1. 

Utgör en rättsakt, i vilken Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) i ett invändningsförfarande finner att en invändning mot registrering av ett gemenskapsvarumärke kan tas upp till sakprövning, enbart en processledningsåtgärd eller utgör rättsakten ett beslut, i den mening som avses i artikel 288 FEUF?

2. 

Det är denna fråga som väcks genom Jager & Polacek GmbH:s överklagande av Europeiska unionens tribunals dom av 12 maj 2011 i målet Jager & Polacek mot harmoniseringsbyrån. ( 2 ) Svaret på denna fråga avgör dels vilka rättsmedel som står till förfogande, dels under vilka förutsättningar harmoniseringsbyrån kan återkalla rättsakten.

3.

Med tillämpning av artikel 8.4 i förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ( 3 ) kan harmoniseringsbyrån avslå registrering av ett gemenskapsvarumärke på grund av en invändning som framställts av en innehavare av ett äldre icke registrerat varumärke. En invändning som innehåller en motivering ska enligt artikel 42 i samma förordning framställas skriftligen inom tre månader efter det att en ansökan om gemenskapsvarumärke offentliggjorts. Den ska inte anses vara vederbörligen framställd förrän efter det att invändningsavgiften har betalats.

4.

Unionslagstiftaren har fastställt närmare bestämmelser om invändningsförfarandet i reglerna 15–22 i förordning (EG) nr 2868/95. ( 4 ) I regel 17 i tillämpningsförordningen preciseras hur bedömningen ska ske av invändningens upptagande till sakprövning. Den regeln har följande lydelse:

5.

Enligt regel 17 i tillämpningsförordningen måste således invändningen uppfylla de absoluta kriterierna för upptagande till sakprövning i regel 15.2 a–c i tillämpningsförordningen. ( 5 ) Anmälan om invändning ska innehålla ansökningsnumret på den ansökan mot vilken invändning inlämnas och namnet på den som ansöker om gemenskapsvarumärket, tydliga uppgifter om det äldre varumärke på vilken invändningen grundar sig, samt en försäkran att kraven enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 har uppfyllts.

6.

Invändningen ska även uppfylla de kriterier för upptagande till sakprövning som anges i regel 15.2 d–h i tillämpningsförordningen. Invändningsanmälan ska innehålla det äldre märkets ansökningsdatum, eventuella registreringsdatum och prioritetsdatum, en avbildning av det äldre märket, de varor och tjänster på vilka invändningen baseras samt den invändande partens och, i förekommande fall, hans ombuds namn och adress.

7.

I regel 18.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

”När invändningen har godkänts enligt regel 17 skall [harmoniseringsbyrån] meddela parterna om att invändningsförfarandet skall avses inledas två månader efter mottagandet av meddelandet. …”

8.

I regel 19 i tillämpningsförordningen preciseras därefter att den invändande parten ska ges möjlighet att lägga fram eller komplettera fakta, bevis och argument till stöd för invändningen. Enligt regel 19.2 i förordningen ska den invändande parten också lämna bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för hans äldre märke.

9.

Slutligen har unionslagstiftaren i regel 20 i tillämpningsförordningen förtydligat handläggningsreglerna för prövningen i sak av invändningen.

10.

I artikel 77a i förordning nr 40/94 fastställs villkoren för återkallande av ett beslut som fattats av harmoniseringsbyrån. I denna bestämmelse föreskrivs följande:

”1   Om [harmoniseringsbyrån] fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart handläggningsfel som byrån har gjort, skall [harmoniseringsbyrån] se till att … uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas. …

2   Det … återkallande som … självmant eller på begäran av en av parterna i ärendet, beslutas av den avdelning som … fattade beslutet … skall ske inom sex månader från den dag då … beslutet fattades, sedan parterna i ärendet … har hörts.”

11.

Förfarandet för återkallande av ett sådant beslut preciseras i regel 53a i tillämpningsförordningen. Enligt denna regel ska harmoniseringsbyrån underrätta den berörda parten om den avsedda hävningen och ge honom tillfälle att yttra sig över den.

12.

Bakgrunden till målet, förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen kan sammanfattas enligt följande. ( 6 )

13.

Den 25 mars 2008 framställde klaganden en invändning i enlighet med artikel 42 i förordning nr 40/94 mot den registrering av ordkännetecknet REDTUBE som hade begärts av RT Mediasolutions s.r.o. ( 7 )

14.

Genom skrivelser av den 20 mars 2008 översände harmoniseringsbyråns varumärkesavdelning ett meddelande till var och en av de båda parterna i ärendet. Harmoniseringsbyrån fann i dessa skrivelser att invändningen kunde tas upp till sakprövning såvitt den grundades på det äldre icke registrerade varumärket Redtube. Harmoniseringsbyrån underrättade de båda parterna om att förlikningsperioden skulle löpa ut den 21 juli 2008 och att invändningsförfarandets kontradiktoriska skede skulle inledas den 22 juli 2008. Den fastställde vidare tidsfrister för klagandens styrkande av sin invändning och RT Mediasolutions yttrande över den.

15.

Den 10 september 2008 gjorde RT Mediasolutions gällande att klaganden inte hade betalat sin invändningsavgift i tid, och bolaget begärde följaktligen att harmoniseringsbyrån skulle dels ogiltigförklara meddelandet av den 20 maj 2008, dels fastställa att invändningen inte kunde anses vara vederbörligen framställd.

16.

Den 2 oktober 2008 översände harmoniseringsbyråns varumärkesavdelning en skrivelse med rubriken ”Rättelse” till klaganden med en underrättelse om att meddelandet av den 20 maj 2008 hade avsänts av misstag och att det skulle anses sakna föremål. Till följd av RT Mediasolutions yrkande härom antog harmoniseringsbyråns invändningsenhet den 22 januari 2009 ett beslut enligt vilket invändningen inte var vederbörligen framställd då invändningsavgiften inte hade betalts inom föreskriven tid.

17.

Den 20 mars 2009 väckte klaganden talan mot nämnda beslut under åberopande av att harmoniseringsbyrån den 20 maj 2008 hade fattat ett beslut enligt vilket invändningen kunde tas upp till sakprövning och att detta beslut inte hade återkallats i enlighet med handläggningsreglerna i artikel 77a i förordning nr 40/94. Den 29 september 2009 avslog harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd klagandens yrkande just med motiveringen att skrivelsen av den 20 maj 2008 enbart utgjorde en processledningsåtgärd och inte ett beslut.

18.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 december 2009 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det beslut som harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd meddelat den 29 september 2009.

19.

Klaganden åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Jag kommer endast att ta upp den andra grunden, eftersom det enbart är den som är föremål för förevarande överklagande.

20.

Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 77a första och andra styckena i förordning nr 40/94. Till stöd för denna grund gjorde klaganden gällande att harmoniseringsbyråns meddelande av den 20 maj 2008 utgjorde ett beslut. Eftersom det enligt regel 17.5 i tillämpningsförordningen är genom ett beslut som det konstateras att invändningen inte kan anses vara vederbörligen framställd eller genom ett beslut som invändningen avvisas, medför principen om rättsakters parallellitet eller actus contrarius att den rättsakt genom vilken harmoniseringsbyrån finner att invändningen kan tas upp till sakprövning likaledes måste kvalificeras som ett beslut.

21.

Enligt klaganden kunde detta beslut följaktligen endast återkallas under iakttagande av det förfarande som anges i artikel 77a i förordning nr 40/94, jämförd med regel 53 a i tillämpningsförordningen.

22.

Tribunalen ansåg att skrivelsen av den 20 maj 2008 inte utgjorde ett beslut utan enbart en processledningsåtgärd inom ramen för invändningsförfarandet. För det första fann tribunalen att skrivelsen endast var ett meddelande riktat till klaganden angående tidpunkten för inledandet av invändningsförfarandets kontradiktoriska skede och en anmodan att lägga fram faktiska omständigheter, bevis och synpunkter till stöd för invändningen. För det andra ansåg tribunalen att nämnda skrivelse inte gav upphov till några rättsverkningar för klaganden. Slutligen fann tribunalen att skrivelsen inte utgjorde något slutgiltigt ställningstagande från harmoniseringsbyråns sida om huruvida invändningen kunde tas upp till sakprövning.

23.

Tribunalen fann sedan att klaganden inte kunna vinna framgång med sina argument avseende principen om rättsakters parallellitet och actus contrarius. Tribunalen fann dessutom att klaganden inte kunde åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar som skrivelsen gett upphov till hos klaganden, eftersom skrivelsen av den 20 maj 2008 inte var ett beslut.

24.

Slutligen konstaterade tribunalen att det i målet inte rörde sig om en internationell registrering som designerar Europeiska unionen och att det saknades anledning att uttala sig om den rättsliga kvalificeringen av harmoniseringsbyråns anmälan till Världsorganisationen för immateriell äganderätt (Wipo) av de invändningar som den bedömt kunna tas upp till sakprövning.

25.

Efter det att tribunalen hade prövat de övriga två grunderna avvisade den klagandens talan i den överklagade domen.

26.

Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

27.

Harmoniseringsbyrån har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

28.

Klaganden har i sin enda grund hävdat att tribunalen har åsidosatt artikel 77a första och andra styckena i förordning nr 40/94 i vilken det föreskrivs ett specifikt förfarande för att upphäva ett rättsstridigt beslut.

29.

Grunden består av tre delar. För det första anser klaganden att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att skrivelsen av den 20 maj 2008 enbart utgjorde en processledningsåtgärd i invändningsförfarandet och att tribunalen följaktligen åsidosatte principen om effektivt domstolsskydd och rättssäkerhetsprincipen. För det andra har klaganden hävdat att tribunalen inte tolkade begreppet meddelande på ett korrekt sätt, såtillvida att begreppet i sig kan innehålla ett beslut. För det tredje har klaganden gjort gällande att den överklagade domen är otillräckligt motiverad.

30.

Den första delgrunden består av två anmärkningar. För det första har klaganden hävdat att skrivelsen av den 20 maj 2008 i vilken harmoniseringsbyrån fann att klagandens invändning kunde tas upp till sakprövning innehåller ett beslut och att invändningen följaktligen borde ha återkallats i enlighet med artikel 77a i förordning nr 40/94. För det andra har klaganden anklagat tribunalen för att ha åsidosatt klagandens rätt till ett effektivt domstolsskydd och rättssäkerhetsprincipen.

31.

Harmoniseringsbyrån har bestritt dessa argument.

32.

Det är uppenbart att det aktuella ärendet inte är tillfredsställande med avseende på hur det har handlagts och de felaktiga bedömningar som gjorts. Jag anser vidare att den omständigheten att den omtvistade rättsakten inte gavs formen av ett beslut för det första leder till att klaganden fråntas de processuella garantier som har stadsfästs dels i artikel 57 i förordning nr 40/94, i vilken det föreskrivs en möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring, dels i artikel 77a i förordningen, som fastställer bestämmelser om återkallande av rättsakter som utgör beslut.

33.

Jag delar tribunalens uppfattning att denna rättsakt inte utgör ett beslut, just därför att den inte ger upphov till några bindande rättsverkningar för klaganden.

34.

För att komma fram till denna slutsats är det nödvändigt dels att erinra om domstolens rättspraxis angående den rättsliga karaktären hos rättsakter mot vilka talan kan väckas, dels att undersöka den omtvistade rättsaktens innehåll samt det processuella sammanhang i vilket den ingår.

35.

Det följer av den fasta rättspraxis som tribunalen erinrade om i punkt 90 i den överklagade domen att ett beslut som sådant endast kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, om rättsakten kan ge upphov till bindande rättsverkningar. Med andra ord måste sökandenas intressen påverkas och deras rättsliga ställning väsentligen förändras. ( 8 )

36.

Det är likaledes vedertaget att för att kunna avgöra om en angripen rättsakt har sådana verkningar ska man fästa avseende vid dess innehåll och inte dess form. ( 9 ) Det saknar således relevans om rättsakten inte betecknas som ett beslut av sin upphovsman.

37.

Denna rättspraxis gör det möjligt att utvidga området för en talan om ogiltigförklaring till att även omfatta rättsakter som inte formellt kan kvalificeras som beslut, men som genom sitt innehåll medför bindande rättsverkningar. Den gör det även möjligt att hindra institutionerna från att undandra sig unionsdomstolens prövning genom att blott bryta mot formkraven vad avser exempelvis en rättsakts titel, dess motivering eller omnämnandet av de bestämmelser som utgör dess rättsliga grund.

38.

Huruvida det föreligger bindande rättsverkningar eller ej är särskilt viktigt när det ska bedömas om det är möjligt att väcka talan mot en rättsakt som ingår i ett sådant administrativt förfarande i flera skeden som förfarandet för prövning av en invändning vid harmoniseringsbyrån. I detta förfarande antar harmoniseringsbyrån ett stort antal rättsakter genom vilka den beslutar om processledningsåtgärder, men även gör en slutgiltig bedömning av huruvida ansökan är välgrundad. Alla dessa rättsakter medför emellertid inte rättsverkningar för parterna i ett ärende.

39.

Domstolen delar således in dessa rättsakter i olika kategorier.

40.

Den första kategorin avser rättsakter genom vilka ifrågavarande institution slutgiltigt fastslår sitt ställningstagande efter avslutat förfarande. Dessa utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas, eftersom de medför bindande rättsverkningar och inte åtföljs av någon annan rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Så är fallet med det beslut i vilket harmoniseringsbyrån finner att ett företags invändning är befogad och den följaktligen avslår registreringen av ett gemenskapsvarumärke.

41.

Den andra kategorin utgörs av mellankommande rättsakter som har till syfte att förbereda det slutliga beslutet.

42.

För det första finns det åtgärder som, även om de antagits under det förberedande förfarandet, avslutar ett separat skede i förhållande till huvudförfarandet och medför rättsverkningar. ( 10 )

43.

Det finns många exempel på detta i förfarandena avseende genomförandet av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. Dessa förfaranden innehåller flera efter varandra följande skeden, såsom den inledande utredningen, det kontradiktoriska förfarandet och hörandet. Således har domstolen, i sina domar i målen Hoechst mot kommissionen ( 11 ) och Orkem mot kommissionen, ( 12 ) godtagit att beslut genom vilka kommissionen begär upplysningar från företag eller påskyndar undersökningarna på plats utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas.

44.

På samma sätt har domstolen funnit att ett beslut genom vilket kommissionen, efter sin preliminära granskning, inleder det formella granskningsförfarandet utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. ( 13 ) Domstolen anser att ett sådant beslut medför rättsverkningar för den berörda medlemsstaten och de berörda företagen, eftersom kommissionen kan besluta att åtgärden ska avbrytas. Enligt domstolen är dessa rättsverkningar oberoende av det slutliga beslutet och kan inte prövas i samband med en talan mot det slutliga beslutet, vilket innebär att sökandena inte ges ett tillräckligt domstolsskydd. ( 14 )

45.

För det andra finns det ”rent förberedande” ( 15 ) eller ”enbart förberedande” ( 16 ) åtgärder. Dessa åtgärder utgör endast ett av de steg som gör det möjligt för institutionen att anta sitt slutliga beslut. De medför inga rättsverkningar och utgör enligt rättspraxis inte rättsakter mot vilka talan kan väckas. Ur denna synvinkel anser domstolen att de fel som nämnda åtgärder kan vara behäftade med kan åberopas till stöd för en talan mot det slutliga beslut i vars beredning de ingår. ( 17 ) Detta är fallet, i konkurrensrätten, med den rättsakt genom vilken kommissionen meddelar sina invändningar mot företagen.

46.

Hänvisningen till denna rättspraxis tjänar till att klargöra hur domstolen resonerar på detta område.

47.

Som jag nyss har påpekat, strävar domstolen efter att säkerställa att de rättigheter som tillkommer enskilda enligt unionsrätten omfattas av ett effektivt domstolsskydd. I domen i målet Athinaïki Techniki mot kommissionen ( 18 ) erinrade domstolen om att unionen är en rättsgemenskap och de processuella regler som är tillämpliga på de olika formerna av talan ska tolkas på ett sådant sätt att reglerna kan bidra till uppnåendet av detta mål. ( 19 ) Därför måste de förberedande rättsakter som kan medföra rättsverkningar och som avslutar ett förfarande som är accessoriskt i förhållande till huvudförfarandet enligt domstolen kunna vara föremål för en talan om ogiltigförklaring.

48.

Domstolen strävar emellertid också efter att undvika att talan alltför ofta väcks mot förberedande åtgärder, vilket skulle kunna förlama institutionernas verksamhet.

49.

Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som den omtvistade rättsakten ska kvalificeras. Utgör den, såsom tribunalen gjort gällande, enbart en processledningsåtgärd i invändningsförfarandet eller rör det sig, såsom klaganden har hävdat, om ett beslut?

50.

För att denna fråga ska kunna besvaras måste innehållet i skrivelsen av den 20 maj 2008 och det processuella sammanhang i vilket den ingår undersökas.

51.

Såsom framgår av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i punkt 9 i den överklagade domen och tribunalens konstateranden i punkterna 91, 92 och 95 i denna dom, underrättades klaganden i skrivelsen av den 20 maj 2008 om att harmoniseringsbyrån ”funnit att invändningen kan tas upp till sakprövning såvitt den baseras på det äldre icke registrerade varumärket Redtube” Även om invändningen baserades på andra äldre rättigheter, har prövningen av huruvida dessa andra rättigheter kan tas upp till sakprövning ännu inte ägt rum. Därefter upplystes klaganden tillsammans med RT Mediasolutions om förlikningsperiodens längd, fristen för inledande av förfarandets kontradiktoriska skede och slutligen fristerna för klagandens styrkande av invändningen och RT Mediasolutions besvarande av detta.

52.

Det är tydligt att den andra delen av denna skrivelse enbart utgör ett meddelande avsett för parterna vilket helt saknar beslutskaraktär, eftersom harmoniseringsbyrån upplyser dem i enlighet med regel 18.1 i tillämpningsförordningen om de tidsfrister som gäller under invändningsförfarandets gång.

53.

Nämnda skrivelse kan emellertid inte anses vara begränsad till att upplysa parterna om invändningsförfarandets inledande och tillhörande frister. Det är nämligen nödvändigt att beakta den första delen av skrivelsen av den 20 maj 2008 i vilken harmoniseringsbyrån upplyser klaganden om att den ”funnit att invändningen kan tas upp till sakprövning” såvitt den baseras på det äldre icke registrerade varumärket Redtube.

54.

Enligt klagandens åsikt utgör detta ett beslut i sig, eftersom harmoniseringsbyrån i princip gör en slutgiltig bedömning av möjligheten att ta upp invändningen till sakprövning, vilken kan medföra bindande rättsverkningar. Det är riktigt att användningen av verbet ”finna” visar att harmoniseringsbyrån faktiskt tog ställning till huruvida invändningen kunde tas upp till sakprövning.

55.

Detta räcker dock inte enligt min mening för att den omtvistade rättsakten ska tillerkännas beslutskaraktär.

56.

Invändningsförfarandet består av två skeden som måste särskiljas. Det gäller först prövningen av huruvida invändningen kan tas upp till sakprövning, vilket anges i regel 17 i tillämpningsförordningen. Därefter sker en prövning i egentlig mening som föreskrivs i artikel 43 i förordning nr 40/94 och styrs av reglerna 18–20 i tillämpningsförordningen.

57.

Prövningen av huruvida invändningen kan tas upp till sakprövning är förberedande till sin karaktär. Den ska göra det möjligt för harmoniseringsbyrån att bedöma detta med avseende på de villkor som uttryckligen finns angivna i regel 15 och regel 16 i tillämpningsförordningen. Harmoniseringsbyrån ska följaktligen försäkra sig om att de absoluta villkor som fastställts i regel 15.2 a–c och regel 16.1 i förordningen är uppfyllda. Detta innebär dels att det av invändningsanmälan klart måste framgå vilken ansökan om gemenskapsvarumärke som avses, vilket äldre varumärke som invändningen baseras på och grunderna för invändningen, dels att invändningen är översatt. Harmoniseringsbyrån ska även försäkra sig om att villkoren i regel 15.2 d–h i tillämpningsförordningen är uppfyllda, det vill säga att invändningsanmälan måste innehålla en avbildning av det äldre märket, uppgifter om de varor och tjänster på vilka invändningen baseras samt uppgifter om den invändande parten eller vederbörandes ombud.

58.

Om dessa villkor inte är uppfyllda ska harmoniseringsbyrån avvisa invändningen genom att fatta ett beslut som innebär att invändningsförfarandet avslutas. Det är endast i denna situation som unionslagstiftaren föreskriver en skyldighet för harmoniseringsbyrån att fatta ett beslut, vilket kan bli föremål för en talan i enlighet med artikel 57 i förordning nr 40/94.

59.

När däremot alla villkoren är uppfyllda godtar harmoniseringsbyrån att invändningen tas upp till sakprövning genom en rättsakt som unionslagstiftaren inte har definierat.

60.

I den situationen och i enlighet med regel 18.1 första meningen i tillämpningsförordningen inleder denna rättsakt det egentliga förfarandet för prövning av invändningen. ( 20 ) Detta förfarande ska göra det möjligt för harmoniseringsbyrån att erhålla fullständiga upplysningar om alla de omständigheter som framförts till stöd för invändningen och att ta ställning till de sakfrågor som är förbundna med den. Det är således inte förrän i detta skede av förfarandet som den invändande parten är skyldig att lägga fram fakta, bevis och argument till stöd för invändningen i enlighet med regel 19 i tillämpningsförordningen och det är på denna grundval som harmoniseringsbyrån ska göra en prövning av det välgrundade i invändningen genom att bedöma om en registrering av det varumärke som ansökan avser riskerar att inkräkta på den invändande partens förvärvade rättigheter. Det är inte förrän efter det att prövningen avslutats som harmoniseringsbyrån fattar ett slutligt beslut genom vilket den kan antingen helt eller delvis ogilla invändningen eller bifalla den och följaktligen avslå ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke. Enligt artikel 57 i förordning nr 40/94 kan detta beslut vara föremål för en talan om ogiltigförklaring.

61.

Jag konstaterar att en rättsakt i vilken harmoniseringsbyrån finner att en invändning kan tas upp till sakprövning således inte utgör en rättsakt som ger uttryck för harmoniseringsbyråns slutliga beslut i invändningsförfarandet utan en förberedande rättsakt som innebär att förfarandet för sakprövning av invändningen inleds, och som hänför sig till inledningen av den stegvisa beredningen av det slutliga beslutet.

62.

För övrigt medför denna rättsakt enligt min mening inga som helst bindande rättsverkningar. Den gör det möjligt att inleda ett förlikningsförfarande mellan parterna och – i brist på uppgörelse i godo – att inleda diskussionen i de sakfrågor som är förbundna med invändningen. Vad den invändande parten beträffar åläggs denne genom förlikningsförfarandet en enda skyldighet – om det önskas uppnå bifall till invändningen – nämligen att lägga fram eller komplettera fakta, bevis och argument till stöd för invändningen.

63.

Följaktligen kan jag inte anse att den omtvistade rättsakten påverkar klagandens intressen eller förändrar klagandens rättsliga ställning. Klagandens rättsliga ställning kan inte jämställas med den rättsliga ställning som en medlemsstat har vilken, på grund av att kommissionen inlett det formella granskningsförfarandet av ett pågående stöd, är skyldig att avbryta stödet och inte heller med den rättsliga ställningen för en enskild som, till följd av att hans eller hennes skuldsaneringsärende, tas upp till sakprövning automatiskt får uppskov med verkställigheten av de åtgärder som riktats mot vederbörandes tillgångar. I förevarande mål går den omtvistade rättsaktens rättsverkningar inte längre än verkningarna av en rättegångshandling som inte, utanför den aktuella processen, påverkar klagandens rättsliga ställning ( 21 ) eller den rättsliga ställningen för parterna i ärendet.

64.

Det måste härvidlag framhållas att klaganden inte har något intresse av att väcka talan mot den rättsakt genom vilken harmoniseringsbyrån finner att invändningen kan tas upp till sakprövning.

65.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att den rättsakt genom vilken harmoniseringsbyrån fann att klagandens invändning kunde tas upp till sakprövning utgör en förberedande åtgärd som saknar bindande rättsverkningar gentemot klaganden.

66.

Följaktligen gör jag den bedömningen att tribunalen inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 102 i den överklagade domen finna att skrivelsen av den 20 maj 2008 inte utgör ett beslut ( 22 ) och jag föreslår att domstolen underkänner den första anmärkningen.

67.

Klaganden har genom sin andra anmärkning förebrått tribunalen att den åsidosatt rätten till effektivt domstolsskydd genom att inte anse att den omtvistade rättsakten har beslutskaraktär. Klaganden har även hävdat att tribunalen har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen, eftersom klaganden var berättigad att utgå ifrån dels att harmoniseringsbyrån hade fattat ett slutligt beslut angående ansökans upptagande till sakprövning och skulle inleda invändningsförfarandet, dels att harmoniseringsbyrån skulle iaktta föreskrifterna i artikel 77a i förordning nr 40/94.

68.

Rätten till effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i unionsrätten som även har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( 23 ) samt i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 24 ) Denna princip kräver att varje individ vars rättigheter har kränkts har tillgång till ett effektivt rättsmedel.

69.

I förevarande mål anser jag inte att tribunalen har åsidosatt nämnda princip genom att inte betrakta den omtvistade rättsakten som ett beslut. För det första erinrar jag om att rättsakten inte ger upphov till någon rättighet till förmån för klaganden och att den således inte påverkar klagandens rättsliga ställning. Klaganden har som jag redan har påpekat inte något intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten, eftersom den innebär att den invändning som klaganden själv har framställt ska kunna tas upp till sakprövning. För det andra är det utrett att klaganden inte fråntagits möjligheten att göra gällande sina rättigheter och att angripa eventuella oegentligheter som kan ha förekommit i ärendet, eftersom klaganden väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 22 januari 2009, i vilket harmoniseringsbyrån hade funnit att invändningen inte var vederbörligen framställd.

70.

Följaktligen anser jag att denna anmärkning ska underkännas.

71.

Det framgår av innehållet i skrivelsen av den 2 oktober 2008 med rubriken ”Rättelse” att harmoniseringsbyrån återkallade den omtvistade rättsakten och uppgav att den hade avsänts av misstag och skulle anses sakna föremål. Det är uppenbart – vilket harmoniseringsbyrån för övrigt har medgett vid förhandlingen – att rättsakten i realiteten var behäftad med en oriktig bedömning som påverkade prövningen av huruvida ifrågavarande ansökan kunde tas upp till sakprövning och felaktigt medförde att ett invändningsförfarande inleddes. Det sätt på vilket rättsakten återkallades, liksom den tid som gick innan harmoniseringsbyrån reagerade är enligt min mening högst klandervärda och väcker naturligtvis frågor om iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

72.

Det är emellertid ostridigt att harmoniseringsbyrån har rätt att återkalla en rättsakt som den anser vara felaktig. ( 25 ) Denna befogenhet har sin grund i legalitetsprincipen, vilken kräver att en rättsstridighet inte ska bestå och ger myndigheten – till följd av avlägsnandet av den rättsakt som är behäftad med felet – möjlighet att rätta till detta fel i rättsordningen. Den gör det också möjligt att undvika talan i domstol och bidrar naturligtvis till att säkerställa en god förvaltningssed.

73.

Det framgår av fast rättspraxis att återkallandet av en felaktig rättsakt måste vara underkastat mycket stränga villkor, eftersom det handlar om att förlika legalitetsprincipen med rättssäkerhetsprincipen och att respektera de berättigade förväntningarna hos den som gynnas av rättsakten och som kunnat hysa tilltro till att den var lagenlig. ( 26 ) Rättssäkerhetsprincipen, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, ( 27 ) syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionsrätten ( 28 ) och kräver att unionens institutioner respekterar att de rättsakter som de antagit i princip inte kan ändras. Följaktligen kräver domstolen vid fall av återkallande av en felaktig rättsakt att den aktuella institutionen iakttar tillhörande behörighets- och handläggningsregler, agerar inom en rimlig tid och beaktar i vilken mån den berörde eventuellt har kunnat förlita sig på rättsaktens lagenlighet.

74.

Unionslagstiftaren har således i förordning nr 40/94 föreskrivit i artikel 77a ett särskilt förfarande som gör det möjligt för harmoniseringsbyrån att återkalla ett beslut som är behäftat med ett uppenbart handläggningsfel. Enligt punkt 2 i denna artikel måste harmoniseringsbyrån således förordna om att beslutet återkallas inom sex månader från den dag då beslutet fattades, sedan parterna i ärendet har hörts. Genom detta förfarande införs en frist för återkallande av rättsakten som en garanti för rättssäkerhet och parterna i ärendet tillerkänns rätten att bli hörd.

75.

De garantier som den berörde ges i detta sammanhang gäller dock endast i den mån rättsakten ger upphov till en rättighet och rör vederbörandes rättsliga och faktiska ställning.

76.

Vi har emellertid konstaterat att den omtvistade rättsakten utgör en förberedande rättsakt i förfarandet i förhållande till det slutliga beslutet, som inte kan ge upphov till rättsverkningar gentemot klaganden och som inte i sig utgör ett beslut. Följaktligen kan klaganden inte åberopa rättssäkerhetsprincipen vad gäller återkallandet av den omtvistade rättsakten.

77.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den andra anmärkning som klaganden har framfört likaledes ska underkännas.

78.

Följaktligen anmodar jag domstolen att besluta att talan inte kan vinna bifall på den enda grundens första del.

79.

I den enda grundens andra del har klaganden invänt mot att tribunalen i punkt 114 i den överklagade domen har grundat sitt resonemang på att det i regel 17.5 i tillämpningsförordningen anges ”beslut” i det fall där invändningen inte anses ha lämnats in och att termen ”meddelande” används i regel 18.1 i förordningen. Det framgår emellertid av regel 62.1 i nämnda förordning att ett meddelande också kan innehålla ett beslut. ( 29 )

80.

Harmoniseringsbyrån har bestritt detta argument.

81.

Jag anser i likhet med harmoniseringsbyrån att det inte finns grund för detta argument.

82.

För det första kan klaganden inte förebrå tribunalen att den använde samma uttryck som den tillämpliga lagstiftningen till stöd för sin bedömning av den omtvistade rättsaktens rättsliga karaktär.

83.

För det andra har klaganden underlåtit att beakta det resonemang som föregår punkt 114 i den överklagade domen, särskilt i punkterna 88–102, där tribunalen redogjorde för skälen till att den omtvistade rättsakten inte kunde anses utgöra ett beslut. Den beaktade härvidlag till fullo att ett meddelande, såsom det aktuella meddelandet, i sig kunde innehålla ett beslut. Tribunalen erinrade nämligen i punkt 94 i den överklagade domen om att ”det är inte möjligt att begränsa sig till att enbart pröva formen hos skrivelsen av den 20 maj 2008” och att det bör fästas avseende vid rättsaktens innehåll snarare än dess form för att avgöra huruvida skrivelsen är ett beslut och detta i överensstämmelse med domstolens rättspraxis.

84.

Mot bakgrund av det ovan angivna föreslår jag följaktligen att domstolen förklarar att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra delgrunden.

85.

Genom den enda grundens tredje del har klaganden väsentligen gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den inte på ett tillräckligt utförligt sätt bemötte klagandens argument avseende de rättsverkningar som följer av en internationell registrering av ett varumärke som designerar unionen. I första instans hävdade nämligen klaganden att harmoniseringsbyrån i samband med en sådan registrering är skyldig att underrätta Wipo om att en invändning kan tas upp till sakprövning vilket medför konkreta rättsverkningar, eftersom det omnämns i det internationella varumärkesregistret att varumärket preliminärt inte är skyddat. Tribunalen nöjde sig dock med att i punkt 132 i den överklagade domen svara på följande sätt:

”… det räcker att konstatera att förevarande mål inte rör en internationell registrering som designerar unionen utan en ansökan om gemenskapsvarumärke. Det är således inte nödvändigt att uttala sig om den rättsliga karaktären hos en sådan anmälan från harmoniseringsbyrån till Wipo i samband med ansökningar om internationella registreringar som designerar unionen.”

86.

Klaganden har kritiserat tribunalen för att den inte tog hänsyn till att den rättsakt genom vilken harmoniseringsbyrån underrättar Wipo om att en invändning kan tas upp till sakprövning utgör ett beslut. Principen om effektivt domstolsskydd och rättssäkerhetsprincipen kräver då att den omtvistade rättsakten, eftersom den utgör ett meddelande riktat till den som ansöker om registrering av ett varumärke, i det sammanhanget också kvalificeras som ”beslut”.

87.

Harmoniseringsbyrån har bestritt detta argument bland annat därför att den anser att förfarandena för registrering av ett gemenskapsvarumärke respektive ett internationellt varumärke inte är jämförbara.

88.

För att kunna bedöma huruvida argumentet är välgrundat erinrar jag om räckvidden av den motiveringsskyldighet som åligger tribunalen.

89.

Skyldigheten att motivera domar följer av artikel 36 i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan och artikel 81 i tribunalens rättegångsregler.

90.

Enligt fast rättspraxis ska det av motiveringen till en dom klart och tydligt framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövning. ( 30 ) När det gäller en talan som grundar sig på artikel 263 FEUF innebär kravet på motivering att tribunalen prövar de yrkanden om ogiltigförklaring som en sökande har framställt och att den redogör för skälen till att talan inte kan bifallas på den grunden eller till att den angripna rättsakten ogiltigförklaras.

91.

Domstolen har emellertid begränsat skyldigheten att bemöta de grunder som åberopats i domen i målet Connolly mot kommissionen. ( 31 ) Domstolen ansåg att motiveringen av en dom ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i målet, ( 32 ) och tribunalen kan inte vara tvungen att ”i detalj bemöta varje argument som åberopats av sökanden, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning”. ( 33 )

92.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag att tribunalen på ett tillfredsställande sätt har bemött klagandens argument. Den har förklarat varför det enligt dess uppfattning inte var nödvändigt att uttala sig om den rättsliga karaktären hos den rättsakt i vilken harmoniseringsbyrån underrättar Wipo om att en invändning kan tas upp till sakprövning i samband med en ansökan om internationell registrering som designerar unionen. Denna förklaring är visserligen kortfattad men inte desto mindre tillräcklig. Den rättsliga karaktären hos den omtvistade rättsakten kan nämligen inte vara identisk med den rättsliga karaktären hos en rättsakt som antagits inom ramen för ett annat förfarande som ger upphov till för detta förfarande specifika rättsverkningar, utan den ska bedömas med avseende på den omtvistade rättsaktens särskilda innehåll och rättsverkningar.

93.

Jag vill framhålla att denna förklaring för övrigt har gjort det möjligt för klaganden att kritisera tribunalens bedömning och den gör det också möjligt för domstolen att göra sin prövning.

94.

I detta sammanhang anser jag inte att tribunalens ovan i punkt 132 angivna motivering i den överklagade domen är otillräcklig.

95.

Jag föreslår följaktligen att domstolen finner att överklagandet inte kan vinna bifall på den enda grundens tredje del.

96.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen förklarar att överklagandet inte kan bifallas på den enda grund som klaganden har åberopat avseende åsidosättande av artikel 77a första och andra styckena i förordning nr 40/94 och att överklagandet således ska ogillas.

97.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen beslutar följande: