1. 

Genom förevarande begäran om förhandsavgörande vill Okresný súd Svidník (distriktsdomstol i Svidník) (Slovakien) få klarhet i hur ett antal bestämmelser i direktiv 93/13/EEG, ( 2 ) jämförda med artiklarna 38 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ( 3 ) ska tolkas, för att avgöra huruvida konsumentskyddsföreningar, i strävan efter ett sådant starkt konsumentskydd som slås fast i unionsrätten, ska tillerkännas rätt att intervenera i ett mål om verkställighet av en skiljedom.

2. 

Utöver den frågeställning i sak som formellt har underställts domstolens prövning, uppkommer även frågan huruvida domstolen fortfarande är behörig att pröva begäran om förhandsavgörande. Med hänsyn till att förfarandet i det nationella målet utvecklats på ett sådant sätt att sökanden har återkallat sin talan – och att den tvist som föranledde begäran om förhandsavgörande därmed troligen har avgjorts – ska det först utrönas huruvida det fortfarande finns anledning för domstolen att fatta ett avgörande. Det ska påpekas att den hänskjutande domstolen hittills inte har formellt återkallat begäran om förhandsavgörande.

3. 

Trots den osäkerhet som rimligen kan föreligga avseende huruvida det fortfarande finns anledning att fatta ett avgörande och trots den knapphändiga information som den hänskjutande domstolen har lämnat, anser jag att den samarbetsanda som ska genomsyra förfarandet för förhandsavgörande slutligen bör föranleda domstolen att inte förklara sig obehörig. I sak anser jag att, enligt det rådande rättsläget i unionsrätten, effektiviteten i konsumentskyddet varken äventyras av en nationell bestämmelse som inte tillåter att en konsumentskyddsförening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom, eller av en nationell bestämmelse som tillåter detta.

4.

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5.

I artikel 7 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

2.   De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse [av] att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.

3.   De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana näringsidkare inom samma näringsområde eller de[r]as sammanslutningar som använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor.”

6.

I artikel 8 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”

7.

I artikel 93 i civilprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1)   En person som har ett rättsligt intresse av utgången i målet får intervenera till stöd för kärandens eller svarandens yrkanden, såvida det inte rör sig om ett mål om äktenskapsskillnad, ett mål som avser ett äktenskaps giltighet eller som syftar till att fastställa huruvida ett äktenskap föreligger.

2)   En juridisk person, vars verksamhet syftar till att skydda rättigheter enligt en särskild bestämmelse, får också intervenera till stöd för kärandens eller svarandens yrkanden.

…”

8.

I artikel 251.4 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Tillämpningen av avgöranden och mål om verkställighet enligt särskilda bestämmelser ... regleras av bestämmelserna i de föregående delarna av denna lag, såvida det inte föreskrivs något annat i en särskild bestämmelse. Frågan ska dock alltid avgöras genom beslut.”

9.

I artikel 37.1 i lagen om utsökning, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lagen om utsökning), föreskrivs följande:

”Parter i förfarandet är borgenären och gäldenären. Andra personer får vara parter i förfarandet endast i den mån som detta medges i denna lag. När domstolen prövar frågan om ersättning för kostnaderna för verkställigheten är även befullmäktigad förrättningsman part i förfarandet.”

10.

Enligt artikel 25.1 och 25.2 i lag nr 250/2007 om konsumentskydd får en sammanslutning inleda ett ärende på konsumentskyddsområdet, vid en administrativ myndighet eller vid en domstol, eller vara part i förfarandet, om dess verksamhet huvudsakligen avser konsumentskyddsfrågor eller om den finns med på förteckningen över personer som godkänts av den nationella kommissionen, utan att det påverkar domstolens rätt att i varje enskilt fall pröva huruvida denna person är behörig att inleda ett ärende. En sammanslutning kan även, med stöd av en fullmakt, företräda en konsument i förfaranden vid statliga organ som rör utövandet av konsumentens rättigheter, däribland ersättning för skada som orsakats genom åsidosättande av konsumentens rättigheter.

11.

Bakgrunden till tvisten, såsom den hänskjutande domstolen kortfattat har redogjort för denna, kan beskrivas enligt följande.

12.

Pohotovosť s. r. o. (nedan kallat Pohotovosť), som är sökande i målet vid den nationella domstolen, beviljade Miroslav Vašuta, som är motpart i målet vid den nationella domstolen, en konsumentkredit. ( 4 )

13.

Av icke angivna skäl ålades Miroslav Vašuta, genom skiljedom av Stály rozhodcovský súd (permanent skiljedomstol) den 9 december 2010, att återbetala ett inte närmare angivet belopp till detta bolag. Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen har denna skiljedom vunnit laga kraft och blivit verkställbar.

14.

Pohotovosť ingav därefter en ansökan om verkställighet till behörig förrättningsman, i enlighet med gällande slovakiska bestämmelser. Förrättningsmannen ansökte den 25 mars 2011 vid Okresný súd Svidník om tillstånd att verkställa ovannämnda skiljedom. Nämnda domstol beslutade den 29 juni 2011 att verkställighet inte fick ske såvitt avsåg indrivningen av dröjsmålsränta och gav inte förrättningsmannen tillstånd att driva in kostnaderna för verkställigheten i denna del.

15.

Den 9 september 2011 ansökte Združenie na ochranu občana spotrebiteľa HOOS (konsumentskyddsföreningen HOOS) (nedan kallad HOOS-föreningen) om att få intervenera i målet om verkställighet. I sak hävdade föreningen bland annat att förrättningsmannen, som tidigare hade varit anställd av Pohotovost’, hade åsidosatt sin skyldighet att förhålla sig opartisk och att det dessutom borde förordnas om uppskov med målet.

16.

Den 27 mars 2012 yrkade Pohotovosť att HOOS-föreningen inte skulle tillåtas intervenera i målet, eftersom någon sådan möjlighet inte föreskrivs i lagen om utsökning.

17.

Den hänskjutande domstolen avvisade föreningens interventionsansökan, genom beslut meddelat den 24 maj 2012 av den högste tjänstemannen vid nämnda domstol, ( 5 ) och avvisade samtidigt föreningens yrkanden.

18.

HOOS-föreningen ingav den 18 juni 2012 en begäran om omprövning av detta beslut till samma hänskjutande domstol. Föreningen gjorde gällande att Miroslav Vašuta inte hade fått tillräckliga upplysningar, att den hänskjutande domstolen inte ex officio hade gett honom ett tillräckligt skydd mot en oskälig skiljeklausul och inte hade dragit några rättsliga slutsatser av att det saknades uppgifter om den effektiva räntan i konsumentkreditavtalet. Enligt föreningen hade den hänskjutande domstolen inte tillämpat rättspraxis på ett korrekt sätt. ( 6 )

19.

Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

20.

Med hänsyn till utvecklingen i det nationella målet som har kommit till domstolens kännedom och som huvudsakligen avser att ansökan om verkställighet gentemot Miroslav Vašuta antagligen har återkallats – jag kommer att närmare beskriva denna utveckling nedan – är det rimligt att ställa sig frågan huruvida domstolen fortfarande är behörig att pröva de tolkningsfrågor som har ställts till den.

21.

Framför allt, och som en vidareutveckling av det som jag redan har haft tillfälle att yttra ( 7 ), anser jag att det är nödvändigt att domstolen behåller en relativt restriktiv hållning vad beträffar dess behörighetsområde.

22.

Det är förvisso fastslaget att den nationella domstolen är, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet, bäst lämpad att bedöma såväl om en sådan begäran om förhandsavgörande är nödvändig för att döma i saken som relevansen av de frågor som den ställer till domstolen. ( 8 )

23.

I det avseendet tycks det vara ganska vanligt att prövningen av huruvida ett mål verkligen är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, vilket utgör en förutsättning för domstolens behörighet, likställs med bedömningen av relevansen i sig av de frågor som ställts, vilken för sin del avser svarens ändamålsenliga verkan för att avgöra målet vid den nationella domstolen.

24.

Det är visserligen lätt att godta att den ändamålsenliga verkan av de frågor som ställts kan presumeras, men det framstår som mycket vanskligare att dra slutsatsen att domstolen, förutom i undantagsfall, ska förklara sig behörig så snart en begäran om förhandsavgörande är anhängig vid den. Behörighet, och i synnerhet domstolens behörighet, kan per definition inte presumeras, utan måste vara fastställd.

25.

Härav följer att domstolen, i motsats till den relativa flexibilitet som enligt min mening bör känneteckna bedömningen av relevansen i sig av de frågor som ställts – en frågeställning som jag kommer att återkomma till i den andra delen av förevarande förslag till avgörande –, ska vara mer vaksam när det är fråga om att bedöma huruvida ett mål är anhängigt.

26.

Att ett mål är anhängigt utgör en väsentlig förutsättning för domstolens behörighet, vilken kan eller, i förekommande fall, rent av ska prövas ex officio. ( 9 )

27.

Det följer för övrigt av fast rättspraxis att en nationell domstol inte är behörig att begära att domstolen meddelar förhandsavgörande i en fråga om inte ett mål faktiskt är anhängiggjort vid den nationella domstolen, inom ramen för vilket den nationella domstolen ska fatta ett avgörande med beaktande av förhandsavgörandet. ( 10 ) Följaktligen är domstolen inte behörig att meddela förhandsavgörande om förfarandet vid den hänskjutande domstolen redan är avslutat vid tidpunkten för begäran. ( 11 ) En begäran om förhandsavgörande, och följaktligen domstolens behörighet, grundar sig inte på avgivandet av rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, ( 12 ) utan på det behov som är knutet till den faktiska lösningen av en befintlig tvist. Om den tvisten upphör, försvinner i samma mån behovet att besvara tolkningsfrågorna.

28.

Dessa slutsatser, vilka nyligen har erinrats på nytt, ( 13 ) har inte endast ett praktiskt värde, i den meningen att de i slutändan kan bidra till att rationalisera målinflödet vid domstolen. De utgör en del av definitionen av den roll som domstolen har getts på området, en tolkningsbehörighet som inte får användas på ett abstrakt sätt utan som med nödvändighet ska anknyta till en fråga som verkligen har uppkommit i målet vid den nationella domstolen. Om så inte var fallet, skulle risken vara stor för att domstolen ger sig in i en juridisk debatt som till slut saknar samband med tolkningen av unionsrätten. ( 14 ) Det följer med nödvändighet av dessa principer att när det framgår att de frågor som har ställts inom ramen för en begäran om förhandsavgörande inte har någon anknytning till en faktisk tvist, saknas det anledning för domstolen att besvara dessa.

29.

Det ankommer onekligen på den hänskjutande domstolen att visa att begäran om förhandsavgörande har anknytning till ett mål som faktiskt är anhängigt vid den domstolen. Enligt formuleringen i domen i målet Foglia ( 15 ) är det viktigt att de nationella domstolarna anger varför de anser att ett svar på deras frågor behövs för att de ska kunna avgöra målet, om inte detta entydigt framgår av handlingarna i målet. EU-domstolens skyldighet att respektera den nationella domstolens egna ansvarsområde innebär samtidigt att den nationella domstolen måste beakta den särskilda uppgift som EU-domstolen har med avseende på förhandsavgöranden. EU-domstolen slog nyligen även fast att det saknades anledning för den att fatta ett avgörande i ett fall där den hänskjutande domstolen, trots anmodan, hade vidhållit sin begäran om förhandsavgörande utan att ta ställning till den eventuella inverkan av en utveckling i målet eller en händelse, som EU-domstolen hade kännedom om, vad gäller det kommande avgörandet i det nationella målet och relevansen av tolkningsfrågorna för att avgöra det nationella målet. ( 16 )

30.

Vilken slutsats ska i förevarande fall dras av dessa principer?

31.

Sammanfattningsvis ställs domstolen inför en särskild situation, vilken kännetecknas av följande två omständigheter.

32.

Å ena sidan har Pohotovosť, i det skriftliga yttrande som bolaget ingett enligt artikel 23.2 i stadgan för Europeiska unionens domstol, bland annat informerat domstolen om att det hade ingett en inlaga till den hänskjutande domstolen den 14 november 2012, genom vilken det återkallade sin ansökan om verkställighet i sin helhet och därigenom hade begärt att nämnda domstol skulle ”skjuta upp” verkställigheten. Pohotovosť framhöll i sitt yttrande att den hänskjutande domstolen, enligt artikel 57.1 c i lagen om utsökning, var skyldig att fatta ett avgörande avseende återkallelsen av bolagets talan genom att avsluta målet om verkställighet, och att det under alla omständigheter saknas anledning för domstolen att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande, eftersom det inte längre föreligger någon tvist i det nationella målet.

33.

Å andra sidan har den hänskjutande domstolen – på EU-domstolens anmodan att bekräfta huruvida det mål inom ramen för vilket den ursprungligen hade framställt sin begäran om förhandsavgörande fortfarande var anhängigt vid den, med hänsyn till den sålunda tillkännagivna återkallelsen av talan, och huruvida den i så fall vidhöll denna begäran – i skrivelse av den 2 juli 2013 nöjt sig med att ange att målet fortfarande var anhängigt och att den av det skälet faktiskt vidhöll sin begäran. Den hänskjutande domstolen kompletterade denna information genom en skrivelse som inkom till domstolen den 10 september 2013, genom att precisera att den faktiskt hade fått kännedom om en begäran från Pohotovost’ om ”uppskov” ( 17 ) med målet om verkställighet och att ärendet dessutom låg hos Krajský súd v Prešove (regional domstol i Prešov), vilken ska pröva ett överklagande av beslutet att hänskjuta förevarande begäran om förhandsavgörande.

34.

Det är förvisso förvånande och beklagligt att den hänskjutande domstolen först inte ansåg det nödvändigt att informera EU-domstolen om det beslut under rättegången som fattades knappt mer än en månad efter ingivandet av förevarande begäran om förhandsavgörande och att den därefter, på domstolens anmodan, underlät att uppge exakt varför den ansåg att det nationella målet fortfarande var anhängigt, trots att det nationella målet om verkställighet och förevarande begäran om förhandsavgörande tycks vara helt avhängiga av varandra.

35.

Det kunde nämligen förväntas, med hänsyn till den samarbetsanda som ska prägla relationerna mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, ( 18 ) att den hänskjutande domstolen, i en sådan situation och efter att ha blivit tillfrågad om detta av EU-domstolen, skulle lämna uppgifter om de rättsliga följderna av en sådan återkallelse vad gäller dess uppdrag, för att motivera behovet av ett förhandsavgörande för att avgöra det nationella målet och därigenom EU-domstolens behörighet.

36.

När det, såsom i förevarande fall, råder osäkerhet beträffande bedömningen av följderna av ett beslut under rättegången för huruvida ett mål är anhängigt, ska denna osäkerhet, på något sätt, gagna den hänskjutande domstolen. I det avseendet har EU-domstolen vid flera tillfällen försökt att förlita sig på den nationella domstolens omdöme, för att undanröja alla hinder för ett gott samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna. ( 19 )

37.

Vidare ska det hållas i minnet att inom ramen för förfarandet för förhandsavgörande, vilket skapar en dialog mellan domstolar, är det den nationella domstolen som är EU-domstolens främsta samtalspartner. Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall förefaller det vanskligt att förlita sig på de uppgifter som har lämnats av en av parterna i målet vid den nationella domstolen för att slå fast att talan i det nationella målet numera helt saknar föremål ( 20 ) och att domstolen följaktligen saknar behörighet.

38.

Med hänsyn till den anda av samarbete och ömsesidigt förtroende som ska prägla relationerna mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, anser jag därför att domstolen trots allt ska förlita sig på den slutsats som den hänskjutande domstolen har kommit fram till och följaktligen inte förklara sig obehörig.

39.

Inledningsvis är det lämpligt att pröva huruvida tolkningsfrågorna i sig är relevanta och följaktligen huruvida de kan tas upp till sakprövning. Den tyska och den slovakiska regeringen tvivlade starkt på detta i sina skriftliga yttranden.

40.

Dessa regeringar anförde i huvudsak att den hänskjutande domstolen inte hade angett av vilka skäl de relevanta bestämmelserna i direktiv 93/13 hade ett samband med det nationella målet och följaktligen i vilken mån domstolens svar krävs för att avgöra målet. Den hänskjutande domstolen har inte begärt någon vägledning som har samband med bedömningen av eventuella oskäliga avtalsvillkor, utan dess avsikt är att få till stånd en prövning av nationella handläggningsregler som inte omfattas av den harmonisering som följer av direktivet. Den slovakiska regeringen har dessutom framhållit att den andra frågan, genom vilken den hänskjutande domstolen har bett domstolen att ta ställning till nationella bestämmelser, under alla omständigheter inte kan tas upp till sakprövning.

41.

För egen del anser jag att även om de frågor som uppkommit avseende huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning är fullt begripliga, ska domstolen, i möjligaste mån och i enlighet med den samarbetsanda som ska genomsyra förfarandet för förhandsavgörande, försöka ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

42.

Om tolkningsfrågorna sätts in i sitt sammanhang i det nationella målet, är det inte uteslutet att de, vid en helhetsbedömning och genom en viss omformulering, kan visa sig vara relevanta.

43.

Det tycks nämligen som om den hänskjutande domstolen genom sina två tolkningsfrågor – snarare än att begära en tolkning av bestämmelserna i direktiv 93/13, tolkade mot bakgrund av stadgan – vill få klarhet i huruvida effektiviteten i skyddssystemet för konsumenter mot oskäliga villkor på något sätt äventyras av nationella bestämmelser som inte ger konsumentskyddsföreningar rätt att intervenera i ett mål om verkställighet av en skiljedom.

44.

I det avseendet framgår det av beslutet om hänskjutande att i målet vid den nationella domstolen ville HOOS-föreningen intervenera i det mål om verkställighet som anhängiggjorts av Pohotovost’ mot Miroslav Vašuta, särskilt på grund av att föreningen ansåg att den hänskjutande domstolen, i sitt beslut att endast förordna om delvis uppskov med målet om verkställighet och tillåta verkställigheten i övrigt, inte ex officio hade gett konsumenten ett tillräckligt skydd mot en oskälig skiljeklausul och inte hade tagit hänsyn till alla de rättsliga följderna av att det saknades uppgifter om den effektiva räntan i konsumentkreditavtalet.

45.

Med hänsyn till den processuella prägel som de mål som avser tolkningen av direktiv 93/13 har fått, är det för övrigt lätt att förstå den hänskjutande domstolens tveksamhet. Detta framgår särskilt av de avgöranden som den hänskjutande domstolen har nämnt ( 21 ) i det avseendet, men mer generellt av domstolens praxis på det aktuella området, i vilken det har erinrats om principen om processuell autonomi, samtidigt som denna princip har begränsats med hänsyn till effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. ( 22 )

46.

Jag anser följaktligen att de frågor som ställts ska omformuleras något, så att de syftar till att få klarlagt huruvida unionsrätten, och särskilt det skyddssystem som inrättats genom direktiv 93/13, kräver eller tvärtom utesluter att en konsumentskyddsförening får intervenera i ett mål om verkställighet av en skiljedom.

47.

Efter dessa preciseringar kommer jag i det följande att redogöra för skälen till att jag – i likhet med vad den slovakiska och den tyska regeringen samt Europeiska kommissionen har gjort gällande – anser att frågan huruvida konsumentskyddsföreningar har rätt att intervenera i enskilda mål inte regleras direkt eller indirekt av unionsrätten. Efter att ha redogjort för skälen till att bestämmelserna i direktiv 93/13, och mer generellt unionsrätten, inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som utesluter att en konsumentförening får intervenera (1), kommer jag att ange varför det däremot inte finns något som hindrar att en bestämmelse eller en nationell domstol tillåter en sådan intervention (2).

48.

Det ska genast påpekas att bestämmelserna i direktiv 93/13, i synnerhet de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har nämnt, inte innehåller några uppgifter om den eventuella rätten för en konsumentskyddsförening att intervenera i enskilda mål i allmänhet, ( 23 ) och i mål om verkställighet av en skiljedom i synnerhet.

49.

Mer allmänt ska det påpekas att direktiv 93/13, varigenom en minimiharmonisering har skett, inte innebär någon harmonisering av de processuella medel som står till buds för sådana föreningar. ( 24 )

50.

Det återstår dock att fastställa huruvida strävan att uppnå de mål som avses i direktiv 93/13, särskilt dem som nämns i artiklarna 6 och 7 i direktivet, indirekt ska leda till att en sådan rätt fastslås med hänsyn till effektivitetsprincipen, vilken är den enda princip som är aktuell i förevarande mål.

51.

Jag vill erinra om att enligt fast rättspraxis grundar sig det skyddssystem som införs genom direktiv 93/13 på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. ( 25 )

52.

Det är mot bakgrund av den ofördelaktiga situation som konsumenten befinner sig i som det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Som framgår av domstolens praxis utgör lagrummet en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga. ( 26 )

53.

Domstolen har även upprepade gånger understrukit att, för att säkerställa det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13, den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast kan uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. ( 27 )

54.

Vid en granskning av domstolens praxis avseende direktiv 93/13 framgår det enligt min mening klart att det ”ingripande från någon annan” som är i fråga i första hand avser ingripande av den nationella domstol som ska avgöra tvisten, oavsett tvistens art eller i vilket skede av förfarandet som nämnda domstol ingriper. Skyldigheten för en nationell domstol att ex officio granska huruvida ett villkor i ett avtal som den har att bedöma är oskäligt ( 28 ) utgör nämligen ett medel som är ägnat både att uppnå det resultat som har fastslagits i artikel 6 i direktiv 93/13 – det vill säga att förhindra att en konsument blir bunden av ett oskäligt avtalsvillkor – och att bidra till att förverkliga det mål som avses i artikel 7 i direktivet, eftersom en sådan granskning kan ha en avskräckande verkan som leder till att näringsidkarna upphör att använda oskäliga villkor i konsumentavtal. ( 29 )

55.

I en sådan situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen anser jag att det klart följer av rättspraxis att det ankommer på den domstol som ska pröva ett mål om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom att göra ett sådant ingripande. Domstolen har framhållit att när den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom enligt nationella processregler är skyldig att ex officio bedöma en skiljeklausuls förenlighet med nationella regler som utgör tvingande rätt, är den även skyldig att, så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som därvid krävs, ex officio pröva huruvida skiljeklausulen i fråga är oskälig enligt artikel 6 i nämnda direktiv. ( 30 )

56.

Det är genom ett sådant ingripande av den nationella domstolen som effektiviteten i skyddet för konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor säkerställs fullt ut, eftersom det, om parterna inte kan komma överens, i princip endast är nämnda domstol som har behörighet att ogiltigförklara ett oskäligt villkor eller ändra innehållet i villkoret.

57.

Enligt de uppgifter som har lämnats av den slovakiska regeringen är den domstol som ska pröva ansökan om verkställighet skyldig, enligt artikel 2 jämförd med artikel 45.1 c i lag nr 244/2002 om skiljeförfarande, att ex officio besluta att verkställighet inte får ske i vissa fall, bland annat när skiljedomen ålägger en part att fullgöra en prestation som i praktiken är omöjlig att utföra. Den hänskjutande domstolen är således inte bara skyldig att undersöka huruvida villkoren i det omtvistade kreditavtalet är oskäliga, utan den kan även besluta att verkställighet inte får ske. ( 31 )

58.

Det framgår för övrigt klart av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, vilken skulle ingripa före verkställigheten av skiljedomen, inte underlät att påtala och underkänna det oskäliga villkoret om dröjsmålsränta, ( 32 ) men den tycks inte ha ansett det nödvändigt att ex officio påtala att skiljeklausulen i det avtal som ingicks mellan parterna i det nationella målet var oskälig. ( 33 )

59.

Med beaktande av detta har jag svårt att se hur konsumentskyddsföreningens intervention skulle ha kunnat säkerställa effektiviteten i det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13. En sådan intervention kan inte underlätta eller tvinga den nationella domstolen att göra en bedömning av huruvida villkoren i det omtvistade avtalet är oskäliga.

60.

Även om det inte alls ska bortses från den funktion som konsumentskyddsföreningar kan fylla för att uppnå de mål som eftersträvas genom direktiv 93/13, avser denna funktion, såsom framgår av tjugotredje skälet i direktivet, en nivå och ett perspektiv som skiljer sig väsentligt från den funktion som en domstol ska fylla. En direkt förbudstalan som väcks av personer eller organisationer som har ett berättigat intresse av att skydda konsumenter är i princip av preventiv karaktär och har ett avskräckande syfte, fristående från varje konkret enskild tvist. ( 34 )

61.

Domstolen har således erinrat om att medlemsstaterna, enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13, är skyldiga att se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i konsumentavtal och att det i det avseendet framgår av artikel 7.2 att ovannämnda medel ska göra det möjligt för personer eller organisationer som har ett berättigat intresse av att skydda konsumenter att väcka talan vid domstol för att få fastställt om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och, i förekommande fall, utverka ett förbud mot användning av dessa villkor. ( 35 )

62.

Dessa bestämmelser ålägger medlemsstaterna en skyldighet att låta konsumentskyddsföreningar själva väcka talan mot oskäliga villkor med stöd av deras berättigade intresse. Varken direktiv 93/13 eller för den delen de rättsakter som reglerar förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen ( 36 ) innehåller däremot några bestämmelser som reglerar den funktion som konsumentskyddsföreningar kan eller ska fylla i enskilda mål som avser en konsument.

63.

En sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen åsidosätter följaktligen inte verkan av de mål som eftersträvas genom direktiv 93/13 genom att inte föreskriva någon möjlighet för en konsumentskyddsförening att intervenera i ett mål om verkställighet av ett domstolsavgörande eller en lagakraftvunnen skiljedom.

64.

Vidare ska det tilläggas att en förening kan, med tillämpning av den lagstiftning som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, direkt företräda en sådan konsument i alla förfaranden, även mål om verkställighet, genom fullmakt som konsumenten har gett. Vad beträffar det eventuella fallet att en sådan konsument inte underrättas om det förfarande som rör vederbörande, kan en sådan situation inte medföra att effektivitetsprincipen ska tolkas så, att den i ett sådant fall kräver att en konsumentskyddsförening tillerkänns en rätt att intervenera i målet för att uppväga avsaknaden av försvar för denna konsument, eftersom effektivitetsprincipen inte innebär att den totala passiviteten hos en berörd konsument ska uppvägas fullt ut. ( 37 )

65.

Det återstår alltjämt att undersöka huruvida de bestämmelser i stadgan som den hänskjutande domstolen har nämnt kan påverka denna slutsats.

66.

Vad först beträffar artikel 38 i stadgan, i vilken det föreskrivs att ”[e]n hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik”, finns denna artikel visserligen inte med bland de exempel som avses i förklaringarna avseende stadgan. ( 38 ) Jag anser dock att denna artikel, vilken inte alls syftar på en direkt definierad individuell rättslig situation, fastställer en princip och inte en rättighet ( 39 ) och får därför, enligt artikel 52.5 i stadgan, endast åberopas när det är fråga om tolkningen av unionens lagstiftningsakter och prövningen av deras laglighet, i förevarande fall direktiv 93/13.

67.

Även om direktiv 93/13 erkänner att konsumentskyddsföreningar har ett berättigat intresse av att skydda konsumenter genom att väcka talan vid domstol för att få fastställt om villkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och, i förekommande fall, utverka ett förbud mot användning av dessa villkor, föreskriver inte detta direktiv någon rätt för dessa föreningar att intervenera i enskilda mål rörande sådana konsumenter. I det avseendet kan inte artikel 38 i stadgan anses kräva att detta direktiv ska tolkas till förmån för erkännandet av en sådan rätt.

68.

Vad beträffar artikel 47 i stadgan, vill jag erinra om att den föreskriver en rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, vilken – i förekommande fall – innebär att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.

69.

Eftersom – som jag har påpekat ovan – direktiv 93/13 kräver, i tvister mellan en näringsidkare och en konsument, ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna, nämligen av den domstol som ska pröva sådana tvister, anser jag att det knappast går att hävda att vägran att låta en förening intervenera till stöd för en konsument, i en tvist mellan konsumenten och en näringsidkare, utgör ett åsidosättande av konsumentens rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan. Vidare kan inte heller interventionen av en konsumentskyddsförening likställas med den rättshjälp som i vissa fall ska ges till personer som inte har tillräckliga medel enligt nämnda artikel 47 fjärde stycket i stadgan.

70.

Vad därefter beträffar möjligheten för en konsumentskyddsförening att i det sammanhanget åberopa samma artikel 47, ska det konstateras att vägran att låta denna förening intervenera i ett mål som rör en konsument inte påverkar dess rätt till ett effektivt rättsmedel för att tillvarata sina rättigheter i egenskap av en förening av denna typ, i synnerhet dess rätt att väcka grupptalan som erkänns i artikel 7.2 i direktiv 93/13.

71.

Jag anser däremot att eftersom det har skett en minimiharmonisering genom direktiv 93/13, får medlemsstaterna, enligt artikel 8 i direktivet, inom det område som omfattas av direktivet, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten. En sådan nationell lagstiftning som artikel 93.2 i den slovakiska civilprocesslagen får ge konsumentskyddsföreningar rätt att intervenera i tvistemål som rör själva saken, till stöd för konsumenters yrkanden. Dessa bestämmelser torde inte heller utgöra hinder för att en domstol tillåter, i den mån den berörda konsumenten samtycker till detta, att en konsumentskyddsförening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom.

72.

En sådan intervention kan nämligen anses bidra till att stärka det konsumentskydd som föreskrivs i bland annat direktiv 93/13, genom att på så sätt medföra ett ingripande som inte föreskrivs i direktivet och som kompletterar det faktiska ingripandet av en domstol som krävs enligt direktivet. Som HOOS-föreningen har nämnt kan en intervention av konsumentskyddsföreningar medföra att domstolen i fråga uppmärksammas på viss nationell praxis eller på villkor som andra nationella domstolar har ansett vara oskäliga.

73.

En intervention av konsumentskyddsföreningar i ett verkställighetsförfarande ska vidare anses vara helt förenlig med likvärdighetsprincipen, i den mån de närmare bestämmelserna och villkoren för att få delta i ett sådant förfarande inte är mindre förmånliga än dem som är tillämpliga på jämförbara situationer som omfattas av nationell rätt. För att hålla sig till målet vid den nationella domstolen, framgår det att frågan om konsumentskyddsföreningars intervention avser, enligt artikel 37.1 i lagen om utsökning, samtliga personer som vill intervenera i mål om verkställighet, oavsett deras ställning eller vilket område som avses.

74.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den hänskjutande domstolens fråga ska besvaras på följande sätt. Det skydd som konsumenter ges genom direktiv 93/13, jämfört med artiklarna 38 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att det under sådana omständigheter som dem som föreligger i det nationella målet inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som inte tillåter att en konsumentskyddsförening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom. Dessa bestämmelser utgör inte heller hinder för att en domstol tillåter att en sådan förening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom.

75.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Okresný súd Svidník på följande sätt:

Det skydd som konsumenter ges genom rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, särskilt i artiklarna 6.1, 7.1 och 8 i direktivet, jämfört med artiklarna 38 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att det under sådana omständigheter som dem som föreligger i det nationella målet inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som inte tillåter att en konsumentskyddsförening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom. Dessa bestämmelser utgör inte heller hinder för att en domstol tillåter att en sådan förening intervenerar i ett mål om verkställighet av en skiljedom.