FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

VERICA TRSTENJAK

föredraget den 16 december 2010(1)

Mål C‑78/10

Bérel m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Rouen (Frankrike))

”Tullunion – Inrättandet av en tullkodex – Ombudskap – Solidariskt ansvar för skuld – Möjligheten att hävda beslut om eftergift av en tullskuld som har beviljats en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär”

I –    Inledning

1.        I förevarande mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF har Cour d’appel de Rouen (nedan kallad den hänskjutande domstolen) ställt frågan huruvida en näringsidkare som är solidariskt betalningsansvarig för en tullskuld kan göra gällande att tullmyndigheterna har beviljat en annan solidariskt betalningsansvarig medgäldenär partiell eftergift av en tullskuld och att hans tullskuld därför också ska nedsättas i motsvarande grad.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    De unionsrättsliga bestämmelserna(2)

2.        I artiklarna 3 och 4 i rådets förordning (EEG) nr 1031/88 av den 18 april 1988 om fastställelse av de personer som är ansvariga för betalning av tullskulder(3) föreskrivs följande:

”Artikel 3

Om en tullskuld har uppkommit enligt artikel 2.1 b i förordning (EEG) nr 2144/87 är den person ansvarig för skulden som har fört in varan olagligt i gemenskapens tullområde.

Enligt medlemsstaternas gällande bestämmelser är vidare följande personer solidariskt betalningsansvariga för denna tullskuld:

a)      Den som har medverkat till den olagliga införseln och den som har förvärvat eller tagit hand om varan i fråga.

b)      Varje annan person som är delaktig i den olagliga införseln.

Artikel 4

1. När en tullskuld uppkommer enligt artikel 2.1 c i förordning (EEG) nr 2144/87 skall den person som undandragit varorna från tullövervakning vara ansvarig för betalningen av tullskulden.

I enlighet med gällande bestämmelser i medlemsstaterna är också följande personer solidariskt ansvariga för tullskulden:

a)      Den som har medverkat till att undandra varorna från tullövervakning samt den som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga.

b)      Varje annan person som är delaktig i detta undandragande.

2.      Solidariskt ansvarig för betalningen av tullskulden är vidare var och en som avseende importtullpliktiga varor är ansvarig för förpliktelser som följer av tillfällig förvaring eller av användning av det tullförfarande som varorna hänförts till.”

3.        Ovanstående bestämmelser upphävdes när rådets förordning nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen(4) (nedan kallad tullkodexen) började gälla.

4.        I avdelning 1 i tullkodexen regleras allmänna punkter. I kapitel 1 i denna avdelning behandlas tullkodexens räckvidd och grundläggande definitioner. Detta kapitel innehåller artikel 4 i tullkodexen, i vilken följande definieras i punkterna 9 och 12:

”…

9.      tullskuld: en persons skyldighet att erlägga den importtull (tullskuld vid import) eller den exporttull (tullskuld vid export) som gäller för särskilda varor enligt gällande gemenskapsbestämmelser.

…

12.      gäldenär: varje person som har betalningsansvar för en tullskuld.

…”

5.        I avdelning 1 kapitel 2 regleras i synnerhet personernas rättigheter och skyldigheter enligt tullagstiftningen. I kapitel 2 avsnitt 1 regleras rätten att anlita ombud. Detta avsnitt består av artikel 5 i tullkodexen, i vilken följande föreskrivs:

”1.      Enligt de villkor som fastställs i artikel 64.2 och om inte annat följer av de bestämmelser som antas inom ramen för artikel 243.2 b får alla utse ett ombud för sina kontakter med tullmyndigheterna för att fullgöra de handlingar och formaliteter som fastställs i tullagstiftningen.

2.      Detta ombudskap får vara

–        direkt, varvid ombudet skall handla i en annan persons namn och för dennes räkning, eller

–        indirekt, varvid ombudet skall handla i eget namn men för en annan persons räkning.

…

4.      Ett ombud skall uppge att han handlar för huvudmannens räkning, ange om ombudskapet är direkt eller indirekt och ha fullmakt att handla som ombud.

En person som inte uppger att han handlar i någon annans namn eller för någon annans räkning eller som uppger att han handlar i någon annans namn eller för någon annans räkning utan att ha fullmakt att göra detta, skall anses handla i eget namn och för egen räkning.

5.      Tullmyndigheterna får kräva att den som uppger sig handla i någon annans namn eller för någon annans räkning styrker sin fullmakt att handla som ombud.”

6.        I avdelning 7 i tullkodexen regleras tullskulden. I kapitel 2 i denna avdelning behandlas uppkomsten av en tullskuld. Artiklarna 202 och 203 i detta kapitel har följande lydelse:

”Artikel 202

1.      En tullskuld vid import uppkommer genom

a)      olaglig införsel till gemenskapens tullområde av tullpliktiga varor, eller

b)      olaglig införsel av tullpliktiga varor som finns i en frizon eller ett frilager till en annan del av tullområdet.

I denna artikel avses med olaglig införsel all införsel som strider mot artiklarna 38?41 och artikel 177 andra strecksatsen.

2.      Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna olagligen införs.

3.      Följande personer skall vara tullskyldiga:

–        Den som olagligen införde varorna.

–        Var och en som medverkat i den olagliga införseln av varorna och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att denna införsel var olaglig.

–        Var och en som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga och som vid förvärvet eller mottagandet av varorna var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att införseln var olaglig.

Artikel 203

1.      En tullskuld vid import uppkommer genom

–        olagligt undandragande från tullövervakning av importtullpliktiga varor.

2.      Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna undandras från tullövervakning.

3.      Följande personer skall vara gäldenärer:

–        Den som undandrog varorna från tullövervakning.

–        Var och en som medverkat till detta undandragande och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att varorna undandrogs från tullövervakning.

–        Var och en som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga och som vid förvärvet eller mottagandet av varorna varit medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att de undandragits från tullövervakning.

–        Då så är tillämpligt, den person som skall uppfylla de förpliktelser som är förenade med tillfällig förvaring av varorna eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till.

…”

7.        I artikel 213, som också finns i detta kapitel, föreskrivs följande:

”Om flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld skall de solidariskt ansvara för denna skuld.”

8.        I artikel 233, som finns i avdelning 7 kapitel 4 i tullkodexen och i vilken upphörandet av en tullskuld regleras, föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av gällande bestämmelser om preskription av en tullskuld och om de fall när en sådan skuld inte uppbärs på grund av att gäldenärens insolvens har fastställts på rättslig väg, skall en sådan tullskuld upphöra

a)      genom betalning av tullbeloppet,

b)      genom eftergift av tullbeloppet,  

...”

9.        I avdelning 7 kapitel 5 regleras återbetalning och eftergift av tullarna. I artikel 239 i detta kapitel föreskrivs följande:

”1.      Import- eller exporttullar får återbetalas eller efterges i andra fall än de som avses i artiklarna 236?238 och vilka

–        bestäms enligt kommittéförfarandet,

–        följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller. De fall vid vilka denna bestämmelse får tillämpas och de närmare reglerna för förfarandet fastställs enligt kommittéförfarandet. Återbetalning eller eftergift får underkastas särskilda villkor.

2.      Återbetalning eller eftergift av tullar av de skäl som anges i punkt 1 skall beviljas efter ingivande av ansökan till vederbörande tullkontor inom tolv månader efter den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.

Tullmyndigheterna får dock tillåta att denna tid överskrids i välgrundade undantagsfall.”

10.      I artikel 86.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex)(5), som har ersatt tullkodexen, men som inte är tillämplig på det aktuella fallet, föreskrivs följande:

”1.      Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 68 och gällande bestämmelse om de fall när ett import- eller exporttullbelopp som svarar mot en tullskuld inte uppbärs på grund av att gäldenärens insolvens har fastställts på rättslig väg, ska en tullskuld vid import eller export upphöra på något av följande sätt:

…

b)      Om inte annat sägs i punkt 4, genom att import- eller exporttullbeloppet efterges.

…

4.      Om flera personer ansvarar för betalning av import- eller exporttullbelopp som svarar mot tullskulden och eftergift beviljas, ska tullskulden upphöra bara för den eller de personer som beviljats eftergiften.

…”

11.      Artikel 878 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen(6) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna) har följande lydelse:

”1.      En ansökan om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, nedan kallad ’ansökan om återbetalning eller eftergift’, skall göras av den person som betalade eller är skyldig att betala dessa tullar eller de personer som har övertagit dennes rättigheter och förpliktelser.

En ansökan om återbetalning eller eftergift får även göras av en representant för den person eller de personer som avses i första stycket.

…”

12.      I artikel 899 i förordning nr 2454/93 föreskrivs följande:

”Med förbehåll för andra situationer som skall bedömas från fall till fall i enlighet med förfarandet i artikel 905–909, och när den beslutande tullmyndigheten, till vilken den i artikel 239.2 i kodexen omtalade ansökan om återbetalning eller eftergift lämnats in, konstaterar

–        att de grunder som framförs till stöd för ansökan motsvarar en av de omständigheter som avses i artikel 900?903 och att dessa omständigheter inte är ett uttryck för att den berörda personen har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet, skall myndigheten återbetala eller efterge importtullbeloppet i fråga. Med ’den berörda personen’ förstås den eller de personer som anges i artikel 878.1 eller deras representanter, och varje annan person som har varit medverkande vid fullgörandet av tullformaliteterna för varorna i fråga eller som har lämnat de nödvändiga instruktionerna för fullgörandet av dessa formaliteter,

–        att de grunder som framförs till stöd för ansökan motsvarar en av de omständigheter som avses i artikel 904, skall den inte återbetala eller efterge importtullbeloppet i fråga.”

13.      I dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1335/2003 av den 25 juli 2003(7) är bestämmelsen följande:

”1.      Om en beslutande tullmyndighet som förelagts en sådan ansökan om återbetalning eller eftergift som avses i artikel 239.2 i kodexen konstaterar

–        att de skäl som åberopas till stöd för ansökan motsvaras av omständigheter som tas upp i artiklarna 900?903 och att den person det gäller varken kan tillskrivas oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet i samband med dessa omständigheter, skall den bevilja återbetalning eller eftergift av de berörda import‑ eller exporttullarna,

–        att de skäl som åberopas till stöd för ansökan motsvaras av omständigheter som tas upp i artikel 904, skall den inte bevilja återbetalning eller eftergift av de berörda import- eller exporttullarna.

…

3.      Vad artikel 239.1 i kodexen och den här artikeln beträffar förstås med ’den person det gäller’ den eller de personer som avses i artikel 878.1, deras ombud och där så är tillämpligt sådana andra personer som ingripit vid fullgörandet av tullformaliteterna för de berörda varorna eller lämnat erforderliga instruktioner för fullgörandet av de formaliteterna.

…”

14.      Genom kommissionens förordning (EG) nr 3254/94 av den 19 december 1994 om ändring av förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om en tullkodex för gemenskapen(8) lades en punkt o till i artikel 900.1 i tillämpningsföreskrifterna. Den har följande lydelse:

”1.      Importtullar skall återbetalas eller efterges om

…

o)      tullskulden uppkommit på annat sätt än enligt artikel 201 i kodexen och den berörda personen kan visa upp ett ursprungsintyg, ett varucertifikat, ett dokument för intern gemenskapstransitering eller annan lämplig handling av vilken det framgår att om de importerade varorna hade hänförts till fri omsättning, skulle de ha berättigat till gemenskapsbehandling eller förmånsbehandling i tullhänseende, under förutsättning att de övriga villkor som anges i artikel 890 uppfylldes.”

B –    Den nationella lagstiftningen

15.      Artikel 1208 i den franska Code civil har följande lydelse:

”En solidariskt betalningsansvarig medgäldenär mot vilken fordringsägaren väckt talan kan göra gällande alla undantag som följer av skyldighetens karaktär och alla dem som avser denne personligen, samt dem som avser samtliga medgäldenärer. Han kan inte göra gällande undantag som avser några av de övriga medgäldenärerna personligen.”

III – Bakgrund till tvisten

A –    Bakgrund och förfarandet vid tullmyndigheterna

16.      Företaget Asia Pulp & Paper France (nedan kallat APP) gav i uppdrag åt företaget Rijn Schelde Mondia France (nedan kallat Mondia) att transportera och importera papper från Indonesien. Mondia är specialiserat på import och export av skogsprodukter (papper, returfiber, pappersmassa). Mondia har tillstånd för drift av tullager i Rouen och Le Havre, vilket lyder under bestämmelsen om magasin och tillfälliga lager (”magasins et aires de dépôt temporaires”). Dessa används som tillfälliga lager för varor som inte har hänförts till tullbehandling inom en dag efter det att de anlänt till unionen. Varor från sådana magasin och tillfälliga lager får enligt gällande bestämmelser inte föras in i unionens tullområde förrän de har deklarerats för import.

17.      Mondia gav å sin sida i uppdrag åt Société de manutention de produits chimiques et miniers (nedan kallat Maprochim), en tullkommissionär, att efter instruktion i synnerhet lämna tulldeklarationer och betala tullen.

18.      De varor som är aktuella i förfarandet vid de nationella domstolarna placerades vid ankomsten till Frankrike först i Mondias magasin och tillfälliga lager. Under år 2000 gjorde de franska tullmyndigheterna en utredning av den import och export som Mondia och Maprochim hade genomfört i Le Havre och Rouen för åren 1998 och 1999. Det visade sig då att Mondia hade gjort sig skyldigt till brott mot artiklarna 202 och 203 i tullkodexen genom att bolaget hade fört in en del av varorna i fråga i unionens tullområde utan att deklarera dessa och genom att en annan del av varorna inte hade deklarerats för import förrän de redan hade förts in i unionen. Därefter fastställde de franska tullmyndigheterna de tullbelopp som Mondia och APP skulle betala enligt dessa bestämmelser och underrättade dem om dessa.(9)

19.      Den 31 oktober 2000 ansökte Mondia hos de franska tullmyndigheterna om eftergift av tullskulderna i enlighet med artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna. Bolaget motiverade ansökningarna med att det hade haft rätt till gynnsam tullbehandling om deklarationerna hade gjorts på rätt sätt och att det inte hade handlat bedrägligt eller uppenbart vårdslöst.

20.      De franska tullmyndigheterna ansåg visserligen att Mondia inte hade gjort sig skyldigt till uppenbar försumlighet, men ansåg inte att de själva, utan kommissionen, hade behörighet att göra denna bedömning. Senare beslutade de att de själva, och således inte kommissionen, var behöriga att göra bedömningen. De bad dock kommissionen om anvisningar. Därpå meddelade kommissionen de franska tullmyndigheterna att den ansåg att Mondia hade gjort sig skyldigt till uppenbar försumlighet.(10)

21.      Sedan avslog de franska tullmyndigheterna först Mondias ansökningar om eftergift av tullbeloppet med stöd av artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna. Efter det att Mondia hade lämnat ytterligare upplysningar beviljade de i viss utsträckning dess ansökningar genom beslut av den 6 februari och den 3 mars 2006 och befriade därmed Mondia från en del av tullbeloppen. Till följd av detta krävde de franska tullmyndigheterna att Mondia endast skulle betala de tullbelopp för vilka inte eftergift hade beviljats.

22.      Av APP, som inte självt hade lämnat någon ansökan om eftergift, krävde de franska tullmyndigheterna däremot att hela avgiftsbeloppen skulle betalas utan avdrag.

23.      De franska myndigheterna hävdade att tullkommissionären Maprochim hade medverkat till Mondias överträdelse av artikel 203 i tullkodexen. Maprochim hade enligt de franska myndigheterna lämnat tulldeklarationen för en del av varorna i fråga för sent, trots att företaget var medvetet om eller rimligen borde ha varit medvetet om att varorna redan hade lämnat magasinen eller de tillfälliga lagren och levererats. De franska tullmyndigheterna begärde därför att Maprochim skulle betala motsvarande tullbelopp.

24.      Därefter ansökte Maprochim om eftergift enligt artikel 236 i tullkodexen jämförd med artikel 890 i tillämpningsföreskrifterna. De franska tullmyndigheterna avslog ansökan med motiveringen att artikel 236 i tullkodexen jämförd med artikel 890 i tillämpningsföreskrifterna inte är tillämplig på en tullskuld som har uppkommit enligt artikel 203 i tullkodexen. Artikel 236 i tullkodexen är nämligen bara tillämplig på import- och exporttullar som inte var de som lagligen skulle betalas. Om ursprungsintyg lämnas in i efterhand medför inte detta att en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen över huvud taget inte har uppkommit, utan det kan enbart leda till eftergift i efterhand enligt artikel 239 jämförd med artikel 890 i tillämpningsföreskrifterna.

B –    Förfarandena vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågan

25.      Mondia, APP och Maprochim väckte talan vid Tribunal d’instance du Havre och Tribunal d’instance de Rouen. Målet vid Tribunal d’instance du Havre förvisades till Tribunal d’instance de Rouen på grund av konnexitet. Den 16 november 2007 övergick Maprochims tillgångar till företaget Port Angot développement (nedan kallat PAD) genom universalsuccession, varför det senare företaget har efterträtt Maprochim i tvisten.

26.      I dom av den 11 april 2008 fastställde Tribunal d’instance de Rouen bland annat

–        att de franska tullmyndigheterna gjorde en riktig bedömning när de befriade Mondia från en del av tullbeloppet enligt artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1o i tillämpningsföreskrifterna,

–        att Mondia i samband med denna ansökan inte handlade i egenskap av APP:s ombud i den mening som avses i artikel 5 i tullkodexen,

–        att Mondia dock enligt artikel 1208 i den franska Code civil skulle anses vara APP:s ombud, eftersom en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär enligt denna bestämmelse nödvändigtvis företräder de andra solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna.

27.      Till följd av detta beviljade Tribunal d’instance de Rouen också APP samma eftergift som hade beviljats Mondia och satte ned de fastställda tullbeloppen i motsvarande grad.

28.      Denna dom som meddelades av Tribunal d’instance de Rouen överklagades vid den hänskjutande domstolen av de franska tullmyndigheterna å ena sidan och av Mondia, APP och PAD å andra sidan. Parterna är i synnerhet oeniga om huruvida den partiella eftergift som beviljades Mondia också ska beviljas APP och PAD.

29.      Den 17 oktober 2008 inleddes ett insolvensförfarande beträffande PAD, och Maitre Bérel utsågs till ombud.

30.      Genom dom av den 28 januari 2010 har den hänskjutande domstolen i viss utsträckning fattat beslut om överklagandena, i övrigt förklarat målet vilande och hänskjutit följande fråga med begäran om förhandsavgörande:

”Utgör artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen hinder för att en beträffande tullskulden solidariskt betalningsansvarig medgäldenär, som inte har gynnats av ett beslut om eftergift av nämnda skuld, gentemot den myndighet som är ansvarig för indrivningen, i syfte att befrias från att betala tullskulden, kan göra gällande beslutet om eftergift med stöd av artikel 239 i tullkodexen som denna myndighet har meddelat en annan medgäldenär?”

IV – Tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

31.      Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 8 februari 2010.

32.      Under förfarandets gång har APP, Maître Bérel för PAD, den franska regeringen och kommissionen inkommit med skriftliga yttranden.

33.      Den 11 november 2010 ägde en muntlig förhandling rum, i vilken APP:s ombud, den franska regeringen och kommissionen deltog, kompletterade sina yttranden och besvarade frågor.

V –    Parternas huvudsakliga argument

34.      APP har hävdat att också detta bolag måste få del av den partiella eftergift som beviljades Mondia.

35.      När APP ansökte om eftergift företräddes bolaget av Mondia. En ansökan om eftergift kan nämligen även inges av ett ombud. Mondia förklarade visserligen inte uttryckligen att bolaget ingav ansökan om eftergift även i APP:s namn, men i en situation som den förevarande är tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 i tullkodexen inte tillämplig. Till skillnad från vad som är fallet med en importdeklaration råder det nämligen i samband med en ansökan om eftergift ingen osäkerhet om vem som har det huvudsakliga betalningsansvaret för tullskulden. I det här fallet är de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna redan kända. Dessutom har APP tydligen stort intresse av eftergiften.

36.      I samband med en ansökan om eftergift enligt artikel 239.1 och 239.2 i tullkodexen och artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna, vilken ingavs av det företag som hade fått i uppdrag att genomföra importen, undersökte tullmyndigheterna dessutom inte bara de objektiva villkoren för eftergift, utan också de subjektiva villkoren för alla de berörda näringsidkarna. Det är uppenbart att APP uppfyller de subjektiva villkoren i artikel 239.1 och 239.2 i tullkodexen och artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna. Ett företag som APP, som anlitar ett annat företags, som Mondias, tjänster kan enligt rättspraxis inte stödja sig på sin bristande erfarenhet vad gäller tullformaliteter. APP ska snarare anses ha ansvar för ombudets handlande. Ett företag som APP kommer e contrario i föreliggande fall till godo att dess ombuds handlande inte har varit uppenbart vårdslöst. Om Mondia inte handlade uppenbart vårdslöst, måste detta i ännu högre grad gälla för APP i dess egenskap av mindre erfaren näringsidkare. Slutligen bör hänsyn tas till den omständigheten att Mondia underrättade tullmyndigheterna efter instruktion från APP till Mondia och att det under förfarandets gång inte har hävdats att APP gjort sig skyldigt till vårdslöst handlande.

37.      Om partiell eftergift beviljas Mondia får detta för övrigt också verkningar till förmån för APP. I artikel 233 i tullkodexen anges fyra fall då tullskulden upphör. Hit hör enligt artikel 233 b i tullkodexen även eftergift. I denna bestämmelse anges inte att eftergiftens verkan är begränsad till en bestämd gäldenär. Reglerna för systemet med solidariskt ansvar för en skuld följer medlemsstaternas lagstiftning. Av reglerna i den franska Code civil, särskilt artikel 1208 i denna, följer att den partiella eftergift som beviljades Mondia också ska få verkningar gentemot APP. Tullmyndigheterna begränsade sig nämligen inte till att bara befria Mondia från tullskulden. Om systemet med solidariskt betalningsansvar inte framgår av medlemsstaternas lagstiftning, utan av unionsrätten, ska resultatet bli detsamma enligt bedömningarna i Code civil.

38.      Maître Bérel har för PAD:s räkning förklarat att tullskulden upphör enligt artikel 239.1 a i tullkodexen om den betalas av en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär, vilket också får verkningar till förmån för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna. Detta måste också gälla om en av de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna beviljas eftergift av tullskulden enligt artikel 293.1 b i tullkodexen.

39.      Verkningarna av eftergiften för de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna följer nationell rätt, eftersom det inte finns några unionsbestämmelser. Därför tillämpas den franska Code civil i det aktuella fallet. Av den framgår att den omständigheten att Mondia beviljades eftergift också ska få verkningar för deras solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer APP och PAD. Med en sådan lösning iakttas också den unionsrättsliga likabehandlingsprincipen.

40.      Slutligen åstadkom de franska tullmyndigheterna genom att Mondia beviljades partiell eftergift också att detta fick verkningar till förmån för APP och PAD. De informerade nämligen APP och Maprochim om att beslut inte skulle fattas om deras överklaganden förrän Mondias ansökan om eftergift hade behandlats.

41.      Enligt den franska regeringen kan APP och PAD respektive Maprochim inte åberopa den partiella eftergift som beviljades Mondia. Artikel 239 i tullkodexen ska tolkas restriktivt. Enligt artikel 239.2 kan en ansökan om eftergift bara inges inom en bestämd tidsfrist. Mondia ingav en sådan ansökan inom den fastställda fristen, men uppgav inte att bolaget också handlade för APP:s och Maprochims räkning. Därför ingav inte Mondia sin ansökan om eftergift i egenskap av ombud för APP och Maprochim.

42.      Ett villkor för eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen är dessutom att sökanden inte har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet. Hur ett uppenbart vårdslöst handlande ska bedömas beror i synnerhet på komplexiteten hos de bestämmelser som inte har uppfyllts och som därför motiverar tullskulden samt på näringsidkarens yrkeserfarenhet och omsorg. Tullmyndigheterna ska bedöma den enskilda situationen och näringsidkarens individuella handlande. Därför kan ett beslut enligt artikel 239 i tullkodexen inte automatiskt gälla för andra solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer.

43.      Att automatiskt beakta en eftergift till förmån för de övriga personer som är solidariskt betalningsansvariga som medgäldenärer är slutligen inte förenligt med målet att bevara unionens egna medel.

44.      Enligt kommissionen ska partiell eftergift av en tullskuld som har beviljats en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär enligt artikel 239 i tullkodexen inte få verkningar för de övriga medgäldenärerna.

45.      Av artikel 4 punkterna 9 och 12 i tullkodexen följer att en tullskuld är en förbindelse mellan en tullmyndighet och en person, och inte mellan en tullmyndighet och en transaktion.

46.      De villkor som anges i artikel 233 i tullkodexen för att bevilja eftergift av en tullskuld ska tolkas restriktivt av hänsyn till målet att bevara unionens egna medel. Denna bestämmelse kan därför inte tolkas så, att en eftergift ska få absoluta verkningar för alla som har solidariskt ansvar som medgäldenärer. Av artikel 239 i tullkodexen följer snarare att en eftergift bara får relativ verkan. Ett villkor för att bevilja eftergift enligt denna bestämmelse är nämligen inte bara att en bestämd, objektiv situation föreligger, utan också att sökanden i fråga subjektivt inte har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet. En eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen kan därför bara gälla för respektive sökande. Detta står också i överensstämmelse med unionslagstiftarens avsikt att, genom att föreskriva solidariskt betalningsansvar, minska risken för att tullskulden inte ska kunna indrivas.

47.      Enligt systemet i tullkodexen åligger det således varje solidariskt betalningsansvarig medgäldenär att ansöka om eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen. En solidariskt betalningsansvarig medgäldenär kan visserligen företräda en annan person i samband med en sådan ansökan, men reglerna om ombudskap i tullagstiftningen finns inte i den nationella lagstiftningen, utan i artikel 5 i tullkodexen. Eftersom Mondia inte uppträdde som ombud för APP eller Maprochim när ansökan gjordes, är inte villkoren för ombudskap enligt artikel 5 i tullkodexen uppfyllda. Mondia lämnade trots allt inga uppgifter om APP:s handlande i sin ansökan, varför det inte skulle ha varit möjligt att undersöka huruvida APP kunde anses ha gjort sig skyldigt till uppenbar försumlighet.

VI – Bedömning

48.      I det aktuella fallet har tre näringsidkare, närmare bestämt Mondia, APP och Maprochim, i vars ställe PAD trädde, solidariskt ansvar för att betala tull. En av de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, Mondia, har i viss utsträckning beviljats eftergift av tullbeloppen enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna.

49.      Den hänskjutande domstolen har att fatta beslut beträffande överklaganden av en dom enligt vilken den partiella eftergift som beviljades Mondia också skulle få verkningar till förmån för Mondias solidariskt betalningsansvariga medgäldenär APP. Förstainstansrätten grundade beslutet på artikel 1208 i den franska Code civil, enligt vilken en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär gentemot fordringsägaren i synnerhet kan göra alla undantag gällande som följer av skyldighetens karaktär och alla dem som avser samtliga medgäldenärer. Den hänskjutande domstolen betvivlar att ett sådant tillvägagångssätt är förenligt med artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen.

50.      Den centrala frågan i föreliggande mål om förhandsavgörande är således huruvida artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den partiella eftergift som beviljades den solidariskt betalningsansvariga medgäldenären Mondia också ska få verkningar till förmån för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, vilket skulle leda till en motsvarande nedsättning av tullbeloppen för dessa (B). Innan jag undersöker denna fråga kommer jag att kortfattat behandla skälen till att Mondia i det aktuella fallet inte kan anses vara ombud för APP eller Maprochim respektive PAD (A).

A –    Inget ombudskap i den mening som avses i artikel 5 i tullkodexen

51.      Den hänskjutande domstolen har fastställt att Mondia inte kan anses vara ombud i den mening som avses i artikel 5 i tullkodexen, eftersom Mondia bara ingav ansökan om eftergift av tullskulden i eget namn och inte också i APP:s och Maprochims namn. Tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 i tullkodexen utgör i det aktuella fallet hinder för att ombudskap i den mening som avses i denna bestämmelse ska anses föreligga.

52.      I den mån APP i förevarande mål om förhandsavgörande framlägger skäl för att tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 i tullkodexen inte kan tillämpas vid ansökan om eftergift och för att Mondia ska anses ha ingett ansökan konkludent också i APP:s namn, anser jag att denna argumentering sträcker sig längre än tolkningsfrågan. Inom ramen för begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF är det enbart den hänskjutande domstolen som ska bestämma föremålet för tolkningsfrågan. Parterna får således inte bestämma tolkningsfrågan.(11) Eftersom den hänskjutande domstolen inte har ställt någon tolkningsfråga beträffande artikel 5 i tullkodexen ska jag nedan endast som komplettering förklara att den hänskjutande domstolen gjorde en riktig tolkning när den fastställde att ombudskap enligt artikel 5 i tullkodexen inte förelåg.

53.      Ombudskap i tullförfaranden regleras i artikel 5 i tullkodexen. Enligt artikel 5.1 i tullkodexen får alla utse ett ombud för sina kontakter med tullmyndigheterna för att fullgöra de handlingar och formaliteter som fastställs i tullagstiftningen. Detta ombudskap kan enligt artikel 5.2 första stycket första strecksatsen vara direkt, varvid ombudet ska handla i en annan persons namn och för dennes räkning. Det kan enligt artikel 5.2 första stycket andra strecksatsen i tullkodexen också vara indirekt, varvid ombudet ska handla i eget namn men för en annan persons räkning. I artikel 878 i tillämpningsföreskrifterna klargörs att en gäldenär kan företrädas av ett ombud också vid ansökan om eftergift.

54.      För att ombudskap i tullförfarande ska vara giltigt måste dock villkoren i artikel 5 i tullkodexen vara uppfyllda. Hit hör i synnerhet tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 första stycket i tullkodexen. Enligt denna ska ombudet uppge att han handlar för huvudmannens räkning, och han ska dessutom uppge om ombudskapet är direkt eller indirekt. I artikel 5.4 andra stycket i tullkodexen klargörs att ombudet anses handla i eget namn och för egen räkning när ingen upplysning har lämnats.

55.      Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang till att börja med fastslagit att Mondia uttryckligen bara ansökte om eftergift i eget namn. Vidare kan man av upplysningen om att Mondia deklarerade varorna för import i APP:s namn inte dra slutsatsen att Mondia konkludent också handlade i APP:s namn. Det fanns dessutom ingen som helst uppgift om huruvida det rörde sig om direkt eller indirekt ombudskap. Därför gjorde Mondia inte ansökningarna om eftergift i egenskap av APP:s ombud.

56.      APP:s ifrågasättande av det som har konstaterats ovan är inte övertygande.

57.      För det första är tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 i tullkodexen till skillnad från vad APP anser också tillämplig på ansökan om eftergift. Den hänskjutande domstolen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att tydlighetsprincipen enligt artikel 5.4 i tullkodexen är en allmänt tillämplig bestämmelse som också gäller för ansökan om eftergift.(12) Detta framgår av bestämmelsens placering i början av tullkodexen, av rubriken på kapitlet ”Diverse allmänna bestämmelser …” och inte minst av bestämmelsens ordalydelse.

58.      För det andra kan man i ett sådant fall som det förevarande inte heller anta att Mondia konkludent handlade i APP:s namn. Såsom den hänskjutande domstolen helt riktigt har fastställt medför inte enbart den omständigheten att APP gav Mondia i uppdrag att deklarera varorna för import nödvändigtvis att Mondia hade för avsikt att handla i APP:s namn också i samband med sina ansökningar om eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900 i tillämpningsföreskrifterna. En ansökan om eftergift kan nämligen bara godtas om sökanden varken har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet. När det ska bevisas att detta subjektiva villkor är uppfyllt måste inte nödvändigtvis de intressen som den näringsidkare har som faktiskt har importerat varorna och de intressen som den näringsidkare har i vars namn varorna har importerats eller skulle ha importerats gå i samma riktning. Det är fullt tänkbart att ombudet försöker försvara sitt eget handlande genom att ge uppdragsgivaren skulden för överträdelsen av tullbestämmelserna. Enbart av den omständigheten att en näringsidkare har deklarerat varor för import i en annans namn kan tullmyndigheterna således inte dra slutsatsen att näringsidkaren nödvändigtvis också har för avsikt att ansöka om eftergift i en annan persons namn.

59.      I strid med APP:s uppfattning fastställde den hänskjutande domstolen helt riktigt att Mondia inte ingav ansökan om eftergift i egenskap av ombud i den mening som avses i artikel 5 i tullkodexen.

B –    Vilka verkningar en partiell eftergift enligt artikel 239.1 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna får för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna

60.      Den hänskjutande domstolen har att fatta beslut beträffande överklaganden av en dom enligt vilken Mondia i samband med sin ansökan om eftergift visserligen inte handlade i egenskap av APP:s ombud enligt artikel 5 i tullkodexen, men enligt artikel 1208 i den franska Code civil också nödvändigtvis företrädde den andra solidariskt betalningsansvariga medgäldenären APP i egenskap av solidariskt betalningsansvarig medgäldenär.

61.      Det ska i detta avseende inledningsvis erinras om att villkoren för giltigt ombudskap i tullförfarande regleras i artikel 5 i tullkodexen. Eftersom denna är en regleringsakt har den enligt artikel 249 andra stycket EG företräde framför bestämmelserna i den nationella rätten, varför en sådan nationell bestämmelse som artikel 1208 i den franska Code civil inte kan tillämpas för att i strid med artikel 5 i tullkodexen motivera att ombudskap i tullförfarande ska vara giltigt.

62.      I det aktuella fallet är det dock mindre fråga om ombudskap i egentlig bemärkelse. Frågan gäller snarare huruvida den partiella eftergiften av en tullskuld som beviljades en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär som Mondia också ska få verkningar till förmån för APP och Maprochim i deras egenskap av ytterligare solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer. Denna fråga huruvida en eftergift ska få verkningar för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna regleras inte i artikel 5 i tullkodexen.

63.      Jag ska därför till att börja med undersöka huruvida svaret på denna fråga ska sökas i unionsrätten eller i medlemsstaternas lagstiftning.

1.      Tillämplig lagstiftning

64.      I artikel 213 i tullkodexen föreskrivs att om det finns flera solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer för en tullskuld är dessa gäldenärer solidariskt betalningsansvariga för att betala tullskulden. Det finns inga ytterligare bestämmelser i tullkodexen i vilka det uttryckligen anges hur systemet med solidariskt ansvar för skuld ska vara utformat.

65.      Således uppkommer frågan huruvida medlemsstaternas lagstiftning är tillämplig. Detta kan bara antas vara fallet om det antingen finns en uttrycklig bestämmelse eller det av bestämmelserna i fråga i unionsrätten framgår att unionslagstiftaren avsåg att överlåta frågan åt medlemsstaternas lagstiftning.(13)

66.      På detta ställe i tullkodexen finns ingen uttrycklig hänvisning till de nationella bestämmelserna. Den innehåller inte heller någon hänvisning till ”gällande bestämmelser”, vilket enligt artikel 4 punkt 23 ska tolkas som en hänvisning till de nationella bestämmelserna, om det inte finns någon motsvarande bestämmelse i unionsrätten. En historisk‑genetisk tolkning av artikel 213 i tullkodexen, det vill säga en jämförelse mellan denna bestämmelse och motsvarande tidigare bestämmelser, talar emot att det skulle finnas omfattande hänvisningar till den nationella rätten. I artiklarna 3 och 4 i förordning nr 1031/88, vilka gällde innan tullkodexen trädde i kraft, angavs nämligen uttryckligen att gäldenärernas solidariska betalningsansvar skulle följa ”medlemsstaternas gällande bestämmelser”. I artikel 213 i tullkodexen finns inte längre någon sådan hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning. Man kan därför inte utgå från att det finns några omfattande hänvisningar till medlemsstaternas lagstiftning.

67.      När det gäller detaljerna i systemet med solidariskt betalningsansvar för skuld måste det först undersökas huruvida det finns några riktlinjer i unionsrätten. Om inga sådana riktlinjer finns, ska medlemsstaternas nationella rätt tillämpas som komplement.

68.      I det aktuella fallet ska därför till att börja med undersökas huruvida det finns några bestämmelser i tullkodexen om verkningarna till förmån för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna när partiell eftergift av ett tullbelopp beviljas en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna.

2.      Riktlinjerna i tullkodexen

69.      Det ska till att börja med erinras om att den förevarande frågan endast gäller förhållandet mellan APP och PAD å ena sidan och de franska tullmyndigheterna å andra sidan. Det rör sig således om förhållandet mellan gäldenärerna och tullmyndigheterna, men däremot inte om förhållandet mellan de enskilda gäldenärerna. Jag anser att denna distinktion har betydelse, eftersom den rättsliga utformningen av förhållandet mellan tullmyndigheterna och gäldenärerna har direkt inverkan på tullavgifterna och därmed på unionens egna medel. Det finns sådant som talar för att svaret på frågor som direkt berör tullskuldens upphörande i förhållande till tullmyndigheterna och därmed unionens egna medel regleras enhetligt i tullkodexen. Däremot har den rättsliga utformningen av förhållandet mellan de enskilda solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, särskilt frågan i vilken utsträckning dessa är betalningsansvariga för tullskulden i det inbördes förhållandet, ingen direkt inverkan på de egna medlen. Här tycks det på unionsrättens nuvarande stadium finnas större utrymme för de nationella rättsordningarna.

70.      APP och Maprochim anser att eftergiften till förmån för Mondia också måste gynna dem, och denna uppfattning grundar de till att börja med på ordalydelsen i artikel 233 första stycket punkt b i tullkodexen. Enligt denna bestämmelse upphör en tullskuld genom att tullbeloppet efterges. Om hänsyn endast tas till ordalydelsen kan bestämmelsen definitivt tolkas så, att eftergift för en av de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna medför att tullskulden upphör för alla de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna.

71.      Vidare hänvisar de till det systematiska sambandet mellan artikel 233 första stycket punkterna a och b i tullkodexen. Artikel 233 första stycket punkt a i tullkodexen utgör ytterligare ett villkor för att en tullskuld ska upphöra när den betalas av en av de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna. Det är rimligt att inte bara den betalande utan också de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna befrias från tullskulden i det fall som avses i artikel 233 första stycket punkt a i tullkodexen. Solidariskt betalningsansvar för en skuld kännetecknas av att fordringsägaren visserligen kan kräva in skulden från vilken som helst av de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, men bara en gång.(14) Man skulle såldes med hänvisning till artikel 233 första stycket i tullkodexen, både vad gäller tullskuldens uppkomst och eftergift av densamma, kunna hävda att inte bara tullskuldens uppkomst enligt punkt a, utan också eftergift av tullbeloppet enligt punkt b, medför att tullskulden upphör för alla de solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna.

72.      En sådan tolkning av artikel 233 första stycket punkt b i tullkodexen, vilken i vissa fall försvaras i doktrinen,(15) skulle emellertid inte vara förenlig med målen med artiklarna 202, 203, 213, 233 och 239 i tullkodexen, och den skulle undergräva deras ändamålsenliga verkan.

73.      För det första bör det beaktas att inte bara den som själv gör sig skyldig till överträdelse av tullbestämmelserna är betalningsansvarig för tullskulden enligt artiklarna 202.3 och 203.3 i tullkodexen (första strecksatsen), utan också den som har medverkat till överträdelsen (andra strecksatsen) liksom även andra näringsidkare (se följande strecksatser i denna punkt). Denna flerfaldiga säkerhet ska minska risken för att tullskulden inte kan drivas in i de fall då deklaration inte har lämnats på rätt sätt. Säkerheten ska i synnerhet ses mot bakgrund av att tullar hör till unionens egna medel och således ingår i unionens budget. När artiklarna 233 första stycket b och 239 i tullkodexen tolkas ska således också hänsyn tas till det nödvändiga målet att skydda unionens egna medel. Detta mål får inte ifrågasättas genom att nya grunder för tullskuldens upphörande införs.(16)

74.      Det kan också noteras att Mondia i det aktuella fallet befriades från tullskulden i enlighet med artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna. Artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna avser särskilt sådana fall då varor inte har deklarerats på rätt sätt innan de importeras och tullskulden har uppkommit i enlighet med artiklarna 202 och 203 i tullkodexen på grund av överträdelsen. När tullskulden bestäms beaktas i detta fall varken möjligheten till unionsbehandling eller gynnsam tullbehandling. Enligt artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna kan dock, när det anses skäligt, eftergift beviljas i efterhand i de fall då hänsyn kunde ha tagits till dessa fördelar med en korrekt deklaration. Ett villkor för sådan eftergift på grund av skälighet är emellertid inte bara att sökanden skulle ha haft rätt till unionsbehandling eller gynnsam tullbehandling om deklarationen hade lämnats på rätt sätt, utan ett subjektivt villkor är också att sökanden varken kan anses ha handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet.

75.      Om artikel 233.1 b i tullkodexen tolkades så, att den partiella eftergift som beviljades Mondia enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900 i tillämpningsföreskrifterna också automatiskt fick verkningar till förmån för deras solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer APP och Maprochim (respektive PAD) skulle de ovannämnda målen inte beaktas i tillräcklig utsträckning. För det första är det nämligen svårt att förstå varför unionen i det aktuella fallet skulle avstå från egna medel bara på grund av att en eftergift var motiverad för Mondia, men inte nödvändigtvis för de övriga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna. Det är snarare förenligt med den ovannämnda(17) principen om flerfaldig säkerhet att tullmyndigheterna i ett sådant fall måste vända sig till de andra solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, såvida dessa inte har beviljats eftergift av beloppet i fråga.(18) För det andra anser jag att det inte heller på grund av skälighet är motiverat att en gäldenär som eventuellt har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet ska komma i åtnjutande av eftergift bara på grund av att han är solidariskt betalningsansvarig och en annan solidariskt betalningsansvarig medgäldenär har beviljats eftergift på grund av dennes eget handlande.(19)

76.      En tolkning enligt vilken eftergift i enlighet med artikel 239 jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna bara gäller till fördel för en sökande som uppfyller villkoren i dessa bestämmelser tar också hänsyn till principen att eftergift utgör ett undantag från det normala systemet för import och export, varför de bestämmelser enligt vilka eftergift ska beviljas ska ges en snäv tolkning.(20)

77.      Ordalydelsen i artikel 233 första stycket punkt b i tullkodexen utgör dessutom inte heller hinder för en sådan tolkning. Bestämmelsen kan nämligen tolkas så, att den bara reglerar förhållandet mellan gäldenären i fråga och tullmyndigheterna. Om det i artikel 233 första stycket punkt b i tullkodexen föreskrivs att tullskulden ska upphöra genom eftergift, avses i det aktuella fallet endast förhållandet mellan Mondia och tullmyndigheterna och inte förhållandet mellan APP och Maprochim respektive PAD å ena sidan och tullmyndigheterna å andra sidan.

78.      Det ska slutligen erinras om att en sådan tolkning av rättsläget står i överensstämmelse med artikel 86.4 i den moderniserade tullkodexen, enligt vilken en eftergift bara ska få verkningar till förmån till den ifrågavarande solidariskt betalningsansvariga medgäldenären. Denna bestämmelse är visserligen av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte tillämplig på det aktuella fallet, men i det lagstiftningsförfarande som ledde till att den moderniserade tullkodexen antogs går det inte att finna något som tyder på att unionslagstiftaren hade för avsikt att ändra det befintliga rättsläget på denna punkt. I detta avseende kan bestämmelsen i artikel 86.4 i den moderniserade tullkodexen tillämpas för att bekräfta den tolkning enligt vilken en eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna bara får verkningar till förmån för den ifrågavarande sökanden.

3.      APP:s och PAD:s övriga argument

79.      I den mån APP och PAD har framfört ytterligare argument enligt vilka den partiella eftergift som beviljades Mondia också ska gälla för dem, är argumenten inte övertygande.

80.      För det första har APP gjort gällande att eftergiften till förmån för Mondia måste få verkningar även för APP eftersom de franska tullmyndigheterna, när Mondias ansökan om eftergift prövades, i förbigående också undersökte eller borde ha undersökt om inte APP handlade bedrägligt och gjorde sig skyldigt till uppenbar försumlighet.

81.      Detta argument är inte övertygande.

82.      Det ska till att börja med påpekas att eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna bara beviljas efter ansökan från respektive gäldenär.(21) Ansökan ska inges inom en bestämd tidsfrist som i normala fall är tolv månader efter det att gäldenären har underrättats om tullavgifterna. Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat ingav inte APP självt i rätt tid någon ansökan om eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna, och Mondia ingav inte heller någon ansökan om eftergift i egenskap av APP:s ombud.

83.      I vilket fall som helst tycks APP ha gjort ett felaktigt antagande när bolaget utgick från att de franska tullmyndigheterna inom ramen för prövningen av Mondias ansökan uttryckligen också undersökte APP:s handlande eller borde ha undersökt detta. I samband med en ansökan om eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen jämförd med artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna behöver tullmyndigheterna i princip bara undersöka de subjektiva villkoren i dessa bestämmelser med avseende på den ifrågavarande sökanden. En näringsidkare som företräds av en tullkommissionär vad avser import måste förvisso stå till svars för ombudets uppenbart vårdslösa handlande.(22) Det är rimligt, eftersom huvudmannen måste stå till svars för ombudets handlande såsom för sitt eget handlande. I ett sådant fall kan ett villkor för en ansökan om eftergift från huvudmannen vara att också ombudets handlande undersöks i förbigående. Till skillnad från vad APP anser kan man emellertid inte i det motsatta fallet, alltså när ombudet ansöker om eftergift, dra slutsatsen att det i förbigående också ska undersökas huruvida huvudmannen har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet. Huvudmannen handlar nämligen inte i ombudets namn, varför ombudet inte nödvändigtvis behöver stå till svars för huvudmannens handlande när hans eget handlande undersöks.

84.      För det andra anser APP att den eftergift som beviljades Mondia också gäller för APP och har försökt grunda detta på artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna. Av denna bestämmelse följer enligt APP att det i ett fall som det förevarande också skulle ha prövats huruvida APP:s tullskuld skulle ha eftergetts till följd av Mondias ansökan. Till stöd för detta argument har APP gjort gällande att alla de berörda parternas handlande ska undersökas enligt denna bestämmelse.

85.      Ovanstående resonemang kan inte heller godtas. Det framgår inte av artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna att tullmyndigheterna i och med att en gäldenär ansöker om eftergift blir skyldiga att genomföra en undersökning av alla de personer som är solidariskt betalningsansvariga för tullskulden, för att avgöra huruvida de har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldiga till uppenbar försumlighet.

86.      Till att börja med visar redan ordalydelsen i artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna att en sådan tolkning inte ligger nära till hands. Det är där endast tal om ”den berörda personen” i singular och inte om ”de berörda personerna” i plural. Följaktligen avses uppenbarligen bara sökanden i fråga.

87.      Något som också talar emot APP:s uppfattning är bestämmelsen i artikel 899 i tillämpningsföreskrifterna, enligt vilken tullmyndigheterna ska fatta beslut om ansökan med ledning av de skäl som har framförts till stöd för ansökan. Såsom har förklarats ovan(23) kan de enskilda solidariskt betalningsansvariga medgäldenärernas intressen i samband med en ansökan om eftergift definitivt gå i olika riktning. Man kan därför inte utgå från att sökanden i sin ansökan nödvändigtvis också framför de skäl som är fördelaktiga för de andra berörda personerna.

88.      För det tredje har Maître Bérel för PAD:s räkning påpekat att även Maprochim omfattas av tullmyndigheternas beslut beträffande den partiella eftergiften för Mondia. De franska tullmyndigheterna informerade nämligen APP och Maprochim om att de inte skulle fatta beslut om deras överklaganden förrän de hade behandlat Mondias ansökan om eftergift.

89.      Beträffande detta är det tillräckligt att påpeka att det i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF inte är EU‑domstolens, utan den nationella domstolens, uppgift att fastställa innehållet i ett beslut som har fattats av de nationella myndigheterna. EU-domstolen ska således i princip utgå från det som den hänskjutande domstolen har fastställt.(24) Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen har utgått från att tullmyndigheternas avgöranden innebär att endast Mondia har beviljats partiell eftergift av tullskulden.

C –    Sammanfattning

90.      Av artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen följer mot denna bakgrund att ett beslut som tullmyndigheterna fattar beträffande partiell eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsföreskrifterna till förmån för en solidariskt betalningsansvarig medgäldenär inte kan få automatiska verkningar till förmån för de övriga för tullskulden solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna. Dessa bestämmelser utgör följaktligen hinder för tillämpning av en nationell bestämmelse i vilken en sådan verkan föreskrivs.

VII – Förslag till avgörande

91.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar frågan på följande sätt:

Artiklarna 213, 233 och 239 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska i ett fall som det förevarande tolkas så, att en beträffande tullskulden solidariskt betalningsansvarig medgäldenär som inte har gynnats av ett beslut om eftergift av nämnda skuld inte, i syfte att befrias från att betala tullskulden, kan göra det beslut om eftergift gällande som har meddelats en annan medgäldenär med stöd av artikel 239 i denna förordning jämförd med artikel 900.1 o i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

---

1 – Originalspråk: tyska; rättegångsspråk: franska

---

2 – Med de benämningar som används i FEU och i FEUF som mönster används begreppet ”unionsrätt” som ett sammanfattande begrepp för gemenskapsrätten och unionsrätten. Om det i det följande är fråga om enskilda primärrättsliga bestämmelser anförs de av tidsmässiga skäl (ratione temporis) gällande bestämmelserna.

---

3 – EGT L 102, s. 5.

---

4 – EGT L 302, s. 1 (svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

---

5 – EUT L 145, s. 1.

---

6 – EGT L 253, s. 1 (svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1).

---

7 – EUT L 187, s. 16.

---

8 – EGT L 346, s. 1 (svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 87).

---

9 – Det begärdes också att APP och Maprochim skulle betala ytterligare tull (skatt etcetera), men det har ingen betydelse för denna begäran om förhandsavgörande.

---

10 – Beträffande detaljerna i förfarandet vid de nationella myndigheterna och kommissionen, hänvisas till förstainstansrättens beslut av den 25 januari 2007 i mål T-55/05, Rijn Schelde Mondia France mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen).

---

11 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 1963 i de förenade målen 28/62?30/62, Da Costa m.fl. (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 171), av den 1 mars 1973 i mål 62/72, Bollmann (REG 1973, s. 269), punkt 4, av den 10 juli 1997 i mål C‑261/95, Palmisani (REG 1997, s. I‑4025), punkt 31, och av den 12 februari 2008 i mål C‑2/06, Kempter (REG 2008, s. I‑411), punkterna 41 och 42.

---

12 – Se, för ett liknande resonemang, även Reiche, K., i: Witte, P., Zollkodex, Beck, 4:e upplagan, 2006, artikel 5, punkt 5.

---

13 – Dom av den 18 december 2007 i mål C‑314/06, Société Pipeline Méditerranée et Rhône (REG 2007, s. I-12273), punkt 21, av den 22 maj 2003 i mål C-103/01, kommissionen mot Tyskland (REG 2003, s. I-5369), punkt 33, och av den 2 april 1998 i mål C‑296/95, EMU Tabac m.fl. (REG 1998, s. I-1605), punkt 30, och av den 17 juni 2010 i mål C-75/09, Agra (REU 2010, s. I-0000), punkt 32 och följande punkter.

---

14 – Witte, P., i Witte, P. (ovan fotnot 12), artikel 233, punkt 12.

---

15 – Se Henke, R., Huchatz, W., Das neue Abgabenverwaltungsrecht für Ein- und Ausfuhrabgaben, Zeitschrift für Zölle und Verbrauchsteuern, 1996, s. 226 och följande sidor och s. 231.

---

16 – Domstolens dom av den 14 november 2002 i mål C‑112/01, SPKR (REG 2002, s. I‑10655), punkt 31, av den 2 april 2009 i mål C‑459/07, Elshani (REG 2009, s. I‑2759), punkt 31, av den 29 april 2010 i mål C‑230/08, Dansk Transport og Logistik (REU 2010, s. I‑0000), punkt 51.

---

17 – Se punkt 73 i detta förslag till avgörande.

---

18 – Witte, P. (ovan fotnot 14), artikel 233, punkt 12.

---

19 – Se, för ett liknande resonemang, Witte, P. (ovan fotnot 14), artiklarna 213 punkt 11, och 233 punkt 12. Där påpekas att en gäldenär ska beviljas eftergift av en tullskuld när det anses skäligt och att härigenom sådant tas igen som inte var möjligt när en skönsmässig bedömning gjordes.

---

20 – Domstolens dom av den 11 november 1999 i mål C‑48/98, Söhl & Söhlke (REG 1999, s. I‑7877), punkt 52, och av den 13 mars 2003 i mål C‑156/00, Nederländerna mot kommissionen (REG 2003, s. I‑2527), punkt 91.

---

21 – I andra bestämmelser om eftergift föreskrivs däremot att tullmyndigheterna ska bevilja eftergift på eget initiativ, se artikel 236.2 tredje stycket i tullkodexen.

---

22 – Domstolens dom av den 20 november 2008 i mål C‑38/07 P, Heuschen & Schrouff Oriental Foods Trading mot kommissionen (REG 2008, s. I‑8599), punkterna 53 och 54.

---

23 – Punkt 58 i detta förslag till avgörande.

---

24 – Se domstolens dom av den 2 oktober 2008 i mål C-360/06, Heinrich Bauer Verlag (REG 2008, s. I-7333), punkt 15, och av den 29 april 2004 i de förenade målen C‑482/01 och C-493/01, Orfanopoulos och Oliveri (REG 2004, s. I‑5257), punkt 42.