1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57) (nedan kallat direktivet), särskilt artiklarna 8 och 9 i direktivet, samt enligt artikel 34 FEUF, genom att tillämpa ett rent kvantitativt kriterium vid bedömningen av huruvida enskildas innehav av tillverkad tobak från en annan medlemsstat har ett kommersiellt ändamål, genom att tillämpa detta kriterium per fordon (och inte per person) och på hela innehavet av tobaksvaror sammanlagt och genom att helt förbjuda enskildas import av tobaksvaror från andra medlemsstater när kvantiteten överstiger 2 kilogram per fordon.

2

Artikel 8 i direktivet stadgade följande:

”Vad beträffar varor som förvärvats av enskilda individer för deras eget bruk och transporterats av dem själva följer av principen för den inre marknaden att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där de har förvärvats.”

3

Artikel 9 i direktivet hade följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6–8, inträder skattskyldighet för punktskatt då varor för konsumtion i en medlemsstat förvaras i en annan medlemsstat för kommersiella ändamål.

I detta fall skall skatten förfalla till betalning i den medlemsstat där varorna finns och påföras innehavaren.

2.   För att fastställa att de varor som avses i artikel 8 är avsedda för kommersiella ändamål måste medlemsstaterna bl.a. ta hänsyn till följande:

För att kunna tillämpa innehållet i första stycket femte strecksatsen får medlemsstaterna fastställa referensnivåer, uteslutande till ledning för bevisningen. Dessa får inte understiga följande:

…”

4

Artikel 302 D i den allmänna skattelagen (code général des impôts), i dess gällande lydelse när tidsfristen i det motiverade yttrandet löpte ut (detta motiverade yttrande skickades till Republiken Frankrike den 23 november 2009), (nedan kallad skattelagen) föreskrev följande:

”I.-1. Skattskyldighet uppkommer …

Myndigheterna beaktar följande när den fastställer huruvida dessa varor innehas i Frankrike för kommersiella ändamål:

5

Enligt artikel 575 G i skattelagen gällde följande:

”Tillverkad tobak får inte omsättas efter det att den sålts i detaljhandeln i större kvantiteter än 1 kilogram, utan en sådan handling som anges i artikel 302 M II.”

6

Artikel 575 H i skattelagen hade följande lydelse:

”Med undantag för leverantörer till lager, tobakshandlare på detaljhandelsnivån, i artikel 565.3 angivna personer, sådana återförsäljare som anges i artikel 568 fjärde strecksatsen och, avseende de kvantiteter som fastställs av den budgetansvariga ministern, sådana återförsäljare som nämns i artikel 568 första strecksatsen, får ingen inneha mer än 2 kilogram tillverkad tobak i lager eller kommersiella lokaler eller ombord på transportmedel.”

7

När tidsfristen i det motiverade yttrandet av den 23 november 2009 löpte ut, innehöll webbplatsen för budgetministeriets generaldirektorat för tullar och indirekta skatter följande information:

”Allmänna frågor

Om du köper varor för enskilt bruk när du reser till eller från andra länder i EU behöver du inte deklarera dem eller betala tull eller skatt när du reser in i eller ut ur Frankrike.

… Om du köper … tobak finns det riktlinjer i EU-lagstiftningen för hur mycket du kan köpa som privatperson.

Inköp av tobak … som överskrider vissa maxgränser (se nedan) kan ses som kommersiella inköp av de franska tullmyndigheterna, beroende på ett antal faktorer. Du måste i så fall betala tull och skatt i Frankrike för alla varorna. Maxgränserna för inköp gäller även vid utresa från Frankrike till ett annat EU-land.

Tobak

Enligt artikel 575 G och 575 H i skattelagen … gäller följande bestämmelser från den 1 januari 2006 när enskilda köper tobak i ett annat EU-land, med undantag för de tio nya medlemsstaterna:

8

Kommissionen ansåg att fransk lagstiftning och förvaltningspraxis avseende enskildas tobaksimport stred mot direktivet, mot proportionalitetsprincipen och mot artikel 28 EG. Kommissionen tillställde därför den 23 oktober 2007 Republiken Frankrike en formell underrättelse, som medlemsstaten svarade på genom skrivelse av den 18 januari 2008.

9

Den 23 november 2009 avgav kommissionen ett motiverat yttrande och anmodade Republiken Frankrike att vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa detta inom två månader från mottagandet av yttrandet. Medlemsstaten svarade genom skrivelse av den 22 januari 2010.

10

Kommissionen ansåg att Republiken Frankrikes förklaringar inte var tillfyllest och beslutade därför att väcka förevarande talan.

11

Kommissionen har anfört att fransk lagstiftning och förvaltningspraxis strider mot direktivet, särskilt artiklarna 8 och 9 däri. Kriterierna för att avgöra huruvida tobaksvaror innehas för kommersiella ändamål är nämligen rent kvantitativa, maximigränserna i artiklarna 575 G och 575 H i skattelagen gäller för hela innehavet av tobaksvaror sammanlagt, dessa gränser gäller per fordon och inte per person vid transport med privat fordon och sanktionerna vid överträdelse av dessa bestämmelser är mycket stränga.

12

Republiken Frankrike har inledningsvis gjort gällande att artiklarna 575 G och 575 H i skattelagen enbart gäller innehav av tobak, inte hur och på vilka villkor punktskatter ska uppbäras. De bestämmelserna berör således inte tillämpningsområdet för artiklarna 8 och 9 i direktivet. I alla händelser strider inte fransk lagstiftning och förvaltningspraxis mot direktivet, och de sanktioner som föreskrivs är proportionerliga.

13

Domstolen gör följande bedömning. Direktivet syftar till att fastställa ett antal regler för innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor, i synnerhet för att säkerställa att punktskatt tas ut på samma sätt i alla medlemsstater (dom av den 23 november 2006 i mål C-5/05, Joustra, REG 2006, s. I-11075, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

14

Direktivet föreskriver härvid en åtskillnad mellan, å ena sidan, varor som innehas för kommersiella ändamål och, å andra sidan, varor som innehas för personligt bruk (domen i det ovannämnda målet Joustra, punkt 28).

15

Vad gäller varor som innehas för eget bruk föreskrivs i artikel 8 i direktivet att punktskatt ska tas ut i den medlemsstat där varorna har förvärvats (domen i det ovannämnda målet Joustra, punkt 31). Vad däremot gäller varor som innehas för kommersiella ändamål påförs punktskatten enligt artikel 9.1 i direktivet i den medlemsstat där varorna innehas.

16

Artikel 9.2 i direktivet innehåller ett antal kriterier för att fastställa om varor innehas för kommersiella ändamål. Som framgår av själva lydelsen av artikel 9.2 första stycket, ska medlemsstaterna när de fastställer om varorna innehas för kommersiella ändamål ta hänsyn till ett flertal omständigheter, där varornas kvantitet bara är en av många faktorer. Vad gäller kvantiteten får medlemsstaterna enligt artikel 9.2 andra stycket fastställa referensnivåer, uteslutande till ledning för bevisningen.

17

Detta innebär, som generaladvokaten påpekat i punkterna 20 och 21 i sitt förslag till avgörande, att artikel 9.2 i direktivet inte tillåter att medlemsstaterna fastställer att varor innehas för kommersiella ändamål baserat enbart på en rent kvantitativ maximigräns för varorna.

18

Vad gäller den omtvistade lagstiftningen är det förvisso riktigt, som Republiken Frankrike påpekat, att artikel 302 D i skattelagen inte i sig föreskriver någon rent kvantitativ maximigräns för när varor ska anses innehas för kommersiella ändamål.

19

Eftersom den bestämmelsen enligt dess lydelse gäller ”[u]tan att det påverkar artiklarna … 575 G och 575 H” i skattelagen, blir dock maximigränserna i de båda nämnda artiklarna i praktiken de enda relevanta faktorerna för att fastställa att varor innehas för kommersiella ändamål, vilket fransk förvaltningspraxis också ger vid handen. Republiken Frankrike har inte bestritt att dessa maximigränser är rent kvantitativa.

20

Medlemsstaten har även hävdat att de omständigheterna att maximigränserna gäller för hela innehavet av tobaksvaror sammanlagt, och att dessa gränser gäller per fordon och inte per person vid transport med privat fordon, inte medför att fransk lagstiftning och förvaltningspraxis strider mot artikel 9.2 i direktivet.

21

Domstolen finner i denna del att om en medlemsstat väljer att sätta upp maximigränser för innehav av tobaksvaror, för att avgöra när ett innehav ska anses ha kommersiella ändamål – gränser som enligt artikel 9.2 andra stycket i direktivet endast får utgöra riktlinjer – måste medlemsstaten enligt nämnda bestämmelse iaktta vissa minimigränser.

22

Att direktivet uttryckligen fastställer minimigränser för ett antal olika kategorier av tobaksvaror innebär att medlemsstaterna får fastställa viktbaserade maximigränser för innehav av tobaksvaror endast på villkor att samtliga de angivna minimigränserna iakttas. Republiken Frankrike har inte påstått att det villkoret är uppfyllt vad gäller maximigränserna i artiklarna 575 G och 575 H i skattelagen.

23

Eftersom artikel 9.2 i direktivet syftar till att precisera under vilka villkor punktskatt kan påföras innehavaren av varorna i den mening som avses i artikel 9.1 andra stycket i direktivet, måste minimigränserna i artikel 9.2 andra stycket i direktivet anses avse just innehavaren av varorna, det vill säga tillämpas per person.

24

Fransk lagstiftning och förvaltningspraxis strider således mot artikel 9 i direktivet, och följaktligen även mot artikel 8, genom att det där föreskrivs att bedömningen av om tobaksvaror innehas för kommersiella ändamål ska baseras på rent kvantitativa maximigränser som tillämpas på alla varorna sammantaget och som vid transport med privat fordon beräknas per fordon, samt genom att föreskriva sanktioner för överträdelse av dessa gränser.

25

Kommissionens första anmärkning är följaktligen befogad.

26

Kommissionen har hävdat att artikel 575 H i skattelagen även strider mot artikel 34 FEUF. Denna nationella bestämmelse innehåller ett direkt förbud för enskilda att importera tobaksvaror till Frankrike från andra medlemsstater när kvantiteten överstiger 2 kilogram per privat fordon, även om de innehas för den enskildes privata bruk.

27

Domstolen erinrar om att inom ett område där det har skett en uttömmande harmonisering på gemenskapsnivå, ska de nationella bestämmelserna bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna (dom av den 14 december 2004 i mål C-463/01, kommissionen mot Tyskland, REG 2004, s. I-11705, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

28

I detta fall är det, såsom framgår av punkt 24 ovan, utrett att artikel 575 H i skattelagen strider mot en åtgärd som uttömmande harmoniserar det sätt på vilket medlemsstaterna kan beakta en innehavd kvantitet tobaksvaror när de avgör huruvida innehavet är för kommersiella ändamål.

29

Kommissionen har dock i sin andra anmärkning inte begärt annat än att en nationell åtgärd ska bedömas mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna, trots att den i själva verket ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser. Talan kan därför inte bifallas vad gäller den anmärkningen.

30

Domstolen fastställer därmed att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet, särskilt artiklarna 8 och 9, genom att tillämpa ett rent kvantitativt kriterium vid bedömningen av huruvida enskildas innehav av tillverkad tobak från en annan medlemsstat har kommersiellt ändamål samt genom att tillämpa detta kriterium per fordon (och inte per person) och på hela innehavet av tobaksvaror sammanlagt.

31

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska däremot vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom både kommissionen och Republiken Frankrike delvis har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: