Mål C‑476/10

projektart Errichtungsgesellschaft mbH m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från

Unabhängiger Verwaltungssenat des Landes Vorarlberg)

”Artikel 104. 3 första stycket i rättegångsreglerna − Fri rörlighet för kapital – Artikel 40 i EES-avtalet samt bilaga XII till det avtalet – Förvärv av en fritidsbostad i delstaten Vorarlberg (Österrike) av medborgare i Furstendömet Liechtenstein – Förfarande med krav på förhandstillstånd – Upptagande till prövning”

Sammanfattning av beslutet

Internationella avtal – Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Fri rörlighet för kapital – Restriktioner

(EES-avtalet, artikel 40 och bilaga XII; rådets direktiv 88/361, artikel 6.4)

Artikel 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) av den 2 maj 1992 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken det, med stöd av artikel 6.4 i direktiv 88/361 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (artikeln upphävd genom Amsterdamfördraget), inte är tillåtet för en medborgare i Furstendömet Liechtenstein att förvärva en fritidsbostad i en medlemsstat i Europeiska unionen, och en nationell myndighet är därför skyldig att underlåta att tillämpa denna lagstiftning.

Sedan den 1 maj 1995, den dag då EES-avtalet trädde i kraft för Furstendömet Liechtensteins vidkommande, kan medlemsstaterna endast upprätthålla eller åberopa en lagstiftning som begränsar den fria rörligheten för kapital gentemot Furstendömet Liechtenstein inom de områden som avtalet omfattar, om lagstiftningen enligt unionsrätten får tillämpas gentemot andra medlemsstater i unionen.

(se punkterna 39 och 51 samt domslutet)

DOMSTOLENS BESLUT (åttonde avdelningen)

den 24 juni 2011 (*)

”Artikel 104. 3 första stycket i rättegångsreglerna − Fri rörlighet för kapital – Artikel 40 i EES-avtalet samt bilaga XII till det avtalet – Förvärv av en fritidsbostad i delstaten Vorarlberg (Österrike) av medborgare i Furstendömet Liechtenstein – Förfarande med krav på förhandstillstånd – Upptagande till prövning”

I mål C‑476/10,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Unabhängiger Verwaltungssenat des Landes Vorarlberg (Österrike) genom beslut av den 22 september 2010, som inkom till domstolen den 1 oktober 2010, i ett förfarande som anhängiggjorts av

projektart Errichtungsgesellschaft mbH,

Eva Maria Pepic,

Herbert Hilbe,

meddelar

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Schiemann samt domarna L. Bay Larsen och A. Prechal (referent),

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

som avser att avgöra målet genom motiverat beslut i enlighet med artikel 104.3 första stycket i domstolens rättegångsregler,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Beslut

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES‑avtalet).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan projektart Errichtungsgesellschaft mbH (nedan kallat projektart), Eva Maria Pepic och Herbert Hilbe och å andra sidan Grundverkehrslandeskommission des Landes Vorarlberg (Österrike) (behörig myndighet för delstaten Voralberg i fråga om förvärv av fast egendom). Målet rör myndighetens avslag på Eva Maria Pepic och Herbert Hilbes ansökan om tillstånd att förvärva en lägenhet av projektart, på grund av att de villkor som enligt lagstiftningen i delstaten Vorarlberg gäller för utlänningars förvärv av fritidsbostäder inte var uppfyllda.

 Tillämpliga bestämmelser

 EES-avtalet

3        I artikel 40 i EES‑avtalet föreskrivs följande:

”Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några restriktioner mellan de avtalsslutande parterna avseende rörligheten för kapital som tillhör personer bosatta i [medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen eller Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta)] och inte heller någon diskriminering som grundas på parternas nationalitet eller bostadsort eller på den ort där sådant kapital är placerat. Bilaga XII innehåller de bestämmelser som behövs för att genomföra och tillämpa denna artikel.”

4        Bilaga XII till EES-avtalet, med rubriken ”Fri rörlighet för kapital”, hänvisar till rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget [artikeln upphävd genom Amsterdamfördraget] (EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44).

5        Bilaga XII har följande lydelse:

”…

Bestämmelserna i [direktiv 88/361] skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassning:

…

e)      Under övergångsperioderna skall EFTA-staterna inte behandla nya och befintliga investeringar, gjorda av företag eller medborgare från EG‑stater eller andra EFTA-stater, mindre förmånligt än enligt den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för avtalets undertecknande, dock med rätt för EFTA-staterna att införa lagstiftning som är i överensstämmelse med avtalet, särskilt bestämmelser som rör förvärv av fritidsbostäder och som till sina konsekvenser motsvarar sådan lagstiftning som inom gemenskapen har upprätthållits med stöd av artikel 6.4 i direktivet.

…”

 Direktiv 88/361

6        Enligt artikel 1.1 i direktiv 88/361 är kapitalrörelser klassificerade i enlighet med nomenklaturen i bilaga 1 till direktivet.

7        Det framgår av bilagan att begreppet kapitalrörelse bland annat omfattar transaktioner genom vilka personer som saknar hemvist i landet investerar i fast egendom i en medlemsstat.

8        I artikel 6.4 i direktivet föreskrivs följande:

”Gällande inhemsk lagstiftning avseende förvärv av fritidsbostäder får upprätthållas intill dess [Europeiska unionens råd] i enlighet med … artikel 69 [i EEG‑fördraget (sedermera artikel 69 i EG‑fördraget, upphävd genom Amsterdamfördraget)] antar ytterligare bestämmelser för detta område. Denna bestämmelse skall inte påverka tillämpligheten av andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen.”

 Den nationella lagstiftningen

9        I 2 § punkt 7 i delstatens Vorarlbergs lag om överlåtelse av fast egendom (Grundverkehrsgesetz, LGBl. 42/2004), i dess lydelse enligt LGBl. 19/2009 (nedan kallad GVG), föreskrivs följande:

”Med förvärv av en fritidsbostad avses förvärv i syfte att uppföra eller utnyttja en fritidsbostad, eller förvärv i syfte att upplåta en sådan bostad åt tredje man.”

10      I 3 § GVG föreskrivs följande:

”1) I den mån det följer av unionsrätten gäller inte bestämmelserna om utlänningars förvärv av fast egendom, om inte annat följer av punkt 2, för

a)      personer som utövar den fria rörligheten för arbetstagare,

b)      personer och bolag som utövar sin etableringsrätt,

c)      personer och bolag som utövar den fria rörligheten för tjänster,

d)      personer som utövar sin rätt att uppehålla sig i landet,

e)      personer och bolag som utövar den fria rörligheten för kapital, under förutsättning att de är bosatta i en medlemsstat i Europeiska unionen eller inom en stat som omfattas av [EES-avtalet].

2)      Vid förvärv av fritidsbostad medför bestämmelserna i EES-avtalet avseende fri rörlighet för kapital inte undantag från reglerna om utlänningars förvärv av fast egendom.

3)      Om det följer av internationella åtaganden att vissa personer ska jämställas med nationella medborgare, ska bestämmelserna om utlänningars förvärv av fast egendom inte tillämpas.

…”

11      I 7 § punkt 1 GVG föreskrivs följande:

”Utlänningars förvärv av följande rättigheter kräver tillstånd från behörig myndighet i fråga om förvärv av fast egendom:

a)      äganderätt till fast egendom och byggnader i den mening som avses i 435 § i civillagen [Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch],

…”

12      I 8 § GVG stadgas följande:

”1)      Tillstånd till förvärv av rättigheterna får endast meddelas

...

b)      om statens politiska intressen inte påverkas, och

c)      om utlänningen har ett kulturellt, ekonomiskt eller socialt intresse av förvärvet.

2)      Punkt 1 tillämpas inte om internationella åtaganden utgör hinder härför.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13      Eva Maria Pepic och Herbert Hilbe, som är medborgare i och bosatta i Furstendömet Liechtenstein, avser att av projektart förvärva en lägenhet i ett bostadshus i Lochau i delstatenVorarlberg.

14      De avser att använda lägenheten inledningsvis som fritidsbostad, men planerar att flytta dit om cirka tio år, när de har gått i pension.

15      Den 23 mars 2010 nekade Grundverkehrslandeskommission des Landes Vorarlberg Eva Maria Pepic och Herbert Hilbe det tillstånd som enligt 7 § punkt 1 GVG är nödvändigt för att förvärva lägenheten.

16      Eva Maria Pepic, Herbert Hilbe och projektart överklagade beslutet till Unabhängiger Verwaltungssenat des Landes Vorarlberg (nedan kallad Unabhängiger Verwaltungssenat).

17      Unabhängiger Verwaltungssenat har angett att 3 § punkt 2 GVG är tillämplig i förevarande mål, eftersom det är fråga om utlänningars förvärv av en fritidsbostad. Således förutsätter ett sådant förvärv förhandstillstånd enligt 7 § punkt 1 a GVG.

18      Utgången i målet vid Unabhängiger Verwaltungssenat beror därför i huvudsak på frågan huruvida 3 § punkt 2 GVG, som grundar sig på artikel 6.4 i direktiv 88/361, är förenlig med EES-avtalet.

19      I detta hänseende uppkommer frågan huruvida artikel 6.4 i direktiv 88/361, som avser genomförandet av artikel 67 i EEG‑fördraget, fortfarande kan tillämpas när en medborgare i en Eftastat, som är part i EES-avtalet, i förevarande fall Furstendömet Liechtenstein, förvärvar en fritidsbostad i en medlemsstat i unionen.

20      Unabhängiger Verwaltungssenat anser att det – vad avser situationen i unionen – visserligen är så, att den senare tillkomna bestämmelsen i artikel 73b.1 i EG‑fördraget (sedermera artikel 56.1 EG) innebar undantag i sak från artikel 67 i EEG‑fördraget, men att direktiv 88/361 – vad beträffar Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES) – varken upphävts formellt eller ändrats i sak, varför det fortfarande utgör en del av EES-avtalet. Härav följer att artikel 67 i EEG‑fördraget är fortsatt tillämplig i EES.

21      Vidare har Unabhängiger Verwaltungssenat framhållit att domstolen i punkt 31 i dom av den 23 september 2003 i mål C‑452/01, Ospelt och Schlössle Weissenberg (REG 2003, s. I‑9743), fann att medlemsstaterna, sedan den 1 maj 1995, den dag då EES-avtalet trädde i kraft för Furstendömet Liechtensteins vidkommande, inte längre kan åberopa artikel 73c i EG‑fördraget (nu artikel 57 EG) gentemot denna Eftastat inom de områden som omfattas av avtalet.

22      Eftersom nämnda dom enbart avsåg överlåtelse av jordbruksfastigheter, är det emellertid oklart huruvida denna rättspraxis endast avser sådana fastigheter eller om den, tvärtom, ska tillämpas generellt.

23      Unabhängiger Verwaltungssenat har mot bakgrund av dessa omständigheter beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Ska bestämmelsen i artikel 6.4 i direktiv 88/361…, enligt vilken gällande inhemsk lagstiftning avseende förvärv av fritidsbostäder får upprätthållas, alltjämt tillämpas när medborgare i Furstendömet Liechtenstein, vilket hör till EES, önskar förvärva fritidsbostäder i en medlemsstat i Europeiska unionen?

2)      Står nationell lagstiftning som, med stöd av artikel 6.4 i rådets direktiv 88/361, förbjuder en medborgare i Furstendömet Liechtenstein att förvärva en fritidsbostad i en medlemsstat i Europeiska unionen i strid med bestämmelserna i [EES-avtalet] om den fria rörligheten för kapital, och är en nationell myndighet därför skyldig att underlåta att tillämpa den?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

24      I enlighet med artikel 104.3 första stycket i domstolens rättegångsregler får domstolen, om svaret på en tolknings- eller giltighetsfråga klart kan utläsas av rättspraxis, efter att ha hört generaladvokaten, avgöra saken genom motiverat beslut med hänvisning till denna rättspraxis.

25      Domstolen anser att så är fallet i detta mål.

26      Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 40 i EES-avtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det, med stöd av artikel 6.4 i direktiv 88/361, inte är tillåtet för en medborgare i Furstendömet Liechtenstein att förvärva en fritidsbostad i en medlemsstat i unionen, och att en nationell myndighet därför är skyldig att underlåta att tillämpa den.

27      I artikel 40 i EES-avtalet föreskrivs att bilaga XII till avtalet innehåller de bestämmelser som behövs för att genomföra och tillämpa denna artikel. Enligt bilaga XII ska direktiv 88/361 och bilaga I till detta direktiv vara tillämpliga inom EES.

28      Det följer av fast rättspraxis att då EUF‑fördraget inte innehåller någon definition av begreppet kapitalrörelser i den mening som avses i artikel 63.1 FEUF, förblir den nomenklatur som utgör bilaga I till direktiv 88/361 vägledande, även om detta direktiv har antagits på grundval av artiklarna 69 och 70.1 i EEG‑fördraget (artiklarna 67–73 i EEG‑fördraget ersattes av artiklarna 73b–73g i EG‑fördraget, sedermera artiklarna 56 EG–60 EG), med hänsyn till att det i tredje stycket i inledningen till bilagan anges att den nomenklatur som återfinns däri inte är uttömmande när det gäller begreppet kapitalrörelser (se, bland annat, dom av den 31 mars 2011 i mål C‑450/09, Schröder, REU 2011, s. I‑0000, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

29      Av nomenklaturen följer att kapitalrörelser omfattar sådana transaktioner genom vilka personer som saknar hemvist i landet investerar i fast egendom i en medlemsstat (se, bland annat, dom av den 14 september 2006 i mål C‑386/04, Centro di Musicologia Walter Stauffer, REG 2006, s. I‑8203, punkt 23).

30      Det är utrett att Eva Maria Pepic och Herbert Hilbe, som är medborgare i och bosatta i Furstendömet Liechtenstein, önskar investera i fast egendom i Österrike, nämligen genom köp av en lägenhet.

31      En sådan gränsöverskridande investering utgör en kapitalrörelse i den mening som avses i nämnda nomenklatur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010 i mål C‑72/09, Établissements Rimbaud, REU 2010, s. I‑0000, punkt 18).

32      Bestämmelserna i artikel 40 i EES‑avtalet och i bilaga XII till detsamma är således tillämpliga i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, vilket avser en transaktion mellan medborgare i stater som är parter i nämnda avtal. Enligt fast rättspraxis kan EU‑domstolen tolka dessa bestämmelser när en domstol i en medlemsstat anhängiggör frågan om EES‑avtalets – vilket utgör del av unionens rättsordning – räckvidd i den staten (se domen i det ovannämnda målet Établissements Rimbaud, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

33      Ett av huvudmålen med EES-avtalet är att så långt som möjligt genomföra fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom hela EES, så att den inre marknad som upprättats i unionen utsträcks till Eftastaterna. I enlighet med detta mål syftar flera bestämmelser i avtalet till att säkerställa en så enhetlig tolkning som möjligt av avtalet inom hela EES. Domstolen ska härvid se till att de regler i EES-avtalet som i sak är identiska med bestämmelserna i EUF‑fördraget tolkas på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Établissements Rimbaud, punkt 20).

34      Av bestämmelserna i artikel 40 i EES‑avtalet framgår att de förbud mot begränsningar av den fria rörligheten för kapital och mot diskrimineringar som den artikeln innehåller, såvitt avser förhållandena mellan stater som är parter i EES-avtalet, oavsett om de är medlemmar i unionen eller i Efta, är identiska med de unionsrättsliga bestämmelser som gäller för förhållandena mellan medlemsstaterna (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Établissements Rimbaud, punkt 21).

35      Eftersom restriktioner för den fria rörligheten för kapital mellan medborgare i de stater som är parter i EES‑avtalet ska bedömas med hänsyn till artikel 40 i EES-avtalet samt bilaga XII till det avtalet, har dessa bestämmelser samma rättsliga räckvidd som bestämmelserna i artikel 63 FEUF (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Établissements Rimbaud, punkt 22).

36      Domstolen har vidare slagit fast att det skulle strida mot det ovan i punkt 33 angivna målet om en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om fri rörlighet för kapital inom EES om en stat som Republiken Österrike, som är part i detta avtal, vilket trädde i kraft den 1 januari 1994, efter sin anslutning till unionen den 1 januari 1995 på grundval av artikel 64 FEUF kunde upprätthålla en lagstiftning som utgör en begränsning av denna frihet i förhållande till en annan stat som är part i avtalet (se domen i det ovannämnda målet Ospelt och Schlössle Weissenberg, punkt 30).

37      I detta hänseende ska nämligen de Eftastater som är parter i EES‑avtalet särskiljas från andra stater, såsom Schweiziska edsförbundet, som har valt att inte samtycka till en integrerad ekonomisk helhet med en inre marknad som grundas på gemensamma bestämmelser mellan dess medlemmar, utan i stället har valt att sluta bilaterala avtal med unionen och dess medlemsstater inom särskilda områden (se dom av den 11 februari 2010 i mål C‑541/08, Fokus Invest, REU 2010, s. I‑0000, punkt 27).

38      Medlemsstaterna kan således sedan den 1 maj 1995, den dag då EES-avtalet trädde i kraft för Furstendömet Liechtensteins vidkommande, inte längre åberopa artikel 64 FEUF mot Furstendömet Liechtenstein inom de områden som omfattas av avtalet (se domen i det ovannämnda målet Ospelt och Schlössle Weissenberg, punkt 31).

39      Härav följer även att medlemsstaterna sedan den 1 maj 1995 endast kan upprätthålla eller åberopa en lagstiftning som begränsar den fria rörligheten för kapital gentemot Furstendömet Liechtenstein inom ovannämnda områden, om lagstiftningen enligt unionsrätten får tillämpas gentemot andra medlemsstater i unionen.

40      Så är fallet med den nationella lagstiftningen om fritidsbostäder, som kan upprätthållas med stöd av bestämmelser som avser sådana bostäder i unionens primärrätt, såsom övergångsbestämmelserna i vissa medlemsstaters fördrag om anslutning till unionen.

41      Domstolen konstaterar emellertid att, när det inte finns några sådana primärrättsliga bestämmelser som kan vara tillämpliga, en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet skulle utgöra en diskriminering på grund av nationalitet, som är uppenbart oförenlig med artikel 63 FEUF för det fall den tillämpades för att förbjuda medborgare i en medlemsstat att förvärva en fritidsbostad i en annan medlemsstat endast på grund av att de inte är medborgare i den sistnämnda staten.

42      I förhållandena mellan medlemsstaterna i unionen, kan en sådan lagstiftning i övrigt inte grunda sig på artikel 6.4 i direktiv 88/361.

43      Såsom påpekats i punkt 28 ovan, fortsätter nomenklaturen för kapitalrörelser i bilaga I till direktiv 88/361 att vara vägledande vid definitionen av begreppet kapitalrörelser.

44      Artikel 6.4 i direktiv 88/361 är en övergångsbestämmelse som gör det möjligt att upprätthålla gällande nationella bestämmelser om förvärv av fritidsbostäder intill dess att rådet i enlighet med artikel 69 i EEG‑fördraget antar ytterligare bestämmelser för detta område och den har därför inte längre någon normativ status i unionens rättsordning.

45      Sedan Maastrichtfördragets ikraftträdande är emellertid den sistnämnda bestämmelsen upphävd, och kapitalrörelserna mellan medlemsstaterna på detta område har gradvis liberaliserats genom bestämmelser i unionens primärrätt.

46      Med beaktande av skälen i punkt 39 ovan, kan artikel 6.4 i direktiv 88/361 inte heller göras gällande för att motivera en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som begränsar den fria rörligheten för kapital avseende medborgare i Furstendömet Liechtenstein.

47      Härav följer att artikel 40 i EES-avtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning.

48      Det följer dessutom av fast rättspraxis att varje nationell domstol som med stöd av sin behörighet avgör ett mål är – i egenskap av medlemsstatsorgan och i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 4.3 FEU – skyldig att tillämpa direkt tillämplig unionsrätt fullt ut och att skydda de rättigheter som unionsrätten ger enskilda, genom att underlåta att tillämpa bestämmelser i den nationella lagstiftningen som eventuellt strider mot unionsrätten, oavsett om bestämmelserna har antagits före eller efter unionsregeln (se, bland annat, dom av den 8 september 2010 i mål C‑409/06, Winner Wetten, REU 2010, s. I‑0000, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

49      I detta hänseende finns det anledning att, såsom domstolen redan konstaterat i punkt 32 ovan, erinra om att EES-avtalet utgör en del av unionens rättsordning.

50      Domstolen har även vid flera tillfällen slagit fast att den ovan i punkt 48 nämnda skyldigheten att iaktta unionsrättens företräde gäller för alla förvaltningsorgan (se, bland annat, dom av den 12 januari 2010 i mål C‑341/08, Petersen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 80 och där angiven rättspraxis). Denna skyldighet gäller ett sådant förvaltningsorgan som Grundverkehrslandeskommission des Landes Vorarlberg.

51      Av det ovan anförda följer att frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 40 i EES-avtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det, med stöd av artikel 6.4 i direktiv 88/361, inte är tillåtet för en medborgare i Furstendömet Liechtenstein att förvärva en fritidsbostad i en medlemsstat i unionen, och en nationell myndighet är därför skyldig att underlåta att tillämpa denna lagstiftning.

 Rättegångskostnader

52      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det, med stöd av artikel 6.4 i rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (artikeln upphävd genom Amsterdamfördraget), inte är tillåtet för en medborgare i Furstendömet Liechtenstein att förvärva en fritidsbostad i en medlemsstat i Europeiska unionen, och en nationell myndighet är därför skyldig att underlåta att tillämpa denna lagstiftning.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.