—

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck och C. Pochet, båda i egenskap av ombud, biträdda av P. Vanagt och E. Pools, advocaten,

—

Europeiska kommissionen, genom V. Kreuschitz och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 46a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning nr 1386/2001 av den 5 juni 2001 (EGT L 187, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71), samt av artikel 4.3 FEU och artiklarna 45–48 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Aldegonda van den Booren och Rijksdienst voor Pensioenen (nationella pensionsmyndigheten, nedan kallad pensionsmyndigheten) angående tillämpningen av de belgiska bestämmelserna för att förhindra sammanträffande av förmåner vid fastställandet av storleken på Aldegonda van den Boorens efterlevandepension.

3

Artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:

”Om något annat inte föreskriv[s] i denna förordning får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande med andra sociala trygghetsförmåner eller annan inkomst åberopas även om sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvets inom en annan medlemsstats territorium.”

4

Kapitel 3 i förordning nr 1408/71 har rubriken ”Ålderdom och dödsfall (pensioner)” och omfattar artiklarna 44–51a.

5

Artikel 45 i förordning nr 1408/71 rör beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner.

6

I artikel 46.1 i förordning nr 1408/71 definieras vilka regler som ska gälla om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har uppfyllts utan att artikel 45 i förordningen har behövt tillämpas. Artikel 46.2 anger vilka regler som ska tillämpas om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls först efter tillämpning av artikel 45.

7

Artikel 46a i förordning nr 1408/71 innehåller allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar och föreskriver följande:

”1.   Med sammanträffande av förmåner av samma slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person.

2.   Med sammanträffande av förmåner av annat slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner som inte kan betraktas som om de var av samma slag enligt punkt 1.

3.   Följande regler skall gälla vid tillämpningen av reglerna om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning då en förmån vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av annat slag eller med annan inkomst:

8

Artikel 46b.1 i förordningen, med särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, har följande lydelse:

”Bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.2.”

9

I artikel 52.1 i kunglig förordning av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser för ålders- och efterlevandepensionssystemet för anställda (koninklijk besluit tot vaststelling van het algemeen reglement betreffende het rust- en overlevingspensioen voor werknemers, Belgisch Staatsblad av den 16 januari 1968), i dess lydelse enligt kunglig förordning av den 9 juli 1997 (Belgisch Staatsblad av den 9 augusti 1997) (nedan kallad den kungliga förordningen av den 21 december 1967), föreskrivs följande:

”När den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på dels en efterlevandepension enligt pensionssystemet för anställda, dels en eller flera ålderspensioner eller någon annan motsvarande förmån enligt pensionssystemet för anställda eller enligt något eller några andra pensionssystem, kan efterlevandepensionen kumuleras med nämnda ålderspensioner endast upp till ett belopp motsvarande 110 procent av beloppet av den efterlevandepension som den efterlevande maken eller makan skulle ha erhållit för en fullständig förvärvsverksamhetsperiod.

…”

10

Aldegonda van den Booren, född den 18 augusti 1920 och bosatt i Maastricht (Nederländerna), är änka efter Joseph Bartels, som avled den 1 mars 1982 och som mellan år 1951 och år 1961 arbetade som gruvarbetare i Belgien.

11

Genom förvaltningsbeslut som pensionsmyndigheten fattade den 11 juli 1986 tillerkändes Aldegonda van den Booren en efterlevandepension på 1879,03 euro brutto per år (index 319,78) från den 1 augusti 1985. Från detta datum mottog hon även nederländsk ålderspension enligt lagen om allmän ålderspension (Algemene Ouderdomswet, nedan kallad AOW) med 827,13 euro i månaden.

12

Genom beslut av den 20 maj 2003 höjdes Aldegonda van den Boorens ålderspension till 869,24 euro per månad (det vill säga 10430,88 euro per år), med verkan retroaktivt från den 1 januari 2002.

13

Höjningen berodde på att den nederländska lagstiftaren vid slutet av år 2002 täppte till den lucka i regelverket som hade gällt vissa gifta kvinnor bosatta i Nederländerna vars makar inte hade varit försäkrade enligt AOW därför att de hade arbetat i utlandet mellan den 1 januari 1957 och den 1 januari 1980.

14

Den 23 januari 2004 sände Bureau voor Belgische Zaken (byrån för belgiska ärenden) en kopia av beslutet av den 20 maj 2003 till pensionsmyndigheten.

15

Genom rekommenderad försändelse av den 12 augusti 2004 underrättade pensionsmyndigheten Aldegonda van den Booren om att beslutet av den 11 juli 1986 hade ändrats. Till följd av höjningen av hennes nederländska ålderspension från den 1 januari 2002 sänktes hennes belgiska efterlevandepension, som vid den tidpunkten uppgick till 2 845,49 euro brutto, till 1 866,18 euro brutto (index 107,30) per år. Pensionsmyndigheten krävde dessutom genom samma försändelse återbetalning av de belopp som till följd av den sänkta efterlevandepensionen hade betalats ut för mycket mellan den 1 mars och den 31 juli 2004, sammanlagt 506,45 euro.

16

Aldegonda van den Booren överklagade såväl beslutet om ändring av hennes efterlevandepension som beslutet om återbetalning till Arbeidsrechtbank te Tongeren (arbetsdomstol i första instans i Tongeren), som i dom av den 21 oktober 2009 ogillade överklagandena. Vad mer specifikt gäller Aldegonda van den Boorens argument rörande artikel 46a i förordning nr 1408/71, fann Arbeidsrechtbank att den bestämmelsen inte hade åsidosatts. Eftersom den nederländska ålderspensionen måste betraktas som en förmån som motsvarar belgisk ålderspension, ska den belgiska efterlevandepensionen minskas enligt artikel 46a.3 a i förordning nr 1408/71 (se dom av den 7 mars 2002 i mål C-107/00, Insalaca, REG 2002, s. I-2403).

17

Arbeidsrechtbank fann vidare att den grundläggande rätten till fri rörlighet för arbetstagare inte hade åsidosatts. De domar på området som Aldegonda van den Booren åberopade (dom av den 5 oktober 1994 i mål C-165/91, van Munster, REG 1994, s. I-4661, och av den 26 september 2000 i mål C-262/97, Engelbrecht, REG 2000, s. I-7321) rör andra slags situationer. Enligt Arbeidsrechtbank ska artikel 52.1 i den kungliga förordningen av den 21 december 1967 tillämpas på samma sätt på både belgiska medborgare som fortfarande bor i Belgien och på migrerande arbetstagare, och tillämpningen av denna artikel 52 innebär inte att Aldegonda van den Boorens sammanlagda inkomster minskar.

18

Den 27 november 2009 överklagade Aldegonda van den Booren Arbeidsrechtbanks avgörande till Arbeidshof te Antwerpen (arbetsdomstol i andra instans i Antwerpen). Hon anförde att tillämpningen av artikel 52.1 i den kungliga förordningen av den 21 december 1967 strider mot artikel 46a i förordning nr 1408/71 och i alla händelser utgör ett hinder för rätten till fri rörlighet för personer, som stadgas i artiklarna 39–42 EG. Aldegonda van den Booren hänvisade därvid till domarna i de ovannämnda målen Munster och Engelbrecht, enligt vilka det ankommer på den nationella domstolen att tolka intern rätt i enlighet med unionsrättens krav och att inte tillämpa intern rätt när den, i kombination med en annan medlemsstats lagstiftning, leder till ett resultat som strider mot de kraven.

19

Arbeidshof te Antwerpen beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande två frågor till domstolen:

20

I sitt skriftliga yttrande har den belgiska regeringen bestritt att denna begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak, eftersom den hänskjutande domstolen inte lämnat tillräckliga uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheterna i målet eller om skälen för att frågorna behöver ställas.

21

Domstolen erinrar härvid om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse (se dom av den 10 mars 2009 i mål C-169/07, Hartlauer, REG 2009, s. I-1721, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och av den 1 juli 2010 i mål C-393/08, Sbarigia, REU 2010, s. I-6337, punkt 19).

22

Härav följer att det för frågor som rör unionsrätten föreligger en relevanspresumtion. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2006 i de förenade målen C-94/04 och C-202/04, Cipolla m.fl., REG 2006, s. I-11421, punkt 25, och domen i det ovannämnda målet Sbarigia, punkt 20).

23

Så är dock inte fallet här. Begäran om förhandsavgörande innehåller en tillräcklig redogörelse för de tillämpliga bestämmelserna och de faktiska omständigheterna i det nationella målet, vilken gör det möjligt för domstolen att lämna ett användbart svar på de frågorna som ställts.

24

Det kan tilläggas att den belgiska regeringen haft tillfälle att ta ställning till de frågor som ställts, såsom framgår av dess skriftliga yttrande, som ingetts i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

25

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen prövas i sak.

26

Domstolen vill understryka att även om det inte är dess sak att i ett förfarande som inletts med stöd av artikel 267 FEUF ta ställning till förenligheten mellan nationella rättsregler och unionsrättsliga bestämmelser, är den likväl behörig att förse den nationella domstolen med alla upplysningar om tolkningen av unionsrätten som denna kan behöva för att kunna bedöma om de nationella bestämmelserna är förenliga med unionsbestämmelserna (se, bland annat, dom av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund m.fl., REG 1993, s. I-6787, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-467).

27

De båda tolkningsfrågorna, som ska prövas gemensamt, ska således uppfattas som att de syftar till att få klarlagt huruvida bestämmelserna i förordning nr 1408/71, särskilt artikel 46a, ska tolkas på så sätt att de hindrar tillämpningen av lagstiftningen i en medlemsstat som innehåller en bestämmelse enligt vilken efterlevandepension i den medlemsstaten minskas när ålderspensionen enligt en annan medlemsstats lagstiftning ökas och huruvida, om så inte är fallet, unionens primärrätt – i synnerhet artikel 4.3 FEU samt artiklarna 45–48 FEUF – hindrar att en sådan nationell lagstiftning tillämpas.

28

Av fast rättspraxis följer att en nationell bestämmelse ska anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71 om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat (domen i det ovannämnda målet Insalaca, punkt 16).

29

Det framgår av artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 att bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning av förmåner får, åtminstone då inte något annat föreskrivs i denna förordning, åberopas gentemot de personer som är berättigade till förmåner från denna medlemsstat när de är berättigade till andra sociala trygghetsförmåner, även då sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning (domen i det ovannämnda målet Insalaca, punkt 22).

30

Ett undantag från principen i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 finns i artikel 46b.1 i förordningen, som föreskriver att vid sammanträffande av förmåner av samma slag ska bestämmelser om minskning enligt en medlemsstats lagstiftning inte tillämpas på en förmån som beräknats i enlighet med artikel 46.2 i samma förordning (domen i det ovannämnda målet Insalaca, punkt 23).

31

Det framgår av fast rättspraxis att sociala trygghetsförmåner ska anses vara av samma slag i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 när deras föremål och syfte liksom deras beräkningsgrund och villkor för beviljande är desamma (dom av den 6 oktober 1987 i mål 197/85, Stefanutti, REG 1987, s. 3855, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 9, s. 201, av den 11 augusti 1995 i mål C-98/94, Schmidt, REG 1995, s. I-2559, punkt 24, och domen i det ovannämnda målet Insalaca, punkt 24).

32

I artikel 46a.1 i förordning nr 1408/71 preciseras att med sammanträffande av förmåner av samma slag avses sammanträffande av förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande ”som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person”. Enligt artikel 46a.2 i förordningen kan förmåner som beräknas eller utges på grundval av försäkringsperioder som har fullgjorts av två olika personer inte betraktas som förmåner av samma slag i den mening som avses i artikel 46.a.1 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Stefanutti, punkt 13, och dom av den 12 februari 1998 i mål C-366/96, Cordelle, REG 1998, s. I-583, punkterna 20 och 21).

33

Eftersom det framgår av de skriftliga yttranden som har getts in till domstolen att Aldegonda van den Boorens belgiska efterlevandepension har beräknats på grundval av hennes avlidna makes förvärvsverksamhet, medan den nederländska ålderspensionen betalas ut till henne personligen, kan de två förmånerna inte anses vara av samma slag, och de omfattas därmed inte av undantaget i artikel 46b.1 i förordning nr 1408/71.

34

Förordning nr 1408/71 hindrar följaktligen inte tillämpning av en nationell bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner, såsom den nu aktuella bestämmelsen.

35

I artikel 46a.3 d i förordning nr 1408/71 föreskrivs bland annat att om en bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner tillämpas enligt endast en medlemsstats lagstiftning med hänsyn till att personen uppbär förmåner av annat slag som utbetalas enligt andra medlemsstaters lagstiftningar, får den förmån som utbetalas enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten minskas endast med ett belopp som motsvarar de förmånsbelopp som utbetalas enligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten (domen i det ovannämnda målet Cordelle, punkt 14).

36

Med tillämpning av denna bestämmelse kan den belgiska efterlevandepensionen således minskas endast med beloppet för den nederländska ålderspensionen (domen i det ovannämnda målet Cordelle, punkt 15).

37

Slutsatsen blir att artikel 46a i förordning nr 1408/71 inte hindrar tillämpningen av lagstiftningen i en medlemsstat som innehåller en bestämmelse enligt vilken efterlevandepensionen i den medlemsstaten minskas när ålderspensionen enligt en annan medlemsstats lagstiftning ökas, med förbehåll bland annat för att villkoren i artikel 46a.3 d i förordningen är uppfyllda.

38

Den tolkning som därmed lämnas av förordning nr 1408/71 saknar dock betydelse för den bedömning som skulle göras om bestämmelserna i primärrätten vore tillämpliga. Det förhållandet att en nationell åtgärd är förenlig med en bestämmelse i sekundärrätten, i detta fall förordning nr 1408/71, innebär nämligen inte per automatik att åtgärden faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget (dom av den 16 juli 2009 i mål C-208/07, von Chamier-Glisczinski, REG 2009, s. I-6095, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

39

Mot denna bakgrund önskar den hänskjutande domstolen att mer specifikt få klarhet i huruvida det i det nationella målet föreligger ett hinder för rätten till fri rörlighet, i likhet med vad EU-domstolen fann i domarna i de ovannämnda målen Munster och Engelbrecht.

40

De domarna avsåg emellertid det fallet att den belgiska pensionen för en av makarna minskades på grund av att individuell pension tillämpades i stället för familjepension efter det att en pension eller en motsvarande förmån beviljats den andra maken och inte, som i det nu aktuella fallet, att en belgisk efterlevandepension sammanträffade med en nederländsk ålderspension för en och samma person.

41

Lösningen i nämnda domar kan följaktligen inte överföras på en situation som den nu aktuella.

42

Det kan tilläggas att även om det ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att i avsaknad av harmonisering på unionsnivå bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, är medlemsstaterna vid utövandet av denna befogenhet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i det ovannämnda målet von Chamier-Glisczinski, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

43

Vad gäller de primärrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen hänvisat till, erinrar domstolen om att genom artikel 45 FEUF genomförs den grundläggande principen att unionens åtgärder bland annat omfattar att hindren för fri rörlighet för personer ska avskaffas mellan medlemsstaterna (dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve, REG 1999, s. I-345, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

44

Unionsrätten utgör följaktligen hinder för varje nationell åtgärd som, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapsmedborgarna att utöva de grundläggande friheter som garanteras enligt fördraget (dom av den 1 april 2008 i mål C-212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, REG 2008, s. I-1683, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

45

Enligt fast rättspraxis kan nationella åtgärder av detta slag endast godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, om de är ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål och om de inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet (domen i det ovannämnda målet Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

46

Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrättens krav, genom att kontrollera att den belgiska bestämmelsen för att förhindra sammanträffande av förmåner, som utan åtskillnad är tillämplig på såväl det egna landets som andra medlemsstaters medborgare, inte i praktiken leder till en situation som är oförmånlig för den berörda personen jämfört med läget för en motsvarande person vars situation inte innehåller några gränsöverskridande element och, om så skulle vara fallet, pröva huruvida den nationella bestämmelsen kan motiveras av sakliga skäl och huruvida den står i proportion till det legitima mål som eftersträvas med den nationella rätten.

47

Mot denna bakgrund ska de frågor som ställts besvaras på följande sätt:

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 46a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning nr 1386/2001 av den 5 juni 2001, ska tolkas så, att den inte hindrar tillämpningen av lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken efterlevandepension i den medlemsstaten minskas när ålderspensionen enligt en annan medlemsstats lagstiftning ökas, med förbehåll bland annat för att villkoren i artikel 46a.3 d i förordningen är uppfyllda.

Artikel 45 FUEF ska tolkas så, att den inte heller hindrar tillämpningen av en sådan lagstiftning, förutsatt att denna inte leder till en situation som är oförmånlig för den berörda personen jämfört med läget för en motsvarande person vars situation inte innehåller några gränsöverskridande element eller, om så skulle vara fallet, att den kan motiveras av sakliga skäl och står i proportion till det legitima mål som eftersträvas med den nationella rätten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.