FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 27 oktober 2011(1)

Mål C‑495/10

Centre hospitalier universitaire de Besançon

mot

Thomas Dutrueux,

Caisse primaire d’assurance maladie du Jura

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike))

”Harmonisering av lagstiftning – Offentliga vårdinrättningars skadeståndsansvar gentemot sina patienter för produkter med säkerhetsbrister – Begränsning av tjänsteleverantörens skadeståndsansvar”

1.        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 och 13 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239).

2.        Begäran har framställts i ett mål som rör vilket skadeståndsansvar Centre hospitalier universitaire de Besançon (nedan kallat universitetssjukhuset i Besançon) har för de skador som en patient har orsakats till följd av användningen av en defekt värmemadrass.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Direktiv 85/374

3.        Första, fjärde, trettonde och artonde skälen i direktiv 85/374 har följande lydelse:

”[1]  Medlemsstaternas rättsregler om tillverkarens ansvar för skada orsakad av en defekt i hans produkter måste närmas till varandra eftersom nuvarande skillnader kan snedvrida konkurrensförhållandena och påverka varuflödet inom den gemensamma marknaden samt leda till olika grader av skydd av konsumenterna mot skada på deras hälsa eller egendom orsakad av en produkt med säkerhetsbrister.

...

[4] Konsumentskyddet kräver att alla tillverkare som varit inblandade i tillverkningsprocessen bör göras ansvariga om den slutprodukt, den komponent eller det råmaterial de levererat haft säkerhetsbrister. Av samma skäl bör ansvaret utsträckas till dem som importerar produkter till gemenskapen och dem som med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken presenterar sig som tillverkare eller som levererar en produkt vars tillverkare inte kan identifieras.

...

[13] Enligt medlemsstaternas rättsordningar kan en skadelidande ha rätt till skadestånd på grundval av ansvar i kontraktsförhållanden eller på grundval av annat ansvar utanför kontraktsförhållanden än som föreskrivs i detta direktiv. I den mån dessa bestämmelser också är ägnade att uppnå ett verksamt konsumentskydd bör de inte beröras av detta direktiv. I den mån ett verksamt konsumentskydd på läkemedelsområdet också redan uppnåtts i en medlemsstat enligt ett särskilt ansvarssystem bör på samma sätt krav på grundval av denna ordning kunna väckas också i fortsättningen.

...

[18] Genom detta direktiv kan för närvarande ingen fullständig harmonisering uppnås men det öppnar vägen för en mera omfattande harmonisering ...”

4.        I artikel 1 i direktiv 85/374 föreskrivs att [”t]illverkaren skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt”.

5.        Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:

”1. Med tillverkare avses den som framställer en slutprodukt, en råvara eller en komponent och var och en som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den.

2. Utan att tillverkarens ansvar berörs skall den som för försäljning, uthyrning, leasing eller annan form av distribution inom ramen för sin näringsverksamhet importerar en produkt till gemenskapen betraktas som tillverkare i detta direktivs mening och skall vara ansvarig som en tillverkare.

3. När tillverkaren av produkten inte kan identifieras skall varje leverantör av produkten betraktas som tillverkare av den om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är. Detsamma skall gälla för en importerad produkt, även om tillverkarens namn är angivet, om den i punkt 2 nämnda importörens identitet inte framgår av produkten.”

6.        I artikel 13 i direktiv 85/374 föreskrivs följande:

”Detta direktiv inverkar inte på sådana rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsreglerna om ansvar i eller utanför avtalsförhållanden eller enligt ett särskilt ansvarssystem som gäller när direktivet anmäls.”

B –    Den nationella lagstiftningen

7.        Genom artikel 1386-1–1386-18 i civillagen (Code civil) har bestämmelserna i direktiv 85/374 införlivats med nationell rätt.

8.        Conseil d’État (Frankrike) har förklarat att offentliga vårdinrättningars skadeståndsansvar gentemot sina patienter omfattas av ett särskilt system för ansvar som bland annat regleras av principer som har slagits fast i förvaltningsrättslig praxis.

9.        Bland dessa principer finns en princip som har slagits fast av Conseil d’État i ett avgörande av den 9 juli 2003,(2) enligt vilken en offentlig sjukhusinrättning, även om den inte själv har varit vållande, ska ersätta skada som en patient har lidit till följd av bristfällig funktion hos en anordning eller produkt som inrättningen har använt i sin vårdverksamhet.

II – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10.      En patient, som vid det relevanta tillfället var 13 år gammal, drabbades av brännskador under ett kirurgiskt ingrepp som utfördes den 3 oktober 2000 på universitetssjukhuset i Besançon. Brännskadorna orsakades av en värmemadrass på vilken patienten hade placerats och vars temperaturregleringssystem var defekt.

11.      Tribunal administratif de Besançon ålade genom dom av den 27 mars 2007 universitetssjukhuset i Besançon att ersätta den skada som således uppstått. Den domen överklagades till Cour administrative d’appel de Nancy, vilken ogillade överklagandet genom dom av den 26 februari 2009. Universitetssjukhuset i Besançon har därefter överklagat sistnämnda avgörande till Conseil d’État.

12.      Till stöd för överklagandet har universitetssjukhuset i Besançon anfört att avgörandet från nämnda Cour administrative d’appel står i strid med direktiv 85/374. Nämnda direktiv utgör nämligen hinder mot att göra det offentliga sjukhusets ansvar gällande, då det inte självt har varit vållande, för enbart de skadliga följderna av en bristfällig funktion hos de sjukvårdsprodukter och -anordningar som har använts. Endast tillverkaren av madrassen ska hållas ansvarig, när vederbörande har identifierats i vederbörlig ordning.

13.      Principen att en offentlig sjukhusinrättning, även om den inte själv har varit vållande, ska ersätta skada som en patient har lidit till följd av bristfällig funktion hos en anordning eller produkt som inrättningen har använt i sin vårdverksamhet är en princip som har slagits fast av Conseil d’État den 9 juli 2003. Detta särskilda ansvarssystem följer av det speciella förhållande som uppstår mellan ett offentligt sjukhus och de personer som detta tar emot. Enligt Conseil d’État skulle det därför särskilt kunna hävdas att detta ansvarssystem vilar på en specifik grund, som skiljer sig från grunden för den ordning som har inrättats genom direktiv 85/374. Ansvarssystemet för offentliga vårdinrättningar skulle följaktligen kunna fortsätta att vara tillämpligt, i enlighet med artikel 13 i direktivet.

14.      Om det antas att så inte är fallet, anser Conseil d’État att utgången av det aktuella målet skulle komma att bero på huruvida det ansvarssystem som fastställs i direktiv 85/374 gäller skador som en användare av en produkt med säkerhetsbrister kan ha åsamkat tredje man, vid tillhandahållandet av tjänster till denna tredje man.

15.      Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Medger direktiv [85/374], mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 13 i det direktivet, tillämpning av ett ansvarssystem som bygger på den särskilda situation i vilken patienter vid offentliga vårdinrättningar befinner sig, i den mån som systemet bland annat tillerkänner sådana patienter rätten att från sådana inrättningar erhålla ersättning för skador som orsakats av bristfällig funktion hos de produkter och anordningar som inrättningarna använder, även om dessa inte själva har varit vållande, utan att detta påverkar inrättningarnas möjligheter att med åberopande av garanti kräva ersättning av tillverkaren?

2)      Begränsar direktiv [85/374] medlemsstaternas möjligheter att fastställa ansvarsregler för personer som vid tillhandahållandet av tjänster använder anordningar eller produkter med säkerhetsbrister och därigenom orsakar tjänstemottagaren skada?”

III – Förfarandet vid domstolen

16.      Förevarande begäran om förhandsavgörande, vilken framställdes av Conseil d’État genom beslut av den 4 oktober 2010, inkom till domstolen den 15 oktober 2010.

17.      Universitetssjukhuset i Besançon, den franska, den tyska och den grekiska regeringen samt Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen.

18.      Dessa parter, med undantag av den tyska regeringen, yttrade sig vid förhandlingen den 20 september 2011.

IV – Rättslig bedömning

19.      Som samtliga parter som närvarade vid förhandlingen har medgett, bör domstolen först pröva den andra tolkningsfrågan, eftersom den syftar till att fastställa huruvida ett sådant ansvarssystem som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 85/374. Ett nekande svar på denna fråga skulle medföra att det saknades anledning att pröva den första tolkningsfrågan, vilken avser artikel 13 i direktiv 85/374, och skulle räcka för att ge den nationella domstolen vägledning vid avgörandet av det aktuella målet.

A –    Den andra tolkningsfrågan

20.      Den nationella domstolens andra fråga avser avgränsningen av tillämpningsområdet för direktiv 85/374. I synnerhet ska domstolen avgöra huruvida direktivet begränsar möjligheten att tillämpa ett nationellt ansvarssystem för offentliga sjukhus som vid tillhandahållandet av tjänster använder anordningar eller produkter med säkerhetsbrister.

21.      I mer allmänna ordalag uppkommer frågan huruvida direktiv 85/374 ska tillämpas på ansvarssystemet för en tjänsteleverantör, i fråga om skada som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister som har använts i samband med tjänsteleverantörens tjänster. En tillämpning av direktivet på tjänsteleverantörens situation, vilken förhindrar en tillämpning av ett nationellt ansvarssystem, skulle kunna tillåtas i två fall.

22.      I det första fallet skulle direktiv 85/374 vara tillämpligt på ansvarssystemet för tjänsteleverantören, eftersom den sistnämnde skulle likställas med en ”leverantör” av en produkt med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374. I denna bestämmelse föreskrivs att ”[n]är tillverkaren av produkten inte kan identifieras skall varje leverantör av produkten betraktas som tillverkare av den om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är”. Lagstiftaren har inte definierat begreppet leverantör, vilket följaktligen skulle kunna innefatta tjänsteleverantören. I enlighet med artikel 3.3 i direktiv 85/374 skulle i så fall tjänsteleverantören betraktas som ”tillverkare” av den produkt med säkerhetsbrister som har använts vid tillhandahållandet av tjänster, om inte tjänsteleverantören inom skälig tid meddelar den skadelidande vem ”tillverkaren” eller hans egen ”leverantör” är.

23.      I det andra fallet skulle direktiv 85/374 vara tillämpligt på ansvarssystemet för tjänsteleverantören på grund av att direktivet undantar denne från en uttömmande förteckning över dem som ansvarar för produkter med säkerhetsbrister, vilken enligt direktivet uttryckligen endast omfattar ”tillverkaren” och ”leverantören”. Till skillnad från i det första fallet, skulle tjänsteleverantören inte betraktas som ”tillverkare” av en produkt med säkerhetsbrister, om vederbörande inte kan likställas med ”leverantören” av produkten. Tjänsteleverantören skulle således inte kunna hållas ansvarig för skada som orsakats av produkten med säkerhetsbrister, även om vederbörande inte meddelar vem ”tillverkaren” eller den person som levererat produkten – vilken har använts vid tillhandahållandet av tjänster – till honom är.

24.      Jag ska återkomma till dessa två fall i tur och ordning. Först ska jag pröva huruvida tjänsteleverantören inbegrips i begreppet leverantör, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374 (1), och därefter huruvida kretsen av ansvariga personer fastställs på ett uttömmande sätt i direktiv 85/374 (2).

1.      Huruvida tjänsteleverantören likställs med den ”leverantör” som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374

25.      Direktiv 85/374 innehåller inte någon definition av ”leverantören” av en produkt med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktivet.

26.      Den grekiska regeringen anser att ”leverantören”, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, betecknar en person som är verksam inom distributionskedjan.(3) I målet vid den nationella domstolen utgör således det sista ledet i distributionskedjan leveransen av den defekta madrassen till universitetssjukhuset i Besançon. Universitetssjukhusets senare användning av madrassen, i samband med vården av patienter, ingår inte i denna distributionskedja. Den franska regeringen anser att samma ”leverantör” syftar på en näringsidkare inom försäljningskedjan för produkten.(4) Vid förhandlingen anslöt sig kommissionen till dessa båda parters ståndpunkt.

27.      Med hänsyn till domstolens praxis avseende tolkningen av direktiv 85/374, finns det vissa uppgifter som gör det möjligt att precisera begreppet leverantör, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374. I domen i målet Skov och Bilka(5) angav domstolen att ”artiklarna 1 och 3 i direktivet ... [reglerar] vem av de olika näringsidkare som deltagit i produktions- och distributionsprocessen som skall bära det ansvar som införs genom direktivet”.(6) I en senare dom underkände domstolen danska bestämmelser som innebar att ”distributörerna i distributionskedjan” var ansvariga på samma villkor som tillverkaren.(7) När domstolen undersökte begreppet ”sättande i omlopp” av en produkt med säkerhetsbrister, nämnde domstolen att ”[d]et saknar härvid i princip betydelse att produkten säljs direkt av tillverkaren till användaren eller konsumenten eller att denna försäljning sker via en eller flera länkar i en distributionskedja på det sätt som anges i artikel 3.3 i direktiv [85/374]”.(8)

28.      Vidare slog domstolen fast att ”tillverkaren ... bland annat definieras som den som tillverkat en slutprodukt ... Det är endast i de … fall som [uttömmande] räknas upp som andra personer kan anses utgöra tillverkare, nämligen den som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den (artikel 3.1 i direktivet), den som importerar en produkt till gemenskapen (artikel 3.2) och [– för det fall tillverkaren inte kan identifieras –] varje leverantör av produkten om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är (artikel 3.3).”(9) Att anta en särskilt vid definition av begreppet leverantör skulle stå i strid med denna önskan att upprätta en uttömmande förteckning över ”tillverkare”.

29.      Domstolen har aldrig direkt definierat begreppet leverantör, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374. Det framgår dock av de ovannämnda domarna att leverantören av en produkt med säkerhetsbrister ska uppfattas som en mellanhand i försäljnings- eller distributionskedjan för produkten med säkerhetsbrister. En sådan definition bör vara restriktiv.

30.      För att avgränsa begreppet leverantör, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, inom ramen för försäljnings- eller distributionskedjan för en produkt med säkerhetsbrister, är det lämpligt att hänvisa till direktiv 2001/95/EG(10). Som den franska regeringen har påpekat återspeglar nämligen avgränsningen av det direktivets tillämpningsområde med nödvändighet avgränsningen av tillämpningsområdet för direktiv 85/374.(11)

31.      I skäl 9 i direktiv 2001/95 anges att ”... [s]äkerheten hos den utrustning som används av tjänsteleverantörerna själva för att leverera en tjänst till konsumenterna ... skall behandlas i samband med säkerheten hos den tjänst som tillhandahålls ...”. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan de båda direktiven, kan det analogt anses, med avseende på direktiv 85/374, att en tjänsteleverantörs användning av produkten med säkerhetsbrister ska bedömas i samband med den tjänst för vilken produkten används. Tjänsteleverantören skiljer sig följaktligen från ”leverantören” av en produkt med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, eftersom tjänsteleverantören inte har levererat en produkt, utan har tillhandahållit en tjänst med avseende på vilken produkten med säkerhetsbrister användes.(12)

32.      I målet vid den nationella domstolen är det ostridigt att den defekta madrassen användes i samband med att universitetssjukhuset i Besançon tillhandahöll sjukvård. Som kommissionen påpekade vid förhandlingen var det i detta fall inte fråga om en konsument som letade efter en madrass, utan om en patient som åkte in på sjukhus. Säkerheten hos den defekta madrassen ska således bedömas i samband med själva tillhandahållandet av sjukvård. Följaktligen kan inte universitetssjukhuset i Besançon anses vara distributör av den defekta madrassen och det kan inte likställas med en ”leverantör”, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, i motsats till det första fall som angetts ovan i punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.

2.      Huruvida de personer som är ansvariga för produkter med säkerhetsbrister fastställs på ett uttömmande sätt i direktiv 85/374

33.      I enlighet med det andra fall som angetts ovan i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande, skulle det ansvarssystem för offentliga sjukhus som är tillämpligt på universitetssjukhuset i Besançon på grundval av Conseil d’États dom av den 9 juli 2003 kunna omfattas av direktiv 85/374, även om detta sjukhus inte kan likställas med en leverantör i den mening som avses i artikel 3.3 i direktivet. Det skulle kunna anses att den ordning som inrättats genom detta direktiv reglerar allt skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister, vilket enbart åvilar de personer som uttryckligen avses i direktiv 85/374. Om universitetssjukhuset i Besançon inte skulle anses ingå i den krets av ansvariga personer som avses i artikel 3 i direktiv 85/374, kan det följaktligen inte ådra sig skadeståndsansvar för att ha använt en defekt madrass. Endast ”tillverkaren” och, i förekommande fall, ”leverantören” av den defekta madrassen skulle ansvara för de skador som orsakats av produkten med säkerhetsbrister, vilken har använts vid tillhandahållandet av tjänster.

34.      I en rad domar tycks domstolen ha fört ett sådant resonemang, eftersom den har slagit fast att ”den personkrets som fastställs i artiklarna 1 och 3 [i direktiv 85/374 ska] anses uttömmande reglerad”.(13)

35.      En noggrann genomgång av den rättspraxis som avser tolkningen av direktiv 85/374 visar dock att påståendet att tjänsteleverantören inte kan ha något skadeståndsansvar, eftersom något sådant skadeståndsansvar inte föreskrivs i direktiv 85/374, saknar stöd i domstolens praxis (a). Vidare visar en nyligen avkunnad dom att direktivet tvärtom inte ska anses tillämpligt på andra frågor än dem som uttryckligen regleras i direktivet (b).

a)      Huruvida det genom rättspraxis inte har skett någon utvidgning av direktiv 85/374 till att omfatta ansvarssystemet för tjänsteleverantörer

36.      Det kan inte bortses från det sammanhang i vilket domstolen gjorde det uttalande som omnämnts ovan i punkt 33 i förevarande förslag till avgörande. Av detta sammanhang framgår dock att domstolen, i de avgöranden som innehåller detta uttalande, inte uttryckligen tog ställning till en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för direktiv 85/374 till att omfatta ansvarssystemet för tjänsteleverantörer.

37.      Domstolen hänvisade i två olika situationer till att kretsen av ansvariga personer är uttömmande reglerad. För det första för att bedöma omfattningen av ansvaret för en ”leverantör”, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, och det bekräftades således att leverantörens ansvar är subsidiärt i förhållande till ”tillverkarens” ansvar.(14) Kvalificeringen som ”leverantör” orsakade inte några problem, eftersom det i det fallet var fråga om ägaren till en affär i vilken den defekta produkten hade köpts. För det andra upprepade domstolen begreppet ”uttömmande krets av ansvariga personer”, när frågan uppkom huruvida en part eventuellt fick ersätta en annan part, när en talan hade väckts mot ett bolag som felaktigt ansågs vara ”tillverkare” av en produkt med säkerhetsbrister.(15) Det råder ingen tvekan om att dessa mål avsåg ansvarssystemet för ”tillverkaren” eller ”leverantören”, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 85/374.

38.      Utöver dessa mål har domstolen aldrig direkt tagit ställning till en utvidgning av tillämpningsområdet för direktiv 85/374 till att omfatta ansvarssystemet för tjänsteleverantören, för en produkt med säkerhetsbrister. Särskilt i domen i målet Veedfald från maj 2001, vilken avsåg tillämpningen av direktiv 85/374 när en produkt med säkerhetsbrister används vid tillhandahållandet av tjänster, tog domstolen endast ställning till skadeståndsansvaret för ”tillverkaren” av produkten med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 85/374.(16)

39.      Vidare ska det i det avseendet noteras att omständigheterna i särskilt ett mål skulle ha kunnat ge domstolen möjlighet att ta ställning till en sådan fråga. I domen i det målet skulle domstolen bedöma María Victoria Gonzalez Sanchez situation, då hon hävdade att hon hade smittats av hepatit C i samband med en transfusion vid en vårdinrättning.(17) Vid detta tillfälle skulle domstolen ha kunnat klargöra huruvida den aktuella vårdinrättningen var att anse som ”leverantör” av produkten med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374. Utan att likställa denna vårdinrättning med en ”leverantör”, skulle domstolen ha kunnat fastställa att tillämpningsområdet för direktiv 85/374 även omfattade ansvarssystemet för denna vårdinrättning. Domstolen gjorde inte några sådana klargöranden, eftersom den endast skulle ta ställning till följande fråga: ”Skall artikel 13 i ... direktiv [85/374] tolkas på så sätt att den utgör hinder för att de rättigheter som konsumenterna tillerkänns enligt en medlemsstats lagstiftning begränsas eller inskränks till följd av införlivandet av direktivet?”(18)

40.      Domstolen besvarade noggrant denna fråga, genom att slå fast att ”artikel 13 i direktivet skall tolkas så att de rättigheter som personer som har vållats skada av en produkt med säkerhetsbrister tillförsäkras i den nationella lagstiftningen genom ett allmänt ansvarssystem med samma grund som det som inrättats genom direktivet kan begränsas eller inskränkas till följd av införlivandet av direktivet med den aktuella medlemsstatens nationella rättsordning”.(19) De eventuella rättigheter som personer som har vållats skada av en produkt med säkerhetsbrister tillförsäkras i den nationella lagstiftningen kan således begränsas eller inskränkas till följd av införlivandet av direktivet. Om det i den nationella rätten föreskrevs andra villkor för att ”tillverkaren” eller ”leverantören” ska ådra sig skadeståndsansvar som också har sin grund i defekten i produkten, skulle dessa villkor inte kunna bestå när direktivet väl har införlivats. I den domen tog domstolen således inte ställning till frågan om tillämpningsområdet för direktiv 85/374 och dess utvidgning till att omfatta tjänsteleverantörer.

b)      Huruvida direktiv 85/374 inte är tillämpligt på andra frågor än dem som uttryckligen regleras i direktivet

41.      Domstolen har nyligen bekräftat att direktiv 85/374 inte är tillämpligt på andra frågor än dem som uttryckligen regleras i direktivet, då den tog ställning till en fråga om skadeståndsansvar för en produkt med säkerhetsbrister. Det rörde sig om målet Moteurs Leroy,(20) där domstolen meddelade dom den 4 juni 2009. I det fallet hade generatoranläggningen vid ett sjukhus börjat brinna till följd av överhettning av en växelströmsgenerator. Den defekta växelströmsgeneratorn hade således orsakat skada på en sak som var avsedd för yrkesmässigt bruk och som användes för sådant bruk. Domstolen ansåg att den harmonisering som hade skett genom direktiv 85/374 inte omfattade ersättning för denna typ av skada. Följaktligen utgjorde direktivet inte något hinder mot att en medlemsstat i detta avseende inför ett ytterligare ansvarssystem i förhållandet till det genom direktivet införda systemet.

42.      Den ståndpunkt som domstolen intog ligger i linje med det faktum att det i artonde skälet i direktiv 85/374 uttryckligen föreskrivs att ”[g]enom detta direktiv kan för närvarande ingen fullständig harmonisering uppnås men det öppnar vägen för en mera omfattande harmonisering”(21). Direktiv 85/374 syftar inte till att på ett uttömmande sätt reglera området för skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.

43.      Domstolen intog denna ståndpunkt, trots att den tidigare hade slagit fast att ”[d]e skadetyper som kan komma i fråga anges ... på ett uttömmande sätt i artiklarna 1 och 9”(22). I domen i målet Moteurs Leroy klargjorde domstolen att ”visserligen [syftar] direktiv [85/374] till att uppnå en fullständig harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar i de frågor som regleras i direktivet.(23) Det framgår emellertid av artonde skälet i direktivet att detta däremot inte syftar till att utöver dessa frågor uppnå en uttömmande harmonisering på området för skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.”(24) Domstolen fann att ”[d]et framgår ... både av direktivets ordalydelse och systematik ... att ersättning för skada på en sak avsedd för yrkesmässigt bruk och som används för sådant bruk inte ingår bland de frågor som regleras av direktivet”.(25) Följaktligen omfattar tillämpningsområdet för direktiv 85/374 inte skada som en produkt med säkerhetsbrister orsakat på en sak avsedd för yrkesmässigt bruk och som används för sådant bruk.

44.      Den ståndpunkt som domstolen intog i domen i målet Moteurs Leroy har särskilt stor betydelse för det svar som ska ges den nationella domstolen, mot bakgrund av att domstolen, i domen i målet Veedfald från maj 2001, hade slagit fast att det saknades regler för tjänsteleverantörens skadeståndsansvar för skador som orsakas av produkter med säkerhetsbrister.(26) Domstolen hade därigenom fastställt att lagstiftaren inte hade haft för avsikt att genom direktiv 85/374 inrätta ett ansvarssystem som även var tillämpligt på tillhandahållanden av tjänster. En jämförelse av dessa båda domar leder med nödvändighet till slutsatsen att tillämpningsområdet för direktiv 85/374 endast omfattar skadeståndsansvaret för ”tillverkaren” eller, i förekommande fall, ”leverantören” av en produkt med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3 i direktivet, även om produkten har orsakat skada vid användning i samband med tillhandahållandet av tjänster. Harmoniseringen genom direktiv 85/374 omfattar följaktligen inte ansvarssystemet för tjänsteleverantören, i motsats till det andra fall som beaktats ovan i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

45.      I domen i målet Moteurs Leroy slog domstolen dessutom fast att den aktuella skadan ”inte omfattas av begreppet skada i den mening som avses i direktiv [85/374]”(27), i stället för att slå fast att denna skada omfattades av direktivet, men inte berättigade till ersättning, eftersom det i direktivet endast föreskrevs ersättning för skada på en sak som är avsedd för privat bruk och som används av den skadelidande för sådant bruk. Domstolens synsätt lämnade möjligheten öppen att säkerställa en bättre ersättning till de skadelidande vid skador som orsakats av produkter med säkerhetsbrister.

46.      Målet vid den nationella domstolen rör på liknande sätt skadeståndsansvaret för en person som inte avses i direktiv 85/374. Det nationella ansvarssystemet påverkar inte det ansvarssystem som harmoniserats genom direktivet och som gäller för ”tillverkaren” och, i förekommande fall, för ”leverantören” av en produkt med säkerhetsbrister. Som den tyska regeringen har påpekat gäller det nationella ansvarssystemet för tjänsteleverantören parallellt med skadeståndsansvaret för den ”tillverkare” och ”leverantör” som avses i direktiv 85/374. Denna utvidgning av den kategori personer som är ansvariga gentemot patienten vid en offentlig vårdinrättning stärker därigenom patientens rättigheter. Det ska i det avseendet noteras att denna utvidgning ligger i linje med och är förenlig med andan i ett verksamt konsumentskydd, vilket eftersträvas genom direktiv 85/374.(28)

47.      Det är i det avseendet intressant att notera att kommissionen, i motsats till vad den hade uppgett i sina skriftliga yttranden, vid förhandlingen ansåg i detta hänseende att direktiv 85/374 inte begränsar medlemsstaternas möjligheter att fastställa ansvarsregler för personer som vid tillhandahållandet av tjänster använder anordningar eller produkter med säkerhetsbrister. Som kommissionen påpekade skulle, i målet vid den nationella domstolen, endast tillämpningen av ett nationellt ansvarssystem för tjänsteleverantören göra det möjligt att bevilja patienten rätt till ersättning för de brännskador som orsakats av den defekta madrassen. Eftersom dessa skador uppstod under ett kirurgiskt ingrepp som utfördes den 3 oktober 2000, skulle nämligen talan mot ”tillverkaren” av den defekta madrassen, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, vara preskriberad.(29)

48.      I enlighet med domen i målet Moteurs Leroy bör således domstolen slå fast att den ersättning som tjänsteleverantören ska utge för skador som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister som har använts vid tjänsteleverantörens tillhandahållande av tjänster inte hör till de frågor som regleras i direktiv 85/374. Följaktligen utgör direktivet inte något hinder mot att en medlemsstat i detta avseende inför ett ytterligare ansvarssystem i förhållandet till det genom direktivet införda systemet, enligt vilket universitetssjukhuset i Besançon kan ådra sig skadeståndsansvar, i egenskap av vårdgivare för den vård i vars syfte en defekt madrass användes.

3.      Slutsats i denna del

49.      Av samtliga dessa skäl föreslår jag att domstolen besvarar den nationella domstolens andra fråga enligt följande. Enligt direktiv 85/374 får medlemsstaterna fastställa ansvarsregler för personer som vid tillhandahållandet av tjänster använder anordningar eller produkter med säkerhetsbrister och därigenom orsakar tjänstemottagaren skada, utan att detta påverkar möjligheten att tillämpa det system som på grundval av direktiv 85/374 föreskrivs gentemot tillverkaren.

50.      För det fall domstolen inte skulle dela denna slutsats, utan är av den uppfattningen att tillämpningsområdet för direktiv 85/374 omfattar ansvarssystemet för tjänsteleverantören för användningen av en produkt med säkerhetsbrister vid tillhandahållandet av sina tjänster, ska jag i andra hand pröva den första frågan, vilken avser tolkningen av artikel 13 i direktiv 85/374, för att ge domstolen så mycket upplysningar som möjligt.

B –    I andra hand: Den första frågan

51.      Den nationella domstolens första fråga avser tolkningen av artikel 13 i direktiv 85/374, i vilken det föreskrivs att ”[d]etta direktiv inverkar inte på sådana rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsreglerna om ansvar i eller utanför avtalsförhållanden eller enligt ett särskilt ansvarssystem som gäller när direktivet anmäls”. I förevarande fall ska det fastställas huruvida direktiv 85/374 medger tillämpning av ett ansvarssystem – som bygger på den särskilda situation i vilken patienter vid offentliga vårdinrättningar befinner sig – på grund av bristfällig funktion hos de produkter och anordningar som dessa offentliga inrättningar använder.

52.      Domstolen har tolkat artikel 13 i direktiv 85/374 så, att ”det genom nämnda direktiv införda systemet, som genom artikel 4 i direktivet ger den skadelidande rätt att begära ersättning om han bevisar skadan, produktens defekt och orsakssambandet mellan defekten och skadan, inte utesluter att man kan tillämpa andra system för ansvar i eller utanför avtalsförhållanden i vilka grunden för ansvaret är en annan, exempelvis skyddet för dolda fel eller culpa”.(30)

53.      Följaktligen medger direktiv 85/374 tillämpning av ett särskilt ansvarssystem som gäller när direktivet anmäls och tillämpning av ett system för ansvar i eller utanför avtalsförhållanden i vilket grunden för ansvaret är en annan.

54.      Vad först beträffar det särskilda ansvarssystem som gällde när direktiv 85/374 anmäldes, ska det påpekas att direktivet anmäldes till medlemsstaterna den 30 juli 1985. Som den nationella domstolen har angett vilar dock det ansvarssystem som är i fråga i målet vid nämnda domstol på en princip som har sitt ursprung i rättspraxis och som har bekräftats av Conseil d’État i ett avgörande av den 9 juli 2003. Enligt den franska regeringens skriftliga yttranden, krävdes det enligt Conseil d’États praxis före denna dom att culpa förelåg för att en offentlig vårdinrättning skulle ådra sig skadeståndsansvar.(31) Det är således först från och med domen av den 9 juli 2003 som det offentliga sjukhuset har kunnat hållas ansvarigt, även om det inte självt varit vållande, för de skadliga följderna för användarna till följd av bristfällig funktion hos de sjukvårdsprodukter och -anordningar som sjukhuset har använt i sin vårdverksamhet. Följaktligen kan detta ansvarssystem inte anses ha gällt när direktiv 85/374 anmäldes.

55.      Vad därefter beträffar systemet för ansvar i eller utanför avtalsförhållanden i vilket grunden för ansvaret är en annan, ska det fastställas huruvida ansvarssystemet för en offentlig vårdinrättning vilar på en annan grund än det system som inrättats genom direktiv 85/374.

56.      Enligt domstolen har det genom direktiv 85/374 inrättats ett ansvarssystem som grundar sig enbart på defekten i produkten, till skillnad från ett system som avser skyddet för dolda fel eller ett system med culpaansvar. I direktiv 85/374 anges vad som i direktivet avses med defekt, nämligen en produkt som ”inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter”(32). Enligt domstolen rör begreppet grund enbart defekten i produkten.

57.      För att slå fast att ett ansvarssystem vilar på en annan grund har domstolen inte mer allmänt hänvisat till villkoren för eller verkningarna av ett ansvarssystem och den har inte intresserat sig för det sammanhang i vilket ett sådant ansvar ingår. Följaktligen ska direktiv 85/374 tolkas så, att den utesluter tillämpning av ett system som har samma föremål – nämligen skadeståndsansvar – och samma grund – nämligen defekten i en produkt som inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter.

58.      Enligt den nationella domstolen kan det göras gällande att det aktuella ansvarssystemet vilar på en annan grund, eftersom ett sådant ansvar har sin grund i det speciella förhållande som uppstår mellan ett offentligt sjukhus och de personer som detta tar emot. Enligt den tyska regeringen består skillnaden i grund i att det ska fastställas en kategori ansvariga personer genom avvikelse från direktiv 85/374. I dessa ståndpunkter tycks begreppet grund ha uppfattats på ett annat sätt än begreppet grund som domstolen har hänvisat till i sin praxis avseende tolkningen av direktiv 85/374. Det är i det avseendet talande att den franska regeringen anser att det inte är avgörande huruvida det aktuella systemet vilar på samma grund som det strikta ansvaret.

59.      Det system som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är ett ansvarssystem som grundar sig på den bristfälliga funktionen hos sjukvårdsprodukter och -utrustning. Att grunda ett ansvarssystem på den bristfälliga funktionen hos en produkt innebär dock att ett sådant system grundar sig på defekten i den produkt som inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter. Detta ansvarssystem kan därför inte anses vila på en annan grund än det system som inrättats genom direktiv 85/374.

60.      Om domstolen skulle finna att tillämpningsområdet för direktiv 85/374 omfattar ansvarssystemet för offentliga vårdinrättningar, vid bristfällig funktion hos de produkter och anordningar som inrättningarna använder, måste domstolen följaktligen slå fast att direktiv 85/374, med hänsyn till tolkningen av artikel 13 i direktivet, inte medger tillämpning av ett ansvarssystem som bygger enbart på den bristfälliga funktionen hos sådana produkter och anordningar.

V –    Förslag till avgörande

61.      Mot bakgrund av vad som har anförts i första hand, föreslår jag att domstolen ger Conseil d’État följande svar:

Enligt rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister får medlemsstaterna fastställa ansvarsregler för personer som vid tillhandahållandet av tjänster använder anordningar eller produkter med säkerhetsbrister och därigenom orsakar tjänstemottagaren skada, utan att detta påverkar möjligheten att tillämpa det system som på grundval av direktiv 85/374 föreskrivs gentemot tillverkaren.

---

1 – Originalspråk: franska.

---

2 – Avgörande av Conseil d’État den 9 juli 2003 i mål nr 220437, Assistance publique-Hôpitaux de Paris mot Mme Marzouk.

---

3 – Den grekiska regeringen har grundat sig på rådets resolution av den 19 december 2002 om ändring av direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT C 26, 2003, s. 2), vari följande föreskrivs i punkt 4: ”Rådet noterar att ordet leverantör enligt artikel 3.3 betyder en person som är verksam inom distributionskedjan.”

---

4 – Den franska regeringen har åberopat dom av den 10 januari 2006 i mål C‑402/03, Skov och Bilka (REG 2006, s. I‑199), punkt 28.

---

5 – Ovannämnda dom.

---

6 – Ibidem, punkt 30.

---

7 – Dom av den 5 juli 2007 i mål C‑327/05, kommissionen mot Danmark (REG 2007, s. I‑93), punkt 18.

---

8 – Dom av den 9 februari 2006 i mål C‑127/04, O’Byrne (REG 2006, s. I‑1313), punkt 28.

---

9 – Ibidem, punkterna 36 och 37.

---

10 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 2002, s. 4).

---

11 – Den franska regeringen har grundat sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG av den 10 maj 1999, varigenom direktiv 85/374 ändrades (EGT L 141, s. 20). Genom det direktivet inbegreps jordbruksråvaror i tillämpningsområdet för direktiv 85/374. I skäl 1 i direktiv 1999/34 anges att ”[p]roduktsäkerhet och ersättning för skador som orsakats av produkter med säkerhetsbrister är oeftergivliga samhälleliga krav som bör garanteras inom den inre marknaden. Gemenskapen har i detta syfte antagit direktiv [85/374] ... och ... direktiv 92/59/EEG [vilket har ersatts av direktiv 2001/95/EG] ...”.

---

12 – I dom av den 10 maj 2001 i mål C-203/99, Veedfald (REG 2001, s. I‑3569), fann domstolen att användningen av en produkt med säkerhetsbrister vid tillhandahållandet av tjänster omfattades av direktivets tillämpningsområde, genom att göra åtskillnad mellan att den produkt som användes var defekt och att tillhandahållandet av tjänsterna i sig skulle vara bristfälligt (punkt 12). Frågan huruvida tjänsteleverantören skulle betecknas som ”leverantör” i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374 aktualiserades dock inte. I det målet var det fråga om ansvaret för en kommunal förvaltning, som både var vårdgivare och tillverkare av produkten med säkerhetsbrister. Direktiv 85/374 var således tillämpligt på förvaltningens ansvar som ”tillverkare” av produkten med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. Följaktligen utgör inte en sådan dom ett prejudikat som utgör hinder för att tjänsteleverantören undantas från begreppet leverantör av en produkt med säkerhetsbrister, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374.

---

13 – Se domen i det ovannämnda målet Skov och Bilka, punkt 33, och i det ovannämnda målet O’Byrne, punkt 35. För en liknande formulering, se dom av den 2 december 2009 i mål C‑358/08, Aventis Pasteur (REU 2009, s. I‑11305), punkt 36, där följande anges: ”[D]en personkrets [som fastställs i artiklarna 1 och 3 i direktivet] mot vilken de skadelidande har rätt att väcka talan om skadeståndsansvar enligt direktivet ska anses reglerad på ett uttömmande sätt.”

---

14 – Se domen i det ovannämnda målet Skov och Bilka, punkt 37.

---

15 – Se domen i det ovannämnda målet O’Byrne, punkt 39, och i det ovannämnda målet Aventis Pasteur, punkterna 62–64.

---

16 – Domen av den 10 maj 2001 i det ovannämnda målet Veedfald.

---

17 – Dom av den 25 april 2002 i mål C-183/00, González Sánchez (REG 2002, s. I‑3901).

---

18 – Ibidem, punkt 13.

---

19 – Ibidem, punkt 34.

---

20 – Dom av den 4 juni 2009 i mål C‑285/08, Moteurs Leroy Somer (REG 2009, s. I‑4733).

---

21 – Se artonde skälet i direktiv 85/374.

---

22 – Domen i det ovannämnda målet Veedfald, punkt 32.

---

23 – Uttalandet härrör från tre domar av den 25 april 2002, nämligen domarna i mål C‑52/00, kommissionen mot Frankrike (REG 2002, s. I‑3827), punkterna 14–24, mål C-154/00, kommissionen mot Grekland (REG 2002, s. I‑3879), punkterna 10–20, och i det ovannämnda målet González Sánchez, punkterna 23–32.

---

24 – Domen i det ovannämnda målet Moteurs Leroy Somer, punkt 25.

---

25 – Ibidem, punkt 27.

---

26 – I domen i det ovannämnda målet Veedfald, slog således domstolen fast följande: ”[S]å länge som gemenskapslagstiftaren inte har fastställt regler för tillhandahållande av tjänster” (punkt 12).

---

27 – Domen i det ovannämnda målet Moteurs Leroy Somer, punkt 17.

---

28 – Se särskilt trettonde skälet i direktivet, där följande anges: ”Enligt medlemsstaternas rättsordningar kan en skadelidande ha rätt till skadestånd på grundval av ansvar i kontraktsförhållanden eller på grundval av annat ansvar utanför kontraktsförhållanden än som föreskrivs i detta direktiv. I den mån dessa bestämmelser också är ägnade att uppnå ett verksamt konsumentskydd bör de inte beröras av detta direktiv.”

---

29 – I artikel 11 i direktiv 85/374 föreskrivs att ”den skadelidandes rättigheter enligt detta direktiv skall upphöra efter en period av tio år från den dag då tillverkaren satte den produkt som orsakat skadan i omlopp ...”.

---

30 – Ovannämnda domar i målen kommissionen mot Frankrike, punkt 22, kommissionen mot Grekland, punkt 18, González Sánchez, punkt 31, Skov och Bilka, punkt 47, och Moteurs Leroy Somer, punkt 23.

---

31 – Avgörande av Conseil d’État den 1 mars 1989 i mål nr 67255, Epoux Peyre.

---

32 – Artikel 6.1 i direktiv 85/374.