—

Panellinios Syndesmos Viomichanion Metapoiisis Kapnou, genom E. Petritsi och K. Adamantopoulos, dikigoroi,

—

Greklands regering, genom I. Chalkias och S. Papaïoannou, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska unionens råd, genom M. Balta, E. Sitbon, M. Iosifidou och A. Westerhof Löfflerová, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Triantafyllou och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001 (EUT L 270, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Panellinios Syndesmos Viomichanion Metapoiisis Kapnou (grekisk sammanslutning av industrier för tobaksbearbetning) (nedan kallad Panellinios Syndesmos) och å andra sidan Ypourgos Oikonomias kai Oikonomikon (ekonomi- och finansministeriet) och Ypourgos Agrotikis Anaptyxis kai Trofimon (ministeriet för utveckling av jordbruk och livsmedel). Målet rör ytterligare betalningar i tobakssektorn.

3

Skälen 24 och 33 i förordning nr 1782/2003 har följande lydelse:

...

4

I artikel 64.1 och 64.2 i avsnitt 2 i kapitel 5, med rubriken ”Regionalt och frivilligt genomförande”, i avdelning III, med rubriken ”System med samlat gårdsstöd”, i förordning nr 1782/2003 föreskrevs följande:

”1.   En medlemsstat får senast den 1 augusti 2004 besluta att på nationell eller regional nivå tillämpa systemet med samlat gårdsstöd enligt kapitlen 1-4 i enlighet med villkoren i detta avsnitt.

2.   Beroende på vilket val som varje medlemsstat gör skall kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 144.2 fastställa ett tak för vart och ett av de direktstöd som avses i artiklarna 66, 67, 68 och 69.

Detta tak skall motsvara den del varje typ av direktstöd utgör inom de nationella taken enligt artikel 41, multiplicerat med den procentuella minskning som tillämpas av medlemsstaterna enligt artiklarna 66, 67, 68 och 69.

Det totala beloppet för de fastställda taken skall dras av från de nationella tak som avses i artikel 41 enligt förfarandet i artikel 144.2.”

5

I artikel 69, med rubriken ”Frivilligt genomförande av särskilda typer av jordbruk och för kvalitetsproduktion”, föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna får kvarhålla högst 10 procent av den del av nationella tak som avses i artikel 41 och som motsvarar var och en av de sektorer som anges i bilaga VI. När det gäller sektorerna för jordbruksgrödor, nötkött samt får och getter skall detta kvarhållande beaktas för tillämpningen av de maximiprocentandelar som fastställs i artiklarna 66, 67 och 68.

I detta fall och inom det tak som fastställs enligt artikel 64.2 skall den berörda medlemsstaten på årsbasis bevilja jordbrukarna en ytterligare betalning inom den eller de sektorer som berörs av kvarhållandet.

Den ytterligare betalningen skall beviljas för särskilda typer av jordbruk som är viktiga för att skydda och förbättra miljön eller för att förbättra kvaliteten och saluföringen av jordbruksprodukter enligt villkor som skall fastställas av kommissionen enligt förfarandet i artikel 144.2.”

6

I artikel 48 i kommissionens förordning (EG) nr 795/2004 av den 21 april 2004 om tillämpningsföreskrifter för det system med samlat gårdsstöd som föreskrivs i förordning nr 1782/2003 (EUT L 141, s. 1), föreskrevs följande:

”1.   Den ytterligare betalning som föreskrivs i artikel 69 i förordning (EG) nr 1782/2003 skall beviljas på de villkor som anges i punkterna 2–6 i den här artikeln, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37.3 i förordning (EG) nr 1257/1999 och dess tillämpningsföreskrifter.

2.   Betalningen skall endast göras till jordbrukare i den mening som avses i artikel 2 a i förordning (EG) nr 1782/2003, oavsett om de har ansökt om deltagande i systemet med samlat gårdsstöd eller inte eller om de innehar stödrättigheter.

3.   Med i den sektor eller de sektorer som berörs av kvarhållandet avses att ansökan om stöd får göras av i princip alla jordbrukare som, då de lämnar in ansökan om ytterligare betalning och på de villkor som föreskrivs i den här artikeln, producerar de produkter som omfattas av den sektor eller de sektorer som anges i bilaga VI till förordning (EG) nr 1782/2003.

4.   Om betalningen omfattar typer av jordbruk eller kvalitets- och saluföringsåtgärder för vilken ingen speciell produktion kan identifieras eller om produktionen inte direkt omfattas av en sektor får betalning ske enbart om kvarhållandet sker i alla de sektorer som anges i bilaga VI till förordning (EG) nr 1782/2003; endast jordbrukare som tillhör någon av de sektorer som nämns i den bilagan skall delta i stödsystemet.

5.   Vid tillämpning av artikel 69 i förordning (EG) nr 1782/2003 på regional nivå skall kvarhållandet beräknas på grundval av den del av betalningarna som görs för de berörda sektorerna i den berörda regionen.

Medlemsstaterna skall definiera regionen på lämplig territoriell nivå i enlighet med objektiva kriterier och på ett sådant sätt att likabehandling av jordbrukare kan garanteras och snedvridning av marknaden och konkurrensen undviks.

6.   Medlemsstaterna i fråga skall meddela uppgifter om den betalning de avser att bevilja och särskilt villkor för stödberättigande och de berörda sektorerna senast den 1 augusti året före det första året systemet med samlat gårdsstöd tillämpas.

...”

7

Förordning nr 1782/2003 upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (EUT L 30, s. 16). Förordning nr 795/2004 upphävdes genom kommissionens förordning (EG) nr 1120/2009 av den 29 oktober 2009 om tillämpningsföreskrifter för det system med samlat gårdsstöd som föreskrivs i avdelning III i förordning nr 73/2009 (EUT L 316, s. 1).

8

Förordning nr 1782/2003 och förordning nr 795/2004 införlivades med nationell lagstiftning genom två interministeriella dekret från Ypourgos Oikonomias kai Oikonomikon och Ypourgos Agrotikis Anaptyxis kai Trofimon. Det rörde sig om interministeriellt dekret nr 292464 av den 9 augusti 2005 (FEK B’ 1122), genom vilket det allmänt fastställdes ytterligare administrativa tillämpningsbestämmelser och bestämmelser för beräkning av beloppet och värdet av rättigheterna för mottagare av samlat gårdsstöd, och interministeriellt dekret nr 49143 av den 8 augusti 2006 (FEK B’ 1333), genom vilket det särskilt fastställdes bestämmelser om betalningssätt, belopp och dokumentation av betalning av ytterligare kvalitetsstöd inom tobakssektorn.

9

I artikel 16 i och bilaga I till interministeriellt dekret nr 292464 av den 9 augusti 2005 fastställdes procentsatsen för betalning av ytterligare kvalitetsstöd för tobak till 2 procent.

10

Den 13 november 2006 väckte Panellinios Sindesmos talan vid Simvoulio tis Epikratias och yrkade att interministeriellt dekret nr 49143 av den 8 augusti 2006 skulle ogiltigförklaras. Inom ramen för nämnda talan ifrågasatte Panellinios Sindesmos även lagenligheten av interministeriellt dekret nr 292464 av den 9 augusti 2005.

11

Enligt Panellinios Sindesmos är de båda interministeriella dekreten olagliga eftersom de genomför förordning nr 1782/2003, i vilken artikel 69 strider mot unionsrätten.

12

Den nationella domstolen anser att det utrymme för skönsmässig bedömning som förordningen ger de nationella myndigheterna vid tillämpningen av den bidrar till en skillnad i behandling utifrån varje regions behov och att möjligheten för medlemsstaterna att fastställa olika procentsatser för kvarhållande inte utgör diskriminering.

13

Den nationella domstolen ställer sig emellertid frågan huruvida detta differentierade genomförande, bland annat genom tillämpning av olika procentsatser för kvarhållande och följaktligen olika ytterligare betalningar, inte leder till en snedvridning av konkurrensen mellan producenter av samma produkt i olika medlemsstater och en försämring av intäkterna för producenterna i olika regioner.

14

Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som Symvoulio tis Epikrateias beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande giltighetsfråga till domstolen:

”Är artikel 69 i förordning nr 1782/2003 – enligt vilken medlemsstaterna, med beaktande av de villkor som avses i artikel 69.3, får bestämma lägre procentsatser för kvarhållande av ytterligare stöd till producenterna än det nationella tak på 10 procent som föreskrivs i artikel 41 – förenlig med artiklarna 2 EG, 32 EG och 34 EG samt med syftet att tillförsäkra producenterna en stabil inkomst och bevara landsbygdsområdena, i den mån som den tillåter en sådan differentiering i procenttalen för kvarhållande?”

15

Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 69 i förordning nr 1782/2003 är giltig mot bakgrund av artiklarna 32 EG och 34 EG och syftet att tillförsäkra producenterna en stabil inkomst och bevara landsbygdsområdena, såtillvida att tillämpningen av artikeln försätter producenterna i de medlemsstater som har fastställt en lägre procentandel för kvarhållande i en ogynnsam situation i förhållande till producenter i medlemsstater där denna procentandel har fastställts till en högre nivå samt leder till diskriminering och snedvridning av konkurrensen mellan producenter av samma produkt i olika medlemsstater.

16

Den omständigheten att förordning nr 1782/2003 och förordning nr 795/2004 har upphävts saknar betydelse för saken i det nationella målet, eftersom artikel 69 i förordning nr 1782/2003 skulle tillämpas till juni 2010.

17

Såsom anges i skäl 24 i förordning nr 1782/2003 avser förordningen att möjliggöra övergången från produktionsstöd till producentstöd genom en progressiv minskning av direktstöden och införande av ett system med inkomststöd som är frikopplat från produktionen, det vill säga ett enda stöd som fastställs på grundval av tidigare stödrättigheter under en referensperiod, i syfte att göra jordbrukarna i Europeiska unionen mer konkurrenskraftiga.

18

Systemet med samlat gårdsstöd är en del av den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Ett av huvudmålen med denna politik är, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 3 i sitt förslag till avgörande, att rationalisera och förenkla de relevanta unionsbestämmelserna och samtidigt göra genomförandet av politiken mer decentraliserad genom att ge medlemsstaterna och deras regioner ett större utrymme för skönsmässig bedömning.

19

Artikel 64 i förordning nr 1782/2003 föreskrev, när det gäller det partiella genomförandet av systemet med samlat gårdsstöd, en möjlighet för medlemsstaterna att ”senast den 1 augusti 2004” besluta att på nationell eller regional nivå tillämpa systemet med samlat gårdsstöd i enlighet med vissa villkor.

20

Det är i detta sammanhang som artikel 69 i förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att kvarhålla upp till 10 procent av de nationella taken för varje produkt i syfte att göra en ytterligare betalning för särskilda typer av jordbruk som är viktiga för att skydda eller förbättra miljön eller för att förbättra kvaliteten och saluföringen av jordbruksprodukter.

21

I denna del ska det prövas huruvida artikel 69 i förordning nr 1782/2003 strider mot artikel 34 EG av den anledningen att den leder till dels diskriminering mellan producenter, dels snedvridning av konkurrensen mellan producenter av samma produkt i olika medlemsstater.

22

Enligt fast rättspraxis är artikel 34.2 andra stycket EG, som stadgar ett förbud mot all diskriminering inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, endast ett konkret uttryck för den allmänna likhetsprincip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling (dom av den 11 juni 2009 i mål C-33/08, Agrana Zucker, REG 2009, s. I-5035, punkt 46).

23

Domstolen konstaterar för det första att artikel 69 i förordning nr 1782/2003 i sig inte fastställer olika villkor mellan medlemsstater eller producenter, utan inskränker sig till att ge samtliga medlemsstater, på samma villkor och på samma sätt, ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av ytterligare betalningar inom ramen för reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

24

Domstolen erinrar för det andra om att subsidiaritetsprincipen, som fastställs i artikel 5 andra stycket EG, innebär att på de områden där unionen inte är ensam behörig, ska den vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2010 i mål C‑58/08, Vodafone m.fl., REU 2010, s. I‑4999, punkt 72).

25

Det framgår vidare av fast rättspraxis att medlemsstaterna kan anta bestämmelser på ett område som regleras av unionsrätten när denna uttryckligen ger medlemsstaterna beslutanderätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1992 i mål C-251/91, Teulie, REG 1992, s. I-5599, punkt 13, och av den 27 november 1997 i mål C-356/95, Witt, REG 1997, s. I-6589, punkt 39).

26

Domstolen konstaterar slutligen att medlemstaterna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, som enligt artikel 4.2 d FEUF omfattas av delad behörighet mellan unionen och medlemsstaterna, har en behörighet att lagstifta som gör det möjligt för dem att, såsom framgår av artikel 2.2 FEUF, utöva behörigheten i den mån unionen inte har utövat sin behörighet.

27

Detta gäller ännu mer efter reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken, såsom den nationella domstolen har påpekat, innebär en ytterligare decentralisering av behörigheterna i syfte att ta större hänsyn till de särskilda förhållandena i varje medlemsstat eller region och till situationen på marknaden för de olika berörda produkterna och producenterna, i enlighet med artikel 33.2 a EG.

28

Av detta följer att Europeiska unionens råd hade rätt att tilldela medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av procentsatsen för kvarhållande för att medlemsstaterna, såsom anges i skäl 33 i förordning nr 1782/2003, ska kunna hantera särskilda situationer på ett flexibelt sätt genom möjligheten att fastställa en viss balans mellan enskilda stödrättigheter och regionala eller nationella genomsnitt samt mellan befintliga stöd och samlat gårdsstöd.

29

För det tredje påpekar domstolen att den behörighet som medlemsstaterna tilldelats dels är strikt begränsad och underställd ett antal villkor av både materiell och processuell art, dels utgör en tillfällig åtgärd som syftar till att förenkla övergången till systemet med samlat gårdsstöd.

30

Den differentiering som är tillåten enligt artikel 69 i förordning nr 1782/2003 är nämligen begränsad, eftersom det vid den progressiva minskningen av direktstöden endast är tillåtet att kvarhålla högst 10 procent av det nationella taket i syfte att göra en ytterligare betalning.

31

I artikel 69 föreskrivs vidare att en ytterligare betalning endast kan beviljas för särskilda typer av jordbruk som är viktiga för att skydda och förbättra miljön eller för att förbättra kvaliteten och saluföringen av jordbruksprodukter. Den ytterligare betalningen omfattas av de villkor som fastställs av kommissionen i enlighet med artikel 69 tredje stycket i förordning nr 1782/2003. Dessutom har en mer ingående analys av varje produkt föranlett unionslagstiftaren att i artiklarna 66–68 i förordning nr 1782/2003 föreskriva särskilda regler mot bakgrund av produkternas egenskaper.

32

För det fjärde framgår det av artikel 69 i förordning nr 1782/2003 att summan av alla betalningar till jordbrukare i en viss sektor i en medlemsstat i huvudsak förblir densamma, oberoende av om de nationella myndigheterna beslutar att införa ytterligare betalningar och, om så är fallet, den nivå av kvarhållande som fastställs.

33

Fastställandet av olika procentsatser för kvarhållande leder heller inte automatiskt till beviljande av större eller mindre ytterligare betalningar, eftersom dessa betalningar endast beviljas jordbrukare som uppfyller de särskilda krav och kriterier som föreskrivs.

34

För det femte erinrar domstolen om att den omständigheten att antagandet av en åtgärd inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden kan få olika konsekvenser för olika producenter på grund av deras produktion eller lokala förhållanden, inte kan anses utgöra en sådan diskriminering som är förbjuden enligt EG-fördraget när beräkningen grundas på objektiva kriterier som är anpassade till den övergripande funktionen hos den gemensamma organisationen av marknaden (dom av den 9 juli 1985 i mål 179/84, Bozzetti, REG 1985, s. 2301, punkt 34, svensk specialutgåva, volym 8, s. 235, och av den 14 maj 2009 i mål C-34/08, Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl., REG 2009, s. I-4023, punkt 69).

35

Det framgår också av fast rättspraxis att eventuella skillnader i behandling, i en medlemsstat jämförd med en annan, som kan följa av olikheter mellan de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte omfattas av förbudet mot diskriminering, om lagstiftningen påverkar samtliga personer, som omfattas av dess tillämpningsområde, på samma sätt (dom av den 16 juli 2009 i mål C-428/07, Horvath, REG 2009, s. I-6355, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

36

Det är visserligen så att denna princip har utvecklats vid tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser i syfte att bedöma huruvida nationell lagstiftning är förenlig med principen om icke-diskriminering. Bedömningen kan dock inte bli en annan när det gäller prövningen av giltigheten av en unionsrättslig bestämmelse som ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning med stöd av vilken medlemsstaterna antar nämnda olika lagstiftningar.

37

För det sjätte utgör upprätthållandet av en effektiv konkurrens på marknaden för jordbruksprodukter en av målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken.

38

I detta hänseende erinrar domstolen inledningsvis om att fastställandet av olika procentsatser för kvarhållande, såsom konstaterats i punkterna 32 och 33, inte nödvändigtvis innebär att högre eller lägre belopp beviljas.

39

Även om det antas att medlemsstaternas fastställande av olika procentsatser för kvarhållande kan leda till en snedvridning av konkurrensen mellan producenter av samma vara i olika medlemsstater, vilket dock inte närmare angetts i beslutet om hänskjutande, ska det påpekas att det utgör fast rättspraxis att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken har företräde framför målen för konkurrenspolitiken på grund av artikel 36 EG. Detta gäller även när det rör sig om fördragsregler på konkurrensområdet (dom av den 9 september 2003 i mål C-137/00, Milk Marque och National Farmers’ Union, REG 2003, s. I-7975, punkt 81).

40

I vilket fall som helst förfogar unionslagstiftaren på området för den gemensamma jordbrukspolitiken över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som motsvarar det politiska ansvar som följer av artiklarna 34 och 37 i EG-fördraget. Domstolen har vid upprepade tillfällen funnit att lagenligheten av en rättsakt på detta område endast kan påverkas om rättsakten är uppenbart olämplig i förhållande till det syfte som den behöriga institutionen avser att eftersträva (dom av den 2 juli 2009 i mål C-343/07, Bavaria och Bavaria Italia, REG 2009, s. I-5491, punkt 81).

41

Domstolens prövning ska följaktligen begränsas till en kontroll av huruvida åtgärden i fråga är behäftad med ett uppenbart fel eller innebär maktmissbruk, eller om den ifrågavarande myndigheten på ett uppenbart sätt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes m.fl., REG 2001, s. I-5689, punkt 80, av den 9 september 2004 i mål C-304/01, Spanien mot kommissionen, REG 2004, s. I-7655, punkt 23, och av den 23 mars 2006 i mål C-535/03, Unitymark och North Sea Fishermen’s Organisation, REG 2006, s. I-2689, punkt 55).

42

Det framgår bland annat av skälen 33 och 34 i förordning nr 1782/2003 att den möjlighet som föreskrivs i artikel 69 att bevilja en ytterligare betalning måste genomföras utifrån de strukturella och naturbetingade olikheterna mellan olika jordbruksregioner. Detta är uttryckligen en av de omständigheter som enligt artikel 33.2 EG ska beaktas vid utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

43

Eftersom den eventuella snedvridning av konkurrensen som kan följa av tillämpningen av artikel 69 i förordning nr 1782/2003 är mer eller mindre begränsad kan det inte heller anses att unionslagstiftaren inte har gjort en riktig avvägning mellan de olika omständigheter och mål som ska beaktas och därför på ett uppenbart sätt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

44

Vid prövningen av artikel 69 i förordning nr 1782/2003 i förhållande till artikel 34 EG har det således inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av den förstnämnda bestämmelsen.

45

Den nationella domstolen har hänvisat till klagandens argument att artikel 69 i förordning nr 1782/2003 strider mot artikel 32 EG genom att medlemsstaterna, utan särskilda kriterier eller villkor, fritt får fastställa hur stor andel av det nationella taket som ska kvarhållas och som de kommer att ha tillgång till för att stödja en produkt som i likhet med råtobak omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket innebär att jordbrukspolitikens gemensamma karaktär avskaffas.

46

Domstolen konstaterar att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemstaterna tilldelats för att fastställa en procentsats för kvarhållande, som tillämpas på det nationella taket för stöd till den berörda sektorn i syfte att genomföra en ytterligare betalning, inte på något sätt syftar eller leder till att jordbrukspolitikens gemensamma karaktär avskaffas. Detta utrymme för skönsmässig bedömning är endast uttryck för en behörighet, som tilldelats de nationella myndigheterna, att genomföra vissa regler som unionslagstiftaren har funnit lämpliga vid införandet av systemet med samlat gårdsstöd.

47

Den ytterligare betalningen, som är tillfällig och begränsad till ett belopp som motsvarar 10 procent av de nationella taken, avser dels att uppmuntra jordbrukarna att iaktta kraven avseende förbättring av produkternas kvalitet och skyddet för miljön genom att belöna dem för deras bättre anpassning till de nya kraven i den gemensamma jordbrukspolitiken, dels att mildra följderna för vissa produkter av övergången från systemet med direktstöd till systemet med samlat gårdsstöd.

48

Den möjlighet som medlemsstaterna getts att fastställa procentsatser för kvarhållande på lämpligaste nivå med beaktande av de särskilda nationella eller regionala förhållandena och situationen på marknaden för de olika berörda produkterna och producenterna, är motiverad med hänsyn till artikel 33.2 EG, vilken kräver att det vid utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda åtgärderna för dess tillämpning tas hänsyn till jordbruksnäringens särskilda karaktär som är en följd av jordbrukets sociala struktur och av strukturella och naturbetingade olikheter mellan olika jordbruksregioner samt till nödvändigheten av att gradvis genomföra lämpliga anpassningsåtgärder.

49

Såsom framgår av punkterna 29–31 i förevarande dom är dessutom den behörighet som medlemsstaterna tilldelats underställd ett antal villkor av både materiell och processuell art, vilka fastställts dels direkt i artikel 69 i förordning nr 1782/2003, dels i en förordning som antogs av kommissionen enligt förfarandet i artikel 144.2 i förordningen.

50

I detta hänseende konstaterar domstolen att kommissionen på ett detaljerat sätt har fastställt dessa villkor i förordning nr 795/2004, vars artikel 48 föreskriver viktiga garantier genom att kräva att medlemsstaterna antar sina beslut i enlighet med objektiva kriterier och ”på ett sådant sätt att likabehandling av jordbrukare kan garanteras och snedvridning av marknaden och konkurrensen undviks”. Dessa bestämmelser ger dessutom kommissionen behörighet att noggrant kontrollera det sätt på vilket medlemsstaternas myndigheter genomför de ytterligare betalningarna genom att ålägga dessa myndigheter flera underrättelseskyldigheter.

51

Enligt artikel 64.3 i förordning nr 1782/2003 krävs att kommissionen, inom en viss tidsfrist, ”till rådet överlämnar en rapport, vid behov tillsammans med lämpliga förslag, om möjliga följder med avseende på marknads- och strukturutveckling av att medlemsstaterna genomför”, bland annat, det alternativ som föreskrivs i artikel 69 i förordningen.

52

Av det ovan anförda följer att det vid prövningen av artikel 69 i förordning nr 1782/2003 i förhållande till artikel 32 EG inte har framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av den förstnämnda bestämmelsen.

53

Den nationella domstolen frågar sig huruvida artikel 69 i förordning nr 1782/2003 åsidosätter målen att ”tillförsäkra producenterna en stabil inkomst” och att ”bevara landsbygdsområdena” såtillvida att tillämpningen av artikeln leder till att jordbrukarna inte tillförsäkras en stabil inkomst och kan leda till att de överger tobaksodlingen.

54

När det gäller tillförsäkrandet av en stabil inkomst, påpekar domstolen att det målet, såsom rådet påpekat, inte återfinns bland de mål för den gemenasamma jordbrukspolitiken som anges i artikel 33 EG, vilken nämner målen att ”tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard” och att ”stabilisera marknaderna”.

55

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, innehåller fördragen inte heller något krav på att en skälig levnadsstandard måste garanteras genom en oförändrad odling av en och samma produkt.

56

Såsom angetts i punkt 32 i förevarande dom ändrar inte artikel 69 i förordning nr 1782/2003 totalsumman av det stöd som kan betalas till jordbrukarna i en viss sektor, till exempel tobakssektorn, utan möjliggör endast, i begränsad omfattning, en uppdelning av stödbeloppet mellan direkta betalningar och, eventuellt, ytterligare betalningar.

57

Målet att stabilisera marknaderna, vilket nämns i artikel 33.1 c EG, innebär inte att produktionen alltid måste vara stabil. Ett av målen med reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken är tvärtom att främja ett mer konkurrenskraftigt och marknadsorienterat jordbruk.

58

När det gäller förenligheten med målet att bevara landsbygdsområdena påpekar domstolen att skälen 3 och 21 i förordning nr 1782/2003 understryker nödvändigheten av att undvika nedläggning av jordbruksmark och av att bevara landsbygdsområdena. Den nationella domstolen har inte angett någon omständighet som kan leda till slutsatsen att bestämmelsen i artikel 69 i förordningen gör det svårare att uppnå dessa mål. Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tilldelats vid fastställandet av procentsatsen för kvarhållande gör det tvärtom möjligt för dem att för beviljande av en ytterligare betalning kräva att stödmottagaren uppfyller vissa villkor som ställs för att uppnå dessa mål.

59

Av det ovan anförda framgår att det vid prövningen av den ställda frågan inte har framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 69 i förordning nr 1782/2003.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Vid prövningen av den ställda frågan har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 69 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001.