1

I artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 83, 2010, s. 266) (nedan kallat protokollet) föreskrivs följande:

”Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.”

2

I artikel 9 i protokollet föreskrivs följande:

”Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta

Immuniteten skall även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.

Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.”

3

Artikel 3.6 andra stycket i Europaparlamentets arbetsordning (nedan kallad arbetsordningen), vilken har ändrats vid ett flertal tillfällen, i sin lydelse i mars 2011 (EUT L 116, s. 1) är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i tvisten. Bestämmelsen har följande lydelse:

”När behöriga myndigheter i medlemsstaterna inleder ett förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs från sitt uppdrag, ska talmannen begära regelbunden information från dem om hur förfarandet framskrider och hänvisa ärendet till [utskottet med ansvar för valprövning]. Parlamentet kan på förslag av detta utskott yttra sig över ärendet.”

4

I artikel 5.1 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”Ledamöterna åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med [protokollet] …”

5

I artikel 6 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”1.   Parlamentet skall vid utövandet av sina befogenheter i frågor som rör immunitet och privilegier i första hand försöka upprätthålla parlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och befästa ledamöternas oberoende när dessa fullgör sina åligganden.

2.   Varje begäran ställd till talmannen från en i en medlemsstat behörig myndighet om upphävande av en ledamots immunitet skall tillkännages i kammaren och hänvisas till ansvarigt utskott.

3.   Varje begäran om fastställelse av immunitet och privilegier som en ledamot eller en före detta ledamot lämnar in till talmannen skall tillkännages i kammaren och hänvisas till ansvarigt utskott.

...

4.   Om en ledamot grips eller får sin rörelsefrihet begränsad på ett sätt som förmodas kränka hans eller hennes immunitet och privilegier kan talmannen, i brådskande fall och efter samråd med det ansvariga utskottets ordförande och föredragande, själv ta initiativ till att bekräfta ledamotens immunitet och privilegier. Talmannen ska meddela utskottet detta och informera parlamentet.”

6

I artikel 7 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”1.   Ansvarigt utskott ska utan dröjsmål, och i den ordning de inkommit, pröva varje begäran om upphävande av immunitet och varje begäran om fastställelse av immunitet och privilegier.

2.   Utskottet ska lägga fram ett förslag till motiverat beslut, i vilket utskottet ska rekommendera huruvida en begäran om upphävande av immuniteten eller en begäran om fastställelse av immunitet och privilegier ska bifallas eller avslås.

3.   Utskottet kan uppmana den berörda myndigheten att förse utskottet med alla upplysningar och preciseringar som det anser sig behöva för att kunna ta ställning till om immuniteten bör upphävas eller fastställas. De berörda ledamöterna ska ges möjlighet att höras och att lämna in allt skriftligt material som de anser relevant för utskottets ställningstagande. De ska ha rätt att låta sig företrädas av en annan ledamot.

…

6.   Vid ärenden som rör fastställelse av immunitet eller privilegier ska utskottet dels ange huruvida omständigheterna innefattar en administrativ eller annan begränsning av ledamöternas rörelsefrihet under resa till och från parlamentets mötesplats, eller ett yttrande som gjorts eller en röst som avgetts under utövandet av ledamöternas uppdrag, eller om de kan jämföras med andra aspekter som omfattas av artikel [9] i [protokollet] och som inte omfattas av nationell lagstiftning, dels föreslå att den berörda myndigheten uppmanas att dra nödvändiga slutsatser.

7.   Utskottet får avge ett motiverat yttrande om huruvida myndigheten i fråga kan anses behörig och huruvida den begäran myndigheten har ingett kan anses tillåtlig, men utskottet får under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan, eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller om det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.

8.   Utskottets betänkande ska tas upp som första punkt på föredragningslistan till det första sammanträdet efter det att betänkandet har lagts fram. Det är inte tillåtet att inge ändringsförslag till förslaget eller förslagen till beslut.

Det är endast tillåtet att debattera grunderna för och emot varje enskilt förslag om att upphäva eller upprätthålla immunitet eller fastställa immunitet eller privilegier.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 151 får den ledamot vara immunitet eller privilegier det är fråga om inte yttra sig i debatten.

Omröstning om betänkandets förslag till beslut ska ske vid det första omröstningstillfället efter det att debatten avslutats.

Efter behandling i kammaren ska särskild omröstning ske om varje enskilt förslag i betänkandet. Om ett förslag förkastas ska motsatt beslut anses fattat.

9.   Talmannen ska omedelbart meddela parlamentets beslut till ledamoten i fråga och till den behöriga myndigheten i berörd medlemsstat och begära att talmannen hålls underrättad om hur de relevanta förfarandena fortskrider och om eventuella rättsliga avgöranden i samband därmed. När talmannen erhåller denna information, ska parlamentet, vid behov efter att ha hört ansvarigt utskott, underrättas på det sätt talmannen finner mest lämpligt.

…

11.   Utskottet ska vid behandlingen av dessa ärenden och eventuella handlingar det tar emot iaktta strikt sekretess.

…”

7

I artikel 24 i arbetsordningen stadgas följande:

”1.   Talmanskonferensen består av talmannen och ordförandena i de politiska grupperna. En ordförande i en politisk grupp kan låta sig företrädas av en medlem av sin grupp.

2.   Parlamentets talman ska inbjuda en av de grupplösa ledamöterna att delta vid talmanskonferensens sammanträden. Denna ledamot har inte rösträtt.

…”

8

I artikel 103.4 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”Behandlingen i ansvarigt utskott av en begäran som avses immunitetsförfaranden i enlighet med artikel 7 ska alltid äga rum inom stängda dörrar.”

9

I artikel 138 i arbetsförordningen föreskrivs för övrigt följande:

”1.   Förslag till … resolutionsförslag som inte avser lagstiftning och som har antagits av utskottet varvid färre än en tiondel av utskottsledamöterna röstat emot, ska föras upp på parlamentets förslag till föredragningslista för omröstning utan ändringsförslag.

Ärendet ska sedan vara föremål för en enda omröstning, såvida inte politiska grupper eller enskilda ledamöter som tillsammans utgör en tiondel av parlamentets ledamöter före upprättandet av det slutgiltiga förslaget till föredragningslistan skriftligen begär att ärendet ska vara föremål för ändringsförslag, och i så fall ska talmannen fastställa en tidsfrist för att inge ändringsförslag.

2.   Ärenden som förts upp på det slutgiltiga förslaget till föredragningslista för omröstning utan ändringsförslag, ska även avgöras utan debatt, såvida inte parlamentet, på förslag av talmanskonferensen eller på begäran av en politisk grupp eller minst 40 ledamöter, beslutar annorlunda då föredragningslistan godkänns vid sammanträdesperiodens inledning.

3.   När talmanskonferensen upprättar det slutliga förslaget till föredragningslista för en sammanträdesperiod får den föreslå att andra ärenden ska behandlas utan ändringsförslag eller debatt. När parlamentet godkänner föredragningslistan får det inte godkänna något sådant förslag om en politisk grupp eller minst 40 ledamöter skriftligen har motsatt sig detta minst en timme innan sammanträdesperioden inleds.

…”

10

I artikel 151.1 i arbetsordningen föreskrivs följande:

”1.   En ledamot som begär att få göra ett personligt uttalande ska tilldelas ordet i slutet av debatten om den punkt på föredragningslistan som behandlas, eller när protokollet från det sammanträde begäran av ordet avser ska justeras.

Ledamoten i fråga får inte yttra sig i sakfrågan utan ska begränsa sitt inlägg till att bemöta yttranden som under debattens gång fällts om ledamotens person eller påståenden om ledamotens åsikter eller för att tillrättalägga sina egna tidigare yttranden.”

11

Sökanden, Bruno Gollnisch, är ledamot av Europaparlamentet och medlem i regionstyrelsen i Rhône-Alpes (Frankrike). Han är även ordförande för Nationella frontens partigrupp i regionsstyrelsen i Rhône-Alpes.

12

Den 3 oktober 2008 utfärdade Nationella frontens grupp i regionsstyrelsen Rhône-Alpes ett pressmeddelande med titeln ”Affären med personakter i regionen: De skenheliga upprörs”:

13

Pressmeddelandet hade följande lydelse:

”Regionen Rhône-Alpes har reagerat starkt på att Allmänna upplysningar fått en förfrågan om huruvida tjänstemän som inte är kristna har ansökt om ändringar i arbetstiden av religiösa skäl. Generaldirektören för förvaltningen har betecknat förfrågan som ”i strid med alla republikanska principer för hur offentlig tjänst organiseras och fungerar i vårt land”. [Q (ordföranden i regionsstyrelsen i Rhônes-Alpes)] anser att undersökningen är kränkande i princip. Det är mycket enkelt att tycka så och mycket vänligt, men det betyder att han bortser från verkligheten och har ett tämligen kort minne. Det betyder att han bortser från verkligheten, eftersom det inte är kristna som firar avslutningen av en fasteperiod (under dagtid, eftersom den gladeligen tas igen under natten) med att förstöra, bränna ned och kasta sten. Han bortser från verkligheten, eftersom det inte var kristna som stack Romans i brand. Han bortser från verkligheten eftersom 1902 års beslut att registrera offentligt anställda hade ett republikanskt syfte. Han bortser från verkligheten eftersom det var vänsterflygeln som var vid makten med ”Lillefar Combes” och Waldeck-Rousseau. Han har kort minne, eftersom det var frimurarloger som utförde det smutsiga arbetet, och samvetsgrant utan vidare skrev på personakterna ”är gift med en arabisk kvinna”. Vid denna tidpunkt önskade vänsterflygeln ju att bekämpa religion! Idag önskar den emellertid att stödja att vårt fosterland invaderas och att vår kultur och våra värderingar förstörs av en islam vars tolerans, respekt för mänskliga rättigheter och frihet man enkelt känner igen på de platser där den är vid makten: i Saudiarabien, Iran, Sudan, Afghanistan … i våra förorter och snart i hela vårt land, med logernas och vänsterflygelns välsignelse?…”

14

Vid en presskonferens i Lyon (Frankrike) den 10 oktober 2008 bekräftade sökanden bland annat att ovannämnda pressmeddelande hade skrivits av personer som hade rätt att uttala sig på vägnar av den politiska grupp för vilken sökanden är ordförande i regionstyrelsen.

15

Med anledning av en polisanmälan från Ligue internationale contre le racisme et l’antisémitisme (Det internationella förbundet mot rasism och antisemitism (LICRA)) inledde franska myndigheter den 22 januari 2009 en förundersökning mot en icke-namngiven person för uppvigling till hat på grund av ras.

16

I skrivelse till parlamentets talman av den 9 juni 2010 begärde sökanden att talmannen skulle ”framföra en kraftig protest till franska myndigheter”. Han angav i skrivelsen att en undersökningsdomare i Lyon hade försökt att låta polisen anhålla honom den 4 juni 2010 så att han skulle kunna förhöras. Sökanden påpekade att ”detta tvångsmedel är förbjudet enligt den franska konstitutionen (artikel 26) och 1965 års protokoll om privilegier och immuniteter (nu artikel 9 i det till fördraget fogade protokoll nr 7), eftersom domaren inte [hade] begärt att hans parlamentariska immunitet skulle upphävas.”

17

Den 14 juni 2010 meddelade parlamentets talman i kammaren att han hade mottagit en begäran från sökanden om att fastställa hans immunitet och att talmannen enligt artikel 6.2 i arbetsordningen hade hänskjutit begäran till utskottet för rättsliga frågor.

18

I skrivelse av den 25 oktober 2010, som parlamentet mottog den 3 november 2010, begärde Republiken Frankrikes minister, sigillbevarare, justitieminister och minister för fri- och rättigheter med stöd av en begäran av den 14 september 2010 från åklagarmyndigheten vid Cour d’appel de Lyon att parlamentets talman skulle upphäva sökandens parlamentariska immunitet så att undersökningen av anmälan mot sökanden kunde fortsätta och att det, i förekommande fall, kunde väckas talan mot honom vid behörig domstol.

19

Den 24 november 2010 meddelade parlamentets talman i kammaren att han hade mottagit en begäran om upphävande av sökandens immunitet och att han enligt artikel 6.2 i arbetsordningen hade hänskjutit begäran till utskottet för rättsliga frågor.

20

B. Rapkay utnämndes till rapportör för de två ärendena rörande sökanden, dels upphävande av hans immunitet, dels fastställelse av hans immunitet.

21

Sökanden hördes av utskottet för rättsliga frågor den 26 januari 2011 avseende såväl begäran om fastställelse av hans immunitet som begäran om att hans immunitet skulle upphävas.

22

Den 11 april 2011 antog utskottet för rättsliga frågor ett förslag till parlamentets beslut, i vilket det rekommenderades att sökandens immunitet upphävdes och ett förslag till beslut i vilket det rekommenderades att hans immunitet inte fastställdes.

23

Vid sammanträde den 10 maj 2011 beslutade parlamentet att upphäva sökandens immunitet och samtidigt att inte fastställa hans immunitet.

24

Beslutet att upphäva sökandens immunitet motiverades enligt följande:

25

Beslutet att inte fastställa sökandens immunitet innehåller även en motivering, som är identisk med motiveringen för att upphäva hans immunitet med undantag bland annat för skäl 1 och själva beslutet som har följande lydelse:

...

26

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 7 juli 2011 väckte sökanden talan i dessa två mål med yrkande om ogiltigförklaring av parlamentets beslut att upphäva hans immunitet (mål T-346/11) och att inte fastställa hans immunitet (mål T-347/11) samt om ersättning för den ideella skada han påstår sig ha lidit.

27

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och förelade som en processledande åtgärd enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler parterna att inkomma med vissa handlingar och besvara vissa skriftligen ställda frågor, vilket parterna efterkom inom den föreskrivna fristen.

28

Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden på tribunalens första avdelning den 3 juli 2012 att förena målenT-346/11 ochT-347/11 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen, i enlighet med artikel 50 i tribunalens rättegångsregler.

29

Parterna i målet utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 10 juli 2012.

30

Sökanden har i mål T-346/11 yrkat att tribunalen ska:

31

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska:

32

Sökanden har i mål T-347/11 yrkat att tribunalen ska:

33

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska:

34

Tribunalen erinrar om att den parlamentariska immuniteten för Europaparlamentets ledamöter enligt artiklarna 8 och 9 i protokollet avser de två kategorier av skydd som vanligtvis tillerkänns ledamöter av medlemsstaternas nationella parlament, nämligen immunitet på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete och den parlamentariska okränkbarheten vilken, i princip, innefattar immunitet vad gäller lagföring (domstolens dom av den 21 oktober 2008 i de förenade målen C-200/07 och C-201/07, Marra, REG 2008, s. I-7929, punkt 24, och av den 6 september 2011 i mål C-163/10, Patriciello, REU 2011, s. I-7565, punkt 18).

35

Artikel 8 i protokollet – vilken utgör en specialbestämmelse som är tillämplig på samtliga rättsliga förfaranden där Europaparlamentsledamoten har immunitet för yttranden som gjorts eller röster som avlagts under utövandet av ämbetet – syftar till att skydda ledamöternas yttrandefrihet och oberoende och utgör därför hinder för samtliga rättsliga förfaranden med anledning av alla sådana yttranden eller röster (domen i det i punkt 34 ovan nämnda målet Patriciello, punkt 26).

36

Domstolen har erinrat om att med tanke på att artikel 8 i protokollet syftar till att skydda Europaparlamentsledamöternas yttrandefrihet och oberoende och med hänsyn till bestämmelsens lydelse, där det förutom yttranden även uttryckligen nämns avlagda röster, är denna bestämmelse väsentligen avsedd att tillämpas på uttalanden av ledamöterna i Europaparlamentet (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 29).

37

Domstolen har emellertid tillfogat att det dock inte kan uteslutas att ett uttalande av en sådan ledamot utanför parlamentet kan utgöra ett yttrande som denne gjort under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokollet. Huruvida det är fråga om ett yttrande av detta slag beror nämligen inte på var yttrandet gjorts, utan på dess art och innehåll (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 30).

38

Vad gäller Europaparlamentsledamöternas yttranden har nämligen artikel 8 i protokollet ett nära samband med yttrandefriheten. Yttrandefriheten utgör en väsentlig grund för ett demokratiskt, pluralistiskt samhälle som återspeglar de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på och utgör som sådan en grundläggande rättighet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389), vilken enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen. Denna frihet stadgas även i artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 31).

39

Begreppet yttrande i den mening som avges i artikel 8 i protokollet ska därför förstås i en vid bemärkelse och anses innefatta framställningar och uttalanden som till sitt innehåll utgör påståenden som uttrycker subjektiva uppfattningar (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 32).

40

Det framgår även av lydelsen av artikel 8 i protokollet att ett yttrande endast omfattas av immunitet om en ledamot av Europaparlamentet har gjort det ”under utövandet av sitt ämbete”. Det måste således föreligga ett samband mellan yttrandet och uppdraget som parlamentsledamot (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 33).

41

När gäller yttranden av en Europaparlamentsledamot som medfört åtal i dennes ursprungsmedlemsstat, ska det konstateras att immunitet enligt artikel 8 i protokollet utgör hinder för de nationella rättsvårdande myndigheterna och domstolarna att utöva sin respektive behörighet att lagföra och utdöma påföljder för brott i syfte att säkerställa den allmänna ordningen på sitt territorium och därmed helt berövar de personer som lidit skada av dessa uttalanden möjlighet till rättslig prövning, i förekommande fall inbegripet möjligheten att i tvistemål begära ersättning för skadan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 34).

42

Med tanke på dessa följder, måste sambandet mellan yttrandet och uppdraget som parlamentsledamot vara direkt och tydligt (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Patriciello, punkt 35).

43

I artikel 9 i protokollet föreskrivs vidare att parlamentets ledamöter på sitt eget lands territorium ska åtnjuta den immunitet som gäller för ledamöterna av landets eget parlament.

44

Innebörden av den okränkbarhet som föreskrivs i artikel 9 i protokollet ska tolkas med hänvisning till relevanta nationella bestämmelser (domarna i det i punkt 34 ovan nämnda målet Marra, punkt 25, och Patriciello, punkt 25) och kan således variera beroende på parlamentsledamotens ursprungsmedlemsstat.

45

Ledamotens okränkbarhet enligt artikel 9 tredje stycket i protokollet kan vidare upphävas av parlamentet, medan parlamentet inte kan upphäva den immunitet som föreskrivs i artikel 8 i protokollet (domen i det i punkt 34 ovan nämnda målet Patriciello, punkt 27).

46

När parlamentet mottar en begäran om upphävande av immunitet från en nationell myndighet ska parlamentet därför inledningsvis undersöka om de omständigheter som har gett upphov till begäran om upphävande omfattas av artikel 8 i protokollet. Är så fallet är det omöjligt att upphäva immuniteten.

47

Om parlamentet skulle komma fram till att artikel 8 i protokollet inte är tillämplig ska det därefter undersöka om ledamoten åtnjuter den immunitet som föreskrivs i artikel 9 i protokollet rörande de omständigheter som läggs ledamoten till last och, om så är fallet, besluta om ledamotens immunitet ska upphävas eller inte.

48

Tribunalen erinrar inledningsvis om att även om det uttryckligen föreskrivs i artikel 9 i protokollet att en parlamentsledamots immunitet kan upphävas gäller detsamma inte för fastställande av immunitet, som endast följer av artikel 6.3 i parlamentets arbetsordning, i vilken begreppet inte definieras.

49

Med avseende på artikel 8 i protokollet har domstolen fastslagit att arbetsordningen är en rättsakt som avser den interna organisationen, och den kan inte ge parlamentet en behörighet som det inte uttryckligen ges genom en normativ rättsakt, i förevarande fall, protokollet. Härav följer att även om parlamentet, till följd av en begäran från den berörda ledamoten, på grundval av arbetsordningen fattar ett beslut om fastställelse av immunitet, utgör detta ett yttrande som inte är bindande för de nationella rättsliga myndigheterna (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Marra, punkt 39).

50

Den omständigheten att det i en medlemsstats nationella rätt föreskrivs ett förfarande för fastställelse av immunitet för ledamöter av det nationella parlamentet, vilket ger det nationella parlamentet rätt att ingripa när den nationella domstolen inte erkänner denna immunitet, innebär inte att Europaparlamentet ges samma behörighet med avseende på dess ledamöter från nämnda medlemsstat, eftersom en sådan behörighet inte uttryckligen föreskrivs i artikel 8 i protokollet och denna bestämmelse inte hänvisar inte till nationella bestämmelser (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Marra, punkt 40).

51

Det följer av denna rättspraxis att det ska göras en åtskillnad mellan begreppet fastställande av immunitet när det vilar på artikel 8 i protokollet, vari det föreskrivs en absolut immunitet vars innehåll uteslutande regleras i unionsrätten och som parlamentet inte kan upphäva, och artikel 9 i protokollet, vari det däremot hänvisas till nationella bestämmelser i parlamentsledamotens ursprungsmedlemsstat vad avser innehållet och omfattningen av den okränkbarhet som det föreskrivs att ledamoten omfattas av och som parlamentet dessutom kan upphäva, om det finns skäl för detta.

52

Eftersom den okränkbarhet som avses i artikel 9 i protokollet gäller i kraft av själva lagen, och en ledamot endast kan fråntas den såvida parlamentet har upphävt den, kan det inom ramarna för bestämmelserna i artikel 9 i protokollet endast vara fråga om att fastställa immuniteten då okränkbarheten, så som den följer av bestämmelser i nationell rätt i ledamotens ursprungsmedlemsstat, åsidosätts, bland annat genom handlingar av polismyndigheter eller rättsvårdande myndigheter i denna stat, och det inte har riktats någon begäran om att ledamotens immunitet ska upphävas.

53

Ledamoten kan under sådana omständigheter begära att parlamentet ska fastställa hans immunitet, såsom föreskrivs i artikel 6.3 i parlamentets arbetsordning.

54

Härav följer att ett parlamentsbeslut avseende en begäran om fastställelse av en ledamots immunitet endast är möjlig om behöriga nationella myndigheter inte har begärt att parlamentet ska upphäva ledamotens immunitet.

55

Fastställande av immuniteten utgör således ett sätt varpå parlamentet, efter begäran från en ledamot, kan ingripa, när nationella myndigheter kränker eller riskerar att kränka en av dess ledamöters immunitet.

56

Om nationella myndigheter däremot har begärt att immuniteten ska upphävas ska parlamentet besluta huruvida detta ska ske eller inte. I så fall finns det inte längre något skäl att fastställa immuniteten, eftersom parlamentet antingen upphäver den, med följd att den inte längre kan fastställas, eller nekar att upphäva den, med följd att det inte längre är nödvändigt att fastställa den, eftersom nationella myndigheter underrättas om att parlamentet har avslagit deras begäran om upphävande av immuniteten och om att immuniteten således utgör hinder för de åtgärder de kunde eller önskade att vidta.

57

Fastställande av immuniteten har således förlorat sitt syfte när nationella myndigheter har begärt att immuniteten ska upphävas. Parlamentet har inte längre någon skyldighet att agera på egen hand på grund av att det inte föreligger en formell begäran från behöriga myndigheter i en medlemsstat, men ska däremot fatta ett beslut, och därmed förhålla sig till begäran.

58

Vidare är den immunitet och de privilegier som enligt protokollet tillkommer unionen endast av praktiskt slag, eftersom de har till syfte att undvika att det ställs upp hinder för unionens funktion och oavhängighet. Privilegierna och immuniteten har inte desto mindre uttryckligen beviljats parlamentets ledamöter samt tjänstemän och övriga anställda vid unionens institutioner. Den omständigheten att privilegierna och immuniteten föreskrivs i unionens allmänintresse motiverar de befogenheter som institutionerna fått att, i förekommande fall, upphäva immuniteten. Detta innebär emellertid inte att privilegierna och immuniteten har beviljats unionen i stället för dess tjänstemän, övriga anställda och parlamentets ledamöter direkt. Genom protokollet skapas alltså en personlig rätt till förmån för de berörda personerna, vilken säkerställs genom den rätt att väcka talan som föreskrivs i fördraget (se tribunalens dom av den 19 mars 2010 i mål T-42/06, Gollnisch mot parlamentet, REU 2010, s. II-1135, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

59

Parlamentet ska tillerkännas ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilken linje det avser att följa i ett beslut till följd av en begäran om att upphäva eller fastställa immuniteten, på grund av den politiska karaktären hos det beslut det ska fatta (se, för ett liknande resonemang, domen i det i punkt 58 ovan nämnda målet Gollnisch mot parlamentet, punkt 101).

60

Utövandet av denna befogenhet är dock inte undandragen domstolsprövning. Det följer nämligen av fast rättspraxis att unionsdomstolen vid denna prövning ska kontrollera att förfarandereglerna har iakttagits, att de faktiska omständigheter som institutionen har konstaterat är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, analogt, domstolens dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke, REG 1979, s. 69, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 4, s. 275, och av den 22 oktober 1991 i mål C-16/90, Nölle, REG 1991, s. I-5163, punkt 12).

61

Tribunalen erinrar om att den kritik som riktats mot motiveringen i betänkandet från utskottet för rättsliga frågor ska anses vara riktad mot motiveringen i beslutet att upphäva immuniteten (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 15 oktober 2008 i mål T-345/05, Mote mot parlamentet, REG 2008, s. II-2849, punkt 59, och domen i det i punkt 58 ovan nämnda målet Gollnisch mot parlamentet, punkt 98).

62

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva talan i dessa mål.

63

Sökanden har åberopat sex grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring.

64

Sökanden har för det första gjort gällande att artikel 9 i protokollet har åsidosatts, för det andra att ”fast rättspraxis” från parlamentets utskott för rättsliga frågor har åsidosatts, för det tredje att rättsäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, för det fjärde att parlamentsledamotens oberoende har kränks, för det femte att bestämmelserna i artikel 3.4 andra stycket i arbetsordningen om förfarandet för att skilja en ledamot från uppdraget har åsidosatts och för det sjätte att den kontradiktoriska principen och rätten till försvar har åsidosatts.

65

Inledningsvis ska det göras en gemensam prövning av den första och den fjärde grunden.

66

Sökanden har till stöd för den första grunden gjort gällande att parlamentet gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att upphäva hans immunitet med motiveringen att de uttalanden och åsiktstillkännagivanden som ingick i det omtvistade pressmeddelandet hade framförts utanför uppdraget som parlamentsledamot. Enligt sökanden ska nämligen den fria politiska debatten och parlamentsledamotens yttrandefrihet skyddas, oberoende av om dessa friheter kommer till uttryck inom parlamentet i strikt mening eller inte och hans immunitet skulle därför ha fastställts och inte upphävts. Sökanden anser nämligen att artikel 9 i protokollet avser samtliga handlingar som vidtas utanför utövandet av uppdraget som parlamentsledamot i egentlig mening och som huvudsakligen omfattas av den immunitet som föreskrivs i artikel 8 i protokollet. Parlamentet åsidosatte således artikel 9 i protokollet.

67

Sökanden har vidare till stöd för sin fjärde grund gjort gällande att parlamentet inte kunde upphäva hans immunitet efter att ha beslutat att han inte hade utnyttjat sin yttrandefrihet inom ramen för uppdraget som parlamentsledamot. Enligt sökanden saknas nämligen prejudikat i parlamentets beslutspraxis för att en ledamot av Europaparlamentet ska hänvisa till denna ställning för att kunna åtnjuta de privilegier och immuniteter som har samband med ledamotens mandat, när ledamoten uttalar sig utanför de platser där parlamentets vanligtvis bedriver verksamhet.

68

Den fria politiska debatten har således åsidosatts, vilket enligt sökanden innebär att artikel 6.1 i arbetsordningen har åsidosatts.

69

Parlamentet har bestritt dessa påståenden.

70

Tribunalen erinrar om att parlamentet prövade begäran om upphävande av sökandens immunitet enbart enligt artikel 9 i protokollet, vilket framgår av såväl motiveringen till utskottets betänkande som beslutet att upphäva sökandens immunitet.

71

Sökanden har vidare i sina skriftliga yttranden medgett att det var korrekt när parlamentet fann att begäran om upphävande av hans immunitet endast skulle prövas enligt artikel 9 i protokollet.

72

Sökanden har dessutom vid förhandlingen bekräftat att artikel 8 i protokollet enligt hans uppfattning inte är tillämplig i detta fall.

73

Parterna är således eniga om att begäran om upphävande av sökandens immunitet ska prövas enligt bestämmelserna i artikel 9 i protokollet.

74

Tribunalen preciserar härvidlag att de uttalanden i det omtvistade pressmeddelandet som sökanden anklagas för avser det sätt på vilket ordföranden i regionsstyrelsen och generaldirektören för förvaltningen i Rhônes-Alpes hade reagerat på en förfrågan om allmänna upplysningar om vissa tjänstemän.

75

Det är vidare ostridigt att uttalandena författats av talesmannen för Nationella frontens grupp i regionsstyrelsen i Rhônes-Alpes. Sökanden, som själv är folkvald ledamot av denna församling, är ordförande för denna politiska grupp.

76

Det är även ostridigt att sökanden på en presskonferens i Lyon den 10 oktober 2008 bekräftade att pressmeddelandet hade författats av personer som hade befogenhet att uttala sig på vägnar av den politiska gruppen i regionsstyrelsen.

77

Tribunalen konstaterar således att ovannämnda faktiska omständigheter har direkt samband med sökandens uppdrag som medlem av regionstyrelsen och ordförande i Nationella frontens partigrupp i Rhônes-Alpes. Dessutom är det, såsom framgår av handlingarna i målet, nämligen bilagorna A6, A8 och A10 till stämningsansökan och bilaga B2 i svarsskriften, på grund av dessa uppdrag som han blivit föremål för rättsliga åtgärder av franska myndigheter.

78

Det finns således inget samband mellan de omtvistade uttalanden som läggs sökanden till last och hans uppdrag som parlamentsledamot, än mindre något direkt och klart samband mellan de omtvistade uttalandena och uppdraget som parlamentsledamot som skulle kunna motivera att artikel 8 i protokollet, såsom denna tolkats av domstolen (se punkt 42 ovan), skulle tillämpas.

79

Det var således korrekt att parlamentet fann att begäran om upphävande av sökandens immunitet endast skulle prövas enligt artikel 9 i protokollet och inte enligt artikel 8 i detsamma.

80

Enligt artikel 9 i protokollet åtnjuter sökanden på franskt område de immuniteter som gäller för ledamöter av detta lands lagstiftande församling, om vilka det föreskrivs i artikel 26 i den franska konstitutionen.

81

I förevarande fall har sökanden kritiserat parlamentet för att ha upphävt hans immunitet med motiveringen att de omtvistade uttalanden som läggs honom till last har gjorts utanför uppdraget som parlamentsledamot, trots att artikel 9 i protokollet enligt sökandens uppfattning avser handlingar utanför uppdraget som parlamentsledamot i egentlig mening och syftar till att värna en fri politisk debatt och ledamotens yttrandefrihet, oberoende om dessa friheter används inom Europaparlamentet i strikt mening eller inte.

82

Tribunalen erinrar om att följande föreskrivs i artikel 26 i den franska konstitutionen:

”Parlamentsledamöter får inte lagföras, bli föremål för utredning, häktas, kvarhållas eller dömas på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt uppdrag.

Parlamentsledamöter får i samband med anklagelser om brottmål inte häktas eller utsättas för någon annan form av frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärder, såvida inte tillstånd har utfärdats av presidiet i den parlamentsförsamling som ledamoten tillhör. Sådant tillstånd krävs dock inte om ledamoten grips på bar gärning eller vid lagakraftvunnen dom.

Kvarhållande, frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärder, samt lagföring av en parlamentsledamot ska vilandeförklaras under parlamentets sessionsperiod om den församling som ledamoten tillhör begär detta.

…”

83

Även om sökanden inte har preciserat om det är den immunitet eller den okränkbarhet som avses i ovannämnda bestämmelse han anser sig omfattas av kan man utgå från att han i praktiken i sin argumentation har åberopat den immunitet som föreskrivs i artikel 26 första stycket i den franska konstitutionen, eftersom han anser att han inte kan bli föremål för rättsliga åtgärder eller dömas på grund av åsiktstillkännagivanden under utövandet av sina uppdrag.

84

För att kunna åberopa bestämmelserna i artikel 26 första stycket i den franska konstitutionen krävs således, på liknande sätt som i artikel 8 i protokollet, att parlamentsledamotens uttalanden har skett vid utövandet av uppdraget som parlamentsledamot, eftersom det är i denna egenskap som ledamoten, enligt artikel 9 i protokollet, åtnjuter den immunitet som tillerkänns enligt den franska konstitutionen.

85

Så är emellertid inte fallet i detta mål (se punkterna 74 – 78 ovan).

86

Härav följer att parlamentet inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när det fann att:

”… begäran från franska myndigheter inte avser [sökandens] politiska verksamhet som ledamot av [parlamentet] utan hans lokala och regionala verksamhet som ledamot i regionstyrelsen i Rhônes-Alpes, ett uppdrag till vilket han har valts i allmänna direkta val och som är åtskilt från uppdraget som parlamentsledamot …”

87

Härav följer även att det saknar betydelse om parlamentsledamoten åberopade denna egenskap eller inte när han gjorde de omtvistade uttalandena, eftersom detta inte ska beaktas när det avgörs om uttalandena gjordes under utövandet av ledamotens uppdrag.

88

Slutligen ska det, då sökandens argumentation går ut på att han inte agerade som Europaparlamentsledamot utan endast inom ramen för den politiska verksamhet som samtliga parlamentsledamöter kan utöva förutom detta uppdrag, med följd att det inte är artikel 26 första stycket i den franska konstitutionen som ska tillämpas i hans fall utan artikel 26 andra eller tredje styckena i denna, erinras om att det enligt artikel 26 tredje stycket i den franska konstitutionen är möjligt att vidta rättsliga åtgärder om inte parlamentet motsätter sig detta, vilket innebär att det inte är nödvändigt att upphäva parlamentsledamotens okränkbarhet för att vidta sådana åtgärder.

89

Dessutom – och om nödvändigt – erinras om att det uttryckligen föreskrivs i artikel 9 i protokollet att parlamentet kan upphäva den immunitet som tillerkänns parlamentsledamöter enligt denna bestämmelse.

90

Parlamentet kan följaktligen inte kritiseras för att det mot bakgrund av de faktiska omständigheterna och den begäran som framställts av Republiken Frankrikes minister, sigillbevarare, justitieminister och minister för fri- och rättigheter, fann det korrekt att upphäva den immunitet som sökanden åtnjuter enligt protokollet, så att den undersökning som inletts av franska rättvårdande myndigheter kunde fortsätta.

91

Avslutningsvis har sökanden gjort gällande att parlamentet skulle ha kunnat upphäva hans immunitet i ett sådant fall men mot bakgrund av sin beslutspraxis normalt inte gör det. Denna argumentation sammanfaller i allt väsentligt med den som åberopats till stöd för den andra och den tredje grunden, varför det hänvisas till prövningen av dessa grunder.

92

Talan kan således inte bifallas vad avser den första och den fjärde grunden.

93

Sökanden har till stöd för sin andra grund gjort gällande att parlamentet kan skapa sina egna principer och därmed en ”rättspraxis”, bland annat om parlamentarisk immunitet, som övriga institutioner ska tillämpa.

94

Parlamentets överläggningar med anledning av begäranden om upphävande av immunitet som ingetts under tidens lopp har således möjliggjort att utläsa några allmänna principer, vilka slogs fast i den resolution som parlamentet antog vid sammanträdet den 10 mars 1987 (EGT C 99, s. 44) på grundval av det betänkande av Donnez som avslutade förfarandet att höra parlamentet om förslag till ändring av protokollet om Europeiska gemenskapernas privilegier och immuniteter rörande parlamentsledamöter (A2-121/86).

95

Parlamentet uppställde således ett antal principer rörande skydd av ledamöternas rättigheter genom att i mycket stor omfattning neka att upphäva deras immunitet bland annat när det rör sig om att skydda deras yttrandefrihet och särskilt när de blir föremål för rättsliga åtgärder som påskyndas av politiska motståndare eller den verkställande makten.

96

De principer som har slagits fast inom denna ”fasta rättspraxis” sammanfattas i ett dokument från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden med rubriken ”Meddelande till ledamöterna nr 11/2003” av den 6 juni 2003 (nedan kallat meddelande nr 11/2003).

97

Sökanden har hävdat att han har gjort de uttalanden som lagts honom till last i sin roll som företrädare för sitt politiska parti och som ordförande i samma partis grupp i regionstyrelsen, samtidigt som han även är Europaparlamentsledamot för samma parti. Härav följer, enligt sökanden, att han inte kan nekas att göra uttalanden som är direkt förbundna med hans politiska verksamhet. Enligt sökanden var det därför uppenbart illojalt av utskottet att finna att han hade gjort uttalandena utanför uppdraget som Europaparlamentsledamot.

98

Härav följer i konsekvensens namn att inte enbart ovannämnda principer om parlamentsledamöters yttrandefrihet har åsidosatts utan även fumus persecutionis, eftersom brottmålet följer av att LICRA ingett en anmälan. LICRA har drivits och drivs fortfarande av uttalade politiska motståndare till sökanden såväl lokalt och regionalt som i Europaparlamentet.

99

Sökanden anser vidare att det agerande som kan tillskrivas franska myndigheter, inbegripet rättsvårdande myndigheter, visar att fumus persecutionis föreligger.

100

Enligt sökanden syftar de principer som parlamentet fastslagit i en sådan situation till att skydda ledamoten mot att immuniteten upphävs.

101

Sökanden har slutligen gjort gällande till stöd för sin tredje grund att parlamentet dels, genom att avvika från den ”rättspraxis” som det fastslagit rörande yttrandefrihet och fumus persecutionis, har åsidosatt rättsäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, dels, genom att upphäva hans immunitet och därmed avvika från sin ”rättspraxis”, även har åsidosatt principen om likabehandling av parlamentsledamöter.

102

Parlamentet har bestritt dessa påståenden.

103

Då sökanden i den andra grunden har gjort gällande att parlamentet åsidosatte sin ”fasta rättspraxis” om immunitet, såsom den framgår av meddelande nr 11/2003, och i den tredje grunden har gjort gällande att åsidosättandet av denna ”fasta rättspraxis” innebär att rättsäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling har åsidosatts ska tribunalen först pröva vilken rättslig karaktär meddelande nr 11/2003 har.

104

Inledningsvis ska tribunalen beakta meddelande nr 11/2003, som har följande lydelse:

”Sekretariatet [hos utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden] har utarbetat det bifogade dokumentet på begäran av utskottet. Det har identifierat de tillfällen sedan år 1979 i vilka begäran om upphävande av immunitet har förelagts parlamentet i ärenden som rör åsiktstillkännagivanden och med beaktande av den slutliga omröstningen i kammaren försökt att utläsa gemensamma principer i dessa fall.

…

Även om artikel [9] första stycket a ... i [p]rotokollet hänvisar till de immuniteter som tillkommer ledamöter av den berörda nationella lagstiftande församlingen kan … parlamentet fastställa sina egna principer och därmed skapa vad som kan betecknas som en ”rättspraxis”.

…

Ovannämnda principer eller rättspraxis skulle medföra att det skapas ett sammanhängande europaparlamentariskt immunitetsbegrepp, som i princip är oberoende av den praxis som gäller i nationella parlament. … Efter att ha kontrollerat om nationell lagstiftning innehåller bestämmelser om immunitet tillämpar… parlamentet fasta principer när det ska besluta om upphävande av immunitet.

…

Princip nr 2: Det är en grundläggande princip att immuniteten inte ska upphävas där de handlingar som läggs ledamoten till last ingår i ledamotens politiska verksamhet eller har ett direkt samband med denna.

Som åsiktstillkännagivanden som omfattas av parlamentsledamotens politiska verksamhet betraktas yttranden som gjorts (även från läktaren i ett nationellt parlament) under offentliga sammankomster, i politiska tidsskrifter, i press, i böcker, i tv, genom undertecknandet av flygblad och även i en rättssal. … Parlamentet har även nekat att upphäva immuniteten i samband med underordnade anklagelser, när huvudanklagelsen bestod i att en politisk uppfattning hade tillkännagivits.

Det saknar i stor utsträckning betydelse vad som har uttalats eller skrivits, särskilt när åsiktstillkännagivandet avser en annan politiker eller föremålet för en politisk debatt. Det kan dock i vissa fall ge anledning till att utrycka en motsatt åsikt:

…

…

Begreppet fumus persecutionis, det vill säga antagandet att de rättsliga åtgärderna mot en parlamentsledamot har inletts för att skada ledamotens politiska verksamhet, exempelvis om det är anonyma anklagelser som utgjort grund för undersökningen eller när begäran framställts långt efter det beteende som läggs ledamoten till last. När till exempel en politisk motståndare har inlett rättsliga åtgärder med yrkande om skadestånd för ärekränkning, kan man utgå från – om inte det föreligger bevis för motsatsen – att åtgärderna syftar till att skada ledamoten och inte till att få ersättning för skada. Det presumeras särskilt att fumus persecutionis föreligger när det är frågan om rättsliga åtgärder avseende omständigheter som ligger längre tillbaka i tiden, vilka blivit föremål för sådana åtgärder under en valrörelse, för att hänga ut den anklagade eller liknade.

Princip nr 3: När rättsliga åtgärder har inletts av en politisk motståndare ska inte immuniteten upphävas eftersom åtgärderna – om det inte föreligger bevis för motsatsen – ska anses syfta till att skada ledamoten och inte till att få ersättning för skada. Detsamma gäller när rättsliga åtgärder har inletts under omständigheter som ger anledning att förmoda att de har inletts för att skada ledamoten.

...”

105

Det ska vidare slås fast att det var korrekt av parlamentet att göra gällande att ovannämnda dokument, som utarbetats av sekretariatet för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, inte är en rättsakt av parlamentet utan endast utgör en sammanfattning av utskottets tidigare beslutspraxis på området.

106

Det framgår vidare av fast rättspraxis att varje enskild som befinner sig i en situation av vilken det framgår att unionsadministrationen har väckt berättigade förväntningar genom att ge vederbörande tydliga försäkringar kan åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar (domstolens dom av den 15 juli 2004 i de förenade målen C-37/02 och C-38/02, Di Lenardo och Dilexport, REG 2004, s. I-6911, punkt 70, och förstainstansrättens dom av den 17 december 1998 i mål T-203/96, Embassy Limousines & Services mot parlamentet, REG 1998, s. II-4239, punkt 74). Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör sådana försäkringar, oberoende av i vilken form de har lämnats (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 25 maj 2000 i mål C-82/98 P, Kögler mot domstolen, REG 2000, s. I-3855, punkt 33, och tribunalens dom av den 18 oktober 2011 i mål T-439/09, Purvis mot parlamentet, REU 2011, s. II-7231, punkt 69). Det går emellertid inte att åberopa ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar om administrationen inte har gett exakta försäkringar (domstolens dom av den 24 november 2005 i mål C-506/03, Tyskland mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 58, och av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C-217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2006, s. I-5479, punkt 147). Dessutom kan endast försäkringar som är i överensstämmelse med gällande bestämmelser utgöra grund för en berättigad förväntning (förstainstansrättens dom av den30 juni 2005 i mål T-347/03, Branco mot kommissionen, REG 2003, s. II-2555, punkt 102, och av den 23 februari 2006 i mål T-282/02, Cementbouw Handel & Industrie mot kommissionen, REG 2006, s. II-319, punkt 77).

107

Då meddelande nr 11/2003 inte är en rättsakt från parlamentet, utan enbart en sammanfattning av tidigare beslutspraxis i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, vilken parlamentets generalsekretariat har utarbetat upplysningsvis för parlamentets ledamöter, och ett sådant dokument följaktligen inte kan vara bindande för parlamentet, följer att det inte kan innehålla tydliga, ovillkorliga och samstämmiga upplysningar från parlamentet som utgör tydliga försäkringar från detta, som kan ge upphov till berättigade förväntningar hos ledamöterna.

108

Härav följer att sökanden i alla händelser inte kan göra gällande att parlamentet åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar genom att avvika från ett dokument som inte är en rättsakt från parlamentet.

109

Tribunalen erinrar emellertid om att institutionerna ska utöva sin behörighet i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, bland annat principerna om likabehandling och god förvaltningssed. Med hänsyn till dessa två principer ska de beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt. Principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska härvidlag förenas med rättssäkerhetens krav (se, analogt, domstolens dom av den 10 mars 2011 i mål C-51/10 P, Agencja Wydawnicza Technopol mot harmoniseringsbyrån, REU 2011, s. I-1541, punkterna 73–75 och där angiven rättspraxis).

110

Domstolen erinrar om att principen om likabehandling bland annat utgör hinder för att lika situationer behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, bland annat, domstolens dom av den 16 december 2008 i mål C-127/07, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., REG 2008, s. I-9895, punkt 23, och av den 14 oktober 2010 i mål C-67/09 P, Nouva Agricast och Cofra mot kommissionen, REU 2010, s. I-9811, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

111

Det framgår vidare av fast rättspraxis att principen om god förvaltningssed återfinns bland de skyddsregler som unionens rättsordning innehåller för administrativa förfaranden. Principen innebär att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se, bland annat, domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I-5469, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-453, och av den 29 mars 2012 i mål C-505/09 P, kommissionen mot Estland, punkt 95).

112

Det ska följaktligen anses att sökanden, genom den grund som avser att parlamentet har åsidosatt ”fast rättspraxis” rörande immunitet, har gjort gällande att principen om god förvaltningssed och principen om likabehandling har åsidosatts.

113

Även om det antas att meddelande nr 11/2003 innehåller tillräckligt tydliga försäkringar i fråga om vad parlamentsledamöterna kan förvänta sig när parlamentet ska besluta om en ledamots immunitet mot bakgrund av särskilt yttrandefriheten och fumus persecutionis, skulle parlamentet endast kunna avvika från denna hållning om det lämnades en tillräcklig motivering härvidlag.

114

Tribunalen erinrar om att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63, av den 30 september 2003 i mål C-301/96, Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I-9919, punkt 87, och av den 22 juni 2004 i mål C-42/01, Portugal mot kommissionen, REG 2004, s. I-6079, punkt 66).

115

Vad slutligen angår rättsäkerhetsprincipen utgör den en grundläggande unionsrättslig princip som bland annat ställer krav på att en reglering skall vara klar och exakt, så att enskilda på ett otvetydigt sätt kan känna till sina rättigheter och skyldigheter och själva vidta åtgärder i enlighet därmed. Eftersom det alltid finns en viss grad av osäkerhet beträffande innebörden och räckvidden av en rättsregel, ska det emellertid prövas huruvida rättsregeln i fråga är så tvetydigt formulerad att den sökande inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel om den omtvistade regelns räckvidd eller innebörd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 april 2005 i mål C-110/03, Belgien mot kommissionen, REG 2005, s. I-2801, punkterna 30 och 31).

116

Sökanden har till stöd för den andra grunden hävdat att parlamentet åsidosatte sin tidigare beslutspraxis med avseende på sådana situationer vari det är fråga om parlamentsledamötets yttrandefrihet och där det föreligger misstanke om fumus persecutionis.

117

Vad först beträffar yttrandefriheten framgår det av parlamentets beslutspraxis, enligt meddelande nr 11/200, att det kan komma i fråga att upphäva immunitet bland annat när de omständigheter som läggs parlamentsledamoten till last utgör en uppmaning till hat på grund av ras.

118

I detta fall anges i skälen A och B i den angripna rättsakten att behöriga myndigheter har bedömt omständigheterna enligt följande:

119

Vad vidare beträffar fumus persecutionis erinrar tribunalen om att rättsliga åtgärder inte hade satts i verket av en politisk motståndare utan av en förening som enligt fransk rätt har rätt att väcka talan för rasistiska och antisemitiska yttranden eller skrifter vid domstol med tillämpning av lag av den 29 juli 1881 om pressfrihet (Bulletin des Lois, 1881, nr 637, s. 125), att det inte var anonyma anklagelser som gav upphov till undersökningen, att de rättsliga åtgärder som inleddes varken avsåg äldre omständigheter eller handlingar under en valrörelse och att det mot bakgrund av de omständigheter parlamentet beaktade, vilka sökanden för övrigt inte har bestritt, inte är möjligt att fastslå att åtgärderna uppenbart syftade till att statuera ett exempel med avseende på sökanden.

120

Inget av de kriterier som det hänvisats till i parlamentets tidigare beslutspraxis, och som vid tidigare tillfällen gjort att parlamentet har avslagit en begäran att upphäva immuniteten, är således uppfyllt i detta fall.

121

Det var således välövervägt när parlamentet anförde följande i beslutet att upphäva sökandens immunitet:

”… [I] förevarande fall har inte parlamentet funnit något bevis för fumus persecutionis, det vill säga en tillräckligt allvarlig och konkret misstanke om att förfarandet har inletts i syfte att skada ledamotens politiska verksamhet ...”

122

Härav följer – vad beträffar bedömningen av såväl yttrandefriheten som frågan huruvida det förelåg fumus persecutionis – att parlamentet har uppfyllt sin skyldighet att noggrant och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter i det konkreta fallet och sökanden har inte kunnat visa att principen om god förvaltningsed har åsidosatts.

123

Det samma är fallet rörande principen om likabehandling, eftersom sökanden mot bakgrund av parlamentets tidigare beslutspraxis, såsom denna beskrivits i meddelande nr 11/2003, inte har kunnat visa att han behandlades annorlunda än andra parlamentsledamöter normalt behandlas i motsvarande situationer.

124

Sökanden kan vidare, mot bakgrund av den rättsliga karaktären hos meddelande nr 11/2003, som inte är ett parlamentsdokument (se punkterna 107 och 108 ovan) inte med framgång hävda att parlamentet genom att avvika från detta meddelande på ett för sökanden oväntat sätt skulle ha åsidosatt rättsäkerhetsprincipen, eftersom meddelandet har utarbetats av parlamentets generalsekretariat ensamt och därför inte kan betraktas som reglering i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan (punkt 115).

125

Slutligen följer det av samtliga ovan nämnda omständigheter att den angripna rättsakten innehåller en tillräcklig motivering vad avser de två punkter som angetts ovan.

126

Således ska såväl den andra som den tredje grunden förkastas i sin helhet.

127

Sökanden har gjort gällande att de handlingar som läggs honom till last enligt fransk rätt kan straffas med ett tilläggsstraff i form av förlust av valbarhet, vilket medför förlust av uppdraget som förtrondevald.

128

Den franska regeringen iakttog inte förfarandet i artikel 3.6 i arbetsordningen och underlät i sina skrivelser att nämna att de rättsliga åtgärder som inletts mot sökanden kunde leda till att han förlorade sitt uppdrag som parlamentsledamot.

129

Inte heller begärde, enligt sökanden, något av parlamentets organ en förklaring av den franska regeringen. Parlamentets talman borde ha upplyst utskottet för rättsliga frågor om denna viktiga omständighet och utskottet skulle ha beaktat den, även om det var högst osannolikt att sökanden skulle ha dömts till ett sådant tilläggsstraff.

130

Härav följer enligt sökanden att den omständigheten att denna väsentliga formföreskrift inte har iakttagits att giltigheten av det ansvariga utskottets betänkande undergrävs och därmed beslutet att upphäva hans immunitet.

131

Parlamentet har bestritt dessa påståenden.

132

Enligt fast rättspraxis är syftet med en gemenskapsinstitutions arbetsordning att organisera det interna arbetet för att uppnå en god administration. Härav följer att fysiska och juridiska personer inte med framgång kan åberopa ett påstått åsidosättande av dessa regler, eftersom de inte är avsedda att skydda enskilda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89, Nakajima mot rådet, REG 1991, s. I-2069, punkterna 49 och 50, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-149, och, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 september 2007 i mål C-443/05 P, Common Market Fertilizers mot kommissionen, REG 2007, s. I-7209, punkterna 144 och 145).

133

Av fast rättspraxis följer i alla händelser att ett fel i förfarandet endast kan medföra att ett beslut ogiltigförklaras om det kan styrkas att beslutet i fråga skulle ha fått ett annat innehåll om felet inte hade begåtts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78-215/78 och 218/78, van Landewyck m.fl. mot kommissionen, REG 1980, s. 3125, punkt 47; svensk specialutgåva, volym 5, s. 345, och förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T-279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II-897, punkt 416).

134

I detta mål avser sökandens första invändning att tribunalen ska fastslå att franska myndigheter åsidosatte sin skyldighet enligt artikel 3.6 i arbetsordningen att upplysa parlamentet om ett förfarande som kunde medföra att han frånkändes sitt uppdrag.

135

Tribunalen konstaterar att det inte föreskrivs någon sådan skyldighet för medlemsstaterna i artikel 3.6 arbetsordningen.

136

Det föreskrivs nämligen i artikel 3.6 i arbetsordningen att om behöriga myndigheter i medlemsstaterna inleder ett förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs sitt uppdrag ska parlamentets talman begära regelbunden information om hur förfarandet framskrider och hänvisa ärendet till utskottet med ansvar för valprövning, samt att parlamentet, på förslag av detta utskott, kan yttra sig över ärendet.

137

I denna artikel föreskrivs således det förfarande som parlamentets talman, och inte medlemsstaterna, ska följa. Dessutom är det under alla omständigheter uteslutet att det kan fastslås att medlemsstaterna åläggs skyldigheter med stöd av parlamentets arbetsordning.

138

Den första invändningen ska således förkastas.

139

Den andra invändningen innebär att inget av parlamentets organ och till att börja med talmannen, kritiserade franska myndigheter för att de inte hade informerat parlamentet om att sökanden riskerade att skiljas från sitt uppdrag, trots att talmannen borde ha riktat ansvarigt utskotts uppmärksamhet på denna försummelse, som utskottet kunde ha beaktat när det beslutade att upphäva hans immunitet.

140

Tribunalen konstaterar att artikel 3.6 i arbetsordningen, som inte innehåller bestämmelser till skydd för enskilda, endast syftar till – såsom parlamentet har gjort gällande – att möjliggöra för parlamentet att få information om vilka steg som nationella myndigheter har tagit i ett förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs från sitt uppdrag och till att ledamoten eventuellt ersätts med en annan person.

141

Härav följer att det är frågan om en bestämmelse som syftar till att säkerställa parlamentets interna arbete och som därför inte utgör en väsentlig formföreskrift i förfarandet för att upphäva en ledamots immunitet.

142

Härav följer att även den andra invändningen ska förkastas.

143

Den femte grunden ska således förkastas i sin helhet.

144

Sökanden har hävdat att principen om ett kontradiktoriskt förfarande och rätten till försvar har åsidosatts, genom att han inte gavs möjlighet att försvara sig vid omröstningen i kammaren om beslutet att upphäva hans immunitet och genom att hans begäran om detta till Europaparlamentets talman avslogs.

145

Sökanden har medgett att det förvisso stadgas i artikel 7.8 tredje stycket i arbetsordningen att, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 151, får den ledamot vars immunitet eller privilegier det är fråga om inte yttra sig i debatten.

146

Sökanden har emellertid gjort en invändning om rättegångshinder rörande denna bestämmelse, genom att han gjort gällande att den strider mot iakttagandet av rätten till försvar och särskilt rätten att bli hörd.

147

Sökanden har för det första gjort gällande att hans rätt till försvar inte har iakttagits endast genom den omständigheten att han hördes bakom stängda dörrar av utskottet för rättsliga frågor, desto mer eftersom innehållet i det betänkande som utarbetats av rapportören inte var känt vid detta tillfälle.

148

För det andra har sökanden påpekat att det inte anges i protokollen från utskottssammanträdena vilka ledamöter som faktiskt var närvarande när han hördes, utan dessa innehåller endast den närvarolista som signeras. Enligt sökanden var många av de ledamöter som signerade listan inte närvarande när han hördes.

149

Sökanden har för det tredje hävdat att flera parlamentsledamöter som deltog i omröstningen inte var närvarande när han hördes. Det är allmänt erkänt att vid rättsliga eller administrativa disciplinära förfaranden är det endast personer som har deltagit när den berörde hörs som kan fatta beslut, vilket förutsätter att samma personer deltar såväl när vederbörande hörs som när det beslut som rör honom fattas.

150

För det fjärde strider vägran att höra sökanden även mot praxis i flera parlament och särskilt artikel 80.7 i arbetsordningen för den franska nationalförsamlingen, vari föreskrivs att ledamoten deltar i förhandlingarna när en begäran om att upphäva vederbörandes immunitet behandlas.

151

Sökanden har för det femte gjort gällande att parlamentet dessutom hindrade varje möjlighet till debatt genom att tillämpa ett förenklat förfarande utan debatt för att anta texter för vilka det inte har ingetts några ändringsförslag enligt artikel 138.2 i arbetsordningen. Enligt sökanden kan emellertid inte denna allmänna bestämmelse tillämpas, eftersom det, enligt de särskilda bestämmelserna i artikel 7.8 i arbetsordningen som ska tillämpas i ärenden om immuniter, föreskrivs att det ska hållas en debatt.

152

Slutligen är det, för det sjätte, talmanskonferensen, som består av ordförandena för de politiska grupperna, som behandlar förslag om huruvida rättsakter ska antas med eller utan debatt. Enligt sökanden har grupplösa inte någon vald representant i konferensen, utan endast en utnämnd representant, som saknar rösträtt, och som därför inte kan begära att det ska hållas en debatt, vilket enligt sökanden utgör ännu ett fall av diskriminering av grupplösa, i likhet med den situation som prövades i tribunalens dom av den 2 oktober 2001 i de förenade målen T-222/99, T-327/99 ochT-329/99, Martinez m.fl. mot parlamentet, REG 2001, s. II-2823.

153

Tribunalen preciserar att sökanden vid förhandlingen upplyste att grunden endast avser brister med avseende på garantier i parlamentets interna förfarande vid behandling av begäranden att upphäva immunitet, det vill säga kontradiktorisk förhandling och iakttagande av rätten till försvar, men att han emellertid inte har hävdat att nämnda interna förfaranden i detta fall har åsidosatts.

154

Parlamentet har bestritt ovannämnda påståenden.

155

Sökandens argument, så som det preciserades vid förhandlingen, består i att han önskade att yttra sig i kammaren för att försvara sig, men att detta avslogs, eftersom artiklarna 7 och 8 samt 138.2 i arbetsordningen i förening utgjorde hinder för en debatt och att han yttrade sig i denna.

156

Sökanden anser att den omständigheten att artikel 138.2 i arbetsordningen tillämpades hindrade att det hölls en debatt trots att det föreskrivs en debatt i artikel 7.8 i arbetsordningen, och att artikel 7.8 dessutom utgör hinder för att ledamoten yttrar sig i debatten.

157

Sökanden har förvisso medgett att parlamentet iakttog bestämmelserna sin arbetsordning, men han har däremot bestritt att denna ordning är rättsenlig, eftersom han anser att den strider såväl mot iakttagandet av rätten till försvar som mot kontradiktionsprincipen.

158

Tribunalen ska således pröva, för det första, om det skulle ha hållits en debatt i kammaren och för det andra om sökanden, såvida svaret är jakande, kunde nekas att få yttra sig i denna – och följaktligen om bestämmelserna i artikel 7.8 i arbetsordningen är rättstridiga härvidlag – samt slutligen, för det tredje, om de övriga invändningar som riktats mot parlamentets förfarande ger upphov till tvivel huruvida det sätt som förfarandet genomfördes på var rättsenligt.

159

Tribunalen erinrar inledningsvis om att sökanden inte har ifrågasatt rättenligheten hos artikel 7.8 i arbetsordningen, vad beträffar bestämmelsen att det ska hållas en debatt, utan endast att den berörda ledamoten inte får yttra sig i debatten.

160

Tribunalen ska för det första pröva om det är rättsenligt att tillämpa bestämmelserna i artikel 138.2 i arbetsordningen, vari föreskrivs ett förenklat förfarande utan debatt och utan ändringsförslag i kammaren, när det vid detta sammanträde beslutas om en ledamots immunitet.

161

I artikel 138.2 i arbetsordningen föreskrivs att ett resolutionsförslag som har antagits av utskottet, varvid färre än en tiondel av utskottsledamöterna har röstat emot, ska föras upp på parlamentets förslag till föredragningslista för omröstning utan ändringsförslag och utan debatt, såvida inte parlamentet på förslag av talmanskonferensen eller på begäran av en politisk grupp eller minst 40 ledamöter beslutar annorlunda.

162

Tribunalen finner för det första – såsom parlamentet har gjort gällande – att begreppet ”resolutionsförslag som inte avser lagstiftning” till skillnad från begreppet ”förslag till lagstiftningsakt” i artikel 138.1 i arbetsordningen täcker begreppet ”förslag till … beslut” i den mening som avses i artikel 7.2 i arbetsordningen. Sökanden har för övrigt inte bestritt denna tolkning.

163

Tribunalen erinrar för det andra om att det är först efter en debatt i utskottet, och förutsatt att det är en minoritet som är mindre än en tiondel av utskottsledamöterna som har röstat mot texten, som det förfarande som därefter tillämpas automatiskt enligt arbetsordningen är förfarandet utan debatt och utan ändringsförslag i artikel 138 i arbetsordningen, och detta av processekonomiska skäl.

164

Tribunalen påpekar för det tredje att det dock föreskrivs säkerhetsmekanismer i arbetsordningen, vilka innebär att det trots omröstningen i utskottet kan hållas en debatt i kammaren på förslag av talmanskonferensen på begäran av en politisk grupp eller minst 40 ledamöter.

165

Möjligheten att hålla en debatt i kammaren är därför inte på något sätt utesluten ens när bestämmelserna i artikel 138.2 medför att en punkt förs upp i kammarens fördragningslista för att avgöras utan debatt och utan ändringsförslag.

166

För det fjärde föreskrivs det inte i artikel 7.8 i arbetsordningen att det ska ske en debatt i kammaren, utan enbart villkoren för hur debatten ska föras om den hålls, nämligen, i förevarande fall, i form av en debatt som begränsas till grunderna för och emot att upphäva en ledamots immunitet och som heller inte tillåter att det ställs ändringsförslag.

167

Härav följer att nämnda bestämmelser inte utgör hinder för att punkten, när förslaget till beslut har antagits i utskottet och under en tiondel av utskottsledamöterna har röstat emot texten, automatiskt förs upp på kammarens föredragningslista för omröstning utan debatt och utan ändringsförslag enligt artikel 138.2 i arbetsordningen.

168

Artikel 7.8 utgör därför inte lex specialis från vilken det inte är möjligt att göra undantag enligt artikel 138.2. Tvärtemot råder ett komplementärt förhållande mellan de båda bestämmelserna avseende förfarandena, vilkas syfte är att underlätta arbetet i kammaren när endast en mycket liten minoritet har röstat mot det förslag som ansvarigt utskott har antagit eller när inte någon har röstat mot detta förslag.

169

Tribunalen preciserar för övrigt att parlamentet, utan att sökanden har protesterat, har anfört att förfarandet utan debatt i artikel 138.2 i arbetsordningen är det normala förfarandet i parlamentet vid upphävande av immunitet och att en debatt i kammaren enligt artikel 7.8 endast förekommer undantagsvis, eftersom det uteslutande är resultatet av omröstningen i ansvarigt utskott som avgör om artikel 138.2 är tillämplig.

170

Tribunalen konstaterar vidare dels att punkten i detta fall fördes upp på kammarens föredragningslista för att avgöras utan ändringsförslag och utan debatt, eftersom förslaget till beslut hade antagits i utskottet, i vilket en minoritet på under en tiondel av ledamöterna hade röstat emot texten. Dels röstade, vilket sökanden inte har bestritt, varken talmanskonferensen, någon politisk grupp eller ens 40 parlamentsledamöter för att det skulle hållas en debatt om beslutet att upphäva hans immunitet.

171

Tribunalen fastslår därför att det var korrekt av parlamentet att tillämpa förfarandet utan ändringsförslag och utan debatt i artikel 138 i arbetsordningen.

172

Eftersom sökanden har hållit fast vid att det skedde ett handläggningsfel, även om hans invändningar preciserades vid förhandlingen, erinrar tribunalen slutligen och avslutningsvis om att enligt fast rättspraxis föreligger det maktmissbruk, av vilket åsidosättande av handläggningsregler endast är en variant, endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den angripna rättsakten har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angivits eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (domstolens dom av den 10 mars 2005, i mål C-342/03, Spanien mot rådet, REG 2005, s. I-1975, punkt 64, och av de 7 september 2006, i mål C-310/04, Spanien mot rådet, REG 2006, s. I-7285, punkt 69).

173

Eftersom det var korrekt rättstillämpning, med tillämpning av artikel 138.2 i arbetsordningen, att den berörda punkten fördes upp på kammarens föredragningslista för omröstning utan ändringsförslag och utan debatt, i den mån förslaget till beslut hade antagits i utskottet, varvid dessutom en minoritet på under en tiondel av utskottsledamöterna hade röstat mot texten i utskottet, föreligger det inte några objektiva och relevanta uppgifter som tyder på den angripna rättsakten antogs för att kringgå ett förfarande som föreskrivs särskilt i detta syfte.

174

Det ska vidare prövas om – såsom sökanden har hävdat – allmänna principer om rätten till försvar och om ett kontradiktoriskt förfarande, trots att det förfarande som parlamentet följde är rättsenligt, utgör hinder för den ordning för att besluta om upphävande av en ledamots immunitet som föreskrivs i parlamentets arbetsordning.

175

Tribunalen erinrar om att iakttagandet av rätten till försvar, och särskilt rätten att yttra sig, i alla förfaranden som inleds mot en person som kan leda till en rättsakt som går honom emot, enligt fast rättspraxis utgör en grundläggande unionsrättslig princip som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat (domstolens dom av den 9 november 2006, i mål C-444/05 P, kommissionen mot De Bry, REG 2006, s. I-10915, punkt 37, och förstainstansrättens dom av den 14 oktober 2009 i mål T-380/08, Bank Melli Iran mot rådet, REG 2009, s. II-3967, punkt 91). Denna princip slås för övrigt fast i artikel 41.2 a i stadgan om grundläggande rättigheter.

176

Enligt denna princip ska den berörde ha möjlighet, innan det beslut som berör honom antas, att effektivt framföra sina ståndpunkter i frågan om huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för beslutet är korrekta och relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 1970 i mål 44/69, Buchler mot kommissionen, REG 1970, s. 733, punkt 9, och av den 3 oktober 2000 i mål C-458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 2000, s. I-8147, punkt 99).

177

Härav följer att enligt ovannämnda principer kan ett beslut inte antas med stöd av faktiska omständigheter som den berörde inte har haft möjlighet att effektivt bemöta innan beslutet antogs.

178

Rätten att bli hörd innebär emellertid inte nödvändigtvis att det ska hållas en offentlig debatt i varje förfarande som har inletts mot en person och som kan ge upphov till en rättsakt som går denne emot.

179

Iakttagandet av rätten till försvar och ett kontradiktoriskt förfarande innebär följaktligen inte att det ska hållas en debatt i kammaren innan parlamentet beslutar att upphäva en ledamots immunitet.

180

Sökanden har för övrigt inte kunnat visa att en sådan princip i stor omfattning tillämpas i medlemsstaternas rättsordningar och inte heller att den tillämpas i fransk rätt.

181

Således protesterade inte sökanden när parlamentet vid förhandlingen anförde att det i Frankrike sedan år 1995 har varit presidiet i den församling som en ledamot tillhör som ska avgöra om ledamotens immunitet ska upphävas och inte församlingen i plenum.

182

Det ska däremot beaktas att det föreskrivs i artikel 7.3 i arbetsordningen att den ledamot som berörs av en begäran att upphäva hans eller hennes immunitet ska ges möjlighet att höras och att lämna in allt skriftligt material som vederbörande anser relevant. Han eller hon har även rätt att låta sig företrädas av en annan ledamot.

183

I det förfarande som parlamentet har fastställt för att handlägga begäranden om upphävande av ledamöternas immunitet lämnas således tillräckliga garantier för att rätten till försvar och principen om ett kontradiktoriskt förfarande iakttas.

184

Sökanden har således felaktigt gjort gällande att principen om iakttagande av rätten till försvar och om ett kontradiktoriskt förfarande utgör hinder för det förfarande för handläggning av begäranden om upphävande av immunitet som gäller för parlamentet enligt artiklarna 7 och 138 i arbetsordningen.

185

Sökanden har vidare inte bestritt att han hördes av utskottet för rättsliga frågor innan utskottet antog sitt förslag till beslut.

186

Sökanden har heller inte kunnat visa vilka faktiska förhållanden eller omständigheter utskottet för rättsliga frågor eller parlamentet beaktade och som han inte haft möjlighet att bemöta innan beslutet att upphäva hans immunitet antogs.

187

Det framgår tillika av skälen för beslutet att upphäva sökandens immunitet att parlamentet beaktat hans två huvudargument – som han ånyo har gjort gällande i tribunalen – nämligen att han handlat under utövande av sitt uppdrag och att det föreligger fumus persecutionis, som motiverar att hans immunitet inte ska upphävas.

188

Tribunalen finner således att sökanden inte har kunnat visa att hans rätt till försvar och principen om ett kontradiktoriskt förfarande har åsidosatts i detta fall.

189

Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner tribunalen att sökandens argument att han inte fick lov att yttra sig i debatten i kammaren när beslutet att upphäva hans immunitet antogs strider mot iakttagandet av rätten till försvar och principen om ett kontradiktoriskt förfarande, är utan verkan.

190

Eftersom det enligt artikel 138.2 i arbetsordningen är rättsenligt att föra upp ett förslag till beslut att upphäva en parlamentsledamots immunitet på kammarens föredragningslista utan debatt och utan ändringsförslag är nämligen invändningen om att det var rättsstridigt att ledamoten inte fick yttra sig under en sådan debatt verkningslös.

191

Härav följer även att A, som var ordförande i kammaren, under dessa omständigheter inte kan kritiseras för att inte ha gett sökanden möjlighet att yttra sig i en debatt om upphävande av hans immunitet, eftersom någon debatt inte skulle äga rum.

192

Vad beträffar invändningen att debatten i ansvarigt utskott skedde inför stängda dörrar erinrar tribunalen om att så skett enligt artikel 103.4 i arbetsordningen och att detta förfarande enligt ovannämnda artikel alltid ska tillämpas vid begäran om upphävande av immunitet för att skydda såväl ledamoten som för att iaktta sekretessen vid debatten, vilket framgår av artikel 7.11 i arbetsordningen.

193

Sökanden har därför inte utsatts för någon särbehandling i förhållande till det sätt på vilket parlamentsledamöter normalt behandlas under motsvarande omständigheter.

194

Vad beträffar invändningen att debatten i ansvarigt utskott ägde rum innan sökanden kände till förslaget till betänkande, vilket innebär att han inte kunde försvara sig på ett adekvat sätt, erinrar tribunalen om att sökanden inte har kunnat visa att det vid den tidpunkt när han hördes, den 26 januari 2011, redan förelåg ett utkast till betänkande och att ledamöterna i utskottet, men inte han själv, kände till innehållet i detta betänkande.

195

Under sådana omständigheter har sökanden som tidigare nämnts inte kunnat visa vilka faktiska omständigheter som utskottet för rättsliga frågor eller parlamentet utgått från och med avseende på vilka han inte givits möjlighet att yttra sig innan beslutet att upphäva hans immunitet antogs.

196

Härav följer att denna invändning inte kan godtas.

197

Vad beträffar invändningen att de parlamentsledamöter som deltog i debatten i utskottet inte var desamma som dem som deltog i omröstningen, erinrar tribunalen för det första om att det var korrekt – och utan att sökanden har sagt sig vara oenig med parlamentet på denna punkt – som parlamentet har gjort gällande, att det inte finns någon bestämmelse eller intern regel om att utskottet ska ha samma sammansättning vid debatten och vid omröstningen utan enbart hur många röster som krävs, vilket motiveras med att det inte är frågan om rättsakter som antas individuellt av ledamöterna, utan om rättsakter som antas av det parlamentariska utskottet.

198

För det andra följer det av det förfarande som parlamentet fastställt, att efter det att begäran om att upphäva en ledamots immunitet har hänskjutits till ansvarigt utskott, ska ledamoten höras av utskottet. Därefter utarbetas ett betänkande av den ledamot av utskottet som valts till rapportör och betänkandet bifogas förslaget till beslut. Därefter röstar utskottsledamöterna om förslaget till beslut.

199

Sökanden har inte kunnat visa att detta förfarande inte har följts i förevarande fall.

200

Vidare anges i det förslag till beslut som utskottet röstade om skälen till att parlamentet funnit att sökanden inte hade agerat inom ramen för sitt uppdrag som Europaparlamentsledamot och att det inte har visats att det förelåg fumus persecutionis.

201

Tribunalen erinrar än en gång om att sökanden inte har visat vilka faktiska omständigheter som ledamöterna av utskottet för rättsliga frågor utgått från när de röstade och vilka han inte beretts möjlighet att yttra sig över.

202

Slutligen kan det, för det tredje, eftersom det är frågan om en rättsakt från parlamentet av politisk karaktär (se punkt 59 ovan), inte dras någon parallell till bestämmelserna om disciplinära eller rättsliga förfaranden avseende frågan hur det organ som fattar beslutet ska vara sammansatt när det beslutar i sådana förfaranden.

203

Invändningen kan därför inte godtas.

204

Invändningen om olikheter i förfarandet i jämförelse med fransk rätt är verkningslös, även om den skulle anses styrkt (se punkt 181 ovan), eftersom det inte är det beslutsförfarande som gäller i fransk rätt som ska tillämpas i detta fall utan det förfarande som stadgas i arbetsordningen.

205

Denna invändning kan således inte godtas.

206

Talan kan således inte bifallas såvitt avser någon del av den sjätte grunden. Detsamma gäller avseende invändningen om rättegångshinder enligt artikel 7.8 tredje stycket i arbetsordningen.

207

Talan i mål T-346/11 om ogiltigförklaring av beslutet att upphäva sökandens immunitet ska således ogillas.

208

Sökanden har i ansökan begränsat sin talan till ett yrkande om skadestånd.

209

Parlament har bestritt detta yrkande.

210

Enligt fast rättspraxis krävs att ett antal villkor är uppfyllda för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, för rättsstridiga åtgärder som vidtagits av dess organ. Det beteende som den berörda institutionen klandras för ska vara rättsstridigt, det ska föreligga en reell skada och det ska finns ett orsakssamband mellan detta beteende och den åberopade skadan (se domen i det ovan i punkt 58 anförda målet Gollnisch mot parlament, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

211

Dessa tre villkor för gemenskapens skadeståndsansvar är kumulativa (domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I-5251, punkt 14, och förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T-43/98, Emesa Sugar mot rådet, REG 2001, s. II-3519, punkt 59). Det är således tillräckligt att ett av villkoren inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (förstainstansrättens dom av den 17 december 2003 i mål T-146/01, DLD Trading mot rådet, REG 2003, s. II-6005, punkt 74).

212

Då villkoret att den handling som läggs parlamentet till last ska vara rättstridig i förevarande fall inte är uppfyllt, eftersom parlaments beslut att upphäva sökandens immunitet inte var rättstridigt (se punkt 207 ovan), kan inte denna institution vara skyldig att utge ersättning med stöd av artikel 340 andra stycket FEUF med följd att talan om skadestånd ska ogillas.

213

Sökanden har åberopat sex grunder vilka liknar dem som åberopats i mål T-346/11 till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av parlamentets beslut att inte fastställa hans immunitet.

214

Sökanden har för det första gjort gällande att artikel 9 i första protokollet har åsidosatts, för det andra att ”fast rättspraxis” från parlamentets utskott för rättsliga frågor har åsidosatts, för det tredje att rättsäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, för det fjärde att principen om en ledamots oberoende har åsidosatts, för det femte att bestämmelserna i artikel 3.4 andra stycket i arbetsordningen om det förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs från sitt uppdrag har åsidosatts och för det sjätte att principen om ett kontradiktoriskt förfarande och rätten till försvar har åsidosatts.

215

Sökanden har för övrigt i ansökan begränsat sin talan till ett yrkande om skadestånd.

216

Parlamentet har huvudsakligen gjort gällande dels att talan ska avvisas såtillvida som beslutet att fastställa immunitet endast utgör ett uttalande och inte kan påverka den berörda partens rättställning – parlamentet har åberopat den rättspraxis som följer av den ovan i punkt 34 nämnda domen i målet Marra, punkt 44 – dels att sökanden saknar ett berättigat intresse av få saken prövad, eftersom parlamentets beslut att upphäva hans immunitet antogs samtidigt som beslutet att avslå hans begäran om att fastställa den.

217

Parlamentet har för övrigt bestritt sökandens argumentation och hävdat att de grunder som han har åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring samt om skadestånd ska lämnas utan bifall av skäl som är jämförbara med dem som parlamentet har gjort gällande i mål T-346/11.

218

Som har konstaterats i fast rättspraxis måste föremålet för talan, såsom detta har bestämts när talan väcktes, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad bestå fram till domstolsavgörandet. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Rätten kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (domstolens dom av den 7 juni 2007 i mål C-362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I-4333, punkt 42, och förstainstansrättens dom av den 24 september 2008 i mål T-45/06, Reliance Industries mot rådet och kommissionen, punkt 35).

219

Såtillvida som talan har ogillats avseende beslutet att upphäva immuniteten (se punkt 207 ovan) kan en dom i vilken det prövas om parlamentets beslut att inte fastställa hans immunitet var rättsenligt inte medföra någon fördel för honom.

220

Även om beslutet att inte fastställa sökandens immunitet ogiltigförklarades – vilket är otänkbart, då de grunder som åberopats liknar dem som avser beslutet att upphäva immuniteten, vilka har förkastats ovan – skulle nämligen domen om ogiltigförklaring inte påverka hans rättställning, eftersom hans immunitet under alla omständigheter även fortsättningsvis skulle vara upphävd och därmed inte samtidigt kan fastställas av parlamentet.

221

Anledning föreligger således inte längre att döma rörande yrkandet om ogiltigförklaring av parlamentets beslut att inte fastställa sökandens immunitet i mål T-347/11.

222

Vad beträffar talan om skadestånd erinrar tribunalen om att inom ramen för de villkor som det erinras om i punkt 210 ovan för att unionens utomobligatoriska skadeståndansvar ska kunna göras gällande, anses, enligt fast rättspraxis, villkoret att det ska föreligga ett orsakssamband vara uppfyllt när det finns ett direkt orsakssamband mellan det fel som den berörda institutionen har gjort sig skyldig till och den åberopade skadan, ett samband som det åligger sökanden att bevisa. Unionen kan endast hållas ansvarig för en skada som är en tillräckligt direkt följd av den berörda institutionens felaktiga handlande, det vill säga beteendet måste vara den avgörande orsaken till skadan. Det ankommer däremot inte på unionen att ersätta alla former av negativa konsekvenser, även långsökta sådana, som kan följa av deras organs beteenden (se domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Gollnisch mot parlamentet, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

223

I detta fall kunde parlamentet enbart konstatera att det inte längre var nödvändigt att pröva yrkandet att fastställa sökandens immunitet, eftersom det hade anhängiggjorts en begäran om att upphäva denna, och att det därför enbart var detta beslut som kunde medföra en förlust för sökanden och som kunde medföra att parlamentets skadeståndsansvar utlöstes, om det hade varit rättstidigt, vilket det emellertid inte var (se punkt 212 ovan).

224

I alla händelser kan det följaktligen inte bevisas att det föreligger ett orsakssamband mellan den ideella skada som sökanden påstår sig ha åsamkats och de rättstridiga handlanden som, enligt sökanden, vidlåder parlamentets beslut att inte fastställa hans immunitet.

225

Härav följer att talan om skadestånd ska ogillas.

226

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

227

Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.

228

Eftersom sökanden har tappat mål T-346/11 och, vad beträffar talan om skadestånd, mål T-347/11, ska sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet, i enlighet med parlamentets yrkanden.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

Tillämpliga bestämmelser

Protokollet om privilegier och immuniteter

Parlamentets arbetsordning

Bakgrund till målet

Förfarande och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Inledande synpunkter

Protokollets bestämmelser om parlamentarisk immunitet

Skillnaden mellan upphävande av immunitet och fastställande av immunitet i den mening som avses i protokollet

Utövandet av rätten att väcka talan och omfattningen av tribunalens prövning härvidlag

Talan om ogiltigförklaring i mål T-346/11 av beslutet att upphäva sökandens immunitet

Den första grunden om åsidosättande av artikel 9 i protokollet och den fjärde grunden om kränkning av parlamentsledamöters oberoende

Den andra grunden om åsidosättande av ”fast rättspraxis” i parlamentets utskott för rättsliga frågor rörande yttrandefrihet och fumus persecutionis och den tredje grunden rörande åsidosättande av rättsäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling.

– Den rättsliga karaktären av meddelande nr 1/2003 och tribunalens prövningsrätt

– Den angripna rättsakten

Den femte grunden: arbetsordningens bestämmelser om det förfarande som kan medföra att en ledamot skiljs från sitt uppdrag har åsidosatts

Den sjätte grunden: principen om ett kontradiktoriskt förfarande och rätten till försvar har åsidosatts

– Huruvida det skulle hållas en debatt i kammaren

– En ledamots rätt att yttra sig i debatten enligt artikel 7.8 i arbetsordningen

– Sökandens övriga invändningar avseende förfarandet

Talan om skadestånd i mål T-346/11 med anledning av beslutet att upphäva immuniteten

Talan om skadestånd i mål T-347/11 med anledning av beslutet att inte fastställa sökandens immunitet

Rättegångskostnader