller detta argument välgrundat, och det kan således inte godtas.

72

Vad vidare gäller argumentet att det ansvar som tillskrivits FLSmidth har blivit än mer oproportionerligt på grund av att tribunalen i sin dom Trioplast Industrier/kommissionen (EU:T:2010:388) har begränsat ansvaret för Trioplast Industrier, – vilket är det enda övriga moderbolag som hållits ansvarigt för Trioplast Wittenheims beteende – har FLSmidth angett att Trioplast Wittenheim har trätt i likvidation vilket fått till konsekvens att det var FLSmidth som fick betala denna nedsättning, trots att bolaget inte hade varit part i det mål i vilket nämnda dom meddelades, konstaterar domstolen att denna omständighet inte innebär att rättstillämpningen i den överklagade domen är felaktig. Det räcker härvidlag med att erinra om att syftet med att hålla flera bolag solidariskt betalningsansvariga just är att säkerställa betalning även om ett av bolagen inte kan betala.

73

Mot bakgrund av ovanstående kan inte heller det sista argumentet godtas, och klaganden kan således inte vinna framgång med någon del av den tredje grunden.

74

FLSmidth har anfört att tribunalen gjorde fel när den fann att det var rättsstridigt att låta Trioplast Industrier dra nytta av den nedsättning med 30 procent av grundbeloppet som Trioplast Wittenheim beviljats enligt reglerna om förmånlig behandling. Tribunalen hade därför inte fog för att anse att beviljandet av en motsvarande nedsättning till FLSmidth med samma motivering skulle vara detsamma som att låta bolaget dra fördel av en olaglig åtgärd som gynnat Trioplast Industrier.

75

Tribunalen godtog denna nedsättning, som beviljats i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling, i sin dom Trioplast Industrier/kommissionen (EU:T:2010:388). Att såväl klaganden som Trioplast Industrier hölls ansvariga byggde på ett kollektivt synsätt vad gäller principen om en enda ekonomisk enhet. Kommissionens tillämpning av detta synsätt även vid bedömningen av förmånlig behandling kan inte strida mot unionsrätten. Om FLSmidth beviljades samma nedsättning som beviljats Trioplast Industrier, för att åtgärda den bristande likheten i behandling, skulle även detta vara förenligt med nämnda synsätt.

76

Enligt FLSmidth kan tribunalen, även om det antas att den nedsättning som beviljats Trioplast Industrier är rättsstridig, således inte vägra att åtgärda den diskriminering som den med rätta noterade i punkt 94 i den överklagade domen.

77

Dessutom var kommissionens tillvägagångssätt felaktigt när den vägrade bolaget en sådan nedsättning på 30 procent på grund av att bolaget inte var moderbolag till Trioplast Wittenheim under den period då sistnämnda bolag samarbetade med kommissionen och böterna påfördes. Om FLSmidth ska bära bördorna för sina band till den enda ekonomiska enheten borde bolaget även kunna dra nytta av dessa band.

78

FLSmidth har vidare understrukit att i förevarande fall har den nedsättning på 30 procent som tribunalen anser är rättsstridig och som beviljats Trioplast Industrier, efter det att Trioplast Wittenheim trätt i likvidation, fått som direkt följd att det belopp som FLSmidth till slut måste betala har höjts. Under alla förhållanden är de böter som påförts de två moderbolagen – vilka åsidosätter principen om likabehandling och som tribunalen borde ha åtgärdat – uppenbart oproportionerliga.

79

Kommissionen anser att tribunalen förvisso haft fog för att anse att FLSmidth inte kunde beviljas den aktuella nedsättningen, men har fattat sitt beslut på felaktiga grunder. Denna nedsättning har beviljats Trioplast Wittenheim och med rätta utvidgats till att även omfatta Trioplast Industrier, som var moderbolag till Trioplast Wittenheim vid den tidpunkt då sistnämnda bolag samarbetade med kommissionen. Det är i detta sammanhang endast denna tidpunkt som är relevant. Enligt kommissionen utgjorde emellertid FLSmidth, i egenskap av moderbolag, inte längre ett företag tillsammans med Trioplast Wittenheim vid den tid då samarbetet skedde. Tribunalens slutsats att FLSmidth diskriminerats jämfört med hur Trioplast Industrier behandlats är således felaktig.

80

Kommissionen anmodar följaktligen domstolen att upphäva punkterna 92–97 i den överklagade domen och ersätta dessa med en ny motivering.

81

Vad gäller den fjärde grunden till överklagandet erinrar domstolen om att tribunalen i punkterna 92–97 i den överklagade domen, funnit att FLSmidth inte kunde dra nytta av samma nedsättning med 30 procent av böternas grundbelopp som beviljats Trioplast Wittenheim. Således fann tribunalen för det första i punkt 93 i nämnda dom att ”det inte framgår av vare sig [det omtvistade] beslutet eller de inlagor som getts in till tribunalen att [Trioplast Industrier] skulle ha lämnat upplysningar som motiverade en nedsättning med 30 procent på grund av samarbete”, och att ”kommissionen har trots detta beviljat bolaget en sådan nedsättning”. För det andra erinrade tribunalen i punkt 95 i nämnda dom om att ”ingen till sin egen förmån kan åberopa en olaglig åtgärd som utförs för att gynna någon annan” och drog i den följande punkten slutsatsen att FLSmidth ”inte kunde åberopa omständigheten att kommissionen felaktigt låtit Trioplast Industrier dra nytta av det samarbete som Trioplast Wittenheim uppvisat, för att dra nytta av samma olagliga åtgärd”.

82

Trots att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att FLSmidth inte hade rätt att erhålla den sökta nedsättningen av bötesbeloppet kan tribunalens resonemang inte godtas.

83

Som kommissionen har påpekat kan endast ett företag som har samarbetat med kommissionen i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling beviljas en nedsättning med stöd av meddelandet av det bötesbelopp som hade påförts företaget om det inte hade samarbetat. Denna nedsättning kan inte utvidgas till att omfatta ett bolag som, under en del av den tid som den aktuella överträdelsen pågick, ingick i den ekonomiska enhet som ett företag utgör, men som inte längre ingick i denna ekonomiska enhet vid den tidpunkt då sistnämnda företag samarbetade med kommissionen.

84

En motsatt tolkning, såsom förespråkats av FLSmidth, skulle nämligen generellt innebära att vid företagsöverlåtelser ett bolag som inledningsvis deltagit i en överträdelse, i egenskap av moderbolag till ett dotterbolag som är direkt inblandat i överträdelsen, och som överlåter detta dotterbolag till ett annat företag i förekommande fall skulle kunna dra fördel av en nedsättning av böterna som beviljats sistnämnda företag på grund av dess samarbete med kommissionen, trots att förstnämnda moderbolag varken självt har bidragit till avslöjandet av den aktuella överträdelsen eller vid tidpunkten för samarbetet utövat ett avgörande inflytande över sitt tidigare dotterbolag.

85

Med beaktande av det mål som meddelandet om förmånlig behandling eftersträvar, att främja avslöjandet av beteenden som strider mot unionens konkurrensrätt, och i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av denna rätt, kan inget motivera att en nedsättning av böterna som beviljats ett företag på grund av dess samarbete med kommissionen ska utvidgas till att omfatta ett företag som, förvisso tidigare har kontrollerat den verksamhet som varit inblandad i den aktuella överträdelsen, men som inte självt har medverkat till att denna överträdelse avslöjades.

86

I förevarande fall ska det erinras om att vid den tidpunkt som Trioplast Wittenheim samarbetade med kommissionen, det vill säga från och med december 2002, utgjorde detta bolag inte längre ett företag tillsammans med FLSmidth. Följaktligen kan FLSmidth inte dra nytta av den nedsättning med 30 procent av böternas grundbelopp som beviljats det företag som utgjordes av Trioplast Wittenheim och dess moderbolag Trioplast Industrier.

87

Under dessa omständigheter saknar det vidare betydelse huruvida den nedsättning med 30 procent av böternas grundbelopp som beviljats Trioplast Industrier var korrekt. Denna nedsättning kunde nämligen under inga omständigheter utvidgas till att omfatta FLSmidth med hänvisning till likabehandling, eftersom sistnämnda bolag inte befann sig i en situation som var jämförbar med den som Trioplast Industrier befann sig i. Av samma skäl kan, i motsats till vad FLSmidth har anfört, det belopp som FLSmidth hållits solidariskt betalningsansvarigt för inte anses vara oproportionerligt bara för att det inte har satts ned med 30 procent.

88

Vad slutligen gäller FLSmidths argument att den nedsättning med 30 procent av böternas grundbelopp som beviljats Trioplast Industrier i förevarande fall, efter det att Trioplast Wittenheim trätt i likvidation, direkt medfört en höjning av det belopp som FLSmidth slutligen måste betala kan detta argument inte godtas, på samma grunder som har redovisats i punkt 72 i förevarande dom.

89

Av dessa skäl, som ska ersätta dem i punkterna 92–97 i den överklagade domen, kan klaganden ej heller vinna framgång med den fjärde grunden.

90

FLSmidth har genom sin femte grund dels gjort gällande att tribunalen genom att fastställa det omtvistade beslutet felaktigt vägrat bolaget en nedsättning med 10 procent av bötesbeloppet med stöd av meddelandet om förmånlig behandling, med motiveringen att bolaget inte hade bestritt de omständigheter som angavs i meddelandet om invändningar, dels att tribunalen därmed åsidosatt principen om likabehandling eftersom Bonar Technical Fabrics NV (nedan kallat Bonar), men inte FLSmidth, beviljades en sådan nedsättning i det omtvistade beslutet, trots att nämnda bolag intagit samma förhållningssätt som FLSmidth under det administrativa förfarandet.

91

Enligt FLSmidth besvaras inte i den överklagade domen de argument som bolaget framfört på grundval av rättspraxis. Ej heller uttalade sig tribunalen i nämnda dom angående vilket värde den omständigheten att FLSmidth inte bestritt sakomständigheterna har eller angående de särskilda omständigheterna i målet. Tribunalen uttalade sig inte heller angående frågan huruvida den omständigheten att FLSmidth inte beviljats en nedsättning av de påförda böterna utgjorde ett åsidosättande av principen om likabehandling.

92

FLSmidth har härvidlag tillagt att även om bolaget har bestritt att de föreliggande omständigheterna visade att det förelåg ett avgörande inflytande har bolaget inte bestritt att omständigheterna i sig var korrekta. Vad vidare gällde bolagets två medarbetare G. och H., vilka skulle ha deltagit vid de möten som organiserades av den aktuella kartellen, trots att bolaget angett att det inte kände till Trioplast Wittenheim deltagande i denna kartell, påpekar FLSmidth att dessa anställda hade kopplingar till FLS Plast och inte till FLSmidth. För det fall att kommissionen understrukit att FLSmidth bestritt ett visst antal av de omständigheter som lagts Trioplast Wittenheim till last har detta skett med hänvisning till det svar som FLS Plast gett på meddelandet om invändningar, och inte till bolagets eget svar.

93

Kommissionen anser att denna grund inte kan tas upp till prövning. Grunden syftar nämligen till att domstolen ska göra en ny prövning av kommissionens bedömning av vilket värde som ska tillmätas de förklaringar som FLSmidth avgett under undersökningen och dess bedömning i sak av beslutet att bevilja Bonar en nedsättning med 10 procent av de påförda böterna, trots att FLSmidth inte angett, på ett preciserat sätt, att tribunalen skulle ha missuppfattat sakomständigheterna.

94

Som tribunalen erinrade om i punkt 84 i den överklagade domen, har kommissionen ett stort utrymme för att skönsmässigt bedöma kvaliteten på och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, bland annat i förhållande till andra företags samarbete, och kommissionen får inom ramen för denna bedömning inte åsidosätta likabehandlingsprincipen.

95

Enligt kommissionen har tribunalen underkänt, åtminstone underförstått, argumentet att det föreligger en diskriminerande behandling. Kommissionen har i andra hand anfört att eftersom det visats att FLSmidth varken hade avstått från att bestrida de faktiska omständigheterna eller gett kommissionen tillräcklig hjälp, varför detta argument är utan verkan även om det antas att den hjälp som Bonar gett är jämförbar med den som FLSmidth gett. Ett företag kan nämligen inte med hänvisning till principen om likabehandling komma i åtnjutande av en förmån som en utomstående beviljats olagligen.

96

Det samarbete som Bonar erbjudit var mer ingående. Dessutom medgav nämnda företag vissa viktiga omständigheter som underlättade kommissionens arbete med att visa vissa av sakomständigheterna rörande den aktuella överträdelsen.

97

FLSmidth har i sin replik understrukit att förevarande grund kan prövas i sak, eftersom domstolen kan pröva denna punkt utan att behöva göra ytterligare bedömningar av sakomständigheter. Kommissionen har i sin duplik bestritt detta argument.

98

FLSmidth har genom sin femte grund gjort gällande dels att bolaget inte har bestritt riktigheten av de omständigheter som fastställts av kommissionen i meddelandet om invändningar, vilket underlättat för kommissionen att bevisa den aktuella överträdelsen, dels att tribunalen borde ha satt ned det belopp som bolaget är solidariskt betalningsansvarigt för med 10 procent. Under alla omständigheter är den överklagade domen otillräckligt motiverad på denna punkt.

99

Domstolen erinrar härvidlag inledningsvis om att tribunalen, i punkt 97 i den överklagade domen, konstaterade att kommissionen inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning funnit att omständigheten att FLSmidth inte hade bestritt de faktiska omständigheterna inte hade hjälpt kommissionen att visa att det förelåg ett åsidosättande av artikel 81 EG. I samma punkt i domen fann tribunalen vidare att detta bolag inte framfört något argument som visar att dess samarbete underlättat kommissionens uppgift.

100

För att denna bedömning av de faktiska omständigheterna ska kunna ifrågasättas i ett mål om överklagande krävs det enligt fast rättspraxis att FLSmidth har åberopat att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, vilket FLSmidth inte har gjort. Även om det antas att FLSmidth genom sina argument underförstått har åberopat att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, vilket dock inte verkar vara fallet, konstaterar domstolen att dessa argument inte visar att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, varför dessa argument även måste anses vara ogrundade.

101

I den mån FLSmidth har yrkat att domstolen ska pröva tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, ska denna grund avvisas.

102

Vad gäller FLSmidths argument att tribunalen åsidosatt principen om likabehandling hänvisas till övervägandena i punkterna 99–101 i förevarande dom. För att kunna jämföra, å ena sidan, FLSmidths beteende och, å andra sidan, Bonars beteende, skulle det krävas en ny prövning av de omständigheter som tribunalen hade att bedöma, vilket vad gäller överklaganden ankommer på domstolen endast om tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen. Emellertid har FLSmidth varken åberopat eller visat att någon sådan missuppfattning skett. Även detta argument ska således avvisas.

103

Vad slutligen gäller den bristande motivering som FLSmidth åberopat, framgår det klart av punkt 97 i den överklagade domen att tribunalen, med beaktande av kommissionens stora utrymme för att skönsmässigt bedöma kvaliteten på och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, bland annat i förhållande till andra företags samarbete, funnit att den bevisning FLSmidth åberopat i tribunalen för att styrka att bolagets påstådda avstående från att bestrida de faktiska omständigheterna hade hjälpt kommissionen att fastställa att den aktuella överträdelsen förelåg var otillräcklig (se, bland annat dom SGL Carbon/kommissionen (C‑328/05 P, EU:C:2007:277, punkt 88). Även om tribunalens resonemang förvisso är kortfattat är det dock tillräckligt för att ge FLSmidth möjlighet att förstå skälen till varför tribunalen inte godtog det motsvarande argument, som framförts av bolaget, och för att domstolen ska kunna utföra sin prövning. Det kan således inte sägas att den överklagade domen var bristfälligt motiverad. Följaktligen är detta argument ogrundat.

104

Mot denna bakgrund kan klaganden inte vinna framgång med den femte grunden, eftersom det är uppenbart att den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad.

105

FLSmidth har anfört att tribunalen har åsidosatt artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen genom att inte meddela beslut inom skälig tid, och att detta åsidosättande ska avhjälpas genom att sätta ned det ansvar som har tillskrivits bolaget.

106

FLSmidth har erinrat om att i förevarande fall pågick tribunalens prövning i mer än sex år. Talan om ogiltigförklaring anhängiggjordes den 24 februari 2006 och den överklagade domen meddelades den 6 mars 2012. Vidare var under långa perioder av denna tid tribunalen helt inaktiv. FLSmidth underrättades den 5 mars 2007 om att det skriftliga förfarandet hade avslutats men att den muntliga förhandlingen skulle hållas först den 22 juni 2011, det vill säga fyra år och fyra månader senare. Dessutom tog tribunalen mer än åtta månader på sig att meddela dom efter förhandlingen.

107

FLSmidth anser att en så lång handläggningstid inte kan motiveras. Tribunalen kunde den 13 september 2010 meddela dom i ett nästan identiskt mål (dom Trioplast Industrier/kommissionen, EU:T:2010:388). Eventuella problem med att fördela målen inom tribunalen ska inte leda till nackdelar för enskilda. Under dessa förhållanden anser FLSmidth att en nedsättning med 50 procent av det bötesbelopp som bolaget hållits ansvarigt för skulle vara en lämplig och rimlig kompensation för åsidosättandet artikel 47 i stadgan.

108

Kommissionen har i första hand hävdat att denna grund inte kan tas upp till prövning. Den lämpliga åtgärden för att gottgöra att ett förfarande vid tribunalen tagit för lång tid är skadeståndstalan.

109

I andra hand har kommissionen bestritt att det vid första påseendet kan slås fast att artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts endast utgående från hur länge förfarandet pågått.

110

I tredje hand anser kommissionen att domstolsförfarandets tidsutdräkt var skälig, med beaktande av omständigheterna i målet. Nästan alla de omständigheter som åberopats till stöd för det omtvistade beslutet bestreds under förfarandet och behövde kontrolleras. Vidare var det inte mindre än femton olika bolag som hade väckt ogiltighetstalan mot detta beslut, på sex olika rättegångsspråk. I den mån vissa av dessa mål gällde moderbolag och deras dotterbolag vidtogs vissa åtgärder för processledning för att så långt möjligt kunna pröva och avgöra dessa mål tillsammans.

111

Såsom framgår av artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av domstolens praxis är domstolen behörig i mål om överklagande att kontrollera om rättegångsfel som kränker klagandens intressen har begåtts vid tribunalen (se, bland annat, dom Der Grüne Punkt - Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 176).

112

Vad gäller det av FLSmidth åberopade åsidosättandet av artikel 47 i stadgan erinrar domstolen om att det i artikel 47 andra stycket i stadgan föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”. Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast avser denna artikel principen om ett effektivt domstolsskydd (se, bland annat, dom Der Grüne Punkt - Duales System Deutschland/kommissionen, EU:C:2009:456, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

113

En sådan rättighet, som godtagits som en allmän princip i unionsrätten redan innan stadgan trädde i kraft, kan således göras gällande i en talan mot ett kommissionsbeslut (se, bland annat, dom Der Grüne Punkt - Duales System Deutschland/kommissionen, EU:C:2009:456, punkt 178 och där angiven rättspraxis).

114

Domstolen erinrar även om att enligt Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna är ett överskridande av den skäliga tid inom vilken en part har rätt att få sin sak prövad ett rättegångsfel som innebär en kränkning av en grundläggande rättighet, och bör ge den berörda parten tillgång till ett effektivt rättsmedel som möjliggör en lämplig gottgörelse (se Europadomstolens dom av den 26 oktober 2000 i målet Kudła mot Polen, Recueil des arrêts et décisions 2000‑XI, § 156 och 157).

115

Domstolen erinrar emellertid om att enligt rättspraxis är det med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av unionsrättens konkurrensregler inte heller möjligt för domstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, låta klaganden bestrida att det fanns skäl att påföra böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra (se, bland annat, dom Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

116

Domstolen har nämligen även funnit att en unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den, bör avhjälpas genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för vinna gottgörelse. Härav följer att ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtelse att avgöra ett mål inom skälig tid inte kan framställas direkt vid domstolen inom ramen för ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen (se, bland annat, dom Groupe Gascogne/kommissionen, EU:C:2013:770, punkterna 83 och 84).

117

Det ankommer således på tribunalen – i en annan sammansättning än den som dömde i det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara alltför lång – att bedöma såväl omfattningen av den påstådda materiella skadan som orsakssambandet mellan skadan och den oskäligt långa handläggningstid som tvisten avser genom att pröva den bevisning som lagts fram i den delen (se, bland annat, dom Groupe Gascogne/kommissionen, EU:C:2013:770, punkterna 88 och 90).

118

Domstolen konstaterar dock samtidigt att handläggningstiden i tribunalen, vilken uppgick till mer än sex år, inte kan motiveras av någon av de särskilda omständigheterna i det mål som föranlett förevarande tvist.

119

Det framgår bland annat att det förflöt fyra år och fyra månader mellan avslutandet av det skriftliga förfarandet, genom ingivandet i februari 2007 av kommissionens duplik, och inledandet i juni år 2011 av det muntliga förfarandet. Denna tidsåtgång kan inte förklaras av omständigheterna i målet, såsom dess komplexitet, parternas uppträdande eller uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

120

Beträffande målets komplexitet framgår det av prövningen av den talan som FLSmidth väckt, såsom den har sammanfattats i punkterna 9 och 10 i förevarande dom, att grunderna, som visserligen krävde en noggrann analys, inte gav upphov till några särskilda svårigheter. Även om det är riktigt att cirka femton mottagare av det omtvistade beslutet väckte talan om ogiltigförklaring av detta vid tribunalen, kan inte denna omständighet ha hindrat tribunalen från att ta till sig innehållet i handlingarna i målet och förbereda det muntliga förfarandet på kortare tid än fyra år och fyra månader.

121

Vad gäller parternas uppträdande finns det inget i handlingarna i målet som visar att FLSmidth genom sitt uppträdande har bidragit till att handläggningen av målet försenades.

122

Det framgår vidare inte av handlingarna i målet att förfarandet avbrutits eller försenats på grund av uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet som skulle kunna motivera den långa handläggningstiden.

123

Av det anförda följer att handläggningen vid tribunalen innebar ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan, eftersom kravet på att målet ska avgöras inom skälig tid inte uppfylldes, vilket är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 42).

124

Det framgår dock av det som anförts i punkterna 115–117 i förevarande dom att överklagandet inte kan vinna bifall på den sjätte grunden.

125

Eftersom inte någon av de grunder som FLSmidth åberopat kan godtas ska överklagandet ogillas.

126

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

127

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att FLSmidth ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom FLSmidth har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: